Jordbävningen (2018 Norge)

Kristian har inte haft det så lätt efter händelserna i Vågen. Visserligen blev han folkhjälte men samtidigt drabbades han av en depression och känner att han på något vis bär skulden till alla de som omkom i katastrofen. Han lever nu isolerad i en stuga och har separerat från sin fru som bor i Oslo. När han nås av beskedet att en gammal kollega dött i en märklig rasolycka i en biltunnel nära Oslo börjar Kristian undersöka fallet lite närmare. Det han kommer fram till är att  att den norska huvudstaden löper hög risk att drabbas av en rejäl jordbävning.

Norrmännen kan det här med att göra genrefilm. Kriminalfilmer som Huvudjägarna, skräckisar som Fritt vilt, fantasy som Mysteriet ragnarök och nu även katastrofrullar som Vågen och dagen film. Ovanstående filmer kan med lätthet konkurrera med dollarstinna motsvarigheter från USA. Sverige är bra på en sorts film eländesdramer och sedan vart det slut med det roliga. Varför det är såpass stor skillnad de två länderna vet jag inte men jag anar att arvet från Bergman och Harry Schein har ett finger med i spelet.

Jordbävningen eller Skjelvet som den heter i original är bra inom sin genre.  Filmens start är måhända lite småseg men tempot ökar successivt och man har inte sparat på effekterna i filmens final som var rejält spännande. Det var ett bra tag sedan pulsen ökade såpass mycket i tv-soffan. Mer än godkänd film från norrmännen och med lite tur kanske den finns kvar på SVT-play. Vad jag förstår så finns det ytterligare en norsk katastroffilm Tunneln samt att de har ytterligare en pipelinen. Norge levererar.

Regi: John Andreas Andersen

Betyg: 7/10

Peppermint (2018 USA)

Familjen North lever ett tillsynes lyckligt liv men en dag mördas mannen och dottern framför ögonen på Riley North. Mördarna har kontakter i samhället och ser till att fallet inte ens går till rättegång. Efter detta går Riley går helt upp i rök och efter några år har de ansvariga mer eller mindre glömt händelsen.Fem år senare gör dock Riley comeback och börjar nu mörda alla inblandade i fallet från korrupta domare till gängmedlemmar.

Vad jag minns fick filmen halvljummen kritik när den kom. Jag vet inte vad kritikerna förväntat sig då  Peppermint är vare sig bättre eller sämre än andra filmer inom genren. Det är kort och gott en  helt ok hämndrulle. Mordet på dottern och mannen fann jag till min förvåning vara mer gripande än vad jag vanligtvis brukar känna. En förklaring kan vara att filmmakarna på bara några få minuter lyckats etablera familjen North som trevligt folk som inte är förtjänta av något ont. Bra jobbat.

Jennifer Garner som spelar huvudrollen är en stabil skådis om än ingen större favorit. Hon lyckas i vart fall övertyga mig i rollen som hämnerska att det sedan går väldigt lätt för henne av avpollettera ett och annat rötägg kan jag leva med. Speciellt spännande blir det aldrig men jag är svag för genren och som underhållning för stunden dög filmen mer än väl.

Regi: Pierre Morel

Betyg: 6/10

Happy New Year, Colin Burstead (2018 Storbr)

Colin har fått en makalöst dålig ide¨. Lagom till nyår har han hyrt en herrgård och bjudit in släkt och vänner för att fira in det nya året. Vad han inte vet är att hans syster bjudit in Daniel en bror som inte träffat släkten på fem år efter en skandal. Allt är upplagt för att det nya året ska ringas in i skrik, bråk och gråt.

Minigenren misslyckade fester kan vara mycket underhållande och tänker då först och främst på filmer som Festen eller The Party. För att genren ska lyckas bör folk till en början anländer till festen med en ambition att de ska ska ha det trevligt. Det är då det uppstår en friktion mellan den intentionen och den bittra verkligheten när festen på ett eller annat vis ballar ur. I dagens film sker inte detta.

Redan från start får man intrycket av att det här är en hop människor som egentligen inte vill umgås. Folk sätter i gång och gnabbas och tjafsa så fort se ser varandra. En aura av dålig stämning är med oss tittare redan från start. När då konflikterna ökar spelar det liksom inte någon roll då vi tittare inte har något att förfasas över, ribban är redan satt från start. Det enda filmen gör är att höja temperaturen på grälen och det hela blir lite som ett slag i luften.

