Outlaws (2017 Australien)

När det dök upp en bikerfilm från Australien hade jag en hel del förhoppningar då filmer från ”down under” allt som oftast har det där lilla extra som gör att de sticker ut lite från mängden. Det blev väl si och så med de förhoppningarna.

Under tiden som bikergängs ledare har suttit i finkan har hans högra hand Paddo skött ruljansen. Han har tillsammans med sin flickvän Katrina ordnat och styrt med gängets affärer, kanske för bra då ledaren Skink känner av konkurrensen och vill sätta Paddo på plats när han kommer ut från fängelset. Det blir konflikt på en gång mellan de två och saken blir inte lättare då både Skinks och Paddos flickvänner är av lady McBeth kaliber och gör sitt bästa för att hetsa på sina män i den allt mer eskalerande konflikten.

Nej det här var en fattigmans version av Sons of Anarchy. Outlaws eller 1% som den också heter vill vara ett tufft kriminaldrama men når inte fram. Vad det beror på är svårt att sätta fingret på. Skådisarna sköter sig och det är inga större fel på handlingen men jag får en känsla av att man tyckt att det räcker med lite tuffa bikers, lite slagsmål och en shootout så är filmen klar. Tafatt är nog det ord jag söker när jag försöker sammanfatta filmen. Ett halvdant försök inte mer.

Regi: Stephen McCallum

Betyg: 3/10

The Foreigner (2017 Storbr)

Den timide restaurangägaren Quan skjutsar sin dotter för att hämta upp en klänning. Butiken sprängs i ett terrorattentat där en okänd grupp vid namn Nya IRA tar på sig skulden. Quan är naturligtvis förkrossad men gör allt i sin makt för att spåra upp mördarna. Politikern Liam Hennessey verkar veta mer om attentatet och attentatsmännen än han vill erkänna och Quan sätter hårt mot hårt för att få fram sanningen.

The Foreigner duger gott för en stunds underhållning. Det var kul att se Jackie Chan i rollen som Quan. Till skillnad mot de roller jag tidigare sett honom i är detta inte någon komisk roll utan Chan spelar här en man som bär på sorg och hat och gör en ganska nedtonad roll.  Klart att han får fightas men The Foreigner är inte någon kung-fu film utan en politisk thriller. Av och till är handlingen lite snårig och det kryllar av komplotter, förräderi och dubbelspel. Pierce Brosnan som spelar politikern Hennessey är stabil i sin roll, Mitt aber med hans tolkning är hans irländska dialekt som inte passar honom trots att han är Irländare! Det beror nog på att jag vant mig vid att han oftast talar brittisk engelska i sina roller så det kändes lite avigt. Konstigt.

Som jag brukar säga: Inget mästerverk men värd en titt i alla fall.

Regi: Martin Campbell

Betyg: 6/10

On Chesil beach (2017 Storbr)

Året är 1961, Edward och Florence har precis gift sig och ska tillbringa sin första natt tillsammans. Det är ett lite udda par då hon kommer från den övre medelklassen och han är arbetarklass. Det kanske inte ska spela någon roll men i Storbritannien gjorde (gör?) det verkligen det. Det största problemet är inte parets olika klasstillhörigheter utan att de kanske inte riktigt är mogna för att gifta sig. En romans med lite hångel och handhållning är en sak, att leva tillsammans något helt annat. Redan i filmens start märks det att paret beter sig som att de inte riktigt vet hur de ska hantera sin belägenhet. De båda tappar så småningom kontrollen över situationen och saker sker och sägs som kommer påverka parets framtid.

On Chesil beach är baserad på författaren Ian McEwan’s roman och temat ”saker som verkar illa i stundens hetta men som skulle kunna lösas ganska så lätt men inte gör det och får förödande konsekvenser för de inblandade” känns bekant från författarens filmade roman Försoning. Ian McEwan verkar gilla det där med att grotta in sig i små men livsomvälvande handlingar.

