Son of a Gun (2014 Australien)

son_of_a_gun-349171352-largeJR har hamnat i finkan för ett mindre brott och ett kortare fängelsestraff väntar. Tråkigt nog för JR ser han ganska bra ut och flera av fängelsekunderna kastar lystna blickar efter honom. Turligt nog så får han en beskyddare i Brenton som är en av anstaltens inofficiella bossar och som tack för hjälpen vill Brenton att JR ska hjälpa honom med lite små tjänster när han kommit ut. Om JR vetat vilka tjänster det rört sig om kanske han föredragit att tappa tvålen i duschen.

Jag är lite ambivalent inför vad jag tycker om den här filmen. Det är inget större fel på grundstoryn, jag gillar kriminal och fängelsefilmer. Ewan McGregor sköter sig fint som den kriminelle bossen Brenton och det är inga större fel på övriga skådisar heller. Problemet med en här filmen heter Alicia Wikander som spelar flickvän till JR:s uppdragsgivare. Hon gör det hon kan med sin roll och ingen skugga faller på hennes insats men hennes rollfigur känns onödig och fördummar filmens story. JR blir nämligen blixtförälskad i henne och verkar helt skita i alla risker detta medför något som inte alls känns logiskt. Jag köper helt enkelt inte denna plot som bara känns onödig iofs gjorde Pacino precis samma sak i filmen Scarface men Tony Montana är en rollfigur med helt andra ambitioner än den något vilsne JR. Då denna ”kärlekshistoria” känns inknökad bara därför att man ville ha med en sådan drar det ned filmen en hel del vilket är synd då grundstoryn som sagt är helt ok och skulle nog klarat sig bättre utan kvinnlig fägring.

Regi:  Julius Avery

betyg: 5/10

Annonser

BOATS X 2: Pawn sacrifice & Everest

S.k Boatsfilmer är populära i Hollywood och annorstädes också för den delen.  Det känns som att var och varannan film idag baseras på någon mer eller mindre känd person. Ofta är dessa filmer ganska lättsmälta och oftast är de som jag brukar säga ”helt ok”. Det är sällan de är dåliga men å andra sidan ganska är det långt mellan topparna. Nedan betar jag av ett par BOATS som är just ”helt ok”.

pawn_sacrifice_ver2Pawn Sacrifice (2014 USA). Här har filmmakarna tagit sig an schackgeniet Bobby Fischer. Sovjet dominerade schacksporten under det kalla kriget vilket var en nagel i ögat för USA. Fischer var en man med allehanda diagnoser men han var också en schackspelare av guds nåde. 1972 möttes han och den ryske schackmästaren Boris Spasskij i Reykjavik i ett antal matcher om VM-titeln. Hur det gick behöver är en fråga man inte behöver ställa då filmen som sagt är producerad i USA. Problemen med den här filmen är två: Dels är schack inte en filmisk sport, det är väldigt svårt att göra partierna spännande. Det andra är att Fischer var en jobbig jävel iofs beroende på sin sjukdom men likväl otroligt osympatisk. Detta gör att all min sympati ligger hos den stackars Spasskij  som måste utstå alla stolligheter från Fishers sida. Det kanske inte riktigt var filmmakarnas mening när de totade ihop filmen.

Pawn sacrifice är trots dessa invändningar en film om en intressant man och en intressant tid och är sevärd om man gillar genren.

Regi:  Edward Zwick

Betyg: 6/10

everest-posterEverest (2015 Storbr) 1996 omkom 8 människor under ett snöoväder på världens högsta berg. Ett antal faktorer spelade in – det var s.k turister som ledsagades upp till toppen, det var alldeles för mycket folk på berget och man hade lite…..otur.  Snö, is, bergsklättring och Jake Gyllenhaal i en av rollerna vad mer kan man önska? Everest är spännande i sina stunder då jag inte har en susning om vilka som kommer att dö. Det är fina bilder och en natur som gör mig glad att jag sitter hemma i soffan och kollar in filmen.

