Hold the dark (2018 USA)

Som filmupplevelse skulle Hold the dark kunna liknas vid en trerättersmiddag där förrätten är alldeles underbar, huvudrätten ljuvlig men när desserten serveras dyker en man med gitarr upp  och klinkar på House of the rising sun samtidigt som desserten visar sig vara glass som stått alldeles för länge i frysen.

Filmen, som för övrigt är gjord av regissören Jeremy Saulnier som skänkt oss de suveräna filmerna Blue ruin och Green room, utspelar sig i ett snöigt (snöfilm är nästan aldrig fel) Alaska där en flock vargar verkar ha fått smak på människokött då ett antal barn försvunnit. En kvinna som förlorat sin son skriver till en vargexpert(?) och ber honom komma och skjuta bestarna. Experten nappar på betet och reser till Alaska. För att göra en lång historia kort blir kvinnan tvungen att fly jagad av sin man, mästerligt spelad av Alexander Skarsgård och det är upp till en lokalpolis och vargexperten att finna kvinnan innan hennes man gör det.

Om jag av någon konstig anledning valt att skippa filmens sista tio minuter hade detta varit en av årets bästa filmer. Jeremy Saulnier ger oss tittare en film med trasiga människor i ett ogästvänligt landskap och en stundtals spännande historia kryddad med en rejäl shootout (aldrig fel) men så kommer det där märkliga slutet. Jag har läst på nätet, diskuterat med min bror Marcus och kommit fram till en handfull olika tolkningar som spänner över hela fältet från att vara ett helt obegripligt slut till en pretentiös pekoral. Men ingen av tolkningarna lyckas med att ro slutet i hamn för mig.

Frågan är om en katastrofalt slut kan få sänka en i övrigt bra film? Ska tio ynka minuter verkligen få spela så stor roll? I detta fallet blir svaret tyvärr ja.

Regi: Jeremy Saulnier

Betyg: 8/10 (om man skiter i de tio sista minuterna)

4/10 om man sitter tiden ut.

Annonser

Solo: A Star wars story (2018 USA)

Efter Rouge one sa någon chef på Disney lite kaxigt att ingen nu levande kommer få se den sista Star wars filmen och med tanke på framgången med de två första filmerna under Disneys flagg var han kanske inte helt ute och cyklade men så kom The Last Jedi och Solo och nu är det lite annat ljud i skällan. Personligen tyckte jag The Last Jedi var en av de mer uthärdliga filmerna i serien och dagens rulle var inte alls illa men å andra sidan är jag inget inbitet fan av serien.

Filmen Solo: A Star wars story ska ge oss bakgrunden till rollfiguren Han solo, något jag undrar över om någon ens bett om. Solo ska utföra ett s.k omöjligt uppdrag och leverera 100 kg av något blått glimrande jox som jag redan glömt bort namnet på men det är tydligen väldigt värdefullt till en skurk som hotar att döda Solo och hans kompisar. Storyn är en naturligtvis en ursäkt för att få berätta om Solos bakgrund vare sig mer eller mindre.

Filmen funkade ovanligt bra för mig, jag gillar heistgenren och berättelsen höll ett bra tempo. Ett annat stort plus var att det inte var så mycket muppetshow över filmen. Åtminstone verkade man inte slita som djur för att klämma in knepiga rymdvarelser som låter konstigt i var och varannan scen.  Filmens enda problem är väl att man valt att berätta Solos bakgrund. Hur mycket han än gärna vill så lyckas inte Alden Ehrenreich fylla Harrison Fords skor. Det enda han lyckas med är att stoltsera med en dasslockslugg som stundtals ligger lika fast som Roger Moores frilla i filmerna om 007. Jag var avsevärt mer intresserad av rollfigurerna  Beckett (Woody Harrelson), Qi’ra (Emilia Clarke) och Dryden Vos (Paul Bettany) än Han Solo. Nu är jag som sagt inget större fan av Star wars och det kan nog vara en förklaring till att filmen funkade bra jag såg på filmen som en sf-heistfilm och som sådan funkar den riktigt bra.

