Scream 1-4 (1996 – 2011 USA)

Det blev som så att jag fick lite tid över och klämde alla fyra Screamfilmerna härom helgen och har samlat mina tankar om dessa filmer i ett inlägg fyllt av spoilers så vill man undvika det  – läs något annat.

Under början av 90-talet var skräckgenren lite på dekis men Wes Cravens Scream satte bollen i rullning och frågar ni mig så rullar den fortfarande – på både gott och ont.

Det som gjorde att Scream blev såpass framgångsrik hos både publik och kritiker var att det var en skräckis som vågade ta ut svängarna och leka med genren. Den kommenterar sin egen genre i både bild och dialog och om det är något som får filmkritiker att gå i spinn är det just detta (en annan sak som får filmkritikers puls att öka är rockmusik från 70-talet som soundtrack). Vidare var filmen välgjord med en hel del kända skådisar i både bi och huvudroller samt att den var ironisk. Något som uppenbarligen passade den breda massan. När en succé dimper ned i knäet är det numera givet att man gör uppföljare, i skrivande stund har det kommit tre stycken men vad jag förstår så är det fler på väg.

Den genomgående handlingen i alla filmerna är att en mördare är ute efter tjejen Sidney Prescott och på ett eller annat (långsökt) vis har mördaren ett eller annat samband med mordet på Sidneys mamma som skett innan filmserien startat. Mördaren iklär sig mask och kåpa och börjar med att reducera folk i Sidneys närhet för att målvedvetet arbeta sig mot huvudmålet – Sidney. Det som stack ut redan i första filmen är att Ghostface (som mördaren kallas) är ganska så klumpig. Han/hon snubblar får tar emot slag sparkar och trillar sig ibland fram efter sitt tilltänkta offer. Det ger ibland ett lite komiskt intryck men Ghostface uppenbarelse är rejält ruggig och trots att det är olika mördare bakom masken så har de ett nästan flytande rörelsemönster när de är i bild och ger ett övernaturligt intryck. Ghostface slår inte Michael Myers eller Jason som förste mördare men är avsevärt ruggigare än Göteborgsvitsaren Freddy Kruger.

Första filmen utspelar sig i Sidneys hemstad när hon går på Highschool, i film två har man flyttat handlingen till college, trean utspelar sig på en filminspelning och i den senaste filmen är man tillbaka där man startade. Alla filmerna är välgjorda och har en hel del kända skådisar i det yngre gardet i både små och stora roller. De enda som återkommer i alla fyra filmerna är Neve Campbell (Sidney), Courteney Cox (reportern Gale Weathers), och David Arquette (polisen Dewey) vilket jag uppskattar då de genomgående gör bra prestationer.

Nu kommer vi då till frågan om hur bra filmerna egentligen är? Ser jag på Screamfilmerna som en produkt dvs hur väl gjorda de är så blir betyget mer än godkänt men som rena skräckisar funkar de sisådär. När jag såg den första filmen var jag underhållen men blev förvånad över (om man bortser från den ikoniska öppningsscenen med Drew Barrymore) hur ospännande den var. I mina ögon är det en mysig småstadsfilm med ett och annat mord. Tvåan är den rulle jag gillar bäst, högre tempo och den har en hel del scener som funkade bättre för mig när det rör både jump-scares och spänning. Trean var direkt tråkig en gäspfest av rang och fyran var en lyft jämfört med föregångaren.

När jag nu såg om filmerna var det ett par tre saker som jag upptäckte som inte funkade för mig alls. Filmerna är lite väl ironiska och meta. Alla referenser till skräckfilmer framförallt i tal, ibland känns det som att man kollar på en tävling i skräckfilmsreferenser, blir väldigt tröttsamt i längden. Stundtals skiner det igenom att filmmakarna tycker att de är såååå smarta, coola och ironiska. Eget beröm luktar alltid illa.

