Atomic blonde (2017 USA/Tyskland)

När jag gick på bio för ett bra tag sedan stod valet mellan denna film och Baby driver, jag valde den senare och kan nu efter att ha sett Atomic blonde konstatera att valet var hugget som stucket med en liten fördel för dagens film, mao jag var körd redan från start.

Atomic blonde utspelar sig i Berlin 1989 i samband med murens fall där en lista på en himla massa agenter kommit på avvägar. Alla underrättelseorganisationer vill lägga vantarna på listan och engelsmännen skickar sin agent Lorraine Broughton till staden för att reda upp situationen något som inte är det lättaste då hon inte vet vem hon kan lita på.

Det finns en hel del att gilla med filmen, bra actionscener, skådisar, miljöer och musik. Var för sig funkar varje beståndsdel bra men när det slås samman funkar det inte riktigt för mig. Det blir lite väl mycket av allt för trots biljakter, slagsmål, en överspelande James McAvoy, inklämda lesbiska sexscener, Eddie Marsan, en pinsamt tuff huvudperson (Theron) och dunkande 80-tals syntar sitter jag och nickar till. Det som räddar filmen från att totalhaverera är en lång sekvens mot slutet när man ska försöka smuggla ut en KGB man ur Östberlin. Där och då vaknade jag till.

Musiken och Charlize Theron är de två största problemen jag har med filmen. Det är inget fel på själva musiken där man valt sköna 80-tals låtar men regissören tar varje möjlighet han har att stoppa in en gammal slagdänga från decenniet så till den milda grad att jag ibland undrar om jag kollar in en musikvideo istället för film. Håller någon truten i mer än fem sekunder kan man vara säker på att Cat people, 99 luftballons eller Major Tom börjar spelas. Efter ett tag sitter jag och undrar mer över vilken låt som ska spelas härnäst än vad som ska hända. Therons problem är kort och gott att hon är för tuff i rollen som Lorraine och jag har tröttnat på henne efter en kvart. Jag vet faktiskt inte efter att ha sett filmen om det är meningen att hon ska göra en parodi på tuff agent eller om man ska ta rollfiguren seriöst. Detta är två tunga skäl som drar ned filmen men som sagt de sista 30 minuterna, speciellt trapp/lägenhets fighten hör till det bättre jag sett i genren vilket trots allt gör filmen sevärd.

Regi: David Leitch

Betyg: 5/10

Annonser

Valerian and the city of a thousand planets (2017 Frankrike)

När rymdagenterna (i serien rymdtidsagenter) Valerian och Laurelline anländer till den gigantiska rymdstationen Point Central Alpha kidnappas deras befälhavare och agenterna måste nu hitta honom i virrvarret på Alpha där tusentals olika civilisationer samsas.

Det finns ett gigantiskt problem med filmen Valerian and the city of a thousand planets nämligen att jag läst serien. Serien Valerian (Linda & Valentin på svenska) publicerades mellan 1967 – 2007 och är i sina bästa stunder en fantasifull Sf-serie som är både väl tecknad med bra berättelser som kommenterar vår samtid. I sina sämsta stunder är den hafsigt tecknad och fruktansvärt tramsig. Personligen anser jag att serien gott kunde ha slutat i topp med albumet Bortom ökända gränser (1988).  Valerian and the city of a thousand planets är baserat på albumet Ambassadören som försvann och är visuellt en trogen tolkning av detta.

Då det är Luc Besson som regisserat tar han naturligtvis fasta på det tramsiga i serien vilket iofs inte är så konstigt då regissören verkar ha utrustats med en humor och ett känsloliv som motsvarar en hormonstinn 14-åring. Det han lyckas med är filmens första fem helt suveräna minuter samt att bringa ordning i originalets något halvflummiga historia (åtminstone upplösningen) och serverar en istället rakare handling som jag faktiskt föredrar framför albumet.  Det visuella har jag inget större problem med även om det ofta känns både plastigt och artificiellt. Det jag har STORA problem med är huvudpersonerna.

