Cats (2019 Storbr)

Då har denna blogg kommit fram till vad som kallats för 10-talets sämsta film. När jag i biomörkret så den första trailern trodde jag inte riktigt mina ögon. Folk som sett filmen vittnar om traumatiska upplevelser och man har tävlat om att såga filmen. Klart att rullen måste ses!

Efter titten kunde jag konstatera att så illa var inte filmen men rullen dras med en del problem. Dels överskuggar det som går under beteckningen The Uncanny valley hela filmen. Vanligtvis brukar jag gradvis vänja mig vid detta fenomen under en filmtitt där det förekommer. En kvart in i Polarexpressen har jag vant mig vid att alla ser ut som banjospelare och i Beowulf accepterade jag efter ett tag att alla i det forntida Britannien tydligen var släkt med Sherk men i Cats går-det-inte-att-vänja-sig skådisarna är alldeles för creepy. Priset tas av Judy Dench  där jag nästan skrek högt ut när tanten uppenbarade sig på rutan. Det var bland det mest bisarra jag sett på film.

Ett annat problem är att filmen inte har någon som helst handling. Det är kort och gott folk i hemska kattdräkter som sjunger sång efter sång efter sång och filmen verkar aldrig vilja ta slut. Om det inte varit för den fantasifulla scenografin hade jag troligen somnat efter en kvart.

Nu är inte allt åt fanders med Cats. Filmen har som sagt en härlig scenografi där allt ses från katternas perspektiv med jättestolar, barnvagnar osv. Dock har man haft lite problem med skalan då vissa saker är avsevärt större än i verkligheten men det hamnar väl i facket konstnärlig frihet. En del av sångerna var riktigt bra, faktiskt så bra att jag såg om vissa partier av filmen både två och tre gånger efter filmens slut. Dansnumren och koreografin är bra och i motsats till de flesta kritikerna gillade jag Francesca Hayward  som spelar huvudrollen. Då hade jag desto svårare för Jennifer Hudson som tar i för kung och fosterland när hon sjunger ”hitten” Memories.Tagga ned människa” var min första tanke när hon vrålade sig genom sången.

När jag summerar det hela visade sig Cats inte vara helt omöjlig och det är definitivt INTE 10-talets sämsta film. Bra är den däremot inte. Filmen väcker däremot en hel del frågor.  Kollar inte producenter och regissörer på sina filmer under arbetets gång för de kan väl inte tycka att resultatet varit till belåtenhet? Jag menar när första CGI-kattutstyrsen dök upp för beskådan måste väl någon sagt ifrån? Vad Idris Elba och co tyckte om filmen skulle också varit spännande att höra. Och att hävda ”The most joyful event of the holiday season” är att tänja lite väl mycket på sanningen. Trodde man på det själv?

Undrar om Sofias filmval är lika hiskligt?

Regi: Tom Hooper

Betyg: 3/10

En del av mitt hjärta (2019 Sverige)

Har man gjort två musikaler på Abbas låtar och en på Håkan Hellströms varför inte Tomas Ledin? Personligen har jag lite halvsvårt när man gör musikaler som bygger på en artists produktion. Det är lätt hänt att man bygger hela storyn kring låtarna och handlingen blir en ursäkt att för att presentera sångerna och slutresultatet blir alltför konstlat för min smak. En del av mitt hjärta faller rejält den i fällan och det blir inte bättre av att TV4 står som medproducent då vi alla vet vad vad det innebär.

Filmen startar i vart fall en Luciaafton för sisådär 20 år sedan då en spirande romans mellan Isabella och Simon avbryts av att man råkar sätta eld på skolan. Filmen hoppar fram ett par decennier och Isabella bor nu i Stockholm. Här blir filmen lite oklar i logiken. Det är vinter när Isabella köper en present till sin far som hon ska besöka på hans 60-års dag. Sedan är det plötsligt sommar när Isabella besöker sin far på födelsedagen. Det verkar också som att hon inte varit  i sin hemort på 20 år. Varför? Märkligt men kanske inte så viktigt i det stora hela. Väl framme får hon reda på att hennes gamla ragg från den där luciaaftonen ska gifta sig och inser då att hon att hon fortfarande har känslor för Simon. Det blir förvecklingar och massa ansträngda manuskrumbukter för att folk ska få tillfälle att sjunga en låt av Ledin.

