Chaos (2005 Kanada)

Jag trodde jag hade sett de flesta filmerna med en av världens bästa skådisar, Jason Statham. Dock hade filmen Chaos av outgrundliga skäl susat förbi under min radar men nu är den skadan reparerad. Statham spelar här polisen Quentin Conners som blivit suspenderad efter en olycksalig utgång av ett gisslandrama. När en bank rånas och en gisslansituation uppstår kräver rånarnas ledare,Lorenz, att få tala med Quentin. Lorenz har naturligtvis en klurigare agenda än ett simpelt rån och det blir upp till den återinsatte Quentin och hans nya partner Shane att lösa fallet.

Statham är som alltid magnifik i huvudrollen och filmen funkar bra om man av en händelse skulle vilja ha en actionhistoria som krånglar till det för sig alldeles för mycket än för sitt eget bästa. Chaos slår knut på sig själv i sin iver att verka smart men då manusförfattaren och tillika regissören Tony Giglio uppenbarligen inte haft kompetensen att skriva ett smart manus blir det en ganska så korkad historia full med hål i plotten.  Statham är Statham och han kan (nästan) bära vilken dynga som helst på sina axlar och gör så även i detta fall.

Regi:Tony Giglio

Betyg: 4/10

Romance & Cigarettes (USA 2005)

Byggnadsarbetaren Nick Murder har ställt till det för sig. Hans fru Kitty har hittat Nicks poem om sin älskarinnas snippa som han dumt nog lät ligga och skräpa i hemmet. Hela Nicks familj vänder sig mot honom och det blir ett kallt krig i hemmet mellan Nick och Kitty. Han söker förlåtelse men hon ignorerar honom totalt. De enda som verkar vilja tala med Nick utan att ge honom en utskällning är den lokale polisen samt hans arbetskollega Angelo. Kitty tar å andra sidan hjälp av sin excentriske kusin Bo för att spåra upp makens älskarinna det Kitty inte vet är att Nick bär på en annan hemlighet som kommer förändra deras liv än mer radikalt.

Rollistan till denna film är imponerande: James Gandolfini, Susan Sarandon, Kate Winslet, Steve Buscemi och Christopher Walken och då har jag bara nämnt några av de som är med i filmen. Regissören John Turturro har troligen frågat runt bland sina skådespelarkompisar och fått med en hel del på tåget.

Tråkigt nog motsvarar inte filmen ensemblen. Sång och dansnumren är mycket bra. Då filmen utspelar sig i New Jersey är det lite ruffiga miljöer och det blir en vardagsmusikal där bekanta miljöer plötsligt förvandlas till en sång och danstillställning. Detta ger filmen en surrealistisk känsla som jag gillar. Sångerna är bekanta melodier och inte några som skrivits speciellt till denna musikal. Filmens höjdpunkt är Christopher Walkens  framförande av Delilah – att den skådisen inte är med i fler musikaler är för mig en gåta då han kan både dansa och sjunga – det sistnämnda åtminstone hjälpligt.

Det stora problemet med Romance & Cigarettes är att den aldrig lyckas gripa tag i mig. Trots att den är en ganska så enkel historia känns den rörig och är alldeles för spretig i sitt berättande. Jag kommer aldrig personerna in på livet och mitt intryck av filmen är att den är fladdrig. Min misstanke är att man nog hade för roligt under inspelningen. Många scener är roliga men jag får intrycket av att det är plötsliga idéer och ogenomtänkta infall som får dominera filmen istället för ett genomarbetat manus eller så är det överarbetat och Turturro har haft svårt att stryka en del scener. Fladdrig var ordet för dagen. Synd för mina förväntningar var höga.

Regi: John Turturro

Betyg: 4/10

Hoppas Sofias val för dagen är roligare.

 

Reeker (2005 USA)

Ett gäng collegestudenter är på bilfärd genom öknen. Efter ett tjafs som rör droger stannar de till vid ett cafe/motell för att dumpa en av passagerarna. Där och då dör bilen och man upptäcker att caféet är övergivet, all personal och gäster verkar ha lämnat stället i en hast. Vidare så fungerar inte mobilerna och radion verkar bara få in märkliga röster. Problemen slutar inte där då något eller någon verkar vilja ta studenterna av daga.

