Jane got a gun (2015 USA)

Jane lever ett stillsamt liv som bonde eller något i den stilen i New Mexico. En dag kommer hennes man hem svårt skadad och muttrar något om  att Bishop närmar sig. Med sin man sängliggandes försöker nu Jane att övertala sin f.d fästman Dan att hjälpa henne innan Bishop och hans gäng hittar familjen. Dan är till en början inte värst intresserad av att hjälpa kvinnan som dumpade honom men faller till slut till föga.

Det som är mest intressant med denna något stillsamma västern är inte historien i nutid utan vad som lett fram till situationen. Bit för bit under filmens gång läggs pusslet i tillbakablickar om varför Bishop är ute efter Jane och hennes man samt varför hon dumpade den till synes rekorderlige Dan. Det är denna historia som driver filmen framåt men visst är det lite spännande att se hur två personer ska kunna hålla stånd mot ett helt band av desperados som närmar sig.

Natalie Portman, Joel Edgerton och Ewan McGregor spelar huvudrollerna och de är oftast stabila skådisar så även denna gång även om de kanske inte direkt gör några hejdundrande insatser. Filmen har väl en och annan logisk lucka men den var av modell mindre så de kunde jag blunda för. På det hela en ganska stabil västernrulle med en pulshöjande shootout som final. Som bonus lärde jag mig också hur himla mycket stålar man kunde få om man levererade efterlysta personer till sheriffen. Värd en titt om man gillar genren.

Regi: Gavin O’Connor

Betyg: 6/10

Demon ( Polen 2015)

Ännu en bröllopsfilm på bloggen. Denna gång är det Piotr som ska gifta sig med Zaneta. Då han bott i London har han inte träffat brudens familj mer än över Skype så det är lite stelt till en början. Hur som helst är det ett stort bröllop och man knusslar inte med mat och vodka. Allteftersom festen fortskrider börjar Piotr må allt sämre. Han känner sig yr, ser syner och blöder näsblod. Svärfadern börjar ångra den påkostade festen och är mer orolig vad gästerna ska säga om brudgummens beteende än dennes hälsa. Piotr svamlar om ett skelett han sett kvällen innan och om en främmande kvinna. Kan han möjligen ha blivit besatt av en dybbuk?

Först hade jag tänkt ta med filmen i förra veckans skräckfilmstema men Demon är ingen skräckfilm. Lite smårysligt är det vid något tillfälle men filmen är mer att likna vid ett drama med en del komiska inslag. För en gångs skull begrep jag vilken underliggande historia regissören ville berätta. Demon är ett anklagande finger mot Polens val att försöka sopa undan den egna befolkningens behandling av judarna under 2:a världskriget. Detta har gått så långt att man i landet har börjat skriva om sin historia och det är numera brottsligt att påstå att en del polacker hjälpte till i förintelsen. Piotr representerar här judarna och svärfadern naturligtvis den polska staten.

Ovanstående tolkning kan kanske låta långsökt men i filmen ges ett flertal ledtrådar om vad det rör sig om så om man bara känner till lite om andra världskriget och nutida nyhetsrapportering från Polen torde det inte råda några tveksamheter. Det var också trevligt med en film som har ett underliggande budskap som inte pressas ned i halsen på en (Candyman 2021) eller är helt obegripligt om inte regissören berättar för den oförstående publiken vad denne menar (A Serbian film). I Demon är det alldeles lagom klurigt för en person som mig och det gör att filmen växer lite.

Om man vill kan man naturligtvis strunta i detta och se Demon som en tragikomisk film om ett väldigt misslyckat bröllop pga en sorgsen ande, Det funkar också.

Regi: Marcin Wrona

Betyg: 7/10

Don Juan ( 2015 Sverige )

Don Juan är den sista filmen jag ser i den polskfödde regissören Jerzy Sladkowski trilogi om människoöden Ryssland. Jag har mött sorgsna båtresenärer i något som påstås vara en nöjeskryssning, en ensamstående mamma som drömmer om att bli modell i Moskva och nu som final den autistiske Oleg som löper gatlopp bland terapeuter i staden Nizjnij Novgorod.