Regi: Ron Howard

Betyg 6/10

Le jeu (2018 Frankrike)

Några vänner träffas för att äta middag och umgås bara så där i allmänhet. Man tjafsar lite, diskuterar, och har det ganska så trevligt tills någon idiot i sällskapet kommer med förslaget att alla ska plocka fram sina mobiler, lägga dessa på matbordet och låta alla sms, samtal etc som kommer in under kvällen bli offentliga. Att påstå att middagsbjudningen inte blir så lyckad efter denna oerhört korkade ide är en underdrift.

Le jeu eller Nothing to hide som den heter på Netflix är den tredje versionen av samma historia på lika många år så det måste vara något i handlingen som lockar filmskapare att göra sin egen version av filmen. Hela filmen utspelar sig i lägenheten där bjudningen sker och är ännu ett av dessa ångestframkallande kammardraman (The Party, Carnage osv) där man sitter och vrider sig av obehag medan människors förhållanden smulas sönder framför ens ögon.

Le jeu är en film som lyckas med att vara rolig, lätt ångestframkallande och samtidigt få mig att förundras över hur korkade folk är.  Det blir aldrig tråkigt och jag vet aldrig riktigt vad som ska hända, småsaker visar sig vara avsevärt värre än vad de kan ge sken av att vara och det som vid en första anblick verkar vara en saftig skandal är inte så illa när sanningen väl kryper fram. Min enda eventuella invändning skulle möjligtvis vara slutet som blir lite flummigt men kanske regissören tyckte han hade gett sina rollfigurer tillräckligt med skit under en kväll.

Regi: Fred Cavayé

Betyg: 8/10

The Clovehitch killer (2018 USA)

Den har gått tio år sedan en seriemördare härjade i samhället Clovehitch, ett antal kvinnor mördades under en tid och sedan upphörde morden lika plötsligt som de började. När Tyler Burnside är ute på en dejt hittar han av en slump ett papper i sin pappas bil som gör att han börjar undra över hur väl han känner sin far. Trots att pappan som är scoutledare, familjefar och en väl ansedd medlem av den kristna församlingen verkar vara en hyvens karl väcks en gnagande oro hos Tyler över vem fadern egentligen är.

Handlingen i The Clovehitch killer har vi sett förut men en god historia kan man gärna kolla in fler gånger i olika varianter. Det som gjorde att filmen stack ut lite var dels att den i mina ögon underskattade skådisen Dylan McDermott spelar pappan i familjen. Han pendlar fint mellan att vara en god kristen familjefar till att vara rent obehaglig. Vidare är miljön intressant och irriterande irriterande. Tylers familj är nämligen rejält kristna och det är väl ok men då familjen ligger i nivå med den vedervärdiga 7th heaven familjen dvs att man moraliserar över allt här i livet ter sig deras liv i mina ögon som en enda lång plåga. Just detta gör att Tylers hem och vardagsliv är nästan lika ruggigt som seriemördarstoryn.

Filmen i sig är kanske inget speciellt men gillar man Dylan McDermott är den värd en chans.

Regi: Duncan Skiles

Betyg:6/10

Overlord (2018 USA)

Att stoppa in filmen Overlord i en genre kan vara lite knepigt då det är en krigs-thriller-skräckfilm med en knivsudd komedi som möjligtvis kan vara ofrivillig. Att titta på filmen Overlord var desto lättare då det är en underhållande bagatell där en timme och en trekvart försvann ganska så snabbt i biomörkret.

Det är natten innan D-dagen 1944. Enligt filmen så står hela denna gigantiska operation och väger på grund av ett specifikt kyrktorn i en lite fransk by. Kyrktornet innehåller nämligen en störningssändare som tydligen gör att man riskerar vara helt utan flygstöd under D-dagen. En pluton (?) skickas ut för att förstöra sändaren men det man inte vet är att leran i den franska byn hyser märkliga krafter. Nazisterna har upptäckt detta och utför hiskliga experiment på byns befolkning i syfte att ändra krigets utgång.

Logiska luckor behöver man inte leta efter i Overlord, hela filmen är en enda stor lucka och antingen köper man stolligheterna som radar upp sig under filmens gång och har en underhållande stund eller så är det bättre att hålla sig hemma. Jag köpte konceptet då jag redan innan hade anat vad det rörde sig om och det underlättar att filmen åtminstone höll sig inom de ramar den ställde upp.

