Den lilla sjöjungfrun (1989 USA)

Den här filmen gjorde att jag plötsligt började argumentera på samma vis som Donald Trump. Usch! När lillebror frågade vilka filmer jag skulle ha med i musikalveckan blev han en besserwisser när Den lilla sjöjungfrun kom på tal. Enligt honom (och han HAR säkert rätt) är dagens rulle inte en musikal. En musikal ska enligt studiosystemets bestämmelser från 30-talet innehålla minst sex ordentliga sånger. Det hettade till och jag sa likt den orangefärgade mannen i västerled: ”Jag bryr mig inte om vad du säger för mig känns det som en musikal därför är det en musikal”. Där dog diskussionen när Marcus insåg att han hade med en Värmlands Trump att göra. Så dagens rulle får ni ta med en nypa salt då det troligen är en katt som smugit sig in bland hermelinerna.

Ariel är dotter till sjökungen Triton och enligt honom är hon ohälsosamt intresserad av människornas värld. Triton anser att dessa varelser är barbariska fiskätare och bör undvikas i möjligaste mån. Ariel lyssnar naturligtvis inte på sin far och under en upptäcktsfärd till ytan räddar hon en prins och blir till på köpet blixtförälskad i honom. Pappa Triton ställer sig helt oförstående och i desperation vänder sig Ariel till sjöhäxan Ursula som erbjuder ett av filmhistoriens sämsta deal. Ariel får ben men förlorar sin fantastiska sångröst. För att förvandlingen ska hålla i sig måste Ariel få prinsen att ge henne kärlekens kyss innan den tredje dagen tar slut annars blir hon Ursulas slav. Korkat nog går Ariel med på detta och att Ursula ska spela rent spel finns inte på kartan.

Den lilla sjöjungfrun tog mig med storm när den kom. Disney hade inte gjort en vettig film på många år och deras animationer var ganska slappa, med några få undantag hade de inte gjort en bra film sedan Robin Hood i början av 70-talet. I Den lilla sjöjungfrun lyckas man mixa en bra story med snygg animation och en antal (men kanske inte så många som sex) mycket bra sånger. Det är nog bara Skönheten och odjuret som har en bättre sångrepertoar bland Disneys filmer. Jag var helt såld.

Nu vid en omtitt har filmen stått emot tidens tand ganska så väl. Animeringen har väl tappat en del av sin lyster men den är fortfarande långt från bottennoteringar som t.ex Aristocats. Finalen är lite slappt skriven men Disney är ofta förtjusta i att låta sina skurkar gå klantiga öden till mötes. Den största gåtan för mig är dock vad Ariel ser hos den ganska så träiga prinsen något bättre kunde hon väl hittat? Trots dessa skavanker står sig filmen väl och hör till en av mina favoriter bland bolagets s.k klassiker – vem som nu bestämmer att de är det. Kanske Trump?

Regi: Ron Clements, John Musker

Betyg: 8/10

Sofia har troligen en riktig musikal att berätta om idag

Annonser

Kikis expressbud (1989 Japan)

När en häxa fyller 13 år flyttar hon hemifrån för att praktisera sina krafter i en främmande stad. Häxan Kiki hittar en stad som ligger vid havet och flyttar in hos bagerskan Osona. Av en slump hittar hon sitt kall och börjar jobba som expressbud. Ett passande yrke då hon tar sig fram genom stadens gränder på sin flygande kvast.

Om man ser till handlingen så händer det inte så värst mycket mer. Kiki levererar paket, skaffar nya vänner, har lite problem med sin magiska förmåga men allt ordnar sig till slut. Detta är en film som har en stor fördel – den är förbaskat trevlig att titta på. Miyazakis animationer är en njutning se och jag undrar om han inte låtit sig inspirerats av gamla stan i Stockholm när han designat Kikis nya hemstad? Hur som helst känns det som en stor liten stad som är en härlig blandning av äldre europeiska städer.