Filmen lider också av att man har med för många personer som alla har en egen historia. Det blir bara rörigt och jag kan inte riktigt få grepp på filmens rollfigurer. De blir en grå massa som bråkar och gråter om vartannat.  När jag som tittare aldrig får chansen att bry mig om någon av rollfigurerna blir slutresultatet 90 minuter med en hop ogina personer som jag ganska snart har tröttnat på. Välspelat men tjatigt i längden.

Regi; Ben Wheatley

Betyg: 4/10

Endzeit (2018 Tyskland)

Om man sätter sig ned i tv-soffan och tror man ska få se en tysk zombiefilm bedrar man sig. Visst är det med zombies men filmen vill berätta om något annat än slafs och vandrande döda. Världen har har drabbats av ett virus och folk blir till zombies osv osv. Två städer, Jena och Weimar, har lyckats bekämpa smittan. I den senare staden skjuter man folk bara vid misstanke om smitta men det ryktas om att man jobbar på ett botemedel i Jena. Två tjejer från Weimar slår sig ofrivilligt ihop och försöker ta sig Jena.

Väl ute i vida världen traskar de två tjejerna runt, stöter på lite zombies, filosoferar över vad det ska bli av världen och kameran visar vad trevlig och vacker vår jord är utan massa folk som skitar ned och tar plats. Ungefär mitt i filmen stöter man på en märklig kvinna och här kan nog en och annan tycka att filmen spårar ur. Denna kvinna som verkar vara en hybrid mellan växt och människa och spelas för övrigt av danskan Trine Dyrholm.

Jag vet egentligen inte vad jag ska tycka om Endzeit. Filmen var inte vad jag väntade mig men å andra sidan kan det inte skada att bli lite lite överraskad ibland i filmsammanhang. Det är en ganska så seg film men samtidigt vacker och den skänker en viss inre frid under titten. Blomsterkvinnan och tvisten filmen tar känns lite ansträngd men å andra sidan är det kul att man vågar göra något annorlunda.

Det blir en fyra men jag anar att en del som ser filmen tycker betyget är för lågt men troligen anser nog de flesta att det är i högsta laget. Finns på SVT-play ett tag till om någon är hågad att se Dyrholm med blommor i håret.

Regi: Carolina Hellsgård

Betyg: 4/10

Mamma Mia! Here we go again (2018 Storbr)

Då första filmen blev en succé är det väl klart som korvspad att en uppföljare skulle göras, frågan var väl bara vilken tunn ursäkt till handling man skulle ta till för att få folk på vita duken att dansa till Abbas låtar?

Donna har dött och dottern Sophie har renoverat hotellet och bjudit in en massa gäster till öppningen. Allt är inte frid och fröjd då hennes man blivit erbjuden ett jobb i NYC som han är intresserad av och två av Sophies ”pappor” kan inte deltaga på invigningen. Ett kommande oväder verkar också kasta grus i maskineriet. Tyvärr har de redan i mitt tycke asjobbiga skrik-kärringarna Rosie och Tanya anlänt till hotellet innan stormen. Turligt nog är de aningens mindre gapiga än i förra filmen.

Trots att man proppat filmen full med låtar räcker denna tunna soppa till handling inte till att fylla ut filmen så vi får även i tillbakablickar följa en ung Donna spelad av Lily James som likt Gideon i torsdagens rulle sätter på allt som har en tillstymmelse till puls under sin resa i Europa. Jag är halvt om halvt nere för räkning men dråpslaget levereras i form av den levande vaxdockan Cher som dyker upp i finalen som gumman i lådan och Mamma Mia! Here we go again går från en medioker film till ren och skär freakshow.

Filmen dras med samma problem som den i tidigare veckan En del av mitt hjärta. Man har rätt och slätt haft en gäng låtar man vill göra musikalscener till mao handlingen är bara en transportsträcka mellan låtarna. Vidare dras filmen med känslan av att det skulle kunna vara en TV4 produktion. Allt är tillrättalagt och inget ska få störa känslan av mys och pys vilket retar mig till förbannelse då det blir totalt intetsägande.

