Snabba Cash (2010 -2013 Sverige)

Författaren och advokaten Jens Lapidus slog igenom med kriminaltrilogin Snabba cash som började publiceras 2006. Ganska snabbt kom det lika många filmer baserade på böckerna. Första filmen följer boken relativt väl men sedan tar manuset sig allt större friheter, Då filmerna egentligen är en sammanhängande berättelse tar jag rubbet i en och samma inlägg.

I första filmen introduceras J.W, en backslick kille som studerar på Handels och hänger kring Stureplan med sina kompisar. Att J.W seglar under falsk flagg står ganska snabbt klart. Han är från Norrland och har till skillnad mot sina klasskompisar ingen överklassbakgrund. Det dyra livet kostar avsevärt mer än vad J.W har råd med och via en svarttaxifirma där han knäcker extra dras han in i kriminaliteten. Vi får även stifta bekantskap med Stockholms gangsterkung, Radovan, och dennes underhuggare Mrado som vill lämna det kriminella livet då han blivit ensamstående pappa. Den sista huvudpersonen i dramat är Jorge, en skicklig smågangster som likt alla ovanstående drömmer om en sista kupp för att sedan kunna dra sig tillbaka. Under de tre filmerna får vi följa deras något slingriga vägar genom den undre världen.

Jag har sett filmerna med ett halvt öga tidigare men klämde nu trilogin under två dagar och filmerna varierar i kvalitet. Vet inte på om det beror på olika regissörer eller manusförfattare. Första filmen är en bra kriminalare. Joel Kinnaman som spelar J.W är riktigt bra så även Dejan Cukic (Radovan) samt Matias Varela (Jorge). Dragomir Mrsic (Mrado) är däremot lite stel och känns ovan framför kameran. Filmen är lite rörig, man hoppar mellan personer och platser så det tar ett tag innan storyn sätter sig.

Film nummer två Snabba Cash: Aldrig fucka upp är min favorit. Det är den mörkaste av de tre filmerna. Fares Fares har en story-ark som nästan är olidlig att se på när han jakten på pengar förnedrar sig och bränner alla broar han har.

Sista filmen, Snabba cash: Livet Deluxe,  är den  svagaste av de tre. Det verkar som man haft problem med manus och man får trixa en hel del för att få alla trådar att gå ihop. Allt för många gånger använder man sig av tricket att backtracka  historien för att kunna berätta ett händelseförlopp lite snabbare. Vidare sker en del saker bara utan någon bakgrundshistoria utan det verkar mest bara vara en väg man använder sig för att berättelsen ska röra sig framåt. Kinnaman är inte med speciellt mycket i filmen och jag anar att han var schysst och ställde upp när han kunde då hans Hollywoodkarriär började ta fart vid den här tiden. Det är också något som märks i filmen då hans story-ark är slarvigt skrivet.

Hur som haver är det en sevärd filmtrilogi men i dagsläget hade den kanske passat bättre som tv-serie.

Regi: SC1:Daniel Espinosa SC2: Babak Najafi Phillip Argeadson, SC3: Jens Jonsson

Betyg: SC1: 7/10, SC2 8/10, SC3: 5/10

Hotel (2013 Sverige)

Erika har ett perfekt liv. Bra jobb, fin lägenhet och väntar sitt första barn. Vid förlossningen går något fel och ungen föds med en hel del funktionshinder (vad sägs aldrig men man förstår att här har man att göra med ett barn som kommer kräva ständig omvårdnad). Erika får ett sammanbrott, vägrar att besöka sitt barn på sjukhuset och sitter i lägenheten dagarna i ända. Pressad av sin man går hon med i en samtalsgrupp och där händer det något kanske kommer att förändra hennes och några av de övriga deltagarnas liv.

Hotell känns i brist på bättre ord lite speciell. Det händer kanske inte så värst mycket men hela tiden sitter jag och undrar vilken väg filmen ska ta. Jag har faktiskt inte en susning om hur berättelsen ska utveckla sig. Att berätta mer om handlingen och vad samtalsgruppens medlemmar gör känner jag skulle förstöra upplevelsen då filmens största styrka för mig var just det oförutsägbara. Jag sögs in i filmen ganska snabbt och satt hela tiden med tanken ”vad ska hända nu”.