Fiffi tyckte det var en fin liten film, Sofia ansåg att den var övertydlig men snygg och Jojjenito höll på att storkna över ålderssminkningen. Jag skriver under på alla ovanstående åsikter. Filmen som sådan är egentligen vare sig speciell eller minnesvärd, Florence blå klänning är alldeles underbar och slutscenen är ungefär lika subtil som att en karl med megafon skulle komma in i rummet och gapa ut hur filmen ska tolkas. Ålderssminkningen skulle man kunna skriva en avhandling om men ju mindre man talar om den desto bättre.

MEN det var två saker i On Chesil beach som gjorde att filmen höjer sig ett snäpp över andra filmer. Saoirse Ronan spelar Florence med briljans. Vilken skådis, scenerna i bröllopssviten där hon förmedlar rollfigurens ångest över vad som komma skall är inget annat än suveränt skådespeleri. Sedan är det som så att jag är såld på vemodiga kärlekshistorier och om On Chesil beach är något så är den just detta. Trots en ålderssminkning från helvetet och scener så övertydliga att man baxnar svider det till i mitt stenhjärta och filmen är därmed i hamn. Det kanske är en rulle som passar blödiga gubbar vad vet jag?

Regi: Dominic Cooke

Betyg: 8/10

The Big sick (2017 USA)

När komikern Kumail träffar Emily finner de två att de har hittat rätt i kärleken. Trist nog är inte Kumail helt ärlig då hans familj som är muslimer håller hårt på det här med tradition: Kumail ska gifta sig med en pakistansk flicka i ett arrangerat bröllop. Att överhuvud diskutera saken finns inte på kartan. När detta uppdagas blir Emily förståeligt nog upprörd och det går som det går med förhållandet. Nu skulle historien kunnat vara slut men Emily blir allvarligt sjuk och genom slumpens vägar blir expojkvännen involverad i hennes konvalescens och han måste göra ett val kärleken eller sin familj.

Jag har hört en hel del gott om The Big sick från olika håll så valet var inte så svårt när jag och frun skulle välja film. Det är en bra och mysig film och jag blir lite glad när jag ser rullen. Det enda jag hade lite svårt för var väl Kumail som är en sådan där person som måste dra ett skämt hela tiden. Han blev lite endimensionell och svår att ta på allvar men rollfiguren störde inte nämnvärt och av och får han till det och blir lite smårolig. Roligast är dock Emilys pappa spelad av Ray Romano. En man som kan kläcka ur sig vilka konstigheter som helst, han ger intrycket av att tänka högt och blev i mina ögon dramats intressantaste person.

Bra skådisar, trevlig och lite smårolig film kort och gott en angenäm upplevelse som rekommenderas när man vill ha en mysig och ganska så oförarglig stund trots att filmen ganska så lättvindigt touchar en hel del frågor som är ganska så allvarliga.

Regi: Michael Showalter

Betyg: 7/10

Babylon Berlin (2017 Tyskland)

Författaren Volker Kutcher har skrivit sju böcker om Berlin under 20 och 30 talen, tanken är att det ska bli tio. Den första; Babylon Berlin har filmatiserats och finns nu att se i sin helhet på SVT-play.

Året är 1929 och Berlin är en kokande gryta av nazister, hypnotisörer, Stalinister, nattklubbar, flappers, adelsmän, Trotskister och korrupta politiker. Till detta kaos anländer den morfinberoende(?) och krigstraumatiserade kriminalkommisarien Geron Rath i jakt på ett foto. Gereon börjar på sedlighetsroteln men förflyttas till mordroteln för att reda ut ett mord på en lokförare. Detta mord är bara toppen på ett isberg som kommer att leda Gereon rätt in i en hel rad av olika komplotter. Till sin hjälp har han den unga stenografen Charlotte Ritter.

