Årets bästa filmer 2014

2014-cc

Jösses anacka (som Marcus brukar säga) vilket år! Innan jag visste ordet av satt jag med ett tjugotal filmer som jag tyckte i stort sett lika bra om. Nummer ett till tre på listan var de enda som satt säkert men resten …… Då 2014 var ett fantastiskt år när det rörde min omhuldade skräckgenre skulle över hälften av filmerna på listan kunna vara just skräckisar. Nu blev det inte som så. För att överhuvudtaget kunna få ihop en lista fick jag gå på magkänslan och upplevelse – då tog skräckisarna s.a.s ut varandra och jag satt med en årslista som känns lite annorlunda och nästan, på sina ställen, lite småmysig. Att göra en tio topp lista över skräckfilmer 2014 hade nog varit en lättare uppgift.

it-follows-2014-high-heels-beginning

10. It follows: En film som levde upp till hypen. Perfekta miljöer, bra tempo och mycket bra musik samt rysligt så det räckte och blev över.

the-little-death-b3

9. The Little death: Antologifilm om kärlek men mer inriktad på människors besvär att få till det i sängkammaren. Otroligt rolig i sina stunder men med ett stänk av allvar.

kingsman

8. Kingsman:The Secret service: Underhållande actionfilm med mycket hög omtittningspotential. Har sett den tre gånger vid det här laget.

the-last-five-years-trailer

7. The last five years: Snäppet vassare än årets andra suveräna musikal, The last five years dras iofs med träbocken Jeremy Jordan men det glömmer man då  Anna Kendrick är fantastisk i filmen. Slutscenen slår tom finalen i filmen som tar hem detta års förstaplats.

ladda ned

6. St. Vincent: Stoppa pressarna! En film med ett barn i en av huvudrollerna!! Mot alla odds är ungen bra och filmen innehåller, trots att det är en komedi, en viss svärta och en underbar Bill Murrey  i rollen som OveYngve, Vincent.

2yfU80m3FT

5. The Tribe: Trodde inte filmen skulle hamna på listan men den släpper banne mig inte sitt grepp om mig efter jag sett den. Storyn är kanske inte så originell men till form och utförande är filmen mycket speciell.

9jojkk

4. Paddington; Årets mysfest. En film man mår bra av att se – det kan man komma långt med.

file_598950_nightcrawler-trailer-1042014-100947

3. Nightcrawler: Obehaglig och cynisk film. Gyllenhaal är fantastisk i rollen som psykopaten Lou Bloom.

small_1402417389

2. Wild tales: Än en antologifilm men nu med hämnd som tema. Trots det något mörka temat är filmen mycket rolig och jag satt med ett elakt flin under större delen av speltiden. Första och sista berättelsen är bäst.

whiplash-4

1. Whiplash: Årets enda tia hamnar på förstaplatsen. Jag var helt slut mentalt efter sista scenen. Välförtjänt Oscar till J.K. Simmons.

Kvar att se: B.la Foxcatcher, Boyhood, The Judge,  Still Alice, A most violent year, Tusk, Calvary, 

Bubblare: Birdman, 71, God help the girl, The last shift, Digging up the marrow, Predestination, The Drop, The Possesion of Michael King, Among the Living, Captain America: Winter soldier  och några till.

En iskall jävel (2014 Norge)

b8d91ssStellan Skarsgård spelar snöröjaren Nils Dickman. Han trivs med sitt liv i ett litet norsk samhälle men så slår tragedin till en dag. Hans son hittas död på en tågperrong och dödsorsaken är en överdos. Polisen avskriver det hela som en trist händelse men Nils får upp ett spår och begriper att hans son blivit mördad av en maffiaorganisation. Nils bestämmer sig för att hämnas sin sons död och börjar beta av maffiafamiljens medlemmar en efter en.

Det låter som en klassisk hämndfilm och till en början verkar det också vara det men snart ändras filmens konturer och till något som påminner ganska mycket om bröderna Coen. Persongalleriet är lite skevt och de flesta av filmens karaktärer verkar vara lite småknepiga. Filmen präglas också av en viss torr humor samt en hel del roliga detaljer. Roligast är maffiabossens hem som verkar vara svindyrt om man kollar inredningen men möbler, tavlor är så smaklösa att det svider i mina ögon.