Skådisarna var närapå helt ökända för mig det var nog bara Pilou Asbæk, Bokeem Woodbine och Wyatt Russell som var bekanta för mig. Den sistnämnde var kul att se i en roll där han spelar en man som för en gångs skull har alla hästar hemma i Table 19 och Shimmer lake var han kanske inte den smartaste i ensemblen. Filmen hade vunnit på att vara lite kortare då det segar till sig lite i mitten av rullen och både jag och min medtittare Stefan hade velat haft lite mer pang-pang och monster mot slutet men man kan inte få allt här i världen. Om man tar det för vad det är så är Overlord en helt ok film.

Regi: Julius Avery

Betyg: 6/10

Blackkklansman (2018 USA)

Blackkklandman är en osannolik men om man ska tro saiten History vs. Hollywood sann historia. Jag var tvungen att kolla hur mycket man ändrat på sanningen och det visade sig vara förvånansvärt lite. I början av 70-talet blir Ron Stallworth Colorado springs förste färgade polisofficer. En dag kontaktar han spontant Ku Klux Klan på telefon (i verkligheten var det via brev) får napp och en ingång till klanens innersta krets. Då han pga av sitt utseende inte kan kan träffa klanmedlemmarna IRL får hans kollega Flip spela rollen som Ron.

Filmen har halvt om halvt lanserats som en dramakomedi och visst finns det en hel del dråpliga situationer men för mig fastnar skrattet i halsen. Kretsarna som Ron/Flip rör sig i är ytterst obehagliga med åsikter som för mig är helt obegripliga så även om filmen i många stunder är en skön 70-tals rulle med härliga kläder och spännande frisyrer ligger obehaget hela tiden och lurar under ytan.

Spike Lee är inte speciellt subtil men jag tycker att han lyckas relativt väl att hålla sig inom rimliga ramar. Det hade blivit ganska tjatigt om Ron utmålats som förnuftets röst i en värld av vita rasister. Nu är det som så att rasismen eller åtminstone främlingsfientligheten finns mer eller mindre i de flesta samhällen och folkgrupper och av och till gränsar även de färgades retorik i filmen rasismens utmarker. Lee kan inte avhålla sig från att kommentera dagens politiska klimat i USA och dra paralleller från då till nu, en koppling en del kan finna sig bli skrivna på näsan men jag finner den vara högst relevant och nödvändig vilket gör att jag inte irriterar mig vilket jag vanligtvis gör när det blir för övertydligt.

Om man skulle bortse från dessa tankar om rasism och politik så funkar Blackkklansman alldeles ypperligt som ett kriminaldrama (med en del komiska inslag) som står på egna ben och är en fröjd för ögat och till viss del örat då den innehåller en hel del bra musik. Speltiden är över två timmar men jag hade i alla fall aldrig tråkigt och fann detta vara en film som passade mig ypperligt både som lättsam titt men även som en film som väcker viss eftertänksamhet.

Regi: Spike Lee

8/10

 

Truth or dare (2018 USA)

Skräckfilmsveckan avslutas med en s.k popcornskräckis. Olivia begår två stora misstag redan i filmens början: Dels åker hon till Mexico på semester något som alltid slutar i elände om man är amerikansk turist än värre är att hon och hennes kompisar hänger med en ny bekantskap som verkar trevlig till en gammal kyrka. Det blir lite party bland ruinerna och den nya bekantskapen övertalar Olivia och hennes vänner att leka truth or dare (sanning eller kånka som leken heter på svenska eller sanning eller padda för oss som ser på Ex on the beach). I.om detta drabbas deltagarna av en förbannelse där man måste deltaga i leken annars dör man. Nu rör det sig inte om oskyldiga sanningar eller handlingar man måste berätta eller genomföra utan avsevärt värre saker. Olivia vars bekantskapskrets minskar markant måste hitta ett sätt att bryta förbannelsen och här dyker en annan kliché skräckfilmens värld upp som inte heller är fy skam nämligen ”den gamla och något förvirrade kvinnan som bär på en hemlighet”.

Truth or dare är lite klurigare än vad jag var van vid när det rör genren. Man lyckas med att få ihop en ganska så intressant historia och lyckas vrida till manus så pass mycket att valet av sanning kan vara lika illa som att välja konsekvens. Upplösningen var även mycket tillfredsställande då den var både smart och åtminstone för mig oväntad med en smart tvist. Det är en lättsam film med helt ok skådisar men för en stunds halvryslig underhållning duger den mer än väl.