Nåväl, jag brukar säga att jag inte gillar ökenfilmer, något jag insett inte riktigt stämmer. Skräck och thrillers som utspelar sig i detta torra landskap brukar funka ganska väl. Liftaren, No counrty for old men, Identity är några lyckade filmer i ökengenren. Reeker är inte lika lyckad som tidigare nämnda filmer men den duger. Skådisarna är väl sisådär men man har åtminstone lyckats med att få in Michael Ironside som förvirrad husbilsägare i handlingen. Alltid något. Effekterna är dugliga och filmen har en skön rysaratmosfär. Stundtals är dock filmen lite seg ska erkännas och när man som tittare räknat ut hur det hela hänger ihop sitter man (jag) mest och väntar på det oundvikliga slutet.

Det är inte så ofta jag irriterar mig över korkade beslut men denna film lyckades leverera två idiotiska beslut i världsklass: Man går inte på utedass när det finns en vattenklosett nära och man hoppar inte ut genom ett fönster när det finns en dörr fast vid det här laget borde jag ha räknat ut att i skräckfilmernas värld lyser Mensas medlemmar med sin frånvaro.

Regi: Dave Payne

Betyg: 4/10

Harsh times (2005 USA)

Regissören David Ayer är aktuell med den kommande Suicide squad som jag hoppas är bättre den bedrövliga Sabotage som kom för ett par år sedan. Harsh times är regissörens debutfilm och den vart i alla fall inte så illa. Jim och Mike har växt upp tillsammans i L.A:s latinokvarter.  Mike är gift och ”tvingas” av sin fru att söka jobb. Tråkigt nog så blir det inte så mycket av det där med att söka jobb. Jim och Mike fördriver dagarna med att röka på, supa och syssla med kriminella aktiviteter. Jim är den som leder den inte lika karaktärsfaste Mike i fördärvet. Det vi tittare begriper snabbt är att Jim lider av en krigspsykos efter en runda i Afghanistan och riskerar att när som helst verkligen gå över gränsen.

Det kan vara lite svårt att se en film när man redan efter en kvart avskyr huvudpersonerna. I och för sig lider Jim av psykiska problem men jag vill bara att han ska försvinna kvickt på ena eller andra sättet. Mike är å andra sidan inte galen men väl en ryggradslös fjant som inte kan säga nej till kompisarna samtidigt som han försöker spela macho inför sin fru som f.ö drar hela lasset hemma. Filmens största gåta är att hon inte kickat honom ur huset men kärleken är väl blind.

Christian Bale spelar tokstollen Jim bra. Bale är bra på att spela galen och har här fått en passande roll där hans något stela och sammanbitna skådespeleri kommer till sin rätt. Freddy Rodríguez spelar kompisen Mike och Eva Longoria (Desperate housewives) hans fru. Två stabila insatser av två skådisar som förtjänar fler och större roller. Favoriten J.K Simmons är även med på ett hörn – alltid uppskattat. Problemet är just det där att jag verkligen avskyr huvudpersonerna och blir rejält trött på deras fjanterier snabbt. De enda jag bryr mig om är Mikes fru och Jims mexikanska flickvän. Sevärd men inte omistlig.

Regi: David Ayer

Betyg: 5/10

Just friends (2005 USA)

Ryan Reynolds spelar här loosern Chris som i filmens början är en överviktig nörd. Efter en förnedrande upplevelse på en skolavslutningsfest flyr han hemstaden Åren går och när vi återser Chris har han blivit en smal och framgångsrik kvinnokarl i musikbranschen. Han får ett uppdrag av sin chef att frakta en obalanserad popstjärna till Paris. Oturen (eller närmare bestämt popstjärnan) är framme och planet tvingas nödlanda och av en slump nära Chris hemstad. I väntan på reparationen av planet beslutar sig Chris att återvända till sitt barndomshem och staden han lämnat. Hans förhoppning är att imponera på gamla klasskompisar och främst då ungdomskärleken Jamie. Det går väl si så där med den saken.

