Blind alley (2011 Spanien)

Förtexterna till dagens rulle hör till det märkligaste jag sett. Ana De Armas dyker upp i rutan iförd olika klädkreationer och ”dansar” till klämkäck musik. Frågor som rullar runt i min förvirrande hjärna är: Har jag av ett misstag råkat greppa en spansk buskis? Är det en latinsk version av Mazurka på sängkanten? Jag inser också med viss tillfredsställelse att jag dansar bättre än fröken Armas.

Jag biter dock ihop och i samband med att förtexterna slutar visar sig dessa ha en en viktig del i filmens vidare utveckling. Rosa (Armas) jobbar som städerska och drömmer sig bort. Hon går på olika skådespelarauditioner i hopp om ett annat liv och sent en kväll på väg hem från jobbet får hon ett samtal att hon gått vidare till nästa uttagning som danserska i en tv-show (och där kom förklaringen till förtexterna). Rosa behöver nu raskt tvätta sina scenkläder då auditionen är redan nästa morgon. Nöden har ingen lag och hon får gå till den slitna tvättautomaten som ligger på en bakgata. Därinne är det mörkt och murrigt och stället befolkas av obehagliga uteliggare och knarkare. Turligt nog kommer det in en snygg och trevlig kille som också har sena tvättvanor. Rosa verkar ha en riktigt turdag då hon både fått en jobbchans och kanske möjlighet till lite kärlek. Det sistnämnda skiter sig då hon gör misstaget att kolla in vad hennes nya bekantskap stoppat in i tvättmaskinen.

Blind alley är ett kammardrama som i stort sett utspelar sig på en tvättinrättning. Den blir aldrig speciellt spännande men å andra sidan är inte filmen tråkig och dryg 70 minuter försvinner ganska så snabbt. Regissören och manusförfattaren Antonio Trashorras är väl kanske inte den bäste och det finns en och annan scen i filmen som känns amatörmässig även manuset innehåller en och annan logisk vurpa men på det hela det en både lättsedd och lättglömd skräckis.

En rolig sak de hade med i manuset var att man försökte förklara Armas kubanska dialekt med att hon i en dialog berättar att hon emigrerat från Kuba. Jag lade inte märke till att hennes spanska lät annorlunda men för en spansktalande publik sticker troligen Armas dialekt ut.

Regi:  Antonio Trashorras

Betyg: 4/10

Sofias filmval hittar ni här

Fiffis filmval finns här

Annonser

The Mechanic (2011 USA)

the_mechanic-343996468-largeDet var ett tag sedan Statham dök upp denna blogg och det är länge sedan han kom med något nytt. Vad jag förstår har en miniserie på gång, spelar in hajfilmen Meg och är tyvärr med i eländet The fast & The Furious 8. I väntan på dessa filmer får jag nöja mig med en liten återtitt i väntan på uppföljaren som kommer i snart fast jag misstänker att Mechanic: Resurrection lär gå direkt till dvd.

I The Mechanic spelar Statham lönnmördaren Arthur Bishop. Han är en av de bästa i sin bransch och har som specialitet att mörka sin mord så att de ser ut som olyckor. P.g.a skuldkänslor tar han sig an sonen till ett av sina offer i syfte att lära upp denne att bli en fullfjädrad lönnmördare. Att det kommer skita sig kan man lätt räkna ut och på köpet får även Bishop sina forna uppdragsgivare efter sig.

The Mechnic är en nyinspelning av en 70 talare med ingen mindre än Charles  Bronson i huvudrollen. Jag har sett den filmen men det var mycket länge sedan så några jämförelser kan jag inte göra men jag anar att Bronsons rulle troligen är bättre (det är trots allt en film från 70 talet)  trots Stathams frånvaro.

Detta är en helt ok B-actionrulle vare sig mer eller mindre och med en annan huvudrollsinnehavare är chansen ganska stor att jag skippat filmen då det går tjugo på dussinet . Filmen duger för stunden och som en bonus finns det en hel del bra skådisar som backar upp Statham eller vad sågs om Ben Foster i en en ful keps och Donald Sutherland?