Finns det något som räddar filmen från ett bottenbetyg? Jodå. Låten Dancing queen körs på repris och då det är en av världens bästa låter som får ett i filmen ganska så maffigt dansnummer ökar min puls en smula. Vidare är Lily James helt ok i rollen som den unga Donna. Hon gör helt enkelt så gott hon kan med skiten till manus hon fått i knäet.  Det var också kul att få se Andy Garcia men den stackaren parades ihop med Cher i slutet. Vilket öde!

Vad jag förstått gick även denna film bra så vi får väl se vad som dyker upp härnäst. Undrar om producenterna då ska iscensätta King Kong song?

Jag är faktiskt tveksam till att Sofia valt en bättre film idag.

Regi: Ol Parker

Betyg: 2/10

Cobra Kai S01 – S03

Cobra Kai är en uppföljare på Karate kid filmerna som kom under 80-talet. Jag har bara sett den första filmen som nog kan anses vara en 80-tals klassiker. Den handlade om den  nyinflyttade killen Daniel LaRusso. När han får stryk av det lokala karategänget Cobra Kai tas han i träning av vaktmästaren Mr.Miyagi. Konflikten avgörs i en tävling där Daniel möter sin antagonist Johnny Lawrence och vinner – naturligtvis. En ganska lökig film men då var den bra även om jag tyckte att Daniel förtjänade att få stryk då han var en jobbig fan som tiggde om det.

Trettio år senare gör nu rollfigurerna comeback i serien Cobra Kai. Daniel är framgångsrik bilförsäljare med fru och två barn. För Johnny har det inte gått lika bra. Han är arbetslös, frånskild med en son som inte vill veta av honom. När Daniels  dotter råkar krocka med Johnny möts de två antagonisterna igen vilket sätter igång en händelsekedja som gör att Johnny till Daniels stora förtret blåser liv i Cobra Kai igen.

Jag ska erkänna att jag var mycket tveksam till konceptet men tänkte att ett avsnitt kan jag väl ge det. Den tanken har kostat mig 15 timmar hitintills av mitt liv då jag fastnade på stört. Cobra Kai är likt en bal på slottet – alldeles underbar.

Ja den är lökig. Ja skådisarna är inte de bästa. Ja konceptet med massa karatefighter till höger och vänster är orimligt. Ja Daniels dotters kärlekskaruseller är tröttsamma. Men jag älskar serien. Kanske för att den har samma uppbyggnad som en gammaldags såpa typ Dynastin eller Dallas en genre jag alltid gillat.

William Zabka i rollen som Johnny Lawrence överraskade mig positivt det är även den rollfiguren som är intressantast i serien då han får mer kött på benen och är inte längre bara en ond karatesnubbe. Om man sett alla filmerna lär man bli glatt överraskad då de flesta som varit med under årens lopp dyker upp under seriens gång i mer eller mindre stora roller. Slutligen så lyckas serien med att förmedla en skön 80-tals känsla trots att den utspelar sig i nutid.

Säsong 03 har jag precis sett och måste nu våndas i ett är i väntan på fortsättningen. En serie väl värd att se.

Betyg: 8/10

The Pool (2018 Thailand)

Day sitter i skiten rejält. Han har hamnat i en tömd sex meters djup pool tillsammans med sin skadade flickvän Koi. Hur de hamnade där behöver vi inte gå in på – se filmen. Poolen ligger isolerad så något större hopp om räddning från utomstående finns inte. Att Day har diabetes och sprutorna ligger sex meter upp vid bassängkanten gör inte saken bättre. Den sista spiken i kistan i denna orkan av elände är att paret får samsa utrymme tillsammans med en förrymd krokodil som drattat ned i poolen.

Den Thailändska The Pool har en ide: Krokodil + pool och kör fullt ut på detta koncept. Filmen fungerar mycket bra och stundtals är det en rejäl nagelbitare. Det är inte så mycket att orda om filmen den gör det den ska nämligen att skänka en stunds spänning och få mig att inse att inte ens klorerat vatten är säkert.

