Kung Fu Hustle (2004 Kina)

large_vSKFcFZ7Asvt9rON0glLD8FCKMUDet fruktade Yxgänget har tagit kontrollen över en stad. Den enda stadsdelen som inte berörs av gangstrarnas härjningar är slumområdet ”Grisgränden”. Befolkningen där är allt för fattig för att Yxgänget ska ta notis om dem. Detta ändras då smågangstern Sing i sina försök att gå med i gänget av misstag drar in Grisgrändens invånare i en strid på liv och död med gangstrarna.

Kung Fu Hustle är nog en sådan där film man avskyr eller gillar. Antingen tycker man filmen bara är tramsig och fjantig eller så tycker man som jag att den är grymt underhållande. Både denna och regissörens tidigare film Shaolin soccer känns som Åsa Nisse på speed. Det är stora gester en hel del sker utan några närmare förklaringar och filmen präglas av en slapstickhumor jag gillar. ”Dratta på ändan humor” kan vara otroligt rolig ibland om den görs rätt och med friskt humör. Filmen innehåller också en hel del underhållande fighter som stundtals är ganska maffiga.

Kung Fu Hustle är om man är lagd åt det hållet en frisk fläkt som osar av ren och skär filmglädje. Min invändning är att den innehåller (som jag tidigare nämnde) en del, åtminstone för mig, obegripliga scener och ett och annat märkligt beteende av rollfigurerna. Även Sings bakgrundshistoria känns en anings malplacerad. Ovanstående förklaringar kan bero på en viss okunskap om östasiatisk kultur. Trots dessa invändningar är detta en mycket underhållande film som jag faktiskt sett en, tre, fyra gånger med lika stor behållning var gång.

Regi: Stephen Chow

Betyg: 8/10

Så som i himmelen (2004 Sverige)

originalKay Pollak är en man som gör mig obehaglig till sinnes. Ända sedan jag som tonåring såg Barnens ö och hörde hans snack om filmen Älska mig har det varit något med den mannen som känts fel. Det kändes ganska naturligt att skippa hans film Så som i himlen trots segertåget på de svenska biograferna men när filmen dök upp på C-moore och ett antal filmspanare skrivit om filmen tog jag tjuren vid hornen. Storyn har gjorts många gånger förut: Döda poeters sällskap, Farliga sinnen etc. En utböling kommer till ett ställe och förlöser människor som fastnat i sina roller. I döda poeters sällskap var det genom poesi i Farliga sinnen är det med hjälp av kunskap i Pollaks film är det genom sång och den vidriga kollektivövningen ”trädets rötter”. En rest från 70-talet som användes så sent som på 80/90-talet tillsammans med övningen ”ta på varandra i ett mörkt rum” i pedagogutbildningar.

Det tog inte lång tid innan det började krypa i kroppen och det berodde inte på den taffliga regin, det skrattretande dåliga manuset eller Frida Hallgrens asjobbiga rollfigur (jag hade iofs låga förväntningar på filmen men att den var så makalöst usel var faktiskt lite förvånande) utan på Pollaks något märkliga syn på människor. När eftertexterna rullade insåg jag att jag via skattsedeln finansierat en sektledares mumbo jumbo teorier.

Vi tar det i tur och ordning: Vad jag förstått har Pollak ingen som helst formell utbildning i psykologi eller liknande vilket gör att hans teorier är att likna vid en kvacksalvares och hamnar därmed i samma fack som astrologi och rosenterapi. Däremot är han troligen en god talare som kan engagera folk vilket säkerligen kan vara en förklaring till hans framgång. Hans budskap är som vanligt när det rör dessa självutnämnda självhjälps charlataner (och de är många i detta land) tämligen innehållslöst och självklart. Läs nedanstående citat och tänk efter är det egentligen något nytt karln kommer med?

”Tänk om det är sant att de bilder jag har av mig själv ser jag till bli sanna.”
”I varje möte med andra människor finns det en möjlighet att lära mig något om mig själv.”
”Just i den här stunden skapar du din egen värld.”

