Midsommar (2019 USA)

Snacket kring Asters förra film Hereditary gjorde att  jag hade orimliga förväntningar på den rullen. Med avsevärt lägre förväntningar gick jag och såg Midsommar tillsammans med Steffo och Fiffi.

Dani och Christian är ett par men han funderar på att göra slut då han tycker hon är väldigt klängig men en familjetragedi sätter stop för de planerna. Istället blir det att Dani hänger med Christian och hans studiekamrater till Sverige. De har nämligen blivit inbjudna av sin svenske kurskamrat Pelle att fira midsommar i hans hemort, den lilla byn Hårga i Hälsingland. I Hårga tar man det här med midsommarfirandet på allvar och just detta år firar man lite extra – något som bara sker vart 90:e år. Amerikanerna anländer till Hårga som är en våt Carl Larsson dröm mixad med Free your mind festivalen i Molkom. Som tittare begriper man att de skulle stannat hemma, knepigt nog tar det väldigt lång tid för de amerikanska gästerna innan de inser det samma men då är det redan försent.

Detta var nog årets stora filmupplevelse. För vissa på ont för andra (jag) på gott. Midsommar är en rejält skruvad berättelse som paketerats med ett fantastiskt foto  och en hel del snygga men subtila specialeffekter. Trots en speltid på två timmar och tjugo minuter och en handling som rör sig framåt i snigelfart satt jag som förtrollad, ibland glömde jag t.om bort att blinka. Midsommar är vacker och förtrollande, det var länge sedan jag blev så uppslukad av en film. Det är även en stundtals brutal film som hela tiden bär på en aura av obehag. Våldsscenerna är få men när de väl visas är de rejält slafsiga och mig veterligen är det första gången man visar en s.k blodörn på film.

Om man väntar sig en traditionell skräckis lär man bli besviken. I känsla och stil påminner filmen om Asters förra film. Det som gör att denna film funkar bättre för mig är att skräckmomenten känns mer naturliga i Midsommar. Jag anser fortfarande att Hereditary hade varit bättre som ren dramafilm. Den sistnämnda hade inte heller Florence Pugh i huvudrollen (även om Toni Colette var bra i Hereditary). Jag fick upp ögonen för skådisen i den suveräna Lady Macbeth och undrar om hon inte är ännu bättre i sin roll som Dani.

Jag förstår om inte alla gillar Midsommar då det är en film där gränsen mellan kanon och kalkon är hårfin men för mig blev det en fantastisk filmupplevelse. För första gången sedan Mad Max: Fury road blev jag sugen på att se om en film på stört och jag kan inte annat än att dela ut högsta betyg till Midsommar (det var ett tag sedan sist, 2016 och La la land (Babylon Berlin är som bekant en tv-serie)).

Idag (om man är patreon) talar jag, Steffo och Fiffi om filmen i podden Snacka om film. Jag var lite snål med mitt betyg i podden då Midsommar visade sig vara en film som växte efter titten.

Regi: Ari Aster

Betyg: 10/10

Fiffi

Steffo

Sofia

Annonser

Raggarjävlar (2019 Sverige)

I Sebastian Ringlers dokumentär Raggarjävlar får vi följa några ungdomar från samhället Köping. De är alla med i klubben Mattsvart där tillvaron går ut på att dricka alkohol, spela hög musik och åka runt i riktigt risiga amerikanare. De kallar sig själva för raggare något som de ”riktiga” raggarna ställer sig tveksamma till då de spelar fel musik och framför allt inte tar hand om sina bilar. Ringler har följt dessa individer under tre år. De super, kör bil samt har ont om pengar. Man skulle kunna tänka sig att dessa individer anser att livet är en fest något de påpekar av och till men när de stannar upp från sitt festande kryper en viss ångest fram då de inser att detta liv inte håller i längden.

