A dark song (2016 Irland)

Sophia bär på en stor sorg då hon förlorat sitt barn. Vad man förstår har hon i stort sett gett upp att leva ett vanligt liv och hennes enda mål är hämnd på den som dödat hennes barn. För att få sin hämnd betalar hon en magiker, Joseph, och de två isolerar sig i ett hus för att genomföra en besvärjelse som kommer ge Sophia sin hämnd.

Irländarna kan det här med skräck. De filmer jag sett från landet har varit bra på att frammana en ruggig stämning och så även A dark song. Filmen är iofs inte speciellt fasansfull utan ger mer av en ryslig känsla. Det är också en långsam film då det tar lång tid innan något händer men om jag jämför med It comes at night som hade samma tempo är denna film avsevärt intressantare då jag inte vet hur historien kommer utveckla sig. A Dark song har en oberäknelighet som It comes at night saknade vilket gjorde att dagens rulle var mer ryslig om man nu nödvändigtvis ska jämföra de två.

En stor del av speltiden går ut på att Joseph och Sophia bråkar främst beroende på att han beter sig som ett svin och hon tvekar om besvärjelsen kommer lyckas. Som tittare är man också hela tiden osäker på om Joseph är en bluff eller the real deal och ända till slutet är jag osäker på vad som kommer att ske. Upplösningen är dock lite väl over the top t.om för mig men på det hela är filmen helt ok. Det är inte en skräckis för alla då den säkert kan upplevas som seg men jag fann den både välgjord, intressant och lite småryslig.

Regi: Liam Gavin

Betyg: 6/10

Me before you (2016 Storbr)

Under titten av denna film pågår det en inre kamp mellan min hjärna och hjärta. Detta är en film som till en början har många minusposter på sitt konto. Dels har vi en historia om en ”vanlig” tjej som som ska ta hand om en förlamad rik kille. Vi har sett variationer av den här storyn förut både med och utan rullstol. Naturligtvis är båda huvudrollsinnehavarna fotomodellsnygga och naturligtvis lyckas hon liva upp den dystra stämningen på herrgården. Kommer det uppstå kärlek mellan de två? Kommer han att öppna upp hennes sinne för nya saker som t.ex klassisk musik och filmer med undertexter? Skiter björnen i skogen? Får jag kväljningar?

Än värre är att Lou (Emilia Clarke) som tar hand om Will (Sam Claflin) är en sådan där vedervärdig ”efter regn kommer sol människa”. Hon trallar sig genom livet och går runt med ett ständigt leende som gör att jag ställer mig frågan om människan är psykiskt frisk. OM jag varit den förlamade Will hade jag gjort allt i min makt för att undkomma denna påfrestande person.

Filmen har som sagt inte mycket på sitt pluskontot. Men så fanns det en del detaljer som ändrade min åsikt. Sam Claflin och Emilia Clarke är två skådisar som har en oemotståndlig karisma. Clarke har alldeles underbara kläder i filmen och jag sitter i spänd förväntan på vad hon ska bära för plagg i nästa scen. Det torde också vara välbekant vid det här laget att jag är en sucker för romantiska filmer. Så till slut vinner hjärtat över hjärnan och jag får motvilligt kapitulera över något så trivialt som kläder, romantik och karisma. Att det sedan blev vääääldigt dammigt på flygplanet (där jag såg filmen) och jag fick låtsasgnugga mina ögon i filmens sista scen gör att det trots mina många invändningar blir mer än godkänt till Me before you.

Regi: Thea Sharrock

Betyg: 7/10

The autopsy of Jane doe (2016 Storbr)

The Autopsy of Jane Doe visade sig vara en av de bättre skräckisarna från förra året. Ett lik av en okänd kvinna fraktas från en brottsplats till en begravningsbyrå som drivs av en far och hans son. Liket är lite av ett mysterium, vem kvinnan är och hur hon avlidit är till en början oklart. Ju längre obduktionen fortskrider desto mer tätnar mysteriet och när de två begravningsentreprenörerna till slut inser vad de har att göra med kan det redan vara försent.

Redan från start har filmen en tryckande stämning som hela tiden ökar. Jag vet att något otrevligt kommer att hända och känslan av att ”när som helst smäller det” är hela tiden närvarande.  Då filmen handlar om en obduktion så är det i och för sig lite småslafsigt men å andra sidan så har man valt att inte gotta sig i detaljer. Det är en obduktion som visas och det görs ganska så kliniskt, skräcken ligger i vad man upptäcker under obduktionen.

