Molly’s game (2017 USA)

Härom veckan satt jag och slösurfade i röran som kallas Netflix och snubblade över en film som heter Molly’s game. Det som fick mig att haja till var att både Idris Elba och Jessica Chastain stod i rollistan så filmen fick en chans.

Molly’s game är ännu en i den långa raden av BOATS som prånglas ut i tid och otid. Denna gång handlade filmen om en för mig helt okänd person Molly Bloom (Jessica Chastain). Tydligen figurerade hon en hel del i media för några år sedan, något jag helt missat.

Molly Bloom var väldigt nära att hamna i det Olympiska skidlandslaget men en olycka gjorde att hon fick sadla om och blev då av en slump värdinna för halvillegala pokerspel. Det hade kunnat stoppat där men det som gjorde hennes historia intressant för allmänheten var att flera Hollywoodkändisar deltog i dessa pokerträffar b.la Tobey Maguire (som om man ska tro filmen är ett riktigt litet as). Filmens handling utspelar sig på två plan dels när Molly ska upp i rätten pga av sina illegala spelträffar och dels när hon i återblickar berättar för sin advokat (Idris Elba) hur det hela startade.

Det här var en trevlig överraskning! Filmen flöt på fint, jag är egentligen helt ointresserad av hasardspel i alla dess former men jag gillar miljön. Filmen är intressantast när Molly berättar om upplägget och hur de olika spelarna beter sig. Där touchar filmen i sina stunder Scorseses mästerverk Casino. Samspelet mellan Elba och Chastain funkar fint och Molly är en intressant person vilket man kanske måste vara för att föräras en BOATS. Släng sedan in Kevin Costner i rollen som Mollys inte helt sympatiska pappa så får man en film jag åtminstone var glad över att ha snubblat över.

Regi: Aaron Sorkin

Betyg: 7/10

The Bye Bye Man ( 2017 USA )

Jag hade hört att denna skräckis skulle vara riktigt usel så när den dök upp Netflix kunde jag i sedvanlig ordning inte hålla fingrarna i styr utan var tvungen att kasta bort lite tid som jag kunnat lägga på viktigare saker.

Paret Elliot och Sasha flyttar in i ett hus tillsammans med en kompis. Sasha bjuder in en spiritist som ska rena huset i en ritual men något går fel och man råkar bjuda in något ondskefullt väsen, oklart vad. Demon? Spöke? Hur som helst väsendet som går under namnet The Bye Bye man gör tillvaron sur för de tre inneboende som gör sitt bästa för att lösa mysteriet.

Ok såååå dålig var inte filmen men den var långt ifrån bra. Intrigen är helt ok  men filmen lyfter aldrig riktigt, det känns som att den mest står och stampar på samma ställe. Figuren Bye Bye man är ganska intressant trots det något korkade namnet men man jag känner att man kunnat göra mer av historien. Värre är nog att man lyckats med konststycket att hitta tre makalöst dåliga skådisar i huvudrollerna. De är inte dåliga på ett The Room  vis vilket är synd för då hade filmen åtminstone varit underhållande. De är bara U-S-L-A och inget annat. Detta tillsammans med den något tröga handlingen gör att jag aldrig kommer in i filmen som blir till en intetsägande historia. Största mysteriet är dock hur man lyckades få med både Faye Dunaway och Carrie-Anne Moss i små roller men de tänkte kanske ”pengar som pengar”. Vad vet en enkel själ som jag hur dessa stjärnor resonerar.

Regi: Stacy Title

Betyg: 3/10

Wind river (2017 USA)

En ung kvinna hittas död i snön. Hon har iofs avlidit av köldskador men tecken tyder på att det rör sig om ett brott. Då liket hittats i ett indianreservat går fallet till FBI men då det rör sig om en kvinna från den lokala ursprungsbefolkningen är det lågprioriterat. FBI väljer att skicka den kvinnliga agenten Jane för att luska i fallet. Då Jane står nästan helt utan resurser tar hon skogsvaktaren Cory till hjälp och tillsammans nystar de upp den tragiska historien.

Tänk vad skönt att få se ett kriminaldrama utan vare sig seriemördare eller dunkla konspirationer. Wind river är en historia om olyckliga omständigheter som leder till död och tragedi. Filmen utspelar sig i ett snötäckt Wyoming där miljön spelar stor roll för den känsla jag får för berättelsen. Det är kallt och känslan av att människorna kämpar sig genom sina  liv är påtaglig.Taylor Sheridan som regisserat filmen har även skrivit manus till de två Sicario filmerna samt Hell or High Water, berättelser som även de bär på samma desperata känsla av hopplöshet inför vardagen och livet i allmänhet.

