Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap (2018 Storbr)

Författerskan Juliet är inte riktigt nöjd med sitt liv. Hon är inte tillfreds med sitt författarskap trots att hon tjänar storkovan på sina roliga essäer samtidigt anser hon att hon klarat sig alldeles för lindrigt undan kriget och förtjänar inte den lycka hon har som även inbegriper en fästman som är både rik och rekorderlig. När hon en dag av en slump kommer i kontakt med ett litteratursällskap på ön Guernsey väcks hennes nyfikenhet och hon beslutar sig för att åka dit. Hon tas emot väl av sällskapet som består av en handfull medlemmar men de bär på en hemlighet från kriget och Elizabeth börjar forska i saken. En annan sak som håller henne kvar på ön är att både hon och den lokale grisbonden börjar kasta lystna blickar efter varandra. Hur ska det gå med fästmannen i London? Många frågor som alla får sitt svar.

Jag vet inte vad jag ska tycka om den här filmen. Jag gillar tidsperioden, jag gillar denna anglikanska porr med böljande grässlätter, pubar och kärva engelsmän med hjärtat på rätta stället men den här gången blir det för mycket. Storyn om litteratursällskapet är iofs engagerande, skådisarna med b.la alltid stabila Penelope Wilton och Matthew Goode är bra. Jag får verkligen min lyster av gröna ängar och goa gubbar i keps tillfredsställd men någonstans på vägen tappar jag intresset. Det kan bero på att jag stör mig lite på rollfiguren Julia vars ”problem” känns futtiga i sammanhangen och jag stör mig än mer på att hon lockas av en skitig grisbonde när hon har en schysst pojkvän hemma. Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap är inte en dålig film men den passade inte mig just här och nu. Däremot jag kan säkerligen tro att en och annan som uppskattar genren gillar den avsevärt bättre än mig.

Regi:Mike Newell

Betyg: 5/10

Annonser

Tag (2018 USA)

Att komedigenren kan vara svår är kanske inte så konstigt då smaken om vad som är roligt skiljer sig mycket åt. Själv är jag svårflörtad, skrattar sällan och vanligtvis nöjer jag mig med att filmen åtminstone är roande. Även om jag är svårcharmad brukar jag åtminstone förstå vad folk tycker är roligt även om jag själv inte gör det. Galenskaparna, romantiska komedier, Stefan & Krister listan kan göras lång på saker jag inte alls tycker är roliga men jag förstår varför folk tycker det är underhållande. Filmen Tag är ett unikum i detta sammanhang då jag inte alls begriper vad som är roligt med filmen.

Tag är baserad på en verklig historia om vuxna män som leker tag (kull på svenska eller kacken som leken hette i min avlägsna barndom). Möjligtvis är tanken på att vuxna män leker kull rolig men att sitta och titta på vuxna män som leker denna lek i nittio minuter är inte roligt alls. Jag vet inte, jag kanske missade en poäng någonstans, jag kanske bär på ett barndomstrauma rörande kull eller så är det så enkelt att en massa folk tappade konceptet och gjorde en komedi som inte alls är en komedi fast alla trodde att de gjorde en komedi. Vad vet jag? Det enda jag vet är att filmen inte var rolig och att skådisen Leslie Bibb ser ut som ett grinande kranium när hon ler – alltid något.

Regi: Jeff Tomsic

Betyg: 1/10

 

Juliet naked (2018 USA)

Frun gillar s.k trevliga filmer (vilket iofs jag också gör men vi har av och till lite olika syn på vad en trevlig film är) och då jag hört gott om denna rulle föreslog jag den när den dök upp hos Cineasterna härom veckan. Annie lever i ett litet samhälle tillsammans med sin sambo Duncan som är helt besatt av musikern Tucker Crowe som försvann mitt under en spelning för flera år sedan. Duncan driver ett diskussionsforum tillsammans med andra män där de diskuterar och dissekerar Crowes liv in i minsta detalj . Annie däremot känner att hennes liv hamnat i en återvändsgränd men vet inte riktigt vad hon ska göra. Så en dag får hon ett mail av någon som säger sig vara just Tucker Crowe.