Hotell har en hel del fina skådisar b.la Alicia Wikander som iofs ofta ser ut som hon har fått för lite sömn men hon är en av de bästa svenska skådisar vi har för ögonblicket. Filmen dras också med en hel packe med scener som gör att jag vrider mig av ångest i soffan – tur att jag inte såg den på bio. Lite knepig kanske men på ett bra sätt – i detta fall menar jag att de knepigheter som utspelas är inkluderande och inte exkluderande för mig som tittare. En film väl värd en titt.

Finns alldeles gratis hos Cineasterna.

Regi: Lisa Langseth

7/10

August: Osage county (2013 USA)

Filmer med Meryl Streep och Julia Roberts brukar inte ligga högt i kurs hos mig men jag såg en kort sekvens av filmen på SVT för en tid sedan och när rullen fanns hos Cineasterna tog jag chansen.

Violet Westons (Streep) man har försvunnit och hon samlar sina döttrar och deras familjer kring sig i familjehemmet. Det är augusti månad med en tryckande hetta, familjerna är inknökade under samma tak och snart tar konflikterna fart. Violet är en manipulerande ragata av rang som hela tiden ackompanjerad av sin syster Mattie petar i alla själsliga sår, ger gliringar och gör allt i sin makt att hålla konflikterna igång. Att sedan en hel av familjemedlemmarna bär på hemligheter gör inte saken bättre.

Det känns skönt att ha fel ibland. Streep och Roberts är helt enkelt suveräna i detta  drama som handlar om en hel hög ganska så osympatiska personer som bildligt talat sliter varandra i stycken. Det är kanske som så att jag gillar Streep så länge hon inte ska klä ut sig i en BOATS film och Julia Roberts är bra skådis så länge hon inte sysslar med komedier med romantiska inslag? Filmens centrala scen är en middag där dessa två kvinnor går i klinch med varandra och jäklar vilken obehaglig och bra scen. August: Osage county kryllar av bra skådisar men de står sig slätt mot Roberts & Streep men i rättvisans namn har de då också fått filmens bästa roller.

I övrigt är det en bra film men det känns lite uttröttande att spendera tid med folk som bara är elaka mot varandra eller som Matties man säger ”I don’t understand this meanness. I look at you and your sister and the way you talk to people and I don’t understand it. I can’t understand why folks can’t be respectful to one another. I don’t think there’s any excuse for it. ”. I längden blir det själsligt uttröttande att ta del av all denna elakhet det är faktiskt ganska lätt att bara vara snäll eller så är jag kanske naiv i den ambitionen. Klart sevärd film men jag lär inte se om den.

Regi: John Wells

Betyg: 6/1

About time (2013 Storbr)

Richard Curtis heter regissören bakom dagens rulle. Han har haft ett finger med i filmer som t.ex Love actually, Notting hill och Bridget Jones mao inte en filmmakare jag håller speciellt högt. Trots detta beslöt jag att ge About time en chans dels därför jag gillar tidresehistorier och att det var en hel del bra skådisar med i filmen.

Handlingen går i korthet ut på att när Tim fyller 21 får han reda på att männen i hans familj kan resa i tiden dock med det förbehållet att de måste ha upplevt händelserna själva. Tim använder denna förmåga till att försöka finna kärleken vilket han så småningom faktiskt gör men då inte med hjälp av sin kraft. Däremot kommer förmågan till användning när man vill rätta till små fadäser under livets gång. Så mycket mer händer inte. About time puttrar på i två timmar och är en film som inte använder speciellt stora gester.

Det kanske var just detta, att filmen är förhållandevis lågmäld som gjorde att jag fastnade för den. Tim lär sig att uppskatta livet och trots att han kan resa i tiden väljer han att försöka uppskatta nuet. Det kan också bero på att Rachel Mc Adams är oerhört charmig i rollen som Tims flickvän eller att Bill Nighy spelar hans pappa med bravur. Eller så var det bara som så att en film om kärleken och livet  passade mig perfekt för ögonblicket. Ibland räcker det.

