Bohemian Rhapsody (2018 Storbr)

Ännu en BOATS, denna gång om Queens sångare Freddie Mercury. Vi får följa gruppen och då främst deras sångare från att de bildas till deras succéframträdande på Live aid galan 1985. Nu är jag inte ett jättefan av gruppen, jag gillar deras musik och har haft ganska bra koll på vad de sysslat med sedan jag blev medveten om Queen i.o.m plattan News of the world. Att det blivit film om dem förstår jag då Queen haft en turbulent historia med bråk mellan medlemmar, spelningar i Sun city (klädsamt ignorerat i filmen), skandalrubriker och som final ett tragiskt dödsfall. Det märkliga är nog att det inte blivit en film tidigare.

Bohemian rhapsody är helt ok jag kan nog sträcka mig till att säga ganska så bra. Filmen betar pliktskyldigt av en och annan händelse, har med lite allvar, lite hjärta och smärta. Som så oftast när jag kollar in en BOATS sitter jag och tittar oberört men intresserat på filmen. Det är väl först i filmens final man får lite wow-känsla när konserten på Wembley visas. Det är en fantastisk final på filmen och visste jag inte bättre skulle jag kunna tro att det var den riktiga gruppen som framträdde.

Mitt problem med filmen är samma som med alla filmer i genren. Jag VET att man måste tänja en del på sanningen då verkligheten sällan överträffar dikten. Jag VET att man måste ändra i skeenden både kronologiskt och vad som egentligen hände därför att göra det hela mer begripligt för en bred publik. Jag VET också att man måste kratta manegen dramaturgiskt för att berättelsen ska bli mer gripande. I Bohemian rhapsody är det så välkrattat att det inte ligger ett sandkorn fel lagom till finalen. För att få största känslomässiga utdelning har man stuvat om historien rejält och det jag blir mest nyfiken på är hur de forma Queen-medlemmarna som vart inblandade i filmen kände när de bokstavligen såg hur verkligheten bit för bit monterades ned för att kunna ge plats åt en mycket tillrättalagd historia.

Regi Bryan Singer

betyg: 6/10

Annonser

The Favorite (2018 Irland)

Egentligen skulle jag vilja skriva om de fruktansvärda trailers jag fick mig till livs innan dagens film. Efter denna filmchock skulle The Favorite kunnat handla om en man som odlar potatis i två timmar och jag hade kommit billigt undan i jämförelse med vad kunnat fått se istället. Helvetet kommer att frysa till is innan jag tar mig en titt på följande fyra filmer: Instant family, Eld & lågor, En kvinna bland män och En del av mitt hjärta.

The Favorite var däremot en angenäm upplevelse och handlar inte om potatis. Filmen är gjord av greken Yorgos Lanthimos som bla har gjort rullarna Dogtooth och The Lobster och handlar om intriger i drottning Annes hov i England under början av 1700 talet. Drottning Anne är en mycket osäker människa, fåfäng, ängslig och möjligen lite bakom flötet. Hon är ett lätt byte för adelskvinnan och hovdamen Sarah Churchill. Drottningen styr England men det är Sarah som styr drottningen. Till hovet kommer Abigail som är kusin till Sarah och har inte haft lika stor tur i livet som sin kusin. Hon ligger dock inte på latsidan och börjar nästla sig in i drottningens inre krets för att ta Sarahs plats och det blir en maktkamp mellan dessa två hänsynslösa kvinnor om drottning Annes gunst.

Det här är vad min kollega Jakob skulle kalla för en mustig film. Visuellt och tekniskt är den överdådig, tekniskt är den fulländad och jag blev imponerad av ljussättningen där levande ljus kastar sitt sken över ett antal scener. Skådisarna Olivia Colman, Emma Stone och  Rachel Weisz är fenomenala där Weisz ger ett rivigt porträtt av en adelsdam med skinn på näsan, Stone är härligt manipulativ och Colman gestaltar fint den oberäkneliga drottningen.