Redan efter fem minuter är jag evinnerligt trött på tjafset mellan Laureline och Valerian och de fortsätter tjafsa filmen ut (nästan). Valerian framställs som något av en player  som bara är ute efter att få kvinnor i säng. I serien är han en något bortkommen byråkrat som är aningens klantig både socialt och i handling men samtidigt duglig när det verkligen gäller. Linda är i filmen mest irriterad och grinig medan hon i serien är en tjej med skinn på näsan och glimten i ögat. Varför Besson valde att skriva om karaktärerna är en gåta men han kanske tilltalas av tjafsande huvudpersoner vad vet jag? Jag tror att även om jag inte läst serien och inte haft några förutfattade referensramar hade jag ganska så säkert funnit huvudpersonernas kacklande jobbigt Detta tillsammans med det något plastiga ytan gör att filmen tappar en hel del vilket är synd då jag såg fram emot en filmatisering av denna Sf-serie men Besson var kanske inte rätta personen och man hade kunnat valt ett bättre album till grund för filmen. Valerian and the city of a thousand planets duger men inte så mycket mer, klart är att det finns bättre filmer att lägga tiden på.

Regi: Luc Besson

Betyg: 5/10

Aterrados (2017 Argentina)

Det var ett tag sedan jag hade nöjet att känna hur en rejäl rysning gick genom kroppen under en skräckfilmstitt men under titten av den Argentinska skräckisen Aterrados (ung.livrädd) hände det igen. Tack vare detta får jag troligen dras en tid med att fundera vad som döljer sig under min säng och i min garderob när min fantasi spelar mig ett spratt.

Historien utspelar sig i ett till synes lugnt kvarter i Buenos Aires men bakom dörrarna i husen är det mindre mysigt. Viskningar i avloppsrören, nattliga besök som b.la innefattar en total ommöblering av huset och andra otrevligheter. När en man som anklagas ha mördat sin fru i ett av husen ger en otrolig historia hur dödsfallet gått till beslutar sig en grupp parapsykologer att undersöka husen i kvarteret.

Till en början så skrämde faktiskt den här filmen skiten ur mig. Jag går inte in på detaljer då jag inte vill spoila något men regissören är duktig på att bygga upp en stämning och vet precis när det är rätt ögonblick att låta något hända för att få ut den perfekta skrämseleffekten. Spökerierna är inte heller för överdrivna och man slipper den där CGI-festen som allt för ofta dyker upp i många av dagens skräckisar.  Aterrados är till en början uppe och nosar på högsta betyg men….

När sällskapet beslutar sig för att undersöka det hemsökta området tappar filmen greppet om mig. Visst är det ruggiga spöken och händelser och regissören vet hur en slipsten ska dras men upplevelsen blir splittrad när han hoppar mellan de olika parapsykologerna som korkat nog väljer att splittra på sig. Stämningen byggs upp men då det hoppas runt känns det bara rörigt och känslan av att händelser staplas på varandra kommer som ett brev på posten. Filmens första halvtimme hör dock till bland det ruggigare jag sett därav blir betyget ganska så högt trots mina invändningar och jag vågar mig på att rekommendera filmen för detta var en härligt oangenäm upplevelse.

Regi: Demián Rugna

Betyg: 7/10

Sofias film för dagen hittar ni här och Fiffis här

Trench 11 (2017 Kanada)

Det finns ett par, tre skräckfilmsklichéer som jag är mycket förtjust i: Någon som går in i ett ett mörkt rum/källare/lada ropades ”Hallå är det någon där”, en lättklädd tjej som jagas i skogen och skriker på hjälp och slutligen den där olycksaliga dörren som inte får öppnas men som man av någon anledning gör allt i sin makt för bända upp.

Den här filmen från Kanada utspelar sig på dagen för 100 år sedan och infriar den tredje klichén med råge. Det första världskriget lider mot sitt slut när den engelska underrättelsetjänsten upptäcker ett okänt tyskt skyttegravskomplex. Man har aningar om att tyskarna haft något fuffens för sig under marken och skickar ut en liten expeditionsstyrka för att undersöka den tyska basen. Klart att tyskarna haft något lurt för sig och naturligtvis kommer ett korkat befäl i den lilla styrkan göra något dumt så man man får springa för livet i gångarna under marken.

