Den tiden på året (2018 Danmark)

Frun är smått manisk och har fyllt ett helt A4 ark med julfilmer hon vill se. Att jag skulle komma undan genren detta år verkar vara ganska så kört så jag får välja sittningarna med omsorg och då verkade  Den tiden på året smått intressant.

Systrarna Kathrine och Barbara brukar fira jul tillsammans med sina familjer. Det är stök och knök och man anar att det ligger en och annan konflikt som gror fast den kommer inte upp till ytan då det är jul och alla ska ha trevligt. Denna jul blir lite annorlunda då den tredje systern, Patricia, som mer eller mindre har brutit med den övriga familjen bjuder in sig själv. Patricias närvaro blir en katalysator som sätter igång otrevligheter. Det börjar så smått med verbala tjyvnyp och slutar med skrik och gråt och jag myser i tv-soffan i takt med ensemblens hulkningar.

Temat är gammalt och visst har man sett en och annan film om familjer där man ska träffas bara för att man är släkt även om man inte drar jämt. Det ska kompromissas till förbannelse och ingen har trevligt. Märklig sedvänja i mina ögon. Det är en välgjord film med bra skådisar och ett välkomponerat manus med bra och stundtals rapp dialog. Filmen når inte riktigt upp till den där ”ont i magen av ångest” känslan som får mig att må extra gott i dramer av detta slag. Det blir mer att jag sitter och tycker synd om de inblandade som genomlider en jul ingen egentligen vill fira. Den tiden på året puttrar på i jämn fart och duger gott om man vill mysa med en julfilm som inte är så värst trevlig,

Regi:Paprika Steen

Betyg: 6/10

Halloween (1978 – 2018 )

Jag säger som i fallet med Scream – om ni inte gillar spoilers håll er undan. Halloweenfilmerna är en enda röra. Här handlar det om tiotalet filmer där det är reboots och ändrade tidslinjer om vartannat. Jag tänker här bara ta upp de fyra filmerna som har Jamie Lee Curtis i huvudrollen som Laurie och skiter i de fyra uppföljarna samt Rob Zombies utskällda två försök. Filmerna som berörs i inlägget blir följande:  Halloween (78), Halloween II (81), H20 (98) samt Halloween (18).

Handlingen i filmerna går i korthet ut på att den mordiske psykpatienten Michael Myers har som mål att döda Lauire Strode. Motivet varierar – ska man tro filmerna från 81 och 98 beror det på att han vill göra rent hus och mörda sin syster då han redan mördat sin andra syster i öppningsscenen i första filmen. I uppföljaren härom året valde man dock att strunta i att Laurie är Michaels lillasyster. Filmmakarna ignorerade alla tidigare filmer förutom Carpenters original vilket var nog tur med tanke på vilken soppa denna serie har utvecklats till under årens lopp.

Just de fyra ovannämnda filmerna är jag ganska så förtjust i. Mördaren Michael Myers är en obehaglig typ som inte talar och förföljer sina offer i varierande promenadtakt (han är snabbast i H20 och slöast i Halloween II). En vitmålad Kapten Kirk mask täcker hans ansikte som vi aldrig får se förutom ett kort ögonblick i finalen i första filmen. Detta gör att Myers är mer av en naturkraft än en mördare och hur kan man resonera med en naturkraft? När man försöker sig på att förmänskliga Myers eller hittar på trams som telepatisk kontakt och märkliga sekter blir han med ens mindre ruggig. Dessa filmer har även en stark skådespelarensemble med b.la Jamie Lee Curtis och Donald Pleasence. Än ett skäl till att jag gillar dessa filmer är att Carpenter står för eller åtminstone har inspirerat filmmusiken som kort och gott är fantastisk.

