The Big red cheese eller det namn han faktiskt bar en tid i serietidningarnas värld Captain Marvel har nu nått biodukarna och jag kan förtjust konstatera att DC äntligen funnit formeln hur de ska göra superhjältefilmer: Ut med klåparen Zack Snyder, gör filmer som står på egna ben och snegla inte så förtvivlat på MCU. När man väl gjort detta så funkar filmerna riktigt bra. Har man ett bra manus blir det än bättre och likt Aquaman har man baserat större delen av filmen på Geoff Johns serieförlaga. Denna gång så mycket att man i stort sett har filmat av hans remake på Shazams ursprung. Enda större skillnaden är att man låter Dr. Silvana köra solo i rollen som skurk så Black Adam får vackert vänta på sin tur.
Shazam är en s.k orginstory. Den föräldralöse Billy Batson blir utvald av en trollkarl att bli det godas förkämpe. När han säger det magiska ordet Shazam förvandlas fjortonåringen till en vuxen man som har en massa superkrafter. Den onde Dr. Silvana har också tillförskansat sig samma krafter men deras ursprung kommer från de sju dödssynderna och en konflikt är naturligtvis given.
Det filmen vinner på är dels ett starkt manus, bra regi av svensken David F. Sandberg som lyckas med att balansera humorn med allvaret samt en himla massa (för mig) okända skådisar (förutom Mark Strong, Djimon Hounsou och Adam Brody) som visade sig vara riktigt bra. Filmen rullar på i två timmar utan några svackor eller s.k transportsträckor. Slutfighten ÄR en himla massa CGI-effekter men denna gång lyckas man att sansa sig så det blev en engagerande fight som inte dränks av specialeffekter och saker som exploderar. Det kan bero på att Mark Strong i rollen som Dr. Silvana var en skurk som höjer sig en aning över mängden operettskurkar som DC visat upp i allt för många filmer. Han är mänsklig samt har en drivkraft som är lite mer än att bara vara ond och hålla pretentiösa tal. På det stora hela var Shazam för mig en positiv upplevelse som gav mig mersmak på DC-filmer.
Fiffi, och Steffo gillade också filmen.
Regi: David F. Sandberg
Betyg: 8/10
Jordan Peeles förra film gjorde att jag och min bror hamnade på varsin sida om stängslet i en diskussion om vad som är en smart film. En diskussion som likt de vi har om There will be blood och Hitchcocks kvalitéer lär fortsätta till döddagar. Frågan var nu om Peeles nya film Us skulle trigga igång än en tröstlös diskussion mellan mig och min bror.
Nu får vi (äntligen?) svaret på vem det var Nick Fury kallade på i slutet på förra filmen med Avengers som slutade så olycksaligt. Vers är en Kreekrigare, en utomjordisk ras som ligger i krig med de ondskefulla skrullerna. Vers plågas av syner som gör att hon undrar över sin bakgrund. Under ett uppdrag tillfångatas Vers av skruller och hamnar på planeten C-53 dvs jorden. Där gör hon gemensam sak med SHIELD översten Nick Fury för att stoppa skrullernas ondskefulla planer samtidigt som hon får svaren på sin bakgrund.
Snöröjaren Nels Coxman är en hedersknyffel som har ett bra liv i den lilla skidorten som ligger i Colorado. Hela hans liv rasar samman när hans son hittas död av en överdos heroin. När Nels får reda på att sonen inte dött för egen hand utan blivit mördad viger han nu sitt liv åt att hämnas på sonens mördare. Han nöjer sig inte med de som gav sonen den dödliga överdosen, hans slutmål är Denvers ledande gangsterboss Viking som ytterst är ansvarig för sonens död.
Efter att ha sett skräckkomedin Velvet buzzsaw är det bara att inse att Jake Gyllhaal är den okrönte mästaren i att krama armbågar. I denna film spelar Gyllenhaal konstkritikern Morf Vandewalt. Dagarna består i vad kulturfolk vanligtvis verkar sysslar med, kindpussar, floskler, sprida tomma komplimanger samtidigt som man pratar skit om de som inte närvarande. En ärelysten assistent, Josephina, kommer över ett stort antal målningar från en avliden konstnär. Tillsammans med sin chef Rhodora Haze prånglar de ut målningarna till en beundrande allmänhet samtidigt som Morf skriver på konstnärens biografi. Ju mer Morf undersöker dennes historia desto obehagligare verkar konstnären vara. När folk som haft med målningarna att göra börjar stryka med på de mest gruvliga vis börjar den armbågskramande konstkritikern undra om det inte vilar en förbannelse över konstverken.
Stackars M. Night Shyamalan, han fick en stor hit med Det 6:e sinnet och sedan har det sakta men säkert gått utför. Varje ny film var lite sämre än den föregående och han nådde botten med The Happening och stannade där. Senaste decenniet har han inte haft det så lätt när det rör filmens värld. Hånad, utskrattad och uträknad (det många verkar missa är att folk trots allt gått och sett hans filmer då alla filmer förutom Lady in the Water gjort en ganska så bra vinst) trodde man att hans dagar var räknade men så kom The Visit som mottogs ganska väl och Split blev än mer uppskattad speciellt då slutscenen länkade samman denna rulle med Unbreakable som kom för 19 år sedan. Frågan var nu om Shyamalan skulle infria förhoppningarna med filmen Glass som är en direkt fortsättning på Split.