Krokodilen är dataanimerad vad jag förstått men den funkar bra även om dess storlek varierar lite under filmens gång. The Pool kanske skulle kunnat vara en sisådär tio minuter kortare och då tänker jag lite på  att de där smetiga scenerna som man är så omåttligt förtjust i när det rör många asiatiska filmer gott kunnat strykas. Trots detta så funkar filmen bra. Man skulle kunna tro att en film som utspelar sig i tömd pool skulle bli enahanda men manuset är påhittigt och de finns hela tiden nya utmaningar för den stackars Day och hans flickvän

Kastar dock in en brasklapp: Hundälskare kan kanske bli lite upprörda.

Regi: Ping Lumpraploeng

Betyg: 6/10

 

Dragged across concrete (2018 USA)

Efter ett lite väl ambitiöst gripande av en knarklangare blir de två poliserna Brett och Anthony avstängda utan lön. De tycker de har skött sitt jobb och känner sig förorättade. Värst är det för Brett som bor i ett sunkigt område tillsammans med sin sjuka fru och dotter. Brett smider en plan att råna några brottslingar för att komma över pengar så familjen har råd att flytta. Han får med sin partner och de får ett tips om vad de tror är ett lätt jobb vilket inte alls är fallet.

Om jag inte sett regissörens tidigare filmer Bone Tomahawk och Brawl in cellblock 19 hade jag kanske haft svårt för denna film då jag varit oförberedd hur han jobbar. Handlingen är ganska simpel och vi har sett historien många gånger förut. Vad som på pappret kan verka vara en 90 minutare drar ut på speltiden till över två och en halvtimme. S. Craig Zahler tar god tid på sig att berätta sin historia och jag kan förstå de som tycker filmen är seg. Då jag som sagt var beredd på regissörens något långsamma berättarstil hade jag inga problem med speltiden eller filmens tempo.

Det är en karaktärsdriven berättelse där både Mel Gibson och Vince Vaughn är bra i huvudrollerna. Gibson är väl den som glänser mest då han som alltid är bra på att spela frustrerad och förbannad vilket han får många tillfällen till i filmen. Handlingen är som sagt inte så mycket att orda om men Zahler har lyckats med att få till en film som känns tung. Det är ingen Dödligt vapen action med glättiga skämt utan ett mörkt drama om folk som gör fel val i livet. Även om huvudpersonerna inte är de mest sympatiska har jag viss förståelse för deras agerande. Filmens skurkar är däremot ena riktiga fulingar och är i brist på bättre ord skrämmande då de är både smarta och helt hänsynslösa.

Dragged across concrete blir trots sin speltid aldrig tråkig eller långsam. Filmen puttrar på i makligt tempo med en och annan explosion av våld och finalen är riktigt bra då jag aldrig tackar nej till en shootout.

Regi: S. Craig Zahler

Betyg: 7/10

The Possession of Hannah Grace (2018 USA)

The Possession of Hannah Grace heter dagens film men käre söte gud vilken film i ordningen är detta som har namnet The Possession of ….sätt i valfritt egennamn. Har man ingen som helt fantasi längre när det gäller att sätta namn på filmer nu för tiden? Nåväl filmen gled upp på Netflix härom månaden och är inte så pjåkig trots det fantasilösa namnet.

Megan har jobbat som polis men efter ett misslyckat gripande med dödlig utgång fick hon ett nervsammanbrott och förlorade jobbet i samband med att hon började missbruka allehanda substanser. En AA-sponsor har ordnat ett nytt jobb åt henne nämligen nattskiftet på bårhuset där arbetsuppgiften är att ta emot de lik som kommer in under nattens gång och dokumentera dessa med hjälp av fingeravtryck och fotografering. Klart att det är småruggigt att jobba på bårhuset som ligger i sjukhusets källare men Megan klarar det relativt väl. Så en natt får hon ta emot ett lik som är både bränt och knivskuret. Dokumentationen går inte vidare bra då kameran och skannern slutar arbeta och snart blir det värre. Är det Megan som upplever ett nytt sammanbrott eller är det något fuffens på gång med den döde?