Det skulle vara lätt att skrocka, skaka på huvudet åt filmens huvudpersoner och avfärda dessa som white trash men regissören ger dem ett djup. Dels verkar de alla vara ganska så sympatiska människor och jag har en viss förståelse över hur de hamnat i sin situation. Flera har haft pappor som dumpat sin familj, det är trasiga och inte minst trassliga familjer de kommer ifrån när man sedan kombinerar detta med ett samhälle där enda framtidsutsikten (enligt filmens huvudrollsinnehavare Sami) är att jobba på Volvo är det kanske inte så konstigt att de hamnat där de är. Klubben får bli familjen och om man vill ha ut något annat av vardagen än fru, villa och hund fyller denna en funktion som nog ser ut som en attraktiv lösning för stunden.

Dokumentären är lite rörig då  Ringler inte presenterar sin historia linjärt. Ena scenen har Sami mustasch i andra inte, årstiderna växlar huller om buller och det blir av och till svårt att hitta rätt i kronologin. Det blir distraherande och hindrar mig från att helt sjunka in i filmen. Bortsett från detta är filmen klart sevärd men jag skulle velat haft en längre speltid då jag vill lära känna dessa individer mer. 65 minuter var alldeles för kort.

Finns på SVT-play.

Regi: Sebastian Ringler

Betyg: 7/10

Murder mystery (2019 USA)

Paret Nick och Audrey Spitz åker på en femton år försenad bröllopsresa till Europa. På planet över Atlanten stiftar frun bekantskap med den svinrike Charles Cavendish. Han bjuder in paret på en båttur till Monaco. Nick är inte så sugen till en början men med lite övertalningen går han med på  arrangemanget. Båten är fullproppad med rikt folk alla släktingar och vänner till Charles farbror Malcolm. Redan första kvällen blir det slut på den softa semestern då ett mord sker. Paret Spitz blir huvudmisstänkta och gör sitt bästa för att själva lösa mordgåtan.

Tramsfilm är nog ett ganska så passande epitet för denna rulle men jösses vad trevlig och mysig den var. Jag är inte speciellt förtjust i vare sig Adam Sandler eller Jennifer Anistons som spelar huvudrollerna men här var de ganska så roliga utan att göra för stora gester.  De liksom bara hänger med i handlingen, är lagom korkade och ganska så sympatiska. Det var svårt att inte tycka om paret Spitz. Lägg även till en hel del goa skådisar i birollerna, ett soligt Europa samt en touch av Agatha Christies deckare om paret Tommy och Tuppence så får man en film som vart överraskande trevlig och mysig. Hatten av för Steffo som tipsade om filmen i Snacka om film podden

Regi: Kyle Newacheck

Betyg: 6/10

Annabelle comes home (2019 USA)

Dags för en popcornskräckis så här i sommarnatten. På repertoaren finns det för närvarande två dockskräckisar och då jag aldrig sett en film om Chucky (har aldrig lockat mig) blev valet inte så svårt utan jag fick än en gång hälsa på hos paret Warren och deras hiskliga docka Annabelle. Filmen utspelar sig ganska så direkt efter händelserna i den första Conjuring filmen. När Lorraine och Ed ska resa bort över natten ordnar de en barnvakt till sin dotter Judy, den rekorderliga Mary mindre rekorderlig är Marys kompis Daniela som mer eller mindre oinbjuden dyker upp i det Warrenska hemmet och råkar ”befria” Annabelle. Väl lös släpper Annabelle loss allt otyg som ryms i parets källare; spökhundar, mordiska bröllopsklänningar en ruggig tv-apparat och annat oknytt.

Inget nytt under solen här, filmen rullar på i gamla invanda hjulspår men som så ofta när det rör Wan (manus och producent) är det ganska välgjort. Wans styrka ligger i hans förmåga att kunna använda små medel för att skapa otrevligheter, filmen är som ruggigast under den första halvan när spökerierna håller sig på en lagom nivå, när man sedan släpper loss hela arsenalen av spökerier blir filmen på stört desto ointressantare, det blir helt enkelt för mycket av det goda.