Det jag däremot inte får är sympati för deltagarna och filmen hade lika gärna kunnat heta Idioter på resa. I mina ögon så är det en grupp idioter som gör ett avancerat och mycket dyrt självmordsförsök. Jag kan låta kallhamrad men jag har väldigt svårt att tycka synd om folk som dyker ned till havets botten, klättrar i berg, kör bil i flera hundra km i timmen och sedan går och dör. Hoppsan vad oväntat!  Förr eller senare går det åt helvete och det är ingen som tvingar dessa människor att utsätta sig för stolligheterna. Jag kan helt enkelt inte tycka synd om dem eller ens tycka att de är hjältemodiga när de kämpar för sina liv. De är bara korkade.

Trots denna invändning fyller Everest sin funktion och jag glömmer faktiskt bort vid några tillfällen att jag kollar in en film om folk som saknar både vett och sans.

Regi: Baltasar Kormákur

Betyg: 6/10

Black mountain side (2014 Kanada)

maxresdefaultPå en isolerad forskningsstation i norra Kanada gör ett par arkeologer ett sensationellt fynd. Ett par byggnader som verkar härstamma från tiden innan den senaste istiden har grävts fram. Detta fynd ställer människans forntida historia helt på ända. Forskarna är upphetsade men tiden är knapp då vintern är i antågande och stationen kommer stängas ned för säsongen. Några dagar efter fyndet försvinner plötsligt de lokala arbetarna som verkar tagit sitt pick och pack och flytt i panik. Sedan bryter radiokommunikationen med omvärlden samman och slutligen verkar en del av expeditionens medlemmar bli sjuka både fysiskt och psykiskt. Kan det vara som så att man råkat grävt upp något som borde fått stannat i marken?

Black mountain side är rejält influerat av Carpenters The Thing men inte så mycket att jag skulle vilja kalla den för en rip-off. Regissören har även kastat in lite av Cthulhumytologin i berättelsen eller åtminstone en antydan om den. Detta är en film som inte ger några klara svar om vad det rör sig om, en varelse, en förbannelse, lappsjuka eller kanske en urgammal bakterie som visar sitt fula tryne efter att ha tinats upp? Förklaringarna är många men något klart svar ges inte. En del tittare kan bli irriterade över detta och andra (jag) gillar att få tolka mysteriet på egen hand. Black mountain side har ett bra story (som så många andra filmer) men den slarvas bort lite (som i så många andra filmer) för nog hade regissören kunnat gjort det hela lite mer spännande utan att det hade kostat speciellt mycket mer. En liten detalj som höjer känslan av isolering och obehag är att filmen helt saknar filmmusik om det beror på budget eller ett medvetet val vet jag inte men det blev effektivt i alla fall.

Fifii har valt att avsluta skräckfilmsveckan med denna film och Sofia med den här rullen.

Regi: Nick Szostakiwskyj

Betyg: 5/10

Så var skräckfilmsveckan över för detta år jag tackar för visat intresse och ger en extra applåd till Fiffi och Sofia som än en gång ville vara med på tåget. Vi ses nästa år?

Calvary (2014 Irland)

calvaryfilmFilmen startar i ett biktbås med en öppningsreplik får tittaren att sätta kaffet i halsen. Innebörden av prästen James samtal med en för oss okänd biktare är att denne lovar att döda prästen om en vecka. James får helt enkelt en vecka på sig att ordna upp sina jordiska affärer. En normalt funtad person skulle ringa polisen, dra på en långsemester eller något liknande men då James är en präst som tar sitt kall på fullaste allvar stannar han kvar för att invänta sitt eventuella öde. Han hyser nämligen ett hopp om att kunna rädda sin kommande mördare från att begå en synd.

Detta var en film som fullkomligt trollband mig från öppningsrepliken till den magnifika slutscenen som knöt ihop säcken på ett elegant vis. Det är många bra skådisar, både kända och okända, i små och stora roller men filmens stora stjärna är Brendan Gleeson som gnistrar i rollen som den mordhotade prästen. Att han inte var med i Oscarsracet 2014 är ett bevis på hur urvattnad och godtycklig denna gala är.

Rollfiguren James är intressant både som individ och som  institution. Han är en katolsk präst på Irland där man tar detta med religion lite allvarligare än i vårt land. Då han verkar i en liten håla vet han det mesta om alla. Hans funktion verkar vara lite av bys spottkopp då han med sin blotta närvaro påminner invånarna om sina synder och den eventuellt sista veckan av hans liv är en enda Golgatavandring bland byns syndare. Filmens namn Calvary är ett annat namn för just Golgata.  Det är påfallande ofta som han inte är välkommen bland sina församlingsmedlemmar vilket gör att de flesta scener innehåller någon form av spända känslor och jag vet aldrig riktigt vad som ska hända då smockan många gånger hänger i luften.