Brian Cox och Emile Hirsch som spelar far och son är mycket samspelta och till en början är deras agerande så trovärdigt man slipper den där vanliga skräckfilmskänslan. Nämligen att man har med idioter att göra. The Autopsy of Jane Doe funkar bäst under filmens första halvan då det är en obehaglig och olycksbådande atmosfär. När tempot vrids upp under berättelsens sista akt är det iofs inte dåligt men filmen tappar en del av den där härligt ruggiga känslan den hade i början och en och annan handling av de inblandade är inte så genomtänkt. Hur som helst är detta som sagt en av de bättre skräckisarna 2016.

Regi: André Øvredal

betyg: 7/10

 

The Void (2016 Kanada)

Den här filmen har det snackats om på olika skräckfilmsforum så jag blev lite nyfiken och fick en ganska så sanslös och äcklig film som gav mig rejäla 80-tals vibbar med en touch av John Carpenter. Inte illa!

En sen kväll stöter polismannen Daniel på en skadad man ute på landsvägen. Då han verkar vara ganska illa däran kör han honom till det närmaste sjukhuset trots att det är underbannat då man håller på att flytta efter en brand i källaren. Vid ankomsten är det skralt med hjälp, en doktor, en praktikant samt en sjuksköterska som till på köpet är Daniels ex. Det hade varit trevligt med en bättre bemanning med tanke på att sjukhuset hux flux är omringat av folk i vita kåpor och det är inte KKK som kallat till ett spontant möte.. De verkar ha följt efter den skadade mannen men varför är en fråga som tyvärr, om man har sjukhuspersonalen i åtanke, har besvarats innan natten är slut.

Här är det fullt ös. Slafs, monster, galna vetenskapsmän, en gnutta Cthulhu, tentakler, kultister och annat som hör genren till. Mot slutet är jag lite osäker på hur allt hänger samman och varför folk gör som de gör men det spelar ingen roll då filmen som sådan är grymt underhållande. Ett extra plus är att man verkar ha skippat eller åtminstone varit sparsam med CGI och jobbat med modeller som i de flesta fall är både äckliga och välgjorda. Bra tempo, någorlunda originell story, bra effekter, av och till riktigt spännande och klart godkända skådisar gör detta till en av de bättre skräckisar på senare tid även om det ballar ut lite mot slutet. Rekommenderas.

Regi: Jeremy Gillespie, Steven Kostanski

Betyg: 7/10

I Daniel Blake (2016 Storbr)

En dag drabbas byggjobbaren Daniel av en hjärtattack. Hans läkare säger att han inte får arbeta utan måste vila upp sig, försäkringskassan säger däremot att han gott kan jobba. Detta beslut gör att han får inga stålar om han inte trotsar läkarens ordination och med risk för sitt liv börjar arbeta. Daniel överklagar beslutet och hamnar i en Kafka liknade situation där vad han än gör så blir det fel. Hans enda ljuspunkt i livet är en ensamstående mamma som är i samma situation som han själv. Vänskapen sätts dock på prov när hon blir tvungen att ta till desperata metoder för att få pengar till mat, hyra och kläder.

En del filmer blir jag så jävla förbannad över när jag ser. Nu utspelar sig iofs filmen i Storbritannien som än så länge har ett sämre socialt skyddsnät än Sverige men man ser åt vilket tongångarna går i vårt land. Klyftor ökar och de styrande gör sitt bästa för att på ena eller andra viset dra upp gränser mellan de som har och de som inte har. Jag kokar inombords när jag ser filmen. Det ska erkännas att regissören  Ken Loach  har dragit på stora växlar när han låter all skit som tänkas kan drabba Daniel men likväl är det skit som drabbar folk dagligen både i vårt land och andra rika länder västvärlden.

Det är klart att filmen är ett inlägg i debatten över vilken ekonomisk politik som ska gälla. Tycker man att det är marknaden som ska gälla och att det inte finns plats i samhället för de som inte är attraktiva för denna då tycker man nog att I Daniel Blake är en ganska så trist historia om människor som även om oturen är framme borde ta mer ansvar för sina liv. Själv ser jag en film som visar på hur samhällskontraktet mer eller mindre har upphört att gälla och där folk mer eller mindre behandlas som boskap som vallas mellan låglönejobb.

När eftertexterna rullar är jag tagen, nästan utmattad och gör som svensken vanligtvis gör när något obehagligt uppdagas, knyter handen i byxfickan och tar en kopp kaffe.