Jag vart allt lite tveksam då filmen till en början hade alla kännetecken av att vara en s.k rom/com något som aldrig kan vara bra i min bok. Filmen utvecklade sig till att bli mer av ett drama med komiska och romantiska inslag. Tacksamt nog så lyste det där smetet och kletet samt kärnfamiljspropagandan med sin frånvaro och filmkvällen blev riktigt trevlig.

Det är en underhållande historia som puttrar på i stabila 90 minuter med bra skådisar. Det som verkligen lyfter Juliet naked är Ethan Hawke i rollen som Tucker Crowe. Denna skådis har för mig gått från klarhet till klarhet. Jag var aldrig speciellt förtjust i honom när han var yngre, han gav intrycket av att vara lite av en posör som bara försökte vara cool och intellektuell. För var gång jag sett karln på duken och rutan har han bara blivit bättre och bättre som skådis och börjar så smått bli till en favorit. Naturligtvis är både Rose Byrne och Chris O’Dowd som spelar Annie och Duncan också bra men för mig var en stor del av filmens behållning just Ethan Hawke. Vill man har en trevlig stund utan några större krusiduller torde Juliet naked passa bra alla dagar i veckan.

Regi: Jesse Peretz

Betyg: 7/10

Zen in the Ice rift (2018 Italien)

I en liten italiensk by som ligger i alperna bor Maia som kallas för Zen tillsammans med sin mamma.  Det är ett litet samhälle där alla känner alla på både gott och ont. Zen mobbas av de andra ungdomarna då man anser att hon inte riktigt passar in i mallen hur en tjej ska vara. Hon spelar hockey, klär sig lite annorlunda och ryktet går att Zen är lesbisk. När omgivningen är som den är, är det inte så konstigt att Zen ständigt har taggarna utåt och hamnar i konflikt med sin omgivning. När hon lånar ut sin mammas stuga åt en klasskamrat som vill använda utrymmet för lite mys med sin pojkvän sätter det i gång en kedja av händelser som går överstyr.

Zen in the Ice rift är en film med snygga miljöer, bra skådisar och en handling som skulle kunna vara lätt att engagera sig i. Tyvärr är rullen bedövande tråkig. Filmen är ca 90 minuter lång men kändes som det dubbla. Lååånga scener och en story som utvecklar sig snigelfart gör att  jag sitter i biofåtöljen och kämpar mot sömnen. Jag misstänker att jag nickade till några gånger men tror inte att jag missade något mer än naturscener på de italienska alperna. Jag får känslan att regissören inte riktigt hade material till en hel långfilm utan sett till att dra ut på handlingen och därmed filmens speltid.

Nu är det iofs regissörens debutfilm och jag tror nog att hon kan ha framtiden för sig då Zen in the ice rift är inte en dålig film om man ser till det tekniska och de inblandades prestationer. Det är ett gott hantverk men manuset kunde ha utvecklats då filmen ger intrycket av att vara en utdragen kortfilm som kanske hade passat bättre som en lång kortfilm.

Regi: Margherita Ferri

Betyg: 3/10

Schoolś out (2018 Frankrike)

Lärarvikarien Pierre får ta över en skolklass efter att deras ordinarie lärare hoppat ut genom ett fönster mitt under en lektion. Klassen är en specialklass som består av mycket begåvade elever. Pierre märker redan den första lektionen att det är något knepigt med eleverna. De beter sig märkligt och verkar leva i sin egen lilla bubbla och släpper inte in omvärlden. När Pierre försöker skapa kontakt med eleverna reagerar de hotfullt och skärmar av sig än mer mot sin lärare. Elevernas beteende kryper under skinnet på läraren och han kan inte släppa tankarna på deras knepiga beteende. För att få svar börjar han spionera på eleverna och upptäcker att deras fritidsaktiviteter är allt annat än hälsosamma. Det verkar som de planerar någonting frågan är bara vad?

