Enemy of the State (1998 USA)

När advokaten Robert är ute och julhandlar stöter han på en gammal vän Daniel. Kompisen verkar  stressad, hälsar lite snabbt och springer sin väg. Det Robert inte vet är att Daniel gömt en film bland klapparna. Filmen innehåller politiskt sprängstoff nämligen ett mord på en senator som motarbetar myndigheternas lagförslag om ökade befogenheter att spana på de egna medborgarna. Mördarna anar att Robert har bandet och han är nu en jagad man.

Det var ett bra tag sedan jag såg Enemy of the state men jag mindes den som en bra thriller något som fortfarande visade sig stämma. Storyn är inte helt otrolig och flyter på bra utan några döda punkter. Vidare har filmen en hel del bra skådisar som det var kul att få stöta på igen. Will Smith spelar huvudrollen som sidekick har han självaste Gene Hackman, en skådis som gick i pension alldeles för tidigt. Jon Voight spelar skurken med bravur och i ett par mindre roller finner vi Lisa Bonet och Regina King.

För att vara en rulle producerad av Bruckheimer är den oväntat icke bombastisk utan  är en thriller som satsar mer på spänning än explosioner. Jag är också förtjust i upplösningen som syr ihop säcken ganska så elegant.

Det problem filmen dras med är väl att själva storyn är oerhört daterad. I dagens verklighet skulle Voight vara hjälten och Robert skulle troligen vara inlåst på Guantanamo bay. Det som i filmen ses som ett problem med att man spionerar på medborgarna verkar ingen idag bry sig nämnvärt om.

Egentligen är detta inget större problem när man ser filmen man blir helt enkelt bara påmind om att tiden går och samhället förändras. Har man bara detta i åtanke håller filmen gott och väl både för omtitt och en första koll.

Regi:Tony Scott

Betyg: 7/10

Halloween (1978 – 2018 )

Jag säger som i fallet med Scream – om ni inte gillar spoilers håll er undan. Halloweenfilmerna är en enda röra. Här handlar det om tiotalet filmer där det är reboots och ändrade tidslinjer om vartannat. Jag tänker här bara ta upp de fyra filmerna som har Jamie Lee Curtis i huvudrollen som Laurie och skiter i de fyra uppföljarna samt Rob Zombies utskällda två försök. Filmerna som berörs i inlägget blir följande:  Halloween (78), Halloween II (81), H20 (98) samt Halloween (18).

Handlingen i filmerna går i korthet ut på att den mordiske psykpatienten Michael Myers har som mål att döda Lauire Strode. Motivet varierar – ska man tro filmerna från 81 och 98 beror det på att han vill göra rent hus och mörda sin syster då han redan mördat sin andra syster i öppningsscenen i första filmen. I uppföljaren härom året valde man dock att strunta i att Laurie är Michaels lillasyster. Filmmakarna ignorerade alla tidigare filmer förutom Carpenters original vilket var nog tur med tanke på vilken soppa denna serie har utvecklats till under årens lopp.

Just de fyra ovannämnda filmerna är jag ganska så förtjust i. Mördaren Michael Myers är en obehaglig typ som inte talar och förföljer sina offer i varierande promenadtakt (han är snabbast i H20 och slöast i Halloween II). En vitmålad Kapten Kirk mask täcker hans ansikte som vi aldrig får se förutom ett kort ögonblick i finalen i första filmen. Detta gör att Myers är mer av en naturkraft än en mördare och hur kan man resonera med en naturkraft? När man försöker sig på att förmänskliga Myers eller hittar på trams som telepatisk kontakt och märkliga sekter blir han med ens mindre ruggig. Dessa filmer har även en stark skådespelarensemble med b.la Jamie Lee Curtis och Donald Pleasence. Än ett skäl till att jag gillar dessa filmer är att Carpenter står för eller åtminstone har inspirerat filmmusiken som kort och gott är fantastisk.

Den första filmen är en klassiker som trots en något seg men stämningsfull start arbetar sig fram mot en av de bättre finaler jag sett i en skräckfilm.  Tvåan tar vid där första filmen slutar. Här jagas Laurie av Myers på stadens sjukhus. Denna film är lika bra som filmen från 78. Carpenters musik har jackats upp och syntarna är än fläskigare. Personligen finner jag sjukhus vara lite småruggiga så miljön är perfekt. Om man jämför med första filmen är tempot högre och morden räligare.