Handlingen har till viss mån verklighetsbakgrund även om en och annan historisk person fått stryka på foten i manusarbetet och man lagt till ett och annat. Filmen har mig fast redan från start och jag är intresserad över att se hur det kommer att gå. The Favorite ger mig en känsla av en något vriden verklighet dels då rollfigurerna är lite märkliga och aviga i sitt agerande vilket kan förklaras med att livet vid ett kungligt hov troligen är något av en surrealistisk upplevelse. Lanthimos förstärker denna känsla med en hel del scener i fisköge(?)perspektiv där ytterkanterna av scenen blir skev samt en stundtals påträngande musik som jag tror kan störa en del men för mig passade den som hand i handske för den filmiska upplevelsen.

Regi: Yorgos Lanthimos

Betyg: 8/10

 

 

 

Studio 54 (2018 USA)

Det här är en mycket underhållande dokumentär om det beryktade diskoteket Studio 54 som hade en kort men legendarisk glansperiod under slutet av 70-talet. Ian Schrager och Steve Rubell startade diskot utan att egentligen ha någon större erfarenhet av branschen. En stor portion tur gjorde att diskot blev New York ja kanske världens hetaste inneställe. Alla som var någonting inom nöjesbranschen var där. Knark, sex och upptåg, bla red Bianca Jagger in på en vit häst, hörde till vardagen på diskot. Då ägarna förde en mycket kreativ bokföring samt skaffade sig en hel del fiender och gemene mans ogillade då man var mycket selektiv i vem som platsade på diskot blev det en kort men intensiv saga.

Steve dog i AIDS 1989 men den andre ägaren Ian berättar ganska så frikostigt om sina upplevelser. Det är en vanlig dokumentär utan några konstnärliga utflykter, intervjuer varvas med nyhetsinslag, skön musik och filmer från när det begav sig. Det jag känner är att jag vill veta än mer då filmen ger mig rejäl mersmak på denna fascinerade era. Jag skulle vilja vet mer om de spännande originalen och önskar att filmmakarna hade letat upp fler folk som var på Studio 54. En förklaring kan vara att många avlidit både bland personal och besökare då de verkade leva ett hårt liv men någon filur t.ex mannen som ständigt klädde ut sig till fe för att sprida godhet och kärlek hade man kunnat skaka fram tycker jag. Men det är en petitess i sammanhanget, dokumentären är väl värd att lägga lite tid på. Den finns att se gratis hos Cineasterna en streamingtjänst som har ett bra bibliotek av filmer.

Regi:Matt Tyrnauer

Betyg: 8/10

The Vanishing (2018 Storbr)

1900 försvann tre fyrvaktare spårlöst från ön Flannan där de arbetade. The Vanishing, alternativt Keepers säger sig ha inspirerats av detta mysterium. Tre män fraktas ut med båt ut till en fyr där de ska jobba i sex veckor.  Det går bra till en början men efter en storm hittar de en låda och en till synes död man vid stranden. Innehållet i lådan kommer att ställa saker på sin spets mellan de tre männen och lådans rättmätiga(?) ägare som snart kommer besöka ön i jakt på låda och saknad besättningsman.

Det här filmen gav mig en sanning och en gåta. Sanningen är att skådisen Gerard Butler är som klippt och skuren till att spela fyrvaktare. Redan i första scenen när Butler uppenbarar sig i helskägg och kappsäck nickar jag och tänker för mig själv ”här har vi en rejäl fyrvaktare som kan sitt jobb”. Gåtan är varför man överhuvudtaget ville göra filmen. Är det ett drama om hur folk kan bli ovänner? Är det en thriller om skumma typer mot fyrvaktare? Är det en film och skuld och moral? Filmen vill kanske vara något av allt ovanstående men lyckas inte med något.

”Jaha så kan det gå” var min tanke när filmen var slut – vare sig mer eller mindre. Jag gillade miljöerna och skådisarna var bra men jag tror nog att jag hellre fördrivit tiden med någon bra dokumentär om fyrvaktarnas vardag för det enda som var intressant i filmen var beskrivningen av deras vardag med att putsa glaset i fyren och fånga krabbor.