Regi: Jeff Wadlow

Betyg: 6/10

Fiffis och Sofias val för denna sista dag på skräckfilmsveckan.

Nu var denna tema vecka över för detta år och tackar naturligtvis Fiffi &Sofia för ett gott samarbete. Vi ses väl nästa år?

 

The Night eats the world (2018 Frankrike)

Sam och hans flickvän har gjort slut, han återvänder till lägenheten för att hämta sina sista pinaler bara för att finna att hon har ett stort party. Det blir lite tjafs och Sam drar sig undan i en lugn hörna och slocknar. Nästa morgon finner han lägenheten tom men möbler ligger huller om buller och det är blodstänk på väggarna.Sam blir snart varse att på något vis har större delen av Paris befolkning förvandlats zombies. Sam är fast i hyreshuset då det är fullt av zombies (den kvicka sorten) ute på gatorna och han får göra sitt bästa för att överleva på det som finns i hyreshuset. Hans största kamp blir dock inte mot de levande döda utan mot tristessen och en psyke som sakta men säkert mals ned av det monotona livet i hyreshuset.

En del kommentarer om filmen är att den är outhärdligt tråkig och det kan jag till viss mån förstå om man väntar sig något i stil med Zack Snyders Dawn of the dead. Det händer inte så värst mycket. Sam provianterar, spelar trummor, går runt i lägenheten och gör så gott han kan för att bryta tristessen och överleva. Av och till blixtrar filmen till när Sam gör små misstag som att t.ex gå ut på gatan för att locka till sig en katt men det är först mot slutet rullen tar lite fart. Jag fann däremot filmen vara intressant och för mig blev den aldrig tråkig. Trots vardags lunken var det intressant att få ta del av Sams tillvaro och jag började fundera själv lite smått på hur man skulle hantera en liknande situation.

Regi: Dominique Rocher

Betyg: 6/10

Sofia och Fiffi har säkerligen valt filmer med lite mer fart och fläkt .

Halloween (2018 USA)

Jag tror detta är film nummer elva i denna filmserie som skulle vara en mycket förvirrande tillställning om man skulle göra ett försök att bringa lite sans och vett kring alla turer med Michael Myers. Klokt nog har filmmakarna inte brytt sig så värst mycket om alla uppföljarna utan tanken är att denna film ska vara en direkt uppföljare till den första filmen. Berättelsen startar i nutid och Michael Myers har suttit inspärrad i 40 år utan att ha sagt ett ord. Myers är en tålmodig individ och väntar bara på rätt tillfälle vilket han tar då han ska förflyttas till en annan anstalt. Han rymmer under transporten med siktet inställt på sin hemstad där hans syster fortfarande lever. Laurie är en nervvrak och har inte kunnat slappna av under de 40 år Michael har suttit inspärrad men hon är trots detta mer än beredd på hans ankomst.

Bortsett från Halloween II och H20 har uppföljarna inte varit mycket att hurra för. Det är ganska slappa historier där man vecklat in sig i en handling som bara blivit dummare ju efter var film som gått. Tacksamt tar den nya filmen avstamp i originalet och stämningen från de första två rullarna finns där. En anledning till detta kan vara att John Carpenter är inblandad i projektet och står tillsammans med sin son för musiken som är magnifik. Produktionen är bra, det märks att man satsat på filmen och inte bara rafsat ihop ett manus och hoppas att filmen ska dra in så mycket stålar som möjligt innan folk hinner inse vilken skit det är. En del scener är lite småspännande men det man missar är att man har inte med något jaktmoment eller katt och råtta lek, något som gör att en slasher höjer sig över mängden. Det blir lite slappt när offer efter offer går sitt öde till mötes utan någon nämnvärd fight eller jakt.

Trots denna sista invändning gillade jag filmen, mycket beroende på att den har den där goa Halloween stämningen som präglade första filmen och tidigare nämnda uppföljare men som sagt en jakt eller två innan finalen hade inte skadat.

En liten bonus var en av årets märkligaste repliker som jag och Marcus skrockade gott åt efteråt: ”I’m a doctor. Lock your doors”  märklig redan under filmens gång men än knepigare tagen ur i sitt sammanhang.

