Alita: Battle Angel (2019 USA)

Den här filmen var jag mycket tveksam till. Det gjordes rejält med reklam för filmen på bio och regissören Robert Rodriguez hade tom spelat in ett litet tal där han berättade hur fantastisk filmen var. När man lanserar en film så här mycket får jag känslan av att filmmakarna är desperata och gör allt i sin makt för att sälja in en dyr men undermålig produkt. Resultatet blev att jag var rejält less på filmen redan innan den haft premiär och struntade i den. En del filmspanare har dock hyllat filmen så här i efterhand så jag gav den trots allt en chans.

Robotreparatören Dyson Ido hittar en cyborg på soptippen som han startar upp. Cyborgen har tappat minnet och vet inte vem hon är eller varför hon hamnat på tippen. Dyson ger henne namnet namnet Alita efter hans döda dotter. Alita visar sig ha en hel del extraordinära förmågor och hennes förflutna börjar komma ikapp både henne och Dyson i form av en hel hop lejda lönnmördare.

Jag är glad att jag inte såg rullen på bio, nu var den inte dålig men speciellt bra var den inte heller. En medelmåttig film som duger om man vill slå ihjäl ett par timmar. Jag var inte beredd på att filmen skulle vara så melodramatisk. Död dotter, komplicerade förhållanden, lite tonårsromans och förräderi allt överkletat med så mycket CGI att både Lucas och Jackson torde bli gröna av avund. Just det sistnämnda var ett problem för mig vid titten då filmen gav ett intryck av att vara en blandning av Pixar och vanlig spelfilm. Nu har iofs de flesta filmer idag rejält med CGI-effekter ibland funkar det ibland inte. Denna gång funkade det inte för mig men uppenbarligen för en hel del andra biobesökare. Jag anar att en uppföljare lär komma men då kommer jag nog att passa både på bio och hemma.

Regi: Robert Rodriguez

Betyg: 4/10

 

The Gangster, the Cop, the Devil (Akinjeon) (2019 Sydkorea)

När det vankas Sydkoreanska kriminalare har jag vissa förväntningar då de ofta håller en hög lägstanivå. The Gangster, the Cop, the Devil  (Akinjeon) handlar precis om vad titeln lovar nämligen en gangsterboss, en hetsig polis och en seriemördare vars vägar korsas. Vem av de tre som är the Devil skulle möjligtvis kunna diskuteras.

Polisen Jung Tae-seok  har siktet inställt på gangsterbossen Jang Dong-soo men jobbar i motvind då  Jang skyddas av Jungs korrumperade befäl. Samtidigt skakas staden av en rad mord och Jung anar att en seriemördare är i farten något hans befäl avfärdar. När Jang attackeras av mördaren men klarar sig bildar gangsterbossen och polisen en ohelig allians för att hitta mördaren.

Detta var en rapp film där man snabbt kommer in i handlingen. Det blir kanske aldrig riktigt spännande men då speciellt Jang är en intressant rollfigur blir filmen såpass intressant att man fastnar. Jang som spelas suveränt av Dong-seok Ma har en viss charm men är samtidigt ett brutalt råskinn och är en sådan där typ som jag hat/älskar För mig blir han filmens stora behållning.

Filmen rullar som sagt på trist nog är upplösningen svag och filmen tappar en hel del på slutet men fram tills dess var den klart godkänd.

Regi:Won-Tae Lee

Betyg: 5/10

Men in Black: International (2019 USA)

I unga år råkar Molly se MIB agenter i aktion och gör allt i sin makt för att bli antagen till den hemliga organisationen. Till slut lyckas hon och skickas till Londonkontoret där hon paras ihop med den något oansvarige agenten H. De två blir inblandade i en komplott som i vanlig ordning hotar hela planeten och kanske universum.

