Klassfesten (2002 Sverige)

Björn Kjellman spelar här Magnus, en man på 36 år som har en medelålderskris. Han har ett inrutat liv tillsammans med fru, barn, villa och hund. När han blir inbjuden till en återföreningsfest med sin gamla högstadieklass tackar han först nej men tanken på att hans gamla ungdomskärlek Hillevi kanske dyker upp får honom att gå.

Precis som tidigare filmer av Holm/Herngren är Klassfesten en blandning av högt och lågt. Filmens öppningsscen är fantastisk och det finns ett flertal scener i Klassfesten som är otroligt bra b.la en brännbollsmatch som ger mig ångest och alla scener med Cecilia Frode (vilken skådis!). På den andra ändan av skalan har de t.ex lagt in en scen som är en total rip-off från Scolas Vi som älskade varann så mycket som gör att jag famlar efter skämskudden.

Filmen funkar bäst när det rör själva klassfesten där regiparet verkligen lyckas få fram den där unkna nostalgistämningen som allt för ofta flyter upp till ytan vid dylika tillställningar. Klassfesten lanseras som en komedi men den är inte speciellt rolig utan mer tragisk. Det rör sig om en hel del människor som inte är speciellt tillfreds med sina liv men är illa tvungna att hantera vad de har och göra det bästa av det.

Det som inte funkar för mig är Magnus  medelålderskris. Jag får känslan av att han bara gift sig med sin fru för att man ska. Han verkar mer eller mindre ha gått och suktat efter Hillevi större delen av sitt liv. Om han nu är så himla missnöjd med sin situation varför har han inte talat med sin fru?  Även rollfiguren Hillevi är lite slappt skriven. Inget fel på Inday Bas skådespeleri men hon framställs som den där förtrollande bohemen som räddar en människa från ett trist liv, en karaktär som börjar stå mig upp i halsen. Allt för många gånger framställs Svenssonlivet som själsdödande och jag börjar bli lite trött på det. Gillar man vitt vin med räkor på fredagen (jag gör det inte men föraktar å andra sidan inte de som gör det) vad är det för fel med det, smaken är väl olika?.

Klassfesten har både styrkor och svagheter men det positiva överväger det negativa denna gång. Det är lite sorgligt att skådisen Inday Ba dog alltför tidigt (33 år) bara några år efter filminspelningen. Sådant lägger lite sordin på stämningen.

Regi: Måns Herngren, Hannes Holm

Betyg: 7/10

Frida (2002 USA m.fl)

fridaFilmens namn Frida syftar på den mexikanska konstnärinnan Frida Kahlo. Det är en biografifilm som rör konstnärinnans liv från (nästan) vaggan till graven. Man ska inte sticka under stol med att Kahlo var en intressant person. Hon växte upp i en frisinnad familj, skadades svårt i en spårvagnsolycka och fördrev sin konvalescens med att måla. Hennes stil är en blandning av surrealism och naturalism och personligen är jag förtjust i hennes målningar men de väcker ett visst obehag så jag skulle aldrig vilja ha en på väggen. Under unga år träffade hon och blev förälskad i konstnären Diego Rivera som var ful som stryk (här är det på sin plats att påpeka att både Selma Hayek (Frida) och Alfred Molina (Diego) på brukligt Hollywoodmaner har snyggats upp avsevärt om man jämför med de personer de ska gestalta) och bedrog sin fru konstant (karln torde haft en karisma som gjort honom närapå självlysande). Det är ungefär filmens handling.

Filmen är välgjord och har många bra skådisar men som så många andra filmer av detta slag blir jag inte speciellt upphetsad. Man betar av barndomen, med och motgångar i livet och filmen avslutas med en liten text som sammanfattar vad som hände efteråt. Det är sällan filmer av det här slaget förvånar mig eller bryter ny mark. För den skull behöver det inte betyda att filmerna är dåliga snarare tvärtom, de är oftast intressanta och sevärda men samtidigt glöms de bort snabbt då de inte sticker ut nämnvärt. Frida är definitivt en sevärd film om en intressant konstnär men det är en film i mängden bland alla biografifilmer som numera verka skölja över oss.

Jag vill också passa på att tacka bloggaren The Nerd bird för tipset.

Regi: Julie Taymor

Betyg: 6/10

Demonlover (2002 Frankrike)

demonloverPåhejad av Henke tog jag mig an denna franska rulle som handlar om affärsintriger, dataporr och avtrubbade människor. Ett franskt företag håller på att förhandla med några japaner som utvecklar 3D porr. Det finns andra aktörer inom branschen som också är intresserade av tekninken och affären utvecklar sig till något som bäst kan liknas vid en företagsthriller. Det är många turer och intriger och av och till är det svårt att veta folks intentioner men så händer det något konstigt ungefär mitt i filmen.