Alla fyra filmerna trillar ihop som ett korthus när mördarna demaskeras inför finalen. Det är säkert menat som ironi men det funkar inte alls för mig med motiv som hör hemma i ett valfritt avsnitt av Glamor med mördare om de inte haft en kniv i handen skulle vara ena rejäla fjantar som skulle behöva smisk på rumpan. När jag såg finalen i film nummer tre på bio vill jag minnas att jag satt och nickade till mot slutet trots att folk segnade ned till både höger och vänster.

Trots denna invändning gillar jag filmserien (kanske inte trean) men av den anledningen att den är lite mysryslig, välgjord och att Sidney, Gale och Dewy är ganska sköna typer  att hänga med.

Regi: Wes Craven

Betyg:

Scream: 7/10,

Scream 2: 7/10,

Scream 3: 3/10,

Scream 4: 6/10

 

Blind alley (2011 Spanien)

Förtexterna till dagens rulle hör till det märkligaste jag sett. Ana De Armas dyker upp i rutan iförd olika klädkreationer och ”dansar” till klämkäck musik. Frågor som rullar runt i min förvirrande hjärna är: Har jag av ett misstag råkat greppa en spansk buskis? Är det en latinsk version av Mazurka på sängkanten? Jag inser också med viss tillfredsställelse att jag dansar bättre än fröken Armas.

Jag biter dock ihop och i samband med att förtexterna slutar visar sig dessa ha en en viktig del i filmens vidare utveckling. Rosa (Armas) jobbar som städerska och drömmer sig bort. Hon går på olika skådespelarauditioner i hopp om ett annat liv och sent en kväll på väg hem från jobbet får hon ett samtal att hon gått vidare till nästa uttagning som danserska i en tv-show (och där kom förklaringen till förtexterna). Rosa behöver nu raskt tvätta sina scenkläder då auditionen är redan nästa morgon. Nöden har ingen lag och hon får gå till den slitna tvättautomaten som ligger på en bakgata. Därinne är det mörkt och murrigt och stället befolkas av obehagliga uteliggare och knarkare. Turligt nog kommer det in en snygg och trevlig kille som också har sena tvättvanor. Rosa verkar ha en riktigt turdag då hon både fått en jobbchans och kanske möjlighet till lite kärlek. Det sistnämnda skiter sig då hon gör misstaget att kolla in vad hennes nya bekantskap stoppat in i tvättmaskinen.

Blind alley är ett kammardrama som i stort sett utspelar sig på en tvättinrättning. Den blir aldrig speciellt spännande men å andra sidan är inte filmen tråkig och dryg 70 minuter försvinner ganska så snabbt. Regissören och manusförfattaren Antonio Trashorras är väl kanske inte den bäste och det finns en och annan scen i filmen som känns amatörmässig även manuset innehåller en och annan logisk vurpa men på det hela det en både lättsedd och lättglömd skräckis.

En rolig sak de hade med i manuset var att man försökte förklara Armas kubanska dialekt med att hon i en dialog berättar att hon emigrerat från Kuba. Jag lade inte märke till att hennes spanska lät annorlunda men för en spansktalande publik sticker troligen Armas dialekt ut.

Regi:  Antonio Trashorras

Betyg: 4/10

Sofias filmval hittar ni här

Fiffis filmval finns här

The Mechanic (2011 USA)

the_mechanic-343996468-largeDet var ett tag sedan Statham dök upp denna blogg och det är länge sedan han kom med något nytt. Vad jag förstår har en miniserie på gång, spelar in hajfilmen Meg och är tyvärr med i eländet The fast & The Furious 8. I väntan på dessa filmer får jag nöja mig med en liten återtitt i väntan på uppföljaren som kommer i snart fast jag misstänker att Mechanic: Resurrection lär gå direkt till dvd.

I The Mechanic spelar Statham lönnmördaren Arthur Bishop. Han är en av de bästa i sin bransch och har som specialitet att mörka sin mord så att de ser ut som olyckor. P.g.a skuldkänslor tar han sig an sonen till ett av sina offer i syfte att lära upp denne att bli en fullfjädrad lönnmördare. Att det kommer skita sig kan man lätt räkna ut och på köpet får även Bishop sina forna uppdragsgivare efter sig.