Nu kanske det låter som att Wind river är en trist och långsam film men historien rör sig hela tiden framåt om än i en vardagslunk som av och till exploderar i en hel del våldsamheter b.la bjuds det på en rejäl shootout. Intressantast är dock själva mordutredningen där Corey och Jane sakta men säkert nystar upp den avlidnas sista tid i livet för att nå sanningen. En film som lägger lite sordin på stämningen men kombinationen av snö och shootout är svårslagen. Definitivt värd en titt.

Regi: Taylor Sheridan

Betyg: 8/10

Bitch (USA 2017)

Hemmafrun Jill är inte tillfreds med sitt liv vilket jag kan förstå. Hon har fyra ungar och tillbringar dagarna i lyxvillan mer eller mindre väntades på att hennes man ska komma hem från jobbet. Mannen behandlar frun som en hushållerska och Jill verkar vara isolerad i hemmet med ungarna. Efter ett misslyckat självmordsförsök (som ingen lägger märke till) kastar Jill in handuken och börjar bokstavlingen bete sig som en hund. Hennes man får panik till en början inte så mycket för sin frus situation utan mer för vad ska folk säga och vem ska nu ta hand om hemmet och barnen?

Bitch säljs in som en komedi och jag kan eventuellt köpa det påståendet då det är en såpass bisarr situation att man inte vet om man ska skratta eller gråta. Jills man är en underhållande figur och jag njuter då han tvingas ta ansvar över situationen men där någonstans slutar det roliga. Samtidigt som jag flinar lite åt den tafatte och stressade mannen blir jag lite sorgsen till sinnes då det till syvende och sist handlar om en männsika som får ett totalt sammanbrott pga en livssitution som är mentalt förödande.

Det är en lågbudgetfilm där regissören Marianna Palka spelar hundkvinnan och hennes pojkvän Jason Ritter spelar hennes man. Skådespelarinsaterna är bra, filmmusiken stundtals störande (skärande ljud) och på det hela duger filmen även om jag undrar om den inte kommit mer till sin rätt som en lång kortfilm. Bitch blir aldrig seg men den känns aningens utdragen. Sevärd? En del kan nog gilla rullen andra kan nog komma att avsky den hur som helst lär man inte glömma bort filmen efter att man sett den.

Regi: Marianna Palka

Betyg: 5/10

Revenge (2017 Frankrike)

Vad jag förstår har en vuxen människa ca 4-6 liter blod, i dagens rulle verkar en del av rollfigurerna åtminstone ha den dubbla mängden i sina kroppar. Det var år och dar sedan jag såg en såpass blodig film men så är också Revenge en fransk film och de backar sällan för slafs och klafs.

Den svinrike Richard ska åka på sin årliga jakt ute i öknen med på resan har han sin älskarinna Jen. Paret myser och har det trevligt i Richards lyxiga jaktstuga. När hans jaktkamrater anländer tar situationen en otrevlig vändning. Jen blir våldtagen och när hon hotar att berätta för Richards fru om deras affär blir det än otrevligare och Jen lämnas för död i öknen. Klart att hon inte är död och kvinnan som man (jag) trodde var en fullfjädrad bimbo visar sig ha överlevnadsinstinkter som skulle få självaste John Rambo att gråta av avund.

Det märks att regissören Coralie Fargeat gillar skådisen Matilda Lutz. Stundtals smeker kameran Lutzs kropp och zoomar gladligen in hennes mage och rumpa även när dessa kroppsdelar är täckta av smuts och blod. Det finns även en hel del övertydlig symbolism i filmen som jag borde störa mig på samt att man bör nog lämna diskussionen om vad en mänsklig kropp kan klara av för vedermödor därhän. Trots kroppsexploatering, en del manusmässiga sanslösheter och ”skriva på näsan symbolik” gillade jag Revenge. Mycket. Det kan iofs bero på att jag är löjligt förtjust i hämndgenren och är oftast väldigt förlåtande till de fadäser som ibland kan förekomma.

Filmen är lite trögstartad men när den väl sätter igång är det full fart med en hel del snygga scener b.la en shootout på en grusväg och pumphagelgevärs(?)jakt inomhus, Revenge bjuder även på en hel del äckliga scener där jag blev tvungen att låta blicken vandra från rutan. Hur det ska gå lät inte vara någon överraskning för någon filmtittare men att se en bimbo go bananas och ge en bunt äckelman vad de förtjänar räcker mer än väl för mig. Lägg sedan till snyggt foto och bra musik så blir resultatet en riktigt bra rulle.