Efter denna rulle följde det ett antal trista uppföljare med en alltmer sliten Donald Pleasence som leder jakten på Michael Myers. 1998 tog man tag i filmserien och fick Curtis att reprisera sin roll. Filmen är ok men man märker att de kikat en hel del på Scream filmen som kom ett par år tidigare, en förklaring kan vara att filmerna har samma manusförfattare. Filmplanschen liknar Screams,  rollgalleriet består av coola ungdomar och rapparen LL Cool J gör en komisk roll som vakt. Resultatet blir lite mellanmjölksaktigt men det är ett rejält kliv framåt i kvalitet jämfört med filmerna som kom innan. Trist nog tappade man bollen på stört och vi talar tyst om Halloween resurrection. Zombies filmer hade nog varit ok om de inte hade handlat om Michael Myers utan stått på egna ben.

2018 tog man sig i kragen igen och den senaste Halloween filmen visade sig vara en bra film. Jag saknade dock några rejäla jaktscener i filmen. Myers mördar sig fram på måfå i jakt efter Laurie. Han verkar denna gång lida av någon form av kompletteringsbehov då Laurie iofs inte längre är hans syster men väl den enda som överlevde den där ödesdigra kvällen för drygt 40 år sedan.

Hur väl funkar Halloween filmerna som skräckisar? Jag anar att den första filmen nog kan ses som seg för dagens unga och att en och annan anser att H20 har mer familjedrama än slasher över sig. Personligen funkar filmerna bra för mig, musiken spelar definitivt stor roll, alla fyra filmer har eller är inspirerade av Carpenters ledmotiv. Vidare finner jag Myers lyckad som mördarmaskin och alla filmerna har en eller flera scener som jag finner vara rejält spännande. Om jag skulle jämföra med Scream filmerna som jag skrev om häromdagen är de förra kanske bättre som filmer men Halloween funkar bättre för mig som skräckis.  Kollar man på ett snittbetyg hamnar Halloween precis snäppet över Scream men om jag skulle blanda in alla filmer med Myers som mördare skulle definitivt snittbetyget för serien falla som en gråsten.

Regi: John Carpenter, Rick Rosenthal, Steve Miner,  David Gordon Green

Betyg:

Halloween: 8/10

Halloween II: 8/10

H20: 5/10

Halloween: 7/10

 

Lock up (1998 USA)

lock-up.26798I Lock up spelar Sly den schysste internen Frank Leone. Frank är naturligtvis inte någon förhärdad brottsling, han sitter inne för att han gjort sin medborgerliga plikt och beskyddat en vän mot maffian och därmed tagit lagen i egna händer. Trots detta tar Frank sitt straff med gott humör och är tjenis och bundis med alla på fängelset från vakter till interner, man munhuggs så där skojfriskt som bara män kan när de samlas i grupp. Men säg den lycka som varar. Den sadistiske och troligen galne fängelsedirektören Drumgoole (med ett sådant efternamn torde man bli galen) lyckas få Frank flyttad till sitt fängelse. Anledningen till detta är att Drumgoole har en oplockad går med Frank då denne tidigare rymt från hans fängelse (en försvarbar rymmning får vi snabbt reda på). Drumgooles plan är att hetsa Frank till att begå något brott så hans straff förlängs. Det är en svårt uppgift då Frank som sagt är en schysst kille och så trevlig att han snart är vän med alla på fängelset förutom de elaka vita vakterna (alla färgade vakter är hårda men rättvisa) och rastgårdens kung som vill se Frank död.

Det är en film som är nästan rörande i naivitet, Sly har i denna film en karisma som överträffar Jesus. Karaktärens snällhet och förmåga att strössla visdomsord omkring sig i en frekvens som tangerar Dalai lamas är imponerande och följaktligen älskas han av de flesta i fängelset.  Vidare vekar det inte finnas så mycket droger i omlopp och man verkar inte heller behöva vara rädda att tappa tvålen i duschen på de fängelser Frank vistas på.