Regi: David Gordon Green

betyg: 7/10

Kolla in vilka filmer Sofia och Fiffi valt dagen till ära.

Venom (2018 USA)

Den något halvsunkiga men rättrådige reportern Eddie Brock får en chans att intervjua ägaren till det skumma företaget Life foundation som sysslar med både rymdfart och läkemedel. Brock går på för hårt under intervjun och står plötsligt utan lägenhet, jobb och flickvän. Desillusionerad gör han ett sista försök med att avslöja företaget, något som förändrar hans liv då han blir infekterad av den utomjordiska symbioten Venom. Nu får Brock fightas mot ett företag som vill ha tillbaka sin utomjording, Venom som anser att den har makten över Brocks kropp samt att i farten hindra mänsklighetens undergång.

Jag var lite avvaktande i min väntan på denna film, dels då trailern var si så där och jag tvekade om Venom skulle kunna bära en hel film. På plussidan fanns att Eddie Brock spelades av världens bästa skådis Tom Hardy. Slutresultatet blir att filmen duger, vare sig mer eller mindre. Hardy är som vanligt lysande, det är en del actionscener som ökar pulsen men det är inget man inte sett förut och som allt som oftast så blir det en film duger för en stunds förströelse. För att släcka min törst efter att få se Hardy på vita duken funkar filmen men det finns säkert bättre actionrullar att glo på om det nu är det man är ute efter.

Regi: Ruben Fleischer

Betyg: 5/10

Hellfest (2018 USA)

Lagom till Halloween kommer en ambulerande temapark till en stad. Då det är halloween heter nöjesfältet Hellfest och har naturligtvis skräck som tema. Ett gäng ungdomar beslutar sig för att besöka tivolit, för en gångs skull får kunderna mer än de betalar för då en riktig seriemördare härjar på tivolit och har siktet inställt på dramats huvudpersoner.

Jag hade hoppats på en popcornskräckis där man får hoppa till då musiken med jämna mellanrum spräcker biografens högtalarsystem och att huvudpersonerna är på gränsen till ”mentally challenged” samt en och annan rafflande jakt. Det jag fick istället var något som påminde om en enda lång reklamfilm för (kanske är filmen egentligen ett illa dolt försök att lansera en temapark IRL?) nöjesfältet Hellfest. Det var mer attraktioner än handling och först när det var en kvart kvar av filmen fick man något som kan liknas vid en jakt, men det var så dags då.

Jag kan inte klaga på miljöerna då tivolin alltid är lite ruggiga inte heller på skådisarna som med tanke på filmen var helt ok. Mitt enda klagomål är att filmen var makalöst tråkig och det är illa.

Regi: Gregory Plotkin

Betyg: 2/10

The Predator (2018 USA)

Efter att ha hamnat i något som bäst kan liknas vid en Columbo-koma där jag under ett par veckor njutit av en parad med groteska frisyrer, manchesterkavajer, femme fatales i snäva gabardinbyxor och annat smått och som hör 70-talet till vaknade jag upp efter tre säsonger (det finns 10) och beslutade mig för att kolla in lite film.

The Predator har får en hel del skäll så det det var med mycket låga förväntningar jag slank in på biografen. Första filmen som kom 1987 är lite av en klassiker men sedan har man fått svårt att få till det. Resultatet har varierat mellan helt ok till WTF beroende vilken smak man har. Hoppet var högt ställt då filmen, men troligen inte sista rullen i denna serie om utomjordiska jägare, är skriven och regisserad av Shane ”The Nice guys” Black.

En soldat, Quinn,  stöter under ett uppdrag på ett kraschat Predatorskepp. Han blir arresterad och myndigheterna väljer att gömma undan honom då man vill mörka händelsen. I detta fall innebär gömma undan en enkelbiljett till sinnessjukhuset tillsammans med ett gäng andra soldater som dras med en och annan mental komplikation. För att göra en lång historia kort så stöter denna mentalt sargade grupp soldater på en Predator och måste nu rädda mänskligheten då det står avsevärt mer på spel än bara några flådda kroppar i trädkronorna.

