Scream 1-4 (1996 – 2011 USA)

Det blev som så att jag fick lite tid över och klämde alla fyra Screamfilmerna härom helgen och har samlat mina tankar om dessa filmer i ett inlägg fyllt av spoilers så vill man undvika det  – läs något annat.

Under början av 90-talet var skräckgenren lite på dekis men Wes Cravens Scream satte bollen i rullning och frågar ni mig så rullar den fortfarande – på både gott och ont.

Det som gjorde att Scream blev såpass framgångsrik hos både publik och kritiker var att det var en skräckis som vågade ta ut svängarna och leka med genren. Den kommenterar sin egen genre i både bild och dialog och om det är något som får filmkritiker att gå i spinn är det just detta (en annan sak som får filmkritikers puls att öka är rockmusik från 70-talet som soundtrack). Vidare var filmen välgjord med en hel del kända skådisar i både bi och huvudroller samt att den var ironisk. Något som uppenbarligen passade den breda massan. När en succé dimper ned i knäet är det numera givet att man gör uppföljare, i skrivande stund har det kommit tre stycken men vad jag förstår så är det fler på väg.

Den genomgående handlingen i alla filmerna är att en mördare är ute efter tjejen Sidney Prescott och på ett eller annat (långsökt) vis har mördaren ett eller annat samband med mordet på Sidneys mamma som skett innan filmserien startat. Mördaren iklär sig mask och kåpa och börjar med att reducera folk i Sidneys närhet för att målvedvetet arbeta sig mot huvudmålet – Sidney. Det som stack ut redan i första filmen är att Ghostface (som mördaren kallas) är ganska så klumpig. Han/hon snubblar får tar emot slag sparkar och trillar sig ibland fram efter sitt tilltänkta offer. Det ger ibland ett lite komiskt intryck men Ghostface uppenbarelse är rejält ruggig och trots att det är olika mördare bakom masken så har de ett nästan flytande rörelsemönster när de är i bild och ger ett övernaturligt intryck. Ghostface slår inte Michael Myers eller Jason som förste mördare men är avsevärt ruggigare än Göteborgsvitsaren Freddy Kruger.

Första filmen utspelar sig i Sidneys hemstad när hon går på Highschool, i film två har man flyttat handlingen till college, trean utspelar sig på en filminspelning och i den senaste filmen är man tillbaka där man startade. Alla filmerna är välgjorda och har en hel del kända skådisar i det yngre gardet i både små och stora roller. De enda som återkommer i alla fyra filmerna är Neve Campbell (Sidney), Courteney Cox (reportern Gale Weathers), och David Arquette (polisen Dewey) vilket jag uppskattar då de genomgående gör bra prestationer.

Nu kommer vi då till frågan om hur bra filmerna egentligen är? Ser jag på Screamfilmerna som en produkt dvs hur väl gjorda de är så blir betyget mer än godkänt men som rena skräckisar funkar de sisådär. När jag såg den första filmen var jag underhållen men blev förvånad över (om man bortser från den ikoniska öppningsscenen med Drew Barrymore) hur ospännande den var. I mina ögon är det en mysig småstadsfilm med ett och annat mord. Tvåan är den rulle jag gillar bäst, högre tempo och den har en hel del scener som funkade bättre för mig när det rör både jump-scares och spänning. Trean var direkt tråkig en gäspfest av rang och fyran var en lyft jämfört med föregångaren.

När jag nu såg om filmerna var det ett par tre saker som jag upptäckte som inte funkade för mig alls. Filmerna är lite väl ironiska och meta. Alla referenser till skräckfilmer framförallt i tal, ibland känns det som att man kollar på en tävling i skräckfilmsreferenser, blir väldigt tröttsamt i längden. Stundtals skiner det igenom att filmmakarna tycker att de är såååå smarta, coola och ironiska. Eget beröm luktar alltid illa.