I den fjärde filmen i serien om MIB har man skippat Tommy Lee Jones och Will Smith till förmån för Chris Hemsworth och Tessa Thompson. Inget fel på de tidigare skådisarna men filmen känns lite fräschare med nya ansikten och det är inget fel på samspelet mellan Thompson och Hemsworth. Filmen som sådan duger för en titt med halvslöa ögon men jag tycker nog att den här filmserien kändes överspelad och klar redan med film två i serien. Första rullen präglades av en sense of wonder vilket helt saknas i uppföljarna. Man harvar på med lustiga rymdvarelser och actionscener och verkar tycka att det räcker och det gör det för stunden men det blir inte speciellt minnesvärt. Bruksfilm för att fylla ut tiden på ett lättsamt vis och inget mer.

Regi:  F. Gary Gray

Betyg: 5/10

Sweetheart (2019 USA)

Efter en förlisning spolas Jenn upp på en paradisö. Hon har mat, vatten och turligt nog spolas en väska upp med kläder som passar (!) så hon har lite ombyte att ta till. Allt skulle vara ok i väntan på räddningen om det inte vore som så att ön besöks av ett monster som kommer från havet var natt i jakt efter föda (mao Jenn). Hon inser att hon inte kommer kunna hålla sig undan i längden och måste fly från sin paradisö på ett eller annat vis men hur?

Sweetheart är en Blumhouse skräckis som hade helt gått mig förbi. Mitt korta utlåtande blir att filmen duger men man behöver inte gråta om man missar den. Det jag gillade var miljöerna ( vem kan tacka nej till palmer och kritvita stränder ) och att det var en monsterfilm då det görs alldeles för få monsterfilmer idag. Positivt var att monstret var en skådis i dräkt och inte en CGI-skapelse. Det som är negativt med filmen är att den kort och gott är en axelryckning. Jag blev inte speciellt engagerad utan satt nog mest och insöp den tropiska scenografin och längtade mig bort till fjärran varmare länder fast då utan monster.

Regi: J.D. Dillard

Betyg: 4/10

Doctor Sleep (2019 USA)

Jag är riktigt lat denna gång och kopierar min text som jag skrev om boken Doctor Sleep.

”På de amerikanska landsvägarna far ett udda sällskap människor runt i sina husbilar. Gruppen kallar sig själva för The True Knot och är ständigt på jakt efter steam, den substans som människor med psykiska krafter släpper ifrån sig i sitt dödsögonblick. På senare tid har det varit allt svårare att få tag på steam och gruppen börjar bli desperat då man riskerar att dö ut. Hoppet väcks när man får upp spåret på en flicka vid namn Abra. Om The True Knots beräkningar stämmer bör de vara på grön kvist i många år när de väl fångat in flickan. Nu är inte Abra helt försvarslös hon har en hel arsenal med psykiska krafter och har lyckats hålla sig undan The True Knot. Men till slut så blir Abra nödgad att kontakta sin låtsasvän Tonys ”pappa”, Danny Torrance.”

Filmens regissör Flanagan hamnade inför ett knivigt problem vid filmatiseringen. Boken är en uppföljare till Kings roman The Shining som även har filmatiserats av Stanley Kubrick. Problemet är att Kubricks och Kings versioner av berättelsen inte riktigt samstämmer med varandra. Flanagan löser det hela med att ta med element från både filmen och boken. Resultatet blev minst sagt över förväntan och den här gång övertrumfar filmen boken med råge.

Jag är halvförtjust i Kings Doctor Sleep. De två första tredjedelarna av berättelsen är bra men King tappar bollen rejält i finalen genom kasta in såpopera moment och ett Västgötaklimax av rang. Flanagan har helt skippat det jag tycker är dåligt med boken och utvecklat filmen till en historia som är avsevärt mörkare, mer spännande och desto rysligare än förlagan.

Av en slump blev det att jag såg den s.k directors cut som visade sig vara tre timmar lång och jag satt som fastnaglad framför filmen för det här var en av förra årets bästa skräckisar. Filmen segar aldrig till sig, den är riktigt spännande på sina ställen och skådisarna presterar bra speciellt Rebecca Ferguson i rollen som Rose the Hat, ledaren för The True knot . Kanske möjligtvis kan man störa sig på att Flanagan inte gör några blinkningar till Kubricks The Shining – de är mer att likna långtradare med påslagna helljus. Jag störde mig inte alls på detta utan fann att det gav filmen en extra dimension och band ihop de olika versionerna av berättelsen. Utan snack klart sevärd – åtminstone som directors cut.