Finfin fredagsskräckis detta. Helt ok (för mig) okända skådisar men dottern blev glad då Shay Mitchell som spelar Megan tydligen var med i tv-serien Pretty Little Liars  (som jag inte sett). Miljön är ryslig så det förslår, spöket räligt med knyckiga rörelser och det är alldeles lagom med jumpscares. Filmen funkar nästan hela speltiden ut men när det är en kvart kvar verkar man ha tröttnat på historien och där det kunde vara lite utdragen spänning rappar man på rejält. Både jag och dottern konstaterade att det gick undan med fart i slutet. Det gjorde att en ganska så mysryslig historia tappade en del. Lite synd men för en fredagskväll duger filmen.

Regi: Diederik Van Rooijen

Betyg: 5/10

The Commuter (2018 USA)

I flera års tid har den före detta polismannen, numera försäkringsagenten Michael MacCauley var dag pendlat till sitt jobb. Resandet har gjort att han känner igen, åtminstone till utseende, de flesta passagerarna på tåget. En dag blir han tilltalad av en kvinna som erbjuder honom 100 000 dollar om han kan identifiera en passagerare som inte brukar vara på tåget. Det enda Michael behöver göra är att fästa en sändare på dennes väska. Då han precis fått kicken från sitt jobb är han frestad men samtidigt börjar hans polisinstinkter pingla då något verkar lurt.

Om man vill döda lite tid kan man i brist på annat kolla in The Commuter men det torde finnas bättre saker att göra eller framförallt bättre filmer att se. Jag får intrycket av att filmbolaget tyckte det var dags för en thriller och tog vad man hittade i skrivbordslådan. Filmen går mer eller mindre ut på att Neeson som spelar Michael springer fram och tillbaka i pendeltåget och flackar med blicken för att hitta sin passagerare. Detta varvat med en del avbrott för lite action. Filmer som utspelar sig i en sluten miljö är många gånger spännande men The Commuter är en trött film och börjar man inte bli lite less på Neeson i dessa filmer. Han är  en bra skådis men han har det sista decenniet överanvänts i thrillersammanhang.

Det som var lite roligt var att man hade knökat in en hel del kända skådisar i små roller. Sam Neil får ett tiotal repliker, Elizabeth McGoverns speltid är väl max tre minuter, Patrick Wilson fick lite längre och Florence Pugh dyker upp som surmulen gothpendlare. Roligare än så blev det inte.

Regi: Jaume Collet-Serra

Betyg: 4/10

 

Den tiden på året (2018 Danmark)

Frun är smått manisk och har fyllt ett helt A4 ark med julfilmer hon vill se. Att jag skulle komma undan genren detta år verkar vara ganska så kört så jag får välja sittningarna med omsorg och då verkade  Den tiden på året smått intressant.

Systrarna Kathrine och Barbara brukar fira jul tillsammans med sina familjer. Det är stök och knök och man anar att det ligger en och annan konflikt som gror fast den kommer inte upp till ytan då det är jul och alla ska ha trevligt. Denna jul blir lite annorlunda då den tredje systern, Patricia, som mer eller mindre har brutit med den övriga familjen bjuder in sig själv. Patricias närvaro blir en katalysator som sätter igång otrevligheter. Det börjar så smått med verbala tjyvnyp och slutar med skrik och gråt och jag myser i tv-soffan i takt med ensemblens hulkningar.

Temat är gammalt och visst har man sett en och annan film om familjer där man ska träffas bara för att man är släkt även om man inte drar jämt. Det ska kompromissas till förbannelse och ingen har trevligt. Märklig sedvänja i mina ögon. Det är en välgjord film med bra skådisar och ett välkomponerat manus med bra och stundtals rapp dialog. Filmen når inte riktigt upp till den där ”ont i magen av ångest” känslan som får mig att må extra gott i dramer av detta slag. Det blir mer att jag sitter och tycker synd om de inblandade som genomlider en jul ingen egentligen vill fira. Den tiden på året puttrar på i jämn fart och duger gott om man vill mysa med en julfilm som inte är så värst trevlig,

Regi:Paprika Steen

Betyg: 6/10

Halloween (1978 – 2018 )

Jag säger som i fallet med Scream – om ni inte gillar spoilers håll er undan. Halloweenfilmerna är en enda röra. Här handlar det om tiotalet filmer där det är reboots och ändrade tidslinjer om vartannat. Jag tänker här bara ta upp de fyra filmerna som har Jamie Lee Curtis i huvudrollen som Laurie och skiter i de fyra uppföljarna samt Rob Zombies utskällda två försök. Filmerna som berörs i inlägget blir följande:  Halloween (78), Halloween II (81), H20 (98) samt Halloween (18).