The Mechnic är en nyinspelning av en 70 talare med ingen mindre än Charles  Bronson i huvudrollen. Jag har sett den filmen men det var mycket länge sedan så några jämförelser kan jag inte göra men jag anar att Bronsons rulle troligen är bättre (det är trots allt en film från 70 talet)  trots Stathams frånvaro.

Detta är en helt ok B-actionrulle vare sig mer eller mindre och med en annan huvudrollsinnehavare är chansen ganska stor att jag skippat filmen då det går tjugo på dussinet . Filmen duger för stunden och som en bonus finns det en hel del bra skådisar som backar upp Statham eller vad sågs om Ben Foster i en en ful keps och Donald Sutherland?

Regi: Simon West

Betyg: 6/10

The Eagle (Storbr m.fl 2011)

600full-the-eagle-posterRomaren Marcus har frivilligt valt att göra sin militärtjänstgöring vid Hadrianus mur. Detta torde vara en av imperiets minst angenäma utposter men Marcus har valt sin placering då han vill rädda familjens ära. Hans far förlorade både legionens fälttecken, örnen, och sitt liv i ett slag. Marcus plan är att ta sig bakom muren för att hitta fälttecknet och därmed återställa familjens heder. Naturligtvis är det ett självmordsuppdrag då Marcus inte talar språket och romare ses som fritt vilt på andra sidan muren. Hans chanser att lyckas ökar dock markant då han får med sig sin infödda slav Esca som vägvisare och tillsammans ger de sig i väg på efter det försvunna fälttecknet.

Mitt problem är att jag inte kan relatera till det något grumliga begreppet ära. Jag har aldrig förstått folk som kan tänka sig offra livet för ett sådant abstrakt begrepp. Min syn på saken är bättre fly än illa fäkta och om man slarvat bort ett fälttecken eller två? Shit happens. Bortser jag från detta (mao det som driver hela plotten) är The Eagle en rejäl äventyrsfilm. Channing Tatum och Jamie Bell spelar Marcus respektive Esca, båda är stabila skådisar som med lätthet ror hem en film av detta slag. Favoriten Mark Strong är också med på ett hörn men han kunde gott fått lite mer speltid om jag fått bestämma. Filmen skulle mått bra av att ha ett lite högre tempo. Den börjar med ett anfall på ett romerskt fort där Marcus får visa vad han går för men sedan står storyn och stampar en bra stund. Den sista halvtimmen är dock spännande när Esca och Marcus jagas av vildsinta skottar som går under namnet Sälstammen, kanske inte det mest skräckinjagande namnet på ett gäng elakingar men de är inte att leka med. Stabil film som (trumvirvel) fyller sin funktion.

Regi: Kevin Macdonald

Betyg 6/10

Snowtown (2011 Australien)

snowtown-1-posterNär filmen Snowtown sattes i produktion protesterade man i Australien då man fann det osmakligt att göra film på så fruktansvärda händelser. Reaktionerna påminde lite om debatten i Sverige då Torell gjorde Il capitano som baserade sig på morden i Åmsele. Sowntown är som ni troligen redan förstått en s.k BOATS. Filmen handlar om seriemördaren John Bunting som härjade i Adelaide i södra Australien. Bunting är inte den sorts seriemördare som man vanligtvis möter i kriminalfilmer. Han härjade bland utslagna människor och lyckades även snärja den 16-årige James Vlassakis till att bli hans medhjälpare. Offren var personer som Bunting ansåg vara ovärdiga att leva eller människor som helt enkelt irriterade honom.

