Marley (2012 Storbr)

Någon större fan av reggae är jag inte. En eller två låtar är alltid bra men sedan brukar jag lessna. Därmed är det inte sagt att man kan vara ointresserad av musikgenrens historia och dess kanske främste frontman Bob Marley.

Marley är en dokumentär på lite över två timmar. Vi får följa Marleys liv från barndomen till hans för tidiga död i cancer 1981. Då jag inte vet speciellt mycket om artisten kan jag inte bedöma sanningshalten i dokumentären men den är välgjord och man verkar ha satsat på att leta upp folk som på något sätt haft med Marley att göra. Förskolelärare, kompisar, barn, änka, älskarinnor (officiella flickvänner?) och bandmedlemmar passerar i revy utan att det blir vare sig tjatigt eller rörigt. Dokumentären går från A till Ö utan några större utvikningar. För de inbitna fansen kanske den inte har så mycket att ge förutom en hel del bandupptagningar och gamla filmer.

Det som känns skönt är att det inte är en ohämmad hyllning till artisten. Dokumentären visar sidor hos Marley som inte är speciellt sympatiska. Han var t.ex notoriskt otrogen mot sin fru och har ett myller av ungar med olika kvinnor. Vidare var han inte en så skön snubbe som han ibland framställs som, ska jag vara ärlig verkar han ha varit en ganska så jobbig typ att leva och umgås med. De som intervjuas i dokumentären skyler över dessa drag med ihåliga ursäkter med ett undantag; dottern Cedella som tar bladet från mun och säger vad hon tycker om sin fars beteende mot kvinnor.

Samtidigt kommer det fram att Marley skänkte bort stora delar av sina intjänade pengar till behövande och vi talar inte om småsummor utan mer i nivå av ett startkapital för att kickstarta sitt liv. Han jobbade även hårt för att gjuta fred på ön mellan olika politiska fraktioner och blev b.la utsatt för ett mordförsök. Till syvende oss sist visar sig artisten vara som oss andra dödliga, en människa med både brister och fel som skapade en hel del sköna låtar som kan avnjutas i små portioner.

Marley är en klart sevärd dokumentär, genomarbetad, bra musik och den spräcker hål på en del myter om rastafari, Jamaca och Marley. Dvs jag har lärt mig något nytt och det är alltid tacknämligt.

Regi: Kevin Macdonald

Betyg: 7/10

A.C.A.B – All Cops Are Bastards (2012 Italien)

Filmer om poliser som mår psykiskt dåligt är vardagsmat, filmer om poliser som beter sig illa är också ganska vanliga. I A.C.A.B stiftar vi bekantskap med italienska kravallpoliser som både beter sig illa och mår ganska så risigt.

Adriano har precis blivit antagen till kravallpolisen och möter där ett hårdfört sällskap som lever efter mottot vi mot dom där dom i stort sett motsvarar resten av världen. Styrkan består bara av män och de är i det närmaste sektliknande i sitt beteende där kamratandan är det som gäller främst. De föraktar myndigheterna, är rasistiska och skillnaden mellan dessa poliser och brottslingarna är ibland hårfin.

Turligt nog är A.C.A.B en någorlunda nyanserad film. Man får en viss förståelse över polisernas agerande. De är alltid hatade av allmänheten och bara deras närvaro provocerar folk till att spotta på dem, kasta sten och de utsätts för saker som en normalt funtad människa aldrig skulle acceptera. Hos sina arbetsgivare är de alltid misstänkliggjorda över att ta till mer våld än vad nöden kräver och deras agerande är ständigt ifrågasatt. Vidare har de tack vare sitt arbete mer eller mindre trassliga hemförhållanden. Det är kanske inte så konstigt att de vänder sig till sina arbetskamrater då det är de enda som förstår situationen de är i?

Att jag skulle sympatisera med filmens huvudrollspersoner finns inte på kartan men jag kan förstå deras beteende och agerande till viss mån något som nykomlingen Adriano också gör åtminstone till en början men när en kollega blir knivskuren under en insats tappar poliserna helt konceptet och Adriano hamnar vid ett moraliskt vägskäl.

A.C.A.B är klart sevärd även om man sett det förr t.e.x i Tropa de elite eller varför inte den svenska I Lagens namn där en samhällsinstitution blir i sig självt ett hot mot de som ska skyddas.