Annabelle comes home är trots allt godkänd. Dels gillade jag filmens första halva med de mer subtila spökerierna och man har bra skådisar i trion Mckenna Grace (Judy), Madison Iseman (Mary), och Katie Sarife (Daniela) tre skådisar jag hoppas få se mer av. Trots ett slut som är så sockersött att jag storknar är jag ganska så nöjd när jag kör hemåt i sommarnatten, jag fick ungefär vad jag väntat mig.

Ett extra plus till den unga biopubliken som skrek på de rätta ställena och gav föreställningen en extra skjuts – att jag var äldst i salongen behöver jag nog inte ens nämna. Några ungdomar lämnade t.om företräde åt den gamle mannen i hawaiiskjorta när salongen tömdes, jag måste röra mig skröpligt nu för tiden.

Regi: Gary Dauberman

Betyg: 5/10

Happy death day 2U (2019 USA)

Happy death 2U tar vid där förra filmen slutade men vi får nu till en början följa Ryan som hade en biroll i förra filmen. Han klantar till det rejält för sig och det visar sig att det är han som ligger bakom tidsloopen som drabbade Tree i förra filmen. Be mig inte förklara hur men Tree hamnar nu i en tidsloop i ett alternativt universum som nästan är identiskt med det hon lämnade. Tillsammans med Ryan måste hon nu försöka ta sig tillbaka till sitt eget universum. Det hela blir inte lättare av att hon även i detta universum jagas av en mördare. Vem sa att livet skulle vara lätt?

Det är inte ofta man blir överraskad av en uppföljare i skräckgenren men här har man valt att gå en helt annan väg nämligen från popcornskräckis till en i sina stunder hejsansvejsan film, iofs med lite blod men avsevärt mer roligt än skrämmande. Om jag skulle drista mig till att likna filmen med någon annan rulle skulle det nog bli Back to the future 2. Det är full fart och man verkar ha haft roligt på inspelningen vilket har smittat av sig på själva filmen. En del skämt faller platt men det är hela tiden så over the top att jag köper handlingen och alla plot-holes rakt av utan större eftertanke. En rejält underhållande film där skådisen Jessica Rothe är suverän i rollen som den ständigt (av förklarliga skäl) irriterade Tree.

Man bör dock ha sett första filmen innan man ger sig på denna annars kan nog ett och annat vara ganska så obegripligt.

Regi:  Christopher Landon

Betyg: 7/10

Rocketman (2019 Storbr)

Det är märkligt men i ibland får jag en känsla av att jag måste se en film jag tidigare varit ganska så ointresserad av. Norska Huvudjägarna och En iskall jävel var sådana filmer, Rocketman är den senaste i raden av, man skulle kunna kalla det för magkänslefilmer. Det som gör det än märkligare i detta fall är att jag inte är speciellt pepp på s.k BOATS och har inget som helst förhållande till Elton John och hans musik. Jag har snarare tyckt att han verkat lite småtöntig och hans låtar har gått från kräkframkallande (Candle in the wind) till åtminstone ok (Benny & the Jets) trots detta kände jag ett oförklarligt behov av att se denna rulle.

Efter titten vet jag nu att jag bör lita på min magkänsla för detta var en av årets bättre filmer jag sett på bio. Filmen startar med att Elton vandrar in på ett AA-möte iklädd en av sina scendräkter och börjar berätta sitt livs historia. Resten av rullen är en A till Ö historia men till skillnad mot många andra BOATS filmer är den fullproppad med surrealistiska scener och musikalnummer, ja filmen ÄR en musikal inte tal om annat. Taron Egerton som spelar Elton är mycket bra i huvudrollen och det är ett ganska så starkt gäng skådisar som backar upp Egerton, t.om Bryce Dallas Howard är bra i rollen som Eltons obehagliga mor. Det är inte så mycket att orda om Rocketman är en bra film vare sig man gillar Elton John eller inte men man bör som jag gilla musikalgenren annars kanske det kan bli en svår sittning.