Det kan vara ett problem när filmer som på ytan verkar seriösa och allvarliga tar en mer komiska riktning. Risken är stor att det blir tramsigt och man inte tar något på allvar. Regissören Hans Petter Moland parerar detta bra och Kraftidioten, som filmen heter på norska,  slår aldrig över och blir larvig. En roande norsk kriminalare med en mycket hög bodycount.

Regi: Hans Petter Moland

Betyg: 8/10

The Imitation game (2014 Storbr)

imitation_gameThe Imitation game är en s.k based on a true story (BOATS) film, en genre som vuxit explosionsartat under senare år. Numera verkar var och varanan film handla om någon man eller kvinna i historien. Filmbolagens förtjusning är ganska begriplig då man egentligen har storyn klar och bara behöver putsa till den lite så den passar bättre dramaturgiskt. Det är ingen favoritgenre hos mig men filmerna slinker ned lätt och är oftast ganska oförargliga skapelser.

The Imitation game handlar om den brittiska matematikerna och kodknäckaren Alan Turing. Han verkade under andra världskriget och om man ska tro filmen (vilket man aldrig ska göra när det rör sig om BOATS) lyckades han i stort sett på egen hand bygga en föregångare till datorn som knäckte tyskarnas kodmaskin Enigma, f.ö ett ämne man aldrig verkar tröttna på i filmens värld (undrar när filmen om vaktmästarna på Bletchley park kommer?). Turing passar utmärkt för en film av detta slag då han troligen hade någon form av bokstavskombination så man kan ge honom en gäng sköna one-liners under filmens gång för att lätta upp stämningen. Vidare var han även homosexuell detta under en tid då det var förbjudet vilket gör att personen bär på ett socialt stigma som väcker ett medkännande hos biopubliken. Cheferna på filmbolaget måste ha jublat när de fick Turings livshistoria i knäet.

Filmen funkar så klart vilket de flesta filmer inom denna genre gör. Man har kastat in ett gäng karaktärsskådisar som sköter sig bra, miljöerna hör till en tid och miljö jag uppskattar (hemmafronten under 2:a världskriget) och slutligen handlar det om spioner och dubbelspel på hög nivå, alltid uppskattat. Välgjord film med bra skådisar om en intressant person och inte så mycket att klaga på mer än att det som vanligt blir urvattnat och standardiserat – en film i mängden av BOATS.

Regi: Morten Tyldum

Betyg: 6/10

Lost soul: The Doomed journey of Richard Stanley’s Island of Dr. Moreau (2014 USA)

10615778_10153110868744115_1156425091_nFilmen The Island of Dr Moreau har jag skrivit tidigare om här. Den brukar ibland dyka upp på listor över världens sämsta filmer vilket jag iofs kan begripa men dålig är den inte däremot lite konstig och märklig. Dagens inlägg handlar om filmens produktion det är en historia som är både rolig, tragisk och helt galen. När jag sett klart dokumentären är jag förundrad över att man överhuvudtaget lyckades göra en film.

Richard Stanley var i början av 90-talet en regissör från Sydafrika som med filmerna Hardware och Dust devil uppnått viss kultstatus. Han hade en ide om att filma H.G Wells roman The Island of Dr Moreau. Bolaget New Line cinema nappade och budgeten låg på kring 8 miljoner $. Efter ett tag började man pumpa in mer pengar i projektet och när skådisar som Val Kilmer (han var en het skådis en gång i tiden) och Marlon Brando blev aktuella gick filmen från att vara en mindre produktion till att bli en storfilm. Filmbolaget började få kalla fötter när det rörde Richard Stanley förmåga att dra ett såpass stort projekt i hamn. Jag ska erkänna att herr Stanley ger ett aningens excentrisk intryck så helt obefogad var nog inte bolagets oro. Efter många turer fick han kicken och man tog in John Frankenheimer som regissör. Ett inte helt lyckat val skulle det visa sig. Stanley smet i väg in i djungeln och besökte inspelningen i smyg maskerad som djurmänniska.

Brando och Kilmer tålde inte varandra. Frankenheimer och Kilmer tålde inte varandra. Man hyrde in 300 hippies och annat märkligt folk som statister, det var sex och drogpartyn. Brando och Kilmer gjorde allt i sin makt för att slippa filma. Brando skrev om manus i syfte att sabotera filmen genom att göra den allt märkligare. Han fick inte med iden att Dr. Moreau skulle vara en delfin men både bisarr sminkning, Mini-me och den beryktade plåtburken kan läggas till Brandos konto. Kort och gott filmproduktionen var en katastrof och det måste nog räknas som ett mirakel att man fick en film att visa för betalande publik.