Regi: Coralie Fargeat

Betyg: 8/10

Filmen finns alldeles gratis hos Cineasterna

Darkest hour (2017 Storbr)

Härom året kom det två filmer om Churchill i den ena och mindre omtalade spelades premiärministern av Brian Cox i Darkest hour spelas han av Gary Oldman som även belönades med en Oscar för sin insats. Det är ganska så sällan en s.k BOATS känns intressant men genren är oftast lättsam och har sällan något tuggmotstånd att tala om.

I Darkest hour möter vi Churchill när han blir premiärminister 1940 efter att Chamberlain tvingats avgå. Egentligen vill hans parti inte ha honom på den posten då han är burdus, otrevlig, oberäknelig samt har ett track-record av illa genomtänkta beslut. Trots motviljan blir man tvungen att nominera Churchill då oppositionen vägrar att godtagna någon annan kandidat. Churchill får arbeta i motvind. Han motarbetas dels av sitt parti men även krigsministeriet ställer sig tveksamma till många av hans beslut. De flesta vill söka fred med nazisterna men Churchill vägrar envist – något vi idag ska vara glada över.

Filmen slinker som sagt ned lätt och är någorlunda historiskt korrekt även om den ballar ur totalt sista halvtimmen och filmmakarna gör allt i sin makt för att klämma till med en Hollywoodifierad final. Jag ska villigt erkänna att jag fingrade på avstängningsknappen mot slutet men höll trots allt ut. Då jag är svag för krigsfilmer på hemmafronten blir filmen aningens lättare att tugga i sig och Churchill är en intressant person. Innan Trump och Boris Johnson hade jag hävdat att Churchill hade varit chanslös som politiker idag med sitt burdusa sätt och ogenomtänkta kommentarer men numera är den politiska spelplanen i det närmaste obegriplig åtminstone om man ser till det sunda förnuftet.

Oldman spelar honom väl och filmen får med det mesta av Churchills personlighet, b.la alkoholismen, depressionerna, det hetsiga humöret och de kvicka kommentarerna. Övriga skådisar är också bra men de förbleknar vid sidan av den utklädde Oldman.

Darkest hour är väl som de flesta andra BOATS filmer – varken bu eller bä, lättsedd och lättglömd.

Regi: Joe Wright

Betyg: 5/10

Scotty and the Secret History of Hollywood (2017 USA)

Härom året kom den ganska så snaskiga boken Full service ut författad av Scotty Bowers. Jag orkade inte läsa boken men dokumentären slank ändå ned ganska så lätt. Scotty började arbeta på en bensinmack i LA efter andra världskriget. Han kom här i kontakt med en hel del folk inom filmbranschen och började förmedla sexuella tjänster. Kort och gott han sadlade om från bensinmacksföreståndare till hallick. De flesta tjänster han förmedlade var av homosexuell art. Då detta var ert stort No No i Hollywood var diskretion A och O. I dokumentären får vi följa Scotty i hans dagliga liv och höra berättelser från hans glansdagar som hallick åt filmfolk.

Om man ska tro dokumentären formligen kryllade Hollywood av homosexuella och alla gjorde det bästa för att dölja det. Just denna del av berättelsen är väl den mest tragiska då man inser vilket helvete det måste ha varit för många att leva där under denna tid. Ständigt påpassade och hela tiden under pressen att dölja vem man är.

Det jag har lite svårt att köpa är väl hyllningarna till Scotty. Alla menar att han är en förträfflig kille som hjälpte människor och alltid ställde upp på både det ena och det andra. Jag vet inte men det känns lite iscensatt. Scotty delar gladligen med sig av ekivoka historier om både kända och okända personer i nöjesvärlden medans hans fru sitter och lyssnar. Jag vet inte men jag tycker att han bryter förtroendet för många av sina s.k klienter som numera är döda. Är allt Scotty berättar sant? Det vet jag inte då  det ingen som kan säga emot honom då de som sagt är döda. Han tar sig rätten att vräka ur de mest intima hemligheter med ett skrockande om människor som på den tiden troligen led svåra kval för att de ansågs vara perversa enligt dåtidens moral.