Herregud vad bra detta var !!! Jag satt som helt förtrollad i tolv timmar. Handlingen är snårig och man måste verkligen hänga med, Babylon Berlin är inte en serie där man kan sitta och fibbla med telefonen. Det är ett stort och intressant persongalleri, det formligen väller fram karaktärer i rutan och det tog ett par tre avsnitt innan jag hade koll vem som var vem. Det går inte heller att slappna av helt och tro sig veta vart man har seriens rollfigurer, bortsett från Gereon är det svårt och veta vem man ska kunna lita på då alla karaktärer är mer grå än svart/vita. Även Gereon bär på ett par hemligheter av mindre smickrande slag.

En anledning till att jag fastnade för serien kan vara att den utspelar sig under en av mina favoritperioder i historien nämligen Tyskland under Mellankrigstiden. En kontrasternas tid där vetenskap och vansinne vandrar sida vid sida, det är fattigdom, politisk oro, dekadens och ett intressant kulturliv. Filmmakarna har verkligen lyckats med att frammana den Tyska Weimarrepubliken och jag kan inte finna några större fel (experter i ämnet kan säkerligen hitta både ett och annat) i produktionen.

Slutligen måste jag berömma skådisarna som är mycket bra i både små och stora roller. Gereon spelas av Volker Bruch med bravur, han är dramats hjälte men frammanar en skörhet som gör att jag hela tiden undrar hur det ska gå. Min favorit i serien stenografen/flappern/prostituerade Charlotte som spelas av den bedårande Liv Lisa Fries, det är svårt att värja sig mot denna charmiga rollfigur vars lojalitet kan vara en anings flyktig beroende på vad som står på spel. Slutligen måste jag även nämna Georons kollega Bruno som spelas av veteranen Peter Kurth. En rollfigur som jag inte riktigt vet vart jag har till en början ond? god? mycket intressant.

Jag brukar vara snål med mitt högsta betyg, senaste gången jag delade ut 10/10 var 2016 till filmen La la land men Berlin Babylon är tveklöst ett högsta betyg för mig inte tal om annat.

Regi: Tom Tykwer m.fl

Betyg:10/10

Bjuder på den suveräna låten Zu asche, zu straub som kan säga vara seriens ledmotiv.

The Mountain between us (2017 USA)

Doktorn Ben har bråttom till en operation och fotografen Alex är i sista stund till sitt bröllop. De båda är fast på en flygplats då trafiken är inställd pga en annalkande storm. Då det är två driftiga människor slår de sina påsar ihop och hyr ett flygplan som ska flyga dem till Denver. Piloten är ganska så sliten och hans hälsa har nog sett sina bättre dagar. Piloten dör under flygturen och planet kraschar i Klippiga bergen. Ben och Alex överlever tillsammans med pilotens hund och de tre börjar vandra för att hitta tillbaks till civilisationen.

Snöfilm och människans kamp mot naturen räcker för att jag ska bli intresserad och när de fina skådisarna Idris Elba och Kate Winslet är med blir filmen ett givet val. Filmen har även med en hund som trots matbrist, pumaattacker och allmänna umbäranden alltid verkar ha humöret på topp så eventuella hundälskare får en liten extra bonus när de kollar in rullen.

The Mountain between us är inte någon stor film som sätter sig i sinnet. Storyn har man sett flera gånger tidigare t.ex The Edge med Sir Anthony fast i den rullen var de jagade av en ilsken björn, i denna filmen här är det vildmarkssvårigheter av det mer modesta slaget. Utan att spoila för mycket kan jag tycka att filmens vändning sista halvtimmen var lite onödig men jag anar att man ville ge publiken lite känslomässiga insatser utöver vildmarksbesvären – i min bok hade det inte behövts. Bortsett från det är filmen helt ok och en rulle med Elba och Winslet i bärande roller är alltid sevärd.