Trots funktionsnedsättningen anser hans mamma Marina att sonen ska gaska upp sig och bli en riktig man. För att få hjälp med detta skickar hon Oleg till en massa olika terapeuter som har lite annorlunda metoder för ”bota” pojken. En delar ut örfilar och rider på Oleg som en häst så han ska förstå vilken börda han är för sin mor. En annan terapeut är lite stillsammare och berättar i lugna ordalag att Oleg är ett ok för modern och samhället. Oleg träffar även en s.k livscoach i stil med Runar eller Kay Pollack där bla följande dialog utspelar sig:

LC-Du måste hitta en tjej.

O-Jag vet inte hur man gör.

LC-Det är bara att gå fram och ge dom en kyss eller ta dom brösten.

O-Kommer inte polisen då?

LC-Det händer bara i USA

Som ni förstår verkar loppet kört för Oleg. Det blir inte bättre av att mormor gör blixtvisiter i hemmet och skäller på sin dotter som sitter i köket och gråter eller att mamman när hon tröttnar på Oleg hotar med att ringa sinnessjukhuset. Det vänder dock när mamman tar sin son till en talpedagog som även driver en teaterförening.

Första halvtimmen av Don Juan satt jag och funderade på om jag skulle klara av mer rysk misär men då berättelsen tog en oväntad vändning åt det positiva hållet är jag glad att jag höll ut.

Ett problem med dokumentärer är att man som tittare inte vet hur mycket som är iscensatt och i fallet med Don Juan finner jag det svårt att tro att det verkligen finns så goda människor som Oleg möter i teatersällskapet. Men visst varför inte? Egentligen kostar det inget att vara snäll och jag tror inte att ryssar är annorlunda när det rör den tanken.

Sista scenerna i dokumentären är nog bland det mest hjärtvärmande jag sett på film och om man känner för att se Sladkowskis trilogi  bör man starta med Vodkafabriken och avsluta med Don Juan. Då går känslan från mörkaste elände till hopp om mänskligheten. Rekommenderas varmt.

Regi:Jerzy Sladkowski

Betyg: 8/10

Deutschland 83, 86, 89 (2015 – 2020 Tyskland)

Den östtyska ledningen ser en chans att få in en spion i NATOS högkvarter i Berlin. Valet faller på den unge soldaten Martin Rauch. En av orsakerna till valet är att hans moster sitter högt upp i den östtyska partiledningen. Motvilligt åtar sig Martin uppdraget och  får kodnamnet Kolibri. Martin är något av en naturbegåvning i spioneriets värld. Han gör vad han kan för att överleva och är osedvanlig duktig på att ta tillfallet i akt. Uppdraget som känns lite till en början som ett pojkboksäventyr för Martin blir med ens allvarligare då missförstånd gör att hotet om ett kärnvapenkrig blir högst reellt och den enda som har en möjlighet att stoppa det är just Martin.

I Deutschland 86 har Martin hamnat i malpåse i Afrika och måste ta sig hem då han får nys om ett terrordåd som planeras i Berlin. Naturligtvis tror man på båda sidor om muren att det är Kolibri som är hjärnan bakom det planerade dådet. Sista och avslutande delen rör Berlinmurens fall vilket ställer till problem för Martin då det finns en och annan som nu ser möjligheten att reda ut gamla oförrätter.

 

 

 

 

 

 

 

 

Den första delen är solklart den bästa men serien håller dock hela vägen in i mål även om det märks att man har lite problem med manus sista säsongen som tar ett par sidospår som kunde skippats.

Serien är som bäst när man får se de kommunistiska partipamparna som integrerar mellan varandra samtidigt som de ger sken av att vara goda vänner. Det är även underhållande att se hur de alla utåt försöker leva efter de kommunistiska idealen samtidigt som frestelserna från väst lockar. Speciellt sista delen är underhållande då det blir en huggsexa över vad som är kvar av det forna DDR. Serien blir här komisk och påminner av och till om The Death of Stalin. Det är alltid smått underhållande med folk som ljuger för sig själva.

Deutschland 83 – 89 är väl inte direkt en nagelbitare men som tittare vet jag aldrig riktigt vart jag har Martin. Han är precis som en spion ska vara, en undflyende figur som är lite okarismatisk. Jag vet heller inte om han planerat allt från start till mål eller om han är en person som är duktig på att avläsa omgivningarna och reagerar spontant därefter. Martin är vid seriens slut fortfarande lite av en gåta för mig. Som jag tidigare skrev gillade jag även de smått absurda inslagen som de flesta diktaturer verkar lida av.