Personligen har jag en ganska så ljum inställning till Ledin och hans ”låtskatt” men jag lider inte av musiken. Värre är det då med ”skådespeleri” och manus. Dialogen är i brist på bättre ord kass och skådisarna hasplar ur sig en krystad dialog som inte funkar alls för mig. Egentligen är det inga dåliga skådisar som är med i filmen men de känns onaturliga och inte riktigt bekväma i sina roller.

Filmen funkar bäst när det är sång och dans, resten är egentligen transportsträckor mellan sångnumren. I en riktigt bra musikal är det en symbios mellan sång och handling men här känns handlingen mest som en ursäkt för att få ge hintar om vilken låt av Ledin som ska komma härnäst. Också hade vi det här med TV4.

Nu vet jag inte hur mycket inblandade de har varit i produktion men när man har med denna kanal att göra blir resultatet alltid urvattnat då de anstränger sig att göra produktioner som HELA familjen ska kunna titta på. Slutprodukten blir tandlös med en rejäl dos påklistrad mysighet jag bara inte står ut med.

Nåväl helt omöjlig är inte filmen sång och dansnumren är överlag bra och man ska väl premiera att någon åtminstone gör ett försök till att göra en svensk musikal så jag friar rejält denna gång.

Troligen har Sofia lyckats bättre idag.

Regi: Edward af Sillén

Betyg: 3/10

The Mandalorian (2019 – USA)

Jag är inget större fan av Star wars men har trots allt sett de flesta filmerna, det hör liksom till. Lillebror tjatade dock hål i huvudet på mig att jag borde se The Mandalorian. För att få tyst på hans malande lovade jag att jag skulle se ett avsnitt och inte mer. Sexton avsnitt senare får jag ge honom rätt :The Mandalorian är bra.

De två första säsongerna handlar om prisjägaren som kallas just för The Mandalorian. Under ett av sina uppdrag får han en mini Yoda på halsen. Det är många som vill ha tag på ”ungen” främst det forna Rymdimperiet som vill använda mini Yodas krafter till en comeback. The Mandalorian är nu jagad över hela galaxen och får uppleva en massa äventyr samtidigt som han försöker hitta ett hem till ungen.

Vi tar det som jag gillade mindre med tv-serien. När jag ser Star Wars filmer eller i detta fall serier får jag alltid en känsla av att jag tittar på ett långt avsnitt av The Muppet show deluxe. Det är folk i mer eller mindre bra utomjordiska utklädnader och man talar en massa olika påhittade språk. Jag kan liksom inte ta det riktigt på allvar och allt för ofta blir det bara larvigt. Serien hamnar stundtals (speciellt under andra säsongen) farligt nära tv-serier som V eller Hulken. Avsnitten är uppbyggda att The Mandalorian kommer till en ny plats och måste lösa ett uppdrag och ”belöningen” blir ledtrådar som leder till ett nytt uppdrag osv osv.

Turligt nog är serien såpass bra att jag till stora delar kunde ignorera de flesta Mupparna (även om en rödmålad Clancy Brown var svår att skåda) och säsongerna är alltför korta för att bli enahanda. Precis när jag börjar bli lite uttråkad vänder det och äventyret tar en lite annan vändning och jag tittar vidare.

Serien är både välgjord och stundtals tom lite småspännande. Man har vävt ihop en bra mytologi kring prisjägarskrået och skurkarna är bra så visst är seren sevärd tom med för ett icke-fan som jag. Ska jag vara riktigt ärlig ser jag faktiskt fram en smula till den tredje säsongen.

Och just det, Ludwig Göranson står för musiken och den är su-ve-rän.

Betyg: 7/10

The Capote Tapes (2019 USA)

Vad har jag på Truman Capote? Inte mycket. Jag vet att han var en författare/journalist i New York som utmärkte sig i tal och stil samt att han höll ett av förra århundradets mest kända partyn. När så dokumentären The Capote tapes dök upp på Cineasterna var det ett enkelt vis att  fortbilda sig.

Dokumentären förutsätter att man känner till Capote och hans liv vilket gjorde att jag till en början har lite svårt i att komma in i den men efter en stund klarnande det för mig. Filmen varvas med journalbilder och intervjuer med Capote, hans vänner och fiender. Bilden som tecknas blir en ganska så ensam man som hela tiden söker bekräftelse av sin omgivning. Tydligen kunde han vara väldigt giftig men samtidigt snäll och godhjärtad. Han umgicks med New York societeten men mot slutet av sitt liv blev han utfryst av denna då han dumt nog skrev en bok där han ganska ocensurerat delgav massa skvaller han fått sig till livs. Efter denna händelse eskalerar författarens drogmissbruk och han blir alltmer pinsam i det det offentliga rummet.