Regi: Kristoffer Nyholm

Betyg: 3/10

The Devils doorway (2018 Storbr)

Att jag gillar skräckfilm lär inte komma som någon nyhet för läsare av denna blogg. Däremot är jag lite less på alla dessa filmer som rör demoner, djävulen och besatthet. Det känns som var och varannan skräckis numera heter The Possession of ”valfritt namn”. Men när det dyker upp en skräckis från Irland som skänkt oss skräckfilmsälskare filmer som The CanalOutcast, och den halvskumma A dark song, blev jag lite småsugen trots att det handlar om religiösa knepigheter.

Katolska kyrkan får ett anonymt tips om att det skett ett mirakel på en av Magdalenasystrarnas institutioner. En staty av madonnan har börjat gråta blod. Det är iofs förståeligt att madonnan gråter då just Magdalenasystrarna var en vedervärdig institution i religionens namn där man spärrade in s.k fallna kvinnor. Kyrkan skickar två präster som ska dokumentera fenomenet. Det är ett udda par som anländer till Magdalenasystrarna. Fader Thomas är den äldre av de två och har tappat tron medan den yngre prästen John är eld och lågor över möjligheten att få dokumentera ett av Guds mirakel. Nu bär platsen på många hemligheter och det inte alltid Gud som ligger bakom alla mirakel.

Detta hade kunnat bli en riktigt bra skräckis, miljöerna passar som hand i handske när det gäller att frammana en ryslighetsstämning, skådisarna är ok och mysteriet lockar. Tråkigt nog faller allt detta då man valt att gör filmen i found-footage stil. Detta kan ha sina fördelar men denna gång funkade det inte alls utan konceptet förstör filmens flow. Den närhet som found-footage ibland kan ge behövs inte då filmens manus är tillräckligt rysligt som det är. Resultatet blir att jag sitter och irriterar mig på sparkande ljud och kameror som funkar halvdant. Synd för detta hade verkligen kunnat bli en bra rysare.

Jag har också lärt mig en läxa att kolla upp filmerna lite mer innan jag började titta på dem. Nu var inte filmen från Irland som jag först trodde utan från grannlandet Storbritannien. Jag antog att den var irländsk då den utspelar sig på Irland. Vete tusan om jag sett filmen om jag vetat om ursprungslandet med tanke på temat.

Regi: Aislinn Clarke

Betyg: 4/10

Vice (2018 USA)

Ondska kan komma i olika skepnader. Det kan vara en koppärrig paranoid gubbe med valrossmustasch eller en empatilös kärring med handväska och ful frisyr eller som i fallet i dagens rulle en till synes oansenlig  och överviktig man med hjärtproblem som lystrar till smeknamnet Dick (tänk om filmen ändå hade fått detta namn istället för Vice).

Filmen handlar om Dick Cheneys liv. Dick vem? kanske en del säger. Han var b.la vicepresident under George W Bush presidentskap men har verkat i maktens bakgrund sedan Nixons tid. Filmen är en studie i hur han hela tiden manipulerar sin omgivning och tar tillfällena i akt för att stärka sin makt i kulisserna. Under Bushs regim är det mer Cheney än presidenten som bestämmer.

Adam McKay har regisserat filmen och stilen påminner i mångt och mycket om hans tidigare film The Big short. Det är en film som tar upp allvarliga ämnen på en komiskt sätt med snabba klipp och och tidshopp. Filmens första halva kan vara något förvirrande innan man fått pejl på vem som är vem. Det är en klar fördel om man har någorlunda susning om amerikansk politik och speciellt då republikanska politiker.

Hur mycket som är sant eller inte får stå för regissören som säkerligen överdriver en hel del men vissa fakta är oomkullrunkeliga  vilket gör att skrattet fastnar i halsen. Här har vi en grupp politiker som använder sin makt till att kratta manegen för sig själv och sina kompisar i näringslivet (något som även i Sverige blivit allt vanligare t.ex Filippa Reinfeldt och Kjell Olof Feldt för att nämna några som använt politiken för att sko sig själva) kostar de personliga målen människoliv bryr man sig inte. Står sanningen i vägen för de politiska och de personliga målen ser man till att ändra den så man får med sig opinionen. Mitt i denna malström av korruption står Cheney påhejad av sin fru och kompisar. Förklaringen till att de kan hållas ger filmens berättarröst tidigt i historien: Vem orkar bryr sig om budgetar och politik efter jobbet? Då vill man ha roligt och slappna av.