Filmens första halva är bra. Vi tittare vet att det kommer gå åt fanders men inte riktigt hur eller vad det är som döljer sig under ytan så spänningen över det okända håller mitt intresse uppe. Väl under marken är det också rysligt tack vare att miljön i sig själv är ytterst obehaglig. När så den olycksaliga dörren som inte för öppnas väl bänts upp tappar filmen fart. Förväntningarna uppfylls inte, visst blir det stundtals spännande och storyn håller men regissören/manusförfattarna tappar liksom bollen och på något märkligt vis känns det som tempot vrids ned istället för upp. Filmen som sådan tar sig i mål med hedern i behåll men problemet är nog att jag hade väntat mig mer.

Regi: Leo Scherman

Betyg: 4/10

Fiffis och Sofias val för dag kan ni läsa om här och här

 

Boar (2017 Australien)

Det var ett tag sedan sist men äntligen kan en tvättäkta grisskräckis få samsas med spöken och annat oknytt här på bloggen under skräckfilmsveckan. Det finns inte så mycket att säga om Boar mer än att den levererar, eller med andra ord uppfyller förväntningarna.

En familj far ut i obygden (iofs inte så svårt då den utspelar sig i Australien) för att hälsa på en släkting. Lokalbefolkningen i den lilla staden anar att det är något som lurar i buskarna då en och annan person har försvunnit på sista tiden men det är inte mycket mer än en aning. Vi tittare vet däremot att det är ett vildsvin stor som en folkvagnsbuss som härjar runt på landsbygden och sliter allt som kommer i dess väg i bitar. När familjen bestämmer sig för en liten utflykt korsas deras väg med grisen vilket leder till skrik, blod, slafs och spring.

Boar är inte en film där man behöver lägga pannan i djupa veck för att hänga med i svängarna man vet ungefär vad som ska hända och det händer mycket riktigt. Filmen är från Australien (som även bjöd på grisskräckisen Razorback på 80-talet) och är därmed lite brutalare än vad man är van vid. Då filmen är från ”down under” är den där osäkerheten om vem som ska klara sig närvarande vilket skänker lite spänning till en så annars förutsägbar film.. Skådisarna är av varierande kvalitet men grisen har man lyckats bra med. Man lyckas också med att få en gammal luttrad skräckfilmsräv som mig att hoppa till ibland så filmen har sina spänningsmoment. Gillar man combon grisar, skräck och vildmark (på film bör tilläggas) är Boar klart värd en titt.

Detta är f.ö regissören Chris Sun fjärde film och jag blev smått intresserad av hans tidigare alster så de lär dyka upp här på bloggen förr eller senare.

Regi: Chris Sun

betyg: 6/10

Sofia och Fiffi bjuder på annat än grisar (tror jag)

Ghost stories (2017 Storbr)

Professor Goodman är en fullfjädrad skeptiker som hela sitt liv arbetat med att avslöja allsköns charlataner. Hans stora förebild i sitt arbete är Charles Cameron som försvann spårlöst för flera år sedan. Så en dag blir han kontaktad av Cameron som vill att Goodman ska studera tre fall närmare då han inte finner någon förklaring till dessa. Goodman kastar sig ivrigt över fallen han får men ju mer han undersöker dessa historier desto konstigare verkar hans omgivning bli, syner och varsel börjar visa sig håller Goodman på att bli utarbetat eller är det något annat i görningen?

Ghost stories är en en skräckantologi men med en för subgenren rejäl ramberättelse. Goodman intervjuar personer och vi får ta del av de hiskliga berättelserna de har att förtälja men samtidigt utvecklas även Goodmans egen historia. En del har irriterat sig på filmens upplösning, iofs är det en tvist man sett förut men mig störde den inte nämnvärt. Problemet med filmen är att jag skulle vilja se mer av fallen som Goodman undersöker då de är riktigt rysliga. De rör en nattvakt som av mycket förklarliga skäl har slutat sitt jobb, en yngling som under en nattlig biltur kört på någonting i skogen och en man som som upplever märkliga fenomen i sitt hus.

Berättelserna som sådana är kanske inte speciellt originella men man lyckas verkligen med miljöerna, ett övergivet sinnessjukhus, en mörk skog och en lyxvilla som är allt annat än hemtrevlig. Vart och ett av segmenten slutar lite abrupt men å andra sidan kanske det var just det som gjorde att jag för en gångs skull blev en aningens skrämd då man inte fick någon tillfredsställande upplösning eller förklaring. Det lämnades till min egen fantasi som spelar mig spratt då jag ska gå mina nattliga toabesök. Tack för den!