Biografvaktmästaren frågade efteråt vad jag tyckte om filmen och han skrockade till lite när jag sa att gillade rullen lite extra då den var en musikal. Enligt han var en hel del biobesökare missnöjda just med detta grepp, de hade troligen väntat sig en Bohemian Rhapsody.

För att understryka hur bra filmen faktiskt är: Action-Lunkan som mot alla odds hängde med på filmen var ganska så nöjd. Å andra sidan anser han att kulturkvoten nu är fylld med råge så nästa tio filmer måste innehålla bilar, explosioner & bikinibrudar.

Regi :  Dexter Fletcher

Betyg: 8/10

Escape room (2019 USA)

Sex personer får som present en fribiljett till ett s.k escape room. För de som inte vet vad det är så är det en sorts tävling som går ut på att man blir inlåst i ett rum och måste lösa någon form av gåta för att komma vidare till nästa rum. De sex känner inte varandra men utan att de vet om det har de ett och annat gemensamt. En annan sak de inte vet är att det står avsevärt mer på spel än att inte klara av några klurigt konstruerade gåtor.

Detta var lite av en Sawfilm men med deluxe fällor. Filmen är inte speciellt originell jag har i alla fall sett liknade filmer ett antal gånger, både sämre och bättre men jag underhålls av konceptet och brukar gilla filmer på temat lösa gåtor.

Escape room bjuder inte på några större överraskningar men jag får ungefär det jag var ute efter, lite lättsam underhållning vare sig mer eller mindre. Filmen verkar ha gått plus för vad jag begriper så ligger det redan en uppföljare i pipelinen.

Regi: Adam Robitel

Betyg:5/10

X-Men: Dark Phoenix (2019 USA)

Professor Xavier har äntligen uppnått sitt mål med en fredlig samexistens mellan mutanter och människor. X-men firas som hjältar och det är till Xavier presidenten ringer när när han behöver hjälp. När en rymdfärja får problem ställer naturligtvis X-men upp men något går fel under uppdraget och Jean Grey bombarderas med en mystisk kosmisk strålning som gör att hennes krafter ökar markant. Grey har svårt att tygla sina krafter och hon verkar närma sig en psykisk kollaps. Som inte detta skulle räcka vill ett gäng utomjordingar åt hennes krafter och har verkligen Xavier rent mjöl i påsen?

X-Men: Dark Phoenix är samma story men i annan version som X-men The Last stand. Simon Kinberg som är filmens regissör skrev manuset till The Last stand,  kanske ville han ge storyn en ny chans då det är en av de klassiska serieberättelserna om X-men och The Last stand vart ju inte så lyckad. Det största problemet när det rör denna story (om man har läst serien) är att den inte räcker till för en film då det är en berättelse som i omfång ligger i klass med Avengers: Infinity war så en serienörd som jag blir serverad en fattigmans version av storyn utan Shiarimperiet eller The Hellfire club.

Det är kanske här problemet med Fox mutantfilmer ligger. De har oftast smaskat på med extra allt till en början men verkar inte ha vågat satsat fullt ut. Ledmotivet: Bra story! Hur kan vi banta ned den så produktionen blir billigare? är ständigt närvarande i många av X-men filmerna. I kombination med att man inte heller haft någon tydlig plan vart man vill gå med sina mutanter utan mer kastat ut en film här och där och hoppats att man ska tjäna en slant blir det sammantagna resultatet lite knapert. De flesta filmerna har varit helt ok i min bok men klart att det kunnat gjorts bättre.