Det är en väl producerad film med helt suveräna skådespelarinsatser från Bale som spelar Cheney, Adams hans fru och Carell Rumsfeld. Problemet är väl att det är en polariserande tolkning och presentation av historien vilket säkert kan skrämma bort en och annan tittare men jag fann filmen underhållande och rolig sedan får man ta ett och annat med en nypa salt.

Regi: Adam McKay

Betyg: 8/10

Holmes & Watson (2018 USA)

Jag vet inte om skådisar läser de manus de får tillskickade eller inte men det är en gåta hur man fick; Will Ferrell ,John C. Reilly, Rebecca Hall, Ralph Fiennes, Rob Brydon , Kelly Macdonald, Steve Coogan och Hugh Laurie att ställa upp i denna sörja. Marcus sa med en tung suck efter föreställningen: Det känns som att rollfigurerna i Stepbrothers fått möjligheten att göra en film” Jag kan inte göra annat än att instämma.

Redan i första scenen börjar det krypa i kroppen på mig när Ferrell (Holmes) och Reilly (Watson) talar med tillgjord engelsk dialekt – något de fortsätter med filmen ut. Skämt annonseras övertydligt innan de sker och man upprepar och drar ut på scener och skämt som inte ens var roliga första gången och både manus och skådisar tramsar runt i 90 minuter. Fanns det ingen på plats som drog i nödbromsen och ställde frågan vad man sysslade med?

Filmen är inte helt körd. En del saker funkar. Dels är slapsticken rolig, jag är svag för skämt av den karaktären och finner det följaktligen roligt när Holmes och Watson ska försöka knöka in en avsvimmad Drottning Victoria i en koffert som ska skickas till Afrika. De tillfällen filmen blir konstig och touchar det bisarra uppskattar jag också men som sagt det är korta tillfällen i en film som känns slappt skriven och producerad men som sagt hur i helvete fick man så många bra skådisar att ställa upp?

Regi: Etan Cohen

Betyg: 2/10

Aquaman (2018 USA)

När en film startar med citat och visdomsord brukar jag dra öronen åt mig, speciellt då det är en rulle där man rider på hajar och sjöhästar och huvudpersonen är täckt av tatueringar i maoristil och kan tala med fiskar. Det skär sig liksom och känslan över att man inte har koll på vilken film man sysslar med stiger upp till ytan. Aquaman startar med Jules Verne citat om skepp som möts på havet och än en gång stönar jag till i biomörkret och undrar varför DC-filmerna till skillnad mot MCU-filmerna måste vara så förbannat pompösa och uppblåsta. Tack och lov ändrar filmen stil ganska så snart och visar sig bli en av DC-bättre rullar, ja t.om nästan i klass med Wonder woman.

Aquaman är son till Atlantis drottning och en fyrvaktare. Han har levt tillsammans med människorna och är högst ovillig att ha något med atlantiderna(?) att göra. När hans halvbror Orm förklarar krig mot jordytan blir Aquaman tvungen att ta tag i situationen och utmana sin halvbror om Atlantis krona för att stoppa kriget.

För mig som är serienörd blir jag glad när jag ser att Geoff Johns stått för manus i eftertexterna. I och för sig var det något jag anade under filmens gång då den i stort sett kokat ned Johns allt för korta (knappt 30 nummer) tid som författare till Aquaman. The Trench, The  seven kingdoms, Black manta m.m har man lyckats få med utan att filmen för den skull känns spretig eller gapar över för mycket. Det man skurit ned på är istället allt tjat och malande som präglat en hel del av DC-filmerna. Det är i stort sett full fart från start till mål. De korta gånger som rollfigurerna stannar upp för att vara lite djupsinniga börjar filmen gnissla på en gång då det pompösa gluttar fram. Turligt nog sker inte det alltför ofta.