Deutschland 83-89 är kanske inte den mest minnesvärda serie jag sett men den har något som gör att jag fastnar. En anledning kan vara att jag faktiskt inte har en aning om hur det ska sluta. Handlingen är svår att förutsäga. Förhoppningsvis kommer hela serien ut i en box då jag hjärtans gärna gör ett återbesök till 80-talets Berlin.

Betyg: 8/10

American Ultra (2015 USA)

Om man tar och mixar filmerna The Long kiss goodnight samt The Bourne Identity och kastar in Jesse Eisenberg samt Kristen Stewart i smeten blir resultatet dagens film American ultra – fast resultatet är långt ifrån lika bra som ovan nämnda filmer.

Mike är en slacker som bor hos sin flickvän Phoebe. När han inte jobbar på det lokala snabbköpet tillbringar han dagarna med att röka på i hemmets soffa. Han tänker överraska sin flickvän med en resa till Hawaii men får en ångestattack, något han tydligen alltid får när han är från sin hemstad en längre tid. Köpet av flygbiljett registreras av CIA och en kader lönnmördare skickas till den lilla hålan för att eliminera Mike då han ovetandes bär på en hemlighet.

Om man inte kan acceptera Jesse Eisenberg som mördarmaskin (något som i rättvisans namn är att verkligen sträcka på trovärdigheten) kan det vara svårt att svälja American Ultra. Jag lyckades motvilligt med detta och resultatet blev inte så pjåkigt men filmen dras med ett stort problem. Det är svårt att veta om det är en actionthriller eller actionkomedi man tittar på. En hel del scener är lite småroliga, samtidigt är filmen både våldsam och har en allvarligare ton. Jag som tittar på filmen får då besvärligt att komma in i berättelsen då den velar lite väl mycket mellan sina genrer med resultatet att det blir varken eller.  På plussidan ligger bra fightscener och en hel del action som är klart godkänd samt många kända skådisar i små och stora roller.

Vill man slå ihjäl lite tid på blodig action och få en någorlunda acceptabel rulle till livs är American ultra helt ok fast med facit i hand skulle jag nog istället sett om de två filmerna som inledde dagens inlägg.

Regi:Nima Nourizadeh

Betyg: 4/10

Lumberjack Man (2015 USA)

Av och till hamnar jag framför en film där jag ställer mig frågor som: Hur kom man på detta eller vem pumpade in pengar i projektet och framför allt hur kan någon överhuvudtaget vilja bli förknippad med denna film? Lumberjack man är en sådan film.

Handlingen går i korthet ut på att någon slaktar ungdomar på ett kyrkläger dvs något man sett i otaliga slasherfilmer tidigare men det är i detaljerna denna rulle sticker ut i jämförelse med många andra filmer i genren. Detaljer jag under över hur det gick från dålig ide till film. Varnar här för spoilers.

Mördaren Lumberjack man är ett spöke som uppstår vart trettionde år. Han startar med att grädda gigantiska pannkakor som han sedan drar runt på en kärra i skogarna på jakt efter offer. Varför kanske någon undrar? En helt rimlig fråga i sammanhanget. Spöket behöver blod till sina pannkakor därav alla mord. Vad är det för fel på gammal hederlig lönnsirap kanske någon annan undrar? Klart att det finns ett ”logiskt” svar på denna fråga. Lumberjack man tål inte detta då han mördades genom att dränkas i just lönnsirap av en illasinnad person som ville åt hans recept på pannkakor. Där har ni filmens premiss och det är fritt fram för Lumberjack man att slakta kyrkungdomar på löpande band genom att slita ut silikonbröst, slå ihjäl dem med stora pannkakor (ja det sker jag lovar på heder och samvete) och spetsa dem på allahanda ting.

Spännande? Nej. Underhållande? Nej. Konstigt? Definitivt ja.

Jag kände mig manad att kolla upp ”skådisarna” till denna rulle. Det var ett blandat sällskap bestående av röstskådisar, Michael Madsen (!) och tjejer som har filmer på sitt CV jag vanligtvis inte brukar kolla in som t.ex X-men XXX, uppföljaren Wolverine XXX eller varför inte Deep Kissing Lesbians 2. Den här castingen kan möjligen förklara varför de fromma kyrkflickorna var överdrivet förtjusta i att bada näck samt att smörja in sig med kopiösa mängder lotion.