Cavalry är kort och gott en bra film med suveräna skådisar och ett manus som gjorde att jag åtminstone fick en stund att filosofera lite över livets betydelse och annat smått och gott. Nu kan möjligtvis detta kännas som en ”tung” film men se det var den inte, 100 minuter passerade fjäderlätt förbi och jag råder alla som inte sett filmen att ta och göra detta.

Regi: John Michael McDonagh

Betyg: 9/10

Bad country (2014 USA)

bad-country.20899Om man ska tro berättarrösten i filmens början var tydligen den amerikanska delstaten Louisiana under 80-talet ett laglöst land, hur det ligger till med detta vet jag inte men det är i alla fall filmens premisser.

Polisen Bud Carter får ett genombrott i sitt till synes tröstlösa arbete då han lyckas arrestera en riktigt ful fisk, Jesse Weiland. Han sitter på information om delstatens kriminella aktiviteter och överraskande nog villig att tjalla. Jesse vill lämna det kriminella livet och i utbyte mot att han och hans familj får skydd av polisen lovar han att sätta dit det högsta hönset.

Jag tror jag får gå tillbaka till västernfilmen Tombstone för att få en mustaschkavalkad av liknande slag. Matt Dillon och Willem Dafoe verkar ha klistrat fast en iller på sina överläppar och Tom Berenger som för en gångs skull har mer än två repliker i en film har även han en riklig ansiktsbehåring men av prydligare slag. Till en början stirrar jag på dessa hårkreationer att jag har svårt att hänga med i handlingen. När jag väl vant mig visar sig Bad country vara en riktigt bra thriller. Skådisarna är kanske inte de största Hollywood har att frambringa men de kan sin sak. Filmen har härliga miljöer, det är slitna hus med nätdörrar på verandorna, vita linnen, träsk och allmänt svettigt och kvavt. Bad country har ett bra driv och har inga direkt döda punkter. Filmen rullar på speltiden ut och jag belönas även med ett par härliga shootouts innan eftertexterna rullar. Definitivt sevärd film om man är sugen på mustascher och hagelgevär.

Regi: Chris Brinker

Betyg: 7/10

bad-country-tb

bad-country-trailer

cXsEFQH

The Expendables 3 (2014 USA)

14063750861När jag först läste om The Expendables någon kring 2009/2010 var jag exalterad. Intrycket jag fick var att filmen skulle handla om avdankade legoknektar som satsade allt på ett sista uppdrag. Jag trodde det skulle bli en allvarsam film som skulle kännas i magtrakten och iden att bygga ensemblen på äldre actionhjältar verkade vara något av ett genidrag. Nu blev resultatet något helt annat,  jag och Sly tänkte nog inte riktigt i samma banor.

Den tredje filmen följer samma hjulspår som tidigare filmer. Denna gång ska Sly och hans gäng fånga in en f.d medlem i gänget som sadlat om till vapenhandlare. Det mesta är sig likt och det finns ett och annat som jag förundras över. Trots att The Expendables är vuxna män kan de inte föra en normal konversation. Istället för att be om att få låna en kniv hotar man med att skära upp magen på knivens ägare om han inte lånar ut den. Alla samtal måste avslutas med en high five eller någon form av knuff mot samtalspartnern och man måste på något vis kasta in en skojfrisk förolämpning med den man talar med. Tanken är nog att vi tittare ska tycka detta sällskap är jättetuffa men de ger istället sorgligt nog ett intryck av att vara mentalt handikappade.

Vidare så är namnet The Expendables ganska missvisande då ingen verkar kunna dö i denna filmserie. Det skjuts och exploderar, ok en i teamet blir skadad vilket sätter Sly i sådan chock att han upplöser sitt gamla team och sätter ihop ett nytt. Märk väl skadad inte död. Actionscenerna rullar på i en oändlighet och då man vet att The Expendables inte är ”expendable” går det alldeles utmärkt att gå och fylla på kaffekoppen utan att pausa filmen, inget av vikt har hänt när man återvänder till soffan.