Då var det detta med människosynen. Om jag nu tolkar filmen rätt är det som så att folket i den lilla norrländska byn inte mår bra då de inte blivit förlösta och funnit glädjen. Glädje finner man tillsammans med andra människor och då helst genom sång och att öppna sitt hjärta och vilja förändras. Om man inte vill förändras är man korkad eller t.o.m ond.
Personligen avskyr jag när de där förbannade sånghäftena dyker upp som gubben i lådan på fester som då går från en trevlig sammankomst till en ylande Golgatavandring. Vidare anser jag att förändring är ok men inte nödvändig man kan faktiskt vara nöjd med rådande situation. När kören i filmen genomför psykodravelövningar som ”trädets rötter” känner jag sura uppstötningar och inser att Pollak lever kvar i sjuttiotalet och verkar ha omfamnat allt vansinne som grasserade under detta decennium.

Då jag inte ställer upp på Pollaks tankar och teorier som visualiseras i filmen hamnar jag tydligen i samma fack som filmens hustrumisshandlare och maniska präst. Pollak har själv sagt att de som inte finner glädje i hans film och teorier är s.k energitjuvar m.ao dåliga människor. Tack för den Kay.

Att sedan filmen nått stora framgångar och folk har ”Tagit den till sina hjärtan” kan jag trots mina invändningar begripa för vi vill alla ha enkla lösningar och det är lättare att sälja in en floskel eller två till folk än att kräva att de ska tänka själva.

Men det kan faktiskt vara som så att det är jag som är en småaktig människa då jag inte finner det vara fullt normalt att man i det närmaste blir katatonisk när en kantor får sparken eller att det är helt ok att i tid och otid vråla ut den ångest vi tydligen bär på . Om så är fallet väljer jag alla dagar i veckan att vara en s.k energitjuv för då slipper jag åtminstone att göra övningen trädets rötter.

Regi: Kay Pollak
Betyg: 1/10

The day after tomorrow (2004 USA)

51Xw9QwBPTL._SX500_Klimatforskaren Jack Hall försöker varna politikerna för att klimatet drastiskt håller på att ändras. Naturligtvis talar han för döva öron då politikerna bara tänker på vad en miljövänligare politik kan kosta. Katastrofen är dock närmare än vad någon kan ana och på bara några dagar kastas världen in i en ny istid. Jack får med ens nya problem då hans son har strandat i NYC och tillsammans med två kollegor ger han sig ut för att rädda sonen undan kölden.

Katastroffilmer brukar inte stå så högt i kurs hos mig speciellt inte de filmer som kommit på senare år då de är fyllda med moralkakor, kärnfamiljspropaganda och annat dravel men se, denna film var faktiskt inte så illa. Naturligtvis är folk så där självuppoffrande bortom allt sans och vett som bara folk i katastroffilmer är, naturligtvis kommer katastrofen att föra far och son närmare varandra och naturligtvis är det med en byracka som har fler liv än en katt. Trots dessa tröttsamma och sedan länge överanvända manusgrepp kantrar aldrig filmen. Av och till blir det ganska spännande ochThe Day after tomorrow innehåller en hel del maffiga scener och filmen blir aldrig för sentimental.

En annan faktor som höjer filmens värde är att skådisarna Jake Gyllenhaal och Dennis Quaid som spelar son och far. Det är två skådisar jag alltid har uppskattat att se på vita duken eller som i det här fallet på rutan. Att jag gillar filmer som utspelar sig i snö och is gör inte saken sämre.

Klarar man bara av lite dramaturgisk skåpmat och ett manus som tar sig lite väl stora friheter med fysikens lagar är faktiskt The Day after tomorrow en underhållande film med hög omtittningspotential.