Regi:Stefano Sollima

Betyg: 7/10

The Healing (2012 Fillipinerna)

pzwtxfmcSeths far har drabbats av en stroke och är i det närmaste förlamad. Turligt nog för pappan är dottern ingen oföretagsam kvinna, hon söker upp en helare som kör lite mumbo jumbo med pappan för att sedan meddela att nu ligger allt i högre makters händer. Helerskan visar sig vara the real deal för redan nästa dag är pappan pigg som en lärka och uppe på benen. Ryktet sprider sig bland Seths bekanta och då hon är en snäll kvinna stuvar hon in ett halvdussin av sina bekanta med allehanda krämpor i en minibuss och åker till helerskan. Den här gången är det dock något som går fel. I och för sig har man blivit botad från sina krämpor men verkar ha fått en förbannelse på köpet.  Den betar av de drabbade i den ordning som de blivit helade. Seth måste häva förbannelsen på något vis då hennes vänskapskrets minskar i en rasande fart och än värre är att hennes styvdotter också besökt helerskan.

Efter att ha sett neurotiska fotomodeller och sköra cheerleaders var det skönt att få tillbringa två timmar med en kvinna som gör sitt bästa för att reda upp en krånglig situation. Seth är en person med ett stort hjärta med en portion jävlar anamma vilket var  trevligt som omväxling. The Healing är en rak berättelse utan några större krusiduller. Visst har vi tittare mysteriet med förbannelsen och hur allt hänger ihop att fundera på men regissören krånglar inte till det i onödan. Jag ska inte avslöja hur förbannelsen yttrar sig men filmens bodycount var oväntat hög om det nu är någon som eftersträvar detta.

The Healing var en trevlig överraskning från Filippinerna, ett land jag inte sett någon film från tidigare. Om nu någon skulle dra öronen åt sig för att det inte hör till de ”vanliga” länderna man ser film från behöver man inte oroa sig. Filmen kändes ganska så västerländsk i sin utformning det vara bara språket som skilde. Klart sevärd.

Regi: Chito S. Roño

Betyg: 7/10

Vilka filmer Sofia och Fiffi valt kan ni läsa om här och här.

Zero dark thirty (2012 USA)

Zero_Dark_Thirty_19Sist ut i detta lilla helgtema är den inte helt okända filmen Zero dark thirty. Filmen handlar kort och gott om jakten på Usama bin Ladin. Säga vad man vill om denne hemska man men med relativt små medel lyckades han skrämma slag på hela världen, urholka demokratin i de flesta västländer samt genom sina handlingar indirekt starta en massa krig vars kostnad i lidande och pengar troligen översteg hans vildaste fantasier.

Zero dark thirty har hyllats närapå unisont (även om viss kritik har riktats mot filmen) så jag ska erkänna att jag hade vissa förväntningar och som oftast kom de naturligtvis på skam. Det är en välgjord film med många bra skådisar i små och stora roller men lika välgjord som filmen är lita trist är den.

I två och en halv timme får jag se folk som pratar, tittar på kartor, spanar på misstänkta araber pratar lite till, kollar på fler kartor, pratar i walkie-talkie, snackar i militära termer med ord som innehåller massa siffror och versaler, kollar på fler kartor, har möten och konferenser där man (suprise) pratar. När man efter två timmar har pratat klart genomför man en attack mot Ladins näste och huvudpersonen Maya som lett attacken gråter en skvätt. Jag däremot pustar ut över att filmen är slut och undrar om USA:s taktik är att tala terroristerna till döds.

Vad Jojjenito tycker om filmen kan ni läsa här.

Regi: Kathryn Bigelow

Betyg 3/10

Så var detta tema slut. Jag vill tacka Jojjenito då han fått mig att se några filmer som jag troligtvis aldrig skulle glott på. Resultatet blev blandat och åtminstone en av filmerna var bra – inte så pjåkigt. Om jag blivit omvänd? Knappast. Jag återgår nog till faktaböcker när det rör denna konfliktladdade del av världen men ingen kan påstå att jag åtminstone inte gjort ett försök.

Final Cut: Ladies and gentlemen (2012 Ungern)

tumblr_mrtlcoXyFF1qbhnrvo1_1280György Pálfi från Ungern – igen. Det är något som lockar när det rör denna regissör, vad vet jag inte riktigt men jag får hela tiden mersmak.

