Se7en (1995 USA)

Kriminalpolisen Somerset har bara en vecka kvar till pensionen när han får en ny partner Mills. Första dagen tillsammans kallas de till vad som vid en första anblick verkar vara ett naturligt dödsfall, en man som förätit sig. Vid en noggrannare titt finner de två detektiverna att mannen har tvångsmatats till döds. Somerset ber om att få slippa fallet då han anar att det inte kommer vara löst innan han slutar. Han anar också att det är större saker i görningen än ett simpelt om än bisarrt mord. Mills tar över fallet men Somerset dras motvilligt in i jakten på mördaren.

Det är väl Se7en och När lammen tystnar som lade grunden till den seriemördarvåg som sedan dess härjat runt på tv och bio. Båda filmerna torde hamna mer i facket thrillerrysare än kriminalfilm då de båda är rejält ruggiga. Se7en är väl den av de två som är mörkare både i ton och utseende. I filmen regnar det hela tiden och miljöerna är skitiga och dunkla. Trots att filmen precis som När lammen tystnar är relativt oblodig och inte speciellt våldsam är filmen obehaglig, ryslig och stundtals äcklig. Seriemördaren John Doe har tänkt ut synnerligen påhittiga metoder att ta sina offer av daga med de sju dödssynderna som inspiration. Även om man inte får se något av morden är det tankarna på offrens sista stunder i livet som spökar runt i tittarens hjärna.

Det var ett tag sedan jag såg filmen sist och jag var lite tveksam till om den skulle hålla än idag. Lillebror hade nyligen sett om den och tyckte den tappat något. Jag håller inte med honom och tycker att filmen definitivt håller för ett omtitt. Känslan och obehaget sitter kvar trots att jag vet hur det hela ska sluta. Det enda som möjligen ändrats till det sämre var väl att jag fann Brad Pitts rollfigur Mills lite väl hetlevrad, ja ,nästan pubertal i sitt agerande men å andra sidan har jag blivit äldre med åren och kanske tycker att folk kan stilla sig en aning. Morgan Freeman i rollen som Somerset är däremot oklanderlig och en njutning att få se.

Om man mot förmodan inte sett rullen bör man slå slag i saken och se filmen då det är en riktigt bra film och har man sett filmen är den definitivt värd att se igen.

Regi: David Fincher

Betyg: 9/10

Showgirls (1995 USA)

Det har blivit en hel del filmer under årens lopp. De flesta filmer jag sett går från skalan ok och uppåt. Naturligtvis har jag sett min beskärda del av dåliga filmer men härom veckan slogs ett rekord då Showgirls troligen är en av de sämsta filmer jag någonsin sett. Naturligtvis finns det filmer med mindre budget och talang som är sämre men i fallet Showgirls får man ta i beaktande att det rör sig om en produktion som har en rejäl budget, ansedd regissör, en av Hollywoods bäst betalda manusförfattare samt ett gäng kompetenta skådisar. Trots detta är filmen så jävla dålig att jag fick ta den i två sittningar, inte för att den var olidligt tråkig utan därför att mitt förnuft gjorde allt i sin makt att få mig sluta titta.

Storyn är ganska enkel (ryktet gör gällande att den skrevs ned på en servett av manusförfattaren Joe Eszterhas): Tjejen Nomi Malone kommer till Las Vegas och vill lyckas som dansare och slår sig in med vassa armbågar till en plats i en ansedd danstrupp.

Jag förstår vilken film regissören Paul Verhoeven försökt göra. Det är en svart historia/satir om USA och kapitalismen där det är ”dog eat dog” som gäller. Folk är beredda att gå över lik för att nå sina mål. Gott så, och jag håller med Verhoeven i sak. Där det brister är i utförandet och det rejält.

Elizabeth Berkley som spelar Nomi är nog den som drabbats hårdast av filmen. Hennes agent sa upp sig och vad som kanske kunnat blivit en hyfsad skådespelarkarriär försvann lika snabbt som en daglöning i samband med filmens premiär. När man ser hennes agerande i filmen förstår jag det för herrejävlar vilket uselt skådespeleri. Redan i hennes första scen ställer jag mig frågan ”Vad är det här?”. Verhoeven har dock tagit på sig skulden och hävdar att det hans personregi som brister. Jag vet inte om så är fallet. Det enda jag vet är att Berkley är rejält usel och då jag inte sett henne i något annat kan jag inte bedöma om det är hos henne eller hos Verhoeven problemet ligger.