Jag tror att tanken var att göra en s.k skräckkomedi men det det finns inget roligt med denna film den är bara märklig från start till mål. Det blir dock inte bottenbetyg då en film där jag sitter och ser ut som en gädda på land under titten åtminstone har gett mig något.

Regi: Josh Bear

Betyg: 2/10

Frågan är nu vem som grävt fram den sämsta filmen för dagen. jag eller Sofia?

Savageland (2015 USA)

2011 massakrerades befolkningen i den lilla staden Sangre de Cristo som ligger vid den mexikanska gränsen. Misstankarna faller på den illegala invandraren Francisco som arbetat i området. Han är iofs sig närapå katatonisk efter gripandet men enligt myndigheterna pekar bevisen solklart ut Francisco som mördaren. Det finns dock ett och annat som är svårt att förklara, dels så saknas det en hel del kroppar och hur kan en enda människa döda en hel stad under en natt? En journalist börjar undersöka fallet och när han finner en fotorulle som dokumenterar vad som hänt under natten kommer en helt annan berättelse i dagen.

Savageland är en s.k mockumentär dvs en påhittad berättelse men som ger sken av att vara sann. Det är inte någon ryslig eller spännande film men jag sugs in i berättelsen och filmen har mig fast efter ett par minuter. Man lyckas väl med att skapa illusionen att det är på riktigt det enda som bryter illusionen är just fotorullen då myndigheterna vägrar inse vad det egentligen sker på bilderna. Korkat folk finns det gott om men här slås det ett och annat rekord i ren och skär idioti. Det kan iofs förklaras med att det bland dessa myndighetspersoner finns en hel del folk med rasistiska tankar om mexikaner. Det är lättare att få sina fördomar bekräftade än att inse sanningen.

En klart sevärd liten skräckis men jag skulle älska att få den som ”riktig” spelfilm ur Franciscos perspektiv. Det hade blivit en nagelbitare av rang.

Regi:Phil Guidry, Simon Herbert och David Whelan

Betyg: 8/10

Sofias val för dagen läser ni om här

Welcome to Leith (2015 USA)

I den amerikanska delstaten North Dakota ligger det lilla samhället Leith. Samhället har 24 stycken invånare och alla känner varandra. När en man vid namn Craig Cobb flyttade in blev han till en början välkomnad även om man tyckte att han verkade vara lite mysko. Cobb köpte upp ett par tomter och alldeles för sent gick det upp för invånarna vad han var för filur. Cobb är nämligen ett ledande namn inom vit-makt rörelsen och tänker skapa ett samhälle för sina gelikar i Leith. Ganska snart kom det folk ur rörelsen på besök och en familj med vit-makt sympatier flyttade in. Cobb strävade efter att locka anhängare till samhället så de blev i majoritet och därmed genom politiska beslut skulle skapa sitt drömsamhälle.

Detta var en intressant dokumentär på flera plan. Det första man slås av är att i en demokrati är detta fullt möjligt och det är en obehaglig tanke att såpass mörka krafter ganska så lätt kan få fäste. Vi behöver inte gå speciellt långt för att inse detta då vi har ett parti i riksdagen med en femtedel av folkets röster. Ett parti som anser att kulturen ligger i blodet. 30-talet någon?

Samhället Leith och dess invånare var en ny erfarenhet. Det är inte var dag North Dakota är i ropet. Platt, grått och deprimerande. För att trivas där måste man nog gilla naturen och ensamheten. Jag kan med emfas påstå att det inte kommer vara ett framtida semestermål men som sagt intressant att få en liten inblick i.

Det som väckte mest tankar hos mig är hur Cobb och hans anhang blir bemötta. Det är trakasserier, sönderskurna bildäck, protester och okvädingsord från både invånare och protestgrupper som åker till Leith. Frågan är vem som startade konflikten och frågan blir då hur är det tänkt att en demokrati ska fungera? Vart går gränsen för vad ett samhället anser vara acceptabla medborgare? Hur hade t.ex ett lesbiskt par emottagits i Leith? Dessa frågor väcktes av mig som tittare och tråkigt nog slog inte dokumentären in på detta spår. Det är alltid intressant när det blir en grå sanning istället för den svart/vita skildring som Welcome to Leith presenterade.