Regi:  Ken Loach

Betyg: 8/10

Sacrifice (2016 Irland)

Efter ett missfall flyttar Tora med sin man Duncan till dennes hemort som ligger på Shetlandsöarna. Tanken är att de ska adoptera ett barn och finna lugn och ro i sina liv. Tora får jobb på sjukhuset och allt är frid och fröjd tills den dag hon hittar ett lik begravt på tomten. Trots att liket visar tydliga spår av att ha mördats är polisen är märkligt ovillig att utforska fyndet då man menar att det rör sig om ett flera hundra år gammalt mosslik. Tora nöjer sig inte med detta och likt Kitty drar hon igång en egen utredning för att lösa gåtan.

Det börjar bra men sedan blir det allt dummare ju längre berättelsen fortgår. Ok jag begriper att det inte hade blivit någon film om Kitty Tora hade nöjt sig med polisen förklaring men hon är irriterande nyfiken ja nästan manisk i jakten på sanningen. Det blir också lite konstigt då gåtan med liket redan fått en vettig förklaring (mosslik) som Tora vägrar att acceptera. Hon är också en baddare på att snubbla över ledtrådar och hittar saker till både höger och vänster. Hela storyn känns helt enkelt för tillrättalagd. När sedan plotten uppdagas (för naturligtvis har Tora rätt i att det lurar ugglor i mossen) är det så dumt att jag nästan kastar in handduken. Skurkarna är också så otroligt korkade att de i stort sett bjuder på att åka dit. Filmens plus är väl miljöerna, stämningen och en del av skådisarna som är helt ok men inte så mycket mer är det inte.

Regi: Peter A. Dowling

betyg: 3/10

Mechanic: Resurrection (2016 Frankrike/USA)

Statham repriserar här sin roll som Arthur Bishop, lönnmördaren vars specialitet är att få sina mord att se ut som olyckor. Bishop har dragit sig tillbaka och softar runt i största allmänhet. Lugnet bryts då en gammal barndomskamrat till Bishop vill hyra hans tjänster. Måltavlorna är alla ganska så osympatiska figurer som är mycket välbevakade. När Bishop vägrar kidnappas en kvinna, Gina, som han precis lärt känna. Då han är en gentleman ställer Bishop naturligtvis upp för att rädda Gina som inte bara är snygg hon har även ett hjärta av guld vilket illustreras av att hon driver ett barnhem i Sydostasien.

Första filmen var inte helt oäven, jag gillar premissen med s.k omöjliga uppdrag och Statham har jag alltid ett gott öga till men sicken dynga detta var. Det börjar bra med en fight i äkta Stathamstil men sedan kapsejsar filmen ordentlig. Nu kanske man inte ska ta och kräva för mycket av en film av detta slag men någon form av lägsta nivå har jag även när det gäller Jason Statham. Skurkens plan har vare sig sans eller vett, Jessica Alba som spelar den präktiga kvinnan är närapå outhärdlig i sin roll. Tanken var nog att hon skulle vara ögongodis men hennes undermåliga agerade ger mig ögoninflammation. När en skrynklig Tommy Lee Jones iförd basker och getskägg dyker upp den sista halvtimmen kastar jag nästan in handduken. Inte ens de omöjliga uppdragen är spännande. Bishop traskar i stort sett obehindrat in i de olika skurknästena och gör sitt värv. Det räcker inte att säga att det är svårt man måste visa det också.

Filmens enda ljuspunkt är Jason Statham men denna soppa kan inte ens hans karisma skyla över. Hoppas han hamnar i bättre sällskap i den kommande Meg.

Regi: Dennis Gansel 

Betyg: 2/10

Raw (2016 Frankrike)

Justine följer familjetraditionen och börjar på samma veterinärskola där hennes föräldrar tidigare gått och där även storasystern Maxine går. Familjen är vegetarianer ut i fingerspetsarna och Justine har aldrig smakat kött. Som ny på skolan utsätts hon och hennes kurskamrater för nollning och under dessa ritualer kommer det sig att hon råkar smaka kött. Där och då väcks ett begär hos Justine efter mer kött och den tidigare så timida vegetarianen börjar tappa allt mer kontroll då hennes begär efter kött växer sig allt starkare.

Denna franska film följer den galliska skräcktraditionen av slafs och äckel och bjuder b.la på följande godbitar: Rå kycklingfilé´, hjärnslafsande, kannibalfight, hundobduktioner och uppkräkning av hår. Det är en riktigt äcklig historia men samtidigt lite ömsint då man verkligen känner med Justine som verkar vara en schysst tjej som bara vill passa in. Vidare är dynamiken mellan Justine och hennes syster Maxine intressant då de verkar hysa en slags hatkärlek till varandra så filmen har mer att erbjuda än äckliga scener som fick mig att vända bort blicken vid ett par tillfällen.