Regi: Simon West

Betyg: 6/10

The Eagle (Storbr m.fl 2011)

600full-the-eagle-posterRomaren Marcus har frivilligt valt att göra sin militärtjänstgöring vid Hadrianus mur. Detta torde vara en av imperiets minst angenäma utposter men Marcus har valt sin placering då han vill rädda familjens ära. Hans far förlorade både legionens fälttecken, örnen, och sitt liv i ett slag. Marcus plan är att ta sig bakom muren för att hitta fälttecknet och därmed återställa familjens heder. Naturligtvis är det ett självmordsuppdrag då Marcus inte talar språket och romare ses som fritt vilt på andra sidan muren. Hans chanser att lyckas ökar dock markant då han får med sig sin infödda slav Esca som vägvisare och tillsammans ger de sig i väg på efter det försvunna fälttecknet.

Mitt problem är att jag inte kan relatera till det något grumliga begreppet ära. Jag har aldrig förstått folk som kan tänka sig offra livet för ett sådant abstrakt begrepp. Min syn på saken är bättre fly än illa fäkta och om man slarvat bort ett fälttecken eller två? Shit happens. Bortser jag från detta (mao det som driver hela plotten) är The Eagle en rejäl äventyrsfilm. Channing Tatum och Jamie Bell spelar Marcus respektive Esca, båda är stabila skådisar som med lätthet ror hem en film av detta slag. Favoriten Mark Strong är också med på ett hörn men han kunde gott fått lite mer speltid om jag fått bestämma. Filmen skulle mått bra av att ha ett lite högre tempo. Den börjar med ett anfall på ett romerskt fort där Marcus får visa vad han går för men sedan står storyn och stampar en bra stund. Den sista halvtimmen är dock spännande när Esca och Marcus jagas av vildsinta skottar som går under namnet Sälstammen, kanske inte det mest skräckinjagande namnet på ett gäng elakingar men de är inte att leka med. Stabil film som (trumvirvel) fyller sin funktion.

Regi: Kevin Macdonald

Betyg 6/10

Snowtown (2011 Australien)

snowtown-1-posterNär filmen Snowtown sattes i produktion protesterade man i Australien då man fann det osmakligt att göra film på så fruktansvärda händelser. Reaktionerna påminde lite om debatten i Sverige då Torell gjorde Il capitano som baserade sig på morden i Åmsele. Sowntown är som ni troligen redan förstått en s.k BOATS. Filmen handlar om seriemördaren John Bunting som härjade i Adelaide i södra Australien. Bunting är inte den sorts seriemördare som man vanligtvis möter i kriminalfilmer. Han härjade bland utslagna människor och lyckades även snärja den 16-årige James Vlassakis till att bli hans medhjälpare. Offren var personer som Bunting ansåg vara ovärdiga att leva eller människor som helt enkelt irriterade honom.

Snowtown är inte en spännande film däremot är det en deprimerande och obehaglig film. Regissören Justin Kurzel hantverk påminner mycket om den svenske regissören Ruben Östlund. Kameran är med som en nyfiken men passiv åskådare och tränger sig på filmens karaktärer. Det gör att berättelsen kryper in under skinnet på mig och och jag får en närvaro i filmen som är större än vad jag egentligen skulle önska mig.  Snowtown är linjärt berättad men det är inte allt som berättas. Det som kameran missar förklaras inte och filmen får i sina stunder en dokumentär känsla där den visar brottstycken från en rad bedrövliga människoöden. Tacksamt nog filmar man bara ett mord och det räcker mer än väl för min del. Resten av morden antyds eller så får man räkna ut de själva då en och annan i ensemblen försvinner ut ur handlingen och Bunting berättar för vänner och bekanta han han eller hon har åkt för att besöka någon. John Bunting spelas spelas helt suveränt av Daniel Henshall. Han ger ett gemytligt och sympatiskt intryck (skådisen påminner lite om Ricky Gervais i utseende) men man kan hela tiden ana vilket monster som döljer sig bakom ytan. Jag kan nästan förstå hur Bunting kunde dupera sin omgivning under så lång tid.