Regi: Michael Beach Nichols, Christopher K. Walker

Betyg: 6/10

Bolshoi babylon (2015 Storbr)

2013 blev Bolshoi balettens konstnärlige chef Sergei Filin attackerad av två män som kastade syra i hans ansikte. Under polisutredningen visade det sig att de två männen hyrts av en dansare vars flickvän inte fått rollen som Odette i Svansjön. Det skulle visa sig att bakom den anrika balettens kulisser dolde det sig ett ormbo av korruption, intriger och maktspel. 

Dokumentären Bolshoi babylon består av intervjuer med folk som på ett eller annat vis är inblandade i teatern. Producenter, regissörer och dansare intervjuas och det växer fram en bild av en arbetsplats som inte verkar vara speciellt trevlig.

Att få en roll i en balett är för många en fråga om liv eller död. Dansarna är anställda men deras kontrakt är usla. Har man ingen roll i en uppsättning blir lönen i det närmaste obefintlig samtidigt måste man hela tiden vara beredd att hoppa in därför läggs en stor del av den oavlönade tiden på att öva och åter öva. Dansarna är fast i en rävsax. För att få en roll antyds det i filmen att det är fjäsk, mutor, personliga kontakter och en och annan tjänst av det mer lättklädda slaget som gäller (ungefär samma procedur som när ett land korkat nog vill ha ett OS eller VM i fotboll).

Dokumentären är helt uppbyggd av intervjuer och det är ingen berättarröst som leder oss rätt i filmen. Jag får som tittare dra mina egna slutsatser av det som sägs i intervjuerna där de som intervjuas många gånger antyder både det ena och det andra.  Då jag inte är någon expert på vare sig balett, Bolshoi eller det ryska samhället kände jag mig av och till lite vilsen samtidigt var det skönt att få se en dokumentär som är lite utmanande då man slipper en Janne Josefsson som berättar vad jag ska tycka.

Filmen är klart värd att se då det är en historia som fascinerar. Det är också en hel del snygga bilder och jag blev lite småsugen att åka till Moskva och kolla in lite balett trots allt.

Regi:  Nick Read, Mark Franchetti

Betyg: 6/10

 

Prästen i paradiset (2015 Sverige)

Prästen Carro åker till Thailand för att hjälpa kyrkans man på plats, Krister, med att inviga en ny kyrka. Det är bråttom då statsministern tänker närvara på invigningen. På plats inser Carro att hennes uppdrag är kört,  Krister har supit och spelat bort budgeten och verkar inte bry sig nämnvärt om denna fadäs. Carro vill inget annat än att lyckas med sitt uppdrag då kyrkorådet mer eller mindre lovat henne det eftertraktade pastoratet Ingarö om hon ror invigningen i hamn.

Prästen i paradiset är troligen en helt ok film för de flesta. Den är lite smårolig, Kjell Berqkvist är med och spelar…..Kjell Bergqvist, det är välkända semestermiljöer för många svenskar och lite lagom exotiskt och Kjell ”Jägarna” Sundvall regisserar. Handlingen är iofs ganska så simpel men den har potential och man skulle nog kunna göra underhållande soppa på denna spik. Tråkigt nog så har denna rulle en air av TV4 över sig och de står mycket riktigt som medproducenter i eftertexterna. Det är en film där man gjort det mesta i sin makt för att det ska bli en film som lockar hela familjen att titta. Inget fel i det men det här fallet blir det väldigt urvattnat vilket är tråkigt då det troligen kunnat bli en film med avsevärt mer bett i. Det mest obekväma som sker i filmen är en episod med en guldfisk och jag är säker på att produktionsledningen hade ett extrainsatt möte om den sekvensens varande i filmen eller inte.

Nä detta funkar inte för mig. Det är alldeles för plastigt och ansträngt inkluderade för att jag ska kunna uppskatta filmen men bottenbetyg blir det inte, jag fick fina miljöer och helt ok skådespelare. Jag kan dock inte skaka av mig känslan av att filmen är mer en ursäkt för att ett gäng folk ville ha en betald semester i Thailand än att man brann för projektet.