Avslutningsvis innehåller filmen så många ologiska manuskrumbukter att tom jag som inte brukar bry mig om sådant reagerar. Å andra sidan vad hade jag egentligen väntat mig? Jag hade redan sett de två tidigare filmerna så jag satt med facit i hand. Slutsatsen blir nog att det är jag som är mest korkad i sammanhanget.

Regi: Patrick Hughes

Betyg: 2/10

Szabadesés/Free fall (2014 Ungern)

szabadeses-435892lTrots att jag inte blev speciellt förtjust i den ungerska filmen Taxidermia blev jag motvilligt nyfiken på filmens regissör György Pálfi och resultatet blev att jag spanade in hans senaste film Szabadesés eller Free fall som den heter på engelska. Det är en antologifilm där ett hyreshus och en kvinna som begår självmord är det som länkar samman de olika berättelserna.

Filmen startar med riktigt sliten tant som släpar sig uppför trapporna i hyreshuset där hon bor. Hon stånkar och flåsar för vart trappsteg på vägen mot taket. Vid varje våning där damen stannar för att pusta ut får vi tittare en glutt in vad som pågår i en av lägenheterna på våningsplanet. Det är märkliga och oftast (för mig) obegripliga historier som vi får ta del av. I en lägenhet pågår det en fest där merparten av deltagarna verkar vara medlemmar i en kör. Det som gör att tillställningen sticker ut en aning är att en av deltagarna är helt näck men ingen i det övriga sällskapet verkar reagera nämnvärt över den saken. På ett annat våningsplan huserar en gynekolog som sysslar med något som bäst kan beskrivas som omvänd abortering (om jag nu förstått det hela rätt) och i en tredje lägenhet tas uttrycket säker sex på lite väl stort allvar. Det finns fler berättelser men detta var ett axplock över vilka märkligheter som tydligen pågår i ungerska hyreshus.

Att kalla Free fall för en lättförståelig film är att ta i men den är klart sevärd. Till skillnad mot Taxidermia där de grafiska scenerna fördunklade historien väcker Free fall min fantasi. Jag gör åtminstone ett försök att tolka de olika historierna och begripa vad de handlar om. Det är mycket möjligt att det bara är en handfull lösryckta drömsekvenser regissören kokat ihop eller så kanske de har en djupare mening, jag vet inte men en film som får mig att fundera och filosofera är inte bortkastad. Påpekas bör att det finns en del äckliga scener men jämfört med regissörens tidigare film är de en ”walk in the park”.

Regi: György Pálfi

Betyg: 6/10

 

Årets bästa filmer 2014

2014-cc

Jösses anacka (som Marcus brukar säga) vilket år! Innan jag visste ordet av satt jag med ett tjugotal filmer som jag tyckte i stort sett lika bra om. Nummer ett till tre på listan var de enda som satt säkert men resten …… Då 2014 var ett fantastiskt år när det rörde min omhuldade skräckgenre skulle över hälften av filmerna på listan kunna vara just skräckisar. Nu blev det inte som så. För att överhuvudtaget kunna få ihop en lista fick jag gå på magkänslan och upplevelse – då tog skräckisarna s.a.s ut varandra och jag satt med en årslista som känns lite annorlunda och nästan, på sina ställen, lite småmysig. Att göra en tio topp lista över skräckfilmer 2014 hade nog varit en lättare uppgift.

it-follows-2014-high-heels-beginning

10. It follows: En film som levde upp till hypen. Perfekta miljöer, bra tempo och mycket bra musik samt rysligt så det räckte och blev över.

the-little-death-b3

9. The Little death: Antologifilm om kärlek men mer inriktad på människors besvär att få till det i sängkammaren. Otroligt rolig i sina stunder men med ett stänk av allvar.

kingsman

8. Kingsman:The Secret service: Underhållande actionfilm med mycket hög omtittningspotential. Har sett den tre gånger vid det här laget.

the-last-five-years-trailer

7. The last five years: Snäppet vassare än årets andra suveräna musikal, The last five years dras iofs med träbocken Jeremy Jordan men det glömmer man då  Anna Kendrick är fantastisk i filmen. Slutscenen slår tom finalen i filmen som tar hem detta års förstaplats.

ladda ned

6. St. Vincent: Stoppa pressarna! En film med ett barn i en av huvudrollerna!! Mot alla odds är ungen bra och filmen innehåller, trots att det är en komedi, en viss svärta och en underbar Bill Murrey  i rollen som OveYngve, Vincent.