Det blir mer intressant och mindre sliskigt när Scotty vid ett par tillfällen lämnar de sexuella eskapaderna och berättar om andra delar av sitt liv. Hur traumatiserande kriget var eller om hans dotter som avled pga en illa skött abort. Det är kanske där svaret på vem Scotty egentligen är skymtar; en man som satsar fullt ut på skratt, party och sex för att tränga undan mörkret i sitt liv?

Trots min moraliska invändning mot att Scotty bryter ett förtroende är det som berättas i dokumentären både tragisk och intressant och man inser att det inte var bättre förr. Boken skippar jag dock, det räcker med filmen.

Regi:  Matt Tyrnauer

Betyg: 6/10

24 Hours to Live (2017 Sydafrika)

Travis Conrad tillbringar sina dagar med att supa tillsammans med sin svärfar Frank och sörja sin döda hustru och barn. Han har tidigare arbetat för ett privat säkerhetsföretag av den lite skummare sorten. När så en f.d arbetskamrat erbjuder honom att ta sig an ett fall mot en oemotståndlig summa har Travis svårt att tacka nej. Uppdraget går inte riktigt så bra som han hade hoppats då Travis blir nedmejad av sin motståndare. Då företaget han jobbar för har sysslat med lite alternativ forskning väcks Travis till liv men har bara 24 timmar kvar att leva – något som passande nog illustreras av ett inopererat digitalt räkneverk som räknar ned tiden till hans slutgiltiga dödsdom.

Travis spelas av Ethan Hawke och svärfadern av den nyligen avlidne Rutger Hauer och nu har jag ungefär nämnt vad som är bra med filmen. 24 hours to live påminner lite om de där extra sunkiga VHS-filmerna man hyrde på 80 och 90 talen i brist på annat. Den är helt enkelt inte speciellt bra. Korkad story som inte engagerar mig ett dyft och filmen är ganska så taffligt gjord men jag kan åtminstone ge filmen lite extra credit att den överraskade mig på slutet och att det var kul att se Liam Cunningham (Lökriddaren) som skurk.

Regi:  Brian Smrz

Betyg: 3/10

Outlaws (2017 Australien)

När det dök upp en bikerfilm från Australien hade jag en hel del förhoppningar då filmer från ”down under” allt som oftast har det där lilla extra som gör att de sticker ut lite från mängden. Det blev väl si och så med de förhoppningarna.

Under tiden som bikergängs ledare har suttit i finkan har hans högra hand Paddo skött ruljansen. Han har tillsammans med sin flickvän Katrina ordnat och styrt med gängets affärer, kanske för bra då ledaren Skink känner av konkurrensen och vill sätta Paddo på plats när han kommer ut från fängelset. Det blir konflikt på en gång mellan de två och saken blir inte lättare då både Skinks och Paddos flickvänner är av lady McBeth kaliber och gör sitt bästa för att hetsa på sina män i den allt mer eskalerande konflikten.

Nej det här var en fattigmans version av Sons of Anarchy. Outlaws eller 1% som den också heter vill vara ett tufft kriminaldrama men når inte fram. Vad det beror på är svårt att sätta fingret på. Skådisarna sköter sig och det är inga större fel på handlingen men jag får en känsla av att man tyckt att det räcker med lite tuffa bikers, lite slagsmål och en shootout så är filmen klar. Tafatt är nog det ord jag söker när jag försöker sammanfatta filmen. Ett halvdant försök inte mer.

Regi: Stephen McCallum

Betyg: 3/10

The Foreigner (2017 Storbr)

Den timide restaurangägaren Quan skjutsar sin dotter för att hämta upp en klänning. Butiken sprängs i ett terrorattentat där en okänd grupp vid namn Nya IRA tar på sig skulden. Quan är naturligtvis förkrossad men gör allt i sin makt för att spåra upp mördarna. Politikern Liam Hennessey verkar veta mer om attentatet och attentatsmännen än han vill erkänna och Quan sätter hårt mot hårt för att få fram sanningen.

The Foreigner duger gott för en stunds underhållning. Det var kul att se Jackie Chan i rollen som Quan. Till skillnad mot de roller jag tidigare sett honom i är detta inte någon komisk roll utan Chan spelar här en man som bär på sorg och hat och gör en ganska nedtonad roll.  Klart att han får fightas men The Foreigner är inte någon kung-fu film utan en politisk thriller. Av och till är handlingen lite snårig och det kryllar av komplotter, förräderi och dubbelspel. Pierce Brosnan som spelar politikern Hennessey är stabil i sin roll, Mitt aber med hans tolkning är hans irländska dialekt som inte passar honom trots att han är Irländare! Det beror nog på att jag vant mig vid att han oftast talar brittisk engelska i sina roller så det kändes lite avigt. Konstigt.

