Lake Mungo (2008 Australien)

Tragedin slår till precis innan jul och den 16-åriga Alice drunknar under en familjeutflykt. Familjen är förkrossad men sorgen förvärras då det verkar som att hon går igen. Det hörs ljud från Alice rum, på fotografier kan en skuggfigur skönjas och när familjen sätter upp en videokamera ser man tydligt en gestalt som rör sig i hemmet. Av förklarliga skäl blir det svårt att släppa Alice död och man börjar luska i flickans sista månader i livet. Till slut leder spåren till Lake Mungo, ett naturreservat som Alice besökte några månader innan sin död.

Lake Mungo är inte en skräckis i traditionell mening. Visst har den sina rysliga stunder och filmen innehåller en jump-scare av guds nåde, jag lyfte ett par centimeter i soffan när den slog till. Filmen handlar mer om sorg och hur man bearbetar denna, spökerierna blir en extra krydda i anrättningen så att säga. Risken att det skulle bli en trist rulle är överhängande men då filmen hela tiden tar nya vändningar blir det aldrig tråkigt och jag undrar hela tiden över vad som kommer härnäst.

Filmen är gjord som en dokumentär i stil med The Poughkeepsie Tapes  och Savageland och består likt dessa filmer av intervjuer och videoupptagningar. Ett grepp som kanske inte passar alla men jag är förtjust i denna subgenre inom skräckfilmens värld. Lake Mungo är värd en titt även om den inte är värst skrämmande. En lite sorgsen och vemodig skräckis. Ett tips om man ser filmen är att inte stänga av vid eftertexterna då man får se ett och annat man tidigare missat i filmen.

Regi: Joel Anderson

Betyg: 7/10

En film jag inte har sett vare sig i nyinspelning eller i original. Vilken?

Så var skräckfilmsveckan över på denna gång men klart är att det kommer dyka upp en och annan skräckis på bloggen under normala veckor. Ja kanske tom redan nästa vecka – Belgiska zombies.

Tackar även Sofia för ett gott samarbete!

 

Kung Fu Panda (2008 USA)

Den överviktige pandan Po arbetar som nudelförsäljare i sin fars (som är en gås!) restaurang. Pappan vill att sonen ska ta över verksamheten men Po drömmer bort dagarna med att äta och vill helst av allt bli en Kung-Fu mästare. När man så en dag annonserar att en av de fem Kung-Fu mästarna ska få titeln Drakkrigare tar sig Po till platsen för att få se mästarna i aktion. Slumpen gör att Po blir invald i denna skara och blir satt i träning hos den mycket motvillige tränaren Shifu. Det blir skarpt läge när Shifus forna elev Tai Lung rymmer från ett hårdbevakat fängelse för att hämnas på sin forne lärare och Po får visa (eller inte?) vad han går för.

Jag vet faktiskt inte hur många gånger jag sett den här filmen men det är åtminstone en fyra/fem gånger och jag tröttnar aldrig. Det är en klassisk berättelse som man har sett en hel del gånger tidigare om en osannolik hjälte som lyckas mot alla odds. Po är godhjärtad men både klumpig, halvkorkad och trillar sig fram genom filmen. Vanligtvis är jag ganska så less på skämt som bygger på att tjocka människor är högljudda och klumpiga. Därav har jag svårt för skådisar som iofs är kompetenta men hela tiden får roller där de ska gapa och snubbla sig fram genom sina filmer t.ex Rebel Wilson och Melissa McCartny.  Trots detta så funkar Pos klumpighet för mig i Kung Fu Panda men redan i film två (finns tre filmer) börjar jag tröttna på detta komiska grepp.

Animationerna är snygga och det är bra fighter och actionscener. Bäst är Tai Lungs  flykt ur fängelset som är en maffig historia. De övriga Kung Fu mästarna kommer lite i skymundan vilket är synd då man kunnat ge de lite mer karaktärskött på benen å andra sidan får Pos motvillige lärare Shifu (Dustin Hoffman) desto större utrymme i filmen där en kamp om en sista matbit mellan de två är en annan av filmens höjdpunkter.