Det är svårt att stoppa in denna film en genre. Psykologisk thriller eller rysardrama är nog det som bäst kan beskriva filmen. Det är ingen film där man (jag) sitter och tuggar på naglarna men School´s out dras med en olycksbådande stämning under hela titten. Det tar ett tag innan jag får grepp på vad de obehagliga ungarna har för plan men när planen väl uppdagas är den på något bakvänt vis logisk i sitt vansinne. Filmen tar upp frågor som framtidshopp bland dagens unga och det eventuella gap som kan uppstå mellan en oförstående vuxenvärld och ungdomar som växer upp i en värld med terrorism, klimathot, ökande klyftor och miljöförstöring.

School´s out är som ni nog förstår ingen munter rulle men sevärd då man får ett och annat att tänka på hur en del av dagens ungdom i värsta fall ser på framtiden.

Regi: Sébastien Marnier

Betyg: 6/10

El Angel (2018 Argentina)

El Angel handlar om den argentinske seriemördaren Carlos Puch som gick all in i sitt val av karriär. På mindre än ett år, mars till november 1971,  lyckades Carlos tillsammans med sin kumpan Jorge Ibañez mörda elva människor. Morden begicks ofta i samband med rån eller stöld men när man läser om Carlos verkar rånen mest vara en ursäkt för att få mörda någon. Carlos gick under namnet El Angel då han dels var mycket ung 19 år och såg väldigt oskuldsfull ut.

Filmen följer Carlos det år han gjorde sig ett namn bland kriminella kretsar och följer hans göranden någorlunda korrekt men med ett stort undantag. Många av morden framställs i filmen som ”olyckshändelser” där Carlos verkar vara mer oförsiktig med sitt vapen än att han mördar medvetet. Vidare har regissören valt bort de mer sadistiska morden b.la försök till mord av spädbarn samt våldtäkter av skadeskjutna kvinnor som sedan mördas. Resultatet blir då en film om en vilsen men småcharmig yngling som har svårt att skilja på mitt och ditt samtidigt som han inte riktigt behärskar sitt skjutvapen. Det gör att filmen för mig dras med en unken doft då jag inte begriper varför man ska skildra huvudpersonen mer sympatisk än vad han var/är.

Ett annat problem är att filmen precis som rullarna om Sjakalen och Jacques Mesrine ger ett något diffust porträtt av huvudpersonen. Jag kommer aldrig Carlos in på livet och hans drivkraft och motiv blir något oklara för mig vilket gör att jag inte kommer in i filmen. Filmen har sina förtjänster och slinker ned ganska lätt men då jag inte får något grepp om huvudrollsinnehavaren blir det en flyktig upplevelse.

Regi: Luis Ortega

Betyg:5/10

Fight girl (2018 Nederländerna)

Rådet att räkna till tio för att lugna ned sig känner Bo mycket väl till, att det sedan inte funkar för henne är en helt annan sak. Bo hamnar ständigt i konflikt och trubbel och bär på en vrede som aldrig verkar vilja slockna. Hennes ilska är väl till viss mån förståelig då föräldrarna ligger i vårdnadstvist och Bo har tillsammans med sin storebror Dani flyttat in hos mamman i ett halvsunkigt hyreshus. Dani ger Bo problem då hon känner att hon måste skydda honom då han dras med diabetes och blir mobbad i skolan. När granntjejen Cecilia tar med Bo till en thaiboxningsträning känner hon att hon hamnat rätt. Hennes största hinder är dock den ilska hon bär på som hotar att sabotera både hennes träning och vänskap med Cecilia.