Som jag brukar säga: Inget mästerverk men värd en titt i alla fall.

Regi: Martin Campbell

Betyg: 6/10

On Chesil beach (2017 Storbr)

Året är 1961, Edward och Florence har precis gift sig och ska tillbringa sin första natt tillsammans. Det är ett lite udda par då hon kommer från den övre medelklassen och han är arbetarklass. Det kanske inte ska spela någon roll men i Storbritannien gjorde (gör?) det verkligen det. Det största problemet är inte parets olika klasstillhörigheter utan att de kanske inte riktigt är mogna för att gifta sig. En romans med lite hångel och handhållning är en sak, att leva tillsammans något helt annat. Redan i filmens start märks det att paret beter sig som att de inte riktigt vet hur de ska hantera sin belägenhet. De båda tappar så småningom kontrollen över situationen och saker sker och sägs som kommer påverka parets framtid.

On Chesil beach är baserad på författaren Ian McEwan’s roman och temat ”saker som verkar illa i stundens hetta men som skulle kunna lösas ganska så lätt men inte gör det och får förödande konsekvenser för de inblandade” känns bekant från författarens filmade roman Försoning. Ian McEwan verkar gilla det där med att grotta in sig i små men livsomvälvande handlingar.

Fiffi tyckte det var en fin liten film, Sofia ansåg att den var övertydlig men snygg och Jojjenito höll på att storkna över ålderssminkningen. Jag skriver under på alla ovanstående åsikter. Filmen som sådan är egentligen vare sig speciell eller minnesvärd, Florence blå klänning är alldeles underbar och slutscenen är ungefär lika subtil som att en karl med megafon skulle komma in i rummet och gapa ut hur filmen ska tolkas. Ålderssminkningen skulle man kunna skriva en avhandling om men ju mindre man talar om den desto bättre.

MEN det var två saker i On Chesil beach som gjorde att filmen höjer sig ett snäpp över andra filmer. Saoirse Ronan spelar Florence med briljans. Vilken skådis, scenerna i bröllopssviten där hon förmedlar rollfigurens ångest över vad som komma skall är inget annat än suveränt skådespeleri. Sedan är det som så att jag är såld på vemodiga kärlekshistorier och om On Chesil beach är något så är den just detta. Trots en ålderssminkning från helvetet och scener så övertydliga att man baxnar svider det till i mitt stenhjärta och filmen är därmed i hamn. Det kanske är en rulle som passar blödiga gubbar vad vet jag?

Regi: Dominic Cooke

Betyg: 8/10

The Big sick (2017 USA)

När komikern Kumail träffar Emily finner de två att de har hittat rätt i kärleken. Trist nog är inte Kumail helt ärlig då hans familj som är muslimer håller hårt på det här med tradition: Kumail ska gifta sig med en pakistansk flicka i ett arrangerat bröllop. Att överhuvud diskutera saken finns inte på kartan. När detta uppdagas blir Emily förståeligt nog upprörd och det går som det går med förhållandet. Nu skulle historien kunnat vara slut men Emily blir allvarligt sjuk och genom slumpens vägar blir expojkvännen involverad i hennes konvalescens och han måste göra ett val kärleken eller sin familj.

Jag har hört en hel del gott om The Big sick från olika håll så valet var inte så svårt när jag och frun skulle välja film. Det är en bra och mysig film och jag blir lite glad när jag ser rullen. Det enda jag hade lite svårt för var väl Kumail som är en sådan där person som måste dra ett skämt hela tiden. Han blev lite endimensionell och svår att ta på allvar men rollfiguren störde inte nämnvärt och av och får han till det och blir lite smårolig. Roligast är dock Emilys pappa spelad av Ray Romano. En man som kan kläcka ur sig vilka konstigheter som helst, han ger intrycket av att tänka högt och blev i mina ögon dramats intressantaste person.

Bra skådisar, trevlig och lite smårolig film kort och gott en angenäm upplevelse som rekommenderas när man vill ha en mysig och ganska så oförarglig stund trots att filmen ganska så lättvindigt touchar en hel del frågor som är ganska så allvarliga.

Regi: Michael Showalter

Betyg: 7/10

Babylon Berlin (2017 Tyskland)

Författaren Volker Kutcher har skrivit sju böcker om Berlin under 20 och 30 talen, tanken är att det ska bli tio. Den första; Babylon Berlin har filmatiserats och finns nu att se i sin helhet på SVT-play.

