A Horrible woman (2017 Danmark)

Rasmus är en vanlig kille kring 25+. Lite omogen, gillar mest att hänga med polarna, ta en öl och spela fotboll. På en fest träffar han Marie och blir blixtkär. Ganska snabbt flyttar de ihop och sedan går det utför. Marie är nämligen en manipulatör av rang, till en början är det små saker som tex vad man ska göra med Rasmus cd-skivor eller vart gitarren ska stå men snart finner sig Rasmus inte längre leva sitt liv. Han blir förvirrad och osäker på vem han är då han känner att hans vilja och identitet sakta håller på att raderas ut-

Till en början tyckte jag inte att Marie var så illa, flyttar man ihop får man kompromissa och om man är två måste man ta hänsyn till den andra men klart är att hon definitivt går över gränsen. Det är ingen jämn strid mellan de två då Rasmus inte alls har samla sociala förmågor som Marie. Han är en enkel kille som lever livet dag för dag, hon däremot verkar ha en mer långsiktig agenda.

När jag såg filmen rådde det inget snack om saken vem jag sympatiserade med. Marie är helt enkelt ingen trevlig människa eller om jag får rätta mig: Jag tycker inte att Marie är en trevlig människa. En dag eller två efter titten insåg jag att filmen trots allt har teman som åtminstone tål att diskuteras. Det kan vara så enkelt att Rasmus helt enkelt låter Marie köra över honom, något som triggar henne då ingen säger stopp. Har man ansvar för vem man väljer att leva med och vilket ansvar har man i hur andra människor låter sig behandlas? Intressanta filosofiska frågor som inte låter sig besvaras i en blogg som denna. Till syvende och sist tycker jag att Marie är en hemsk människa men jag kan till viss mån förstå att det går som det går.

A Horrible woman är en kort rulle på ca 80 minuter som gjordes för en spottstyver och spelades in på två veckor. Ett bevis för att film inte alltid behöver en massa stålar, har man bra skådisar, en ide och regissör kan man komma milsvida. Under titten satt jag och irriterade på var jag sett Amanda Collin som spelade Marie. Kort googling gav mig svaret – hon är med i den högst rekommendabla tv-serien Raised by wolves, även där spelar hon en något obehaglig rollfigur en skådis att hålla kolla på.

Regi: Christian Tafdrup

betyg: 8/10

Under the tree (2017 Island)

När Atlis fru kommer på honom med att kolla på en film där han har sex med en gammal flickvän åker han ut med buller och bång. Han flyttar in hos sina föräldrar i förhoppning att situationen ska lösa sig. I föräldrahemmet råder det inte heller harmoni då Atlis mamma är psykiskt instabil efter att hans bror försvunnit (troligen självmord). När inte mamman går runt och sörjer sitt saknade barn retar hon sig på grannen som gift om sig med en yngre fru. När denne ber Atlis föräldrar att beskära ett träd som skuggar altanen startar en konflikt som eskalerar bortom all kontroll.

Detta är ett isländsk drama/svart komedi som inte alls var så pjåkigt. Vansinnet i grannfejden som slutar i elände för alla inblandade är underhållande och kanske inte helt osannolik när man ibland får läsa om hur grannar beter sig mot varandra. Det är ingen fartfylld film men handlingen rör sig framåt hela tiden om än i sävlig takt och isländska är ganska så underhållande att lyssna på. Speciellt raseriutbrott och svordomsharanger får en lite extra schvung när de framförs på isländska.

Man kan lugnt  leva vidare utan att ha sett Under the tree men jag blev åtminstone milt underhållen i 90 minuter. Filmens finns ett tag till på SVT play för den hågade.

Regi: Hafsteinn Gunnar Sigurðsson

Betyg: 6/10

Veni vidi vici (2017 Sverige)

Karsten har det inte lätt. Filmen han jobbat på i ett decennium floppar, frun som stått tillbaka när Karsten jobbat med sin film vill nu starta eget och han är nu tvungen att ta ett ”riktigt” jobb. Då marknaden för misslyckade regissörer inte är stor blir det till att jobba på sin svärfar Åkes slakteri. Att han och svärfadern inte tål varandra gör inte saken bättre. När så barndomskompisen Vincent som kommit tillbaka från USA erbjuder Karsten jobb som regissör är valet inte svårt. Det är nu Karstens verkliga problem börjar. Filmerna är Vincent producerar är porrfilmer och han sysslar med skumma affärer vid sidan om och en rejäl cirkus med Karsten i centrum sätter igång.