2yfU80m3FT

5. The Tribe: Trodde inte filmen skulle hamna på listan men den släpper banne mig inte sitt grepp om mig efter jag sett den. Storyn är kanske inte så originell men till form och utförande är filmen mycket speciell.

9jojkk

4. Paddington; Årets mysfest. En film man mår bra av att se – det kan man komma långt med.

file_598950_nightcrawler-trailer-1042014-100947

3. Nightcrawler: Obehaglig och cynisk film. Gyllenhaal är fantastisk i rollen som psykopaten Lou Bloom.

small_1402417389

2. Wild tales: Än en antologifilm men nu med hämnd som tema. Trots det något mörka temat är filmen mycket rolig och jag satt med ett elakt flin under större delen av speltiden. Första och sista berättelsen är bäst.

whiplash-4

1. Whiplash: Årets enda tia hamnar på förstaplatsen. Jag var helt slut mentalt efter sista scenen. Välförtjänt Oscar till J.K. Simmons.

Kvar att se: B.la Foxcatcher, Boyhood, The Judge,  Still Alice, A most violent year, Tusk, Calvary, 

Bubblare: Birdman, 71, God help the girl, The last shift, Digging up the marrow, Predestination, The Drop, The Possesion of Michael King, Among the Living, Captain America: Winter soldier  och några till.

En iskall jävel (2014 Norge)

b8d91ssStellan Skarsgård spelar snöröjaren Nils Dickman. Han trivs med sitt liv i ett litet norsk samhälle men så slår tragedin till en dag. Hans son hittas död på en tågperrong och dödsorsaken är en överdos. Polisen avskriver det hela som en trist händelse men Nils får upp ett spår och begriper att hans son blivit mördad av en maffiaorganisation. Nils bestämmer sig för att hämnas sin sons död och börjar beta av maffiafamiljens medlemmar en efter en.

Det låter som en klassisk hämndfilm och till en början verkar det också vara det men snart ändras filmens konturer och till något som påminner ganska mycket om bröderna Coen. Persongalleriet är lite skevt och de flesta av filmens karaktärer verkar vara lite småknepiga. Filmen präglas också av en viss torr humor samt en hel del roliga detaljer. Roligast är maffiabossens hem som verkar vara svindyrt om man kollar inredningen men möbler, tavlor är så smaklösa att det svider i mina ögon.

Det kan vara ett problem när filmer som på ytan verkar seriösa och allvarliga tar en mer komiska riktning. Risken är stor att det blir tramsigt och man inte tar något på allvar. Regissören Hans Petter Moland parerar detta bra och Kraftidioten, som filmen heter på norska,  slår aldrig över och blir larvig. En roande norsk kriminalare med en mycket hög bodycount.

Regi: Hans Petter Moland

Betyg: 8/10

The Imitation game (2014 Storbr)

imitation_gameThe Imitation game är en s.k based on a true story (BOATS) film, en genre som vuxit explosionsartat under senare år. Numera verkar var och varanan film handla om någon man eller kvinna i historien. Filmbolagens förtjusning är ganska begriplig då man egentligen har storyn klar och bara behöver putsa till den lite så den passar bättre dramaturgiskt. Det är ingen favoritgenre hos mig men filmerna slinker ned lätt och är oftast ganska oförargliga skapelser.

The Imitation game handlar om den brittiska matematikerna och kodknäckaren Alan Turing. Han verkade under andra världskriget och om man ska tro filmen (vilket man aldrig ska göra när det rör sig om BOATS) lyckades han i stort sett på egen hand bygga en föregångare till datorn som knäckte tyskarnas kodmaskin Enigma, f.ö ett ämne man aldrig verkar tröttna på i filmens värld (undrar när filmen om vaktmästarna på Bletchley park kommer?). Turing passar utmärkt för en film av detta slag då han troligen hade någon form av bokstavskombination så man kan ge honom en gäng sköna one-liners under filmens gång för att lätta upp stämningen. Vidare var han även homosexuell detta under en tid då det var förbjudet vilket gör att personen bär på ett socialt stigma som väcker ett medkännande hos biopubliken. Cheferna på filmbolaget måste ha jublat när de fick Turings livshistoria i knäet.