Vems felet var är svårt att finna då alla skyller på varandra. Brando och Frankenheimer är döda, Kilmer, Perlman och Thewlis är inte med i dokumentären så allas synpunkter har inte kommit fram. Dokumentären försöker å andra sidan inte att skuldbelägga någon. Den berättar storyn från början till slut utan några pekpinnar vilket nog inte behövs, berättelsen talas s.a.s för sig själv.  Lost soul: The Doomed journey of Richard Stanley’s Island of Dr. Moreau är i sin form en ganska ordinär dokumentärfilm med folk som blir intervjuade mixat med klipp från filmproduktionen men det är en fascinerade historia som är väl värd att ses gärna då i kombination med den färdiga produkten.

Regi: David Gregory

Betyg: 7/10

Filmspanarna: Udda yrken.

11189914_oriDagens filmspanarfilm blir den inte helt obekanta filmen Birdman som kammade hem en och annan Oscar i årets gala. Michael Keaton spelar Riggan en skådespelare som vill komma in i de fina salongerna. Under 90-talet tjänade hans storkovan i rollen som superhjälten Birdman. Rollen gav pengar men inte respekt. Han karriär har gått i stå och i ett desperat försök att bli en erkänd skådis väljer han att satsa sina sista slantar på en Broadwaypjäs som producent, regissör och skådis. premiären närmar sig och Riggans problem ökar lavinartat. Han tvilvar på sig själv, hör röster,bråkar med sin dotter och det som såg ut att vara en skänk från ovan när den välrenommerade skådisen Mike (Edward Norton) hastigt hoppar in som ersättare i pjäsen visar sig bli en kreativ mardröm.

Jag hade inte speciellt höga förväntningar på filmen och somnade in gott vid första försöket. Utvilad med en kopp kaffe gav jag mig i kast med filmen än en gång och nu gick det genast bättre. Birdman är kanske inte en film som skakar om ens värld men det är en film som sprudlar av kreativitet. Regissören Alejandro González Iñárritu hantverk är utsökt och detta i kombination med att i lugn och få sitta och se en människa bryta ihop blev för mig två oväntat underhållande timmar. Filmen ger illusionen av att vara gjord i en enda tagning vilket sög mig in i berättelsen. Av och till fick jag känslan av att jag var med i filmen som en passiv åskådare. Birdman har ett speciellt soundtrack som i stort sett bara består av trummor, något som förstärker upplevelsen av Riggans stress och ångest. Sist men inte minst är filmen rolig vilket var det sista jag väntat mig. På minuskontot är som vanligt mitt tyckade att filmen är lite för lång och för att den skulle få toppbetyg skulle det krävas att jag brydde mig mer om karaktärerna i filmen, nu blir de mest roande rollfigurer som jag kanske inte bryr mig så värst mycket om i ärlighetens namn.

Regi: Alejandro González Iñárritu

Betyg: 8/10

Det var bloggerskan Sofia som föreslog att vi båda skulle se denna film i samband med temat udda yrken. Jag tackade glatt ja men satt sedan med en film som jag för mitt liv inte kunde knöka in i ett tema som redan var svårt från start. Vari består det udda yrkesvalet i filmen Birdman? Svaret var så självklart att man (jag) missade det först. Skådespelare såklart!.

Yrket är mångas dröm men om man gjorde en arbetsbeskrivning på jobbet som ska utföras verkar det egentligen helt sinnessjukt.  På givet kommando ska man förtränga sin identitet och istället gestalta en fiktiv människas tankar, handlingar och känslor på ett övertygande vis. Om denna beskrivning stod i platsannonsen skulle det nog bli ganska få ansökningar. Trots detta är arbetet eftersökt och skådespelare står högt i social rang. Egentligen är det ganska märkligt att man högaktar en yrkesgrupp som sysslar med fiktion. Varför det är så är intressant att fundera på.

