Dracula (1992 USA)

dracula-posterDracula hamnade på en hel del listor när filmspanarna listade årets bästa filmer 1992. Mitt minne av filmen var att den hade en touch av kalkon över sig. Då det var ett tag sedan jag såg filmen och sporrad av bloggkollegornas hyllningar tyckte jag nog att rullen förtjänade en chans till. Ett ganska så korkat beslut.

Storyn torde vara ganska så välbekant för de flesta: Advokaten Jonathan Harker åker till Transsylvanien där han ska hjälpa en greve vid namn Dracula i fastighetsaffären. Greven är sugen (både bildligt och bokstavligt) på att åka till London och vill köpa flera hus i staden. Dracula är en vampyr och om inte det vore illa nog blir greven förälskad i Harkers fästmö Mina då hon är en inkarnation av hans fru som dog för ett antal sekler sedan (en händelse som f.ö gjorde att Dracula blev vampyr, oklart hur). Greven låser in fästmannen med tre sexiga vampyrbruttor (b.la Monica Bellucci) och drar till London för att snärja Mina med exotisk brytning och färgade glasögon.

Scenografin otroligt snygg och filmen är en fest för både ögat och örat om man gillar kitsch, bombastisk musik, och kulisser.  Det svulstigt både i scenografi och skådespeleri. Den första svulstigheten har jag inga större problem med. Det är lite kul att se folk springa runt i klänningar som innehåller mer tyg än en mindre textilaffär. Det är däremot inte lika kul att se en hel hop skådisar bete sig som Jan Malmsjö på speed med Sir Anthony i täten. Dracula är en väldigt teatral film som använder stora, nej gigantiska gester.  Jag kan tro att filmen står eller faller med om man köper dessa gester eller inte. Om filmen varit en parodi hade det nog kunnat bli ganska roligt, nu blir det bara konstigt och det formligen myllrar av kluckande kalkoner i filmen. Chefskalkonen är naturligtvis Sir Anthony som definitivt skulle platsa på en tio i topp lista över filmhistoriens sämsta skådespelarinsatser.

Då Coppola verkar ha tagit sin historia mycket seriöst och gjort mer av en romantisk dramarulle än en skräckfilm blir ingångsläget för mig annorlunda. Då den trots sina yviga gester verkar vara seriöst gjord måste jag också försöka ta karaktärerna och deras agerande seriöst. Hur mycket jag än försöker går det inte. Filmen totalhavererar pg.a Coppolas personregi och påminner i sina stunder om en mycket påkostad skolpjäs. Vill man se en Sir Anthony frifräsa utan några som helt hämningar är detta filmen man ska välja.

Jag kan förstå att man kan bländas av alla kreationer och kulisser och därmed falla för filmen då den är originell. Men bra? Inte i min bok.

Regi: Francis Ford Coppola

Betyg: 3/10

Annonser

Där floden flyter fram (1992 USA)

a-river-runs-through-it.13892Tiden är tidigt 1900 tal och platsen är det natursköna Montana. Där bor predikanten John Maclean med sin fru och två söner. De två pojkarna är mycket olika till kynnet, Norman är en plikttrogen gosse som sköter sig och har sitt liv planerat medan Paul är av en mer vildsint natur. Det gossarna har gemensamt är sin kärlek till flugfiske. Där floden flyter fram handlar om just detta: Livet i stort och flugfiske.

Det låter inte så upphetsande med filmen har något som gör att jag fastnar. Jag har alltid varit förtjust i regissörens Redfords något halvsega berättartempo och av och till påminner han och regissören Clint Eastwood om varandra i sin stil att regissera. Det känns lite gammaldags utan några av de excesser som man hittar i dagens filmer med skakig kamera och snabba klipp. Handlingen är kanske inte fylld av action och dramatik utan storyn skrider fram i sin egen takt men blir aldrig tråkig. Det är lite fiske, en och annan predikan, lite rasism och i centrum en ganska gullig kärlekshistoria varvat med vidunderliga naturscener och precis som i filmen Grease verkar det inte finnas vinter i delstaten Montana.

Skådisarna hör inte till mina favoriter men Brad Pitt (som än en gång får spela en karaktär med myror i kroppen) och Tom Skerritt är oftast stabila. Craig Sheffer som spelar dramats huvudperson Norman är ingen dålig skådis men han har ett lite skurkaktigt utseende som gör att åtminstone jag aldrig riktigt helt kan lita på honom. Skådisen är kanske en anings felcastad i det här fallet.  Där floden flyter fram är naturporr mixat med en historia som rullar på med ett stänk av vemod då tiden obönhörligt har sin gång. Det är en fin liten film som jag rekommenderar.