Regi: Mike Flanagan

Betyg: 8/10

 

The Hunt (2019 USA)

The Hunt såg jag precis innan Filmstaden stängde ned på obestämd tid. Nu finns filmen att se på stream för 189:- spänn. Hur filmbolaget kom fram till den summan vet jag inte men de försöker väl casha in allt de kan.

Filmen skulle egentligen haft premiär förra året men stoppades därför att den sågs för kontroversiell i samband med en skolskjutning. Jag vet inte riktigt hur man resonerade där och då, det enda filmen har gemensamt med skolskjutningar är väl att folk skjuter med ….. vapen. Jag tänker inte försöka förstå moralens väktare utan konstaterar torrt att begripa hur en del folk resonerar kan vara en utmaning.

Hur som helst så handlar The Hunt om 12 personer som kidnappats och finner sig vara byte åt ett gäng rika knösar som jagar dem i skog och mark. Jag trodde att det skulle vara en thriller men fick en komedi som har sina poänger. Ganska snabbt fick jag kalibrera om hjärnan i biomörkret när jag insåg att det var en så kallad svart komedi och det funkade ganska fint men det kan vara svårt att ställa om förväntningarna med så kort varsel.

The Hunt är inte speciellt spännande men däremot rejält blodig på sina ställen. Skådisarna är ok men de är inte mycket mer än karikatyrer även om några stundtals är ganska roliga. Filmen har en del fyndiga kommentarer och situationer samt en bra fight i finalen men sedan är det inte så mycket mer. Omdömet blir som jag brukar skriva när jag hamnar på ett mellanbetyg: Den duger åtminstone för stunden.

Regi: Craig Zobel

Betyg: 6/10

Come to daddy (2019 Irland)

Norval (Elijah Wood i porrfilmsmustasch) har inte träffat sin far på trettio år så när han får ett brev med en inbjudan packar Norval sin väska och åker för att se sin far. Väl framme verkar pappan bli förvånad att sonen kommer på besök och han är inte speciellt trevlig. Det är som att det är något som inte stämmer och vad är det för märkliga ljud Norval hör om natten och vem talar pappan med då de två till synes är ensamma i huset? Allt får sin förklaring men svaret är allt annat än trevligt.

Det här var en knepig liten film där ingen av rollfigurerna verkar vara vid sina sinnens fulla bruk.. Den börjar som en slowstarter men i mitten byter rullen tempo och blir en fartfylld och blodig historia. Även om man kör ett gammalt trick så blev jag lite tagen på sängen när filmen gör en vändning mitt i rullen. De mest kända namnen i rullen är Elijah Wood och Stephen McHattie resten var för mig okända skådisar men de skötte sig fint.

Come to daddy  landar någonstans mellan thriller och komedi. Den lockar inte till några gapskratt och är stundtals spännande men alla knepiga människor förtar min känsla att historien riktigt på allvar. Å andra sidan stör det inte nämnvärt då det är en underhållande rulle som duger mer än väl för stunden.

Finns alldeles gratis på Cineasterna

Regi:  Ant Timpson

Betyg: 6/10

Code 8 (2019 Kanada)

I en alternativ nutid (framtid?) föds det människor med krafter som manifesterar sig på olika vis. En del kan läsa tankar, andra alstrar elektricitet eller kyla osv. Till en början funkar det bra men efter en tid flyter den mänskliga egenskapen att ogilla det som är annorlunda upp till ytan och de som har krafter segregeras. De registreras får inga jobb m.m och blir en underklass i samhället.  Conner kan alstra elektricitet men det hjälper honom inte mycket då han är i stort behov av stålar då hans mamma är svårt sjuk. Desperationen gör att han slår sig i slang med en grupp individer som har allt annat än rent mjöl i påsen och Conner blir en eftersökt person.

