Vodkafabriken (2010 Sverige)

I staden Zhigulyovsk ca 100 mil sydost om Moskva lever mor och dotter Tatiana och Valentina. Den sistnämnda jobbar på en vodkafabrik är 22 år frånskild, ensamstående med en son samt när drömmar om en skådespelarkarriär i Moskva. Mamman har en radda kraschade förhållanden bakom sig men då en ungdomskärlek hör av sig väcks hoppet om närhet. Problemet är att dottern tänker dra till Moskva och anser att mamman ska ta hand om hennes son. Någon av kvinnorna måste backa.

 

 

Det här är en dokumentär där man får njuta(?) av repliker som:

-”Jag hatar mitt barn”

-”Han klär sig som en uteliggare och är tandlös! ” -”Men han är ändå en man.”

-”Om en man slår en kvinna finns det en anledning till det.”

Det var ett litet axplock av vad som sägs i denna muntration till film.

Lägg sedan till grått väder, grå betong, slitna miljöer och grälsjuka människor så blir ens egen vardag i ett januarigrått coronadrabbat Sverige som ett party på Rivieran vid en jämförelse.

Detta är en dokumentär om människor utan hopp eller framtid. De super, knullar runt och är allmänt olyckliga, en olycka man tar ut på sina medmänniskor. När Valentina är på fest sitter man mest och skäller på varandra. På jobbet hånar Valentinas arbetskamrater henne ganska så grovt för hennes skådespelardrömmar.

Till skillnad mot Bitter life finns här ingen som man får sympati för. I den filmen skulle jag kunna tänka mig att hänga med en del personer den känslan finns inte för människorna i Vodkafabriken. Å andra sidan kan jag förstå deras själsliga karghet då filmen handlar om människor som är desperata att finna någon form av lycka i sina miserabla liv. Att hoppas att dokumentären skulle sluta på en high note är inget annat än en önskedröm.

Jag är lite nyfiken över hur det gick för Tatiana och Valentina fast jag känner på mig att det i detta fall är bäst att vara ovetande.

Regi: Jerzy Sladkowski

Betyg: 7/10

It´s kind of a funny story (2010 USA)

Den sextonårige Craig väljer turligt nog att åka till psykakuten istället för att ta sig själv att daga. Han blir inskriven men då ungdomspsyk håller på att renoveras har man buntat ihop både äldre och yngre patienter på en avdelning. Till en början trivs inte Craig speciellt bra och vill bara hem men (suprise) snart vänder det.

It´s kind of a funny story var än en film från Netflix digra utbud där jag bara chansade utan att ha hört talas om filmen. Det är en film som man har sett otaliga gånger tidigare. Jag vet ungefär hur det ska sluta en halvtimme in i historien som inte bjuder på några större överraskningar.  It´s kind of a funny story kan nog beskrivas som en coming of age film i psykmiljö.

MEN. Även om det är en förutsägbar rulle så är den fint berättad och full av människor som jag finner vara sympatiska. Det är en film som gav mig lite hopp om mänskligheten och även om det haglar av visdomsord så är det bra sådana som man faktiskt kan ta till sig. Filmens sista scen var en i mina ögon en höjdare som påminde en hel del om Rentons avslutande monolog i Trainspotting fast då ur en djupt deprimerad 16 årings synvinkel.

Det är en hel del skådisar man känner igen men de är inte det största namnen i branschen. Roligast var det att se Zach Galifianakis spela någorlunda normal och sansad trots att han är inlagd på psyket. It´s kind of a funny story är en fin film som värmde lite extra i sommarnatten. Man får väl ha i åtanke att jag är otroligt svag för s.k coming of age historier och en rulle som har med Queens Under pressure kan inte vara helt fel.

Regi:  Anna Boden, Ryan Fleck

Betyg: 8/10

Dear John (2010 USA)

Någon, jag kommer inte ihåg vem,  rekommenderade dagens rulle för mig. En vettig rekommendation med tanke på att jag är svag för romantiska filmer. Channing Tatum spelar här John en ung man som är hemma på permis från armen. På stranden träffar han tjejen Savannah (Amanda Seyfried), de två blir kära och hon lovar att vänta på honom tills han gjort klart sin tjänstgöring. Trist nog för paret så utspelar sig filmen 2001 och 9/11 sätter käppar i hjulet för deras återförening då John frivilligt förlänger sin tjänstgöring. Kommer deras kärlek stå pall för Johns totala hjärnslapp?

Till filmens plus hör som jag som tidigare nämnde ÄR svag för romantiska filmer. Att godingen Richard Jenkins dök upp i rollen som Johns far var en trevlig överraskning. Skådisen Channing Tatum verkar vara en trevlig prick även om mina tankar vandrar åt Belgian blue hållet då han ser lite ”köttig” ut.