I dagens film har Pálfi valt att berätta en kärlekshistoria. Det är en ganska banal story. En man möter en kvinna, de blir kära och stöter på en hel del problem på vägen mot den gemensamma lyckan. Det som gör att filmen sticker ut är att regissören har valt att berätta sin historia med hjälp av klipp från hundratals andra filmer. Hela Final cut består följaktligen av klipp från hundratals olika filmer. Till en början känns det bara förvirrande och rörigt men efter en stund faller jag in i lunken och köper att rollfigurerna, om man nu kan benämna de som rollfigurer, hela tiden skiftar utseende. Egentligen är det fel att tala om rollfigurer det är mer rätt att benämna dessa som karaktärerna man respektive kvinna.

Storyn är inte så mycket att hänga i julgranen och av förståeliga skäl känns berättelsen fragmentarisk. Till en början satt jag mest och försökte spotta vilka filmer klippen var tagna ifrån men som jag tidigare nämnde vande jag mig och glömde snart bort bry att mig om de olika klippen. Filmen utvecklade sig till att bli mer av en känsla än en berättelse. Pálfi ska ha en eloge för sitt arbete då det måste ha gått åt hundratals timmar i klipprummet för att ro detta projekt i hamn. Nu är det väl som så att Final cut är mer av ett projekt där filmens form är viktigare än dess innehåll men den roade åtminstone för stunden.

Regi: György Pálfi

Betyg: 5/10

3 x Action

Här kommer det tre korta recensioner av tre actionfilmer som inte hör till de bästa men om man är lite småsugen på action utan folk med superkrafter går åtminstone två av filmerna an.

60121024Sinners & Saints (2010)

Polisen Johnny Strong (vilket namn!)  kastas lite motvilligt in i en mordutredning där offren har bränts levanade. Detta är toppen av en isberg (eller askhög) då det dyker upp fler brända lik. Poliserna försöker hitta ett mönster i morden för att hinna före mördaren till dennes nästa offer.

Miljön är New Orleans och filmen känns lite mörkare och mer allvarsam än vad actionfilmer vanligtvis är. Det är hårda sammanbitna män som kämpar sig igenom den polisära vardagen. Både manus och skådisar är helt ok, fans av Berenger kan möjligtvis bli lite besvikna. Hans namn är på fodralet men man kan med lätthet hålla andan under Berengers sammanlagda speltid i filmen. Min enda invändning är att huvudpersonen Strong är lite väl tuff nästan på gränsen till det larviga men har man ett sådant efternamn kanske man måste leva upp till det.

Betyg: 6/10

Seeking-Justice-2011Seeking Justice (2011)

När det handlar om att medverka i halvdana actionfilmer är den gode Nicholas Cage flitig som få. Han hinner med att göra ett par tre filmer per år, minst. 2013 har Cage tre filmer i pipelinen så vi har inte sett honom för sista gången. I Seeking justice (även den förlagd till New Orleans) spelar Cage en lärare, Will, vars fru blir överfallen sent en natt. En organisation som säger sig vilja skipa rättvisa erbjuder Will att hämnas på sin frus förövare. Då Will fortfarande är i chocktillstånd går han utan närmare eftertanke med på förslaget. Sex månader senare hör organisationen av sig till Will då det är dags återgälda ”tjänsten”.

Jodå konceptet med oskyldlig man som jagas av både polis och brottslingar funkar än en gång. Rollistan bjuder på både Guy Pearce och January Jones och de gör sitt jobb. Ofta funkar filmer med det här upplägget bäst under första halvan när det är mer thriller än action. Den andra halvan då man skjuter och kutar hit och dit samt att nära och kära blir kidnappade blir oftast lite mindre spännande av någon anledning. Men Cage är alltid sevärd.

betyg: 5/10

aBayton Outlaws

Om man händelsevis undrar vad Billy Bob Thornton och Eva Longoria sysslar med nuförtiden kan man alltid se den här filmen. De tre bröderna Oodie hyrs in av Celeste (Longoria) för att kidnappa hennes handikappade son som hennes exman Carlod har tvingat till sig vårdnaden av. Bröderna Oodie är inte speciellt diskreta av sig och jagas efter en lyckad kidnappning av Carlod och hans anhang.

Korkad film med korkad handling men om man är på rätt humör för totalt idiotisk action kan den möjligtvis vara ok. Troligtvis kommer jag att ha glömt bort både filmen och dess handling inom ett halvår. Något som inte kommer störa mig nämvärt bara jag inte råkar hyra om den av misstag.

Betyg: 3/10