Raw blir aldrig spännande men däremot håller den mitt intresse uppe då jag undrar över hur det ska gå för Justine och hennes syster som f.ö visar sig ha samma tendenser och introducerar sin lillasyster i en ganska så riskfull metod att få tag i färskt kött. Att kalla Raw för en renodlad skräckis känns fel. Jag skulle nog vilja kalla filmen för ett drama med en hel del äckliga sekvenser. Filmen är iofs obehaglig då den spelar på våra känslor för att tappa kontrollen så efter lite velande mellan genrebeteckningar kommer jag nog fram till att Raw är ett skräckdrama.

Franska skräckisar har det varit lite si och så med de senaste åren om man bortser från duon/paret (?) Julien Maury, Alexandre Bustillo suveräna filmer men Raw är ett steg i rätt riktning och jag hoppas nu att fransmännen ånyo börjar producera rejäla skräckisar igen då dessa filmer har en förmåga att krypa under skinnet på mig.

Regi: Julia Ducournau

Betyg: 7/10

A Hologram for the King (2016 Storbr)

Dagens film hade mer eller mindre helt passerat mig förbi. Jag hade inte en aning om handlingen, det enda jag visste var att Tom Hanks var med. Om det inte hade varit för att Fiffi lagt upp filmen som bubblare på sin årsbästa lista hade det nog förblivit så och jag hade missat en förbaskat trevlig liten rulle.

Hanks spelar här försäljaren Alan, en som för ögonblicket inte har det så lätt här i livet. Frun har lämnat honom, han har inte stålar att bekosta sin dotters collegeutbildning, på företaget hintas det om att han kan komma att kickas om han inte lyckas med en kommande affär och som grädde på moset han har en besvärande knöl i nacken – kan det vara cancer? I detta något loja mentala tillstånd hamnar Alan i Saudiarabien för att försöka sälja hologramteknik till landets kung. Kulturkrocken blir total och Alan känner sig än mer vilsen i livet.

A Hologram for the King påminner en aning om Lost i translation i både handling och stämning. Den stora skillnaden är väl att Hanks film är lite livligare (bör här påpeka att jag gillar Lost i translation). Det är inte någon rafflande historia och filmen bjuder inte på några gapskratt, möjligtvis ett småleende här och där. Däremot hade jag en mysig stund tillsammans med en något vilsen Hank i den den arabiska öknen och det är inte fy skam.

Filmens två stora styrkor är dels Tom Hanks som är bra på att spela ”vanlig”. Alan är nog som folk är mest, han är en trevlig prick som haft lite otur i livet på senare tid. Filmens andra styrka är att  regissören Tom Tykwer inte faller i fällan och skildrar saudiaraberna som konstiga. Istället ges en bild av två kulturer som är olika på både gott och ont och de kommer inte alltid överens. A Hologram for the king är iofs en flyktig film men den förtjänar avsevärt mer uppmärksamhet än den fått.

Regi: Tom Tykwer

Betyg: 7/10

Sadako vs Kayako (2016 Japan)

Mer behöver inte betyda bättre. Någon filmbolagsdirektör i Japan ansåg tydligen att det vore en utmärkt ide att sammanföra spökena Sadako (The Ring) med Kayako (The Grudge). Kanske tänkte man att det skulle bli dubbelt så hemskt? Kanske är uttrycket ju fler kockar desto sämre soppa obekant i Japan?

Det börjar helt ok med en tjej som ska överför sina föräldrars bröllopsvideo till en cd-skiva. Hon hyr en gammal VHS som innehåller ett gammalt videoband och resten kan ni själva räkna ut.

Inledningen var som sagt ganska så fyndig i hur man förde in ett V/H/S band i dagens digitala värld och skulle nog ha kunnat funkat bra som film om man inte bara från höger kastade in spökhuset med Kayako. Hur detta kom in i handlingen begrep jag inte riktigt. En lång stund känns det som två filmer i en och till slut kom den där otrevliga känslan av att de hittade på storyn allt efter som de filmade och då blir det sällan bra. Filmen känns bara ansträngd och är till på köpet en ganska så trist historia. Välj något annat istället.