Det är ingen hemlighet att jag gillar s.k sportfilmer. Trots att de ofta är klichéfyllda till max så rycks jag oftast med i handlingen och hejar på protagonisten trots att jag vet hur det ska gå nästan in till minsta detalj. Fight girl är inget undantag i sportfilmssammanhang . Klart att jag hejar på Bo som spelas suveränt av skådespelerskan Aiko Beemsterboer. När hon blir förbannad (det blir ett antal gånger under filmen) blir jag nästan lite rädd, hennes ögon blir cenobitsvarta och sedan kan vad faen som helst hända, tjejen frikopplar totalt. Även när Bo inte är i konflikt så är hon ständigt lågintensivt förbannad. Trots att Bo troligen skulle vara asjobbig att ha i sin närhet kan jag inte låta bli att charmas av hennes okuvliga vilja och jävlaranamma.

Egentligen är inte filmen något speciellt extra men jag sväljer (nästan) alla klichéer (det blir lite väl sockersött mot slutet) med hull och hår. En sak som gör det lätt att gilla filmen är att skådisarna Aiko Beemsterboer och Imanuelle Grives (Cecilia) är riktigt bra i sina roller. Imanuelle Grives gör sin första filmroll någonsin, hon kom med i produktionen då hon kunde thaiboxning. Fight girl är en charmig film som var väldigt underhållande och jag blev lite smått glad när jag såg den.

Regi:Johan Timmers

Betyg:8/10

Suspiria (2018 Italien/USA)

Suspira dök upp och försvann på biorepertoaren snabbare än en daglöning i höstas och efter att ha sett filmen kan jag ha viss förståelse för detta. Inte att den är dålig men lite annorlunda och kan möjligen ha svårt att hitta sin publik. Å andra sidan fick den aldrig en chans till detta då det nya bolaget Filmstaden som driver större delen landets biografer verkar vara lika usla som SF på att veta vad de säljer för produkter. Nåväl Suspiria var det.

Filmen är en nyinspelning av Argentos film med samma namn från 1977 ( den finns att se på Netflix under namnet Flykten från helvetet). Nyinspelning är kanske fel ord, nytolkning känns mer rätt i sammanhanget. Grundhistorien är densamma. En ung tjej, Susie, blir till sin stora glädje antagen till en dansskola i ett grått och regnigt Berlin. Alla danseleverna och lärarna bor på skolan som är en stor byggnad full i prång och korridorer. Vi tittare inser mycket snabbt att det pågår något fuffens på skolan, elever försvinner oförklarligt och lärarna är skumma och verkar ha en helt annan agenda än att lära unga kvinnor att dansa. Så mycket mer säger jag inte då jag inte vill spoila filmen för de som inte sett originalet.

Regissören Luca Guadagnino Suspiria är en lång film på två och en halv timme. Det är en ganska så grå rulle, skolan går i beige, brunt och grått och vädret är ständigt regn med molniga himlar. Det händer inte så där värst mycket men då Guadagnino lyckas med att förmedla en otrevlig stämning samt att ge en känsla av ett annalkande hot blir filmen trots sin längd, tempo och gråhet aldrig trist. De få dödsfall som förkommer var riktigt räliga och dansscenerna speciellt finalen, otroligt snygga. Skådisarna är bra och jag har inte speciellt mycket att invända mot filmen förutom slutet som var lite over the top för min smak men å andra sidan jag gillade filmens tvist. Kan hända att Guadagnino gapar efter lite väl mycket och skulle kanske ha skippat en sidohistoria eller två för att tighta upp sin film en aning men på det hela var jag ganska så nöjd.

Regi: Luca Guadagnino

Betyg: 6/10

Summer of 84 (2018 USA)

Davey har sommarlov och en livlig fantasi, en kombination som kan bli förödande. En seriemördare härjar området och Davey börjar så smått fundera om det inte kan vara som så att  hans granne har något lurt i görningen. Han kanske t.om med är seriemördaren? Det verkar befängt i de flestas ögon då Wayne arbetar som stadens lokala polis. Davey presenterar teorierna för sina kompisar som trots att de är skeptiska ställer upp och börjar spana på Wayne. Visst verkar han dölja något men frågan man måste ställa sig är hur mycket av bevisen bygger på att Dayey har det lite halvtrist under sommaren?