Man kan inte direkt beskylla filmplanschen för att locka till en titt (åtminstone inte mig) men jag kände av gåtfulla skäl ett sug efter att se en film med Ryan Reynolds och detta var filmen jag snubblade över i  utbudet. Reynolds är inte en favoritskådis men han lyckas med det mesta. Även om inte alla filmer han medverkar i är bra brukar åtminstone Reynolds leverera. Just friends var trots den avskräckande planschen oväntat rolig.

Det flesta personerna i filmen är mer eller mindre halvstolliga och tokigast är de alla är Anna Faris som spelar popstjärnan Samantha James. Vidare dyker Chris Kline upp som sliskig rival om Jamies gunst och ju mer Chris försöker ställa sig in hos Jaime desto mer ställer han till det för sig själv. Filmen innehåller mycket ”dratta på ändan” humor något som om det görs rätt kan vara oerhört roligt.

Just friends skulle kanske kunna kallas för en rom-com, en genre jag vanligtvis avskyr men filmen har lite för många skämt under bältet och har inte heller den där moraliska fegheten som brukar prägla filmer inom genren. Visst har filmen det obligatoriska talet men här något mindre bombastiskt och visst bjuder filmen på en och annan moralkaka men de trycks inte in i käften på mig som tittare. En trevlig och oväntad överraskning.

Regi: Roger Kumble
Betyg: 7/10

FMc: Paradise now (2005 Palestina m.fl)

Paradise now handlar om konflikten mellan palestinier och israeler. Said och Khaled är två till synes sköna snubbar som lever på Västbanken. De jobbar på en bilskrot, röker vattenpipa och softar på sin lediga tid. En sen kväll får de en förfrågan om att agera som självmordsbombare. Anledningen till detta är tydligen att man vill hämnas en Israelisk bombräd.

Redan i början av filmen lyckas man i en till synes ganska enkel scen helt utan dialog sätta fingret på konflikten mellan palestinier och israeler. En ung kvinna ska passera genom en gränskontroll. Den israeliska soldaten söker genom hennes väska samtidigt som en annan soldat har ett vapen riktat mot henne. Soldaterna är på helspänn då de inte kan veta om hon har en bomb och hennes ögon är fyllda av ångest då hon vet att bara en oförsiktig rörelse kan leda till ögonblicklig död. Där och då inser man hur djupt rotad konflikten är. Ingen litar på den andre och alla är presumtiva fiender. En känsla av ren hopplöshet sprider sig i min kropp och redan femton minuter in i filmen är jag djupt deprimerad och värre blir det.

De två huvudpersonerna som verkar vara helt vanliga killar som jag inte hade haft något emot att ta en kopp kaffe med visar sig alltså vara villiga att spränga sig själva i luften för ”sakens” skull. Den som ger killarna uppdraget är lärare och talar sig varm om sina elever samtidigt som han utan att blinka delar ut självmordsuppdrag. Detta är en existerande vansinnig verklighet och filmen visar hur illa det står till. Jag undrar vad alla dessa människor upplevt för att nära ett sådant hat – jag kan ana men det är ändå obegripligt. Vad man får ut av attentaten är bara mer rädsla, förtryck och våld från israelerna vilket i sin tur föder nya självmordsbombare och så kommer det troligen att fortsätta inom en överskådlig framtid.

Paradise now är en bra film som på ett lite lågmält vis berättar om en fruktansvärd situation. Likt gårdagens film skildrar den bara en sida av konflikten och man kan lätt glömma bort israelernas anledning till att bomba de palestinska områdena. Men som jag tidigare nämnt är situationen så komplicerad att den är närapå omöjligt att skildra i ett långfilmsformat. Filmerna kan bara skildra brottstycken av verkligheten. Styrkan i Paradise now är att den ger inga pekpinnar den presenterar bara en deprimerande realitet där det inte finns några vinnare bara förlorare. Klart sevärd.

Vad Jojjenito tyckte om filmen kan ni läsa här.

Regi: Hany Abu-Assad

Betyg: 7/10

Inside deep throat (2005 USA)

Filmen Deep throat (Långt ned i halsen på svenska) spelades in för 25 000 dollar men drog in hela 45 miljoner bara i USA och är en av världens mest inkomstbringande filmer. Dokumentären Inside Deep throat  handlar mest om filmens framgång i USA samt de desperata försök som gjordes för att censurera filmen. Den berör mycket lätt de inblandades öden, mest känt här torde vara filmens stjärna, Linda Lovelace. Det är inte en film som moraliserar över porr utan den handlar mer om pengar, censur och politik.