Vad jag förstått är Code 8 en kortfilm som utvecklats till en långfilm genom crowfunding och man har verkligen fått valuta för pengarna. Manuset är tight och man slösar inte bort tiden på trams. Berättelsen tar fart på en gång och man lyckas att etablera den alternativa verkligheten väl samtidigt som historien inte känns framhetsad. Skådisarna var relativt ökända för mig men de sköter jobbet bra och man har anpassat effekterna efter budgeten så man gör det man kan med de resurser man har med ett klart godkänt resultat. Tankarna vandrade till Upgrade en annan sf-rulle som lyckas mer än väl på en liten budget.

Code 8 är troligtvis en film som flyger under radarn för många men det är en film som verkligen förtjänar en större publik. Tydligen har rullen gått tillräckligt bra för att det åtminstone ryktas om en tv-serie, något jag skulle titta på då man vill utforska den här världen mer.

Tackar Jojjenito för filmtipset.

Regi: Jeff Chan

Betyg: 7/10

Parasite (2019 Sydkorea)

Familjen Kim bor i en källare och är ena riktiga lurifaxar. De tar varje chans de får för att snylta på andra och roffar åt sig vad de kan i vardagen. När sonen Ki-woo av en slump får jobb som privatlärare åt dottern i den rika familjen Park ser Kims sin chans att sko sig extra på den situation som uppstått. Ki-woo lyckas få de övriga familjemedlemmarna anställda hos Park och snart så har de mer eller mindre flyttat in i lyxvillan men säg det lugn och den lycka som varar.

Parasite torde vara en av förra årets mest omtalade filmer och den har även vunnit en hel del priser. Risken blir då att förväntningarna slår i taket när man väl kollar in filmen lite senare. Filmupplevelsen blev vare sig bu eller bä för mig. Det är en bra film vare sig mer eller mindre. Jag blev inte besviken men å andra sidan gick jag inte heller upp i brygga över hur bra filmen var. Det skulle vara intressant att se om jag tyckt annorlunda om jag sett filmen utan att ha hört talas om den.

Det är en intressant historia där handlingen och budskapet säkerligen kan både analyseras och debatteras i det oändliga men för ögonblicket vare sig när jag såg filmen eller efteråt har jag känt mig speciellt sugen på att analysera berättelsen djupare. Jag väljer helt enkelt att se filmen som ett aningens skruvat drama med komiska inslag och som sådan är den definitivt sevärd. Parasite håller mitt intresse uppe under hela titten kanske främst därför att jag har inte en susning om hur historien kommer att utveckla sig. Klart sevärd vare sig mer eller mindre.

Regi: Bong Joon Ho

betyg: 7/10

 

The Gentlemen (2019 USA)

Guy Ritchie är en märklig regissör. Om han gör filmer om misslyckade gangstrar på samhällets botten är han suverän går han utanför den boxen blir oftast resultatet knappt ok. I The Gentlemen återvänder regissören till sina gangstertyper för första gången sedan den något bortglömda RocknRolla. 

Denna gång rör det sig om knarkhandlaren och marijuanaodlaren Mickey Pearson som beslutar sig för att sälja sin affärsrörelse. Då köparna inte hör till det vardagliga ICA/COOP klientelet så blir det naturligtvis problem då det är många som vill lägga vantarna på Mickeys affärsrörelse utan att behöva betala.

Bitvis är Ritchie tillbaka i gammal god form. Det kryllar av kända skådisar, det är snabba klipp, han leker med hur historien berättas och det är rappa kommentarer men trots allt detta är det något som fattas och jag är inte helt nöjd när jag vandrar hem efter biobesöket. En stunds filosoferande gav mig svaret på vad som var fel med filmen.