Alla fyra filmerna trillar ihop som ett korthus när mördarna demaskeras inför finalen. Det är säkert menat som ironi men det funkar inte alls för mig med motiv som hör hemma i ett valfritt avsnitt av Glamor med mördare om de inte haft en kniv i handen skulle vara ena rejäla fjantar som skulle behöva smisk på rumpan. När jag såg finalen i film nummer tre på bio vill jag minnas att jag satt och nickade till mot slutet trots att folk segnade ned till både höger och vänster.

Trots denna invändning gillar jag filmserien (kanske inte trean) men av den anledningen att den är lite mysryslig, välgjord och att Sidney, Gale och Dewy är ganska sköna typer  att hänga med.

Regi: Wes Craven

Betyg:

Scream: 7/10,

Scream 2: 7/10,

Scream 3: 3/10,

Scream 4: 6/10

 

Anaconda (1997 USA)

En grupp forskare beger sig ut i Amazonas djungler för att finna en indianstam som är dold för omvärlden. På Amazonfloden stöter de på en båt som gått på grund och plockar dumt nog upp båtens enda passagerare, Paul Serone, en mysko typ som t.om en blind människa i koma skulle inse inte har rent mjöl i påsen. Paul som är jägare erbjuder sig att guida sällskapet till indianstammen men leder dom naturligtvis på villovägar då han har helt andra planer.

Jag är den förste att erkänna att Anaconda egentligen inte är en bra film men satan i gatan vad underhållande den är. Jag tror jag har sett rullen en tre/fyra gånger och blir lika road var gång. Jon Voight i rollen som Paul spelar över å det grövsta, monsterormen beter sig inte alls som en orm b.la så skriker den !?! En hel del effekter är väl i bästa fall si så där och manuset är inte speciellt stabilt men vad gör det när man får en feature creature som tar i ända från tårna.

Anaconda är en film där man bäst sätter hjärnan på paus och bara åker med på färden för filmen är som sagt mycket underhållande och av och till både ryslig och spännande. Filmen blir inte sämre av att man fick med en hel del välkända namn – hur det gick till vet jag inte – men kul att Jennifer Lopez, Owen Wilson, Eric Stoltz och Ice Cube inte var fisförnäma utan ställde upp. Filmen har genererat åtminstone två uppföljare men hur ”bra” de är vet jag ej men Anaconda är i vart fall väl värd en titt.

Regi: Luis Llosa

Betyg: 8/10

 

Wishmaster (1997 USA)

Wishmaster poster90-talet var inte ett starkt decennium för skräckfilmer. Det finns en och annan bra film (Candyman, Scream) men på det stora hela var det ett ganska skralt skräckfilmsdecennium. Whishmaster är en film som trots allt inte är helt hopplös men någon höjdare är den inte.

Alexandra får en ädelsten i sin ägo som innehåller en fängslad djinn som hon råkar väcka till liv. Denna djinn har inget med anden i Aladdin att göra utan är en riktigt le djävel. Han vill att Alexandra ska ge honom tre önskningar för när den sista önskningen uttalats blir han fri och kan ta makten på jorden. Av naturliga själ är Alexandra inte speciellt sugen på att uttala sina önskningar men genom att jävlas med henne i största allmänhet driver djinnen henne sakta men säkert mot den tredje och sista önskningen.

Det här är en film som verkligen satsat på effekter. De är överlag snygga och det är troligen dessa man plöjt ned större delen av filmens budget i. Personregi och jakten på kompetenta skådisar har i processen däremot lämnats vind för våg . Om man bortser från Andrew Divoff  när han spelar anden i mänsklig skepnad är det en sorglig skara skådisar man lyckats skrapa ihop. Värst är Shannon Amberson som spelar Alexandras syster. När hon talar tror man att hon gör reklam för en ”läs på läpparna kurs” då hon omsorgsfullt formar sina läppar vid vart ord som uttalas. Jag får intrycket av att alla hon talar med är döva. Djinnen i omänsklig skepnad talar även han konstigt. Stackarn verkar dras med någon form av talfel och drar ut på vart-end-a ord han sä-ger spe-ci-ellt ord-et whisssssh – esss. Resten av ensemblen ger mest ett tafatt intryck men skriker åtminstone på på rätt ställen i filmen. Robert Englund har en roll som antikhandlare och Sam Raimi har en mikroroll som sträcker sig till att få en låda i huvudet.