Regi: Roland Emmerich

Betyg: 7/10

Frankenfish (2004 USA)

z1c9uanfxfsz5u1kzpmhFrankenfish smaka på namnet Franken – fish. Tankarna vandrar och man undrar lite om filmens handling rör en fisk som är ihopsatt av döda kroppsdelar och sedan har väckts till liv. Naturligtvis är det inte så men namnet väcker som sagt ett visst intresse. Man kan säga mycket om filmbolagen som verkar lite i skuggan av de stora aktörerna men de verkar i alla fall ha högt i tak på sina produktionsmöten. Nu handlar inte Frankenfish om en fisk som väckts upp från de döda utan om ett genetiskt experiment som smitit ut i naturen – närmare bestämt  Louisianas träskmarker där den glufsar i sig alla som dumt nog vistas i närheten av vatten. En polis kallas in för att lösa fallet tillsammans med sig obligatoriska snygga tjejen som har massa akademiska poäng. Dessa damer har en förmåga att nästan alltid dyka upp när det vankas monsterfilm.

Det var Fiffi som gav mig en spark i baken att se filmen men jag har sedan länge haft den på min radar. Naturligtvis är inte Frankenfish en film som hamnar bland filmhistoriens mästerverk men i sin lilla nisch bland lågbudgetfilmer som rör farliga djur i vattnen är den inte alls så pjåkig. Effekterna är väl sisådär men inte störande dåliga, skådisarna klarar av sin uppgift, storyn är ganska rappt berättad och då man man hamnat i söderns träskmarker slipper man alla dessa män som ska förlänga speltiden samt spara in på budgeten genom att stirra på massa skärmar och prata rappakalja. Mitt sista påstående gäller de flesta filmer som har ordet Mega i sin titel. Att Frankenfish även är lite småspännande bland husbåtar och hembrännare är också ett plus.

Även Sofia har sett denna rulle.

Regi:Mark A.Z. Dippé

Betyg: 4/10

Calvaire (2004 Belgien)

calvaire-movie-posterSångaren Marc har bråttom iväg efter ett gig på ett ålderdomshem. Dels har han ett nytt uppträdande om några dagar och dels har han fått skamliga förslag från både personal och boende. Man kan förstå att han är stressad och vill iväg trots att det är sen eftermiddag. Med mörkret kommer dimman och Marc kör vilse och naturligtvis går bilen sönder. Han han dock tur och lyckas finna ett värdshus där han övernattar. Värdshusvärden är en äldre man som lovar att ta ett titt på Marcs bil nästa dag men tyvärr visar det sig att man måste ringa efter en reparatör som lovar att komma nästföljande dag. Under det extra dygnet inser både Marc och vi tittare att värdshusvärden kanske inte har alla hästar hemma men hur galen denne är kan vare sig han eller jag som aningslös tittare ana, ja det kommer visa sig att hela grannskapet bebos av galningar.

Calvaire har jag hört talas om i många år men aldrig riktigt kommit till skott för att se och ska jag var ärlig så här i efterhand blir det nog mest en film att lägga till handlingarna. Storyn ger inget nytt. Det är den vanliga konflikten mellan land och stad.  Det tar lång stund innan historien tar fart och inte ens då blir det speciellt spännande. Det hettar aldrig till. Det filmen har på pluskontot är en otrevlig miljö med snö, klafs, skitigt folk och redan från start bär filmen på en odefinierbar obehagskänsla som gör att man aldrig riktigt kan slappna av under titten. En annan sak filmen har är en mycket märklig dansscen. Jag lägger upp klippet som inte avslöjar något om handlingen men det ger en fingervisning om filmens känsla: Konstig och obehaglig.

Så vad har vi när eftertexterna rullar? Obehagliga människor, skitig och grådaskig landbygd och en märklig dansscen. Nåväl nu är filmen åtminstone sedd.

Sofia besöker en bar och i Fiffis filmval råder det också brist på tvål och vatten.

Regi: Fabrice Du Welz

Betyg: 4/10

The Polar express (2004 USA)

En pojke börjar tvivla på att jultomten finns men detta ändras på julaftonsnatten då ett tåg, polarexpressen, stannar utanför hans hus. Pojken tar erbjudandet att hoppa ombord för en resa till nordpolen och jultomtens verkstad.