Regi: Richard Curtis

Betyg: 8/10

Cheap thrills (2013 USA)

Efter att ha fått sparken samma dag som han hotats med att vräkas väljer Craig att istället för att gå hem till fru och barn gå och ta sig ett glas, som om detta skulle hjälpa upp situationen. I baren träffar han på en gammal barndomskamrat, Vince, och när dessa numera flyktigt bekanta bjuds att sitta ned med ett par som verkar vara mer än lovligt täta tackar de forna vännerna inte nej. Mannen och hustrun är uppsluppna och glada och mannen gillar att slå vad. Han erbjuder Vince och Craig pengar om de gör vissa saker t.ex ”300 $ till den som daskar strippan på rumpan”. Omärkligt stiger insatserna både i handling och pengar.

Vet inte riktigt vad man ska kalla denna sub-genre? Vadslagningsfilmer? Hur som helst gillar jag genren och ser det mesta jag kan komma över, åtminstone de som åtminstone ger sken av att vara bra. Cheap thrills stoltserar inte med några tunga skådisar även om kvartetten: Pat Healy, Sara Paxton, Ethan Embry och David Koechner  inte är helt obekanta.

Storyn rullar på och jag köper konceptet att Craig och Vince gör allt värre saker och väljer att stanna kvar i leken. Dels för att de båda är i ett desperat behov av stålar och dels därför att manus är skrivet på ett sådant vis att man nästan inte ens som tittare märker att insatserna höjs från att vara ganska så ”oskuldsfulla” hyss (jag menar inte här att det är ok att daska folk i rumpan men det finns värre saker som kan ske) till handlingar av en helt annan kaliber. Utgången är oviss ända till upplösningen och jag hade inte en susning om hur det ska sluta. Slutscenen är helt underbar då filmen trots en hel del äckel har en stor portion svart humor.

Regi: E.L. Katz

Betyg: 7/10

The To do list (2013 USA)

Det var länge sedan jag hade så låga förväntningar på en film men ett förfluget löfte i augusti 2016 gjorde att jag en sen fredagskväll i januari 2017 satte mig ned för att detta ”mästerverk”.

Brandy Klark är en mycket duktig student som helhjärtat gått in för sina studier på high school. När hon av misstag hamnar på en avslutningsfest får hon syn på hunken Rusty. Brandy blir i brist på bättre ord, kåt, men inser att hon inte har en susning om sex då hon hitintills bara sysslat med att plugga och inte haft en tanke på dylika ting. Då hon är en organisatoriskt lagd person gör hon en lista på olika sexuella aktiviteter där finalen s.a.s är att ha sex med Rusty, om han är intresserad eller inte verkar hon inte bekymra sig nämnvärt om. Brandys övningsobjekt på vägen till sexet med Rusty blir hennes nördiga vänner som inte fattar ett dyft vad som pågår.

I öppningstexterna spelas 2 live Crews ”hit” Me so horney så vad filmen ska handla om råder det ingen tvekan om. Låten och videon bjuder jag på. En rövbonanza utan dess like.

Som ni nog förstår närmade sig temperaturen den absoluta nollpunkten redan under förtexterna. Men märkliga ting kan ske även en stillsam fredagskväll. En bit in i filmen kom jag på mig själv med att skratta och filmen visade sig mot alla förväntningar vara relativt underhållande. Det är inget mästerverk men det är en ganska skön rulle där det för omväxlings skull handlar om tjejer som till varje pris ska bli av med oskulden i stället för finniga tonårsgrabbar. Ett tema som i och för sig är både uttjatat och töntigt men här det blev åtminstone en någorlunda annorlunda vinkling på temat. Egentligen skulle man kunna säga att The to do list påminner lite om American pie men med kvinnor i fokus.

Filmens stora behållning är att man lyckats skrapa ihop en hel del dugliga skådisar: Aubrey Plaza, Bill Hader, Alia Shawkat, Christopher Mintz-Plasse och Clark Gregg. Plaza och hennes deadpan komik har jag lite svårt för men den funkar trots allt ganska väl i filmen. Det enda jag undrar över när eftertexterna rullar är vilken målgrupp filmen riktar sig till för i USA lär väl denna film definitivt varit barnförbjuden?  Kanske 50 åriga gubbar som lovar saker när de inte tänker sig för?