Handlingen i filmerna går i korthet ut på att den mordiske psykpatienten Michael Myers har som mål att döda Lauire Strode. Motivet varierar – ska man tro filmerna från 81 och 98 beror det på att han vill göra rent hus och mörda sin syster då han redan mördat sin andra syster i öppningsscenen i första filmen. I uppföljaren härom året valde man dock att strunta i att Laurie är Michaels lillasyster. Filmmakarna ignorerade alla tidigare filmer förutom Carpenters original vilket var nog tur med tanke på vilken soppa denna serie har utvecklats till under årens lopp.

Just de fyra ovannämnda filmerna är jag ganska så förtjust i. Mördaren Michael Myers är en obehaglig typ som inte talar och förföljer sina offer i varierande promenadtakt (han är snabbast i H20 och slöast i Halloween II). En vitmålad Kapten Kirk mask täcker hans ansikte som vi aldrig får se förutom ett kort ögonblick i finalen i första filmen. Detta gör att Myers är mer av en naturkraft än en mördare och hur kan man resonera med en naturkraft? När man försöker sig på att förmänskliga Myers eller hittar på trams som telepatisk kontakt och märkliga sekter blir han med ens mindre ruggig. Dessa filmer har även en stark skådespelarensemble med b.la Jamie Lee Curtis och Donald Pleasence. Än ett skäl till att jag gillar dessa filmer är att Carpenter står för eller åtminstone har inspirerat filmmusiken som kort och gott är fantastisk.

Den första filmen är en klassiker som trots en något seg men stämningsfull start arbetar sig fram mot en av de bättre finaler jag sett i en skräckfilm.  Tvåan tar vid där första filmen slutar. Här jagas Laurie av Myers på stadens sjukhus. Denna film är lika bra som filmen från 78. Carpenters musik har jackats upp och syntarna är än fläskigare. Personligen finner jag sjukhus vara lite småruggiga så miljön är perfekt. Om man jämför med första filmen är tempot högre och morden räligare.

Efter denna rulle följde det ett antal trista uppföljare med en alltmer sliten Donald Pleasence som leder jakten på Michael Myers. 1998 tog man tag i filmserien och fick Curtis att reprisera sin roll. Filmen är ok men man märker att de kikat en hel del på Scream filmen som kom ett par år tidigare, en förklaring kan vara att filmerna har samma manusförfattare. Filmplanschen liknar Screams,  rollgalleriet består av coola ungdomar och rapparen LL Cool J gör en komisk roll som vakt. Resultatet blir lite mellanmjölksaktigt men det är ett rejält kliv framåt i kvalitet jämfört med filmerna som kom innan. Trist nog tappade man bollen på stört och vi talar tyst om Halloween resurrection. Zombies filmer hade nog varit ok om de inte hade handlat om Michael Myers utan stått på egna ben.

2018 tog man sig i kragen igen och den senaste Halloween filmen visade sig vara en bra film. Jag saknade dock några rejäla jaktscener i filmen. Myers mördar sig fram på måfå i jakt efter Laurie. Han verkar denna gång lida av någon form av kompletteringsbehov då Laurie iofs inte längre är hans syster men väl den enda som överlevde den där ödesdigra kvällen för drygt 40 år sedan.

Hur väl funkar Halloween filmerna som skräckisar? Jag anar att den första filmen nog kan ses som seg för dagens unga och att en och annan anser att H20 har mer familjedrama än slasher över sig. Personligen funkar filmerna bra för mig, musiken spelar definitivt stor roll, alla fyra filmer har eller är inspirerade av Carpenters ledmotiv. Vidare finner jag Myers lyckad som mördarmaskin och alla filmerna har en eller flera scener som jag finner vara rejält spännande. Om jag skulle jämföra med Scream filmerna som jag skrev om häromdagen är de förra kanske bättre som filmer men Halloween funkar bättre för mig som skräckis.  Kollar man på ett snittbetyg hamnar Halloween precis snäppet över Scream men om jag skulle blanda in alla filmer med Myers som mördare skulle definitivt snittbetyget för serien falla som en gråsten.