Bolagets sista film med X-men (Disney har köpt upp rubbet och New Mutants verkar ha hamnat i filmlimbo) är knappt ok. Den rullar på och jag blir inte uttråkad men å andra sidan inte speciellt upphetsad. Enda gången min puls ökar lite är slutfighten på ett tåg som är bra gjord men det var så dags då. Skådisarna gör det de ska men de känns lite håglösa och rollfigurerna ger ett opersonligt intryck. Vidare har jag fortfarande svårt för Sophie Turners röst då hon hela tiden har en darr på denna vilket ger ett intryck av att hon ska börja gråta när som helst och varför måste man knöka in magneto i varenda film?. Inga större fel på karaktären eller Fassbender men det finns ett par hundra karaktärer man skulle kunna ha använt sig av – omväxling förnöjer.

Vart X-men kommer ta vägen under Disneys flagg vet jag ej men förhoppningsvis kanske bolaget kan gjuta lite mer liv i dessa mutanter för det finns bra stories och karaktärer att använda bara man vågar satsa lite och kanske lägger upp en långsiktigare plan som sträcker sig lite längre än till nästa film.

Regi: Simon Kinberg

Betyg: 4/10

John Wick 3 : Parabellum (2019 USA)

Tredje filmen om den formidabla lönnmördaren John Wick startar direkt där den förra slutade. Wick är nu en jagad man och har ett pris på sitt huvud. Då priset är 14 miljoner dollar har han större delen av världens lönnmördare efter sig. Klart att Wick har en plan, det enda han behöver är att överleva för att hinna sätta den i verket.

Filmerna om John Wick har varit en ganska så stabil och snygg underhållning, så värst spännande har de aldrig blivit då Wick är i det närmaste oövervinnerlig. Det jag gillat mest med filmerna är att de beskriver någon slags alternativ verklighet där lönnmördarnas gemenskap/samhälle existerar sida vid sida med den vanliga världen samt att de har har snygga action och fightingscener.

Trean börjar mycket bra med actionscener och fighter som är påhittiga. En fight på ett bibliotek där en bok används till annat än bildningssyfte, en häst/motorcykel jakt och något som bäst beskrivs som en shootout men med knivar. Jag är nöjd och verkar ha prickat rätt men säg den lycka som varar. Ungefär mitt i rullen tappar man greppet och jag kan faktiskt sätta fingret exakt när i filmen detta sker nämligen när Halle Berry dyker upp i handlingen. Berry är säkert en trevlig människa men någon bra skådis är hon verkligen inte. Hennes uppenbarelse på vita duken förstör min inlevelse av rullen,  jag tappar koncentrationen och sitter mest och tänker på hur fruktansvärt usel hon är som skådis..

Ungefär samtidigt som Berrys uppdykande går filmen från kvalité till kvantitet i handlingen. I stället för påhittiga fighter satsar man på låååånga fighter med många inblandade och filmen sista halvtimme är trots karatekickar, elefantbössor och svärd ganska så tråkig. Det hade inte gjort något om man kortat ned filmen en sisådär tjugo minuter samt haft en annan skådis än Berry då hade detta kunnat bli en rejäl actionrökare nu blir det bara tyvärr ett halvtrist knappt  ok.

Regi: Chad Stahelski

Betyg: 4/10

Jojjenito och Henke samt Movies noir har sett filmen.

Pet sematary (2019 USA)

Dagens film är en skräckis som är en remake av filmen med samma namn som kom 1989, den filmen var i sin tur baserad på en av Stephen Kings bättre böcker. Familjen Creed flyttar från storstaden till det lilla samhället Ludlow som ligger i delstaten Maine. Det skulle vara en idyllisk plats med grönska och lantligt lugn om det inte vore för långtradarna som dundrar fram i full fart på vägen utanför huset. Mamman i familjen tycker också att det är lite obehagligt med en djurkyrkogård som ligger i skogen alldeles bakom huset. Nästan allt är frid och fröjd men så en dag är olyckan framme och familjens katt Church stiftar en allt för nära bekantskap med en lastbil. Creeds granne Judd som bott i staden hela sitt liv berättar för Louis Creed om en plats som ligger långt in i skogen, en plats som kan ställa saker och ting till rätta.