Mycket märklig serie. Handlingen är helt sanslös med märkliga rollfigurer och ett händelseförlopp som jag undrar över hur Rafael Edholm som både skrivit, regisserat och medverkar i filmen kokat i hopp. Det är en hel del spännande skådisar i lite ovanliga roller. Michael Segerström (en personlig favorit) spelar Karstens svärfar och Zinat Pirzadeh av alla människor hans fru Crulla (det namnet får sin förklaring i serien). Vidare har vi Sven Melander som lätt förståndshandikappad slaktare och Simon Norrthon spelar Erik, en dryg granne och Karstens nemesis.

Det skulle kunna ha blivit trams av alltihopa (och del tycker nog det) men på något bakvänt sätt funkar det. Karsten är en inbilsk kulturfjant men trots detta håller man på honom,Vincent som spelar hans kompis är sliskig men har ändå ett gott hjärta. Mot alla odds håller jag faktiskt på dessa två klantar i kampen mot svärfar Åke och den belgisk-judiska maffian (se serien själva för jag orkar inte dra det händelseförloppet hur de blir inblandade i det hela).

Om man oroar sig för mycket sex och naket då en stor del av handlingen rör porrfilmsproducerande kan det vara bra att veta att valfritt GoT avsnitt innehåller mer sex och naket än denna serie.

Veni vidi vici är avslutad men man planterade ut några trådar för en eventuell fortsättning – något som inte skett än och det är nog inte troligt att så kommer ske. En lite speciell och annorlunda serie men tar man den för vad den är så var den (åtminstone för mig) mycket roande.

Betyg: 7/10

Suburra (2017-2020 Italien)

Tv-serien Suburra är baserad på den italienska filmen med samma namn som kom 2015. Den filmen blev väl mottagen men en del tyckte att den berättade en historia som torde passa bättre som tv-serie.Turligt nog hörsammade Netflix detta och la upp stålar för en tv-serie som hör och häpna inte lades ned i förtid!

Serien startar med samma premiss som filmen. Det har beslutats om en utbyggnad av hamnen i Ostia och många skygga element vill vara med och dela på den kakan. Påvedömet, korrumperade politiker, maffian i Neapel, romska gangstrar m.fl. Den som försöker samordna det hela är en man som kallas för Samurai, Roms undre världs gråe eminens.

Serien följer främst fyra personer, Spadino i den romska maffian som är homosexuell vilket är ett stort NO NO inom denna kultur, han ska gifta sig med Angelica i ett arrangerat äktenskap för att stärka familjens makt. Gabriele är en ung polis som dras in i Samurais affärer, den rättrådige politikern Amedeo går samma väg och slutligen har vi Aureliano som är son till maffiabossen som styr över Ostia. Dessa personers vägar korsar och de ingår en allians för att försöka förbättra sin situation.

Precis som filmen var detta mycket bra. Drama, action och vid ett flertal tillfällen rejäl nagelbitarspänning. Skådisarna är överlag bra och man har hittat två rejäla badass tjejer i Carlotta Antonelli som spelar Spadinos fru samt Federica Sabatini i rollen som Aurelianos flickvän Nadia.

Efter att ha sett Suburra samt tv-serierna Gomorrah och Snabba cash är det en sak som slår mig. Varför envisas dessa människor med att syssla med kriminalitet? De glider runt i fula frisyrer (snaggad mohikan verkar vara i ropet) och träningskläder, har en usel inredningssmak (speciellt romernas högkvarter är en mardröm för ögat) och bor lite halvsunkigt. Det verkar liksom inte få någon utdelning av sitt jobb med livet som insats. Det borde löna sig bättre både ekonomiskt och för hälsan om man jobbade på ett lager.

Serien är bara tre säsonger och den håller hela vägen in i kaklet. Den har en alldeles lagom längd och går aldrig på tomgång. De sista två avsnitten var olidligt spännande och jag var tvungen att pausa för att traska runt i hemmet för att oja mig över hur det skulle gå innan jag fortsatte att titta (jag den tendensen när det blir för spännande). Till en början är det svårt att hålla koll på myllret av personer och hålla isär alla intriger men efter ett tag klarnar det och gillar man krimnaldrama är serien given.