Filmen har sin beskärda del av bröst, sexscener och danser och inget av de tre gör mig glad. Sexscenerna är bara trista vilket sexscener på film alltid är (förutom i Betty Blue) Danserna är rena sömnpillret som vän av musikaler gillar jag dans men här är det mest bensprattel och utmanade poser.

Då Berkely så att säga tar över filmen med sin uselhet blir det svårt att bedöma andra skådisars insatser men det är en hel del stolpskott som får kämpa med tafflig dialog och usla scener.  Gina Gershon är väl den som klarar sig bäst även om hon tillsammans står för filmens märkligaste konversation om hundmat.

Showgirls brukar hamna i genren så dålig att den är bra. Det stämmer inte den är bara dålig och en pärs för den mentala hälsan att se. Jag tycker dock lite synd om Berkely som bara var 19 år när filmen gjordes.

Avslutar med ett citat från Kyle McLachlan som har en av rollerna samt ett klipp på Elizabeth Berkley ”skådespeleri”.

”I was absolutely gobsmacked. I said, ”This is horrible. Horrible!” And it’s a very slow, sinking feeling when you’re watching the movie, and the first scene comes out, and you’re like, ”Oh, that’s a really bad scene.” But you say, ”Well, that’s okay, the next one’ll be better.” And you somehow try to convince yourself that it’s going to get better… and it just gets worse.”

Regi: Paul Verhoeven

Betyg: 1/10

P.S Naturligtvis kunde jag inte släppa denna film. I övermorgon skriver jag om dokumentären You don´t Nomi- kanske blir man klokare efter att ha sett den?

Alluda Majaka! (1995 Indien)

En del filmer gör en mållös och Alluda Majaka hamnar med lätthet inom den kategorin. Storyn i sig självt är inte så märklig men utförandet trotsar allt förstånd. Sitaramudu är son till byns ålderman och är lite av byns beskyddare. När det uppstår problem så fixar han dem ofta på ett handgripligt vis. När åldermannen beslutar sig för att skänka bort tempelmarken till fattiga bönder hamnar man i konflikt med Kota som vill ha marken för att bygga en fabrik. Kota smider en plan tillsammans med Vasundhara och hennes döttrar. Vasundhara har inga planer på en fabrik men tål inte Sitaramudu då denne ”tillrättavisat” hennes döttrar. Sitaramudu får mycket att stå i b.la anklagas han syster för prostitution och han själv blir oskyldigt ditsatt för mordet på en polis. Sitaramudu svarar med att förklä sig till den rike Mr.Toyota vilket innebär att han sätter på sig en peruk som ser ut som hans vanliga hår, byter kläder och bär solglasögon.

Alluda majaka! är som ni kanske märker svår att beskriva. Den är en film som glatt och obekymrat hoppar mellan olika genrer: Action som bla inkluderar en traktorjakt, märkliga slagsmål och en bil och hästjakt som jag inte ens tänker försöka att beskriva, fars, komedi, romantik, självmord samt en hel del kvinnoförnedrande scener och kommentarer som tydligen ska vara roliga och naturligtvis dans och sång. Ett sångnummer verkar utspela sig på en piratkopieversion av Disneyland med förvridna figurer och dansare i fula Kalle Anka masker. En riktigt obehaglig scen trots glad sång och uppsluppen dans.

Chansen att Alluda Majaka! inte är en film för alla är stor. Det är ingen bra film med den är jäkligt underhållande och två och en halvtimme flög förbi i bara farten och var en rejäl vitamininjektion i jämförelse med gårdagens dravel. Letar man efter kvalitet får man titta någon annanstans men vill man slå ihjäl två och en halv timme med indier som dansar och slåss har man hamnat helt rätt.

Sofias val torde vara aningens mer sansat

Regi:  E.V.V. Satyanarayana

Betyg: 5/10

Lord of illusions (1995 USA)

När sektledaren och tillika trollkarlen Nix beslutar att man ska offra en ung kvinna får hans lärjunge Swann nog. Han räddar kvinnan och dödar Nix. Sekten upplöses iom Nix död och åren går. När privatdeckaren Harry D’Amour ska utreda ett försäkringsbedrägeri i L.A stöter han på en döende spåman som mumlar att Nix är på väg tillbaka från de döda. Harry anställs av frun till Swann som nu är en framgångsrik illusionist för att skydda denne mot Nix och en bunt före detta sektmedlemmar som likt sin ledare gjort comeback.