Regi:  Maggie Carey

Betyg: 5/10

 

 

 

The Great Gatsby (2013 USA)

En halvtimme in i filmen så började mitt finger söka sig mot stoppknappen på dvd-spelaren. Mitt misstag var att jag inte hade psykiskt förberett mig för regissören Baz Luhrmanns lite speciella registil. Alla inblandade verkar gå på amfetamin, det är vilda klipp, färger ur hela paletten och filmen känns överlag ganska så skrikig mao buisness as usual när det gäller den gode Luhrmann. Jag har sett hans tidigare filmer och gillat dessa, förutom Australia där går min gräns, så jag bet ihop och fick trots allt en trevlig filmstund.

The Great Gatsby är baserad på den klassiska romanen med samma namn av författaren F. Scott Fitzgerald. Den har filmatiserats tidigare men jag har vare sig läst boken eller sett någon tidigare filmversion. Berättelsen utspelar sig på det glada 20 talet eller the roaring twenties som tidsperioden kallas i USA. Huvudpersonen Nick flyttar till NYC för att ta del av farten i detta uppsluppna decennium. Han hyr en litet hus på Long island i närheten av sin kusin som gift sig rikt med den f.d polospelaren Tom. Nicks hus ligger granne med den mystiske Jay Gatsbys ägor. Denne Gatsby är en doldis som ingen verkar ha träffat, däremot håller han överdådiga fester i sitt hus varje helg utan att själv närvara. Så en dag får Nick en inbjudan till en av Gatsbys fester, något som sätter i gång en kedja av händelser som slutar i elände för många av de inblandade.

Orkar man bara med tempot och Luhrmanns något naivistiska stil funkar filmen bra. Det är storslagna scener, snyggt foto, bra musik samt skådisar som agerar som att de var med i en fars i Falkenberg. En knepig kombination men det funkar åtminstone för mig kanske därför att Luhrmann verkar vägra att göra några kompromisser i sitt skapande. Det är så här han vill göra film och för det bör han respekteras. Vidare är jag svag för hans lite överdrivna tro på kärleken som en ostoppbar kraft som kan både förgöra och bygga upp, ett tema som återfinns i alla hans filmer. Om sedan Gatsby är en obehaglig stalker eller en romantiker är väl upp till var och en att tolka men kärleken har hur som helst huvudrollen i denna film. Till syvende och sist blev det en ganska angenäm filmupplevelse i sommarnatten, inte en av regissörens bästa filmer men den sticker ut lite jämfört med många andra filmer. Min bror som är mer kulturellt bevandrad än jag och har läst boken säger att filmen följer handlingen relativt väl. Han rekommenderade boken.

Regi: Baz Luhrmann

Betyg: 6/10

Only lovers left alive (2013 Tyskland m.fl)

Vampyren Adam bor i Detroit och lider av livsleda vilket kan vara förståeligt då han levt i hundratals år. Hans fru Eve som lever i Tanger packar sina väskor med böcker (här rör det sig om kulturella vampyrer) och åker till Detroit för att gaska upp Adam. Paret får en ovälkommen besökare då Eves lillasyster Ava (även hon vampyr) dyker upp. Lillasystern är aningens mer levnadsglad än sin storasyster och dennes man vilket rubbar den annars så sövande tillvaron för vampyrparet och oss tittare.

Om man inte lider av livsleda lär man göra detta efter att ha sett Only lovers left alive som hör till bland det skitnödigaste jag sett. Det ord som bäst beskriver filmen är nog dravel. Det är pinsamt uppenbart att filmens regissör Jarmusch tycker att han gjort en cool film där huvudpersonerna får posera och vara så elitistiskt kulturella de bara kan under två timmar. Inte en hårlock ligger fel, man har de rätta böckerna, lyssnar på den rätta musiken och glider runt i kläder som troligen är helt rätt om man ska vara så där lite lagom annorlunda för att nära sig egen narcissism.