Jag ber dock att få återkomna i frågan då jag för ögonblicket läser en bok av en expert i ämnet: Från min Loge på Dramaten av Börje Ahlstedt. Han kanske har en annan syn på saken och kan tom möjligtvis leverera svaret på min fundering.

filmspanarna-bred

Vad andra filmspanare har att säga om ämnet kan ni läsa om här:

Jojjenito

Fripps filmrevyer

Rörliga bilder och tryckta ord

Fiffis filmtajm

Mexico barbaro (2014 Mexico)

MEXICO-VOD-mofsfaTidigare i veckan skrev jag om en tysk antologifilm som inte var någon trevlig tillställning. På Monsters of film festivalen visade man även en mexikansk antologiskräckis. Jag var förväntansfull över denna titt för värre än det tyska dravlet kunde det väl ändå inte vara? Men se det kunde det visst vara och jag fick än en gång bittert erfara att botten på skittunnan har oanade djup.

Mexico barbaro består av tiotalet historier. Det rör sig om allt från sexsugna spöken, troll som våldtar oskulder, revanchsugna prostituerade och lite annat smått och gott. Många av filmerna saknar helt poäng och känslan av att man bara ville filma lite, oviktigt vad är högst påtaglig. Jag undrar lite över hur man lyckats med konststycket att samla ihop Mexikos sämsta regissörer och manusförfattare i en och samma film. För detta kan väl inte vara gräddan av landets filmmakare? Om så är fallet är det riktigt illa.

Jag ger ett par exempel och varnar för spoilers. En reporter samtalar med en gangster som har uppgifter om en massaker. Gangstern berättar att hans ledare använder sig av en aztekisk rit där han hugger huvudet av sina offer. Intervjuoffret ber sedan reportern att följa med till ett garage där han öppnar porten och visar en massa avhuggna huvuden. Slut på storyn. Vad leder berättelsen? Är slutklämmen att gangstern visar upp vad han redan berättat?  I den still går de flesta av berättelserna. Märkligast var storyn om någonting (fråga mig inte vad men det verkade vara en gubbe(?) i konstig mask) som beordrar en tjej att hon ska tömma sin systers vagina på blod annars kommer gubben i masken att suga ut tjejens själ genom röven. Japp det är storyn. Varför detta sker vet jag inte. Vad det är för varelse vet jag inte och hur man tömmer en vagina på blod vet jag inte och vill inte heller bli upplyst om saken. Själen och röven…. don´t go there. Varför det här antologifilmen gjordes vet jag inte heller.

Det kan också möjligtvis vara som så att jag kanske möjligtvis har sett en film som går helt över huvudet på mig. Kanske har Mexico barbaro ett djupt filosofiskt budskap över att livet kan vara lite djävligt ibland.. Eller så kanske är budskapet att man får ta skeden i vacker hand men jag känner att jag desperat greppar efter halmstrån här för det finns inget jag finner vara förmildrande i denna sunkiga soppa.

Regi: En hel hög mexikaner som totalt saknar talang

Betyg: 1/10

Last shift (2014 USA)

MV5BMTQ2NDM5NTMwMF5BMl5BanBnXkFtZTgwMTkzMDA4NjE@._V1__SX1857_SY903_En polisstation ska stängas för gott men då bevisförrådet inte har tömts kan man inte lämna stationen obevakad. Istället för att hyra in ett vaktbolag för dyra pengar väljer ledningen att låta en nyexaminerad polis hålla vakt under den sista natten och lotten faller på den unga polisen Jessica. Hon är som sagt ny på jobbet och vill verkligen inte klanta till det, hon har ett rykte att leva upp till då hennes far var polis och dödades i tjänsten. Jessicas pass startar stillsamt även om den tomma stationen är lite småruggig. Tystnaden bryts av att det ringer på stationens telefon, i luren är det en panikslagen kvinna som hävdar att hon blivit kidnappad. Samtalet bryts och en bekymrad Jessica ringer till den nyöppnade stationen. Där hävdar man att ingen utomstående kan ringa till Jessicas telefon.

En första blick på filmen gör att man tycker sig tro att detta är en vanlig dussinskräckis, fylld med kassa skådisar och billig CGI gjord utan en känsla för varför man gör skräckisar – nämligen för att skrämmas. Inget kunde vara mer fel. Den för mig helt okända Juliana Harkavy är i stort sett filmens enda skådis. Klart att det dyker upp en och annan ovälkommen besökare under nattens men det är Harkavy som är med i de flesta scenerna och hon sköter jobbet bra.