Den första filmen är en klassiker som trots en något seg men stämningsfull start arbetar sig fram mot en av de bättre finaler jag sett i en skräckfilm.  Tvåan tar vid där första filmen slutar. Här jagas Laurie av Myers på stadens sjukhus. Denna film är lika bra som filmen från 78. Carpenters musik har jackats upp och syntarna är än fläskigare. Personligen finner jag sjukhus vara lite småruggiga så miljön är perfekt. Om man jämför med första filmen är tempot högre och morden räligare.

Efter denna rulle följde det ett antal trista uppföljare med en alltmer sliten Donald Pleasence som leder jakten på Michael Myers. 1998 tog man tag i filmserien och fick Curtis att reprisera sin roll. Filmen är ok men man märker att de kikat en hel del på Scream filmen som kom ett par år tidigare, en förklaring kan vara att filmerna har samma manusförfattare. Filmplanschen liknar Screams,  rollgalleriet består av coola ungdomar och rapparen LL Cool J gör en komisk roll som vakt. Resultatet blir lite mellanmjölksaktigt men det är ett rejält kliv framåt i kvalitet jämfört med filmerna som kom innan. Trist nog tappade man bollen på stört och vi talar tyst om Halloween resurrection. Zombies filmer hade nog varit ok om de inte hade handlat om Michael Myers utan stått på egna ben.

2018 tog man sig i kragen igen och den senaste Halloween filmen visade sig vara en bra film. Jag saknade dock några rejäla jaktscener i filmen. Myers mördar sig fram på måfå i jakt efter Laurie. Han verkar denna gång lida av någon form av kompletteringsbehov då Laurie iofs inte längre är hans syster men väl den enda som överlevde den där ödesdigra kvällen för drygt 40 år sedan.

Hur väl funkar Halloween filmerna som skräckisar? Jag anar att den första filmen nog kan ses som seg för dagens unga och att en och annan anser att H20 har mer familjedrama än slasher över sig. Personligen funkar filmerna bra för mig, musiken spelar definitivt stor roll, alla fyra filmer har eller är inspirerade av Carpenters ledmotiv. Vidare finner jag Myers lyckad som mördarmaskin och alla filmerna har en eller flera scener som jag finner vara rejält spännande. Om jag skulle jämföra med Scream filmerna som jag skrev om häromdagen är de förra kanske bättre som filmer men Halloween funkar bättre för mig som skräckis.  Kollar man på ett snittbetyg hamnar Halloween precis snäppet över Scream men om jag skulle blanda in alla filmer med Myers som mördare skulle definitivt snittbetyget för serien falla som en gråsten.

Regi: John Carpenter, Rick Rosenthal, Steve Miner,  David Gordon Green

Betyg:

Halloween: 8/10

Halloween II: 8/10

H20: 5/10

Halloween: 7/10

 

Loro (2018 Italien)

Silvio Berlusconi har alltid fascinerat mig. Fram tills Donald Trump kändes det helt osannolikt att ett land aktivt kunde välja en stolle till ledare (har hänt ett par gånger tidigare och blir allt mer vanligare – men ändå) inte en utan flera gånger. Regissören Paolo Sorrentino (Den stora skönheten) har i Loro skildrat Berlusconis sista(?)  år vid makten.

Först blir jag lite förvirrad då filmen startar med att skildra fixaren Sergio. Hans plan är att hyra ett hus i närheten av Berlusconis villa och ställa till med en fest med massa bikinibrudar och på så vis få en inkörsport till Berlusconis inre krets. Filmen första halvtimme är en parad av droger, kvinnobröst och sliskiga gubbar. Efter en halvtimme byter filmen fokus och vi får nu följa Berlusconi vars äktenskap är upplösning pga en massa fruntimmersaffärer. Han har även för tillfället förlorat makten men förbereder en comeback.