Snowtown är inte en spännande film däremot är det en deprimerande och obehaglig film. Regissören Justin Kurzel hantverk påminner mycket om den svenske regissören Ruben Östlund. Kameran är med som en nyfiken men passiv åskådare och tränger sig på filmens karaktärer. Det gör att berättelsen kryper in under skinnet på mig och och jag får en närvaro i filmen som är större än vad jag egentligen skulle önska mig.  Snowtown är linjärt berättad men det är inte allt som berättas. Det som kameran missar förklaras inte och filmen får i sina stunder en dokumentär känsla där den visar brottstycken från en rad bedrövliga människoöden. Tacksamt nog filmar man bara ett mord och det räcker mer än väl för min del. Resten av morden antyds eller så får man räkna ut de själva då en och annan i ensemblen försvinner ut ur handlingen och Bunting berättar för vänner och bekanta han han eller hon har åkt för att besöka någon. John Bunting spelas spelas helt suveränt av Daniel Henshall. Han ger ett gemytligt och sympatiskt intryck (skådisen påminner lite om Ricky Gervais i utseende) men man kan hela tiden ana vilket monster som döljer sig bakom ytan. Jag kan nästan förstå hur Bunting kunde dupera sin omgivning under så lång tid.

Snowtown är en skitig och otrevlig film. Snowtown är en deprimerande film men det är en  en mycket bra film som jag inte kommer att glömma.

Regi: Justin Kurzel

Betyg: 9/10

Arme riddere/Jackpot (2011 Norge)

arme-riddere-plakatOm man mixar Smala Susie,  Pulp fiction och tv-serien Ettor & Nollor blir resultatet den norska filmen Arma riddere eller Jackpot som den även kallas. Polisen kallas till en strippklubb vid norska gränsen. Stället är fullproppat med lik men man hittar en överlevande som tas in för utfrågning. Han heter Oscar och arbetar som förman på en fabrik som anställer f.d detta interner. Oscars historia startar med att han går samman med några av arbetskamraterna för att tippa. Tråkigt nog så vinner man för den vinsten leder i sin tur till död och elände och innan Oscar berättat sin historia klart har antalet döda växt till att inkludera avsevärt mer folk än de man redan funnit på strippklubben.

Arme riddere påminner om tidigare nämnda filmer då historien börjar i slutet och man får leta sig bakåt i berättelsen med hjälp av ett vittne som kanske ljuger eller talar sanning, något som är ovisst ända till slutet. Filmen är också ”over the top” folk stryker med till höger och vänster, de inblandade är otroligt korkade och när man tror sig räknat ut hur det hänger ihop kastas nya personer och perspektiv in i handlingen.

Jag gillade filmen den var en lättsam historia med fart och fläkt och trots all död riktigt rolig i sina stunder. Precis som Huvudjägarna bygger filmen på en berättelse av Jo Nesbø som verkar vara en författare som får till skruvade kriminalkomedier åtminstone när det görs film på hans berättelser. Rekommenderas.

Regi:  Magnus Martens

Betyg: 7/10

3 x Action

Här kommer det tre korta recensioner av tre actionfilmer som inte hör till de bästa men om man är lite småsugen på action utan folk med superkrafter går åtminstone två av filmerna an.

60121024Sinners & Saints (2010)

Polisen Johnny Strong (vilket namn!)  kastas lite motvilligt in i en mordutredning där offren har bränts levanade. Detta är toppen av en isberg (eller askhög) då det dyker upp fler brända lik. Poliserna försöker hitta ett mönster i morden för att hinna före mördaren till dennes nästa offer.

Miljön är New Orleans och filmen känns lite mörkare och mer allvarsam än vad actionfilmer vanligtvis är. Det är hårda sammanbitna män som kämpar sig igenom den polisära vardagen. Både manus och skådisar är helt ok, fans av Berenger kan möjligtvis bli lite besvikna. Hans namn är på fodralet men man kan med lätthet hålla andan under Berengers sammanlagda speltid i filmen. Min enda invändning är att huvudpersonen Strong är lite väl tuff nästan på gränsen till det larviga men har man ett sådant efternamn kanske man måste leva upp till det.