Filmen funkar så klart vilket de flesta filmer inom denna genre gör. Man har kastat in ett gäng karaktärsskådisar som sköter sig bra, miljöerna hör till en tid och miljö jag uppskattar (hemmafronten under 2:a världskriget) och slutligen handlar det om spioner och dubbelspel på hög nivå, alltid uppskattat. Välgjord film med bra skådisar om en intressant person och inte så mycket att klaga på mer än att det som vanligt blir urvattnat och standardiserat – en film i mängden av BOATS.

Regi: Morten Tyldum

Betyg: 6/10

Lost soul: The Doomed journey of Richard Stanley’s Island of Dr. Moreau (2014 USA)

10615778_10153110868744115_1156425091_nFilmen The Island of Dr Moreau har jag skrivit tidigare om här. Den brukar ibland dyka upp på listor över världens sämsta filmer vilket jag iofs kan begripa men dålig är den inte däremot lite konstig och märklig. Dagens inlägg handlar om filmens produktion det är en historia som är både rolig, tragisk och helt galen. När jag sett klart dokumentären är jag förundrad över att man överhuvudtaget lyckades göra en film.

Richard Stanley var i början av 90-talet en regissör från Sydafrika som med filmerna Hardware och Dust devil uppnått viss kultstatus. Han hade en ide om att filma H.G Wells roman The Island of Dr Moreau. Bolaget New Line cinema nappade och budgeten låg på kring 8 miljoner $. Efter ett tag började man pumpa in mer pengar i projektet och när skådisar som Val Kilmer (han var en het skådis en gång i tiden) och Marlon Brando blev aktuella gick filmen från att vara en mindre produktion till att bli en storfilm. Filmbolaget började få kalla fötter när det rörde Richard Stanley förmåga att dra ett såpass stort projekt i hamn. Jag ska erkänna att herr Stanley ger ett aningens excentrisk intryck så helt obefogad var nog inte bolagets oro. Efter många turer fick han kicken och man tog in John Frankenheimer som regissör. Ett inte helt lyckat val skulle det visa sig. Stanley smet i väg in i djungeln och besökte inspelningen i smyg maskerad som djurmänniska.

Brando och Kilmer tålde inte varandra. Frankenheimer och Kilmer tålde inte varandra. Man hyrde in 300 hippies och annat märkligt folk som statister, det var sex och drogpartyn. Brando och Kilmer gjorde allt i sin makt för att slippa filma. Brando skrev om manus i syfte att sabotera filmen genom att göra den allt märkligare. Han fick inte med iden att Dr. Moreau skulle vara en delfin men både bisarr sminkning, Mini-me och den beryktade plåtburken kan läggas till Brandos konto. Kort och gott filmproduktionen var en katastrof och det måste nog räknas som ett mirakel att man fick en film att visa för betalande publik.

Vems felet var är svårt att finna då alla skyller på varandra. Brando och Frankenheimer är döda, Kilmer, Perlman och Thewlis är inte med i dokumentären så allas synpunkter har inte kommit fram. Dokumentären försöker å andra sidan inte att skuldbelägga någon. Den berättar storyn från början till slut utan några pekpinnar vilket nog inte behövs, berättelsen talas s.a.s för sig själv.  Lost soul: The Doomed journey of Richard Stanley’s Island of Dr. Moreau är i sin form en ganska ordinär dokumentärfilm med folk som blir intervjuade mixat med klipp från filmproduktionen men det är en fascinerade historia som är väl värd att ses gärna då i kombination med den färdiga produkten.

Regi: David Gregory

Betyg: 7/10

Filmspanarna: Udda yrken.