Jag hade hört både bu och bä om denna film. De som inte gillat filmen har främst haft två skäl till detta, delas att de tycker att filmen är trist och dels att manusförfattarna har ändrat en hel del på slutet. Att filmen skulle vara tråkig hamnar väl i kategorin tycke och smak. Pet sematary har ett sävligt tempo och det är först sista 20 minuterna det tar fart. Boken är likadan, det händer inte så mycket men man anar hela tiden att det kommer gå käpprätt åt helvete för familjen Creed där det främst är pappan i familjen som lägger ut den snitslade banan mot avgrunden. Jag tycker att man lyckats ganska väl med att behålla denna stämning i filmen och även om det inte slaktas folk till höger och vänster gör just denna stämning att jag håller mitt intresse uppe. Men det är en smaksak vad man föredrar,

Vad gäller manusändringarna fann jag dessa någorlunda vettiga då jag personligen alltid haft lite svårt för finalen i 1989 års film. Jag nöjer mig med att konstatera att det som funkar i text inte alltid är så lyckat i bild.

Filmen som sådan är helt ok, mitt största problem är att jag vet hur det ska gå då jag s.a.s sitter mer eller mindre med facit på hand. Om jag inte gjort detta hade jag nog gillat filmen avsevärt bättre. Miljöer och stämning är bra skådisarna kompetenta där John Lithgow som spelar Creeds granne Judd är den som sticker ut mest. Det enda som blir lite oklart är Judds skäl till berätta om skogens hemlighet för Louis. Det skälet försvinner i filmen vilket ger mig en känsla av att Judd antingen är lite korkad eller möjligtvis har ett drag av elakhet i sig men det är en petitess i sammanhanget.

Nu är det bara att sätta sig och vänta på uppföljaren då filmen tjänat in en bra slant. Det man snackar om är en prequel och det lät avsevärt mer intressant än att få följa familjen Creeds vidare öden och äventyr.

På rak hand kan jag komma på att Sofia skrivit om filmen och att Fiffi och Steffo snackat om den.

Regi: Kevin Kölsch, Dennis Widmyer

Betyg: 6/10

Hellboy (2019 Storbr)

Neil Marshall har gjort de finfina filmerna Dog soldiers och The Descent och ett par filmer till som åtminstone är dugliga. Efter att nu ha jobbat med TV i ca tio år återkommer han nu med rebooten(?) av Hellboy. I mitt tycke kunde han ha fortsatt med tv-filmandet till sin pension för det här var årets hitintills sämsta film. Filmen är så-jävla-dålig att jag nästan saknar ord. Men bara nästan.

På pappret verkar det ok, jag vill nog påstå att jag var ganska så pepp på filmen även om en del oroande rapporter nådde mina öron. Regissören har tidigare visat att han kan det här med film, dugliga skådisar i de flesta roller och en ganska så rejäl budget. Det första varningstecknat borde vara att Milla Jovovich var med, är hon med i en filmproduktion brukar det vara en  indikation på att det ligger en kalkon och trycker i buskarna – i detta fall visade det sig vara en hel flock som doldes i buskaget.

Redan tio minuter in i filmen önskar jag att jag var någon annanstans. Det börjar i svart-vitt och professor Broom (Ian McShane) berättar en forntida legend om vad som hänt under Kung Arthurs tid.  Karln försöker låta cool genom att använda svordomar för att vi arma satar i biomörkret ska första att vi minsann ser en VUXENFILM. Resultatet blir naturligtvis det omvända, bara larvigt. Detta fortsätter filmen igenom, de flesta mer eller mindre svär och skriker konstant och ingen i rullen verkar ha en förmåga att kunna genomföra en normal konversation. Än värre är att en stor del av filmens dialog består av one-liners som är vare sig passande eller bra skrivna. Oavsett vilka hot eller händelser Hellboy stöter på i filmen är hans instinktiva reaktion att skrika fram en one-liner. Jag tröttnar snabbt på detta tilltag och börjar blicka mot nödutgången.