Filmen är krypande ruggig och man överanvänder inte effekter utan väljer ofta att skrämmas med små medel men även en hel del jumpscares. Vanligtvis ogillar jag detta trick men i Last shift funkar det för en gångs skull. Visst det är CGI effekter, spöken, blod och annat snask men det görs på ett bra sätt och man går aldrig till överdrift. Vidare tycker jag att manus klarar av att besvara den fråga man som tittare ställer sig: Varför drar inte Jessica från stationen på en gång?. Genom att ge henne en någorlunda (för att vara en skräckfilm i alla fall) stabil bakgrund begriper jag varför hon inte drar på stört när det börjar bli otrevligt. Även bakgrunden till spökerierna på stationen är gjorda med en viss ambition så tittarna bjuds även på ett litet mysterium som nystas upp allt efter som berättelsen utvecklas.

Det är bara att tacka och ta emot när sådana här fina lågbudgetproduktioner (antar jag att det är) dyker upp. Det är just filmer som Last shift som gör att man harvar igenom en massa skit då man aldrig kan veta var guldkornen döljer sig.

Fiffi kollar in en liten pärla till film från Nya Zeeland och Sofia har dagen till ära valt en för mig helt okänd film.

Regi: Anthony DiBlasi

Betyg: 8/10

White God (2014 Ungern)

alternative-poster-for-white-god-is-as-gripping-and-powerful-as-the-film-itself-magnoli-327318”Italienarna är kloka människor då de uppfostrar sina hundar med käpp”. Dessa ord är inte mina utan en kollega som inte har mycket till övers för våra fyrfota vänner. Dagens film utspelar sig i Ungern där man likt italienarna gärna tar till käppen i hunduppfostringssyfte (åtminstone i denna film) vilket kommer få fatala följder för en hel den människor (och hundar).

White god , eller Revolten som den tydligen ska heta på svenska, den titeln på en filmaffisch har åtminstone inte jag sett röken av, börjar lite som Lassiefilm. Den unga tjejen Lili blir tvungen att bo hos sin pappa då mamman ska resa bort några månader. Hon har med sig sin hund Hagen något hennes far inte uppskattar. Till slut tröttnar han på djuret och dumpar Hagen vid vägkanten till sin dotters förtvivlan. Lili letar efter hunden och han efter henne och filmen verkar utvecklas till en sådan där tröttsam ett-djur-söker-efter-sina ägare-film men det intrycket ändras kvickt. Hagen får nu stöta på en annan verklighet han jagas av hundfångare, hamnar i hundkampsport, misshandlas och far allmänt illa,  till slut gör Hagen och hans vänner uppror mot människorna.

Det låter korkat men filmens handling funkar om man köper att hundarna besitter en övernaturlig intelligens. Filmens stora stjärna är hunden Hagen. Vanligtvis när man ser djur på film kan man ana tränaren som står och viftar bakom kameran med en köttbit men av detta märks intet i White god och huvudrollshunden blir mer en av skådisarna och kanske den bäste av de alla om man vill vara lite elak. Filmens sista halvtimme när hundarna gör uppror är maffig men det räcker inte till att göra White god till en bra film. Filmen är lite spretig i sitt berättande och jag finner scenerna med Lili vara lite småtrista i jämförelse med Hagens äventyr. En halvtimme kortare hade inte skadat slutprodukten.

Nu är det här säkerligen en film som troligen har något halvdolt budskap inbakat i handlingen. Vad vet jag inte riktigt då filmen inte engagerade mig till vidare filosoferande men gillar man hundar som ger igen så……..

Regi: Kornél Mundruczó

Betyg: 4/10

The Devils hand (2014 USA)

the-devil-s-hand-trailer-e-poster-del-thriller-sovrannaturale-con-jennifer-carpenter-2Om det inte hade varit för att man varit försiktigt positiv om filmen på bloggen Fear not the dark hade  jag nog skippat denna rulle för börjar det inte råda inflation på besatta flickor? Jag undrar lite försynt varför det aldrig är killar som blir besatta? Nåväl filmen visade sig vara bättre än vad jag trott, jag kan tom sträcka mig så långt och påstå den kändes lite fräsch i en annars ganska så trött subgenre.

I en sekt som påminner ganska så mycket om Amishfolket har man under lång tid levt under en profetia att sex flickor kommer födas under samma natt. En av dessa flickor kommer att bli djävulens sändebud på sin 18 års dag. När så sex kvinnor börjar krysta fram sex flickor under en och samma natt försöker byns religiöse ledare att döda ungarna något som ett av barnens föräldrar sätter stopp för. Åren går och de sex tjejerna bildar lite av en egen grupp i samhället. Byborna glor snett på ungdomarna och man anar det värsta. När så 18 års dagen står inför dörren börjar någon att döda flickorna och folk i deras närhet. Om det är en jordisk mördare eller om det är onda makter som bedriver sitt spel är osäkert ända in till slutet.

