Familjen Knight verkar vara ett sympatiskt sällskap men det som gör att Knights sticker ut en aning från gemene man är att de är fullkomligt besatta av wrestling. Hela familjen sysslar med denna ”sport” som iofs är ”uppgjord men inte på låtsas” för att citera fadern i familjen. Det som ligger familjen i fatet är att de bor i den engelska staden Norwich där wrestling har samma attraktionskraft som t.ex ”sporten” gång. I USA är det däremot andra skällor som ljuder och mor och far sätter sitt hopp på att deras barn Saraya och Zak ska bli uttagna till den amerikanska ligan. Zak lyckas inte men dottern får en biljett till USA och sätts i träning. Frågan är om hon egentligen vill detta då det hela tiden varit hennes brors dröm där Saraya bara hängt med i farten.
Nu är det så här: Om Florence Pugh är med i en film ska den ses oavsett vad den handlar om. Denna gång var det inte bara hon som lockade till titt. Jag gillar sportfilmer, Dwayne Johnson har en cameo och goda vitsord från Sofia hjälpte till på traven.
Då det är en sportfilm som dessutom är en BOATS står klyschorna tätt i backen. De radade upp sig fint på led för att sedan betas av en efter en allteftersom handlingen fortskred. Två saker gör att irritationen inte infinner sig. När det rör sportgenren ska den vara klyschig – jag älskar t.ex 80-tals rullen Youngblood som är helt sanslös när det rör detta område. Filmen är också engelsk vilket gör att det blir inte riktigt lika smetigt och bombastiskt som om filmen skulle vara amerikansk. Engelsmännen är lite mer sansade och återhållsamma med känslor vilket jag i detta fall var tacksam över.
Filmen är som sagt en BOATS men man håller sig otroligt nog nära sanningen, dessa märkliga typer finns på riktigt och det gick ungefär till på samma sätt i filmen som i verkligheten. Lägg till en hel del bra skådisar i små och lite större roller och naturligtvis Florence Pugh så är Fighting with my family en klart sevärd rulle vare sig man gillar wrestling eller inte.
Regi: Stephen Merchant
Betyg: 7/10