Då man inte har en vettig dialog satsar man på CGI där blodet sprutar och allsköns varelser dyker upp här och där utan någon större finess. Efter 20 minuter inser jag att filmen är bortom all räddning. En fördel med att se film hemma är att man lättare kan stänga av och välja något annat. Nu satt jag fast i biomörkret 130:- spänn fattigare tillsammans med Action-Lunkan, det blir lite svårare att då lämna föreställningen och detta totalhaveri till film som kostat 50 miljoner dollar.

Action-Lunkan gillade dock filmen men det är å andra sidan samme man som gick och köpte Lesbian vampire killers efter att jag berättat om den filmen. Han och jag har lite olika referensramar om vad som är bra.

Sofia har också sett detta missfoster till film.

Regi: Neil Marshall

Betyg: 1/10

Pewpewpew (2019 Sverige)

Att beskriva handlingen i Pewpewpew kan vara lite knepigt. Filmen säger sig handla om ett virus som sprider sig bland Malmös ungdomar. Sjukdomssymtomen yttrar sig i att de drabbade blir apatiska, oföretagsamma och vill bli kända och få många följare på sociala medier. Något virus talas det inte om under filmens gång men man får följa ett antal personer som mer eller mindre tappat greppet om verkligheten då de förlorat sig i olika forum för sociala medier.

Pewpewpew består av en handfull historier b.la en tjej som poserar i underkläder framför flåsande män via mobilen, en annan tjej hungerstrejkar därför hennes föräldrar inte vill köpa nya bröst åt henne, något hon måste ha innan hon åker till USA, för hur ska hon annars kunna visa sig på beachen? Vi får även stifta bekantskap med en kille som poserar med olika vapen framför kameran ivrigt påhejad av sin mamma som hoppas att han ska få många följare på sin Youtubekanal.

När jag ser filmen vandrar mina tankar lite till Ruben Östlunds fantastiska rulle De Ofrivilliga. I mångt om mycket har de båda filmerna beröringspunkter både tekniskt och i handling. Vasilievs film är uppbyggd kring korta historier om människor som dragits med i hetsen kring sociala medier. Scenerna är långa och kameran dröjer sig kvar längre än vad man känner sig bekväm med, den tränger sig på. Många scener är tysta utan dialog och jag känner en obekvämhet smyga på mig i biomörkret.

Det tar ett tag innan jag kommer in i filmen och begriper vad regissören är ute efter att berätta för historia, något jag skyller på den lite missledande presentationen av filmen. När jag väl insett vad filmen rör sig om kan jag slappna av och låta ångesten och obehaget skölja över mig.Egentligen vet jag inte om jag ska skratta eller gråta för det som utspelar sig på duken är fullt möjligt IRL. Pewpewpew var en märklig film som satte sig fast i mitt sinne.

Regi: Sergey Vasiliev

Betyg: 7/10

Avengers: Endgame (2019 USA) spoilerfri

Har man inte sett filmen går det bra att läsa detta lilla inlägg om årets största film. Jag skriver bara vad jag tyckte om filmen och inget om själva handlingen.

Det är fest i filmvärlden. Senaste MCU-filmen har fått premiär och ALLA vill se hur man ska lösa den prekära situation som Thanos försatte våra hjältar i förra årets film Avengers: Infinity war. Jag som brukar dra mig för premiärer och tidigt tittande slank in i fredags för en koll. Det var länge sedan jag var så pepp på en film. Förra filmen var närapå två timmars andlös spänning skulle man lyckas toppa detta?

Det jag hitintills läst på bloggar och hört är idel hyllningar och då rullen går för utsållda hus och lär säkert slå diverse intäktsrekord så det är nog klackarna i taket hos Disney. Då glider plötsligt jag in från vänster likt Gossen Ruda och undrar lite försynt om inte filmen var ganska så …….tråkig!