11189914_oriDagens filmspanarfilm blir den inte helt obekanta filmen Birdman som kammade hem en och annan Oscar i årets gala. Michael Keaton spelar Riggan en skådespelare som vill komma in i de fina salongerna. Under 90-talet tjänade hans storkovan i rollen som superhjälten Birdman. Rollen gav pengar men inte respekt. Han karriär har gått i stå och i ett desperat försök att bli en erkänd skådis väljer han att satsa sina sista slantar på en Broadwaypjäs som producent, regissör och skådis. premiären närmar sig och Riggans problem ökar lavinartat. Han tvilvar på sig själv, hör röster,bråkar med sin dotter och det som såg ut att vara en skänk från ovan när den välrenommerade skådisen Mike (Edward Norton) hastigt hoppar in som ersättare i pjäsen visar sig bli en kreativ mardröm.

Jag hade inte speciellt höga förväntningar på filmen och somnade in gott vid första försöket. Utvilad med en kopp kaffe gav jag mig i kast med filmen än en gång och nu gick det genast bättre. Birdman är kanske inte en film som skakar om ens värld men det är en film som sprudlar av kreativitet. Regissören Alejandro González Iñárritu hantverk är utsökt och detta i kombination med att i lugn och få sitta och se en människa bryta ihop blev för mig två oväntat underhållande timmar. Filmen ger illusionen av att vara gjord i en enda tagning vilket sög mig in i berättelsen. Av och till fick jag känslan av att jag var med i filmen som en passiv åskådare. Birdman har ett speciellt soundtrack som i stort sett bara består av trummor, något som förstärker upplevelsen av Riggans stress och ångest. Sist men inte minst är filmen rolig vilket var det sista jag väntat mig. På minuskontot är som vanligt mitt tyckade att filmen är lite för lång och för att den skulle få toppbetyg skulle det krävas att jag brydde mig mer om karaktärerna i filmen, nu blir de mest roande rollfigurer som jag kanske inte bryr mig så värst mycket om i ärlighetens namn.

Regi: Alejandro González Iñárritu

Betyg: 8/10

Det var bloggerskan Sofia som föreslog att vi båda skulle se denna film i samband med temat udda yrken. Jag tackade glatt ja men satt sedan med en film som jag för mitt liv inte kunde knöka in i ett tema som redan var svårt från start. Vari består det udda yrkesvalet i filmen Birdman? Svaret var så självklart att man (jag) missade det först. Skådespelare såklart!.

Yrket är mångas dröm men om man gjorde en arbetsbeskrivning på jobbet som ska utföras verkar det egentligen helt sinnessjukt.  På givet kommando ska man förtränga sin identitet och istället gestalta en fiktiv människas tankar, handlingar och känslor på ett övertygande vis. Om denna beskrivning stod i platsannonsen skulle det nog bli ganska få ansökningar. Trots detta är arbetet eftersökt och skådespelare står högt i social rang. Egentligen är det ganska märkligt att man högaktar en yrkesgrupp som sysslar med fiktion. Varför det är så är intressant att fundera på.

Jag ber dock att få återkomna i frågan då jag för ögonblicket läser en bok av en expert i ämnet: Från min Loge på Dramaten av Börje Ahlstedt. Han kanske har en annan syn på saken och kan tom möjligtvis leverera svaret på min fundering.

filmspanarna-bred

Vad andra filmspanare har att säga om ämnet kan ni läsa om här:

Jojjenito

Fripps filmrevyer

Rörliga bilder och tryckta ord

Fiffis filmtajm

Mexico barbaro (2014 Mexico)

MEXICO-VOD-mofsfaTidigare i veckan skrev jag om en tysk antologifilm som inte var någon trevlig tillställning. På Monsters of film festivalen visade man även en mexikansk antologiskräckis. Jag var förväntansfull över denna titt för värre än det tyska dravlet kunde det väl ändå inte vara? Men se det kunde det visst vara och jag fick än en gång bittert erfara att botten på skittunnan har oanade djup.

Mexico barbaro består av tiotalet historier. Det rör sig om allt från sexsugna spöken, troll som våldtar oskulder, revanchsugna prostituerade och lite annat smått och gott. Många av filmerna saknar helt poäng och känslan av att man bara ville filma lite, oviktigt vad är högst påtaglig. Jag undrar lite över hur man lyckats med konststycket att samla ihop Mexikos sämsta regissörer och manusförfattare i en och samma film. För detta kan väl inte vara gräddan av landets filmmakare? Om så är fallet är det riktigt illa.