Trist nog uppväger inte filmens fördelar dess nackdelar. Skådisen Amanda Seyfried har jag oerhört svårt för, när jag ser henne tänker jag på  hiskliga ”gråtande barn” tavlor. Det andra problemet är värre nämligen att John kort och gott är dum i huvudet. Att han frivilligt tagit värvning hintar att alla hästar inte är hemma i stallet (det är mig en gåta att man frivilligt kan vilja arbeta som soldat men visst, omständigheter kan möjligen gjort att det var hans bästa val i livet). Att han däremot väljer att förlänga sin tjänstgöring går bortom allt förstånd för mig men nu är iofs filmen amerikansk och när det rör USA och deras nationalism får man nog se befolkningen som aningens hjärntvättade.

Just den sista saken gör att jag inte riktigt kan engagera mig helt i filmen då jag hela tiden tänker ”skyll dig själv” när livet inte går Johns gång. Folk som däremot inte blir lika irriterade på småsaker som att man frivilligt går med i det militära finner nog Dear John vara en ganska så sockersöt historia med en viss touch av Harlekinserien.

Regi; Lasse Hallström

Betyg: 4/10

The Next three days (2010 USA)

Läraren John Brennan lever ett lyckligt familjeliv tillsammans med sin fru och son fram tills den dag huset stormas av polisen och frun arresteras misstänkt för mord. Frun döms till livstid och Johns  liv rasar samman. Han vägrar att acceptera att frun är fängslad och när alla lagliga vägar att få domen hävd är uttömda beslutar sig John för att frita sin fru. Då han är en amatör i den kriminella världen blir det extra svårt att knåpa ihop en flyktplan. Naturligtvis blir han av yttre omständigheter tvungen att improvisera sin planering vilket gör att polisen börjar intressera sig för John.

Jag vet att det krävs att man måste godta  en hel del osannolikheter för att överhuvudtaget köpa historien men jag valde att svälja konceptet med hull och hår vilket medförde att jag fick en underhållande stund i tv-soffan med en rejäl dos spänning i filmens final.

The Next three days rullar på och blir aldrig tråkig det är hela tiden något nytt hinder som John måste ta sig förbi och det kastas in lagom mycket grus i maskineriet för att hålla spänningen vid liv. Crowe och Banks i rollerna som paret Brennan övertygar vilket gör att jag hejar på dem lite extra sedan ligger även den där frågan och gnager filmen igenom: Är frun skyldig eller inte?  Det var också roligt att se en himla massa kända namn i birollerna, Liam Neeson, Olivia Wilde OCH skådespelargiganten Brian Dennehy (det var länge sedan)  bara för att nämna några. Det är kanske en bagatell till film men för mig funkade den perfekt.

Regi: Paul Haggis

Betyg: 7/10

True legend (2010 Kina)

Su Can och Yuan har vuxit upp tillsammans som bröder men inte under de släktförhållanden man vanligtvis är van vid. Sus far har dödat Yuans pappa då han utövade en ond variant av kampsport men han skonade dennes barn som han adopterade. Su gifte sig med Yuans syster och Yuan ruvar naturligtvis på hämnd. Innan jag rett ut allt och begripit hur alla inblandade förhåller sig till varandra har det gått en stund in i filmen och Yuan hunnit fått sin hämnd. Su överlever attacken och planerar att ge igen.

Det kan låta rörigt men True legend är trots allt en relativt rak hämndhistoria. Det är en hel del coola fighter men det är mer fantasy än realism då folk flyger än hit och dit och använder sig av magi när de strider. Trist nog använder man sig av ganska mycket CGI vilket drar drar ned helhetsintrycket. Jag har märkt att man på senare allt mer använder sig av detta även i Kinesiska filmer vilket är synd då CGI oftast ger ett plastigare intryck.

True legend funkar fint bara man tar sig igenom den något röriga inledningen. Möjligtvis kunde man ha skippat filmens sista tjugo minuter där historien tar en annan väg och känns lite malplacerad. Fast då hade man inte fått med legendaren David Carradine i en av sina sista roller.

Regi: Woo-Ping Yuen

Betyg: 6/10

Outcast (2010 Storbr/Irland)

Mary är på flykt tillsammans med sin son Fergal.  Vem de flyr från och varför är lite oklart till en början men snart begriper man att de är på flykt undan en klan som besitter magiska krafter. Klanen vill lägga vantarna på Fergie som har en ovanlig förmåga. Mor och son beslutar sig för att sluta fly och ta upp kampen mot sina förföljare. Platsen de väljer för slutstriden är ett slitet bostadsområde i Edinburghs utkanter. När sonen blir förälskad i grannflickan Petronella börjar samarbetet mellan mor och son krackelera samtidigt som förföljarna närmar sig.