Både filmen och dess huvudperson är ena märkliga skapelser. Precis som i Den stora skönheten och TV-serien The Young Pope har filmen något drömskt och surrealistiskt över sig. Det är en mycket vacker film som skildrar en hel del pinsamma personer. Berlusconi framställs här nästan som ömkansvärd, det är en 70-årig gubbe som vägrar inse sin ålder utan gör sitt bästa att framstå både i kropp och själv som en tonåring. Den enda som som är något av en sanningssägare är hans fru (snart f.d) men det är som att hälla vatten på en gås.Han ser till att hålla sig med jasägare och det råder ingen brist på unga tjejer som villigt lägger upp sig för gubben i hopp om att få ett jobb på tv. För mig är det är märklig och obehaglig värld som skildras.

Jag skulle egentligen vilja gilla filmen mer men den känns lite väl lång och den första halvtimmen med Sergio i fokus skulle med lätthet kunna lyfts ur speciellt då jag får en känsla av att det är en ursäkt att visa upp en himla massa bikinibrudar – de har man verkligen fått nog av innan filmen är slut. Trots denna invändning blir betyget mer än godkänt då filmen sista två timmar ( japp rullen klockar in på över två och en halv timme) är riktigt bra. Loro är en film där känslan och stämningen som förmedlas är starkare än själva berättelsen. Kanhända att betyget höjs vid en omtitt.

Regi:Paolo Sorrentino

Betyg: 7/10

Outlaw king (2018 Storbr)

Den här rullen tar vid där Braveheart slutar. Engelsmännen har vunnit och skottarna svär nu trohet inför den engelska kronan. Robert Bruce (Chris Pine) rättar sig i ledet och gifter sig med en engelsk hovdam (Florence Pugh) och allt skulle vara frid och fröjd om inte de slemma engelsmännen gör sitt bästa för att förtrycka skottarna. Robert tröttnar till slut och gör uppror mot kronan. Han har inte bara engelsmännen som motståndare utan även många av de skotska klanerna ser honom som sin fiende.

Personligen så kan jag inte så värst mycket om dessa historiska skeenden så jag slipper att sitta och reta mig på de friheter filmmakarna säkerligen tar med berättelsen. Outlaw king bjuder inte på några större överraskningar. Det är en stabil film som följer mallarna, är relativt välgjord med kompetenta skådisar. Mao en film som lär passa de flesta när som helst. Ordet dussinprodukt fladdrar förbi i mitt sinne.

Främsta anledningen till att jag spanande in rullen var förstås Florence Pugh namn i rollistan. Trist nog så gör hon vare sig till eller från i sin roll som Roberts fru. Rollfiguren är lite mer framåt än vad man kunde vänta sig av en kvinna under 1300 talet men speciellt minnesvärd är vare sig hon eller filmen för den delen. Ett litet plus i kanten var att James Cosmo visade nunan, alltid trevligt när den skådisen är med i en rulle. Mellanmjölksfilm vare sig mer eller mindre.

Regi: David Mackenzie

Betyg: 5/10

Carmen & Lola (2018 Spanien)

Carmen ska gifta sig och förbereder sig för sin förlovningsfest. När hon arbetar med sin familj på den lokala marknaden stöter hon ihop med Lola som är avlägsen släkting till henne. De två tjejerna blir vänner och snart utvecklas vänskapen till något mer. De två är romer och homosexualitet ses tydligen här mer eller mindre som en sjukdom. Om tjejernas förhållande skulle uppdagas kommer det ta hus i helvete och det kommer det att göra  med besked.

Jag var ambivalent under titten av filmen. Samtidigt som den kändes lite hafsigt gjord och kanske inte var riktigt genomarbetad i manus blev jag berörd av tjejerna Lola och Carmen. Lola är den drivande av de två och försöker att skapa sig ett eget liv genom att studera och får Carmen att inse att livet är mer än att gifta sig och skaffa barn med ett eventuellt extraknäck som hårfrisörska vid sidan om.

Manuset är lite otydligt, det är oklara hopp i tiden mellan scener och jag kommer inte riktigt tjejerna in på livet något som förstärks av kameraarbetet. I många scener är kameran som en osynlig observatör, ibland får man med hela dialogen ibland får man tolka själv vad som sker då man inte hör allt som sägs. Det väcker en nyfikenhet hos mig samtidigt som jag ibland får stanna upp och tänka efter vad som händer. En del tittare kan nog bli avskräckta av denna berättarstil som påminner lite om en Dogmafilm.