Underhållande film med oväntat bra effekter där det roligaste är folk som pratar konstigt samt hur djinnen lyckas vränga folks önskningar till oangenäma överraskningar. Det är inte en speciellt spännande film men som sagt smått underhållande.Det kom även ett gäng uppföljare men de tar jag nog och skippar.

Regi: Robert Kurtzman

Betyg: 4/10

Även bloggaren Sofia har haft nöjet(?) att se denna film

Face/off (1997 USA)

MV5BMTU4MjA5NTc2NV5BMl5BanBnXkFtZTgwOTI2Mzk5MDE@._V1__SX1857_SY903_Face/off kom på 19 :e plats på FLMR:s ultimata actionfilmslista. Det var ett bra tag sedan jag såg filmen och kände att det var dags för en återtitt för vad jag mindes så var det en bra film men minnet kan som sagt spela en ett spratt eller två.

Filmen som regisserats av legendaren (något jag numera ställer mig allt mer tveksam till) John Woo har en story som är riktigt bra. FBI agenten Archer (John Travolta) har i flera år jagat de två terroristerna och bröderna Castor (Nicholas Cage) och Pollux. Face/off börjar med att Castor och hans bror Pollux infångas i den förstnämndes fall går det så illa att han hamnar i koma.  Det uppdagas att brödraparet planterat en bomb någonstans i L:A och för att få Pollux att tala går Archer med på att ta över Castors identitet. Genom avancerad plastikkirurgi får han Castors ansikte och man ändrar även Archers röst och kropp och vips har den något lönnfete Travolta förvandlats till den mer slimmade Cage. Tyvärr så vaknar Castor upp ur sin koma och tar över Archers identitet mao till det yttre har hjälte blivit skurk och vice versa

Så långt är jag med på färden. Antingen accepterar man alla ologiska saker eller inte men Face/off håller sig åtminstone inom de ramar den sätter upp. Filmens stora problem är John Woos regi samt att han castat inte en utan två skådisar som verkligen satt konsten att spela över på piedestal. Jag vet inte hur jag kunde missa detta när jag såg filmen sist men minnet är som det är.

Cage och Travolta spelar över så det värker i ögonen, allt är så övertydligt så jag undrar vad Woo tror om sina medmänniskors förmåga att uppfatta saker och ting. Antingen hyser Woo mycket låga tankar om de som ska se filmen eller så är han själv dum i huvudet och har mycket svårt att begripa sig hur människor agerar. Det kan iofs bero på en krock mellan västerländsk och österländsk kultur men i Broken arrow funkade både Woos regi och Travoltas överspel. Varför funkar det inte i Face/off?  Några anledningar kan vara: I dagens film kanske man gjorde misstaget att ge Woo fria tyglar och hans värsta excesser fick fritt spelrum. Vidare är Face/off en thrilleractionfilm medan Broken arrow är ren action i det sistnämnda behöver man inte ha med lika mycket av mänskliga relationer som i en thriller. Det är när dessa ska gestaltas som Woo drattar på ändan för filmen är verkligen skrattretande dålig så fort några känslor ska förmedlas till oss tittare. Woo lyckas även med att förstöra actionscenerna då de innehåller alltför mycket av både överspel och slowmotion.Slutligen kanske det är som så att om man stoppar in Cage och Travolta i samma film blir det för mycket av det goda. Kort och gott: Filmen är ren dret (skit på värmländska)

Regi: John Woo

Betyg: 3/10

 

Austin Powers: International man of mystery (USA 1997)

austin_powers_hemlig_internationell_agentOm fenomenet Austin Powers kan man säga ganska mycket. Det är åtminstone i mitt hem en antingen eller film. Min fru hör till den senare kategorin och lämnar rummet när det vankas film om agenten med de dåliga tänderna. Personligen är jag mer än nöjd.  APIMOM handlar Storbritanniens störste agent på 60-talet, Austin Powers. När hans nemesis Dr.Evil flyr fryser man ned Powers för att ha honom i beredskap om Dr. Evil återkommer vilket han också gör på 90-talet. Handlingen är egentligen inte så mycket att orda om då den mest är en ursäkt för att fylla 90 minuter av skämt  av högst varierande kvalitet skrivna av Mike Myers som även spelar både Powers och Dr. Evil.