Nu är Lock up en film som inte har några större ambitioner mer än att vara en fängelsefilm som är ganska snäll. Donald Sutherland tog rollen som Drumgoole för att ge lite extra reklam för sitt Sydafrikanska drama Ett torr vit årstid, Jag har sett den filmen men minns inte ett dyft. Lock out däremot satt som smäck redan efter första titten Visst den är i sina stunder både klyschig, pekoral och pinsam men samtidigt rejält underhållande,

Filmens final dyker det upp en intressant statist. Frank får en cigarr och droppar ett par one-liners. Statisten på Frank vänstra sida går all in för sin roll. Hans minspel är obetalbart då han med detta försöker vissa vilken fantastisk reko och rolig kille Frank är. Statisten tog nog här sin chans i hopp om att bli upptäckt. Något som inte verkade ha lyckats då åtmistone jag inte känner igen honom vare sig då eller nu.

Regi: John Flynn

Betyg: 6/10

Mannen i järnmasken (1998 USA)

iron-mask-1998Mannen i Järnmasken kan sägas vara en spinoff på äventyren med de tre (fyra) musketörerna. När filmen startar har åren gått. Frankrike har en ny kung,  den unge Ludvig XIV, Portos, Athos och Aramis har slutat som musketörer och det är bara D’Artagnan som är kvar i tjänst nu som befälhavare för kungens musketörer. Problemen hopar sig i Frankrike främst beroende på att den unge kungen mest tänker på att roa sig med diverse adelsdamer och bryr sig inte om att folket svälter. När Ludvig får ögonen på Christine som av en händelse råkar vara förlovad med Raoul, son till Athos, startas en händelseutveckling som tvingar de gamla musketörerna att greppa sina värjor igen.

Jag ville minnas denna film som en helt ok äventyrsfilm men det jag hade glömt blev snabbt plågsamt uppenbart nämligen en hel del riktigt usla skådespelarprestationer. Malkovich rullar med ögonen och skriker så spottet yr, Gérard Depardieu hö hö höar sig genom filmen på autopilot och stackars Sarsgaard som gör sin första filmroll ser mest vilsen ut.  Värst är den franska skådespelerskan Judith Godrèche som spelar Raouls trolovade. Hur hon kom med i projektet vet jag inte troligen beror det på att franska pengar är inblandade och man var tvungen att skohorna in ett gäng franska skådisar lite som de tyska skådisar som höjer buskisnivån på de svenska Beckfilmerna. Man hade med lätthet kunnat byta ut henne mot en skyltsdocka och troligen fått mer valuta för pengarna. Övriga skådisar klarar tursamt av sitt uppdrag. Jeremy Irons muttrar, Leonardo DiCaprio fixar rollen som ung sprättig kung och Gabriel Byrne är nog bäst i gänget som den plågade D’Artagnan som slits mellan sina lojalitet till sin kung och forna vapendragare.

Om man bortser från de pinsamma prestationerna är Mannen med järnmasken en helt ok äventyrsfilm. Det är ett par bra fäktningsscener. En hel del manligt men korkat ädelmod som hör hemma i genren samt snygga miljöer och kostymer. En alldeles lagom småspännande film som man kan glo på lite halvt om halvt en regnig söndag.

Regi: Randall Wallace

Betyg: 5/10

Soldier (1998 USA)

1998-poster-soldier-1Av någon outgrundlig anledning blev jag sugen på att se om detta sf-fiasko med bla Kurt Russell, Gary Busey och Jason Isaacs, den sistnämnde känd  från Harry Potter filmerna. Filmen totalfloppade när den kom men jag mindes den som åtminstone helt ok. Lite äldre och lite grinigare är mitt omdöme inte riktigt lika snällt.

I en nära framtid utbildar man elitsoldater redan från födseln. Ungarna hjärntvättas och man resar ut de svagare exemplaren under utbildningens gång. Russell spelar veteranen Todd 3465 som blint lyder order. En ny genmanipulerad version av soldater har tränats upp vilket Todds befäl inte uppskattar då de är artificiella (tydligen är hjärntvätt bättre) och i en kukmätarmatch (inte bokstavligen bör påpekas) mellan befälen tvingas Todd kämpa mot en av de nya soldaterna. Han förlorar och liket dumpas på en avlägsen planet som används som galaktisk sopstation. Naturligtvis är inte Todd död och han tas omhand av planetens invånare som naturligtvis lär honom medmänsklighet och annat smått och gott. Utan några vettiga skäl får militären för sig rensa planeten och naturligtvis faller den uppgiften på de nya förbättrade soldaterna och naturligtvis ställer sig Todd på invånarnas sida i konflikten.