Regi: Kôji Shiraishi

Betyg: 2/10

Rogue one (2016 USA)

Om man ska titta på Star wars filmerna i kronologisk ordning är denna film nummer fyra i ordningen. Sedan Disney köpte rättigheterna till Star wars universumet har man hitintills sett till att prångla ut en film om året och det verkar inte finnas något slut. En av cheferna på Disney hävdade att ingen nu levande person kommer få se slutet på Star wars sagan, tanken svindlar!. Snacka om att suga på en filmisk karamell.

Rogue one utspelar sig i glappet mellan de två första trilogierna och här handlar det om att rebellerna ska finna ritningarna till dödsstjärnan. Man har nämligen fått information om att detta megavapen innehåller ett dolt konstruktionsfel men för att hitta bakvägen in till förstörelsen av vapnet måste man som sagt knycka ritningarna som naturligtvis är väl bevakade.

Jag kanske inte är rätt person att bedöma denna film då jag inte är överdrivet förtjust i Star wars. Filmerna är i sina bästa stunder helt ok men inte så mycket mer. Rouge one startar som ett avsnitt av tv-programmet Packat och klart på speed. Berättelsen flänger och far kring hela galaxen och personer och planeter passerar i snabb revy. Det är inte svårförståeligt men intrycket blir hafsigt och splittrat.

Ingen av filmens rollfigurer är speciellt intressanta och det är ganska talade att historiens mest intressanta person är en robot – det säger ganska mycket om hur mycket jag bryr mig om hur det går för de inblandade. Å andra sidan vet jag ungefär hur det kommer att sluta då den första dödsstjärnan sprängdes i bitar redan 1977. Rouge one är en milt underhållande film men på det stora hela är det ett jaha.

Enda gången jag blev känslomässigt berörd var när de hiskliga cgi versionerna av Carrie Fisher och Peter Cushing dök upp. Då sträckte jag lite på mig i soffan, gnuggade ögonen och undrade om filmens producenter sett filmen innan premiären för det var bland det jävligaste jag sett i filmväg – åtminstone i en film med en prislapp på 200 miljoner dollar.

Regi: Gareth Edwards

Betyg: 5/10

 

Kollektivet (2016 Danmark)

När Eriks far går bort ärver han dennes stora hus och sätter ut det till försäljning. Hans fru Anna är av en annan åsikt och vill att man ska starta ett kollektiv. Efter tjat och påståenden om att han är tråkig viker sig Erik och man börjar plocka in folk för att skapa sitt kollektiv. Erik känner sig undanskuffad och lite vilsen i den nya ”familjen” och när en av hans elever gör närmanden tar han tacksamt emot inviterna och resten går käpprätt åt helvete.

Till att börja med startar jag med att konstatera att jag alla dagar i veckan hade checkat in på rum 237 på hotell Overlook än att bo i ett kollektiv som torde vara en av de vidrigaste boendeformer som någonsin existerat. Alltid folk omkring en och alla beslut ska röstas igenom efter diskussioner. Fy faen vilken tillvaro! Filmen Kollektivet blir för mig som att se en obehaglig skräckis.

I grund och botten är detta en dansk feelbad historia om ett äktenskap som går i kras inför öppen publik. Som sådan funkar filmen ganska väl även om jag inte riktigt kan förstå fruns handlingar efter att makens affär uppdagats men visst, desperata situationer föder desperata handlingar.

Det som inte funkar så bra är väl just själva kollektivet. De övriga rollfigurerna är inte så mycket mer än statister i  skilsmässodramat mellan Erik och Anna. Det kollektivets medlemmar gör är väl att ge en ganska så tragisk situation ett bisarrt skimmer då parets äktenskapskris stundtals förvandlas till en allmän diskussionsfråga kring matsalsbordet. En märklig situation men å andra sidan utspelas filmen på 70-talet som stundtals var ett mycket märkligt årtionde.

Kollektivet är en helt ok film men inte så mycket mer. Jag blir inte riktigt engagerad och har lite svårt för att känna för filmens huvudpersoner trots att det är bra skådisar och en historia som borde engagera. Den känns lite vag i sin berättelse och mynnar för mig ut i en axelryckning som dock sprider kalla kårar då jag tänker på boendeformen.