Regi: Hany Abu-Assad

Betyg: 6/10

Basmati blues (USA 2017)

I all hast får genforskaren Linda åka till Indien då företagets representant i landet gjort bort sig å det grövsta. Lindas uppdrag är att sälja in företagets nya ris till landets jordbrukare. Riset är rena miraklet då det är motståndskraftigt mot sjukdomar samt innehåller mer näring än vanligt ris. Det blir en kulturchock för den unga genetikern till en början men hon lyckas trots allt charma bönderna så hennes uppdrag verkar gå i hamn. Det som sätter lite käppar i hjulet för Linda är att hon börjar få känslor för en lokal risfarmare som motsätter sig det nya riset. Rajit som han heter anar att det är något lurt med risaffären och visst har han rätt. Bolagets chef har inte berättat hela dealen för Linda.

Basmati blues är ett amerikanskt försök att göra en Bollywood film och på gott och ont lyckas man bra. Ont då man fått med den Indiska nationalism som mer eller mindre präglat de filmer från landet jag hitintills sett. Det blir tröttsamt att ständigt se indierna slå sig för bröstet så fort de får chansen (bildligt talat). Man har även lyckats med att få alla medverkande att agera som naiva barn även detta något som präglar filmer från landet.

Nu kan jag inte basera ett helt lands filmproduktion på de handfull filmer jag hitintills sett men de har mer eller mindre haft dessa element – nationalism och naivitet. Nu är filmen som sagt amerikansk men om jag inte visste bättre skulle jag tro att den var indisk så väl har man lyckats väl med transfereringen. Varför man tagit detta beslut vet jag inte, kanske ville man komma in på den indiska marknaden eller något i den stilen.

På IMBD har rullen betyget 3.6 och det är i mina ögon alldeles för lågt för en film där Donald Sutherland tar några staplande danssteg och sjunger samt att Brie Larson i rollen som Linda är ganska så charmig. Storyn duger och det är tillräckligt med sång, dans och härliga miljöer för att tillfredsställa mina ögon och öron.  Att folk beter sig som barn får man ta och egentligen ska jag inte klaga för tydligen görs filmer i Indien på detta vis, antingen köper man det eller inte. Ibland gör jag detta ibland inte. Denna gång gick det ganska så bra.

Regi:  Dan Baron

Betyg: 5/10

Vad Sofia valt för film denna dag läser ni om här.

Anna and the apocalypse (2017 Storbr)

Det lackar mot jul men Anna har ingen julefrid i själen. Hennes far har fått reda på att hon tänker ta ett sabbatsår från studierna för att resa, något han ogillar, hennes bäste vän John vill gärna att vänskapen utvecklas till något annat och skolans mobbare Chris kastar lystna blickar efter henne. Det kanske kan vara skönt då att staden/landet/världen? kastas in i en zombieapokalyps så man slipper alla vardagliga problem. Utbrottet sker snabbt och Anna och några vänner har förskansat sig i stadens bowlinghall när de hör att skolan är stället man ska samlas på. Vännerna ger sig ut på en vandring mot skolan där de får kämpa mot zombifierade julhandlare, snögubbar och jultomtar mixat med lite sång och dans.

Steffo tipsade mig om denna film som påstår sig vara en mix av La la land och Shaun of the dead. Det är att ta i tycker för så bra är inte filmen. Jag har inga problem med genremixen då det är tänkt att vara en komedi. Det hade varit svårare med denna blandning om filmen varit menad som en riktig skräckis. Skådisarna var okända för mig men det sköter både sång,dans och agerande bra. Låtarna håller genomgående hög klass och ett par stycken var faktiskt så bra att de satte sig på direkten.

Mitt problem med filmen var att den är ganska så rolig till en början men ju närmare finalen man kommer desto mörkare blir berättelsen. Det gav liksom lite smolk i min glädjebägare. Trots en och annan käck sång kunde inte min stämning höjas efter att ett par sympatiska rollfigurer strukit med. Jag vill nästan gå så långt att påstå att det kändes opassande att man börjar sjunga och dansa i samband med att nära och kära strukit med. Nu vet jag att detta sker av och till i musikalernas underbara värld med de filmerna har en annan känsla från start. Det kan falla sig som så att jag är överkänslig i detta fall och en och annan kan säkert rycka på axlarna åt min invändning. Filmen är i vart fall sevärd.