Betyg: 6/10

Seeking-Justice-2011Seeking Justice (2011)

När det handlar om att medverka i halvdana actionfilmer är den gode Nicholas Cage flitig som få. Han hinner med att göra ett par tre filmer per år, minst. 2013 har Cage tre filmer i pipelinen så vi har inte sett honom för sista gången. I Seeking justice (även den förlagd till New Orleans) spelar Cage en lärare, Will, vars fru blir överfallen sent en natt. En organisation som säger sig vilja skipa rättvisa erbjuder Will att hämnas på sin frus förövare. Då Will fortfarande är i chocktillstånd går han utan närmare eftertanke med på förslaget. Sex månader senare hör organisationen av sig till Will då det är dags återgälda ”tjänsten”.

Jodå konceptet med oskyldlig man som jagas av både polis och brottslingar funkar än en gång. Rollistan bjuder på både Guy Pearce och January Jones och de gör sitt jobb. Ofta funkar filmer med det här upplägget bäst under första halvan när det är mer thriller än action. Den andra halvan då man skjuter och kutar hit och dit samt att nära och kära blir kidnappade blir oftast lite mindre spännande av någon anledning. Men Cage är alltid sevärd.

betyg: 5/10

aBayton Outlaws

Om man händelsevis undrar vad Billy Bob Thornton och Eva Longoria sysslar med nuförtiden kan man alltid se den här filmen. De tre bröderna Oodie hyrs in av Celeste (Longoria) för att kidnappa hennes handikappade son som hennes exman Carlod har tvingat till sig vårdnaden av. Bröderna Oodie är inte speciellt diskreta av sig och jagas efter en lyckad kidnappning av Carlod och hans anhang.

Korkad film med korkad handling men om man är på rätt humör för totalt idiotisk action kan den möjligtvis vara ok. Troligtvis kommer jag att ha glömt bort både filmen och dess handling inom ett halvår. Något som inte kommer störa mig nämvärt bara jag inte råkar hyra om den av misstag.

Betyg: 3/10

The Whisperer in the darkness (2011 USA)

Det här är en film gjord med både själ och hjärta. H.P Lovecraft torde vara en mycket känd skräckförfattare bland de som har intresse av genren. Hans litterära produktion var inte speciellt stor och i ärlighetens namn är han en ojämn författare men hans historier är ofta fantasifulla och en del är riktigt rysliga. Ett antal av hans berättelser har filmatiserats med varierande resultat men jag har bara sett några få. De senaste åren har Lovecraft varit aktuell i filmens värld med den eventuella filmatiseringen av hans roman At the mountains of madness en historia som av olika anledningar tyvärr verkar dröja innan vi får se på vita duken.

I väntan på den filmen kan man alltid mysa till det med den här filmen som duger gott och väl. Professor Albert Wilmarth nås av rapporter om att det spolats upp märkliga kadaver efter en storm i ett otillgängligt område i delstaten Vermont. Professor Willmarth tror att vittnesmålen är fantasier men åker motvilligt till Vermont.

Sean Branney har regisserat filmen och skrivit manus tillsammans med Andrew Leman. Paret har även arbetet tillsammans på en annan filmatisering av Lovecrafts berättelser, den hyllade kortfilmen The Call of Cthulhu som jag än inte sett. Jag tycker att Branney och Leman lyckas väl med att fånga stämningen i Lovecrafts berättelse.  Manuset är genomarbetat och man har utvecklat Lovecrafts novell till en väl fungerande långfilm. Filmen är i svartvitt och den förmedlar en stämning som får mig att tänka på Universals skräckklassiker från 30-talet. Trots detta känns inte filmen alls mossig och gammal utan det är en frisk fläkt jämfört med det sedvanliga slafset som är så vanligt i genren i dag. Speciellt skräckinjagande är väl inte The Whisperer in the darkness men den ger en mysryslig känsla och är riktigt trevlig att titta på. Tyvärr tappar filmen lite mot slutet då monstren är en aning töntiga men kan man bortse från den lilla fadäsen har Benney och Leman lyckats bra med sin film och jag ser mer än gärna fler Lovecraft adaptioner från paret.