Något jag var lite rädd för var att filmen med sjömonster, Atlantis, och trumspelande bläckfiskar skulle bli för mycket men oväntat nog såg funkade det över förväntan och jag drogs in i fantasyvärlden och köpte det mesta. Även rollistan var bra även om jag skrockade lite över CGI-föryngringen av Willem Dafoe och Temuera Morrison men det sköttes snyggare än Carrie Fishers groteska ansikte i Rouge one. Yahya Abdul-Mateen II var okänd för mig men han var mycket bra som skurken Black manta och Patrick Wilson satte seriens lite gnällige Orm perfekt även Amber Heard dög i rollen som Mera. Momoas tolkning av Aquaman är godkänd, kanske lite för bullrig för min smak men det störde mig inte nämnvärt.

Summa summarum klart godkänd underhållning i biomörkret och DC verkar vara på rätt väg och ingen lär väl sakna Zack Snyder vid det här laget?

Regi: James Wan

Betyg: 7/10

Angående bläckfiskar så kan de användas till mycket

A Simple favor (2018 USA)

Änkan och den något övernitiska hemmafrun Stephanie får en ny kompis i Emily. De två är väldigt olika och borde kanske egentligen inte komma speciellt bra överens. Emily jobbar på ett modemagasin, har hela garderoben full i snygga kläder, dricker och svär som en borstbindare. Stephanie har en vlogg där hon ger tips på hur man bäst sköter vardagssysslorna och har en bruk i hemmet man lägger en slant i när man svär. En förklaring till deras vänskap kan vara den gamla klyschan att ”opposites attract”. När så Emily ber Stephanie om en enkel tjänst en dag sätter detta igång en händelsekedja ingen kunde ana eller åtminstone inte Stephanie kunnat föreställa sig.

Den här filmen hamnar thrillerkomedi facket en blandning som kan vara svår att balansera men jag tycker nog att regissören Paul Feig lyckas ganska så väl med uppgiften. Mysteriet är intressant och även om man använder sig av en rejält sliten tvist t.om så sliten att jag inte trodde någon använde sig av den nu för tiden blev jag en kort stund dragen vid näsan. A simple favor är mer rolig än spännande men för mig funkade mixen. En stor anledning är att jag inte än tröttnat på Anna Kendrick, som vanligt spelar hon här en lite lätt förvirrad och småknäpp rollfigur som ställer till det mer eller mindre för sig själv och sin omgivning. Filmen stora överraskning var Blake Lively som brukar vara en trist skådis men här riktigt glänser hon i rollen som Emily. Det kanske inte är fel på skådisen utan hennes tidigare val av filmer?

Möjligtvis kan man invända att plotten läcker som ett såll och tål verkligen inte att granskas närmare i sömmarna men å andra sidan kanske man inte ska ta denna rulle på för stort allvar.  Tills på köpet får man hel hel del ursnygga kläder och ett soundtrack bestående av härliga 60-tals låtar från Frankrike.

Ett tack till Sofia för tips om filmmusiken och indirekt filmen.

Regi: Paul Feig

Betyg: 6/10

Creed II (2018 USA)

Att filmens handling från början till slut står glasklar för mig redan innan jag slinker ned i biofåtöljen är inget att hymla över. Det är film nummer åtta om den numera pensionerade boxaren Rocky och frågan är bara vilket manus Sly ska återanvända. Det visade sig bli Rocky III med några få stänk av superkalkonen Rocky IV. Rockys adept Creed är världsmästare och som gubben i lådan dyker Ivan Drago upp. Han har tränat sin son Victor och bidat sin tid och nu utmanas Creed. Manuset till Rocky III läggs över filmen likt en karbonkopia och vi vet alla ungefär hur det ska gå.