Regi: Kjell Sundvall

Betyg: 3/10

The Bride (2015 Taiwan)

Hao har många järn i elden. Han och hans sambo är i full färd med att planera sitt kommande bröllop samtidigt som han i jobbet som tv-producent måste styra upp arbetet. Det blir sena kvällar och Hao rasar i säng. Då han plågas av mardrömmar är det lite si och så med nattsömnen. Showen Hao producerar rör sig om Taiwanesisk folktro och han börjar ana att hans drömmar har samband med folkseden att man blir tvångsgift med ett lik. Hao börjar nu undersöka varför just han valts ut till att bli make till en spökbrud.

Det har varit tunnsått med riktiga höjdare denna skräckfilmsvecka så det kändes skönt att hitta en film som gav mig rejäla rysningar. Haos drömmar är inget att avundas, spökerierna är av den sort jag gillar nämligen inte allt för bombastiska. Filmens onda andar är räliga, de rör sig ryckigt och gnyr med blödande ögon. Det är bara ett problem jag har under titten. Jag får inte storyn att gå ihop det verkar som att regissören och tillika manusförfattaren Lingo Hsieh missat något i sin historia. Jag gör som jag brukar när jag rör mig utanför den bekanta filmsfären och skyller på den kulturella klyftan. Jag kunde inte ha haft mer fel då filmens upplösning tar mig på sängen och jag utbrister halvhögt för mig själv när alla pusselbitar faller på plats: Fy faen! Detta var ett filmslut som var snyggt gjort och förhöjde rysligheterna.  Klart rekommendabel asiatisk skräck och jag hoppas på fler filmer från Lingo Hsieh då detta är hennes debut.

Regi: Lingo Hsieh

Betyg: 8/10

Fiffis filmval

Sofias Filmval

Alena (2015 Sverige)

Alena är en serieroman som blev en lång kortfilm som i sin tur blev en kort långfilm. Det är också något så ovanligt som en svensk skräckfilm. Alena byter från en kommunalskola till en finare privat flickskola där alla går klädda i röda uniformer och sporten lacrosse är skolans paradgren. Alena försöker passa in men blir direkt måltavla för skolan mobbare Filippa. Trakasserierna ökar men Alena har en bästis, Josefin, som hjälper henne mot antagonisterna. När Alena får en ny kompis Fabienne blir Josefin avundsjuk och på köpet allt våldsammare.

Storyn har man sett tidigare och berättelsens tvist kan man räkna ut i stora drag redan en kvart in i filmen, det är bara detaljerna som behöver fyllas ut. Alenas styrka ligger i stället i trion  Amalia Holm (Alena), Molly Nutley (Filippa) och Felice Jankell (Fabienne) som är oväntat bra. Filmens stämning och miljöer är också ett plus. Regissören Daniel di Grado ger åtminstone mig en känsla av att Alena är mer att likna vid en mörk saga. De vuxna lyser i stort sett med sin frånvaro, skoluniformerna känns malplacerade (även om om något liknande säkerligen finns på någon moderatskola i landet) och trion Holm, Nutley, och Jankells rollfigurer än nästan att likna vid karikatyrer men på ett vis som inte alls känns apart. Tvärtemot de flesta dramatenskådisar  känns tjejerna helt naturliga i både dialog och agerande trots, eller kanske tack vare, att de i agerar i en något vriden verklighet.

Det som är synd är att storyn kunnat vara lite mer spännande men tack vare bra skådisar och en stämmning som jag gillade är detta en klart godkänd svensk skräckis och det är inte fy skam då de inte växer på träd.

Regi: Daniel di Grado

Betyg: 6/10

Fiffis filmtips

Sofias filmtips

Klanen (2015 Argentina)

Klanen utspelar sig i Argentina under första hälften av 80-talet (?) och handlar om den obehagliga familjen Puccio. Familjen styrs med järnhand av pappan som arbetar inom säkerhetspolisen ett job som är lite osäkert då Argentina vid denna tid i.om Falklandskriget gick från militärdiktatur till demokrati. För att dryga ut inkomsterna sysslar familjen med kidnappningar. Äldste sonen som är en framgångsrik rugbyspelare kommer i kontakt med potentiella offer som om de är täta nog kidnappas och krävs på en lösensumma. Offren hålls fängslade i familjens hus där livet fortgår som vanligt med middagar och läxläsning. När äldste sonen blir tillsammans med en tjej börjar det bli problem då han funderar på att flytta hemifrån och pappan riskerar att mista sin kontroll över familjen.