Betyg: 9/10

Darkland (2017 Danmark)

Hjärtkirurgen Zaids middag avbryts av att hans mindre lyckade lillebror kommer på ett ovälkommet besök. Brodern har hamnat i trubbel och behöver låna 100 000 spänn. Det verkar inte vara första gången detta händer och Zaid känner med rätta att räcker nu och avvisar sin lillebror. Nästa dag nås Zaid av beskedet att hans bror mördats. Polisen är halvt om halvt intresserade av att lösa fallet då det rör sig om en uppgörelse i den kriminella världen. Zaid bestämmer sig då för att ta saken i egna händer.

Hämndfilmer har jag alltid haft en soft spot för och denna verkade vara intressant speciellt då danskarna brukar vara bra på att knåpa ihop kriminalare.Till en början är filmen bra men efter en stund stannar liksom handlingen upp. Zaid spanar och tränar upp sig inför en kommande konfrontation med broderns mördare och på den vägen rullar filmen på vad som känns som en oändlighet. När så finalen vankas går det undan och sedan är filmen slut.

Jag känner att man kunnat förvaltat historien bättre för i grunden är det en klassisk hämndrulle som borde kunna leverera. Speltiden på två timmar är alldeles för lång då filmens mittenparti mer eller mindre känns som en ursäkt att fylla ut filmtiden. Tråkigt blir det aldrig men storyn står och stampar och den där spänningen som ofta dyker upp i rullar av detta slag lyser med sin frånvaro.  En besvikelse som jag hade allt för höga förväntningar på.

 

Regi: Fenar Ahmad

Betyg: 4/10

Downrange ( 2017 USA)

Jag har haft span på den här filmen en längre tid men har har aldrig kommit till skott men när Snacka om film tog upp rullen ungefär samtidigt som Marcus rekommenderade den slog jag till , eller ja slog till och slog till, filmen finns alldeles gratis hos Cineasterna.

Ett gäng collegeungdomar är på väg hem och kör genom ödemarken. Besvärligt nog får de punktering men innan de bytt däck blir de beskjutna av någon som är ute efter att döda hela sällskapet. Landskapet är öde och relativt platt och enda platsen att gömma sig på är bakom bilen i väntan på hjälp som kanske eller inte kommer.

Så här ska en slipsten dras. Tio minuter en kvart för att presentera alla sedan är det spänning hela vägen in i mål. Man skulle kunna tro att det blir trist med ett gäng ungdomar som gömmer sig bakom en bil i en hel film men det blir det verkligen inte. Regissören Ryûhei Kitamura utnyttjar den knappa scenografi fullt ut och allt från att få tag i en vattenflaska till att hitta täckning för mobilen blir olidligt spännande scener. Lägg  även till en av de snaskigaste bilkrascher jag sett på film och vi har en höjdarthriller med en hel del slafs tom så mycket att om jag inte visste bättre skulle jag tro att den var Fransk eller Australiensk.

Just bilkraschen visar att det rör sig om en B eller tom C-film då dessa gärna visar rullens dyraste scen (oftast explosioner) flera gånger om och i olika vinklar för att sas få valuta för pengarna. Denna gång gjorde det inget då det minst sagt var en händelserik scen.

Downrange var en härlig överraskning som jag troligen kommer se om. Klart rekommendabel

Regi: Ryûhei Kitamura

Betyg: 8/10

 

Hagazussa (2017 Tyskland)

Hagazussa påminner en hel del om filmen The VVitch som kom för ett par år sedan i både anslag och handling. Filmen utspelar sig på 1400 talet och handlar om en dotter och hennes mor som båda är halvt om halvt utstötta från samhället. De två kvinnorna bor i ett hus en bit utanför byn där de lever på sina getter och vad jag förstår går ryktet i byn att de är häxor. Mamman dör en gruvlig död och dottern tar över gården, En grannkvinna försöker bli vän med den tillknäppta Albrun som dottern heter något som kommer leda till allt mer elände.

Detta är en film där man inte slösar på orden. Långa tysta tagningar på den hotfulla skogen, ödesdiger musik och scener där Albrun onanerar samtidigt som hon mjölkar sina getter (japp jag ljuger inte). Likt The VVitch är detta en film som ger upphov till en hel tolkningar samt att det är en film som spelar mer på en obehaglig känsla än massa ruggiga scener och jump-scares. Nu finns det en och annan rejält rälig scen i filmen för den som vill ha det men det är långt mellan de ögonblicken.