Jag fann till min förvåning att filmen var ganska så underhållande. Inget mästerverk men jag vart i alla fall road under filmens speltid på två timmar. Det är en blodig historia som varvas med en hel del under bältet skämt en kombination som förvånansvärt funkade för denna gång men visst det var en hel del repliker och för att inte tala om dialog som hör bättre hemma i valfri collegerulle. Jag säger alltså inte att det var bra men det störde mig inte nämnvärt.

Det som inte funkade var Hollywoods trötta tolkning av autism. Har någon autism i en Hollywoodfilm är denna ett geni med ”vissa” sociala problem, så även i denna film där Quinns son är den som sägs vara nästa steg i mänsklighetens utveckling. Jo tjenare! Bortser jag från denna fadäs så är The Predator en helt ok film vare sig mer eller mindre.

Regi: Shane Black

Betyg: 5/10

The Nun (2018 USA)

Den femte filmen i The Conjuring serien handlar om den ruggiga nunnan som gjort gästspel i både Annabelle 2 och The Conjuring 2. I ett isolerat kloster djupt i de rumänska skogarna tar en nunna självmord. Vatikanen skickar prästen Burke som tillsammans med den blivande nunnan Irene ska utreda fallet. På plats är det en hel del som verkar märkligt och naturligtvis är det onda krafter i görningen.

Filmen börjar bra, med ett isolerat kloster fullt i mörka korridorer och katolska präster och nunnor det går inte att misslyckas. Eller ? Tråkigt nog så tappar man bollen någonstans mitt i filmen. Vad det är kan jag inte riktigt sätta fingret på men handlingen liksom bara harvar på och filmen blir ganska så ointressant. När jag av och till börjar skrocka till samt hittar Monty Python referenser inser jag att The Nun misslyckats med att skrämmas. Skådisarna och miljöerna funkar men känslan av att filmen inte riktigt kommer igång är hela tiden närvarande. Marcus som var med i denna onsdagstittning höll med och var inte heller helt nöjd.

En annan sak jag stör mig på är dessa recaps av handlingen. Tror filmmakarna att jag inte kan hålla handlingen i huvudet under 90 minuter? Filmen startar t.om med inklipp från tidigare filmer, förvirrande för den som inte sett dessa filmer och troligen undrar vad detta är för figurer som inte dyker upp mer i filmen. Jo mot slutet trycks de in i storyn för man måste ju hinta om en uppföljare. Jag som sett tidigare filmer känner däremot ett sting av irritation över att bli dumförklarad – så gammal och förvirrad är jag inte så jag helt glömt bort vad som hänt i tidigare filmer eller i filmen jag tittar på för den delen som  har recaps om vad man tidigare sagt för si så där 30 minuter tidigare. Jösses!

Visningen i sig självt var bra bortsett från mannen/killen raden bakom som troligen hade någon form av diagnos (tvångssyndrom månne?) och kände sig nödgad att meddela omvärlden både det ena och andra ungefär var femte minut.

Regi: Corin Hardy

Betyg: 4/10

The Domestics (2018 USA)

Mark och hans fru Betsy har separerat men han vill gärna att de blir ett par igen. När Betsy, spelad av den alltid intetsägande Kate Bosworth, vill åka till föräldrahemmet, erbjuder Mark att eskortera henne. De behövs då filmen utspelar sig i en Mad Max liknande framtid där USA:s regering bombat inlandet med kemikalier som gjort de överlevande något obalanserade. Dessa överlevare har bildat gäng som plundrar och våldtar allt i sin väg så en tripp till föräldrahemmet är inte helt riskfri.

The Domestics (knepigt eller ja tom korkat namn) är en film som kanske inte passar alla. Storyn är ganska så tunn och det finns en hel del som jag undrar över i filmens handling som t.ex varför har man valt att bomba sitt eget land och hur korkat är det inte att bege sig ut på de livsfarliga vägarna av den ganska så vaga anledningen att föräldrarna inte svarar i telefon? Det sistnämnda är ungefär lika korkat som att skaffa barn när minsta lilla ljud lockar till sig monster.

Om man däremot lyckas släppa dessa plotthål, vilket jag lyckligtvis gjorde, så får man en underhållande actionstänkare gjord med gott humör om ett par som bara vill ta sig från punkt A till B och stöter på kannibaler, manshatande kvinnor, folk i djurmasker och tokiga bönder. Ibland kan det räcka.

Regi: Mike P. Nelson

Betyg: 7/10