Det här var en dold pärla som är väl värd en titt. Visst det är en lågbudgetfilm med  kackiga CGI-effekter. Det är däremot lätt att blunda för sådana petitesser när man får en bra story och bunt bra skådisar.  Kate Dickie (Mary), Hanna Stanbridge (Petronella) och James Nesbitt som ledaren för jägarna sköter jobbet fint. Sonen Fergal spelas av Niall Bunton och detta verkar vara den enda film han gjort,  lite synd då han är klart kompetent men kommer lite i skymundan då de övriga är så pass bra i sina roller.

Outcast är kanske inte så värst skräckframkallande men filmen är däremot spännande och fantasifull. Mary och jägarna strider mot varandra med hjälp av trolldom och besvärjelserna flyger fram och tillbaka i det sunkiga bostadsområdet. Det är inte Harry Potter trollerier utan lite mer stillsammare men desto äckligare ritualer som används. Man kokar te(?) på insekter, målar tecken för att dölja sig från omvärlden, tatuerar in skyddssymboler på kroppen och hinner även med lite nekromanti innan filmen slutar. Jag anar att man skulle få ut än mer av filmen om man var lite bevandrad inom keltisk mytologi men det är som sagt bara en aning. Skitiga miljöer, slitna skottar och magi, räcker långt även om budgeten är liten.

Sofia har en film av den något ojämne mästerregissören John Carpenter och Fiffi går all in på sociala medier.

Regi: Colm McCarthy

Betyg: 7/10

The Myth of the american sleepover (2010 USA)

Tydligen hör det till traditionen att man har fester och sover över hos varandra under sommarlovets sista helg, åtminstone i Detroitområdet. Om detta nu stämmer eller inte vet jag inte men det är i alla fall vad man gör i dagens film. Vi får följa en handfull ungdomar som under denna natt söker kärleken. I en del fall hittar man den, en och annan förlorar den och några inser att det är en dröm de jagat.

Det här var en gullig film, en film som gjorde mig glad, en film som visar att folk i grund och botten är ganska trevliga varelser även om vi klantar till det för oss själva och varandra ibland. Då det är en s.k indiefilm är det massa skådisar jag aldrig sett men de har en närvaro i scenerna som gör att jag stundtals glömmer bort att det är en spelfilm jag tittar på och inte en dokumentär. Jag gillade huvudpersonerna och satt och hoppades att det skulle gå dem väl i jakten på kärleken. Ett extra plus var att det var s.k ”vanligt folk” och jag slapp de där svårmodiga prettokidsen som bara lyssnar på The Smiths. Den sortens tonåringar har en tendens att dyka upp allt för ofta när ungdomar ska skildras i amerikanska filmer. Filmen bjuder inte på några större otrevligheter (bara lite pinsamheter). Det är helt enkelt bara en sensommarkväll i Detroit som skildras där folk har det ganska trevligt och jag sitter och myser med. Då det är en indiefilm är den naturligtvis fullproppad med bra musik av band jag aldrig hört talas om.

Filmens regissör är numera inte okänd då det är han som ligger bakom den ruggiga It follows. I.o.m The Myth of the american sleepover visar David Robert Mitchell att han behärskar både mys och rys.

Regi: David Robert Mitchell

Betyg: 8/10

Die Farbe (2010 Tyskland)

En av mina favoritnoveller av Lovecraft är The Colour out of space. Skräckfilmsveckans sista film är en tysk version av denna historia. En metrorit faller från skyn och landar på familjen Gärteners mark. Stenen löses upp och man tänker inte närmare på detta. När våren kommer ser det ut som att familjen kommer få en rekordskörd. Frukterna är onaturligt stora och djuren på farmen ser välnärda ut men snart tar saker en desto obehagligare vändning.

Likt The Call of Cthulhu  är Die Farbe filmad i svartvitt. Det svartvita fotot ger en stämning av hopplöshet och skänker en känsla av obehag. Det har även en viss poäng att filma i svartvitt något man förstår om man läst novellen. Vissa ändringar har gjorts i berättelsen men inte så att det stör. Det är egentligen bara tid och plats som stuvats om,  så istället för New England landar den fatala stenen i Tyskland under mellankrigstiden.

Die Farbe skapar en olustig stämning och har man inte läst Lovecrafts novell kan den nog bjuda på både en och två rysningar för det är en obehaglig historia. Skådisarna är väl sisådär, det är lite amatörteater varning på en och annan karaktär men överlag är filmen mer än väl godkänd.