Året är 1929 och Berlin är en kokande gryta av nazister, hypnotisörer, Stalinister, nattklubbar, flappers, adelsmän, Trotskister och korrupta politiker. Till detta kaos anländer den morfinberoende(?) och krigstraumatiserade kriminalkommisarien Geron Rath i jakt på ett foto. Gereon börjar på sedlighetsroteln men förflyttas till mordroteln för att reda ut ett mord på en lokförare. Detta mord är bara toppen på ett isberg som kommer att leda Gereon rätt in i en hel rad av olika komplotter. Till sin hjälp har han den unga stenografen Charlotte Ritter.

Herregud vad bra detta var !!! Jag satt som helt förtrollad i tolv timmar. Handlingen är snårig och man måste verkligen hänga med, Babylon Berlin är inte en serie där man kan sitta och fibbla med telefonen. Det är ett stort och intressant persongalleri, det formligen väller fram karaktärer i rutan och det tog ett par tre avsnitt innan jag hade koll vem som var vem. Det går inte heller att slappna av helt och tro sig veta vart man har seriens rollfigurer, bortsett från Gereon är det svårt och veta vem man ska kunna lita på då alla karaktärer är mer grå än svart/vita. Även Gereon bär på ett par hemligheter av mindre smickrande slag.

En anledning till att jag fastnade för serien kan vara att den utspelar sig under en av mina favoritperioder i historien nämligen Tyskland under Mellankrigstiden. En kontrasternas tid där vetenskap och vansinne vandrar sida vid sida, det är fattigdom, politisk oro, dekadens och ett intressant kulturliv. Filmmakarna har verkligen lyckats med att frammana den Tyska Weimarrepubliken och jag kan inte finna några större fel (experter i ämnet kan säkerligen hitta både ett och annat) i produktionen.

Slutligen måste jag berömma skådisarna som är mycket bra i både små och stora roller. Gereon spelas av Volker Bruch med bravur, han är dramats hjälte men frammanar en skörhet som gör att jag hela tiden undrar hur det ska gå. Min favorit i serien stenografen/flappern/prostituerade Charlotte som spelas av den bedårande Liv Lisa Fries, det är svårt att värja sig mot denna charmiga rollfigur vars lojalitet kan vara en anings flyktig beroende på vad som står på spel. Slutligen måste jag även nämna Georons kollega Bruno som spelas av veteranen Peter Kurth. En rollfigur som jag inte riktigt vet vart jag har till en början ond? god? mycket intressant.

Jag brukar vara snål med mitt högsta betyg, senaste gången jag delade ut 10/10 var 2016 till filmen La la land men Berlin Babylon är tveklöst ett högsta betyg för mig inte tal om annat.

Regi: Tom Tykwer m.fl

Betyg:10/10

Bjuder på den suveräna låten Zu asche, zu straub som kan säga vara seriens ledmotiv.

The Mountain between us (2017 USA)

Doktorn Ben har bråttom till en operation och fotografen Alex är i sista stund till sitt bröllop. De båda är fast på en flygplats då trafiken är inställd pga en annalkande storm. Då det är två driftiga människor slår de sina påsar ihop och hyr ett flygplan som ska flyga dem till Denver. Piloten är ganska så sliten och hans hälsa har nog sett sina bättre dagar. Piloten dör under flygturen och planet kraschar i Klippiga bergen. Ben och Alex överlever tillsammans med pilotens hund och de tre börjar vandra för att hitta tillbaks till civilisationen.

Snöfilm och människans kamp mot naturen räcker för att jag ska bli intresserad och när de fina skådisarna Idris Elba och Kate Winslet är med blir filmen ett givet val. Filmen har även med en hund som trots matbrist, pumaattacker och allmänna umbäranden alltid verkar ha humöret på topp så eventuella hundälskare får en liten extra bonus när de kollar in rullen.

The Mountain between us är inte någon stor film som sätter sig i sinnet. Storyn har man sett flera gånger tidigare t.ex The Edge med Sir Anthony fast i den rullen var de jagade av en ilsken björn, i denna filmen här är det vildmarkssvårigheter av det mer modesta slaget. Utan att spoila för mycket kan jag tycka att filmens vändning sista halvtimmen var lite onödig men jag anar att man ville ge publiken lite känslomässiga insatser utöver vildmarksbesvären – i min bok hade det inte behövts. Bortsett från det är filmen helt ok och en rulle med Elba och Winslet i bärande roller är alltid sevärd.

Regi: Hany Abu-Assad

Betyg: 6/10