Regi:  Sean Branney

Betyg: 7/10

Sherlock Holmes – A Game of shadows (2011 USA )

Jag var inte speciellt imponerad av den första filmen som Guy Richie gjorde om mästerdektektiven Holmes. Det var lite för larvigt, berättelsen fick aldrig riktigt upp tempot och jag tröttnade snabbt på småtjafsandet mellan Holmes och Watson. I uppföljaren är jag redan förberedd på att dessa ingredienser kommer att ingå i filmen och det kan vara en förklaring till att jag tycker lite bättre om uppföljaren. Jag har har blivit van.

I A Game of shadows möter Holmes sin ärkerival, Dr. Moriarty. Jag ska nog inte gå in mer på handlingen för att inte spoila alla vändningar och tvister i historien men filmen tar oss utanför London till kontinenten och närmare bestämt Reichenbach fallen i Schweiz. En plats får klockor att ringa bland de som läst böckerna om Holmes.

Jag fann filmen lite rappare och t.om småspännande vid sina tillfällen. Tjafsandet mellan Holmes och Watson finns men jag är van vid det här laget och finner det inte lika tröttsamt. Visst förekommer det munhuggande mellan de två i böckerna och i den fantastiska BBC-serien som visades på SVT nyligen men det är gjort med lite mer finess och skärpa. Richie ligger på den humornivån att Holmes i kvinnokläder är hejdlöst roligt, jag håller mig för skratt.

Jared Harris som spelar Dr. Moriarty är för mig okänd han påminner mest om en yngre Ernst Günther. Det är inte något klagomål från min sida för Harris ger ett diaboliskt porträtt äv Holmes ärkefiende och jag tvekar både en och två gånger om Holmes kommer ta hem spelet. På det hela är A Game of shadows en relativt underhållande film och ett fall framåt. För en gångs skull kan jag säga att uppföljaren är bättre, men bara lite.

Regi: Guy Richie

Betyg: 6/10

The Ides of March (2011 USA)

Med Ryan Gosling och Philip Seymor Hoffman i rollistan är filmen halvt om halvt en vinnare redan när förtexterna startar. Lägg sedan till en historia med politiskt skumraskspel, krossade illusioner och ett obehagligt slut så har vi en bra film från förra året.

Stephen Meyers arbetar i guvenören Mike Morris stab. Morris siktar på att bli USA:s näste president och när filmen startar är man mitt i primärvalskampanjen dvs när olika kandidater slåss om väljarnas stöd för att säkra nomineringen att bli sitt partis nästa presidentkandidat. Meyers hyser stor respekt för guvenören och arbetar dag som natt för att han ska vinna primärvalen. Trots det hårda arbetet hinner Meyer inleda en kärleksaffär med en  kvinnlig kampanjarbetare. En affär som leder till att han får reda på mindre smickrande saker om sin förebild. I samma veva får Meyer ett erbjudande från ett oväntat håll.

Det är egentligen inte så mycket att orda om filmen. Gillar man som jag Gosling och Hoffman samt politiska dramer lär det vara svårt att inte tycka om filmen. Mitt lilla problem är att Clooney som spelar guvernören lite diffus som karaktär. Jag får aldrig riktigt grepp på honom men å andra sidan kanske det är meningen då han i Meyers ögon är en förebild och därmed satt på pidestal. Ett stabilt och välspelat drama om krossade illusioner och maktens förförelse. Definitivt sevärd.

Regi: George Clooney

Betyg: 8/10

Drive angry (2011 USA)

Söndagskväll hemma hos Filmitch

Filmitch (FI) till fru: ”Jag tänkte kolla på en actionfiilm med Nicholas Cage, han kör bil.”

Fru: ”Är den bra?”

FI: ”Ja, då jag inte sett den har jag ingen aning om den är bra eller dålig men det är action, det brukar du gilla.”

Fru: ”I så fall är soffan och go-filten min”.

FI: ”Visst.”

15 minuter senare; Fru reser sig ur soffan med en tung suck: ”Jag väljer nog sängen istället.” Stannar till vid dörröppningen och säger samtidigt som hon tittar lite misstänksamt på mig: ”Du verkar tycka den är bra?”