Snowtown är en skitig och otrevlig film. Snowtown är en deprimerande film men det är en  en mycket bra film som jag inte kommer att glömma.

Regi: Justin Kurzel

Betyg: 9/10

Arme riddere/Jackpot (2011 Norge)

arme-riddere-plakatOm man mixar Smala Susie,  Pulp fiction och tv-serien Ettor & Nollor blir resultatet den norska filmen Arma riddere eller Jackpot som den även kallas. Polisen kallas till en strippklubb vid norska gränsen. Stället är fullproppat med lik men man hittar en överlevande som tas in för utfrågning. Han heter Oscar och arbetar som förman på en fabrik som anställer f.d detta interner. Oscars historia startar med att han går samman med några av arbetskamraterna för att tippa. Tråkigt nog så vinner man för den vinsten leder i sin tur till död och elände och innan Oscar berättat sin historia klart har antalet döda växt till att inkludera avsevärt mer folk än de man redan funnit på strippklubben.

Arme riddere påminner om tidigare nämnda filmer då historien börjar i slutet och man får leta sig bakåt i berättelsen med hjälp av ett vittne som kanske ljuger eller talar sanning, något som är ovisst ända till slutet. Filmen är också ”over the top” folk stryker med till höger och vänster, de inblandade är otroligt korkade och när man tror sig räknat ut hur det hänger ihop kastas nya personer och perspektiv in i handlingen.

Jag gillade filmen den var en lättsam historia med fart och fläkt och trots all död riktigt rolig i sina stunder. Precis som Huvudjägarna bygger filmen på en berättelse av Jo Nesbø som verkar vara en författare som får till skruvade kriminalkomedier åtminstone när det görs film på hans berättelser. Rekommenderas.

Regi:  Magnus Martens

Betyg: 7/10

Comborecension: Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult (2011 Sverige)

Välkommen till en comborecension av Åsa Nisse. Marcus står för huvudelen av recensionen. Mina åsikter skrivs i kursiv text.

Härom veckan var jag (Marcus) och min bror (Filmitch) på bio och såg den nya Åsa Nisse filmen. Denna upplevelse var så förvirrande och intensiv att Filmitch efteråt klagade på huvudvärk och jag själv kände mig aningen tom, som om något inom mig dött där i biomörkret. Jag ska dock göra ett tappert försök att skriva en objektiv recension och får förhoppningsvis hjälp av min bror.

Här vill jag inflika att jag faktiskt gillar Åsa Nisse. Orginalfilmerna ligger och puttrar igränslandet ”så dåligt att det blir bra”. De är också lite vemodiga då de ger en nostalgisk bild av ett Sverige som aldrig har funnits men man vill ändå inbilla sig att det fanns en tid där dörrar inte behövde låsas och kaffepannan var ständigt igång för att någon kunde komma på besök.

Att gå på en Åsa-Nisse-film med hopp om att få se bra film är ungefär som att tro att det ska gå att klia sig i ögat med en slagborr, chocken och besvikelsen skulle bli lika kännbar. Så det var två spända bröder som satte sig i biosalongen beredda på det värsta.  Efter några trailers (bl.a. för en kommande Svensson Svensson- film) som fick oss att rysa började således filmen…och det (hör och häpna) med ett bra och roligt musikalnummer.  Och så fortsatte det hela filmen. Allt är på tok  för mycket hela tiden men i detaljerna gömmer sig små  pärlor av komisk genialitet men mer om det senare.

Jag undrar om inte trailerna var värre än än huvudföreställningen, jisses vilken skit de hade skrapat ihop, har aldrig känt mig så osugen att gå på bio. Filmens musikalnummer är otroligt bra men det är också Dorsins starka sida och med tanke på att karln har suttit och plitat med manus i flera år så borde han lyckas med något.