Jag vet att APIMOM inte är en speciellt bra film, många av skämten är riktigt usla, manuset sisådär men filmen har något som gör att jag fastnar. För det första har Myers bakat in filmen i en 60-tals nostalgisk känsla som jag har svårt att motstå. Design, musik, färger och andra små detaljer gör att filmen tilltalar mig visuellt. För det andra verkar man inte ha haft några hämningar utan kör bara på med en massa skämt utan någon som helst känsla för god smak eller vad som är politiskt korrekt. Det sistnämnda känns befriande då de flesta mainstream komedier av idag är så förtvivlat ängsliga för att stöta sig med någon.

APMOM är som att åka berg och dalbana ena sekunden sitter jag skrockar för att i nästa famla efter skämkudden. Scenerna med Dr.Evil (vars karaktär är baserad på Donald Pleasences gestaltning av Blofeld i Bondfilmen You only live twice) är filmens bästa då karaktären är fullkomligt sanslös och helt oberäknelig. Det är som sagt inte mycket till handling men filmen kommer långt på känsla, skämt och design. Jag slutar som jag börjar: Austin Powers är inte för alla men för mig duger filmen gott.

Regi: Jay Roach

Betyg: 6/10

Cop land (1997 USA)

20110201095618!Cop_Land_1997Jag har alltid hävdat att Sly är en bättre skådis än han får chansen att visa. Många gånger hamnar han i ganska usla filmer t.ex Cobra, Rhinestone eller varför inte pekoralen Over the top? Ibland så händer det att han prickar rätt t.ex First blood, Cliffhanger och dagens rulle Cop land. Jag antar att Stallone helt saknar det som ibland kallas fingertoppskänsla.

I Cop land handlar det om korrumperade snutar. Poliser i NYC har köpt upp fastigheter på andra sidan Hudsonfloden i delstaten New Jersey och har bildat ett samhälle där lag och ordning råder. Kruxet är att pengarna de köpte sina hus för kommer från maffian och poliserna ser allt som oftast mellan fingrarna vid en del brott bara summan är den rätta. Staden har en sheriff , Freddy (Sly), som gärna vill bli snut men kan inte då han är döv på ena örat. Freddy anar men väljer att blunda för oegentligheterna som pågår under hans näsa. När han en dag blir kontaktad av en utredare som undersöker poliskorruption tvingas Freddy så sakta att ta ställning.

Cop land är ingen actionfilm det är mer ett drama med vissa thrillerinslag. Filmens styrka är alla fina skådisar i både små och stora roller samt att man som tittare verkligen bryr sig om Freddy. Han är en snäll man som helt enkelt haft otur här i livet. Filmen bygger sakta men säkert upp mot en final som mynnar ut i en lite annorlunda shootout. Det är ganska slitna gubbar som ska skjuta vilt omkring sig så den som vill ha John Woo skutt i slowmotion får leta på annat håll. Nackdelen med filmen är att det är såpass intressanta karaktärer att jag vill veta mer om personerna. En långfilm kändes alldeles för kort. Om Cop land hade varit en miniserie på t.ex HBO där alla historier fått ta den tid de behövde hade det nog kunnat bli närapå ett mästerverk. Nu blir det en anings rumphugget.

Regi: James Mangold

Betyg: 7/10

Scream & Scream 2 (1996, 1997 USA)

210509.1020.AOm man gillar skräckfilm torde dessa  filmer av Wes Craven vara bekanta. Den lilla staden Woodsboro skakas av ett bestialiskt mord som snart följs av flera. Det verkar som att den unga tjejen Sidney Prescott är utsedd av mördaren till nästa offer. Kan det månne finnas ett samband mellan mordet på Sidneys mamma som skedde ett år tidigare och de nya dåden? Om så är fallet, är den som dömdes för det mordet oskyldig?