Filmen klipper mellan intervjuer av folk i nu och dåtid både bland ”mannen på gatan” och bland de som på ett eller annat vis var involverade i filmen när det begav sig. Det intryck Inside Deep throat  förmedlar är att både allmänheten och etablissemanget togs på sängen när filmen fick premiär. Folk strömmade till biograferna och moralpanik bröt ut. Konservativa krafter gjorde allt i sin makt för att stoppa filmen och som vanligt i sådana här sammanhang blev försöken naturligtvis kontraproduktiva. De som kom i kläm var filmens huvudrollsinnehavare Linda Lovelace vars öde skildrats i både filmer och självbiografier och är än idag omdebatterat då ord står mot ord. Mindre känt är att filmens manlige huvudrollsinnehavare Harry Reems dömdes till fängelse för att ha medverkat i filmen.

Ingen av de inblandade tjänade speciellt mycket pengar på filmen då det var maffian som finansierat produktionen och filmens regissör Gerard Damiano ( som i dokumentären går runt i ett par byxor som är uppdragna ända upp till bröstet en mycket märklig syn) hävdar att han fick ett erbjudande han inte kunde tacka nej till.

Dokumentären är en intressant skildring om en ganska bisarr tillställning i filmhistorien där moralpanik ställs emot konst (åtminstone hävdar porrförespråkarna att de skapar konst). Vems sida filmmakarna står på är uppenbart. Censurivrarna som kommer till tals i dokumentären ger ett intryck av att vara en samling mycket obehagliga typer vars åsikter gränsar till fanatism. Porrfolket, om man nu kan kalla de för detta, är en grupp ganska slitna människor som jag inte skulle vilja ha i min bekantskapskrets men de ger åtminstone ett lite mer sympatiskt intryck än sina motståndare. Vad som är sant eller inte kan alltid diskuteras då man genom kreativ klippning alltid kan få en dokumentär att spegla den verklighet man vill skildra. Summa summarum: Vad man än tycker om porr och censur är dokumentären ett intressant tidsdokument som väcker en och annan tanke om konst(?) vs censur.

Regi;Randy Barbato, Fenton Bailey

Betyg: 7/10

A Sound of Thunder (2005 Storbr)

År 2055 har man löst gåtan med tidsresor. Företaget som äger patentet vill naturligtvis tjäna stålar så den som kan hosta upp en massa kosing får ta en tur till kritaperioden och jaga dinosaurier. För att inte ställa till  det och råka ändra i historien dödar man en och samma dinosaurie sekunder innan dess naturliga dödsögonblick. Allt är frid och fröjd fram tills det naturligtvis går åt fanders och man råkar ändra på det förflutna. Likt ringar på vattnet sprider sig dessa förändringar genom årmiljonerna och man måste nu försöka ställa det förflutna till rätta innan mänskligheten utplånas.

A sound of thunder är baserad på en novell av Ray Bradbury som har en ganska klurig intrig som dock kan diskuteras. Frågan är om det räcker med så små förändringar i det förflutna som skildras i filmen/novellen för att ändra vår samtid eller om det måste till ganska stora skeenden för att påverka framtiden. En fråga för fysiker och filosofer att diskutera över en kopp kaffe.

Det är inga större problem med filmens manus men man fallerar på en hel del detaljer som gör att slutresultatet blir sisådär. För det första är det en störande dålig användning av bluescreen och mina tankar vandrar till sextiotalets bakprojektioner – riktigt illa. Vidare är castingen inget att hurra för. Edward Burns är väl en ok skådis men i rollen som filmens actionvetenskapsman övertygar han inte ett dugg. Han gör sig bäst i halvsömniga independent dramer. Sir (mycket viktigt) Ben Kingsley gör ett inhopp som sniken affärsman iklädd märklig peruk som också får mina tankar att vandra men nu till filmen Hunger games hårkreationer.  Övriga skådisar gör det de ska men inte så mycket mer. Filmen rullar på men är vare sig spännande eller intressant trots temat. På det hela är det en ganska torr och håglös historia.