Det är en härlig film som jag absolut inte sett för sista gången.

Regi: Mark Osborne, John Stevenson

Betyg: 8/10

Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull (2008 USA)

Den fjärde filmen om Indiana Jones utspelar sig på 50-talet och filmens McGuffin är en kristalldödskalle som ryssarna vill åt. Äventyret tar Jones till Sydamerika där han återser sin gamla kärlek från den första filmen Marion. Hans medhjälpare i detta äventyr är ynglingen Mutt som spelas av Shia LaBeouf.

Det var inte många rätt herrarna Spielberg och Lucas prickade in denna gång. Ford känns alldeles för gammal i rollen som Dr Jones – han funkar helt enkelt inte. Storyn skriven av Lucas känns avig och har inget flyt i berättelsen. Spielberg har t.om påpekat att han inte var förtjust i storyn men tydligen har de två dealen att Lucas skriver och Spielberg regisserar. Filmen bär överlag på en känsla av att ingen av de inblandade är speciellt intresserade av produktionen. Det verkar mest vara ett nödvändigt ont. Håglös är det ord jag tänker på om jag skulle beskriva den känsla filmen ger.

Nu kanske jag är lite orättvis då jag jämför filmen med tidigare rullar i serien där Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull har svårt att hävda sig ( tom eländet Temple of doom är bättre som film). Om detta hade varit första/enda filmen hade jag nog gillat den bättre men den faller som sagt i jämförelse med de övriga äventyren. En femte del är på G och jag är minst sagt skeptisk men klart att jag kommer se filmen och hålla tummarna.

Regi: Steven Spielberg

Betyg: 4/10

Tre mil norr om Molkom (2008 Storbr)

En del människor tillbringar sin fritid med att träna, andra att spela musik en och annan ser alldeles för mycket film och andra sysslar med att brodera sedan finns det en grupp människor som väljer att åka till Molkom under några sommarveckor. Ett val som troligen gör att psykvården en kort tid kan gå på halvfart . Dessa individer har namn som t.ex Siddharta Solstråle och sysslar b.la med strupsång, tantrasex, krama träd och kanalisera energi. Förvirrade? Lugn. Det blir värre.

Varje år går No mind (ett mycket passande namn) festivalen av stapeln i det lilla samhället Molkom som ligger några mil öster om Karlstad. Galningar Folk från jordens alla hörn samlas här för att utöva diverse new age workshops i en veckas tid.

I dokumentären följer ett engelskt filmteam ett antal personer under denna festival. Vi får stifta bekantskap med en finska som lider av muntorrhet, en man vid namn Siddharta Solstråle, en getherde från Hawaii, skådisen Regina (jag har gift mig med mig själv) Lund och en stackars Nyzeeländare som hamnat på festivalen av misstag. Just denna sista person är intressant för ju längre tiden går desto mer accepterar han stolligheterna. Blir han van eller smittar galenskap?

Nu är det som så att jag är inte speciellt kritisk mot troende (är det själv) däremot har jag väldigt svårt för när det går för långt oavsett om det rör sig om muslimer, judar, kristna eller självutnämnda gurus. När man börjar kackla om att detta är den enda sanningen, missionera, ta betalt för sina tjänster och låter tron styra ens liv då anser jag att det har gått för långt. De flesta folk som man stöter på i dagens dokumentär har passerat denna gräns med råge. Man blir vän med ett träd, finner sitt eget inre djur och spelar bokstavligen apa. Mest underhållande är, något som nog måste betecknas som ett klassiskt ögonblick i filmhistorien, när man försöker stoppa anfallare genom att kanalisera sin energi (i uppträdandet ingår även ett fejkat epilepsianfall). Jag blir djupt bekymrad över dessa människors hälsotillstånd.