Det som gör Klanen mer obehaglig än vad den redan är, är att den baseras på en s.k sann historia. Än värre är att denna familj inte var ensamma om sitt extraknäck. Det verkar ha varit ett helt nätverk av kidnappare som hjälps åt och allt verkar mer eller mindre ha skett utan att myndigheterna verkar ha brytt sig nämnvärt.

Det är en intressant film men då jag inte är expert på Argentinska förhållanden är det en hel del frågor som hopar sig under titten. Det blir lite oklart om hur upplägget fungerar mellan stat och brottslingar. Jag inser att pressen ökar på kidnapparna i.om omställningen från diktatur till demokrati men inte hur. Denna bit av historien hade man kunnat göra lite mer klarare åtminstone i åtanke för en internationell publik. Jag hade också önskat en backstory om hur pappan kunde få med hela sin familj i denna affärsverksamhet. Som filmen är uppbyggd kastas man nu s.a.s direkt in i handlingen och det förklaras inte så värst mycket om bakgrunden vilket är synd då det är en fascinerande historia.

Regi: Pablo Trapero

Betyg: 6/10

BOATS X 2: Pawn sacrifice & Everest

S.k Boatsfilmer är populära i Hollywood och annorstädes också för den delen.  Det känns som att var och varannan film idag baseras på någon mer eller mindre känd person. Ofta är dessa filmer ganska lättsmälta och oftast är de som jag brukar säga ”helt ok”. Det är sällan de är dåliga men å andra sidan ganska är det långt mellan topparna. Nedan betar jag av ett par BOATS som är just ”helt ok”.

Pawn Sacrifice (2014 USA). Här har filmmakarna tagit sig an schackgeniet Bobby Fischer. Sovjet dominerade schacksporten under det kalla kriget vilket var en nagel i ögat för USA. Fischer var en man med allehanda diagnoser men han var också en schackspelare av guds nåde. 1972 möttes han och den ryske schackmästaren Boris Spasskij i Reykjavik i ett antal matcher om VM-titeln. Hur det gick behöver är en fråga man inte behöver ställa då filmen som sagt är producerad i USA. Problemen med den här filmen är två: Dels är schack inte en filmisk sport, det är väldigt svårt att göra partierna spännande. Det andra är att Fischer var en jobbig jävel iofs beroende på sin sjukdom men likväl otroligt osympatisk. Detta gör att all min sympati ligger hos den stackars Spasskij  som måste utstå alla stolligheter från Fishers sida. Det kanske inte riktigt var filmmakarnas mening när de totade ihop filmen.

Pawn sacrifice är trots dessa invändningar en film om en intressant man och en intressant tid och är sevärd om man gillar genren.

Regi:  Edward Zwick

Betyg: 6/10

Everest (2015 Storbr) 1996 omkom 8 människor under ett snöoväder på världens högsta berg. Ett antal faktorer spelade in – det var s.k turister som ledsagades upp till toppen, det var alldeles för mycket folk på berget och man hade lite…..otur.  Snö, is, bergsklättring och Jake Gyllenhaal i en av rollerna vad mer kan man önska? Everest är spännande i sina stunder då jag inte har en susning om vilka som kommer att dö. Det är fina bilder och en natur som gör mig glad att jag sitter hemma i soffan och kollar in filmen.

Det jag däremot inte får är sympati för deltagarna och filmen hade lika gärna kunnat heta Idioter på resa. I mina ögon så är det en grupp idioter som gör ett avancerat och mycket dyrt självmordsförsök. Jag kan låta kallhamrad men jag har väldigt svårt att tycka synd om folk som dyker ned till havets botten, klättrar i berg, kör bil i flera hundra km i timmen och sedan går och dör. Hoppsan vad oväntat!  Förr eller senare går det åt helvete och det är ingen som tvingar dessa människor att utsätta sig för stolligheterna. Jag kan helt enkelt inte tycka synd om dem eller ens tycka att de är hjältemodiga när de kämpar för sina liv. De är bara korkade.

Trots denna invändning fyller Everest sin funktion och jag glömmer faktiskt bort vid några tillfällen att jag kollar in en film om folk som saknar både vett och sans.

Regi: Baltasar Kormákur

Betyg: 6/10