I tidigare rullar inom genren har Ritchie haft ett lite annat perspektiv. Han protagonister har tidigare varit underdogs, lite halvkorkade och deras motståndare har varit mer eller mindre formidabla åtminstone i jämförelse med våra ”hjältar”. I The Gentlemen råder det ingen tvekan vem som kommer ta hem spelet i slutändan. Mickey, hans fru Rosalind och närmaste man Ray är lite väl coola för att jag ska gilla dem. De är lite smått irriterande och verkar mest gå och tänka på vilken cool replik de ska leverera. Jag bryr mig i ärlighetens namn inte speciellt mycket hur det kommer gå för filmens huvudpersoner till skillnad mot i t.ex Snatch där jag verkligen satt och hejade på de något korkade Turkish och Tommy som tog sig vatten över huvudet. Kort och gott så är det ganska ointressanta tröttsamma typer som skildras i The Gentlemen. Den enda person som fångar mitt intresse i filmen är Colin Farrells rollfigur Coach.  Slutligen är filmen i sina stunder lite väl Tarantinopladdrig och även om Hugh Grant är bra som sliskig reporter tröttnar jag snart på hans alltför långa utläggningar.

The Gentlemen är trots min kritik ett steg i rätt riktning för regissören – bort från Hollywoodtrams men lite skitigare och mer korkade människor nästa gång tack.

Regi: Guy Ritchie

Betyg: 5/10

1917 (2019 USA)

Ibland kan Filmstaden överraska rejält, man köper biljett för en föreställning men det visar sig att man får två för priset av en. I detta fall kan nog extraföreställningen bäst beskrivas som en performance inom den socialrealistiska genren.

Jag och mina två vänner Kent och Göran hade precis satt oss tillrätta när dörrarna till salongen slogs upp med buller och bång. In stapplar två gentlemän från samhällets slagsida. Just denna afton hade de bestämt sig för att ett biobesök skulle hamna på agendan. Herrarna satte sig på främsta raden och man hörde direkt det klassiska pyssh-ljudet som uppkommer när man öppnar en öl. Cirka 30 minuter in i filmen bestämmer sig en av herrarna för att förflytta sig, han tyckte nog att duken var för nära. Med stånk och stön som överträffade soldaternas umbärande på den vika duken tar han sig sakta upp i biosalongen med hjälp av sin rullator. Jag är mycket bekymrad över att han ska falla ned för trappen och hjälp ville han inte ha. Han stannar till vid vår rad och ett kort ögonblick stelnar jag till av fasa då min översociale vän Kent mycket väl kan få för sig att vinka till sig mannen i fråga. Turligt nog sker ej detta utan han tar sig med stora våndor upp till rad åtta eller nio.

Väl på plats med duken på avstånd börjar han uppskatta och engagera sig i filmen och börjar då skrika råd och tips på engelska till rollfigurerna – hans kompis på första raden är märkligt tyst – efter en stund tystnar även vår engagerande vän. När ljuset slås på i lokalen efter filmens slut får detta sin förklaring då de två sussar sött på sina platser omgivna av spritflaskor och ölburkar. Personalen såg måttligt roade ut när de insåg att deras arbetspass troligen blev förlängt med en halvtimme då jag misstänker att det tar längre tid att väcka och få ut slutkörda performanceartister än att sopa golv.

Filmen ja, den höll jag på att glömma i upphetsningen. En helt ok krigsfilm med en hel del maffiga scener, bra skådisar och flyt men den var helt chanslös mot extraföreställningen som bjöds.

Regi:  Film Sam Mendes, Performance troligen improvisation

Betyg: Film 6/10, Performance 8/10

 

47 meters down: Uncaged (2019 Storbr)

Denna film har inget att göra med den suveräna 47 meters down som kom häromåret mer än att det rör sig om hajar i samkväm med människor. Filmen utspelar sig på Yucatanhalvön där ett gäng tjejer helt spontant bestämmer sig för att dyka och kolla in Mayaruiner som ligger under vatten. Skratt, glädje och HI5 förbyts snabbt mot skrik (en hel del om ni frågar mig), gråt och tandagnisslan när ett ras blockerar vägen ut, syret är på upphällningen och vattnet visar sig hysa en hel hög blinda men ack så aggressiva hajar.