Jag har inte läst novellen The Last Illusion som filmen bygger på. Den är i vart fall skriven av Clive Barker som brukar skaka fram bra och originella skräckberättelser. Barker har på något vis lyckats med bedriften att få regissera sin egen berättelse och resultatet är faktiskt inte så pjåkigt åtminstone inte om man jämför med Stephen Kings jobb som regissör.  Det är en B-film men den är gjord med gott humör och mycket slafs samt har en ganska så originell historia att luta sig mot – handlingen med ondsinta trollkarlar känns någorlunda originell. En del av effekterna är inget annat än usla medans andra håller klassen. Inga större fel på skådisarna men Daniel von Bargen i rollen som Nix kändes lite malplacerad då skådisen för mig är mest känd som George Costanzas prillige chef i Seinfeld – det var lite svårt att släppa och vem beslutade om Kevin J. O’Connor frisyr? Den frisyren skulle kunna räcka till en skräckfilm på alldeles egen hand.

Regi: Clive Barker

Betyg: 5/10

Waterworld (1995 USA)

Waterworld utspelar sig i en framtid där isen på jordens poler har smält och hela vår planet är täckt av vatten. I denna värld åker en man runt på en specialbyggd katamaran med många finesser och gör sitt bästa för att sköta sig själv. Han hamnar dock i trubbel när han får en kvinna och en ung tjej ombord på sin båt. Den unga tjejen bär bokstavligen på en karta som visar vägen till torra land och det är många som vill lägga vantarna på kartan och mest ivrig att komma över kartan är ledaren för piratbandet Smokers som jagar trion över böljan den blå.

Uj uj uj så utskälld denna film blev innan den ens fått premiär. Man gnällde över handling, man gned händerna i förtjusning när produktionen blev problematisk och hånade (iofs välförtjänt) Costner som förbättrade sin hårtjocklek digitalt i filmens efterarbete. Varför man satte siktet på just denna film vet jag inte nöjesjournalisterna gjorde likadant innan Titanic fick premiär. Möjligen kan det vara som så att båda dessa filmer var dyra produktioner och kritikerna retade sig på prislappen. Jag vet inte men det var i alla fall märkligt beteende.

Resultatet blev en ok film vare sig mer eller mindre. Handlingen påminner en hel del om The Road warrior både i känsla och kostymer skillnaden är att man har båtjakter istället för biljakter. Det är en underhållande film för stunden, både lättsedd och lättglömd. De som lyfter filmen lite extra är Dennis Hopper i rollen som Smokers ledare Deacon. En skurk med glimten i sitt enda ögat samt den (håll i hatten!!) unga tjejen som är irriterande men i denna film blir hennes lillgamla kommentarer och beteende roande istället för störande. Det kunde jag aldrig tro. Vill man slå ihjäl ett par timmar på lättsam underhållning duger Waterworld gott.

Regi:  Kevin Reynolds

Betyg: 6/10

The Prophecy (1995 USA)

the_prophecy_0Jag har alltid varit lite svag för filmer som behandlar djävulen, änglar och liknande företeelser så när Sofia hade stoppat in dagen film, som var okänd för mig, på sin topplista för 1995 års bästa filmer var det bara att tacka och ta emot.

En liten flicka träffar på en luffare som ger henne en ”gåva”. Nu är det naturligtvis inte en luffare som tösen stött på utan en svårt sårad ängel och gåvan hon fick har stor betydelse för det andra kriget som rasar i himlen (det första var Lucifers uppror mot Gud). Det är många som vill ha tag på flickan och den enda som verkar kunna rädda henne är en präst som förlorat sin tro samt hennes skollärarinna. Deras motståndare är bla ärkeängeln Gabriel och även Lucifer har ett finger med spelet så deras chanser att klara livhanken är kanske inte de bästa.

Jodå det var inte så illa. Roligast var nog alla skådisarna de skakat fram till filmen. Viggo Mortensen och Christopher Walken i rollerna som Lucifer respektive Gabriel samt Elias Koteas och VirginiVirginiaa Madsen som prästen och lärarinnan var de mest minnesvärda. Berättelsen är lite rörig till en början men å andra sidan är det skönt att inte få allt serverat på ett fat utan man får vara lite alert i sinnet för en gångs skull. Vidare hade man en hel del goda idéer som man använder sig av b.la gillade jag hur Gabriel fixade fram mänskliga tjänare som var nödvändiga då  han inte kan göra vad som helst i sin köttsliga form t.ex köra bil.

Problemet med The Prophecy var att den inte grep tag i mig. Det blev trots de överjordiska motståndarna aldrig riktigt spännande. Filmen är välgjord och väl värd en titt  i vart fall om man gillar religiös actionskräck. Det har vad jag förstår kommit ett par uppföljare men de lämnar jag därhän.

Regi; Gregory Widen

Betyg: 5/10