Historien som har hållit ihop relativt väl fram tills nu får mitt i filmen ett eget liv. Saker och ting bara sker, folk börjar agera irrationellt och många handlingar som mord och överfall får inga konsekvenser. Filmens karaktärer agerar men de reagerar inte, åtminstone inte som förväntat. De verkar helt enkelt inte bry sig om vad som sker. Fortfarande håller historien sig inom de uppsatta ramarna men det blir lite skevt och jag får känslan av att det är något som inte stämmer. På det hela är det en intressant filmupplevelse men jag vet inte om filmen i sig är så värst bra. Den första halvan är intressant och lite smårafflande men den andra halvan känns – i brist på bättre uttryck- intellektuellt obekväm. Demonlover är förvisso både intressant och sevärd i sina stunder men den lyckades inte falla mig i smaken trots en handfull bra skådisar.

Regi: Olivier Assayas

Betyg: 5/10

Equilibrium (2002 USA)

equilibrium-originalEfter det tredje världskriget beslutar sig de styrande att man ska undanröja alla chanser för att det ska bli ett fjärde krig. En medicin framställs som ska ta bort alla mänskliga känslor då man anser att det är just förekomsten av känslor som ställer till det för oss människor. Vidare beslutar man sig för att förbjuda allt som överhuvudtaget kan väcka känslor till liv och förbjuder följaktligen all konst. Nu är det som så att alla människor accepterar inte dessa drastiska beslut och det finns en motståndsrörelse. En polisstyrka har skapats för att leta rätt på dessa känslosamma element och filmens huvudperson John Preston är en av de bästa poliserna. Han hamnar dock i obalans när hans partner visar sig höra till motståndarsidan och glömmer så en morgon att ta sin drog.

För att vara en film som ska handla om människor utan känslor år det ovanligt mycket av den varan bland de som säger sig ta drogen. Vidare undrar jag lite om logiken över hur ett samhälle överhuvudtaget kan fungera utan att dess medborgare inte har några känslor. Utan känslor skulle man inte bry sig om något och drivkraften för att leva skulle upphöra. Nu kanske man inte ska tänka i dessa banar utan bara luta sig tillbaka i soffan och låta sig bli underhållen av en ganska välgjord actionthriller i sf-format.

Bale har huvudrollen och då han till vardags ser ut lite som en vildsint revisor passar han bra i rollen som känslokall (åtminstone till en början) polis. Vidare har vi Emily Watson (vart tog hon vägen?) som kärleksintresse och radarparet Sean Pertwee och Angus Macfadyen är filmens skurkar, vilket de passar bra till att gestalta. Filmen är småspännande och storyn tar en par oväntade vändningar. De jag gillade mest var fighterna då framtidens poliser tydligen lärt sig någon form av pistol kung-fu som funkar bra i bild. Scenografin är futuristiskt betonggrå och just de administrativa byggnaderna utseende gör att jag misstänker att filmens regissör sneglat lite på Terry Gilliams Brazil. På det hela en bra film som borde förtjäna avsevärt mer uppmärksamhet än den fått.

Regi: Kurt Wimmer

Betyg: 7/10

Blade II ( 2002 USA )

Blade-2-Sound-Track-New-Line-Cinema-2002Under 70-talet blev skräckserier populärt igen. Marvel statade upp en hel del tidningar som rörde detta område b.la Dracula, Frankenstein och Blade som dagens film handlar om. Blade är en halvvampyr vilket innebär att. han kan äta vitlöksbröd, dricka vigvatten och ragga tjejer när de solbadar. Det enda problemet han har är en törst efter blod men det löser han med hjälp av ett serum. Tillsammans med sin partner Whistler bekämpar han vampyrer jorden över. Blade II är som namnet antyder uppföljaren till Blade som kom 1998. Den filmen gick tydligen så bra att man bestämde sig för en uppföljare.

I tvåan ber vampyrerna Blade om hjälp då en ny sorts vampyr dykt upp. Den här sortens blodsugare har en större törst och gör ingen åtskillnad på människor eller vampyrer. Då båda rasernas existens hotas bildar Blade och vampyrerna en osäker allians för att bekämpa sin fiende.