Regi: Robert Redford

Betyg: 7/10

Candyman (1992 USA)

20130427-222829Den här härliga 90-tals rysaren är baserad på en av skräck/fantasy författaren Clive Barkers noveller, The Forbidden. Folklivsforskaren Helen blir alldeles till sig i trasorna då hon anar att hon kanske har hittat ursprunget till den urbana legenden om Candyman. Legenden lyder som så att hans namn ska sägas fem gånger i samtidigt som man tittar i en spegel i ett mörkt rum. Gör man dumt nog detta dyker Candyman upp och dödar den som uttalat hans namn – i sann urban legend anda är han naturligtvis försedd med huggkrok. Forskningsprojektet löper framåt och trots att Helen upplever ett visst motstånd från både sin man och universitet så går arbetet framåt. När Helen på fyllan tillsammans med sin kollega uttalar Candymans namn fem gånger tar hennes forskningsprojekt en otrevlig vändning.

Barker är en svårfilmad författare. Många av novellerna och böckerna har scener som bara skulle bli fjantiga om de filmatiserades och berättelserna är ofta fyllda av en obehaglig känsla av smuts, kladd och kroppsvätskor som är svår att sätta fingret på. Regissören Bernard Rose har dock lyckats med detta i filmen Candyman. Miljöer, musik stämning allt andas en sorts hopplöshet som når ut till mig som tittare. Novellen The Forbidden har omarbetats och byggts ut till en skräckfilm som kryper under skinnet på mig. Candyman är inte spännande på det viset att jag sitter som på nålar, den förmedlar en mer ångestfylld stämning som gör att jag aldrig riktigt kan slappna av redan från start. Vilken väg berättelsen ska ta är också svårt att veta då filmen inte känns som en vanlig dussinskräckis.

Mycket av ovanstående kan man tacka tre personer för: manusförfattarna Barker & Rose som gjort ett hästjobb i adaptionsarbetet. Regissören Bernard Rose som verkar begripa hur man ska göra skräckfilm och Virginia Madsen som spelar folklivsforskaren Helen med bravur. Madsen brukar alltid göra bra ifrån sig och min enda problem är nog bara att jag inte begriper varför hon inte haft en mer framgångsrik karriär än vad hon redan haft. Nåväl Candyman är en klassiker inom genren och har man inte sett den, se till och gör det.

Regi:Bernard Rose

Betyg: 8/10

Peters friends (1992 Storbr)

peters-friends-movie-poster-1992-1020196464Ibland ler lyckan och ödet även mot en sådan som mig. Under Shakespearetemat föll det sig som så att Kenneth Branagh var aktuell både som skådis och regissör. Jag kom då att tänka på att det vore trevligt att se om hans film Peters friends från 1992. Ett par veckor senare gick filmen på SVT och det var med viss förväntan jag slog mig ned i tv-soffan.

Det är nog tjugo år sedan jag såg den här filmen som handlar om Peter som bjuder in sina forna universitetsvänner under en nyårshelg. Det blir en något kaotisk helg på det känslomässiga planet och så mycket mer behöver nog inte sägas om filmens handling. Det första som slog mig var vad gamla alla blivit. Då filmen har välbekanta skådsiar som Branagh, Thompson, Laurie och Fry märks det i deras ansikten att åren gått. Jag hade en bild i huvudet på hur de ser ut idag och inte deras utseenden för över tjugo år sedan. Jag blev lite sorgsen när jag tänkte på hur tiden flyger fram. Turligt nog är då filmen allt annat än sorgsen. Peters friends är en lättsam bagatell som iofs tar upp en och annan allvarlig fråga om krossade ambitioner och hur livet inte alltid riktigt blir som man tänkt sig. Allvarligheten till trots så ordnar sig det mesta för de gamla vännerna, åtminstone för stunden.

Skådisarna och dialogen håller hög klass, ibland kan filmen slå över och blir lite smålarvig men det kan jag leva med. På det hela var det en angenäm upplevelse även om jag fick en tänkeställare över hur tiden obönhörigt flyter fram.

Regi: Kenneth Branagh

Betyg: 7/10