Regi: John McPhail

Betyg: 6/10

Sofias film för dagen

 

Three billboards outside Ebbing Missouri (2017 USA)

Det tog sin lilla tid men jag är som bekant ofta lite seg när det gäller att se seriösare filmer trots att jag allt som oftast uppskattar dem. I dag har turen kommit till den film som kanske skulle ha vunnit pris för bästa film under Oscarsgalan 2018 åtminstone om man jämför med den filmen som vann.

Mildred är i djup sorg då hennes dotter blivit både mördad och våldtagen, tiden går och när polisen inte verkar göra vad de kan för att hitta förövaren förbyts sorgen till vrede. Mildred hyr tre annonstavlor och skriver på dessa vad hon tycker om polisens arbete. Att det blir ett jävla liv i den lilla staden efter detta tilltag torde vara en underdrift.

Trots att ämnet är allvarligt och trots att ingen i filmen är speciellt nöjd med sitt liv är Three billboards outside Ebbing Missouri en ganska så rolig film. I stort sett alla som är med i filmen är mer eller mindre irriterade och otrevliga av olika skäl. Mildred, hennes exman, sheriffbiträdet Dixon ja alla är ganska så griniga och har dräpande kommentarer i beredskap till den som tar risken att tilltala dem. De enda som är någorlunda sympatiska är stadens lätt alkoholiserade dvärg som är kär i Mildred samt stadens sheriff Willoughby som lider av obotlig cancer muntrare än så blir det inte. Nu är vare sig våldtäkter, cancer eller alkoholism roligt men filmens dialog är vass och det är en hel del dråpliga situationer som gör att jag trots allt sitter och småskrockar under titten.

Det är ingen mysrulle som slutar i en förlösande scen där alla knutar löses upp. Slutet kan för vissa kännas abrupt men jag gillade det. Filmens stora styrka ligger i den suveräna dialogen och skådespelarprestationerna. Även filmens rollfigurer är bra skrivna och känns som vanligt folk som jag kan tro på.

Three billboards outside Ebbing Missouri är en film som jag bara upplever utan några större eftertankar. Den bara rullar på och efter ett tag är jag mer intresserad över rollfigurernas liv och samspel med varandra än filmens faktiska handling. En härlig filmupplevelse i det lilla där jag bara sveptes med.

Jag skulle dock vilja ha en spinoff på filmen som handlar om Mildrets exmans nya tjej Penelope som är så korkad att jag blir fascinerad av henne. Jag undrar över hur hon tar sig genom det vardagliga livet och framför allt hur är det att leva med en så korkad människa. Torde bli en spännande och underhållande film men det är trist nog bara en önskedröm.

Regi: Martin McDonagh

Betyg: 9/10

The Shape of water (2017 USA)

Det dröjde ett bra tag innan jag kollade in del Toros senaste film. Jag vart inte speciellt pepp då karln inte gjort en riktigt bra film sedan Pans Labyrint (2006). Då hans senaste filmer rört jätterobotar med en spökrulle däremellan som verkade vara tagen direkt ur Harlekinserien bidade jag min tid när det rörde The Shape water. Ok den vann Oscar för bästa film men då Oscarsjuryn är en förvirrad och ängslig skock gubbar var inte det heller mycket att gå på.

Elisa är en stum ensamstående kvinna som arbetar natt som städerska på en militäranläggning där man sysslar med hemliga saker och ting. En natt anländer den mycket osympatiske agenten Strickland, med sig har han en fiskvarelse han fångat i Amazonas (kanske en kusin till monstret i den Svarta lagunen ?). Tack vare teckenspråk börjar Elisa och varelsen kommunicera, känslor uppstår mellan de två och hon planerar att frita fiskvarelsen.