Jag kan båda ana och förstå att en och annan kan tycka att filmen är bedövande tråkig och visst kan jag erkänna att den i sina stunder blev lite väl långsam. Men det var en film med en mysig obehagskänsla och jag sögs in i berättelsen efter en stund så visst gav den något men jag lär inte se om Hagazussa i första taget.

Regi:  Lukas Feigelfeld

Betyg: 5/10

Det skrivs om en helt ok uppföljare hos Sofia

Satan´s slaves (2017 Indonesien)

Rini har det svårt då mamman som tidigare var en berömd sångerska har legat sjuk i tre år och sjukhusräkningarna har ätit upp familjens kapital. Filmen börjar mer eller mindre med att mamman går hädan. Pappan blir tvungen att lämna familjens fyra barn ensamma med farmodern då han måste dra till stan för att fixa stålar. Äldsta dottern Rini blir den som får ta ansvaret för familjen. Mamman har knappt hamnat i vigd jord innan märkliga ting börjar ske i hemmet, ljud, syner och saker som flyttar sig av sig själva mao rejäla spökerier. Rini anar att det är mamman som vill säga familjen något och börjar så smått forska i hennes bakgrund.

Katching! här har vi en film som går all in. Häxkonster, dolda budskap på lp-skivor, hålögda spöken, satanister, zombies och som grädde på moset så ligger familjens hus ensligt beläget vid en kyrkogård.  Det är nog bara bara varulvar och vampyrer som saknas i denna illustra skara. På pappret ser det nog ut som att man tagit alldeles för mycket av det goda men regissören fördelar rysligheterna väl så detta blev en skräckis som vart oväntat ruggig. Det var åtminstone en tre fyra scener i filmen där jag hade nöjet att känna en ilning i kroppen något som inte sker ofta. Filmen håller hela vägen in i mål även om det dyker upp inte en utan två deux ex machina i finalen något som sällan är bra men den här gången köpte jag det.

Vad jag förstått skulle detta först vara en nyinspelning men man utvecklade historien till att bli en prequel därav det något förbryllande slutet som tydligen ska koppla till filmen med samma namn från 1982. Just den slutscenen gick över huvudet på mig men det spelade inte så stor roll då detta var en av de bättre skräckisarna jag sett på ett tag.

Finns alldeles gratis hos Cinasterna för den som är hågad

Regi: Joko Anwar

Betyg: 7/10

Sofias val för dagen kan ni läsa om här

Totem (2017 USA)

Efter att mamman i familjen dött under lite oklara omständigheter har äldsta dottern Kellie tagit ett stort ansvar för familjen. Hon fixar maten hämtar sin lillasyster efter skolan och funkar lite som en extramamma. Klart att Kellie känner en viss konkurrens när pappans flickvän flyttar in. Det är spänt i familjen och pappan gör vad han kan för att alla ska trivas. Det blir dock lite svårt då det i samband med inflyttningen börjar spöka rejält i hemmet. Yngsta dottern hävdar att det är den avlidna mamman som går igen men kan det stämma? Och i så fall varför.

Totem är en standardskräckis vare sig mer eller mindre. Det är en sådan där film man glufsar i sig utan närmare eftertanke. Skådisarna är bättre än vad man kanske skulle kunna förvänta sig, speciellt Kerris Dorsey som spelar Kellie. Man lyckas även med att skapa en mysryslig och krypande stämning i filmen även om man i min smak tar till alldeles för många jump-scares (familjens katt får slita hårt om vi säger som så) för att få oss tittare att hoppa till.

Filmen funkar bra tills det i mitt tycke överdramatiska slutet där man även använder sig av ett grepp som jag avskyr i skräckisar, avslöjar det dock inte här då det skulle spoila hela filmen. Hade man skippat den sista tredjedelen som iofs många som sett den verkar tycka vara det bästa med filmen hade den troligtvis fått ett högre betyg.

Regi:  Marcel Sarmiento

Betyg: 4/10

It Was Fifty Years Ago Today! The Beatles: Sgt. Pepper & Beyond (2017 Storbr)

Nu är det inte femtio utan femtiotre år sedan Sgt Pepper släpptes men dagen till ära (1: a juni) tog jag mig en koll på Alan G. Parkers dokumentär om tillkomsten av skivan.

Filmen startar 1965 när The Beatles turnerar intensivt något som tar ut sin rätt. I inspelningsstudion vill de utveckla sin musik vilket leder till att de nya låtarna inte kan spelas live – åtminstone inte med dåtidens teknik. Berättelsen går sedan över till själva skapandet av skivan Sgt Pepper som på sin tid var både banbrytande och unik.