Nej det här blev bara för korkat och förvånansvärt tråkigt. Det blir fart och fläkt i finalen men transportsträckan dit känns som en evighet då man lagt ned mycket krut på att visa hur Todd återfår sin medmänsklighet. Det är ganska trist action överlag och känslan av att det hela utspelas in i en studio bland frigolitblock är påtaglig. Soldier är en trist och plastig film som nog inte gör någon glad, dock ska ingen skugga falla på skådisarna som sköter sitt jobb bra.

En intressant notis är att filmen utspelar sig i samma universum som filmen Blade runner då det droppas en hel del namn och platser från den filmen men Soldier blir inte bättre för det.

Regi: Paul W.S. Anderson

Betyg: 3/10

54 (1998 USA)

54-movie-poster-1998-1020196369Var det bättre förr? De vete fan men folk verkade åtminstone ha roligare under det sena 70 och tidiga 80 talet än idag. 54 skildrar livet på det legendariska diskot som låg i N.Y.C. Berättelsen skildras ur den unge Shanes ögon. Han lever ett ganska torftigt liv i New Jersey och drömmer sig bort till storstaden. En kväll drar han på vinst och förlust in till New York och lyckas ta sig in på Studio 54. Besöken avlöser varandra och snart har Shane lyckats få anställning på discot och tror att världen ligger för hans fötter. Nu funkar det inte så enkelt att allt ordnar sig bara därför man har fått jobb på ett dicso där droger grasserar, folk ligger med varandra till höger och vänster och ägaren har en väldigt liberal syn på hur man sköter bokföringen och ganska snart faller illusionen om ett liv i glitter och glamour.

Detta är inte någon djup eller stor film det är kort och gott en coming of age historia förlagd bland discokulor, utsvängda jeans, lättklädda damer och herrar och inte så mycket mer. Handlingen är ganska tunn och spretig, det många trådar som regissören har bråttom att knyta ihop mot slutet. 54 känns lite som en tretimmarsfilm som blivit nedklippt till behagliga 90 minuter men är för den skull inte dålig. Skådisarna sköter sig bra, musiken skön och kläderna coola. Jag blir nästan lite sugen själv att gå på lokal efter att ha sett filmen men antar att jag skulle bli ganska besviken. Nuförtiden verkar folk mest gå ut för att ta en och annan selfie för att bevisa för sina virtuella vänner att de har ett socialt liv, resten av kvällen tillbringas med en öl och mobil som sällskap. Som sagt det var roligare förr.

Regi: Mark Christopher

Betyg: 6/10

Lock stock and two smoking barrels ( 1998 Storbr )

En av mina favoritepisoder i Pulp Fiction är den med Harvey Keitel som The Wolf. Travolta och Jackson framstår som riktigt korkade och jag skrattade gott. Guy richies Lock stock and two smoking barrels känns som ett enda långt Wolf avsnitt.

För den som händelsevis inte har sett filmen kretsar den kring, spelskulder, antika gevär, en marijuanafabrik samt lite annat smått och gott. Med andra ord det går undan. Snabba klipp, lekfulla klipp, händelser som berättas ur olika synvinklar och framför allt : Ett myller av korkade personer. Det är svårt att beskriva handlingen men den centrala berättelsen är Eddy och hans kompisar som är skyldiga gansterbossen Hatchet Harry en himla massa pengar efter ett parti poker. Harry ger killarna en vecka att komma fram med pengarna som de absolut inte kan skaffa. När en rån sker får killarna en oväntad chans.

Många tycker att filmen är en Tarantinokopia och det må så vara men jag finner filmen avsevärt mer underhållande än de flesta filmer Tarantino gjort. Den är både rappare och roligare samt har inte dessa ändlösa och många gånger poänglösa dialoger som man blir drabbad av i en Tarantinofilm (Ingloriurous Basterds undantagen). En kopia visst, men den överträffar inspirationskällan.

Regi: Guy Richie

Betyg: 9/10