The Healing (2012 Fillipinerna)

pzwtxfmcSeths far har drabbats av en stroke och är i det närmaste förlamad. Turligt nog för pappan är dottern ingen oföretagsam kvinna, hon söker upp en helare som kör lite mumbo jumbo med pappan för att sedan meddela att nu ligger allt i högre makters händer. Helerskan visar sig vara the real deal för redan nästa dag är pappan pigg som en lärka och uppe på benen. Ryktet sprider sig bland Seths bekanta och då hon är en snäll kvinna stuvar hon in ett halvdussin av sina bekanta med allehanda krämpor i en minibuss och åker till helerskan. Den här gången är det dock något som går fel. I och för sig har man blivit botad från sina krämpor men verkar ha fått en förbannelse på köpet.  Den betar av de drabbade i den ordning som de blivit helade. Seth måste häva förbannelsen på något vis då hennes vänskapskrets minskar i en rasande fart och än värre är att hennes styvdotter också besökt helerskan.

Efter att ha sett neurotiska fotomodeller och sköra cheerleaders var det skönt att få tillbringa två timmar med en kvinna som gör sitt bästa för att reda upp en krånglig situation. Seth är en person med ett stort hjärta med en portion jävlar anamma vilket var  trevligt som omväxling. The Healing är en rak berättelse utan några större krusiduller. Visst har vi tittare mysteriet med förbannelsen och hur allt hänger ihop att fundera på men regissören krånglar inte till det i onödan. Jag ska inte avslöja hur förbannelsen yttrar sig men filmens bodycount var oväntat hög om det nu är någon som eftersträvar detta.

The Healing var en trevlig överraskning från Filippinerna, ett land jag inte sett någon film från tidigare. Om nu någon skulle dra öronen åt sig för att det inte hör till de ”vanliga” länderna man ser film från behöver man inte oroa sig. Filmen kändes ganska så västerländsk i sin utformning det vara bara språket som skilde. Klart sevärd.

Regi: Chito S. Roño

Betyg: 7/10

Vilka filmer Sofia och Fiffi valt kan ni läsa om här och här.

Annonser

Zero dark thirty (2012 USA)

Zero_Dark_Thirty_19Sist ut i detta lilla helgtema är den inte helt okända filmen Zero dark thirty. Filmen handlar kort och gott om jakten på Usama bin Ladin. Säga vad man vill om denne hemska man men med relativt små medel lyckades han skrämma slag på hela världen, urholka demokratin i de flesta västländer samt genom sina handlingar indirekt starta en massa krig vars kostnad i lidande och pengar troligen översteg hans vildaste fantasier.

Zero dark thirty har hyllats närapå unisont (även om viss kritik har riktats mot filmen) så jag ska erkänna att jag hade vissa förväntningar och som oftast kom de naturligtvis på skam. Det är en välgjord film med många bra skådisar i små och stora roller men lika välgjord som filmen är lita trist är den.

I två och en halv timme får jag se folk som pratar, tittar på kartor, spanar på misstänkta araber pratar lite till, kollar på fler kartor, pratar i walkie-talkie, snackar i militära termer med ord som innehåller massa siffror och versaler, kollar på fler kartor, har möten och konferenser där man (suprise) pratar. När man efter två timmar har pratat klart genomför man en attack mot Ladins näste och huvudpersonen Maya som lett attacken gråter en skvätt. Jag däremot pustar ut över att filmen är slut och undrar om USA:s taktik är att tala terroristerna till döds.

Vad Jojjenito tycker om filmen kan ni läsa här.

Regi: Kathryn Bigelow

Betyg 3/10

Så var detta tema slut. Jag vill tacka Jojjenito då han fått mig att se några filmer som jag troligtvis aldrig skulle glott på. Resultatet blev blandat och åtminstone en av filmerna var bra – inte så pjåkigt. Om jag blivit omvänd? Knappast. Jag återgår nog till faktaböcker när det rör denna konfliktladdade del av världen men ingen kan påstå att jag åtminstone inte gjort ett försök.

Final Cut: Ladies and gentlemen (2012 Ungern)

tumblr_mrtlcoXyFF1qbhnrvo1_1280György Pálfi från Ungern – igen. Det är något som lockar när det rör denna regissör, vad vet jag inte riktigt men jag får hela tiden mersmak.

I dagens film har Pálfi valt att berätta en kärlekshistoria. Det är en ganska banal story. En man möter en kvinna, de blir kära och stöter på en hel del problem på vägen mot den gemensamma lyckan. Det som gör att filmen sticker ut är att regissören har valt att berätta sin historia med hjälp av klipp från hundratals andra filmer. Hela Final cut består följaktligen av klipp från hundratals olika filmer. Till en början känns det bara förvirrande och rörigt men efter en stund faller jag in i lunken och köper att rollfigurerna, om man nu kan benämna de som rollfigurer, hela tiden skiftar utseende. Egentligen är det fel att tala om rollfigurer det är mer rätt att benämna dessa som karaktärerna man respektive kvinna.

Storyn är inte så mycket att hänga i julgranen och av förståeliga skäl känns berättelsen fragmentarisk. Till en början satt jag mest och försökte spotta vilka filmer klippen var tagna ifrån men som jag tidigare nämnde vande jag mig och glömde snart bort bry att mig om de olika klippen. Filmen utvecklade sig till att bli mer av en känsla än en berättelse. Pálfi ska ha en eloge för sitt arbete då det måste ha gått åt hundratals timmar i klipprummet för att ro detta projekt i hamn. Nu är det väl som så att Final cut är mer av ett projekt där filmens form är viktigare än dess innehåll men den roade åtminstone för stunden.

Regi: György Pálfi

Betyg: 5/10