En bit in i dokumentären blir känslan av att en hel del människor är där för att få ligga (speciellt herr Solstråle verkar vara mer kåt än upplyst) och det hela utmynnar i något som verkar vara en workshop som tydligen slutar i gruppsex. Mitt intryck är att festivalen vänder sig till vilsna människor som söker tröst i dagens besvärliga värld och är villiga att hosta upp en slant för lite mumbo jumbo. Å andra sidan verkar de ha trevligt och vara glada, de vill ingen illa och av hatet som ibland genomsyrar de större religionerna ser man intet.

Det är en intressant och framförallt mycket underhållande dokumentär som jag kommer se om många gånger.

Att spana in festivalen IRL är frestande men då en till synes vettig Nyzeeländare blev påverkad vet jag inte om jag vågar.

Regi: Robert Cannan, Corinna McFarlane

Betyg: 9/10

 

 

FMc: Body of lies (2008 USA)

Först ut i minitemat är regissören Ridley Scotts film från 2008 med Leonardo DiCaprio i huvudrollen. Han spelar här CIA agenten Roger Ferris som är stationerad i Mellanöstern, främst då Jordanien. Ferris främsta mål är att spåra upp terroristen Al-Saleem som spränger bomber till höger och vänster i Europa. Då Al-Saleem knappt använder sig av internet eller telefoner är han svår att få tag på med den vanliga övervakningstekniken. Ferris tvingas samarbeta med den Jordanska underrättelsetjänstens chef Hani som åtminstone på pappret är allierad med USA. Det som ställer till mest problem för Ferris är inte Jordanierna eller Al-Saleem utan hans chef Ed Hoffman som inte bryr sig ett dyft om människoliv och är villig att offra vem som helst bara han når sina mål. Ferris manöverutrymme krymper hela tiden och han vet inte riktigt vem han ska kunna lita på i jakten på Al-Saleem.

Detta var inte så pjåkigt. Body of lies tar ett steg bort från det vanliga mantrat att man kämpar för demokratin utan har mer av en infallsvinkel att man numera krigar och dödar varandra utan några djupare skäl. De flesta verkar ha grumliga agendor där målen i bästa fall är dunkla. Det enda målet som står klart är att ta död på motståndaren. CIA:s agerande präglas av ett kortsiktigt tänkande där man helt enkelt bara är ute efter att uppnå mål som ser bra ut i rapporterna bland CIA:s byråkrater att man på köpet alienerar sina bundsförvanter och att oskyldiga människoliv offras i processen är inte så viktigt. Vad Al-Saleems agenda är att förutom spränga bomber blir otydligt sammanhanget då historien är helt inriktad på Ferris och co.

Filmen är av och till småspännande och trion DiCaprio (Ferris) Crowe ( Hoffman) och Strong (Hani) är mycket bra i sina roller. Att filmen sedan trampar runt bland en hel del klyscherier må vara hänt. På det hela en ganska angenäm titt.

Regi: Ridley Scott

Betyg: 5/10

Även Jojjenito har sett denna film.

Vad han tyckte? Klicka här.

RocknRolla (2008 Storbr)

Innan Guy Richie for till Hollywood och gjorde halvtrista actionfilmer producerade den brittiske regissören faktiskt några filmer som var riktigt bra bla Snatch och Lock stock and two smoking barrels. RocknRolla håller inte samma klass som ovan nämnda filmer men det är i vart fall en underhållande skröna om skumma fastighetsaffärer, stulna tavlor, ryska maffian, en försvunnen rockstjärna och som vanligt en hel del korkade kriminella individer.