Jag anar att Ghost stories kanske inte är en film för alla men jag har i alla fall inte kunnat släppa denna rysliga samling av historier i första taget.

Regi:  Jeremy Dyson, Andy Nyman

Betyg: 7/10

Vad Fiffi och Sofia presenterar för ruggigheter kan ni läsa om här och här.

The Greatest showman (2017 USA)

Barnum kommer från fattiga förhållanden men lyckas förverkliga sina drömmar då han öppnar en spektakulär show i New York i slutet av 1800 talet. Han bjuder sin publik på vilda djur, dvärgar, skäggiga damer och annat smått och gott. Tråkigt nog så ses inte hans show med blida ögon av vare sig societeten som anser den inte vara fin nog eller delar av befolkningen som blir obekväma av showsällskapet då de ser annorlunda ut. I ett obetänkt beslut för att bli respektabel kontrakterar Barnum sångerskan Jenny Lind för en turné, ett beslut som kan kosta honom både sin show och familj.

Jag gillar musikaler, när folk tar ton i tid och otid i en film är halva slaget vunnet. Däremot är det inte alltid man lyckas med att i samma film ha med både snygga dansnummer och bra låtar. Denna kombination kan många gånger vara svår att uppnå ofta får jag den ena (Cabaret – låtarna) eller det andra (West side story – dansnumren) men av och till blixtrar det till t.ex Singing in the rain eller La La Land. Nu kan jag även sälla The Greatest Showman till denna skara. När jag såg filmen hade jag tänkt att kolla in någon halvtimme då timmen var sen för att klämma resten av filmen vid senare tillfälle men jag blev sittandes kvar speltiden ut alldeles förtrollad.

Jag har ingenting att invända, inte en låt eller dansnummer var överflödigt, skådisar och miljöer var top-notch och man lyckas även med slänga in ett och annat fint budskap om b.la allas lika värde som vi alla vet är den rätta vägen att gå men ack så svår att följa. I.o.f.s var budskapet övertydligt men det gled liksom in i handlingen ganska så smidigt så jag slapp sitta och känna att det kördes ned i halsen på mig – något som sker allt för ofta. Jag är snål och sätter en 9/10 men det betyget lär höjas vid en omtittning för denna film har jag inte sett för sista gången.

Regi: Michael Gracey

Betyg: 9/10

IT (2017 USA)

Filmatiseringar av Kings verk brukar inte bli så lyckade men det finns en del undantag b.la The Shining, The Mist, The Green mile och några till. It är en av författarens bästa romaner och det gjordes en tv-serie 1990 som bortsett från Tim Curry i rollen som Pennywise är riktigt usel. En anledning till detta kan vara att den gjordes för tv och på den tiden betydde det oftast att det blev urvattnat beroende på all censur. Den nya versionen är avsevärt bättre där det finns en hel del att gilla.

It utspelar sig i den lilla staden Derry under slutet av 80-talet. En grupp ungdomar upptäcker att staden hemsöks av ett monster i skepnad av en clown som kallar sig för Pennywise. Clownen ligger bakom många dödsfall, speciellt då barn,  och dess närvaro infekterar hela staden som inte är en så värst trevlig plats. De sju ungdomarna inser att de måste försöka besegra monstret innan det blir deras tur.

Filmen var en mestadels positiv överraskning, att man skippar stora delar av Kings bok i adaptionen störde mig inte värst mycket. Regissören Andrés Muschietti har jobbat med att göra en fungerande film istället för att göra en helt trogen version av boken vilket han lyckats bra med. Miljöerna är bra och filmen känns som en 80-talare utan att den för den skull dränks av tidsmarkörer. Bäst är dock barnskådisarna som alla sju är en imponerande samling som funkar ypperligt. Vidare gillade jag att Muschietti använder sig av någotsånär subtila grepp för att visa hur Pennywise med sin närvaro påverkar stadens och dess invånare.