De två vampyrerna är totalt ointressanta som rollfigurer och de spär på detta intryck genom att föra pretentiösa samtal med mycket yta och inget innehåll.  Filmen känns som en enda lång självtillfredsställelse av en oerhört tråkig regissörs ego. Only lovers left alive tillför inte något nytt i en sedan länge urvattnad genre. Ska jag vara riktigt ärlig var jag redan trött på skiten efter att ha läst Anne Rice oerhört trista roman Interview with the Vampire  som är ganska lik denna film: Tunnor fyllda med innehållslöst skitprat men med en rätt snygg fernissa. Om man vill se filmer som rör vampyrer med existentiella problem bör man istället kolla in Byzantium eller varför inte de tyska diskovampyrerna i Wir sind die nacht. 

Regi: Jim Jarmusch

Betyg: 1/10

En och annan filmspanare tycker liiite annorlunda.

Jojjenito

Fiffi

Henke

Men jag är inte helt ensam i min ringhörna

Sofia

Extra tillägg: Marcus såg filmen nyligen och är av en annan åsikt: Han ser filmen som en satir över s.k hipsters vilka vampyrerna ska gestalta. Han menar att regissören verkar anse att hipsterkulturen är makalöst tråkig i sin desperata jakt på att vara annorlunda och sticka ut med hjälp av dyra kläder och saker och man låter imagen styra ens liv. Kan hända att lillebror har rätt men filmen blev inte roligare för det.

Blue ruin (2013 USA)

En del filmer vinner verkligen på att man vet så lite om dem som möjligt. Blue ruin är en sådan film. Själv visste jag bara att det rörde sig om ett kriminaldrama där hämnd var filmens centrala tema.

Det är en ganska enkelt och rak berättelse från början till slut. Det filmen gör är att den portionerar ut information om filmens rollfigurer bit för bit och jag fick en historia där handlingen vecklade ut sig. Vanligtvis när det rör filmer av detta slag har man handlingen och de olika karaktärernas drivkraft klart för sig under första halvtimmen så är inte fallet här vilket gör att Blue ruin hela tiden bjuder på små överraskningar och insikter för mig som tittare hela vägen in i mål.

Nu kanske en och annan blir avskräckt och tror att detta är en s.k svår film men så är inte fallet. Blue ruin rullar på och berättar en historia som är både sorglig, blodig och riktigt spännande i sina stunder, man får bara ha lite tålamod till en början. Kort och gott en bra film väl värd att se.

Regi: Jeremy Saulnier

Betyg: 8/10

Third person (2013 USA)

Paul Haggis som gjorde filmen Crash  ligger bakom den här filmen. Jag visste inte så mycket om handlingen men skådisar som Olivia Wilde, Liam Neeson och Adrien Brody lockade. Vi får följa tre olika historier under den över två timmar långa filmen. En författare som kämpar med sin senaste roman på ett hotell i Paris tillsammans med sin älskarinna. En amerikan i Rom som blir involverad i människosmuggling och en kvinna i NYC som är involverad i en hopplöst fall angående vårdnaden om sin son.

Jag vet inte vad som är fel med filmen men något är det. Det är en irriterande film som strävar efter att vara lite klurig och djup men misslyckas totalt. Filmens huvudberättelse med författaren är helt överflödig och trist. Neeson som spelar författaren känns gubbsjuk och hans älskarinna som spelas av Wilde verkar och visar sig mycket riktigt vara totalt obalanserad. Historien i NYC är förvisso lite hjärtskärande men på det stora hela är det en axelryckning. Bäst är berättelsen som utspelar sig i Rom och jag undrar varför man inte bearbetade den storyn till en långfilm istället. Varje historia har en ansträngd tvist och som om detta inte skulle räcka avslutas hela filmen med en vändning som bara blir pretentiös. Orden självgod, överarbetad och slöseri med pengar passar in bra som beskrivning av denna film.