Summer of -84 är till en början en riktig nostalgiboost. Filmens känns som att den är gjord på 80-talet och jag får den där odefinierbara känslan man hade som ung när man såg lite småspännande filmer. Den roar mer än den oroar och stundtals känns filmen t.om lite Spielbergsk ( när den regissören var som bäst och det är inte ofta nu för tiden) i sitt anslag. Sköna miljöer, det är 80-tal, lite pinsamt, rollfigurer man gillar och plinkade syntar till musik hjälper till så man kommer i rätt stämning. Jag sitter och har det riktigt mysigt i soffan tillsammans med filmen. När det är ca 30 minuter kvar av filmen slutar trevligheterna abrupt och denna mysnostalgiska film med skön 80-tals känsla transformeras till en isande skräckhistoria med ett slut som gav mig ont i magen. Det var ett mycket effektivt grepp av filmens tre(!) regissörer och jag kan bara motvilligt tacka och ta emot.

Regi: François Simard, Anouk Whissell, Yoann-Karl Whissell

Betyg: 8/10

Rampant vs. Kingdom (2018, 2019 Sydkorea)

 

 

 

 

 

 

 

Fråga mig inte hur eller varför men ibland får filmbolag för sig att göra ungefär samma film samtidigt, Armageddon/Deep Impact, Robin Hood/Robin Hood:Prince of thieves eller Mission to Mars/Red planet. Rampant och Kingdom är så lika i handling att jag för en kort stund trodde att tv-serien Kingdom var en vidareutveckling av filmen Rampant En sökning på Google visade dock att de är två är helt enskilda produktioner.

Tv-serien/filmen utspelar sig i Korea under Joseon dynastin (vilket inte säger så mycket då den sträckte sig från 1392 – 1897 men teknik och vapen gör att vi troligen snackar sent 1500 tal….kanske). Det kungliga palatset kokar av intriger och skurkaktiga rådgivare gör sitt bästa för att röja bort den rättmätiga tronarvingen för att få sätta sina sympatisörer på tronen. I sin iver att nå sina mål (i Rampant avsiktligt, i Kingdom oavsiktligt) ser de till att sprida en smitta som förvandlar folk till zombies (snabba och riktigt räliga). Det är nu  upp till den rättmätige tronföljaren  och tillika prinsen  att stå upp för sitt folk och försvara dem mot den växande horden odöda samtidigt som han måste bekämpa landets inre fiender.

Ska man jämföra de två är Kingdom överlägsen Rampant på alla fronter men det beror nog främst på att Kingdom har mer stålar samt är en tv-serie som gör att man kan brodera ut handlingen mer (vill här påpeka att serien inte är klar utan sista avsnittet slutar i en rejäl cliffhanger). Kingdom känns också lite mer anpassad till västerländsk publik då man tonat ned den koreanska förkärleken till ”dratta på ändan humor”. De är båda sevärda men sex timmar Kingdom slank ned avsevärt lättare än två timmar Rampant. Den förstämda har mer flow i storyn, bättre skådisar och framför allt snyggare kläder för jädrans vilka kreationer hovet i Korea hade, för att inte snacka om hattarna folk har på huvudet de är helt makalösa.

Båda verken är spännande men Kingdom vinner även här då man s.a.s investerat mer i rollfigurerna, i Rampant introduceras folk till höger och vänster och av och till har jag lite svårt att veta vem som är vem då en hel del rollfigurer bara hoppar in i handlingen för att bli zombiemat fem minuter senare.

Mitt omdöme blir: Se båda men om man bara vill se en ta då Kingdom med brasklappen att man får vänta till 2020 för en fortsättning.