Regi: Thomas Vinterberg

Betyg: 5/10

Sing street (2016 Irland)

Conor har det inte så lätt. Hans föräldrar bråkar dagarna i ända och till på köpet tvingas han att byta skola. Där stöter han på Ann som påstår att hon är modell. För att imponera på henne frågar Conor om hon inte vill ställa upp som skådis i en rockvideo som hans band ska spela in. Ann tackar ja och det enda Conor nu behöver göra är att starta ett band och skriva några låtar. Ett annat problem är att Conor inte verkar ha någon som helst susning om rockmusik. Turligt nog är hans haschrökande storebror Brendan bättre bevandrad inom området och snart är bandet Sing street igång.

När man snubblar över filmer som Sing street kan man inte bli annat än lycklig. Denna film var en rejäl vitamininjektion för både kropp och själ. Trots att filmen utspelar sig i ett sunkigt Dublin på 80-talet med människor som tappat hoppet, splittrade hem och sadistiska lärare så fullkomligen sprudlar den av livsglädje.

Om man bortser från att Conor och hans kompisar verkar kunna spela i det närmaste gudabenådad musik på direkten finner jag inga plumpar i filmens protokoll. Skådisarna är otroligt bra och bortsett från Maria Doyle Kennedy och Aidan Gillen helt okända, åtminstone för mig. Rollfigurerna väcker ett intresse hos mig som gör att jag vill veta mer om deras liv och hur deras liv kommer att utvecklas. När eftertexterna rullar vill jag helt enkelt ha mer av Conor och hans vänner. En extra bonus är att musiken är fantastisk.

En rolig detalj är att när Conor ber sin storebror om inspiration när han ska skriva låtar suger Conor åt sig broderns musiklektioner som en tvättsvamp och de nya låtarna präglas av det han nyss hört. Bandet vandrar därmed i musikstil mellan The Jam, Hall & Oates och The Cure och var låt är som att den framförs av ett helt nytt band.

Det enda kruxet med filmen är att det är tveksamt om filmen kan kallas för en renodlad musikal, den är nog mer av en musikfilm då de låtar som framförs görs via repetioner, videoinspelningar och konser men kan jag ha med Rhinestone (inga likheter som har med kvalitet att göra utan att de båda är musikfilmer) i musikalveckan kan jag ha med Sing street. Därmed basta! Och kära läsare gör er själva en tjänst: TA OCH SE FILMEN!

Regi: John Carney

Betyg: 9/10

Sofias film för fredagen.

Wiener dog (2016 USA)

Todd Solondz senaste film består av fyra historier vars gemensamma nämnare är ett antal miserabla människor som alla är ägare av en tax en s.k wiener dog. Om det är samma hund är lite oklart men det spelar inte så stor roll för berättelserna. Vi får möta en familj där sonen varit cancersjuk och pappan inhandlar en hund till pojken. Mamman är inte överdrivet förtjust i hunden och pappan blir inte så glad när det händer en ”olycka”. I historia nummer två dyker Dawn Wiener från Solondz tidigare film Welcome to the dollhouse upp. Hon tar tillfället i akt och gör ett försök att lämna sitt ganska så gråa och trista liv. Vidare får vi träffa en bitter filmlärare som hoppas att få ett manus godkänt och den sista historien handlar om en bitter kvinna i slutet av sitt liv.

Det låter inte så värst upplyftande men filmen präglas av en nattsvart humor som roar mig. Allt från mammans bisarra hundberättelse i den första filmen till filmens final på en konstutställning är troligen inte rumsren humor men likväl rolig.

Problemet med Wiener dog är att jag inte vet vad regissören vill säga med sin film. Berättelserna har liksom ingen slutkläm utan presenterar bara en rad ynkliga existenser. Filmsegmenten startar i moll för att sedan bli allt mörkare. Kanske budskapet kort och gott är att livet inte är en dans på rosor utan är helt enkelt ganska så eländigt och det är bara att gilla läget. Jag vet inte heller om Solondz haft en tanke med att skildra människor i olika stadier av livet, från barn till pensionär. Möjligtvis för att visa att det spelar ingen roll, gammal som ung, livsångesten finns alltid med oss.

Om jag ska vara riktigt ärlig så ger faktiskt regissören ett par korta glimtar av hopp men de är så korta att man lätt kan missa dessa i malströmmen av allt elände. Jag fann dock filmen vara underhållande och trots allt riktigt rolig på sina ställen. Roligast är det dock att läsa kommentarerna på IMBD från alla dessa aningslösa biobesökare och hundälskare som gått på filmen i hopp om att få se en mysig liten film om en hund. Ett skäl nog så starkt att man bör läsa filmbloggar så man åtminstone får ett hum om vad det är som erbjuds.

Passar på att tacka Henke för tipset.

Regi: Todd Solondz

Betyg: 7/10