Slutet är abrupt och först blev jag lite irriterad men det har växt i efterhand och jag blev tillfreds av att lämna Carmen och Lola där de var i livet. Om de har en framtid eller inte är upp till mig som tittare att bestämma. Det blev trots allt en fin liten film med två tjejer jag hejar på hela vägen till ett slut som är ovisst.

Regi: Arantxa Echevarría

Betyg: 7/10

Mary Poppins Returns (2018 USA)

Ack ack ack familjen Banks har problem eller rättare Michael som nu vuxit upp. Han är relativt nybliven änkling, far till tre barn och sitter rejält i klistret. Han har belånat barndomshemmet och nu vill banken ha alla stålar på ett bräde annars blir Michael och hans barn tvungna att flytta. Det finns en liten räddning nämligen ett papper på att familjen Banks äger en andel i banken. Problemet är att dokumentet är spårlöst försvunnet. Turligt nog så återvänder Mary Poppins för att på sitt eget speciella vis ställa saker och ting till rätta.

Disney har länge varit sugna på att göra en uppföljare till sin film Mary Poppins som kom 1964 men Mary Poppins skapare P.L Travers verkar ha varit en dam som satte sig på tvären till detta så man fick vackert vänta till tanten låg i graven då hennes släktingar var mer medgörliga eller möjligtvis mer sugna på amerikanska dollars – take your pick.

Ett litet problem med filmen är möjligtvis att vem är den för? Det är över femtio år sedan förra rullen och vad jag vet så råder det inte direkt en Mary Poppins feber i världen. Dagens ungar har troligen ingen aning om vem hon är och vem förutom gamla stofiler som jag vill gå på bio och se en tvåtimmars film förlagd under depressionen fullproppad med sånger med en barnflicka i huvudrollen? En hel del skulle det visa sig då rullen spelade in ca 350 miljoner världen runt. Ingen formidabel succé men avsevärt mer än vad jag väntat mig. Det finns hopp för kulturen.

Hur är då filmen? Oväntat bra. Filmens starkaste kort är naturligtvis Emily Blunt som är kanon i rollen som Mary Poppins. Hennes porträtt är en något kärvare Poppins än Julie Andrwes version men Blunt har glimten i ögat och en ganska bra pipa, det kan man komma långt med. Sångerna är ok men de kräver nog en lyssning eller två till innan de sätter sig. Övriga skådisar är bra även om Ben Whishaw (lös?)mustasch ser ganska malplacerad ut. Den som kan den gamla filmen kommer finna att Mary Poppins returns är fullproppad med referenser och blinkningar till sin föregångare man har t.om dammat av 93-årige Dick van Dike för ett dansnummer snacka om risktillägg för filmbolaget.

Jag var mer än nöjd efter titten. Filmen slår inte originalet men jag har inget emot om Blunt axlar rollen än en gång i rollen som Poppins. Det finns trots allt sex böcker till att filmatisera.

Regi: Rob Marshall

Betyg: 7/10

Hoppas att Sofia är lika nöjd med sitt val för dagen.

Kursk (2018 Belgien)

Under en övning i Barents hav 2000 sjönk den ryska ubåten K-141. Mirakulöst överlevde en del av besättningen men de var fångade i djupet. Den ryska marinen var under denna tid på dekis och utrustningen höll inte måttet för att rädda mannarna ur djupet. Frågan var om man skulle ta emot den hjälp som erbjöds av NATO för att rädda manskapet.