I filmen är alla mer eller mindre snälla, Kiki är en charmig häxa och hennes katt Jiji står för komiken. En mysig och alldeles underbar film som rekommenderas varmt. Enda abret är att japanskan är ganska så skrikig men å andra sidan dras många tecknade filmer med det problemet att av någon anledning måste en stor del av dialogen gapas fram och helst då med gälla röster. Varför?

Regi: Hayao Miyazaki

Betyg: 8/10

Road house (1989 USA)

01-road-house-frontMan behöver inte veta så mycket om den här filmen mer än att det handlar om Patrick Swayze som jobbar som utkastare. Det är en smått sinnesförvirrad mix av slagsmål, kvinnobröst, musik och märkliga repliker. nedan listar jag bara ett litet axplock på vad Road house bjuder sina tittare på:

En inoljad Swayze som utför tai-chi (?) i motljus.

Kelly Lynch som blir påsatt mot en skrovlig tegelvägg av ovan nämnda Swayze. Det måste ha gjort ont.

Sam Elliott som spelar den legendariske utkastaren Wade Garrett. En legend jag starkt tvivlar på då karln mest ser ut, talar och rör sig som en parkbänkssystembolagskund.

Kvinnor som börjar strippa utan någon större anledning.

En skurk spelad av Ben Gazzara som ger mest intryck av att vara en argsint revisor.

Revisorns underhuggare som har ett påklistrat vansinnesskratt och droppar repliker som  ”I used to fuck guys like you in prison.”

Egentligen finns det mycket mer att säga om denna film som spelar i samma liga som Graduation day eller varför inte Slugs men jag nöjer mig med ovan nämda exempel. Road house är klart sevärd i all sin uselhet för det är 1:45 ren och skär underhållning. Tilläggas bör att filmen blev en stor hit när det begav sig och spelade in 30 miljoner dollar vad det säger om mänskligheten eller för den del mig överlåter jag åt andra att döma.

Regi: Rowdy Herrington

Betyg: 3/10

 

Länge leve Bernie (1989 USA)

weekend-at-bernies-movie-poster-1989-1020263386Bloggkollegan Steffo har dagens film som en favorit, något han inte sticker under stol med. Jag såg filmen när den kom tillsammans med min fru och minns att vi skrattade så tårarna rann. Då det gått några år sedan sist kände jag att det var dags för en återtitt. Den här gången uteblev skrattfesten.

Larry och Richard är jobbar långt ned i hierarkin på ett kontor. En dag upptäcker Richard något som kan få de två att stiga i graderna, någon har nämligen fifflat med bokföringen och blåst företaget på en stor summa pengar. De går till sin chef Bernie och uppmärksammar denne på problemet. Chefen blir naturligtvis mycket nöjd och bjuder ut sina medarbetare att tillbringa weekenden i hans lyxvilla för att studera siffrorna närmare. Naturligtvis är det Bernie som är boven i dramat och han planerar att mörda sina övernitiska kontorsråttor.

Där jag för ett x antal år sedan satt och gapskrattade sitter jag nu och småler lite skamset och undrar vad det var som var så roligt med denna film? Länge leve Bernie är en dussinkomedi men den har trots allt en viss nostalgisk charm och ett par tre briljanta scener som jag uppskattar än idag. Men det är långt till gapskrattet. Detta är nog en film som visar att åren går, man blir lite äldre och lite mer luttrad. Jag får dock lov att erkänna att jag känner en viss avund på mitt yngre jag som satt där och gapskrattade för visst hade det varit roligt om filmen stått emot tidens tand. Trots allt är filmen ett lätt roande tidsdokument över en svunnen tid men om den håller för nya tittare vet jag inte.

Regi: Ted Kotcheff

Betyg: 4/10

Intruder (1989 USA)

0095379_bigIngen skräckfilmsvecka känns riktigt komplett om jag inte har med en teenslasher från 80-talet. Intruder utspelar sig på ett snabbköp där någon dödar personalen på de mest gruvliga sätt. Filmen startar med att en expojkvän till en i personalen ställer till bråk strax innan stängningsdags. Den unge mannen blir avhyst och Jennifer som är hans ex berättar i förtroende till sin arbetskamrat att exet egentligen inte är någon dålig kille trots att han suttit inne ett år för dråp (under ett slagsmål ”råkade” han slå ihjäl sin motståndare med en mixer). Hur exet lyckats komma ut ur fängelse efter bara ett år i ett land som inte direkt är känt för sin humana straffskala förtäljer däremot inte historien.

