Jag kan höra havet (1993 Japan)

Den här filmen påminner en hel del om Minnen av igår som jag skrev om för ett par veckor sedan. Båda handlar om människor på resa som minns tillbaka på sin skoltid. Här är det Taku som flyger till sin hemstad Kōchi för en klassåterträff. Under resans gång tänker han tillbaka på sina sista skolår då en tjej, Rikako, från Tokyo började i skolan. Taku och hans bästa kompis Yutaka blev båda lite småkära i henne något som slog in en kil i deras vänskap.

Trots sina likheter funkade Jag kan höra havet avsevärt bättre än den makalöst trista Minnen av igår. Det kan bero på att den förstnämnda filmen var 45 minuter kortare samt att jag blev mer engagerad av kärlek och krackelerande vänskap än flummiga tankar om vad man vill göra med sitt liv.

Många gånger när jag ser japanska filmer tycker jag rollfigurerna beter sig märkligt. rollfigurerna blir upprörda för bagateller, skrattar när man borde bli arg och andra beteenden som för mig som svensk verkar konstiga. Turligt nog har jag läst en del böcker om japansk kultur och begriper beteendemönstret någorlunda. Trots detta känns folk lite aviga i sina beteenden när jag kollar in japansk film. Det stör mig inte nämnvärt men ibland kan det behövas en liten uppstartssträcka innan jag vant mig med konstrasterna mellan oförklarligt yviga gester eller onaturligt lågmält beteende.

Filmen som sådan är en bagatell och en stillsam historia men jag gillade tempot och berättelsen var milt engagerande. De enda frågetecknen jag har är varför de två vännerna blev intresserade av Rikako då hon är en ganska så osympatisk tjej – trots att vi får vissa förklaringar till hennes beteende. Det andra frågetecknet är filmens titel som är ungefär den samma på japanska. Var det att staden Kōchi låg vid havet?

Regi: Tomomi Mochizuki

Betyg: 6/10

Necronomicon ( Frankrike, Japan, USA 1993)

Filmen sätter ribban redan från start när skådisen Jeffrey Combs gör entré utrustad med löshaka i rollen som författaren H.P Lovecraft. Lovecraft har fått nys om att ett bibliotek som drivs av en sekt har ett exemplar av den mytomspunna boken Necronomicon. Det är nödvändigt att författaren lägger vantarna på boken då universums öde står på spel. Inne i biblioteket lyckas Lovecraft få tag på boken och börjar anteckna febrilt. I denna filmversion verkar Necronomicon innehålla olika berättelser och filmen består av tre olika historier ur boken.

Filmen är producerad av Brian Yuzna som även regisserat ett av segmenten. När det rör filmer av denna regissör har jag lärt mig att hans motsvarighet i Sverige skulle kunna vara Ragnar Frisk eller varför inte Mats Helge Olsson. Dessa herrar verkar ha gemensamt att huvudsaken är att man får göra film resultatet kommer i andra hand.

Necronomicon innehåller så mycket sanslösheter och knepigheter att jag inte ids rada upp dem. Bästa sättet att ta till sig filmen är nog att bara följa med på turen utan att tänka för mycket – gör man det sistnämnda lär man bli en anings förvirrad. Filmens styrka ligger i att det märks att det är ett sällskap som gillar att göra film. Trots tentakler, avslitna ansikten och smältande kroppar känns filmen lite uppsluppen. Speciellt rysligt blir det aldrig men å andra sidan aldrig tråkigt men det är sällan filmer som går efter rättesnöret hellre än bra blir just detta. Skådespeleriet är obefintligt men det var åtminstone kul att få se David Warner dyka upp i en roll som galen vetenskapsman.

Om humöret är det rätta så har man 90 sanslösa men lättsmälta minuter framför sig.

Regi:Brian Yuzna m.fl

Betyg: 4/10

Ticks (1993 USA)

Det är märkligt men så fort man nämner naturen för folk börjar de dregla av upphetsning. Jag kan inte för mitt liv begripa varför man ska göra sig omaket att ta sig till ett ställe utan moderna bekvämligheter och till på köpet samsas med ormar, äckliga insekter och fästingar. I dagens film har denna villfarelse att naturen är något trevligt drabbat ett par socialarbetare då de släpar ut en handfull stackars ungdomar i detta gröna helvete för att de ska ”finna sig själva”. Socialarbetarna kunde inte ha valt en sämre plats då lokala marijuanaodlare har släppt ut steroider i naturen. Kemikalierna har påverkat fästingarna som nu växt sig till tefatsstorlek.

Man får ta Ticks för vad den är – en underhållande rulle vare sig mer eller mindre. Framförallt är effekterna är riktigt bra och av och satt jag och vred på mig när de äckliga fästingarna sög sig fast vid folk i parti och minut. Spännande blev det inte men filmen dras med ett äckelrys och är en ganska så kladdig historia, sett ur den synvinkeln är det en relativt effektiv skräckis.

Bortsett från Seth Green i en mycket tidig roll dök det inte upp några kända namn i rollistan. Däremot är rollfiguren och tillika filmens skurk som går under namnet Sir en sanslös kreation som med sin något bisarra uppenbarelse verkligen gör filmen sevärd. Sir spelas av skådisen Barry Lynch som b.la varit med i The Call of Cthulhu troligen var hans roll mer low key i den filmen för jag kan inte minnas honom överhuvudtaget.

Gillar man filmer som är lite over-the top, äckliga insekter och naturskräck är Ticks ett ganska så gott val och även ett bevis på att 90-talet inte är helt hopplöst när det rör sig om skräck.

Regi: Tony Randel

Betyg: 7/10

Sofia satsar på lite mer mysrys idag.

The Nightmare before christmas (1993 usa)

Jack som är kung i Halloween town har börjat tröttna på att anordna Halloween varje år, när han av misstag råkar hamna i Christmas town får han ny inspiration. Planen går ut på att kidnappa tomten och låta Halloween towns  invånare (spöken, varulvar, vampyrer etc) sköta julhelgen som omväxling. Resultatet blir en mycket annorlunda jul.

Det här är en fantastisk film som jag gärna ser om. Filmen är så detaljrik att man man upptäcker nya saker var gång man ser om den. Filmen är också rolig speciellt Jacks lätt vridna version av julen med krympta huvuden och anfallande julklappar. Musiken i filmen är bra och driver hela tiden berättelsen framåt. Har ni inte sett den ta och gör det!

Regi: Henry Selick

Betyg: 10/10