Det här är en film som man får ta för vad den är, lite hjärndöd underhållning med en och annan ok skådis och dit räknas verkligen inte Wesley Snipes. Han står som producent och har nog haft ett och annat att säga till om i produktionen. Blade är skrattretande tuff.  Han är klädd i läder och knarrar som en skinnsoffa när han rör sig  när han drar sitt svärd svischar det så att man tror att det är full storm i vardagsrummet. Vidare så skådespelar inte Snipes han poserar sig genom filmen. Känslan av att Snipes tror att han gör en modekatalog för läderkläder istället för en film är stor. Just fighterna är ett kapitel för sig. Jag tror att det var recensenten Fredrik Sahlin som liknade Blade II vid en porrfilm där man bytt ut sexscenerna mot fighter och jag är böjd att hålla med. Filmens fighter är lite onödiga då Blade egentligen bara behöver toucha vampyrerna med sina vapen för att de ska gå upp i rök. Problemet blir då att Snipes inte får visa publiken hur duktig han är på att hoppa, sparka och posera därav dras dessa fighter ut i det oändliga.

På pappret borde Blade II vara en någorlunda bra film. Den har en kompent regissör, en story som är helt ok samt en handfull bra skådisar. Trots detta faller den ganska platt kanske därför att Wesley Snipes haft för mycket att säga till om. För en stunds hjärndöd förströelse duger den dock, det finns värre filmer i genren.

Regi: Guillermo del Toro

Betyg: 4/10

P.S I bara farten såg jag jag även Blade III (jag var väl ovanligt hjärndöd denna dag). Det var ungefär samma visa: Det enda anmärkningsvärda var att någon i produktionen ansåg att stolpskottet Dominic Purcell var som klipp och skuren för att spela Dracula. Jösses!

The Kid stays in the picture (2002 usa)

Dokumentären handlar om producenten Robert Evans som arbetat för filmbolaget Paramount i över två decennier. Han har bla producerat filmer som Gudfadern och Chinatown men även fiaskon som t.ex Karl-Alfred the movie.

Dokumentären är baserad på Evans självbiografi med samma namn och det är Evans som står för berättarrösten. Detta gör att det är Evans version av verkligheten som visas på både gott och ont.  Trots att större delen av filmen består av stillbilder ackompanjerade av Evans knarriga berättarröst så är den mycket underhållande. Är man intresserad av film är det en givande och intressant dokumentär. Vad som är sant och inte kan man naturligtvis spekulera om, Coppola hade i alla fall en helt annan version om hur Gudfadern gjordes.

Regi: Brett Morgen

Betyg: 7/10

Panic room (2002)

panicroomNyskilda Meg (Jodie Foster) har flyttat till ett nytt hus. Huset är utrustat med ett s.k ”panic room”, ett rum som är omöjligt att bryta sig in i. Redan första natten för de nyinflyttade besök av inbrottstjuvar men Meg låser in sig och dottern i husets panic room. Problemet är att det som tjuvarna vill ha finns i samma rum, som grädde på moset har dottern diabetes, insulin och socker finns på andra sidan dörren….

Vi vet hur det ska gå men vägen dit är riktigt spännande. Filmen är en kamp mellan de tre inbrottstjuvarna och mamman som blir alltmer desperat. Man skulle kunna tro att det skulle bli långtråkigt då större delen av filmen utspelar sig i ett par rum men dramat tar hela tiden nya vändningar. Det som hjälper till är dels de mycket bra skådespelarna Jared Leto samt Forest Whitaker (Foster gör vare sig till eller ifrån tycker jag) samt regin av Fincher. Det är minst sagt fantasifulla kameraåkningar i huset vilket kanske kan kännas lite överdrivet ibland men underhållande är det, ända till slutet.

Regi: David Fincher

Skådespelare: Jared Leto, Forest Whitaker, Jodi Foster m.fl

Betyg: 8/10

28 days later (2002)

28-days-later-empty-street-smallDjuraktivister bryter sig in i ett labratorium för att befria schimpanser, de vet inte att djuren är smittade med ett virus som gör bäraren extremt aggressiv. Smittan sprider sig som en löpeld och snart är större delen av England smittat. Cykelbudet Jim ligger lyckligt ovetandes om detta i koma efter en trafikolycka. När han vaknar upp i ett folktomt London har det gått 28 dagar efter smittans utbrott. Jim slår sig samman med några få överlevande och man bestämmer sig för att ta sig till Manchester då man hört radiosändingar från staden.

Denna film var ett trendbrott när den kom.  Zombierna, de smittade, är snabba.Det blir avsevärt mer spännande när Jim och co jagas av dessa kannibalgeparder än av Romeros zombiesniglar. Tyvärr är det rörigt klippt  så fort det blir action(konstärligt eller dåliga stuntmän?) så man finner sig undra vad det är som händer istället för att dras med i spänningen. Det är många bra skådespelare i filmen och regin är bra, vilket det f.ö brukar vara i Boyles filmer. Filmen är dock inte en renodlad skräckfilm då fokus ligger mycket på de överlevande istället för kampen mot de smittade. En del kan finna filmen lite långsam.

Regi: Danny Boyle

Skådespelare: Cillian Murphy, Brendan Gleeson, Naomi Harris m.fl

Betyg: 6/10