Då filmen är en s.k BOATS satt jag med facit på hand och visste hur det hela skulle gå. Trots detta är Kursk en film som är både spännande och gripande samt en anings irriterande. Skildringen av männen i djupet som kämpar med både sviktande hopp och minskande syre är gastkramande. På land sympatiserar man med besättningens familjer som anar att något har hänt men möts till en början av tystnad från de styrande. Jag känner också med NATO befälhavaren Russell som erbjuder sig att hjälpa till med  räddningsarbetet men inte får något vettigt svar av ryssarna. Många känslor och mycket frustration s.a.s. När man ser filmen är det lätt att bli irriterad över hur stöniga och rigida ryssarna är när det står människoliv på spel och vore detta en ren spelfilm som är både gripande och spännande samt fullproppad med bra skådisar kunde det ha stannat vid detta men det är en s.k BOATS och då upptäcker man snabbt att filmen är ganska så onyanserad samt har skarvat en hel del med sanningen.

SPOILERVARNING

För det första så dog besättningen på ubåten redan efter åtta timmar så att rädda dem från djupet var redan från start ett M:I. För det andra så är/var den ryska ledningens ovilja till att ta emot hjälp inte så konstig. I realpolitikens värld slår militära hemligheter människoliv alla dagar i veckan vare sig man är amerikan, britt eller ryss. Att släppa in NATO-personal på en rysk ubåt är/var i det närmaste otänkbart. Men om man hade tagit hänsyn till dessa saker hade det å andra sidan inte blivit någon film så om man struntar i att det är en BOATS (något jag har svårt för) så funkar filmen bra som ett spännande och deprimerande drama.

Regi:  Thomas Vinterberg

Betyg: 6/10

Apostle (2018 Storbr)

Regissören Gareth Evans är nog mest känd för sina The raid filmer, han har även gjort det bästa segmentet i den starka skräckantologin V/H/S 2. Dagens rulle Apostle är en knepig film som jag inte riktigt får grepp om.

Den plågade f.d predikanten Thomas tar sig an ett uppdrag som verkar dödsdömt redan från start.  Han ska infiltrera en sekt som isolerat sig på en ö. De har kidnappat hans syster Jennifer och kräver nu en lösensumma för att släppa henne. Nu vet inte Thomas om systern lever och vill inte betala stålar för ett lik så han måste först lokalisera systern innan det blir tal om någon lösensumma. Klart att det skiter sig på stört. Sektledaren Malcolm har alerta spioner och han inser att en infiltratör i sina led.Det är inte längre en fråga om Thomas blir upptäckt utan när.

Detta är en film som blir allt märkligare ju längre speltiden går. Till en början är det en thriller som är riktigt rafflande och filmen håller spänningen vid liv ända tlll finalen.  Det som gör att jag börjar undra över Evans tankevärld är dels att filmen vid några tillfällen exploderar i scener som skulle få en fantast av Saw filmerna att hoppa högt av glädje. Det är rejält slafsigt. Vidare vandrar berättelsen sin egen lilla väg och blir till slut något som troligen kan beskrivas som en korsning mellan skräck och fantasy. Det är ingen mysfilm då miljön är både grå och skitig och en känsla av hopplöshet hänger över hela historien. Vår hjälte skänker inte heller mycket hopp. Han spelas av Dan Stevens och om jobbet var att spela sliten sköter han detta med bravur. Thomas ser så tärd ut att jag bekymrar mig över att han ska trilla ihop när som helst.

Bortsett från de sista tio minuterna som mest påminner om en final skriven av Stephen King i sina sämsta stunder lyckas Evans att hålla ihop sin historia väl trots alla märkliga utflykter. Vad man än tycker om rullen så ska den åtminstone ha credit för att den vågar ta ut svängarna ganska rejält och jag hade åtminstone inte en susning vilken väg berättelsen skulle ta. Filmen rekommenderas men med brasklappen att det kanske inte riktigt är en fredagsmysfilm.