Det här var faktiskt inte så illa och jag blev positivt överraskad. Det är en söt liten saga del Toro har totat ihop, kanske inte en så värst originell story men jag fick en mysig känsla under filmtitten. Filmen flyter på bra, har en skön 60-tals känsla (konstigt vore annat då den utspelar sig under 60-talet) och är milt engagerande. Jag försöker inte tänka för mycket på hur tycke mellan de två skilda arterna uppstår, det är faktiskt en saga med ett välbekant tema. Antingen köper man det eller inte.

The Shape of water är en film som slinker ned lätt och har en hel del detaljer som lyfter filmen en aning, bla att filmen går i ett grönt skimmer och har en och annan scen där del Toro skänker mig lite extra filmisk magi. Det som lyfter filmen än mer är skådisarna. Sally Hawkins är lätt att få sympati för i huvudrollen och Michael Shannon får än en gång chansen att spela slem skurk. När sedan Richard Jenkins och Michael Stuhlbarg är med på ett hörn kan jag inte bli annat än glad, två härligaa skådisar som alltid gör en film lite trevligare när de är med. Lägg även till ett oväntat musikalnummer så vart denna film i hamn för mig. Jag hoppas nu att del Toro funnit formen igen.

 

Regi: Guillermo del Toro

Betyg: 7/10

The Party (2017 Storbr)

Klart det ska firas när Janet har fått en viktig post i  partiet. Hon bjuder in sina närmaste bekanta till en liten fest. Ett par minuter in i filmen inser jag som tittare att det kommer bli allt annat än ett lyckat party. Giftiga kommentarer, en pistol på drift, otrohet och uppbrott är vad som hamnar på dagordningen istället för en trevlig stund i vänners lag. Folk är mer eller mindre halvhysteriska och den ende som verkar bevara lugnet är tysken Gottfried. som mest glider runt och tar emot sin frus giftiga kommentarer med jämnmod. I slutändan anar jag att det varit bättre om Janet firat sin utnämning med en kopp te.

The Party är en film i det lilla formatet. Filmen utspelar sig i Janets hus och man rör sig gnabbades mellan rummen. Pinsamheter läggs på hög vilket när det sker på film ger mig en lätt ångest samtidigt som jag har väldigt roligt åt rollfigurernas tillkortakommanden.  Det finns inga roligare gräl än de mellan akademiker eller kulturpersonligheter då bråken många gånger handlar om petitesser som blåses upp till ofantliga proportioner vilket gör att alla inblandade får ett löjets skimmer över sig. Nu är det iofs allvarliga ting man bråkar om på Janets party än t.ex rikligt användande av läppglans men det blir underhållande att se hur alla gör sitt bästa för att hålla masken, något man inte lyckas speciellt bra med.

Skådisarna är top notch från Kristin Scott Thomas som spelar värdinnan till Bruno Ganz som spelar den hunsade Gottfried. The Party är en kort film (71 minuter) i svartvitt  regisserad med säker hand av  Sally Potter och en av de bästa filmerna 2017 – tycker jag.

Regi: Sally Potter

Betyg: 8/10

Time trap (2017 USA)

En del rullar mår bäst av att ses utan att man berättar för mycket om handlingen. Jag kan väl avslöja så pass mycket att det rör sig om en grupp studenter som utforskar ett grottsystem i jakten på en försvunnen professor. Grottorna rymmer en hel del mer än fladdermöss och spindlar men när studenterna väl inser vad det rör sig om är det möjligen försent att komma undan.

Time trap är en B-film något annat kan man inte påstå men det är en B-film som bjuder på en fantasifull historia som jag gillade. Filmen är i och för sig mer intressant och fantasikittlande än spännande men det är ett manus som kändes lite originellt och det är inte fy skam. Att det i slutet dyker upp en deus ex machina som heter duga må vara hänt men det kan jag leva med. Skådisarna var nästan helt okända för mig det var bara Brianne Howey jag kände igen och då från tv-serierna The Passage och The Exorcist. Möjligen lite halvdan dialog och skådespeleriet sitter inte hela vägen in i mål men när filmen bara kostat 1 miljon dollar är det bara att konstatera att man använt pengarna väl med tanke på ett så pass gott resultat.