Tyvärr är inte regissören lika subtil när det gäller just Pennywise. Av och till funkar Bill Skarsgård bra i rollen men överspelet tar överhanden allt för många gånger och resultatet blir för mycket clown och för lite skräck. Finalen var kort och gott bara larvig och speciellt skrämmande var inte Skarsgård det var t.om skämskudde varning vid en del tillfällen. Man om man bortser från filmens sista 20 minuter är den klart godkänd och visst kommer jag se fortsättningen som kommer nästa år.

Regi: Andrés Muschietti

Betyg:6/10

Bullet head (2017 USA)

Efter ett misslyckat rån flyr tre rånare in i ett övergivet (och mycket stort) kommunalt förråd. Deras bil har havererat och bytet är fortfarande kvar i det medhavda kassaskåpet. Det finns inte så mycket att göra än att invänta solnedgången och sedan fly i skydd av mörkret. Rånarna är dock helt omedvetna om att lagret använts för illegala hundkamper och i byggnaden finns det en hund som även är mycket avogt inställd till människor.

Detta hade kunnat bli en mycket spännande film, vilket också var min förhoppning, men filmens regissör har inte material till en långfilm och blandar därför in små sidohistorier som rånarna berättar för varandra medan de får tiden att gå. Något de fortsätter med efter att den blodtörstiga besten gjort entree. De är lite väl avslappnade för min smak. Visst blixtrar det till när hunden dyker upp lite då och då som gubben i lådan men i övrigt lunkar filmen på. Vidare har regissören krånglat till det med att även ge hunden en bakgrundshistoria och filmens slut var alldeles för sentimentalt för min smak. Om man istället hade koncentrerat sig på elak hund + potentiella offer + jakt och krypande spänning hade filmen blivit avsevärt bättre men jag anar att regissören hade större ambitioner än detta och krånglade till det för sig alldeles i onödan.

Regi: Paul Solet

Betyg: 4/10

The Beauty and the Beast (2017 USA)

Musikalveckan startar som brukligt med en gemensam film. Jag har redan skrivit om The Beauty and the beast men då i dess animerade form. Disney har börjat med att återvinna sina äldre filmer dvs de gör om tecknade filmer till spelfilmer. Djungelboken kom häromåret, Aladdin och Mulan är på G vad jag förstått. 

En självisk prins har av en fe förtrollats till ett odjur och förbannelsen kommer bara att brytas om ömsesidig kärlek uppstår mellan odjuret och en annan person. Den unga flickan Belle blir fånge hos odjuret/prinsen men efter en tid börjar något som kan kallas kärlek att spira men det är något som Gaston, Belles efterhängsne friare, inte tänker acceptera.

Ja det var inte så mycket nytt, storyn är som sagt detsamma och låtarna likaså med några tillägg. De nya låtarna göre vare sig till eller ifrån för mig men å andra sidan är jag så inkörd i den tecknade versionen att jag har nog svårt att ta denna version till mig. För mig blir det nog mest att sitta och jämföra vad som ändrats mot den tecknade versionen. Den främsta ändringen är nog att man är lite mer detaljerad i storyn, spelfilmen är en halvtimme längre. Jag är nog mer förlåtande med logiska kullerbyttor när det rör tecknad film (kanske ligger det i genrens natur) jämfört med spelfilm och här får jag svar på frågor jag aktivt ignorerat i ett par decennier som t.ex hur länge Belles pappa irrade runt i skogen.

Filmens karaktärer får också lite mer djup än sina animerade motsvarigheter på både gott och ont. 2017 års version känns och så lite dystrare och mer allvarsam men det kan bero på att sagoskimmret bleknar något i,om spelfilmsformatet.

Nej det var svårt för mig att skapa en självständig bild av filmen då jag hela tiden sneglar på förlagan vilket gör att jag får problem att bilda en rättvis åsikt om filmen. Troligen hade jag varit mer förtjust i The Beauty and the beast om jag inte sett den tecknade filmen från 1991. Det är bra skådisar, bra musik och storyn gillar jag fortfarande men problemet är bara att 1991 års version var så mycket bättre. Jag tar dock hänsyn till mina tillkortakommanden och ger filmen godkänt.

Vad Sofia tycker om filmen kan ni läsa här.