 

Regi: Gareth Evans

Betyg: 7/10

 

 

The Mule (2018 USA)

Blomsterhandlaren Earl Stone är en man som skänkt all sin uppmärksamhet åt sina blommor och har mer eller mindre struntat i sin familj. På ålderns höst går hans företag i konkurs och han har ingen att vända sig till då hans familj vänt honom ryggen. Av en slump får han ett erbjudande om ett jobb nämligen att frakta paket och väskor tvärs över landet. Jobbet är bra betalt och  Earl kommer på grön kvist. Naturligtvis är det knark Earl fraktar och han gör det bra för vem misstänker en pensionär att vara knarkkurir?

Eastwood är oftast en stabil regissör och skådis. Hans filmer berättas i ett sävligt tempo har vanligtvis relationer mellan människor i handlingens centrum.  The Mule skrider fram i sitt berättande och handlar mer om en man som försöker reparera sin trasiga relation med sin familj än knark och skottlossningar. Jag gillade rullen men frun lessnade snabbt och tyckte man bara fick se Clint Eastwood sjungandes bakom ratten till en pickup.

Min fru har inte helt fel för det är mycket bilåkning och en del skönsång (?) med Clintan men jag fann filmen vara mer än bara detta nämligen en fin liten berättelse trots allt knark. Om jag ska gnälla över något i The Mule är det väl att Eastwood kanske blivit lite väl gammal för roller av detta slag.  Eastwood är såpass gammal att jag är mer bekymrad över att han ska dö av ålderskrämpor bakom ratten än att han ska falla offer för knarkkartellens kulor. Kan det vara som så att Eastwood har lite åldersnoja och vill ge sken av att vara yngre än han är? The Mule är inte en av regissörens bästa filmer men den duger mer än väl om man är sugen på lite långsam underhållning samt en hel del bra skådisar i massa biroller.

Regi: Clint Eastwood

Betyg: 6/10

The Christmas chronicles (2018 USA)

Lite julfilm blir det trots allt här på bloggen. Det är för mig en tveksam genre då filmerna i mångt och mycket är alldeles för gråtmilda och sliskigt sentimentala för min smak men det hör väl genren till. The Christmas chronicles handlar om syskonen Teddy och Kate. De har alltid firat julafton med stor glädje och inlevelse men detta år har deras fars för tidiga död lagt en viss sordin på stämningen. Den ensamstående mamman gör sitt bästa men syskonen bråkar och all julstämning är som bortblåst. På julaftonskvällen måste mamman jobba extra och lämnar syskonen ensamma i huset. Kate lyckas övertala sin storebror till att de ska spana efter tomten. De lyckas över förväntan och får t.om tomten på film men lyckas i samband med detta att sabba hans släde och nu är julen i fara.

Vi börjar med det som ofta är ett aber med filmer av detta slag nämligen ungarna. Det är inga stjärnskott i huvudrollerna men de som spelar syskonparet är åtminstone uthärdliga. Filmens stora styrka är däremot Kurt Russell som spelar självaste tomtefar. Han är riktigt bra i denna roll och gör blir tomten en person av kött och blod istället för en ho hoande ikon. De scener som Russell är med i är riktigt underhållande. De är glädjande nog många vilket gör att The Chistmas chronicles blir en ganska så angenäm underhållning åtminstone för stunden.

Man har gjort en grej av att Goldie Hawn spelar tomtemor men den blinkningen lär nog gå de flesta som är yngre än trettio år förbi. Det är bara att konstatera att åren går.

Regi: Clay Kaytis

Betyg: 5/10

The Wind (2018 USA)

När grannfrun Emma tar livet av sig lämnas Lizzy ensam i sitt hus på prärien då hennes man eskorterar änklingen till närmaste stad och i samband med detta införskaffar förråd till den kommande vintern. Ensam i huset börjar Lizzy fundera om det ligger något i grannfruns prat om en ond kraft i det karga landskapet. Emma gav iofs ett obalanserat intryck redan när familjen flyttade in men å andra sidan har Lizzy upplevt ett och annat på prärien som hamnar under kategorin oförklarligt. Ju längre Lizzy är ensam desto obehagligare saker och ting sker eller är det hon som börjar bli galen?

