Midnight run (1988 USA)

Jag minns fortfarande första gången jag såg Midnight run. Det var på en numera nedlagd biograf som låg i en gång mellan Sveagatan och Hötorget om jag minns rätt. Jag vill även minnas att det var en väldigt brant salong vilket gjorde att man inte hade något huvud som störde sikten framför en. Hur som helst, det jag minns mest från visningen var att jag och mitt sällskap fann filmen vara otroligt rolig samt att det var förvånande att Robert De Niro kunde spela komedi (filmen är såpass gammal att  gjordes på den tiden då De Niro fortfarande skådespelade i sina filmer). I mina ögon hade han fram tills denna rulle varit en skådis som bara gjorde seriösa roller.

Jack Walsh, en f.d polis som efter korruptionsanklagelser sadlat om till att bli prisjägare. får ett riktigt fett kontrakt på en maffiarevsor, Jonathan,  som gått under jorden efter att ha förskingrat pengar för sin chef. Ror Jack hem kontraktet kan han dra sig tillbaka och det verkar vara en ganska enkel historia. Jonathan är som sagt revisor och Jack har hela fem dagar på sig att frakta honom från NYC till LA. Det blir dock problematiskt då revisorn jagas av maffian, FBI och andra prisjägare än värre för Jack är att Jonathan mint sagt är påfrestande.

Regissören Martin Brest har fått till en skönt gäng skådisar i både stora och små roller, maffiabossen spelas av den koleriske Dennis Farina som dras med ett par inkompetenta och lite konstiga underhuggare som jagar Jack. Yaphet Koto kokar av vrede filmen igenom i sin roll som FBI agenten Alonzo och slutligen har vi De Niro och Charles Grodin i huvudrollerna som tjafsar sig igenom filmen. Replikskiftet mellan de två är härligt.

Midnight run är som till synes en film med en himla massa arga och frustrerande människor. Valet att göra det till en film där alla bara skriker i munnen på varandra hade varit lätt. Visst skriks det och gapas men en stor del av de inblandades  vrede visas istället som återhållen frustration och av och till mycket trötta ansikten vilket jag fann vara avsevärt roligare än alternativet med att alla vrålar sig genom filmen.

Filmen håller än idag och är faktiskt fortfarande trots ett tiotal (?) tittningar fortfarande underhållande och rolig men kanske inte lika mycket som den där kvällen på en biograf för en sisådär trettio år sedan.

Regi: Martin Brest

Betyg: 8/10

Min granne Totoro (1988 Japan)

Familjen Kusakabe har flyttat ut på landet för att komma närmare sjukhuset där mamman i familjen är inlagd. Döttrarna Satsuki och Mei är naturligtvis oroliga för sin mamma men de trivs trots omständigheterna bra i det nya huset. Inflyttningen blir desto mer spännande då de upptäcker att en skogsande som de kallar för Totoro bor alldeles intill. Flickorna blir vänner med Totoro som hjälper de två i livets små och (för barn) stora förtretligheter.

Jag kan börja med att konstatera att Mei och Satsuki är två asjobbiga barn som springer skrikandes genom livet och visste jag inte bättre skulle jag tro att mamman är inlagd på en nervklinik (hon är sjuk i TBC). Trots dessa barn så går det inte att stå emot charmen och fantasin i denna film – jag älskar den.

Filmen är en bagatell och det händer inte så värst mycket. Ungarna är oroliga över sin mamma, de städar det nya huset, blir kompis med Totoro som hjälper dem med små och stora problem. Thats it. Det skulle kunna bli tråkigt att se en film där livet liksom bara flyter på men Min granne Totoro har en skön stämning och charm som gör den oemotståndlig i mina ögon. Filmens känns absurd med skogsandar, kattbussar (fast just den är lite ryslig tycker jag) och att ingen direkt verkar reagera att ungarna säger sig ha en skogsande till kompis. Många frågor tornar upp sig i mitt sinne när jag ser filmen som nog kan tolkas på både det ena eller det andra viset, eller kanske inte? Jag blev i alla fall alldeles förälskad i skogsanden Totoro. Han/hon/det (?) är en skön typ som jag hjärtans gärna skulle vilja ha som kompis att bara hänga med.