Regi: Paul Haggis

Betyg: 2/10

 

The Borderlands (2013 Storbr)

Vatikanen har skickat ut en grupp män för att undersöka ett eventuellt mirakel i en avlägset benägen kyrka. De är vana vid att det förkommer många falsarier inom mirakelbranschen och är naturligtvis skeptiska. Sällskapet letar i gamla dokument, sätter upp övervakningskameror och snokar runt lite så där i allmänhet. Ju mer de läser om platsen kyrkan är bygd på desto mer övertygade blir åtminstone en och annan i gruppen att det rör sig om något helt annat än himmelska mirakel.

Jag börjar med att tacka Sofia för tipset. The Borderlands är en helt ok film inom subgenren found footage. Med tanke på sällskapets slutgiltiga öde är det däremot en anings konfunderande hur just found delen i genrebeskrivningen gick till men det är en detalj man numera brukar slarva rejält med inom genren. Vi har kommit lång väg från den noggranna dokumentation som föregick t.ex The Blairwitch projekt men för mig är det en petitess i sammanhanget.

Filmen är en slowstarter och det väl först sista kvarten det hettar till ordentligt men med kompetenta skådisar, småryslig stämning och kyrkliga mysterier kan man komma ganska långt i skräckens värld. Slutet kan nog vara lite av en vattendelare men jag fann det mycket underhållande samtidigt som det var i magstarkaste laget.

Regi: Elliot Goldner

Betyg: 6/10

The Green inferno (2013 Chile/USA)

Filmen handling skulle kort och gott kunnat beskrivas så här: The Darwin adwards slår tolv flugor i en smäll. En lite längre beskrivning blir följande: Studenten Justine blir tänd på en aktivist som agiterar mot skövlingen av regnskogen. Hon går med i gruppen han leder och vips så sitter hon på ett plan till Peru där man ska genomföra en aktion mot ett elakt skogsbolag. Det går inte riktigt som man tänkt sig och studenterna fångas av en indianstam som likt sverigedemokraterna drar alla främlingar över en kam. Indianstammen har följande resonemang: Vita män skövlar vår skog, de man infångat är vita – slutsats de är våra fiender. Då det rör sig om en primitiv stam har en och annan gammal stenålders sedvänja dröjt sig kvar bla den att man äter sina fiender. Trist situation för dessa aktivister som bara ville göra något fint för världen och Justine får bokstavligen lära sig läxan att man inte ska tänka med det man har mellan benen.

Den här filmen har legat i malpåse ett par år men till slut så släpptes den till min stora förtjusning. Att bara nämna kombinationen djungel + kannibaler räcker för att injaga skräck i mig. Det bör nämnas i sammanhanget att jag aldrig sett Cannibal holocaust då bara tanken på filmen väcker ett djupt obehag inombords. Märkligt då att jag väljer att se en film som (vad jag förstått) är en karbonkopia av tidigare nämnda film. Jag kan inte riktigt förklara varför men så blev det i alla fall.

Filmens regissör Eli Roth väcker känslor. Han är allt från hatad till älskad. Jag har sett alla filmer han gjort och de går från mästerliga (Hostel) till ”det här borde man ha jobbat lite mer med” (Knock knock) men hans filmer är aldrig ointressanta. Jag kanske övertolkar Roth men det verkar oftast vara något mer under ytan än bara skräck och ofta får regissören mig att ifrågasätta mina egna tankegångar – tydligast skedde detta under hans senaste film Knock knock men den behandlas en annan dag på denna blogg. I The Green inferno ger Roth ideella aktivister en rejäl pungspark och han sätter fingret på vårt samhälle som allt som oftast präglas av att ändamålen helgar medlen men även människors önskan att dela in allt i svart eller vitt. De två påståendena kan verka motsägelsefulla men så tolkar jag det. Nu är inte Roth en finlirare som arbetar med subtila budskap och medel och filmen är i sina stunder ganska yxigt producerad med skådisar som är sisådär. Det sistnämnda kan kanske förklaras med att stora delar av ensemblen inte har engelska som förstaspråk och det hörs. Skådisarna får därmed lägga mer kraft på sina repliker än skådespelandet. Trots detta är The Green inferno en gastkramande film där jag stundtals satt och höll andan även om jag anade hur historien skulle utveckla sig. Klart sevärd om man nu gillar genren.

Fiffi har sett samma film som jag och Sofia fjäskar(?) lite för bloggkollegorna Henke och Joel.