När jag såg The Wind vandrade tankarna ganska så snabbt till The VVitch som kom häromåret. Filmerna är lika varandra i både anslag och tempo. Handlingen skrider fram, många tysta scener, en påträngande filmmusik och den ständigt närvarande känslan att det å ena sidan kan röra sig om galenskap å andra sidan kanske inte. Skillnaden är att The Wind kör med tillbakablickar där vi får följa Lizzies och Emmas bekantskap fram till den senares självmord. Det är både filmens styrka och svaghet. Utan dessa tillbakablickar skulle det blivit en ganska så tyst film där man fått följa Lizzies ensamma vedermödor på prärien i väntan på sin man. Samtidigt ger tillbakablickarna en hint vad som egentligen har hänt och vana filmtittare kan ganska så lätt räkna ut hur allt hänger samman.

Trots detta så gillade jag filmen. Jag uppskattade tempot, miljön som med ett helt öppet landskap lyckades frammana en ruggighet som gjorde att jag inte riktigt kunde slappna av under titten. Caitlin Gerard som spelar Lizzy gör ett bra jobb vilket är tursamt då hon i stort sett är med i varenda scen. Är man sugen på lite suggestiv slowcooking skräck kan nog The Wind passa ganska så bra.

Regi: Emma Tammi

Betyg: 7/10

Hos Sofia kan man läsa om en modern klassiker i genren.

Monster Party (2018 USA)

Trion Casper, Iris och Dodge drygar ut sin inkomst med villainbrott. De har olika skäl till att behöva extra pengar men i Caspers fall är det extra akut då hans pappa är skyldig fel person pengar. Han lyckas övertala sina medbrottslingar till en kupp i ett hus där ägarna verkar vara rejält täta. Den fina i kråksången är att Iris ska arbeta där som servitris i en bjudning som familjen har och kan lätt få med sina kumpaner som extra personal. Då familjen Dawson som håller i bjudningen är lite speciell blir inte aftonen riktigt som de tre tjuvarna tänkt sig.

Enligt uppgift spelades denna film in på sjutton dagar och med tanke på det är det en bedrift att filmen är så pass bra som den är. Klart att man kunde fila lite extra på manuset men å andra sidan dras Monster party med en obekväm känsla hela tiden som delvis beror på att manuset inte är alldeles tillrättalagt. Märkliga saker sker men filmen håller sig inom sina premisser och går i mål som en klart godkänd rulle. Filmen dras även med en svart humor som i stort sett inte slår över, ibland blir det lite väl mycket men aldrig så mycket att det stör.

Musiken och de skådisarna stärker rullen. Filmen ståtar inte med de största namnen i branschen men folk som Erin Moriarty, Lance Reddick och Robin Tunney gör sitt jobb med hedern i behåll. Musiken är smått påträngande och ödesmättad vilket förstärker känslan av att något är fel. Sevärd rulle om man inte är alltför känslig för slafs och mängder av blod. Trots en del brister är Monster party avsevärt bättre en en hel del rullar med högre produktionskostnader. Något som möjligen kan förklaras med att om man satsar mer pengar vågar man inte ta ut svängarna lika mycket. I vart fall är filmen väl värd en liten titt.

Regi:Chris von Hoffmann

Betyg: 6/10

The Crimes of Grindenwald (2018 Storbr)

Här kommer en film jag inte trodde jag skulle se då förra filmen var så erbarmligt usel men jag slötittade medans jag strök och fastnade – så kan det gå. Grindenwald som arresterades i slutet av förra filmen rymmer och drar till Paris. Newt Scamander som belagts med reseförbud av trollkarlsministeriet efter debaclet i New York får ett hemligt uppdrag av självaste Dumbledore. Han ska finna Credence som tydligen är en viktigt person – en plot som jag aldrig begrep i förra filmen. Vart kan man hitta Credence? Naturligtvis i Paris.