Filmens stora behållning är nog rollistan som formligen kryllar av duktiga skådisar: Idris Elba, Tom Wilkinson, Tom Hardy och Mark Strong för att nämna några. En invändning skulle kunna vara att regissören med denna film nu mer eller mindre filmat ungefär samma grundstory tre gånger men det är inte första gången det görs i filmhistorien . Jag kan hålla med om kritiken men samtidigt är det fruktansvärt underhållande och jag tröttnar aldrig på dessa individer som tror sig vara smartare än vad de egentligen är och ställer därmed till det för sig i jakten på snabba stålar. Lägg till rapp dialog, roliga kameravinklar och en viss absurd humor så är jag nöjd åtminstone för stunden.

RockenRolla är som sagt inte lika bra som de tidigare nämnda filmerna, en anledning är att den inte har samma frenetiska tempo. Känslan av att Richie av och till går lite på tomgång finns men på det stora hela är filmen ok och det är aldrig fel att se en film som har Tom Hardy i rollistan även om rollen är liten.

Regi: Guy Richie

Betyg: 6/10

3 X Will Ferrell

Will Ferell är en skådis jag är ganska förtjust i och brukar försöka att kolla in hans filmer. Han kanske inte är den störste av skådisar och brukar spela ungefär samma roll i film efter film nämligen mer eller mindre korkad. Jag har sett tre filmer med skådisen under senaste tiden och trycker in alla tre i ett och samma inlägg.

Tallageda nights: The ballad of Ricky Bobby (2006 USA)

Ferrell spelar här racerföraren Ricky Bobby som vinner i stort sett alla lopp han deltar i. Hans segersvit bryts när den slemme fransmannen Jean Girard tar upp kampen med honom. Likt Rocky måste nu Ricky Bobby hitta sina rötter för att komma tillbaka på banan.

Trots en hel del roliga och bra skådisar i små och stora roller b.la John C. Reilly, Sacha Baron Cohen och Gary Cole vill inte filmen riktigt ta fart. En del skämt är lite småroliga men merparten är ganska förutsägbara och faller platt till marken. Filmen harvar på och duger eventuellt en regnig söndag men inte mer.

Regi: Adam McKay

Betyg: 4/10

Get hard (2015 USA)

Här hittar vi Ferrell i rollen som den något korkade affärsmannen James. James har framtiden utstakad, han är ihop med chefens dotter och de ska gifta sig. Allt vänder i ett slag då James arresteras för insideraffärer och döms till ett långvarigt fängelsestraff. För att överleva den kommande fängelsetiden hyr han killen som sköter företagets garage, Darnell. James tror att denne är en f.d fängelsekund bara därför att han är färgad. Darnell har aldrig sett insidan av ett fängelse men spelar med då han tar chansen att tjäna en slant.

Skämten i Get hard hamnar väldigt ofta under bältet och visst kan det bli tröttande i längden men jag skrattade gott vid ett flertal tillfällen. Filmen tappar fart sista halvtimmen men det är sällan komedier håller hela vägen in i mål. En positiv överraskning var att man för en gångs skull fick se en färgad skådis i en komedi som inte talade i falsett, rullade med ögonen och skrek sig genom en hel film. En ovanlig upplevelse men kanske Hollywood börjat förstå att färgade i komedisammanhang faktiskt kan spela rollfigurer och inte bara göra karikatyrer på svarta.

Regi:  Etan Cohen

Betyg: 5/10

Step brothers (2008 USA)

Will Ferrell och John C. Reilly spelar  Brennan och Dale, två vuxna män som vägrat att växa upp. Deras ensamstående föräldrar har av outgrundliga anledningar låtit dem hållas under alla år. När kärlek uppstår mellan Brennans mamma och Dales pappa (suveränt spelade av Mary Steenburgen och Richard Jenkins) och de gifter sig bryter helvetet ut då de två förvuxna barnen ska samsas under samma tak.

Iden till filmen är helt vansinnig men jag köper konceptet på stående fot. Step brothers är en fruktansvärt rolig film som för ovanlighetens skull håller hela speltiden ut. Ovan nämnda kvartett är fantastiskt roliga och när Adam Scott kommer i filmen som Brennans slemmige lillebror Derek når komedin nya höjder. Jag har sett filmen ett flertal gånger och den håller fint vid var omtittning.