Min sista invändning hör nog mer till nörderiets arena då det riste till i min kropp när jag insåg att de jagade allosaurier som hör hemma i juraperioden och inte krita. Det hör till allmänbildningen att känna till!

Regi:Peter Hyams

Betyg: 4/10

The Red shoes (2005 Sydkorea)

När Sun-jae finner sin man mitt i akten med en annan kvinna tar hon sin dotter och drar. De flyttar in i en sunkig lägenhet och gör sitt bästa för att klara av vardagen. Det går trots allt ganska bra fram tills den dag Sun-jae hittar ett par skor i tunnelbanan. Hon tar med sig skorna hem som visar sig ha har en förunderlig kraft. De lockar fram bärarens sämsta sidor och var och en som ser skorna får ett oemotståndligt begär till att äga dem.

Enligt mig skulle filmen heta The Pink shoes då skorna de facto är rosa men å andra sidan hävdar de flesta människor i min omgivning att jag är mer eller mindre färgblind men hur som helst, filmen handlar om ett par skor som bär på en förbannelse och är helt ok. För det första slipper man touchen av buskis som är allt för ofta förekommande i Sydkoreansk film och för det andra är skornas bakgrundsstory intressant. Nu är väl The Red shoes mer intressant än spännande. Det är lite blodigt och lite smårysligt ibland men jag är mer nyfiken på skornas ursprung än Sun-jaes välbefinnande. Vill man se en skräckfilm ska man nog välja något annat men om man är sugen på ett mysterium är The Red shoes ett relativt gott val.

Regi: Yong-gyun Kim

Betyg: 5/10

Macbeth (2005 Storbr)

Macbeth i restaurangmiljö kan det vara något? Absolut! BBC har under namnet ShakespeaRe-told gjort ett antal adaptioner på William Shakespeares pjäser. Vad jag förstått så är berättelserna satta i en annan miljö än originalet och man har har gjort språket mer modernt. Nu har jag bara sett en av de fyra filmerna men detta var en förnöjsam tillställning.

James McAvoy spelar kocken Joe Macbeth. Han lagar maten men det är restaurangens ägare Duncan Docherty som tar åt sig all ära trots detta är Joe relativt nöjd med situationen. Detta ändras en sen natt då  Macbeth tillsammans med sin vän Billy stöter på några sopgubbar som spår hans framtid. Spådomen sätter griller i huvudet på Macbeth som börjar intrigera tillsammans med sin fru för att ta ett kliv upp i branschen. Om det innebär att gå över lik – må så vara.

Detta funkade som sagt ypperligt. Transfereringen från mörka slott och vindpinade hedar till ett kök och slamrande kastruller gick alldeles utmärkt. Skådisarna är bra med ett extra plus i kanten för James McAvoy. Hans tolkning av Macbeth är en skör men samtidigt hänsynslös karaktär. Bäst funkar språket. Det har en touch av Shakespeares versspråk men det är moderniserat så att det flyter på som ”vanliga” repliker. Manusförfattaren har behållit innehållet men skippat de långa utläggningarna pjäsförfattaren vanligtvis har. Detta var ett bra val då jag av och till funnit att det skär sig en aning då man förlagt Shakespeares pjäser i modern tid men valt att behålla versspråket vilket av och till gett en anakronistisk känsla som kan störa en aning.

Min enda invändning till storyn är att den speciellt mot slutet känns lite stressad. Saker och ting sker lite väl snabbt och jag får känslan av att filmen inte fick gå över en viss speltid. Bortsett från detta är filmen klart sevärd vare sig man gillar Shakespeare eller inte.

Sofia har även skrivit ett par rader om filmen och de övriga tre filmerna i serien.

Regi: Mark Brozel

Betyg: 7/10

Cursed (2005 USA)

Härom dagen dog filmregissören Wes Craven. Han kanske inte hörde till en av mina favoritregissörer i skräckfilmsskrået men en och annan höjdare fick han till under årens gång. På förekommen anledning stoppade jag in Cravens lite utskällda varulvsrysare Cursed i spelaren då jag faktiskt inte sett den tidigare.