En stor del av filmen består av intervjuer med gamla studiorävar från den tid det begav sig och de har en hel del intressanta anekdoter att berätta. Man har också stoppat in en hel del dåtida intervjuer med The Beatles samt journalfilmer. Jag förundras över att gruppen orkade med att vara så trevliga i mötet med pressen då de ständigt verkar ha fått frågor utan vare sig sans eller vett. Journalister verkar vara ganska så korkade eller så är det miljön som gör att de ständigt ställer dessa nonsensfrågor. Roligast är när McCartney i en intervju lyckas vända ett erkännande om att han brukat LSD till medias fel. Reportern hänger inte alls med i McCartneys resonemang som tydligen är för avancerat för intervjuaren.

I fallet McCartney får han en viss upprättelse i dokumentären då flertalet medarbetare påpekar att det var han som var den drivande i The Beatles och som kom med de mest innovativa idéerna. Lennon som iom mordet blivit helgonförklarad var en ganska så lat figur som inte gjorde många knåp och man kan ana att om det inte vore för McCartney skulle The Beatles sista album troligen hetat Revolver – å andra sidan skulle man då sluppit Ob la di ob la da och Get back (låtar som verkligen får mig att se rött).

Det är en märklig dokumentär vi får se då man tydligen inte fått/haft råd till rättigheterna till The Beatles musik. Man talar om låtarna men inte en ton spelas. Vidare är det inga intervjuer med de överlevande i gruppen så dokumentären ger ett något märkligt intryck. Varför det blev såhär vet jag inte riktigt men det blir som sagt lite märkligt.

Sammanfattningsvis är det en intressant film men jag anar att man kanske måste vara lite av en Beatlesnörd för att helt uppskatta den då det är en film som tar för givet att tittarna sitter på en hel del förhandsinformation.

Regi: Alan G. Parker

Betyg: 6/10

Molly’s game (2017 USA)

Härom veckan satt jag och slösurfade i röran som kallas Netflix och snubblade över en film som heter Molly’s game. Det som fick mig att haja till var att både Idris Elba och Jessica Chastain stod i rollistan så filmen fick en chans.

Molly’s game är ännu en i den långa raden av BOATS som prånglas ut i tid och otid. Denna gång handlade filmen om en för mig helt okänd person Molly Bloom (Jessica Chastain). Tydligen figurerade hon en hel del i media för några år sedan, något jag helt missat.

Molly Bloom var väldigt nära att hamna i det Olympiska skidlandslaget men en olycka gjorde att hon fick sadla om och blev då av en slump värdinna för halvillegala pokerspel. Det hade kunnat stoppat där men det som gjorde hennes historia intressant för allmänheten var att flera Hollywoodkändisar deltog i dessa pokerträffar b.la Tobey Maguire (som om man ska tro filmen är ett riktigt litet as). Filmens handling utspelar sig på två plan dels när Molly ska upp i rätten pga av sina illegala spelträffar och dels när hon i återblickar berättar för sin advokat (Idris Elba) hur det hela startade.

Det här var en trevlig överraskning! Filmen flöt på fint, jag är egentligen helt ointresserad av hasardspel i alla dess former men jag gillar miljön. Filmen är intressantast när Molly berättar om upplägget och hur de olika spelarna beter sig. Där touchar filmen i sina stunder Scorseses mästerverk Casino. Samspelet mellan Elba och Chastain funkar fint och Molly är en intressant person vilket man kanske måste vara för att föräras en BOATS. Släng sedan in Kevin Costner i rollen som Mollys inte helt sympatiska pappa så får man en film jag åtminstone var glad över att ha snubblat över.

Regi: Aaron Sorkin

Betyg: 7/10

The Bye Bye Man ( 2017 USA )

Jag hade hört att denna skräckis skulle vara riktigt usel så när den dök upp Netflix kunde jag i sedvanlig ordning inte hålla fingrarna i styr utan var tvungen att kasta bort lite tid som jag kunnat lägga på viktigare saker.

Paret Elliot och Sasha flyttar in i ett hus tillsammans med en kompis. Sasha bjuder in en spiritist som ska rena huset i en ritual men något går fel och man råkar bjuda in något ondskefullt väsen, oklart vad. Demon? Spöke? Hur som helst väsendet som går under namnet The Bye Bye man gör tillvaron sur för de tre inneboende som gör sitt bästa för att lösa mysteriet.