Regi: Bill Condon

Betyg: 6/10

Justice League (2017 USA)

Det är ganska så sorgesamt. DC sitter på en hel del bra superhjältar och storys. I seriernas värld väljer jag nästan alltid DC före Marvel. När det gäller filmerna så ligger dock DC rejält i underläge och har tappat bollen i stort sett varenda gång från Green Lantern till dagens rulle. Undantaget är Wonder woman, en film som Warner till en början inte verkade tro på. Min känsla är att det är någon i Warners ledning som har noll koll men alldeles för mycket att säga till om.Nu är inte Justice league ett rejält magplask men filmen hamnar i ”jaha facket” dvs pengarna känns ganska så bortkastade. Jag tänker inte ta alla turer med regissörsbyten och omtagningar det får ni läsa om på nätet.

Storyn tar vid gaska direkt efter Batman vs. Superman. Då jorden nu förlorat Superman är planeten öppen för attack från yttre rymden och andra dimensioner och operettskurken Steppenwolf gör entré. Redan här märker man att produktionen tappat greppet. Det finns hur många skurkar som helst att välja på och så faller valet på den ointressante Steppenwolf. I Justice league tillbringar han större delen av sin speltid med att föra ändlösa monologer om att han inte går att besegra, hans superkraft verkar vara att tjata våra hjältar till döds med allehanda klyschor. För att möta detta hot samlar Batman och Wonder woman ihop ett gäng hjältar vilket utmynnar i slowmotonslagsmål till en brunröd bakgrund som skiftar i grått, dränkt i CGI.

Den stora gåtan är att man fortsätter att ge klanten Snyder förtroendet gång efter gång för en stor del av de problem man hitintills haft bottnar i att Snyder med råge passerat sin kompetensnivå som regissör. Nu verkar man dock ha fattat detta på Warner och skjutit Snyder åt sidan, frågan är bara om det är försent, publiken torde ha tröttnat vid det här laget.

Nu är långt i från allt åt fanders med filmen. Wonder woman är aldrig fel, Momoa passar bra som Aquaman och The Flash var en frisk fläkt. Filmen har några wow-scener och på det hela så duger den som underhållning för stunden bara man inte har för höga förväntningar. Det som plågar mig mest är att det skulle kunnat blivit så mycket bättre.

Regi: Zack Snyder och lite Joss Whedon

Betyg: 5/10

Happy death day (2017 USA)

Tree vaknar upp i en främmande säng efter en blöt afton. Väl hemma börjar hon göra sig i ordning för nästa fest. På väg till partyt faller hon offer för en mördare för att i nästa ögonblick vakna upp i en främmande säng efter en blöt afton. När så Tree mördats för en andra gång inser hon att hon lever om dagen hon mördas på. För att bryta denna onda cirkel antar Tree att hon måste hitta den skyldige. Efter att ha mördats ett par gånger inser Tree att dagarna börjar ta slut då hon blir allt svagare efter var död. Att hitta mördaren kan dock vara svårt då det finns en hel del hugade kandidater då Tree inte är en speciellt sympatisk person.

Den uppmärksamma har naturligtvis insett att Happy death day är en något våldsammare version av mästerverket Groundhog day (Måndag hela veckan) något man faktiskt nämner i filmen (vilket känns lite onödigt kan tyckas). Nu är inte Happy death day ett mästerverk av samma kaliber men det är en ganska så underhållande film som klarar sig ganska bra på egen hand. Det är iofs en PG-13 skräckis (tror jag åtminstone) då den har en hel del moralkakor och är inte speciellt blodig. Å andra sidan är storyn underhållande och det är kul att sitta och försöka klura ut vem mördaren är.

Regissören Christopher Landon är även duktig på att hantera jump-scares något som jag vanligtvis irriterar mig på men här funkade de fint. Landon fixar även att hålla spänningen vid liv och en del av jakterna i filmen är lite småspännande. Jessica Rothe är bra i huvudrollen som den bitchiga Tree och det finns ett och annat småroligt skämt insprängt bland alla dödsfall i filmen. Ganska så god underhållning för stunden.