Regi: Eli Roth

Betyg: 7/10

Mindscape (2013 Spanien m.fl)

Mindscape utspelar sig i en nära framtid där det mesta är sig likt. Skillnaden är att man har utvecklat en apparat som gör att en del människor kan träda in i varandras hjärnor. Tekniken används till att bota trauman och lösa mordfall mao en blandning av Minority report och The Cell. Den ständigt stabile Mark Strong spelar den utbrände minnesdetektiven John Washington. Han har varit sjukskriven en längre tid men hans chef låter honom komma tillbaka till jobbet och ger John ett lätt jobb. Dottern i en rik familj har börjat hungerstrejka och det faller på Johns lott att lösa de psykiska knutarna för att få flickan att börja äta. Det till synes lätta fallet är dock mer komplicerat än vad John kunnat ana och till slut vet han inte längre vem han ska kunna lita på.

Det här var en ganska lättsmält historia som klarade sig nästan ända in i mål med äran i behåll. Storyn är intressant och filmen håller god fart utan några större svackor. Mark Strong är en skön skådis som alltid levererar och hans patient Anna spelas mycket bra av Taissa Farmiga (lillasyster till Vera Farmiga). Problemet är filmens final där manusförfattarna tappar bollen. Jag kliar mig i huvudet och tycker nog att filmens antagonist har gjort det lite väl krångligt för sig, ja tom korkat. Vidare tar filmen en vändning till innan eftertexterna som bara känns hoprafsad därför att någon (de amerikanska producenterna?) blev lite ängslig att filmen skulle sluta för mörkt. Det är synd,  för fram till finalen är Mindscape en underhållande bagatell som är värd att lägga några minuter på speciellt om man som jag gillar Mr.Strong.

Regi: Jorge Dorado

Betyg: 5/10

Afflicted (Kanada 2013)

Derek lever på lånad tid då han drabbats av någon form av hjärnsjukdom. Med lite tur kan han ha ett långt liv framför sig men kan även falla död ned vilken dag som helst. Då Derek alltid älskat att resa bestämmer han och hans vän Clif att göra en jorden runt resa trots Dereks sjukdom. De två kommer att dokumentera resan live och lägga upp sina äventyr på nätet. Första stoppet är Spanien och vi som kan vår skräckgenre vet att vår världsdel och amerikaner inte alltid kommer så bra överens (The Shrine, Hostel, En amerikansk varulv i London etc etc ). Derek raggar upp en snygg tjej men istället för sex blir han överfallen och hittas skadad på hotellrummet. Clif vill vända hem men Derek är desperat då detta kanske är hans sista resa och övertalar sin vän att de ska fortsätta. Redan efter ett par dagar börjar Derek att uppträda märkligt, han har svårt att vistas i solen och spyr upp det han äter. Att det inte blir någon jorden runt tripp är nog överflödigt att berätta.

Foundfootage/handkamera/låtsasdokumentär har formligen översvämmat skräckfilmsmarknaden de senaste åren. Många avskyr tillvägagångssättet men turligt nog är jag förtjust i detta sätt att göra film. Det görs naturligtvis många skitfilmer och naturligtvis brukar logiken halta för vem hade inte släppt kameran när man springer för livet? Jag köper det trots allt och bara det inte blir hela havet stormar i filmupptagningarna finner jag denna subgenre förnöjsam då dess styrka ligger i att jag som tittare blir mer närvarande och sugs in i berättelsen.

Afflicted är en helt duglig skräckis med bra (men ökända) skådisar och effekter. Vad jag förstår är det filmens huvudrollsinnehavare som både skrivit och regisserat filmen. Ett gott hantverk. Tempot är högt och innehåller få döda stunder. Jag är osäker på vilken riktning historien ska ta och av och till är det lite småspännande. Min invändning skulle nog vara Derkes vän Clif som kanske agerar lite väl korkat men det hör också till genren. Jag hade definitivt kontaktat någon form av myndighet när min resekamrat kaskadspyr upp frukosten och får stora blåsor av att vistas i solljus.

Regi: Derek Lee, Clif Prowse

Betyg 6/10