När den här filmen kom tjatade alla om att filmen var sååååå nyskapande. Ptja jag vet inte. Skillnaden var nog mest att Scream var mer välproducerad med bättre skådisar än vad man är van vid inom genren samt att filmen innehåller en hel del metainslag. Just det sistnämnda är något kritiker verkar gå igång på (andra saker kritiker verkar gå igång på är om filmer har musik från 60 och 70 talen samt om det är film som handlar om filmvärlden) för mig gör det vare sig till eller från. Det kan ibland vara en rolig extrakrydda men ibland slår det över och blir bara tramsigt.

Scream har en skön stämning och är som sagt välgjord. Däremot är den inte så värst spännande bortsett från öppningsscenen som är brilljant och upplösningen är faktiskt inte speciellt bra: Nog för att en mördare får vara galen och korkad men någon måtta får det lov att vara.

Scream gjorde succé och naturligtvis kom det en uppföljare. Sidney har nu börjat på Scream_2college. När filmen Stab som baseras på morden i Woodsboro har premiär börjar någon ta folk av daga och än en gång verkar Sidney vara den slutgiltiga måltavlan.

Scream 2 är snäppet bättre än föregångaren. Dels har filmen högre tempo och  är mer spännande. Upplösningen är iofs larvig men mindre fjantig än i Scream. Skådisar och produktion håller hög klass den enda jag inte är så förtjust i är Jerry O’Connell som spelar Sidneys pojkvän Derek, han påminner mest om en bit kött. Jag gillar också man behållit en del karaktärer från föregångaren och utvecklat dessa.

Har man inte sett filmerna är de värda att se men som rena skräckfilmer är de en aning överskattade och så nyskapande som så många hävdar att de är håller jag inte med om. Det finns även två delar till men de är inte speciellt sevärda – tycker jag.

Regi: Wes Craven

Betyg: Scream:  6/10, Scream 2:  7/10

Event Horizon (1997 Storbr)

Det har gått sju år sedan rymdskeppet Event Horizon försvann i samband med ett experiment att färdas snabbare än ljuset. När man får signaler från skeppet skickar man ut ett räddningsteam. Astronauterna bordar skeppet men skeppets besättning är spårlöst borta. Att gåtan var skeppet Event Horizon och dess besättning färdats borde ha fått vara olöst upptäcker räddningsteamet alltför sent.

Man har lycktats med att skapa en rikltigt otrevlig och bitvis spännande rymdskräckis som påminner lite om klassikern Hellraiser. Det är mörkt, blodigt och bitvis riktigt spännande. Tyvärr klipptes filmen om två gånger och kortades med 20 minuter då testpubliken inte gillade den vilket gör mig lite nyfiken på den ursprungliga versionen. En lite bortglömd skräckis som jag rekommenderar,

Regi. Paul Anderson

Skådespelare. Sam Neil, Laurence Fishburne

Betyg. 8/10

Dante´s peak (1997)

dante480Vulkanologen (!) Harry Dalton (Pierce Brosnan) upptäcker att en vulkan verkar nära ett utbrott och hotar den lilla staden Dante´s Peak. Tyvärr är det ingen som tror på honom förutom stadens kvinnliga borgmästare (Linda Hamilton) som är ensamstående mor med eget företag (jag undrar när hon hinner med att vara borgmästare). När utbrottet väl kommer får Harry försöka rädda borgmästaren, hennes två barn, f.d svärmor samt den obligatoriska hunden.

Ja vad ska man säga, stor filmkonst är det i varje fall inte. Styltig dialog, träigt skådespeleri men stundtals riktigt underhållande om man stänger av hjärnan. Filmen är dock lite seg till en början, det tar en timme innan lavan kommer och fram tills dess består handlingen mest av att  Brosnan och Hamilton kastar våta blickar på varandra. Mer vulkan och mindre romans hade varit bättre. För er som undrar: Hunden överlever!

Regi: Roger Donaldsson

Skådespelare:Pierce Brosnan, Linda Hamilton

Betyg: 4/10