Det var dock en sak i filmen som satte rejält med griller i huvudet på mig. När Totoro kliver på kattbussen visar dess skylt ”destination sinnessjukhus”. Jag var tvungen att fråga min son om det var en felöversättning vilket det var. Tanken kittlar dock med Totoro på sinnessjukhus.

Om det inte vore för de gapiga ungarna hade det blivit toppbetyg men Totoros charm gör att filmen nästan räcker hela vägen till toppbetyg.

Regi: Hayao Miyazaki

Betyg: 9/10

Nästa film skulle det bli Kikis expressbud men den filmen har jag redan skrivit om här

Eldflugornas grav (1988 Japan)

Tredje filmen från Studio Ghibli har helt annan ton än de tidigare filmerna. Eldflugornas grav är en sorgsen berättelse helt fri från humor och fantasyinslag. Syskonparet Seita och Setsuko växer upp i Japan under andra världskriget. Trots detta lever de ganska gott, familjen får extra ransoner då pappan tjänstgör som militär. Situationen ändras till det sämre när deras mor dör under ett flyganfall och de får flytta till en släkting. Syskonen drar inte jämnt med släktingen så storebror Seita beslutar att han och systern ska klara sig själva. De flyttar ut i en grotta i skogen vilket år ett illa genomtänkt beslut.

Nu kommer många att anse att jag har ett hjärta av sten men filmen berörde mig inte ett dyft. Många anser detta vara en snyftfest deluxe kanske främst därför att barn är inblandade. Tyvärr har jag inte den där genen som gör att det blir extra sorgligt bara därför att barn råkar illa ut. Sorry.

Det är två ganska bortskämda ungar som vantrivs då det ställs krav på dem. Det är krig banne mig och då kan man inte gnälla att man inte gillar gröt. Istället för att hjälpa till i hemmet hänger de på stranden och leker dagarna i ända. Klart att släktingen lessnar men det är inte hon som kastar ut dem (DÅ hade filmen troligen berört mig mer). De väljer själva sitt öde. Detta gjorde att jag under den andra delen av filmen satt mest och störde mig på storbrors val (hans syster kan inte lastas då hon bara är fyra år).

När denna del av storyn inte funkar för mig blir det naturligtvis till en kvarnsten om halsen som tynger ned berättelsen. Jag ska dock inte gå så långt att säga att de fick vad de förtjänar men jag satt och suckade över Seitas idioti. Seitas rollfigur har samma drag som Christopher McCandless (Into the wild) eller Timothy Treadwell (Grizzly man) dvs folk som av ganska korkade anledningar självvalt går rak i ryggen mot sin egen undergång.

Till filmens fördel kan man lägga snygg animation, en i sina stunder gripande berättelse som fint skildrar syskonkärlek samt vacker musik. Det var en helt ok film men så där speciell som många hävdar att den är var den inte, för mig, bör tilläggas. Jag anar dock att jag är lite väl kallhamrad och andra filmtittare uppskattar nog denna rulle avsevärt mer.

Regi: Isao Takahata

Betyg: 5/10

Döden till mötes (1988 USA)

Döden till mötes är den sista filmen med Peter Ustinov i rollen som Hercule Poirot (det blev tyvärr bara sex filmer). Enligt mig är han den bäste att gestalta denna belgiske mästerdetektiv, David Suchet får ursäkta. I detta mysterium reser Poirot till Palestina och stiftar under resan bekantskap med en hel del människor, med på resan är b.la familjen Boynton där änkan Emily styr sina barn med järnhand. Lyder de inte hennes minsta vink blir det inget arv. En bit in på resan hittas kärringen mördad och det faller på Poirot att lista ut vem som ville se tanten död. En hel del kommer det visa sig.

Precis som i de flesta av Agatha Christies deckare rullar storyn på i samma hjulspår. Alla karaktärer introduceras, någon mördas, Poirot går runt och förhör alla, Poirot samlar slutligen alla misstänkta för att avslöja vem som är mördaren. Det kan iofs kännas trist men ibland är det mysigt att kolla in filmer eller läsa böcker som bara är variationer på samma tema. Som konsument behöver man inte anstränga sig nämnvärt utan det är bara att slappna av och åka med på resan. I Christies berättelser bör man nog inte tänka efter allt för mycket för då riskerar plotten att rasa likt ett korthus. Folk beter sig onaturligt vilket inte är speciellt märkligt då egentligen inte ens är rollfigurer utan tvådimensionella karaktärer som likt schackpjäser ska flyttas runt mot finalen och Poirots avslöjande. Även här blir det av och till lite tokigt (så även i denna historia), då Poirot sällan har bevis för brottet utan bygger sina fall på indicier, att mördaren sedan är korkad och erkänner får stå för han eller henne då det är få domstolar som skulle ge en fällande dom byggd bara på Poirots bevisning. Nu är detta trivialiteter, Christies deckare roar för stunden och inte så mycket mer och jag gillar dem men i små portioner.