Jag har en hel del problem med denna rulle. Det största problemet ligger nog hos mig själv och mina förväntningar Avengers: Endgame då förra filmen var en fartfylld historia som trots många rollfigurer och hopp mellan olika platser hängde ihop väl. I uppföljaren ändras tempot och det tar bortåt en timme innan något händer på vita duken – ett tag undrar jag om jag gått fel i filmstadens korridorer och hamnat i något existentiellt drama. När det sedan väl tar fart känns det lite ansträngt när man jobbar stenhårt på att summera de senaste årens MCU-filmer och då ska banne mig nästan varenda jävel ha en liten roll i dramat. Till slut sitter jag och suckar när den femtielfte personen i ordningen gör ett gästspel i filmen för att säga ett par ord. Det blir ett alltför konstruerat avsked och när filmmakarna kör ned en handfull s.k snyftmoment i halsen på mig håller jag på att storkna. Det funkar inte alls utan jag känner mig som en tvångsmatad gås.  Känslan av att man tittar på ett välregisserat farväl än en rafflande rulle om universums öde, något som förra filmen var, är alltför påtaglig för att jag ska bli nöjd.

Nu är inte allt kackigt med filmen. Den har en hel del moment där jag får skrocka till lite men den där wow-känslan jag närapå hade konstant i förra filmen lös med sin frånvaro. Thanos är en formidabel skurk och han är nästan bättre i denna film när man vet vad han går för. Filmens sista scen gillade jag också – den köpte jag fullt ut. Men en bra skurk, fin slutscen och några skrock i biomörkret räcker inte för att fylla ut tre ganska så sega timmar. När jag lämnar biografen känns det lite trist att inse att jag väntat i ett års tid  på en luftsufflé.

Regi: Anthony Russo, Joe Russo

Betyg: 4/10

Shazam (2019 USA)

The Big red cheese eller det namn han faktiskt bar en tid i serietidningarnas värld Captain Marvel har nu nått biodukarna och jag kan förtjust konstatera att DC äntligen funnit formeln hur de ska göra superhjältefilmer: Ut med klåparen Zack Snyder, gör filmer som står på egna ben och snegla inte så förtvivlat på MCU. När man väl gjort detta så funkar filmerna riktigt bra. Har man ett bra manus blir det än bättre och likt Aquaman har man baserat större delen av filmen på Geoff Johns serieförlaga. Denna gång så mycket att man i stort sett har filmat av hans remake på Shazams ursprung. Enda större skillnaden är att man låter Dr. Silvana köra solo i rollen som skurk så Black Adam får vackert vänta på sin tur.

Shazam är en s.k orginstory. Den föräldralöse Billy Batson blir utvald av en trollkarl att bli det godas förkämpe. När han säger det magiska ordet Shazam förvandlas fjortonåringen till en vuxen man som har en massa superkrafter. Den onde Dr. Silvana har också tillförskansat sig samma krafter men deras ursprung kommer från de sju dödssynderna och en konflikt är naturligtvis given.

Det filmen vinner på är dels ett starkt manus, bra regi av svensken David F. Sandberg som lyckas med att balansera humorn med allvaret samt en himla massa (för mig) okända skådisar (förutom Mark Strong,  Djimon Hounsou och Adam Brody) som visade sig vara riktigt bra. Filmen rullar på i två timmar utan några svackor eller s.k transportsträckor. Slutfighten ÄR en himla massa CGI-effekter men denna gång lyckas man att sansa sig så det blev en engagerande fight som inte dränks av specialeffekter och saker som exploderar. Det kan bero på att Mark Strong i rollen som Dr. Silvana var en skurk som höjer sig en aning över mängden operettskurkar som DC visat upp i allt för många filmer. Han är mänsklig samt har en drivkraft som är lite mer än att bara vara ond och hålla pretentiösa tal. På det stora hela var Shazam för mig en positiv upplevelse som gav mig mersmak på DC-filmer.

Fiffi, och Steffo gillade också filmen.

Regi: David F. Sandberg

Betyg: 8/10