Regi: Mark Dennis, Ben Foster

Betyg: 6/10

Their finest (2016 Storbr)

Their finest utspelar sig på den engelska hemmafronten under andra världskriget. Storbritannien har precis förlorat slaget om Frankrike och tvingats fly över kanalen vid Dunkirk. För att höja befolkningens moral försöker krigsministeriets propagandaavdelning frisera verkligheten en aning och nu satsar man den  budget man har på en spelfilm om den hjältemodiga räddningsinsatsen de engelska medborgarna gjorde för att rädda så många soldater som möjligt vid Dunkirk. Uppdraget är inte det lättaste då budgeten är i det närmaste obefintlig, filmens stjärna minst sagt besvärlig och historien som ska filmas behöver ändras en hel del för att kunna bli till en hjälteinsats.

Jag är väldigt svag för filmer som utspelas på den s.k hemmafronten under andra världskriget. Jag VET att livet var minst sagt eländigt, inget kaffe, ransonering samt grävling och ekorre på menyn,  trots detta finns det något nostalgiskt skimmer över denna tid som gör att jag mot bättre vetande  låter mig invaggas i någon sorts bisarr krigsmysighet. Filmer som Enigma, Hope & Glory eller tv-serier som Någonstans i Sverige är rena mumman för mig.

Tack vare ovanstående är Their finest är så gott som i mål redan innan jag börjar titta, lägg sedan till att filmen är lite smårolig och präglas av en brittisk feel-good stämning. Filmen blir inte sämre av att Gemma Arterton, Bill Nighy och en hel del andra härliga skådisar är med i rullen. Det är en mysig stund framför tv:n trots bomber och ransonering. Tråkigt nog håller inte filmen hela vägen in i mål utan har ett slut som kändes minst sagt avigt men fram tills dess är det en förbaskat trevlig film.

Regi: Lone Scherfig

Betyg: 7/10

Ingen tid för kärlek (2017 Sverige)

Jag hade på känn att jag på ett eller annat vis skulle återkomma till plattcharmören Johnny Bode då han hans levnadsöde verkligen är fascinerande. När så en dokumentär om denna makalösa och förunderliga man dök upp var det bara att tacka och ta emot.

Regissören Bo Sjökvist kom i kontakt med Bode genom skivan Bordellmammans visor och har sedan tonåren undrat vad detta var för figur som sjöng ekivoka låtar. När så Bodesällskapet firade Bodes 100-års dag passade Sjökvist på att gå på festen och knyta kontakter. Dessa kontakter lägger grunden för dokumentären som försöker lösa gåtan Johnny Bode.

Det som var extra kul för mig som redan läst boken var att jag s.a.s fick kött på benen. Personer fick ansikten och Bodes röst och melodier fick mer liv då de kompletterades av gamla filmer. Filmen hade inte så mycket nytt att komma med, det som kanske var mest intressant är regissörens besök i Österrike. Där träffar han en hel del folk Bode lurade skjortan av samt får en telefonintervju med artistens tredje fru. Man märker att det är plågsamma minnen som dras upp och man får sig en tankeställare att även om Bodes upptåg är roliga på pappret och i skrönor är det vanligt folk som drabbades av hans svinerier.

För mig var dokumentären ett tacksamt komplement, för den tittare där Bode är ett nytt namn kan dokumentären kanske lite snårig till en början och filmen skulle ha vunnit på att vara lite mer pedagogiskt upplagd. Sjökvist verkar ta för givet att Bode är kulturellt allmängods. Hur som haver är det i alla fall en intressant dokumentär om en intressant men samtidigt tragisk människa med ett mycket märkligt levnadsöde.

Regi: Bo Sjökvist

Betyg: 7/10