Döden till mötes är en Golan-Globus produktion vilket medför ett och annat när det rör filmisk kvalitet, så även om folk som Lauren Bacall, Carrie Fisher och John Gielgud är med så hjälper det inte mycket då den är halvsunkigt producerad och regisserad. Personregin är väl sisådär vilket verkligen märks hos de skådisar som inte kan gå på rutin och gamla rävar som Bacall och Gielgud lär nog ha pustat ut när inspelningen var över. På det hela duger dock filmen men det beror nog mer på att det är jag som myser ikapp med Ustinov än att filmen är bra.

Regi: Michael Winner

Betyg: 4/10

Cheerleader camp (1988 USA)

cheerleader_camp_dvd_coverCheerleader camp eller Bloody pom poms som är filmens alternativa titel är en gammal hederlig C-slasher där man rafsat ihop ett gäng ”skådisar” och låtit kameran gå i förhoppning att tjäna en slant.

Mitt ute i skogen ligger Camp Hurrah där en cheerleadertävling ska hållas. I berättelsens centrum står cheerleadern Alison och hennes lag. Det är ett konfliktfyllt lag som anländer till tävlingen då Alison anser att hennes pojkvän Brent, som även är lagets tränare, kastar lite väl lystna blickar på övriga deltagare. Detta stämmer för Brent känner sig frustrerad då Alison inte ”släpper till”. Det finns gott om medtävlare och lagkamrater som villigt ställer upp på Brents inviter. När sedan folk börjar försvinna anar ingen ugglor i mossen. Vi tittare vet däremot att en mördare härjar på Camp Hurrah frågan är bara vem och det finns många att misstänka. Den svartsjuka Alison, den alkoholiserade vaktmästaren, den halvgalna Miss Tipton som driver lägret eller varför inte lagets mobbade maskot Cory?

Det som brukar skilja en bra från en dålig slasher är jaktmomentet. Det blir inte speciellt spännande att få se folk vandra ut ensamma i naturen för att en kniv i kraniet. Det blir ärligt talat ganska så enahanda i längden. Om däremot offret jagas så blir det med ens lite spänning. I Cheerleader camp lyser all spänning med sin frånvaro men å andra sidan bjuds det på konstiga rollfigurer, tafflig dialog och ett mediokert manus så filmen blir trots allt lite underhållande. På pluskontot ligger också att en del av morden är åtminstone lite ambitiösa. När jag kollade igenom rollistan var det två namn som stack ut:  Betsy Russell och Teri Weigel. Den förstnämnda är nog mest känd som frun till Jigsaw i Saw filmerna den sistnämnda gick tydligen vidare i karriären och gjorde filmer som Girls Home Alone 11 och Talk Dirty to Me 14 men det är en annan historia.

Förhoppningsvis har Fiffi och Sofia sett mer rafflande filmer.

Regi: John Quinn

Betyg: 3/10

Cop (1988 USA)

large_pt2Qwx7p6Z2nIJ4oDecHGhMjSJ8Cop är baserad på James Ellroys bok Blood on the moon. Vi får här stifta bekantskap med polisen Lloyd Hopkins som får Dirty Harry att likna en försynt filosof vid en jämförelse. Lloyd skyr inga som helst medel när det gäller att sätta dit en brottsling och likt många filmpoliser jobbar han dygnet runt och äktenskapet knakar naturligtvis rejält i fogarna. När Lloyd svarar på ett larm och är den första att anlända till vad som visar sig vara ett ovanligt grisigt mord anar han att det inte är något som stämmer. Han drar slutsatsen att det handlar om en seriemördare. Det som gör det svårt för Lloyd att gå vidare med fallet är att han bara har en känsla och inga konkreta bevis samt hans totala brist på diplomati. Han får ensam försöka spåra upp mördaren.