FI: ”Jag har inte bestämt mig riktigt än men om jag klarade av The fast and the furious så borde jag fixa Drive Angry.”

Två timmar senare sitter jag med gapande mun och med en massa frågor som snurrar i mitt huvud. Hur gick det till när de pitchade filmen som handlar om en man som rymmer från helvet för att rädda sitt barnbarn undan satanister? Hur lyckades man få David Morse att ställa upp (att Cage är med förundrar ingen längre i dessa tider)? Varför byter folk dialekt under filmens gång och kör satanisterna en magisk buss då passagerarantalet verkar variera under körningens gång. Om man däremot undrar var Charlotte Ross (Andy Sipowitz snygga fru i NYPD Blue) tog vägen ger Drive angry svaret i en scen jag aldrig kommer att glömma. Cage sätter på henne i ett motellrum och är involverad i en eldstrid med ett halvt dussin satanister. För att förtydliga ytterligare: Han avbryter inte akten utan fortsätter älskogen samtidigt som han skjuter och fightas.

Drive angry är otroligt korkad, fullproppad med dåliga repliker och varierande skådespeleri. Bara filmens satanister kunde vara värda ett enskilt inlägg. Om filmen är menad att vara en ironi över actionfilmer går det mig förbi men jag har roligt under filmens gång och den är underhållande på samma sätt som en Åsa Nisse film. Det går helt enkelt inte att ta filmen på allvar och det är kanske det som är meningen, man kanske bara ville göra lite roliga stunttricks, filma nakna tjejer och köra bil sedan rafsade någon ihop resultatet till en film. Jag vet inte men Drive angry är inte en film jag kommer glömma i första taget. Pga av underhållningsvärdet blir betyget högt men jag känner mig frikostig. Steffo hade också ett och annat att säga om filmen.

Regi:Patrick Lussier

Betyg: 4/10

Comborecension: Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult (2011 Sverige)

Välkommen till en comborecension av Åsa Nisse. Marcus står för huvudelen av recensionen. Mina åsikter skrivs i kursiv text.

Härom veckan var jag (Marcus) och min bror (Filmitch) på bio och såg den nya Åsa Nisse filmen. Denna upplevelse var så förvirrande och intensiv att Filmitch efteråt klagade på huvudvärk och jag själv kände mig aningen tom, som om något inom mig dött där i biomörkret. Jag ska dock göra ett tappert försök att skriva en objektiv recension och får förhoppningsvis hjälp av min bror.

Här vill jag inflika att jag faktiskt gillar Åsa Nisse. Orginalfilmerna ligger och puttrar igränslandet ”så dåligt att det blir bra”. De är också lite vemodiga då de ger en nostalgisk bild av ett Sverige som aldrig har funnits men man vill ändå inbilla sig att det fanns en tid där dörrar inte behövde låsas och kaffepannan var ständigt igång för att någon kunde komma på besök.

Att gå på en Åsa-Nisse-film med hopp om att få se bra film är ungefär som att tro att det ska gå att klia sig i ögat med en slagborr, chocken och besvikelsen skulle bli lika kännbar. Så det var två spända bröder som satte sig i biosalongen beredda på det värsta.  Efter några trailers (bl.a. för en kommande Svensson Svensson- film) som fick oss att rysa började således filmen…och det (hör och häpna) med ett bra och roligt musikalnummer.  Och så fortsatte det hela filmen. Allt är på tok  för mycket hela tiden men i detaljerna gömmer sig små  pärlor av komisk genialitet men mer om det senare.

Jag undrar om inte trailerna var värre än än huvudföreställningen, jisses vilken skit de hade skrapat ihop, har aldrig känt mig så osugen att gå på bio. Filmens musikalnummer är otroligt bra men det är också Dorsins starka sida och med tanke på att karln har suttit och plitat med manus i flera år så borde han lyckas med något.