Nu kan det låta som att detta är en dålig film och det är det absolut inte. Jag har sagt det tidigare och kommer säga det igen, en bra story tål att upprepas. Sly har finslipat sin karaktärs floskler och sluddrande tal under fyra decennier och gör det numera med glans. Nu för tiden finner jag rollfiguren ganska så trevlig och lite småmysig. Boxningsmatcherna är underhållande och tugget däremellan funkar ganska så fint även om filmen känns en kvart för lång. De som verkligen sticker ut är Dolph Lundgren och Florian Munteanu (på vilken genfabrik hittade de det monstret till människa?) som spelar far och son Drago. De har inte många repliker i filmen men jävlar vad duktiga de är på att förmedla sina känslor utan att en ord sägs. Jag har alltid sett Lundgren lite som ett skämt i skådespelarsammanhang men i denna film är han mästerlig.

När jag summerar mitt biobesök blir det klart godkänt. Förutsägbart och floskelfyllt men likväl ganska så underhållande. Mitt enda stora problem är att jag hejar på familjen Drago och det är ju kört redan från start.

Regi: Steven Caple Jr.

Betyg: 6/10

Hotell Artemis (2018 Storbr)

I en mycket nära framtid, faktiskt så nära att den skulle kunna utspelas idag spelar Jodie Foster föreståndare för ett speciellt sjukhus som ligger mitt i L.A. Sjukhuset tar nämligen bara emot folk från den undre världen som av naturliga själ inte kan uppsöka den vanliga sjukvården när man blivit knivskuren, skottskadad osv. Filmen Hotel Artemis utspelar sig under en natt då man har extra mycket att göra på vårdinrättningen. I L.A pågår det ett upplopp, Artemis är fullbelagt och så får man in ett samtal om att L.A:s gangsterkung Wolf King är på ingående då han utsatts för ett mordförsök.

Jag skulle vilja påstå att detta är en ganska så perfekt fredagsfilm. Handlingen är relativt enkel så man hänger med mellan chipstuggorna. Skådisarna är klart godkända, Jodie Foster, Dave Bautista, Jeff Goldblum och Sofia Boutella fast jag under om den senare inte börjar tröttna på att ständigt bli castad som lönnmördare. Handlingen flyter på fint och det blir t.om lite småspännande mellan varven. Det är ingen film med stor budget men för den skull behöver det inte betyda att den är dålig. Det är en alldeles lagom film. Min enda undran är vad som gjorde att Jodie Foster hoppade på projektet då hon numera är ganska så sparsmakad med sina filmframträdanden.

Regi:Drew Pearce

Betyg: 6/10

 

Hold the dark (2018 USA)

Som filmupplevelse skulle Hold the dark kunna liknas vid en trerättersmiddag där förrätten är alldeles underbar, huvudrätten ljuvlig men när desserten serveras dyker en man med gitarr upp  och klinkar på House of the rising sun samtidigt som desserten visar sig vara glass som stått alldeles för länge i frysen.

Filmen, som för övrigt är gjord av regissören Jeremy Saulnier som skänkt oss de suveräna filmerna Blue ruin och Green room, utspelar sig i ett snöigt (snöfilm är nästan aldrig fel) Alaska där en flock vargar verkar ha fått smak på människokött då ett antal barn försvunnit. En kvinna som förlorat sin son skriver till en vargexpert(?) och ber honom komma och skjuta bestarna. Experten nappar på betet och reser till Alaska. För att göra en lång historia kort blir kvinnan tvungen att fly jagad av sin man, mästerligt spelad av Alexander Skarsgård och det är upp till en lokalpolis och vargexperten att finna kvinnan innan hennes man gör det.

Om jag av någon konstig anledning valt att skippa filmens sista tio minuter hade detta varit en av årets bästa filmer. Jeremy Saulnier ger oss tittare en film med trasiga människor i ett ogästvänligt landskap och en stundtals spännande historia kryddad med en rejäl shootout (aldrig fel) men så kommer det där märkliga slutet. Jag har läst på nätet, diskuterat med min bror Marcus och kommit fram till en handfull olika tolkningar som spänner över hela fältet från att vara ett helt obegripligt slut till en pretentiös pekoral. Men ingen av tolkningarna lyckas med att ro slutet i hamn för mig.