Regi: John Carpenter, Rick Rosenthal, Steve Miner,  David Gordon Green

Betyg:

Halloween: 8/10

Halloween II: 8/10

H20: 5/10

Halloween: 7/10

 

Loro (2018 Italien)

Silvio Berlusconi har alltid fascinerat mig. Fram tills Donald Trump kändes det helt osannolikt att ett land aktivt kunde välja en stolle till ledare (har hänt ett par gånger tidigare och blir allt mer vanligare – men ändå) inte en utan flera gånger. Regissören Paolo Sorrentino (Den stora skönheten) har i Loro skildrat Berlusconis sista(?)  år vid makten.

Först blir jag lite förvirrad då filmen startar med att skildra fixaren Sergio. Hans plan är att hyra ett hus i närheten av Berlusconis villa och ställa till med en fest med massa bikinibrudar och på så vis få en inkörsport till Berlusconis inre krets. Filmen första halvtimme är en parad av droger, kvinnobröst och sliskiga gubbar. Efter en halvtimme byter filmen fokus och vi får nu följa Berlusconi vars äktenskap är upplösning pga en massa fruntimmersaffärer. Han har även för tillfället förlorat makten men förbereder en comeback.

Både filmen och dess huvudperson är ena märkliga skapelser. Precis som i Den stora skönheten och TV-serien The Young Pope har filmen något drömskt och surrealistiskt över sig. Det är en mycket vacker film som skildrar en hel del pinsamma personer. Berlusconi framställs här nästan som ömkansvärd, det är en 70-årig gubbe som vägrar inse sin ålder utan gör sitt bästa att framstå både i kropp och själv som en tonåring. Den enda som som är något av en sanningssägare är hans fru (snart f.d) men det är som att hälla vatten på en gås.Han ser till att hålla sig med jasägare och det råder ingen brist på unga tjejer som villigt lägger upp sig för gubben i hopp om att få ett jobb på tv. För mig är det är märklig och obehaglig värld som skildras.

Jag skulle egentligen vilja gilla filmen mer men den känns lite väl lång och den första halvtimmen med Sergio i fokus skulle med lätthet kunna lyfts ur speciellt då jag får en känsla av att det är en ursäkt att visa upp en himla massa bikinibrudar – de har man verkligen fått nog av innan filmen är slut. Trots denna invändning blir betyget mer än godkänt då filmen sista två timmar ( japp rullen klockar in på över två och en halv timme) är riktigt bra. Loro är en film där känslan och stämningen som förmedlas är starkare än själva berättelsen. Kanhända att betyget höjs vid en omtitt.

Regi:Paolo Sorrentino

Betyg: 7/10

Outlaw king (2018 Storbr)

Den här rullen tar vid där Braveheart slutar. Engelsmännen har vunnit och skottarna svär nu trohet inför den engelska kronan. Robert Bruce (Chris Pine) rättar sig i ledet och gifter sig med en engelsk hovdam (Florence Pugh) och allt skulle vara frid och fröjd om inte de slemma engelsmännen gör sitt bästa för att förtrycka skottarna. Robert tröttnar till slut och gör uppror mot kronan. Han har inte bara engelsmännen som motståndare utan även många av de skotska klanerna ser honom som sin fiende.

Personligen så kan jag inte så värst mycket om dessa historiska skeenden så jag slipper att sitta och reta mig på de friheter filmmakarna säkerligen tar med berättelsen. Outlaw king bjuder inte på några större överraskningar. Det är en stabil film som följer mallarna, är relativt välgjord med kompetenta skådisar. Mao en film som lär passa de flesta när som helst. Ordet dussinprodukt fladdrar förbi i mitt sinne.

Främsta anledningen till att jag spanande in rullen var förstås Florence Pugh namn i rollistan. Trist nog så gör hon vare sig till eller från i sin roll som Roberts fru. Rollfiguren är lite mer framåt än vad man kunde vänta sig av en kvinna under 1300 talet men speciellt minnesvärd är vare sig hon eller filmen för den delen. Ett litet plus i kanten var att James Cosmo visade nunan, alltid trevligt när den skådisen är med i en rulle. Mellanmjölksfilm vare sig mer eller mindre.

Regi: David Mackenzie

Betyg: 5/10