Handlingen i korthet: Åsa Nisse bygger en vattenpump som är så kraftig att de istället hittar olja. Onda (skånska) oljemagnater samt staten vill lägga vantarna på oljan varpå Knohult (orten som Åsa-Nisse bor i) utropar sig till egen republik med en rad ”komiska” förvecklingar som följd.

Åsa Nisse o Klabbaparn

Svergies komiker och skådespelarelit tycks ha stått på kö för att få vara med i detta spektakel, antagligen för att det oavsett slutresultat innebär en rolig inspelning och pengar på banken. Svenska komedier går ju i allmänhet bra på bio. Få av dessa skådespelare utövar dock sitt yrke i denna film, möjligtvis med undantag av Michael Segerström i rollen som Klabbarpan och Johan Rabaeus som Sjökvist. Bergkvist i huvudrollen spelar i princip sig själv fast med Småländsk dialekt som tyvärr mer låter som ett talfel.  Nu kan man inte vänta sig bra skådespeleri i buskis i allmänhet och inte i Åsa-Nisse filmer i synnerhet. Det är ju inte som om karaktärerna har särskilt mycket djup så man kanske inte ska vara övernitisk.

Bergkvist dialekt är ett kapitel för sig, skrattretande dåligt. Gåtan är verkligen hur man fått med så många skådespelare men det råder kanske lågkonjunktur, vad vet jag?. Däremot verkar de ha avsevärt roligare på duken än vad vi i publiken har. Det finns ett gammalt talesätt som jag skriver under på: Teaterskådespelare och jazzmusiker har alltid roligare än publiken, nu kan man även lägga till skådisar i Åsa Nisse 2011 till talessättet. Segerström är riktigt bra som Klabbaparn däremot hade jag svårt för Rabaeus som Sjökvist. Han känns helt enkelt för konstlad i rollen men det är han i och för sig inte ensam om.

När det gäller humorn då? Är det roligt? Ja bitvis är det faktiskt det men det blir lite mycket. Man har bemödat sig att fylla varje bildruta med olika ”gags” och de gånger man inte lyckats komma på något så grimaserar man eller spelar över för att fylla luckan. Skämten har en tendens att gå överstyr och bara bli fåniga och då blir man lite trött efter ett tag. Många gånger hade en scen varit rolig om det inte hade gått till överdrift och hamnat på barnprogramsnivå. Andra gånger går det (förbryllande nog) från rena ”Stefan och Krister- Flåset” till relativt inteligenta poänger. Förvirringen hos mig som åskådare är m.a.o. monumental en timme in i filmen och det är också då Filmitch med ett utmattad suck ”går på toa”. Vill inflika här att Jag gick för att skölja mitt ansikte med kallt vatten samt ta en mental paus. Jag var ganska nära ett mindre sammanbrott.Denna förvirring håller i sig efter filmens slut och fram till skrivande stund. Kan det vara så att Dorsin m.fl. skapat ett litet ironiskt mästerverk? För de kan ju inte tycka att det är roligt på riktigt? Eller? Har man bara försökt göra en Åsa-Nisse film, trogen föregångarnas anda? Om så är fallet har man ju lyckats ganska bra. Problemet klarnar inte heller då jag minns Herr Dorsin i Grotescosketchen med mjölet som är en väldigt uppenbar parodi på buskisgenren.

När genren man parodierar ligger så nära ”äkta vara” så blir det svårt att begripa vad det är man ser. Hela Åsa-Nisse filmen kastar sig mellan att vara klassisk buskis till att vara parodi på sig själv och frågan är om det skulle gå att göra på något annat sätt.

Under hela filmen kan jag räkna till fyra skämt som var bra resten är fruktansvärt dåliga. Jag är böjd att hålla med min bror: Jag är förvirrad är det en parodi eller inte?  Om inte blir jag väldigt väldigt bekymmrad.

Bra musiknummer dock.

Som film får den 2/10.

Som Åsa-Nisse film får den 5/10.

Filmitch ger den 2/10 det var trots allt fyra roliga skämt och älgritten i början hör inte till dessa.