Regi:Christopher Landon

Betyg: 6/10

Fiffis filmtips

Sofias filmtips

Blade runner 2049 (USA 2017)

Replikanten K jobbar som Blade runner (om man inte begriper den meningen är det lika bra att sluta läsa nu, ta och se filmen Blade runner från 1982 och återkomma). Under ett uppdrag kommer K något på spåren som, om det stämmer, hotar den redan sköra världsordningen. K får i uppdrag av sina chefer att lösa mysteriet men fler är intresserade av hans uppdrag b.la den pladdrige affärsmannen Niander och dennes mordiska assistent . En bit in i utredningen börjar spåren peka mot den sedan länge försvunne Blade runnern Deckard.

Jag kan kort konstatera att Blade runner 2049 är en värdig uppföljare till klassikern från 1982. Miljöer, musik, stämning och tempo är sig likt och de två rullarna flyter fint in i varandra. Jag gillade verkligen att man behållet känslan från förra filmen av att det är en hårdkokt framtidsdeckare som rör sig framåt i makligt tempo, t,om så makligt att regissören Villeneuve behöver nästan tre timmar på sig att berätta sin historia. I vanliga fall hade jag kreverat av rastlöshet men här blev jag istället förvånad när filmen var slut. Tre timmar flöt på ganska så behagligt.

Skådisarna är bra med en uttryckslös Gosling som replikanten K, en skrynklig Ford som repriserar sin roll som Decker. Filmens svagaste kort är väl Jared Leto i rollen som filmens skurk. Han har liksom inget att jobba med. De få stunder han är med kastar han ur sig en hel del floskler och inte så mycket mer. Hans rollfigur fyller ingen större funktion.

K har en hologrambetjänt, eller vad man nu ska kalla det, som spelas av Ana de Armas. Jag kände en viss oro när jag insåg att hon skulle vara med i filmen. Hon var i.ofs bra i War dogs men katastrofal i Knock knock. Frågan var om den förstnämnda filmen var ett lyckokast eller inte. Turligt nog klarade Armas sin prestation med glans och lyckades t.om med konsttycket att vara den rollfigur jag kände mest för i filmen. Vet inte om det kanske säger mer om filmen en hennes skådespelarprestation. Det känns dock lite avigt att det är ett hologram man bryr sig mest om.

Blade runner 2049 är en visuell och auditiv fest. Storyn har en och annan logisk lucka, berikar mig med ett par scener som jag gott kunnat varit utan och filmen är kanske liiiite för lång men fördelarna uppväger med råge nackdelarna. Definitivt en film för kommande årsbästalista.

Regi: Denis Villeneuve

Betyg:8/10

En hel del filmspanare har sett denna rulle. Kolla in vad de tycker

Movies -noir

Jojjenito

The Nerd bird

Sofia

Fiffi

Henke

The Vault (2017 USA)

En göteborgare måste vara inblandad i produktionen av denna film för skulle man annars kunna förklara att en film som heter The Vault har fått taglinen ”no one is safe”? Tråkigt nog var detta det roligaste med filmen.

Ett gång bankrånare tar sig vatten över huvudet under ett rån när de öppnar bankvalet i källaren som innehåller zombies? Spöken?. Omringade av polisen och med rysligheter i källaren försöker de nu att klara livhanken.

Storyn är intressant eller åtminstone underhållande (annars hade inte filmen lockat) och skulle nog kunnat bli rätt bra om den hamnat i rätt händer. Nu verkar dock både manus och regi har hamnat i några klåpares knä för utförandet är under all kritik. Man har helt enkelt inte fått till manus på ett vettigt sätt och filmen står bara och stampar på ett ställe. Klart att det händer saker och ting men det är av och till rörigt berättat och stundtals verkar det som att regissören inte vet vart han vill gå med sin story.

Lite skoj är det dock att se Clint Eastwoods dotter  Francesca Eastwood i en av huvudrollerna, att hon hoppar på det mesta kan vara förståeligt så här i början av en eventuell karriär. Det stora mysteriet är vad James Franco gör i denna soppa. Jag skulle verkligen vilja ha svar på denna gåta – det är ett mysterium jag funderar mer på än att jag för vilken gång i ordningen sett en skitfilm. Det hör inte till ovanligheterna.

Regi (eller vad det nu kan kallas):  Dan Bush

Betyg: 1/10