Eländet är emellertid inte slut för kvällen. Butikens ägare berättar att affären ska stängas och personalen måste jobba över för att märka om alla varor för utförsäljning. En sorgsen personal börjar med det tröstlösa arbetet men någon i personalen, eller kan det vara den instabile f.d  pojkvännen, tar tillfället i akt och börjar mörda folk med hjälp av kartongpressar, köttsågar, styckknivar och annat smått och gott.

Intruder skulle kunna kallas för en konstärligt ambitiös slasher. Regissören Scott Spiegel slarvar minsann inte med sina mord. Splattrar det blod på en lampa blir det ett rött sken som lyser upp hela rummet, det är många annorlunda kameravinklar,  gärna i grodperspektiv och  det är pumpande syntar som bakgrundsmusik. När det rör castingen verkar Spiegel däremot inte ha varit lika ambitiös. Jag får intrycket av att den som råkade passera inspelningsplatsen fick jobbet. Ett par kända namn dyker trots allt upp i rollistan. Sam Raimi och Bruce Campell är med i filmen den sistnämnde skymtar iofs bara förbi som hastigast, om de är bra skådisar kan däremot diskuteras. Det lite jump-scares, lite smygande bland butikshyllorna och oväntat blodigt. Intruder är kanske inte speciellt bra men den vart i alla fall mycket underhållande.

Fiffi skriver också om en film denna fredagseftermiddag.

Regi: Scott Spiegel

Betyg: 5/10

Death spa (1989 USA)

il_fullxfull.382671134_8o66På det populära gymmet The Starbody sker det märkliga ting: Ångbastun pyser ut klorin, vattnet i duscharna blir plötsligt kokhett och folk dör i träningsredskapen. Kan det bero på centraldatorn som sköter det toppmoderna gymmet? Kan det röra sig om sabotage mot gymmet eller kan det månne vara ägarens före detta fru som tog självmord och nu hemsöker anläggningen?

Många frågor som alla får svar i den här härligt sunkiga 80-tals rysaren. Desto fler frågor dyker dock upp under titten. Death spa uppfyller med råge alla krav man kan ha på en film av detta slag. Halvkassa skådisar, märkliga händelseförlopp, konstiga kläder och frisyrer. Det toppmoderna gymmet är en historia för sig. Det verkar som att inköpet av datorn slukade hela budgeten då gymmet endast är utrustat med några få träningsredskap. Däremot verkar man ha gott om duschar samt en bastu som anläggningens kvinnliga medlemmar använder flitigt då de får en chans att visa tittarna sin bröst.

Filmen håller ett högt tempo, folk dör som flugor på de mest märkliga vis (bla attackeras en man av frysta fiskar som verkar föreställa gäddor, lite osäker på fisksorten då jag inte är någon expert i ämnet) utan att någon verkar reagera nämnvärt. Naturligtvis dyker det upp några poliser men de är helt inkompetenta som sig bör i sådana här filmer. Det sista halvtimmen när räkenskapens timme infaller för gästerna, som fortfarande strömmar till till gymmet trots dödsfall och oförklarliga olyckor, når filmen nya höjder. Under en fest på gymmet (bara lilla denna detalj ger upphov till en del funderingar, dels rimmar fest och gym illa och vem vill offra en utekväll på att dansa i ett gym? men som sagt det är en sådan där film) så massakreras folk till höger och vänster av frysta fiskar (gäddor?), drinkblandare, bastubrädor (hur det gick till vet jag inte) etc men trots alla dödsfall pågår festen utan att någon reflekterar nämnvärt över dödsfallen – åtminstone till en början. Death spa är inte någon bra film men nog så underhållande och väl värd en titt om man nu är på rätt humör.

Regi: Michael Fischa

betyg: 4/10