Handlingen i korthet: Åsa Nisse bygger en vattenpump som är så kraftig att de istället hittar olja. Onda (skånska) oljemagnater samt staten vill lägga vantarna på oljan varpå Knohult (orten som Åsa-Nisse bor i) utropar sig till egen republik med en rad ”komiska” förvecklingar som följd.

Åsa Nisse o Klabbaparn

Svergies komiker och skådespelarelit tycks ha stått på kö för att få vara med i detta spektakel, antagligen för att det oavsett slutresultat innebär en rolig inspelning och pengar på banken. Svenska komedier går ju i allmänhet bra på bio. Få av dessa skådespelare utövar dock sitt yrke i denna film, möjligtvis med undantag av Michael Segerström i rollen som Klabbarpan och Johan Rabaeus som Sjökvist. Bergkvist i huvudrollen spelar i princip sig själv fast med Småländsk dialekt som tyvärr mer låter som ett talfel.  Nu kan man inte vänta sig bra skådespeleri i buskis i allmänhet och inte i Åsa-Nisse filmer i synnerhet. Det är ju inte som om karaktärerna har särskilt mycket djup så man kanske inte ska vara övernitisk.

Bergkvist dialekt är ett kapitel för sig, skrattretande dåligt. Gåtan är verkligen hur man fått med så många skådespelare men det råder kanske lågkonjunktur, vad vet jag?. Däremot verkar de ha avsevärt roligare på duken än vad vi i publiken har. Det finns ett gammalt talesätt som jag skriver under på: Teaterskådespelare och jazzmusiker har alltid roligare än publiken, nu kan man även lägga till skådisar i Åsa Nisse 2011 till talessättet. Segerström är riktigt bra som Klabbaparn däremot hade jag svårt för Rabaeus som Sjökvist. Han känns helt enkelt för konstlad i rollen men det är han i och för sig inte ensam om.

När det gäller humorn då? Är det roligt? Ja bitvis är det faktiskt det men det blir lite mycket. Man har bemödat sig att fylla varje bildruta med olika ”gags” och de gånger man inte lyckats komma på något så grimaserar man eller spelar över för att fylla luckan. Skämten har en tendens att gå överstyr och bara bli fåniga och då blir man lite trött efter ett tag. Många gånger hade en scen varit rolig om det inte hade gått till överdrift och hamnat på barnprogramsnivå. Andra gånger går det (förbryllande nog) från rena ”Stefan och Krister- Flåset” till relativt inteligenta poänger. Förvirringen hos mig som åskådare är m.a.o. monumental en timme in i filmen och det är också då Filmitch med ett utmattad suck ”går på toa”. Vill inflika här att Jag gick för att skölja mitt ansikte med kallt vatten samt ta en mental paus. Jag var ganska nära ett mindre sammanbrott.Denna förvirring håller i sig efter filmens slut och fram till skrivande stund. Kan det vara så att Dorsin m.fl. skapat ett litet ironiskt mästerverk? För de kan ju inte tycka att det är roligt på riktigt? Eller? Har man bara försökt göra en Åsa-Nisse film, trogen föregångarnas anda? Om så är fallet har man ju lyckats ganska bra. Problemet klarnar inte heller då jag minns Herr Dorsin i Grotescosketchen med mjölet som är en väldigt uppenbar parodi på buskisgenren.

När genren man parodierar ligger så nära ”äkta vara” så blir det svårt att begripa vad det är man ser. Hela Åsa-Nisse filmen kastar sig mellan att vara klassisk buskis till att vara parodi på sig själv och frågan är om det skulle gå att göra på något annat sätt.

Under hela filmen kan jag räkna till fyra skämt som var bra resten är fruktansvärt dåliga. Jag är böjd att hålla med min bror: Jag är förvirrad är det en parodi eller inte?  Om inte blir jag väldigt väldigt bekymmrad.

Bra musiknummer dock.

Som film får den 2/10.

Som Åsa-Nisse film får den 5/10.

Filmitch ger den 2/10 det var trots allt fyra roliga skämt och älgritten i början hör inte till dessa.