Nu har jag inte läst just denna bok av Ellroy så jag kan inte uttala mig om det är en usel bok som blivit en knappt ok film eller om de båda spelar i samma liga. Cop dras med ett och annat problem. Det är James Woods som spelar huvudrollen och det klarar han av väl men då Lloyd är så osympatisk och skiter totalt i allt vad regler heter sitter jag hela tiden och undrar varför han får jobba kvar. En annan gåta i filmen är hur det kan komma sig att varenda kvinna som korsar hans väg vill hoppa i säng med honom då karln inte har någon som helst charm. Dessa drag av Lloyd finns säkerligen i boken men jag tror/hoppas att Ellroy klarar av gestaltningen av huvudpersonen bättre än regissören James B. Harris.

Det andra problemet är att Cop är lite småseg mellan varven och att manuset har en hel del lösa trådar samt att tillfälligheter och slumpen får alltför stor betydelse för att driva handlingen framåt. Det blir lite väl otroligt av och till. Cop duger knappt och det finns definitivt bättre thrillers att titta på.

Regi: James B. Harris

Betyg: 4/10

Bloodsport (1988 USA)

bloodsport-posterJag har inte sett speciellt många filmer med Jean-Claude van Damme (JCVD), kanske en handfull, men när Movies-noire skrev om Bloodsport fick jag ett sug efter att stifta en närmare bekantskap med ”The Muscles from Brussels”. Frank Dux (JCVD) har anmält sig till en illegal kampsportsturnering i Hong-kong för att hedra sin gamle läromästare. På plats blir han god vän med en amerikansk fighter, inleder en kärleksaffär med en journalist som ska skriva om turneringen, är jagad av ett par klantiga amerikanska poliser som vill återbörda honom till hemlandet (av något oklara skäl) samt ska försöka vinna hela turneringen m.a.o den gode Dux har mycket att stå i.

Redan i de första scenerna anar jag vad det rör sig om för sorts film. I ett träningsmontage får man se de olika tävlanden träna inför den kommande turneringen. När tävlingens färgade deltagare presenteras skuttar han likt en apa upp i ett träd iklädd endast höftskynke för att krossa kokosnötter med sina bara händer inser jag är det bara att sätta sig till rätta i soffan och förbereda sig på en spännande resa in i kalkonernas värld. När jag ser Bloodsport vandrar mina tankar till Åsa Nisse filmerna för den här filmen har ungefär samma kvalitéer som filmerna om den famöse smålänningen. Dåliga skådisar, skrattretande repliker och samtidigt fruktansvärt underhållande. Fightingscenerna är bra och det är nog den anledning man ser en film av detta slag resten är uselt, ja riktigt uselt. Van Damme kan knappt formulera en mening (här kommer jag att tänka på Astrid Lindgrens ”klassiker” där främst barnskådisarna desperat kämpade med att komma ihåg sin repliker ) och filmen fyller med lätthet årskvoten för lustiga ansiktsuttryck. Men som sagt mycket underhållande men kanske inte på det sätt filmens producenter hade tänkt sig. Som extra bonus har Forrest Whithaker en roll i filmen och om ni undrar så är det inte han som klättrar i träd. Tilläggas bör att om JVCD resterande filmer fyller samma höga underhållningskvot lär jag definitivt se fler filmer av denna dåliga skådespelare.

Regi: Newt Arnold

Betyg: 4/10

Hellbound:Hellraiser 2 (1988 storbr)

Filmen startar direkt efter händelserna i Hellraiser. Kirsty läggs in på ett mentalsjukhus då ingen tror på hennes berättelser om Cenobiterna från helvetet. På sjukhuset får hon en syn där hennes far ber om hjälp då han är fast i helvetet. Kirsty måste nu försöka ta sig till helvetet för att rädda sin far. En läkare på sjukhuset har dock  en egen agenda.

En ganska meningslös film att se om man inte har sett den första vilket jag gjort ett antal gånger. Den första filmen är mycket bra men sedan har det kommit sju eller åtta efterföljare till Hellraiser som varierar i kvalte´. Orkar man med dåligt skådespeleri, usla efekter och överdriven scenonografi är det säkert helt ok men jag var inte på humör därav det låga betyget.

Regi: Tony Randel

Skådespelare: Ashley Laurence, Doug Bradley

Betyg: 4/10