Regi: Adam McKay

Betyg: 8/10

 

The Battle of Red cliff (2008 Kina)

Året är ca 200 e.kr och Kina styrs av en svag kejsare något som en av hans ministrar Cao Cao passar på att utnyttja. Genom att pressa kejsaren har han fått fullmakt att lägga stora delar av riket under sig. Cao Cao har krossat nästan allt motstånd. Det är bara de två konungarikena Xu och Wu som står emot ministern och hans (på pappret) oövervinnerliga arme. Hu och Wu bildar en allians mot Cao Cao och förskansar sig i fästet Red cliff men redan innan slaget startar verkar det vara ett hopplöst företag och Cao Cao är säker på sin seger.

Det här var en trevlig och i sina stunder spännande film men framför allt är det en otroligt snygg film. Det är full av häftiga action och krigsscener men samtidigt slarvas inte filmens karaktärer bort i stridslarmet.

Det sägs att människan lär av sina misstag ett påstående som tydligen inte gäller för mig. Härom veckan Fanny & Alexander nu Red cliff. Filmen finns nämligen i två versioner: En europeisk och en asiatisk där den sistnämnda är dubbelt så lång. Gissa vilken version jag såg? Resultatet blev att jag tyckte att man slarvade över en del skeenden i berättelsen och fann att filmen i sina stunder kändes forcerad. En känsla som fick sin förklaring efter en titt på nätet men det var så dags då. Trots den något rumphuggna storyn är det en bra och medryckande film som är väl värd att lägga ett par timmar på men om man till skillnad mot mig är smart tar man och letar upp den asiatiska versionen.

Regi: John Woo

Betyg: 7/10

Lovecraft: Fear of the unknown (2008 USA)

Skräckfilmsveckan avslutas med en dokumentär om skräck/sf/fantasyförfattaren H.P Lovecraft samt två filmer som är baserade på hans berättelser. Filmerna dyker upp först i eftermiddag.

Dokumentären Fear of the unknown handlar kort och gott om författarens liv och hur han inspirerat andra författare och filmmakare världen över. Dokumentären har ingen speciell infallsvinkel och den aspirerar inte på att gräva fram något nytt om Lovecraft. Filmen går inte heller på djupet men hinner å andra sidan med att toucha det mesta i författarens liv. Man vågar sig på att problematisera lite om Lovecraft och hans liv, men bara lite. Lovecrafts rasism och antisemitism berörs och just det sistnämnda är intressant då han gifte sig med en judinna. Som sagt det nämns men man förklarar det ungefär med att ”så var det förr i tiden” och fördjupar sig inte vidare i den frågan.

Något som överhuvudtaget inte tas upp är diskussionen om Lovecraft skapade Cthulhumyten eller om det hans vän och förläggare August Derleth som låg bakom detta genidrag att binda samman författarens noveller till ett sammanhängande universum. Det är en debatt som rasar än i idag, kanske inte någon stor fråga för mig personligen men det kunde varit intressant om den åtminstone berörts i dokumentären. Lovecraft – Fear of the unknown kör inte med falsk marknadsföring. Det är en biografi om en intressant författare vare sig mer eller mindre. Som extra bonus dyker det upp både nya och gamla rävar inom film och bokbranschen och det är kul och lite småmysigt att se Carpenter, Gaiman och Del Toro sitta och svamla lite om Lovecraft. Det är en bra film att se om man är lite nyfiken på författaren.

Att Fiffi  presenterar en mer pulshöjande film är jag övertygad om – även om jag inte sett den än.