Smetigt och sentimentalt är bara förordet men filmen har trots detta sina förtjänster. Den är aldrig tråkig, t.om lite spännande ibland, mycket fantasifull och riktigt snygg  (om vi bortser från alla skådespelare ser mer eller mindre inavlade ut tack vare regissörens förkärlek till motion capture tekniken). Jag undrar dock om filmen är sponsrad av Coca Cola för filmens miljöer påminner mycket om företagets reklamfilmer i jultider. Att sedan tomteland ge mig fascistiska vibbar med sin minutiösa ordning och reda och tusentals marscherande nissar som hyllar en ledare (tomten) är kanske att övertolka filmen men jag fördrar nog tomtens verkstad i Kalle Anka på julafton.

Regi: Robert Zemeicks

Betyg: 8/10

Kill Bill vol 1&2 (2003,2004 USA)

Den pensionerade lönnmörderskan ”the bride” mördas tillsammans med sin blivande man, vänner och bekanta under förberedelserna till sitt bröllopp. Mördarna är hennes gamla kolleger ledda av the brides f.d älskare Bill. The Bride dör inte men hamnar i koma och när hon vaknar upp efter 4 år i koma tar hon sin hämnd på kollegorna och Bill.

Jag tycker nog att detta är Tranantinos bästa film tätt följd av Reservoir dogs. Regissören hoppar friskt mellan olika filmstilar (animie, spagettivästern m.m) vilket jag uppskattar. Soundtracket är suveränt och även här blandas olika musikgenrer. Skådespelarna är mycket bra i sina roller, regissören klämmer verkligen fram det bästa ur vad man trodde var B-skådisar, lägg sedan till att filmen är riktigt snygg, den är en fröjd för ögat, så borde vi ha en toppen film. Ack nej! Trots att detta känns som Tarantinos minst pladdriga film så mal skådespelarna tidvis på som om inte det inte vore någon morgondag, speciellt mot slutet där filmen nästan stannar av helt. Det är synd för jag roas av Tarantionos fyndiga och bitvis roliga dialog men den tar alldeles för stor plats för att passa i en actionfilm. Ibland känns det som att det är Woody Allen som är regissör.

Regi: Quentin Tarantino

Skådespelare. Uma Thurman, Michael Madsen

Betyg: 8/10

36 quai (2004 Frankrike)

Två poliser konkurrerar om att lösa ett antal brutala rån. I jakten på rånarna börjar de två poliserna att använda sig av allt mer tvivelaktiga metoder som till slut drabbar deras familjer och karriärer.

Till en början är detta en riktigt bra och spännande kriminalilm men efter halva filmen byter den spår från kriminalilm till relations och hämnddrama och det  hela spårar ur. Lite trist då det startade så bra ,en typisk dussinfilm.

Regi: Olivier Marchal

Skådespelare: Gerard Depardieu, Daniel Auteuil

Betyg: 4/10

The Sponge Bob square pants movie (2004)

svampbobDen onde Plankton kommer upp med en plan för att ta över sin konkurrents, herr Krabba, hemliga recept på krabburgare. Herr Krabba blir oskyldigt anklagad för att ha stulit kung Neptunus krona. Återfinns inte kronan inom sex dagar kommer han att avrättas. Herr Krabbas kock Svampbob fyrkant erbjuder sig finna kronan, tillsammans med sin korkade vän Patrik ger han sig ut för att hitta kronan.

Vad jag förstått är Svampbob fyrkant otroligt populär och till viss mån kan jag förstå det. Jag har sett några få avsnitt på tv samt filmen och även om det är skrikigt (som de flesta Nikelodeon produktioner) och inte speciellt bra tecknat så har figuren Svampbob en viss charm. Det som lyfter filmen är inte handlingen utan humorn som studtals är så absurd att det för tankarna till Monty Python och David Lynch.  David Hasselhof dyker upp som sig själv vilket gör filmen än mer surrealistisk. Jag har full förståelse för de som inte tål Svampbob men jag roas åtminstone för stunden

Regi: Stephen Hillenburg

Skådespelare: David Hasselhof

Betyg: 6/10