Jag ger ett par exempel och varnar för spoilers. En reporter samtalar med en gangster som har uppgifter om en massaker. Gangstern berättar att hans ledare använder sig av en aztekisk rit där han hugger huvudet av sina offer. Intervjuoffret ber sedan reportern att följa med till ett garage där han öppnar porten och visar en massa avhuggna huvuden. Slut på storyn. Vad leder berättelsen? Är slutklämmen att gangstern visar upp vad han redan berättat?  I den still går de flesta av berättelserna. Märkligast var storyn om någonting (fråga mig inte vad men det verkade vara en gubbe(?) i konstig mask) som beordrar en tjej att hon ska tömma sin systers vagina på blod annars kommer gubben i masken att suga ut tjejens själ genom röven. Japp det är storyn. Varför detta sker vet jag inte. Vad det är för varelse vet jag inte och hur man tömmer en vagina på blod vet jag inte och vill inte heller bli upplyst om saken. Själen och röven…. don´t go there. Varför det här antologifilmen gjordes vet jag inte heller.

Det kan också möjligtvis vara som så att jag kanske möjligtvis har sett en film som går helt över huvudet på mig. Kanske har Mexico barbaro ett djupt filosofiskt budskap över att livet kan vara lite djävligt ibland.. Eller så kanske är budskapet att man får ta skeden i vacker hand men jag känner att jag desperat greppar efter halmstrån här för det finns inget jag finner vara förmildrande i denna sunkiga soppa.

Regi: En hel hög mexikaner som totalt saknar talang

Betyg: 1/10

Last shift (2014 USA)

MV5BMTQ2NDM5NTMwMF5BMl5BanBnXkFtZTgwMTkzMDA4NjE@._V1__SX1857_SY903_En polisstation ska stängas för gott men då bevisförrådet inte har tömts kan man inte lämna stationen obevakad. Istället för att hyra in ett vaktbolag för dyra pengar väljer ledningen att låta en nyexaminerad polis hålla vakt under den sista natten och lotten faller på den unga polisen Jessica. Hon är som sagt ny på jobbet och vill verkligen inte klanta till det, hon har ett rykte att leva upp till då hennes far var polis och dödades i tjänsten. Jessicas pass startar stillsamt även om den tomma stationen är lite småruggig. Tystnaden bryts av att det ringer på stationens telefon, i luren är det en panikslagen kvinna som hävdar att hon blivit kidnappad. Samtalet bryts och en bekymrad Jessica ringer till den nyöppnade stationen. Där hävdar man att ingen utomstående kan ringa till Jessicas telefon.

En första blick på filmen gör att man tycker sig tro att detta är en vanlig dussinskräckis, fylld med kassa skådisar och billig CGI gjord utan en känsla för varför man gör skräckisar – nämligen för att skrämmas. Inget kunde vara mer fel. Den för mig helt okända Juliana Harkavy är i stort sett filmens enda skådis. Klart att det dyker upp en och annan ovälkommen besökare under nattens men det är Harkavy som är med i de flesta scenerna och hon sköter jobbet bra.

Filmen är krypande ruggig och man överanvänder inte effekter utan väljer ofta att skrämmas med små medel men även en hel del jumpscares. Vanligtvis ogillar jag detta trick men i Last shift funkar det för en gångs skull. Visst det är CGI effekter, spöken, blod och annat snask men det görs på ett bra sätt och man går aldrig till överdrift. Vidare tycker jag att manus klarar av att besvara den fråga man som tittare ställer sig: Varför drar inte Jessica från stationen på en gång?. Genom att ge henne en någorlunda (för att vara en skräckfilm i alla fall) stabil bakgrund begriper jag varför hon inte drar på stört när det börjar bli otrevligt. Även bakgrunden till spökerierna på stationen är gjorda med en viss ambition så tittarna bjuds även på ett litet mysterium som nystas upp allt efter som berättelsen utvecklas.

Det är bara att tacka och ta emot när sådana här fina lågbudgetproduktioner (antar jag att det är) dyker upp. Det är just filmer som Last shift som gör att man harvar igenom en massa skit då man aldrig kan veta var guldkornen döljer sig.

Fiffi kollar in en liten pärla till film från Nya Zeeland och Sofia har dagen till ära valt en för mig helt okänd film.

Regi: Anthony DiBlasi

Betyg: 8/10