Regi: Frank H. Woodward

Betyg: 6/10

Smart people (2008 usa)

När den otrevlige professorn Lawrence råkar ut för en olycka tvingas han acceptera sin brors hjälp. Det hela går inte smärtfritt då hela Lawrence familj är mer eller mindre socialt handikappade. När sedan professorn går och kärar ned sig i sin doktor blir livet allt krångligare för den dysfunktionella familjen.

En lite smårolig bagatell som främst lyfts av skådespelartrion Quiad, Church och Page. Problemet med filmen är att den är för allvarsam för att vara komedi men för rolig för att vara ett drama, det blir vare sig hackat eller malet.

Regi: Noam Murro

Skådespelare: Dennis Quaid, Ellen Page

Betyg: 6/10

Two lovers (2008 usa)

Leonard har börjat återhämta sig från en depression efter en oycklig kärlekshistoria. När Leonard träffar den nyinflyttade grannen Michelle som har en ganska tilltrasslad livssituation blir han störtförälskad. Då kärleken inte besvaras börjar han strula med dottern till en affärskompanion.

En ganska dyster och deprimerande film som lunkar fram i en stillsam takt. Filmen är helt Jaquin Phoenix show men då han är en såpass bra skådespelare har han inga problem att klara av det. På det hela en ganska trivial och deppig film i ett grått New York.

Regi: James Gray

Skådespelare: Jaquin Phoenix, Gwyneth Paltrow

Betyg: 5/10

Secret defense (2008 fra)

När franska säkerhetstjänsten får indikationer på att ett terrordåd planeras skickas den nyvärvade agenten Diane till Libanon för att infiltrera terroristernas organisation. Filmen följer även Pierre som förbereds av terroristerna till att utföra attentatet.

En fransk standard thriller, det enda nya är väl att man för följa skurkarna lite närmare. Vanligtvis är de i dag svartmuskiga steriotyper. I den här filmen har de i alla fall lite personlighet. Noterbart är också den nästan totala avsaknaden av mobiler vilket är vanligare än vapen i dagens action och thrillerfilmer. Klart godkänd film med bra skådisar.

Regi: Philippe Haim

Skådespelare: Gerard Lanvin, Vahina Giacante

betyg:5/10

The no 1 ladies´ detective agency (2008 Usa m.fl)

När Precious far dör ärver hon 180 kor som hon omsätter  i pengar och startar en dektektivbyrå. Det går trögt till en början men sedan börjar fallen droppa in, bla en kvinna som misstänker att hennes man är otrogen och ett försäkringsbedrägeri. Till sin hjälp har hon sin sekreterare som är ett nervknippe och den stabile mekanikern JLB.

Det här var en väldigt charmig och trevlig historia, Det är inte speciellt spännande och t.om lite larvigt ibland men det kan jag ha överseende med då det är så himla mysigt och trevligt. Jill Scott i rollen som Precious är ett fynd och den, för oss västerlänningar, exotiska miljön (Botswana)  gör nog att det hela verkar bättre än vad det egentligen är. Jag ser i alla fall fram mot kommande avsnitt.

Regi: Anthony Minghella

Skådespelare: Jill Scott, Lucian Msamati

Betyg: 7/10

The Burning plain (2008 USA)

Sylvia  gör allt för att glömma sitt förlutna men en dag söker en man upp henne och Sylvia måste göra ett val, fortsätta sitt liv eller våga ta ansvar för vad hon gjort för flera år sedan.

Det låter kanske inte så spännande men jag kan nog inte berätta så mycket mer om handlingen utan att avslöja vad det hela går ut på. Berättelsen hoppar i tid och rum vilket gör att filmen verkar vara mer komplicerad än vad den egentligen är ungefär som filmen 21 gram.  Skådespelarna Theron och Basinger är alltid bra men även i  birollerna har man lyckats väl med rollbesättningen. En helt ok film som engagerar för stunden och glöms sedan snabbt bort.

Regi: Guillermo Arriaga

Skådespelare. Charlize Theron, Kim Basinger

Betyg: 5/10