Ett syskonpar råkar ut för en bilolycka på väg hem. De tror att de kört på ett djur men naturligtvis är det en varulv som attackerar ungdomarna. De undkommer med livet i behåll och har bara fått lättare skador. De märker snabbt av fysiska förändringar. Grönsaker byts ut mot rått kött, de blir lite pilskare och märker att deras sinnen förhöjts. Trots en hel del positiva effekter vill de bryta förbannelsen. För att göra detta måste de leta reda på varulven som smittat dem och döda besten. En ganska svår uppgift då de bor i miljonstaden Los Angeles.

Cursed är gjord med vänsterhanden och ger intrycket av att Craven kände för att göra en varulvsfilm – nånstans där verkar hans ambitionsnivå legat. Regissören lånar friskt från An American werewolf in London och Ginger snaps men tillför en del nya element till varulvsmyten så det finns trots allt lite nytt under fullmånens sken. Filmen balanserar mellan tonårsdrama, komedi och skräck och resultatet blir vare sig hackat eller malet. Varulven är ok i sin design och för en gångs skull ser monstret inte ut som en skabbig hund eller missbildad katt. Den obligatoriska förvandlingen är dock riktigt illa gjord med bedrövlig CGI.

Trots dessa invändningar har filmen trots allt en hel del att erbjuda. Det är en historia som berättas med gott humör och har glimten i ögat. Filmen flyter på bra och har inga döda punkter, nittio minuter gick rasande snabbt. Slutligen har Craven fått till en stabil ensemble med ganska många kända och halvkända skådisar som sköter sina kort väl. Bara man inte väntar sig en ny Scream eller Terror på Elm street lär filmen duga.

Regi: Wes Craven

Betyg: 5/10

The Call of Cthulhu (2005 USA)

H.P. Lovecraft Historical Society (HPLHS), är ett sällskap som grottat ned sig ordenligt i Lovecraft och hans värld. Sällskapet sysslar med lite allt möjligt: Radioteater, rockoperor och filmer där den gemensamma nämnaren är författaren och hans historier. För ett tag sedan såg jag The Whisperer in the darkness som inte var en helt oäven adaption och fick då tips på den här korta långfilmen eller om man så vill långa kortfilmen.

The Call of Cthulhu startar med att att en man går igenom sin farbrors kvarlåtenskap där han b.la finner en monstruös staty och en hel del oroande dokument. Bit för bit läggs ett pussel vars motiv pekar mot en en varelse vid namn Cthulhu och i förlängningen mänsklighetens eventuella undergång.

Lovecrafts novell The Call of of Cthulhu är inte den lättaste att filmatisera då den är fragmentariskt i sitt utförande. Novellen växlar i perspektiv och består egentligen av olika dokument som sammanställs av novellens berättare. Trots detta tycker jag att man lyckas över förväntan med transfereringen från novell till film. HPLHS har valt att göra filmen i svartvitt och även som stumfilm, ett genidrag som fångar berättelsens stämning väl. Nu är kanske inte filmen The Call of of Cthulhu speciellt skrämmande men den skänker mig en mycket behaglig mysryslig stämning och är väl värd en titt.

Regi: Andrew Leman

Betyg: 7/10

Assault on precinct 13: 1976 vs. 2005 (USA)

John Carpenters andra film har en handling som regissören gärna återkommer till. En grupp isolerade personer som måste tampas mot ett yttre hot (The Prince of darkness, Ghosts of Mars m.fl). I dagens film är det en handfull poliser på en polisstation som ska läggas ned som belägras av kriminella gäng. Då stationen ligger isolerad och filmen utspelar sig innan internet och mobiltelefoner räcker det med att klippa av telefonledningarna för att poliserna ska vara helt avskurna från omvärlden. Då stationen är underbemannad blir man tvungen att alliera sig med de få interner som av en händelse som finns på stationen för att överhuvudtaget ha en chans att överleva natten.