Det är just det sista som gjorde att filmen lyfte sig över mängden av besatta-av-djävulen filmer. Då jag hela tiden är osäker över vad som egentligen pågår blir filmen kanske mer intressant än vad den egentligen är. Filmmakarna hinner lägga in ett par vändningar mot slutet och den sista tvisten tog mig på sängen om jag ska vara ärlig. Skönt att en luttrad skräckfilmstittare kan få bli överraskad för en gångs skull. Skön stämning och fullt acceptabla skådisar med Jennifer Carpenter som elak styvmor i täten gör detta till en sevärd liten skräckis.

Regi: Christian E. Christiansen

Betyg:6/10

Unfriended (2014 USA)

UNFRIENDED-PosterEtt gäng ungdomar träffas över en chatt för att……chatta. De känner alla varandra väl sedan tidigare men en utomstående tränger sig på diskussionen. Denna någon är anonym men verkar känna till allt om deltagarna i samtalet även deltagarnas innersta hemligheter. Stämningen på chatten blir allt olustigare och man försöker bli av med den objudne gästen något som får otrevliga konsekvenser för de inblandade.

Hela filmen utspelar sig på en dataskärm. Det blir tröttande i längden att se youtubeklipp, kommentarer som skrivs och följa en muspekare som rör sig över skärmen. Tanken var nog god på pappret och har man trots allt vävt ihop en ganska intressant om än minimalistisk skräckis. Problemet är att det aldrig blir rikitig spännande. Det klickas på datskärmar skriks och ojas och jag undrar i mitt stilla sinne varför deltagarna inte bara stänger av sina datorer när sessionen blir allt otrevligare. Unfriended är intressant om än ett misslyckande som nog hade passat bättre i kortfilmsformat. Filmen The Den som också i stort sett utspelar sig på olika dataskärmar var avsevärt mer lyckad i sitt utförande.

Regi: Levan Gabriadze

Betyg: 2/10

The Canal (2014 Irland)

1P0txCIrländsk skräckfilm kan det vara något? Jodå det här var inte alls illa. Arkivarien David lever tillsammans med sin hustru och son i ett hus som enligt mitt sätt att se på saken är alldeles för stort och formligen skriker ut ”här spökar det”. Jag skulle aldrig övernatta frivilligt  i huset än mindre köpa det så egentligen skulle man kunna säga att paret har sig själva att skylla. Med andra ord än en film och ett spökhus och massa cgi-effekter – trodde jag. Redan en kvart in i filmen tar The Canal  en helt annan vändning och utvecklas till något som var avsevärt rysligare än en historia om ett spökhus. En del filmer mår bäst av att man inte säger så mycket om handlingen och The Canal vinner nog på att man vet så lite som möjligt innan man sätter sig ned för att se filmen.

Det är en lite annorlunda skräckis mot vad man kanske är van vid. Storyn rör sig framåt i sakta mak och har hela tiden en aura av hopplöshet och ångest över sig. Det är grått smutsigt, skitigt och dunkelt. Vidare så vet man inte riktigt vart man har filmens huvudperson och vad som är verklighet eller inte? The Canal är inte någon mysskräckis det är en film man mår lite smådåligt över när eftertexterna rullar men det är en bra film bara man inte hoppas på att få se en  lättviktig Hollywoodskräckis.

Regi: Ivan Kavanagh

Betyg: 7/10

Även Fiffi har skrivit om filmen.

The Tribe (2014 Ukraina)

tribulSergey börjar på en internatskola där alla, både personal och elever, är döva. Han tas upp i gänget som styr skolan med järnhand. De rånar, säljer knark och agerar hallickar för skolans kvinnliga elever. När Sergey blir kär i en av tjejerna och försöker hindra att hon deltar i prostitutionen bryter helvetet loss och Sergey står ensam mot skolans ledare.