Att 47 meters down: Uncaged inte är något mästerverk kan man ganska snabbt konstatera men en hajfilm är alltid en hajfilm oavsett kvalitet. Skådisarna duger väl för produktionen och det var kul att få se Slys dotter Sistine Rose Stallone i sin första filmroll. Det är lite småspännande men den där hyperventileringen jag brukar få i tv-soffan när jag ser idioter bada i annat vatten än en klorfylld bassäng uteblev. Som duglig underhållning i 90 minuter funkar rullen och jag hade åtminstone inte tråkigt.

Regi: Johannes Roberts

Betyg: 5/10

The Dirt (2019 USA)

Ligger lite efter i skrivandet så det blir ett antal korta inlägg om en och annan film som legat länge i pipelinen.

The Dirt handlar om rockbandet Mötley Crüe, ett band som jag i stort sett aldrig lyssnat på. Filmen bygger på boken The Dirt som jag aldrig orkade läsa klart så jag anar att jag kanske inte är rätt målgrupp för filmen. Det är en rak berättelse om bandets uppgång och fall samt uppgång igen. Hur förskönad berättelsen är vet jag ej då jag inte är speciellt insatt i de händelser som skildras.

Musiken är ok och filmen likaså. Det jag har problem med är väl att jag inte hyser några som helst sympatier med huvudrollsinnehavarna som i mina ögon verkar vara ett gäng idioter som har talang för musik. Men klart att man fascineras av dessa puckon men å andra sidan blir man beklämd när man än en gång inser att kändisskap och stålar kan ge vissa människor ett frikort att bete sig hur de vill.

Regi: Jeff Tremaine

Betyg: 5/10

 

The Color out of space (2019 USA)

Jag var beredd med både en och två skämskuddar när jag gick in på biografen för att se Richard Stanleys filmatisering av H.P Lovecrafts novell The Color out of space . Anledningen till detta har flera orsaker, dels hade jag hört att filmen skulle vara lite ….annorlunda, dels fanns den excentriske filmskaparen Richard Stanley bakom kameran och den något obalanserade skådisen Nicholas Cage stod framför kameran. Resultatet skulle kunna bli allt mellan himmel och jord. Lovecraft kan även vara lite svår att filmatisera då han många gånger i sina berättelser låter skräcken vara onämnbar och protagonisten oftast blir galen något som lockar en och annan filmare och skådis att ta i från tårna. Döm om min förvåning när resultatet blev en helt ok b-skräckis.

Familjen Gardner har flyttat ut på landet för att komma undan storstadens jäkt. Barnen trivs väl sisådär ute på vischan men föräldrarna lever livet.  En natt störtar en meteorit på gården. Rymdstenen har med sig något från en annan värld och snart börjar familjemedlemmarna och omgivningen påverkas av stenen.

Novellen hör till mina favoriter i Lovecrafts produktion och Stanley förvaltar berättelsen väl. Det är lite svårt för mig att bedöma om filmen är skräckinjagande och spännande då jag sitter med facit på hand men filmen bär åtminstone på en känsla av obehag och man inser snabbt att familjen Gardners tomtebolycka är ganska så körd. Jag gillade filmens effekter och de tillägg Stanley gjort till novellen funkar relativt bra.

Cage är Cage och han har lite svårt att bestämma sig för hur han ska spela den plågade Nathan Gardner. Ena stunden är han på gränsen till skogstokig för att i nästa scen vara helt normal. Han rollfigur pendlar minst sagt rejält i humöret. Filmen tappar också lite på att vara förlagd i modern tid. Jag tycker berättelsen funkar bättre bland bönder i 20-talets New England. Nu sitter jag och blir mest irriterad på korkade välutbildade människor som är lite väl sega i handling när de väl fattar vad de har att göra med – i novellen smyger sig skräcken på, här brakar det loss på stört.

På det hela är det en helt ok film som duger för stunden men Die Farbe var en bättre adaption av novellen. Jag kan tom sträcka mig så långt att säga att jag ser fram emot fler Lovecraftadaptioner av Stanley, man har åtminstone planerat två filmer till.

Jojjenito var inte lika positiv till dagens film

Regi: Richard Stanley

Betyg: 6/10