Regi:

Rampant: Sung-hoon Kim

Kingdom: Seong-hun Kim

Rampant: 5/10

Kingdom 8/10

Gräns (2018 Sverige)

Gräns handlar om den något annorlunda kvinnan Tina. Hon är ful som stryk och verkar ha övernaturliga förmågor som är till stor hjälp i hennes jobb på tullen. Tina kan nämligen lukta sig till rädsla och har därmed väldigt lätt att märka om någon försöker sig på att smuggla in något.  Livet rullar på för Tina, hon är inte olycklig men inte heller lycklig hon känner nog mest att hon är malplacerad i samhället. Så en dag blir hon involverad i en polisutredning där hennes förmågor verkligen kommer tillhanda. I ungefär samma veva stöter hon på en man som har liknande drag som henne och Tina får upp hoppet om att finna en plats i världen.

Tänk det var väl inte så himla svårt att få ihop en svensk rulle som som inte var: kriminaldrama, pissig komedi eller diskbänksrealism? Detta har Norge och Danmark lyckats med i decennier men i det här landet verkar man inte tro på en film om den inte görs i ovanstående genrer. Undantag finns men då är det oftast eldsjälar som fått slitit häcken av sig för en färdig produkt.

Filmen är en adaption av en novell av John Ajvide Lindqvist och man lyckas väl med att bygga ut novellen till en film där man aldrig riktigt vet vad som komma skall. Berättelsen slingrade sig fram men tar inga oväntade turer som gör att jag tar mig pannan och undrar vad man sysslar med. Inom sitt eget universum håller sig storyn bra innanför de uppställda ramarna och överlag var det en film jag gillade. Kanske lite lågt tempo av och till men det var inget som mig störde nämnvärt. Skådisar och smink är top notch och kanske kan man hoppas att filmsverige nu tar sig i kragen och vågar satsa på lite mer spännande projekt än TV4 sponsrade komedier, Beck och berättelser om Bergmans barndom.

Regi: Ali Abbasi

Betyg: 7/10

Braven (2018 Kanada)

Jason Momoa spelar den rekorderlige skogshuggaren Joe Braven. Joe verkar vara en schysst arbetsgivare och bra familjefar. Hans enda problem är att hans far (Stephen Lang) efter en olycka börjat visa tecken på en ökande förvirring. Då pappan i obevakade ögonblick smiter ned till den lokala baren där visiterna ofta urartar till slagsmål känner Joe att han måste tala ut med sin far om situationen. De två åker upp till familjestugan för att rensa luften. Det som ställer till det för far och son är att ett gäng knarksmugglare beslutat sig för att använda stugan till att förvara ett parti knark. Kort efter att familjen Braven upptäckt knarket anländer skurkarna som naturligtvis inte vill ha några vittnen till sina skumraskaffärer.

Hur det kommer att gå lär väl ingen tveka om trots att det är ett tiotal sinistra brottslingar utrustade med k-pistar är de ganska så chanslösa mot en Momoa utrustad med pilbåge, yxor och en björnfälla. Braven är inte en film man kollar in för att se något djupsinnigt eller nyskapande, det är en film som håller vad det utlovar, lite lättsmält skogsaction.

Det som ger filmen lite extra plus i kanten är miljön som är snötäckt skog samt att Momoa var förvånansvärt bra i huvudrollen. Han funkar riktigt bra i scenerna med sin familj och han känns inte alls malplacerad i rollen som familjefar. Vidare ger han inte intrycket av att vara helt oövervinnerlig i sin kamp mot knarkgänget vilket gör att även om man vet ungefär hur det kommer gå så blir filmen i sina stunder lite småspännande. Klart sevärd rulle om man är sugen på genren.