The Tribe är en väldigt annorlunda film. All dialog i filmen sker på teckenspråk utan några undertexter – vilket gör att de enda som möjligtvis kan begripa vad som ”sägs” i filmen är de personer som kan kan teckenspråk på Ukrainska. Till en början kände jag hur rastlösheten grep tag i mig då jag inte fattade vad folk sa till varandra men allteftersom filmen rullade på sögs jag allt mer in i rollfigurernas tysta värd. Jag började att observera andra saker som man kanske inte gör vanligtvis när man ser en film och förmågan att tolka det visuella fick arbeta lite extra. Detta gjorde att The Tribe blev lite av en unik filmupplevelse –  åtminstone för mig. Många gånger blir man bortskämd av mediet och får allt serverat på fat via dialogen men The Tribe gjorde att jag fick en ny erfarenhet.

Det är som man säkert redan har förstått ingen munter historia. Det är miserabla människoliv, de flesta i filmen har ingen som helst förståelse för människovärde och gruppen som styr skolan påminner av och till om en flock djur som agerar på ren instinkt. Vidare är miljöerna öststatsgråa det är betong, skitigt och slitet. Kort och gott: The Tribe är ingen ”klackarna i taket” film. Regissören Miroslav Slaboshpitsky jobbar med långa scener med få klipp vilket gör att tempot blir lågt men också att filmen stundtals blir svår att se under scener som innehåller våld och förnedring då kameran aldrig lämnar det som sker. Filmen hade kanske kunnat mått gott av att vara liiiite kortare men då hade jag kanske inte fått den meditativa känsla som tittningen gav mig.

Regi: Miroslav Slaboshpitsky

betyg: 7/10

The Little death (2014 Australien)

TLD_NEW_YEZERSKIThe Little death är en avsevärt trevligare film från down under än Snowtown. Filmen består av ett antal kortare historier som länkas samman. Gemensamt för alla historierna är att de handlar om människor som har det svårt på det sexuella planet i sina förhållanden. Vi har frun som inser att hon endast blir upphetsad när hennes man gråter och går lite väl långt i sin iver at göra sin man upprörd. Vi har paret som efter ett tips från sin terapeut försöker sig på rollspel för att det ska tända till i sängkammaren. Problemet är bara att mannen tar det hela på lite för stort allvar. Vi har mannen vars fru inte visar någon ömhet och han tar till metoder som är allt annat än ok för att få närhet. Slutligen är det paret där frun har en sexuell fantasi som mannen försöker att infria med risk för sitt eget liv. Filmen avslutas med en historia om en dövspråkstolk som får ett mycket obekvämt och lite annorlunda uppdrag.

De olika historierna binds samman kanske lite väl löst och man skulle nog nästan kunna kalla The Little death för en antologifilm. Hur som helst så är det en rolig film om ömkansvärda människor som tar i lite väl mycket i jakten på att ha ett tillfredsställande förhållande. Bra men för mig okända skådisar och underhållande historier som jag inte vet hur de ska sluta gör detta till en klart sevärd film.

Regi: Josh Lawson

Betyg: 8/10

The Quiet ones (2014 USA)

The_Quiet_Ones_posterEn del filmer går tvärs genom huvudet på en. The Quiet ones är en sådan film. Jag såg den för ett par veckor sedan och när jag nu sätter mig ned för att skriva om filmen är det mest luddiga hågkomster som dyker upp i skallen. Inte ett gott tecken.

Filmen är än en s.k found-footage film men den utspelar sig i Storbritannien så vi slipper åtminstone en Bigfoot som ränner runt och gapar i ytterkanten av bilden. Berättelsen utspelar sig under 70 talet där en något överentusiastisk professor samlar en grupp studenter för att dokumentera forskning som inte är helt ok. Professorn är nämligen lagt beslag på en ung tjej som hävdar att hon är besatt men den självgode akademikern hävdar det motsatta och menar att han kan bota sin ”patient”. Formulering ”lägga beslag på” passar verkligen då tjejen hålls inspärrad av professorn som sköter experimentet med fast hand. Redan här drog jag öronen åt mig då det känns osannolikt, även om historien utspelar sig under det något obalanserade 70 talet, att man kunde stoppa undan folk lite sådär bara därför man har en himla massa universitetspoäng.

The Quiet ones är en ganska seg historia och är en typisk ”var det här allt man fick för pengarna film”. Den är helt ok när det rör karaktärer och miljöer och känns relativt välproducerad men om man ser en skräckis vill man åtminstone att det ska hända något och inte bara titta på massa studenter som hunsas av en halvstollig professor ackompanjerade av en tjej i vitt nattlinne som gapar och vrålar.

Regi: John Pogue

Betyg: 3/10