Den här filmen var avsevärt bättre vid en jämförelse med Fantastiska vidunder. Storyn kändes mindre hafsig och känslan jag hade i förra filmen av att man hittade på allt eftersom man filmar finns kvar men den är inte lika påtaglig. Jude Law passade bra i rollen som Dumbledore och Johnny Depp är relativt intressant som skurken Grindenwald och det måste väl i hans fall ses som ett steg uppåt i en annars ack så dalande karriär. Det är väl bara Eddie Redmayne som jag fortfarande stör mig på i rollen som Newt Scamander . Rollfiguren är kort och gott irriterande men jag har väl vant mig lite smått vid hans ständiga flinande så det var inte lika illa som i förra filmen.

Däremot är det något som länge legat och skavt när det rör filmerna som baserar sig på Rowlings värld men det var först nu som polletten trillade ned. Jag vet att det är en magisk värld och jag vet att man plöjt ned en massa miljoner i specialeffekter men magin kommer inte naturligt i filmen. Handlingen liksom stannar upp för att vi som åskådare ska få ta del i av alla specialeffekter och av och till får jag känslan att det är de som driver handlingen framåt och inte manuset. Ett av många exempel är en självgående dammsugare på trollkarlsministeriet som tar över hela scenen eller ja scenen känns som det gjorts bara för att få visa denna magiska dammsugare. Detta är ett oskick som pågått sedan den första filmen.

Tittbar film men inte så mycket mer blir mitt slutomdöme.

Regi:  David Yates

Betyg: 4/10

Birds of Passage (2018 Colombia)

Jag brukar inte ha problem med filmer från länder där engelska inte är huvudspråket bara de inte handlar om någon getherdes eländiga liv i Mellanöstern. Det är något med getter som annonserar både tråkighet och misär. Tro på fan om inte dagens rulle öppnar med getter till både höger och vänster men jag bet ihop och det lönade sig.

Rapayet friar till Zaida. Hennes mor Ursula är inte förtjust i den blivande svärsonen och sätter en hög hemgift (bla en himla massa getter) i hopp om att han inte ska kunna skaffa fram den. För att få ihop till hemgiften slår sig Rapayet och hans kompis Moisés i slag med ett gäng hippies och börjar smuggla marijuana. Pengarna fås snabbt ihop, giftermål sker och i bara farten fortsätter man med smugglingen och tjänar stora pengar. Ursulas klan plöjer ned pengarna i bilar, vapen och lyxhus som byggs mitt i öknen. Då filmen är en klassisk rise & fall historia vet vi alla hur det kommer att sluta, med elände och död för de inblandade samt med den extra kryddan hur en kultur slits sönder i jakten på snabba pengar.

Det som gör att Birds of passage sticker ut lite extra från övriga filmer i genren är att den utspelar sig bland indianstammar/klaner(?) i Columbia. Deras seder och bruk är mig helt främmande men detta vävs lättsamt in i historien och är minst lika intressant som handlingen om knarket. Miljöerna gör också mycket för filmen. Ursulas klan bor mitt i ingenstans, det är en platt öken där inget verkar växa. Här bygger man som jag tidigare nämnt en lyxvilla något som ger ett märkligt intryck. Tydligen stämmer stora delar av storyn med de verkliga händelser som utspelades i Columbia under 70 talet.

Skådisarna är något av ett kapitel för sig. Många är rena amatörer och det märks då man i många fall bara säger sina repliker rakt av några stora skådespelarprestationer rör det sig inte om i filmen. Det kan visserligen bero på kulturella skillnader, kanske förmedlar skådisarna sina känslor på ett vis som jag inte snappar upp? Trots detta så stör inte skådespeleriet filmens flow, min alienation tillsammans med miljöerna gör att filmen stundtals känns drömsk och blir därmed en något annorlunda men angenäm filmupplevelse. Klarar man bara av den första halvtimmen med getter, indiansång och konstig dans blir man belönad.

Regi: Cristina Gallego, Ciro Guerra

Betyg: 8/10