Regi: Lin Oeding

Betyg: 6/10

The Man Who Killed Hitler and Then The Bigfoot (2018 USA)

Man skulle kunna tro att en film som bär namnet The Man Who Killed Hitler and Then The Bigfoot (KHB) skulle vara en riktig hejsan-svejsan film med sanslösa scener och ett skojfriskt manus. Det var i alla fall jag inställd på inför titten men KBH skulle visa sig vara något helt annat.

Pensionären Calvin Barr lever ett ensamt liv i en liten stad. Han fördriver dagarna mest med att drömma sig bort till sin ungdom under kriget. Han fann kärleken men tog dumt nog värvning och fick i armen uppdraget att döda Hitler. I nutid rullar livet på i men en sen kväll får Calvin besök av FBI som vill värva honom att döda Bigfoot. Varelsen bär på ett virus som riskerar utplåna mänskligheten och FBI behöver Calvins tjänster då han är en av få som är immuna mot viruset.

Ovanstående är den yttre handlingen men sammantaget tar Bigfoot och Hitler kanske 1/3 av filmens speltid resten vigs åt Calvins kärleksaffär i samband med kriget och hans ensamhet under sin ålderdom.

KHB verkar vara en vattendelare om man läser omdömena på IMBD. De flesta som inte uppskattar filmen verkar ha haft hejsan-svejsan förväntningar på filmen precis som även jag hade. Trots att jag fick något helt annat än det förväntade i den filmiska gottepåsen blev jag inte besviken då detta var en film jag blev förtjust i. Handlingen traskar på i stilla mak, filmmusiken är passande och framför allt så spelas Calvin av Sam Elliot en skådis jag alltid blir lite glad av att se i filmiska sammanhang. Karln har pondus som få och han säger sina repliker på ett vis som gör att varje ord han yttrar känns som en tegelsten. Att det inte händer så värst mycket på rutan spelar för mig inte så stor roll. KHB är en film som sög sig fast, en vemodig och bitterljuv historia med en romantisk touch. Precis som jag vill ha det.

Regi: Robert D. Krzykowski

Betyg: 8/10

Bird box (2018 USA)

Ännu en undergångsfilm, de verkar vara populära i tider med orangefärgade presidenter och klimatförändringar. I Bird box är hotet något oklart men folk dör som flugor ändå. Hotet består i att folk får se någonting och resultatet är att de blir tokiga och gör allt i sin makt för att ta livet av sig. Vad de ser är får vi aldrig veta men så fort man lämnar sitt hem måste man ha ögonbindel för att ha en chans att överleva. I denna apokalyps för vi följa Malorie (Sandra Bullock) som ska försöka eskortera två ungar till en säker plats. Parallellt med hennes färd mot en eventuell säkerhet får vi i tillbakablickar följa vad som hänt i hennes liv i samband med att katastrofen skedde.

Filmen börjar jäkligt bra med Malorie som under förtexterna instruerar de två ungarna att de måste lyda hennes minsta vink annars är det kört. Filmen växlar sedan mellan den lilla familjens flykt mot säkerheten och vad som hände under katastrofens utbrott. Bird box är ruskigt bra första halvan men tappar något under andra halvlek. Det kan bero på att rollfiguren Malorie är en högst motvillig mamma och manuset vill ge henne en chans nå försoning med sin situation som mor. För hur skulle det annars gå med världen om inte kvinnor följer sitt kall att vara mammor? Där blev filmen lite kväljande och såsig för en hjärtlös tittare som jag men det var åtminstone uthärdligt.

Överlag har filmen ett bra tempo, snygg produktion och jag gillar det odefinierbara hotet, man behöver inte få reda på allt här i världen. Filmen kan också ståta med många bra skådisar. Efter att nu ha sett Sandra Bullock göra en hel del bra roller kan jag glädjande konstatera att det går att lära gamla hundar att sitta. Hon hör numera inte längre till de exklusiva skara skådisar jag gör mitt bästa för att undvika. Bra jobbat Bullock!!

Regi: Susanne Bier

Betyg: 6/10