Frågan är om en katastrofalt slut kan få sänka en i övrigt bra film? Ska tio ynka minuter verkligen få spela så stor roll? I detta fallet blir svaret tyvärr ja.

Regi: Jeremy Saulnier

Betyg: 8/10 (om man skiter i de tio sista minuterna)

4/10 om man sitter tiden ut.

Solo: A Star wars story (2018 USA)

Efter Rouge one sa någon chef på Disney lite kaxigt att ingen nu levande kommer få se den sista Star wars filmen och med tanke på framgången med de två första filmerna under Disneys flagg var han kanske inte helt ute och cyklade men så kom The Last Jedi och Solo och nu är det lite annat ljud i skällan. Personligen tyckte jag The Last Jedi var en av de mer uthärdliga filmerna i serien och dagens rulle var inte alls illa men å andra sidan är jag inget inbitet fan av serien.

Filmen Solo: A Star wars story ska ge oss bakgrunden till rollfiguren Han solo, något jag undrar över om någon ens bett om. Solo ska utföra ett s.k omöjligt uppdrag och leverera 100 kg av något blått glimrande jox som jag redan glömt bort namnet på men det är tydligen väldigt värdefullt till en skurk som hotar att döda Solo och hans kompisar. Storyn är en naturligtvis en ursäkt för att få berätta om Solos bakgrund vare sig mer eller mindre.

Filmen funkade ovanligt bra för mig, jag gillar heistgenren och berättelsen höll ett bra tempo. Ett annat stort plus var att det inte var så mycket muppetshow över filmen. Åtminstone verkade man inte slita som djur för att klämma in knepiga rymdvarelser som låter konstigt i var och varannan scen.  Filmens enda problem är väl att man valt att berätta Solos bakgrund. Hur mycket han än gärna vill så lyckas inte Alden Ehrenreich fylla Harrison Fords skor. Det enda han lyckas med är att stoltsera med en dasslockslugg som stundtals ligger lika fast som Roger Moores frilla i filmerna om 007. Jag var avsevärt mer intresserad av rollfigurerna  Beckett (Woody Harrelson), Qi’ra (Emilia Clarke) och Dryden Vos (Paul Bettany) än Han Solo. Nu är jag som sagt inget större fan av Star wars och det kan nog vara en förklaring till att filmen funkade bra jag såg på filmen som en sf-heistfilm och som sådan funkar den riktigt bra.

Regi: Ron Howard

Betyg 6/10

Le jeu (2018 Frankrike)

Några vänner träffas för att äta middag och umgås bara så där i allmänhet. Man tjafsar lite, diskuterar, och har det ganska så trevligt tills någon idiot i sällskapet kommer med förslaget att alla ska plocka fram sina mobiler, lägga dessa på matbordet och låta alla sms, samtal etc som kommer in under kvällen bli offentliga. Att påstå att middagsbjudningen inte blir så lyckad efter denna oerhört korkade ide är en underdrift.

Le jeu eller Nothing to hide som den heter på Netflix är den tredje versionen av samma historia på lika många år så det måste vara något i handlingen som lockar filmskapare att göra sin egen version av filmen. Hela filmen utspelar sig i lägenheten där bjudningen sker och är ännu ett av dessa ångestframkallande kammardraman (The Party, Carnage osv) där man sitter och vrider sig av obehag medan människors förhållanden smulas sönder framför ens ögon.

Le jeu är en film som lyckas med att vara rolig, lätt ångestframkallande och samtidigt få mig att förundras över hur korkade folk är.  Det blir aldrig tråkigt och jag vet aldrig riktigt vad som ska hända, småsaker visar sig vara avsevärt värre än vad de kan ge sken av att vara och det som vid en första anblick verkar vara en saftig skandal är inte så illa när sanningen väl kryper fram. Min enda eventuella invändning skulle möjligtvis vara slutet som blir lite flummigt men kanske regissören tyckte han hade gett sina rollfigurer tillräckligt med skit under en kväll.

Regi: Fred Cavayé

Betyg: 8/10