Regi: Huan Vu

Betyg: 7/10

Då var skräcktemat över för den här gången men det lär återkomma nästa år. Passar på och tackar Fiffi för ett gott samarbete och för alla trevliga kommentarer som trillat in under veckan.

3 x Action

Här kommer det tre korta recensioner av tre actionfilmer som inte hör till de bästa men om man är lite småsugen på action utan folk med superkrafter går åtminstone två av filmerna an.

Sinners & Saints (2010)

Polisen Johnny Strong (vilket namn!)  kastas lite motvilligt in i en mordutredning där offren har bränts levanade. Detta är toppen av en isberg (eller askhög) då det dyker upp fler brända lik. Poliserna försöker hitta ett mönster i morden för att hinna före mördaren till dennes nästa offer.

Miljön är New Orleans och filmen känns lite mörkare och mer allvarsam än vad actionfilmer vanligtvis är. Det är hårda sammanbitna män som kämpar sig igenom den polisära vardagen. Både manus och skådisar är helt ok, fans av Berenger kan möjligtvis bli lite besvikna. Hans namn är på fodralet men man kan med lätthet hålla andan under Berengers sammanlagda speltid i filmen. Min enda invändning är att huvudpersonen Strong är lite väl tuff nästan på gränsen till det larviga men har man ett sådant efternamn kanske man måste leva upp till det.

Betyg: 6/10

Seeking Justice (2011)

När det handlar om att medverka i halvdana actionfilmer är den gode Nicholas Cage flitig som få. Han hinner med att göra ett par tre filmer per år, minst. 2013 har Cage tre filmer i pipelinen så vi har inte sett honom för sista gången. I Seeking justice (även den förlagd till New Orleans) spelar Cage en lärare, Will, vars fru blir överfallen sent en natt. En organisation som säger sig vilja skipa rättvisa erbjuder Will att hämnas på sin frus förövare. Då Will fortfarande är i chocktillstånd går han utan närmare eftertanke med på förslaget. Sex månader senare hör organisationen av sig till Will då det är dags återgälda ”tjänsten”.

Jodå konceptet med oskyldlig man som jagas av både polis och brottslingar funkar än en gång. Rollistan bjuder på både Guy Pearce och January Jones och de gör sitt jobb. Ofta funkar filmer med det här upplägget bäst under första halvan när det är mer thriller än action. Den andra halvan då man skjuter och kutar hit och dit samt att nära och kära blir kidnappade blir oftast lite mindre spännande av någon anledning. Men Cage är alltid sevärd.

betyg: 5/10

Bayton Outlaws

Om man händelsevis undrar vad Billy Bob Thornton och Eva Longoria sysslar med nuförtiden kan man alltid se den här filmen. De tre bröderna Oodie hyrs in av Celeste (Longoria) för att kidnappa hennes handikappade son som hennes exman Carlod har tvingat till sig vårdnaden av. Bröderna Oodie är inte speciellt diskreta av sig och jagas efter en lyckad kidnappning av Carlod och hans anhang.

Korkad film med korkad handling men om man är på rätt humör för totalt idiotisk action kan den möjligtvis vara ok. Troligtvis kommer jag att ha glömt bort både filmen och dess handling inom ett halvår. Något som inte kommer störa mig nämvärt bara jag inte råkar hyra om den av misstag.

Betyg: 3/10

Faster ( 2010 USA )

Driver, ja han heter faktiskt så, har precis blivit frisläppt från ett långvarigt fängelsestraff. Nu ska han hämnas på de som satte dit honom och mördade hans bror. Tätt i Drivers spår följer en lönnmördare och en polis som (suprise) är på dekis.

Jag gillar The Rock eller Dwayne Johnsson som han egentligen heter. Han är kanske inte en av världens bästa skådespelare men han har en viss charm och karisma. Därför är synd att jag inte gillar filmen Faster som han är med i. Det är en trött historia som är för ospännande för att var en thriller men är för händelselös för vara en actionfilm. Faster hamnar mitt emellan stolarna. Vanligtvis gillar jag hämndfilmer men det finns vare sig nerv eller driv i den här historien. Driver åker runt, söker upp sina objekt och skjuter dom utan några större svårigheter. Det är ungefär allt som händer. För att försöka ge filmen lite kultstatus alt. djup har producenterna betalat Billy Bob Thornton att spela polisen och stoppat in en lite annorlunda lönnmördare. Resultatet av blir det motsatta.  Filmen känns krystad och desperat i försöken att verka annorlunda. Om ni är stora fans av Tom Berenger är han med i rollen som fängelsedirektör i ca två minuter för att sedan försvinna från filmen. Spar tid och se något annat.

Regi: George Tillman Jr.

Betyg: 3/10