Assault on precinct 13 är lågbudget så det skriker om det men Carpenter lyckas verkligen att få valuta för pengarna. Historien är välskriven och filmen har ett bra tempo, jag minns att filmen var otroligt spännande när jag såg den första gången. Nu har den känslan svalnat efter att ha sett filmen ett antal gånger men jag uppskattar fortfarande hantverket.  Att Carpenter inte är någon dussinregissör märks då filmen har ett par scener som etsats fast i minnet. Glassbilsscenen är chockerande än i dag trots att jag vet vad som ska ske och episoden när polisstationen beskjuts med vapen utrustade med ljuddämpare är annan minnesvärd scen. Musiken är mycket bra men när Carpenter skriver sitt eget soundtrack brukar det vara av hög kvalité. Om jag ska ha några invändningar skulle det vara den något torftiga dialogen samt att skådisarna kanske inte är de bästa men med tanke på att det är Carpenters andra film samt att budgeten bara uppgår till 150 000 $ kan detta ursäktas. Speciellt om man har i åtanke vad regissören skapat på senare år med en större budget.

Trettio år senare kom det en remake med både större budget och fler kända skådisar. Historien utspelar sig nu på nyårsafton och man har flyttat polisstationen från Los Angeles till Detroit. Anledningen till att polisstationen attackeras är nu en helt annnan. 2005 är det korrupta poliser man ska vara rädd för.

Filmens tempo är högt och skådisarna som skrapats ihop är mycket bra. Ethan Hawke, legendaren Brian Dennehy och Gabriel Byrne för att nämna några. Just Dennhey är roligt att se, en skådis jag alltid haft ett gott öga till. Filmen från 2005 är absolut inte en dålig remake men Carpenters film har en del fördelar. I Carpenters version är skurkarna anonyma och då de är en ansktslös massa som attackerar stationen vet man aldrig riktigt vad det är för hot man ställs inför. Då skurkarna i remaken har både ett ansikte och dialog blir de mindre skrämmande. Carpenters film lyckas mer med att skapa en klaustrofobisk känsla och känns mer innovativ i sitt berättande. I remaken har man dock lyckats med utmejsla filmens karaktärer bättre och därmed bryr man sig mer om de klarar sig eller inte. Carpenters film lider lite av att i stort sett hela ensemblen är ganska anonym. Assault on precinct 13 i 2005 års tappning är en actionfilm/thriller man sett många gånger tidigare och den har ingen glassbilsscen. Originalet känns lite piggare trots sin ålder.

Betyg: 1976 – 7/10

2005 – 6/10

The Constant garderner (2005 Storbr)

Justin Quaile arbetar på brittiska ambassaden i Kenya med sig har han sin unga och idealistiska fru Tessa. Kombinationen idealism, u-land och sysslolös kommer snart att ställa till problem för den lite mesige och milda  ambassadtjänstemannen. Frun börjar  engagera sig i den bristfälliga sjukvården i landet och kommer snart skumraskaffärer på spåren, spår som pekar mot den brittiska regeringen. När frun mördas (sker i första scenen så det är ingen stor spoiler) börjar Justin mot allas förväntan att nysta i vad hans fru egentligen sysslade med, något som inte är speciellt uppskattat i högre kretsar.

Jaha tänkte jag först;”Här har vi en ordinär thriller” men så fel jag hade. Filmen är inte speciellt spännande men däremot intressant, romantisk, vacker, sorglig och  kryddad med skådisar i toppklass. Ralph Fiennes och Rachel Weisz är lysande i huvudrollerna som den försynte ambassadtjänstemannen och hans hans inte riktigt lika försynta hustru. Danny Huston och Bill Nighy är mycket bra som hala tjänstemän. Det finns egentligen inga skurkar som jag avskyr mer än kostymklädda tjänstemän. Det räcker inte med att de jävlas med folk, de är oftast övertygade om sin egen förträfflighet och rättrådighet. Det finns något i dessa karaktärer som gör att jag verkligen vill slå dem på käften.

Filmen är intressant då den börjar nästan i slutet av berättelsen med att Justins fru dör. Vi vet redan från start vad som hänt men varför och hur nystas sakta men säkert upp under berättelsens gång dels genom Justins egna undersökningar samt i tillbakablickar under parets liv. Scenen där Justin meddelas om hustruns död är obetalbar i sin uppvisning av total brittisk självbehärskning.

The Constant garderner är mitt i allt elände och sorg samtidigt en mycket vacker film. Regissören tar väl tillvara de olika miljöerna och berättelsen är engagerande men tyvärr troligtvis inte alltför långt från verkligheten. En stillsamt men våldsamt drama om kärlek och ideal.

Regi: Fernando Meirelles

Betyg: 8/10