Ok såååå dålig var inte filmen men den var långt ifrån bra. Intrigen är helt ok  men filmen lyfter aldrig riktigt, det känns som att den mest står och stampar på samma ställe. Figuren Bye Bye man är ganska intressant trots det något korkade namnet men man jag känner att man kunnat göra mer av historien. Värre är nog att man lyckats med konststycket att hitta tre makalöst dåliga skådisar i huvudrollerna. De är inte dåliga på ett The Room  vis vilket är synd för då hade filmen åtminstone varit underhållande. De är bara U-S-L-A och inget annat. Detta tillsammans med den något tröga handlingen gör att jag aldrig kommer in i filmen som blir till en intetsägande historia. Största mysteriet är dock hur man lyckades få med både Faye Dunaway och Carrie-Anne Moss i små roller men de tänkte kanske ”pengar som pengar”. Vad vet en enkel själ som jag hur dessa stjärnor resonerar.

Regi: Stacy Title

Betyg: 3/10

Wind river (2017 USA)

En ung kvinna hittas död i snön. Hon har iofs avlidit av köldskador men tecken tyder på att det rör sig om ett brott. Då liket hittats i ett indianreservat går fallet till FBI men då det rör sig om en kvinna från den lokala ursprungsbefolkningen är det lågprioriterat. FBI väljer att skicka den kvinnliga agenten Jane för att luska i fallet. Då Jane står nästan helt utan resurser tar hon skogsvaktaren Cory till hjälp och tillsammans nystar de upp den tragiska historien.

Tänk vad skönt att få se ett kriminaldrama utan vare sig seriemördare eller dunkla konspirationer. Wind river är en historia om olyckliga omständigheter som leder till död och tragedi. Filmen utspelar sig i ett snötäckt Wyoming där miljön spelar stor roll för den känsla jag får för berättelsen. Det är kallt och känslan av att människorna kämpar sig genom sina  liv är påtaglig.Taylor Sheridan som regisserat filmen har även skrivit manus till de två Sicario filmerna samt Hell or High Water, berättelser som även de bär på samma desperata känsla av hopplöshet inför vardagen och livet i allmänhet.

Nu kanske det låter som att Wind river är en trist och långsam film men historien rör sig hela tiden framåt om än i en vardagslunk som av och till exploderar i en hel del våldsamheter b.la bjuds det på en rejäl shootout. Intressantast är dock själva mordutredningen där Corey och Jane sakta men säkert nystar upp den avlidnas sista tid i livet för att nå sanningen. En film som lägger lite sordin på stämningen men kombinationen av snö och shootout är svårslagen. Definitivt värd en titt.

Regi: Taylor Sheridan

Betyg: 8/10

Bitch (USA 2017)

Hemmafrun Jill är inte tillfreds med sitt liv vilket jag kan förstå. Hon har fyra ungar och tillbringar dagarna i lyxvillan mer eller mindre väntades på att hennes man ska komma hem från jobbet. Mannen behandlar frun som en hushållerska och Jill verkar vara isolerad i hemmet med ungarna. Efter ett misslyckat självmordsförsök (som ingen lägger märke till) kastar Jill in handuken och börjar bokstavlingen bete sig som en hund. Hennes man får panik till en början inte så mycket för sin frus situation utan mer för vad ska folk säga och vem ska nu ta hand om hemmet och barnen?

Bitch säljs in som en komedi och jag kan eventuellt köpa det påståendet då det är en såpass bisarr situation att man inte vet om man ska skratta eller gråta. Jills man är en underhållande figur och jag njuter då han tvingas ta ansvar över situationen men där någonstans slutar det roliga. Samtidigt som jag flinar lite åt den tafatte och stressade mannen blir jag lite sorgsen till sinnes då det till syvende och sist handlar om en männsika som får ett totalt sammanbrott pga en livssitution som är mentalt förödande.

Det är en lågbudgetfilm där regissören Marianna Palka spelar hundkvinnan och hennes pojkvän Jason Ritter spelar hennes man. Skådespelarinsaterna är bra, filmmusiken stundtals störande (skärande ljud) och på det hela duger filmen även om jag undrar om den inte kommit mer till sin rätt som en lång kortfilm. Bitch blir aldrig seg men den känns aningens utdragen. Sevärd? En del kan nog gilla rullen andra kan nog komma att avsky den hur som helst lär man inte glömma bort filmen efter att man sett den.

Regi: Marianna Palka

Betyg: 5/10