Dokumentären som sådan är väl ok och även om man kan sin Capote får man säkerligen ett och annat nytt till livs. För mig som oinvigd lärde jag känna människan och hans verk avsevärt mer vilket nog var mitt huvudsakliga syfte när jag valde filmen – ett bekvämt vis att skaffa sig lite fakta. Dokumentären duger men speciellt minnesvärd eller överdrivet intressant är den inte. Kanske hade den vunnit på att man plockat in något mer neutralt intervjuoffer som kanske kunnat satt Capote i ett större sammanhang nu blir det mest lite av en sammanfattning av vad folk tyckte om författaren.

Regi: Ebs Burnough

Betyg: 5/10

The Painted Bird ( 2019 Tjeckien )

Av och till (till om vi ska vara ärliga) får jag filmtips av lillebror Marcus. Ibland slår jag bort tipsen och ibland tar jag dem till mig. I fallet med The Painted bird slog jag dövörat till på en gång. Jag menar hur mycket kan en dialogknapp eländesberättelse i svartvitt på tre timmar locka?  Inte alls. På något bakvänt vis drog ändå filmen i mig efter brorsans tips och plötsligt fann jag mig sittandes och glodde på den judiske pojken Joskas öden och äventyr under andra världskriget.

Filmen är uppdelad i åtta delar där var del består i att Joska träffar på en ny person. Filmen startar med att huvudpersonen lämnats hos sin faster då föräldrarna hoppas att han ska vara i säkerhet där. Tanten dör och huset brinner ned men eländet har bara startat för Joska som börjar söka efter sina föräldrar. Vart han sig än i världen vänder stöter han på mer eller mindre onda människor, det är en parad av pedofiler, nymfomaner, ilskna kvarnägare och annat otrevligt folk som korsar Joskas väg. Filmens stora fråga är hur detta kommer att påverka honom.

Klart att jag gillar feelbad filmer men någon måtta får det lov att vara. I The Painted bird går allt elände till sådan överdrift att filmen någonstans i mitten blir till en parodi för mig. Var för sig blir varje historia en obehaglig vinjett men sammantaget blir det såpass mycket elände att jag inte längre ta kan historien på allvar och jag får nästan Monty Python vibbar av hela konkarongen.

The Painted bird hade även vunnit en hel del på att vara avsevärt kortare. Jag har liksom fattat poängen efter 90 minuter och resterande speltid är kort och gott en rejäl overkill. Till filmens styrkor hör ett otroligt snygg foto och att den trots allt aldrig blir ointressant. Däremot blir jag som tittare vare sig skakad eller rörd trots att rullen innehåller en hel del slafs och äckel så det skulle räcka till både en och två skräckisar. Min känsla blir mer av ”så kan det gå om man driver runt och har en osannolik otur” i sina möten med människor.

Som ni nog har förstått är dagens rulle inget tips för fredagens samkväm.

Regi: Václav Marhoul

Betyg: 5/10

Richard Jewell (2019 USA)

Under OS i Atlanta 1996 upptäckte säkerhetsvakten Richard Jewell en bomb i en park. Tack vare att Jewell var såpass uppmärksam lyckades man förhindra en tragedi. Richard Jewell fick ett par dagar i rampljuset som hjälte men när FBI började misstänka att han låg bakom dådet och läckte denna information till media blev Jewell istället en jagad man. FBI hade som sagt bara misstankar och inga bevis men i media och allmänhetens ögon var han skyldig.

Jag minns händelsen men hade mer eller mindre glömt bort den tills Eastwoods film kom häromåret. Det jag felaktigt mindes var att det var en säkerhetsvakt som lagt ut en bomb för att spela hjälte. Precis som i fallet i filmen Assasins glömde jag bort storyn i mediebruset och hade inte koll på vad som egentligen hände. En del kan man lägga skulden på media och polisen som är dåliga på att tala om när någon blivit friad men jädrigt bra på att hänga ut misstänkta. Den misstänkte får ofta stå ensam kvar med många gånger ett förstört liv.

Filmen tar sig en och annan frihet. B.la har Eastwood snaskat till historien och menar att reportern Kathy Scruggs särade på benen för att få insiderinformation. Jag vet inte vad regissören tycker om media men kanske kan man tolka det som att hans syn på media och reportrar är att de horar runt för nyheter. Eastwood väljer också att avsluta filmen med en high note vilket inte fallet var. Jewell fick fram till sin död kämpa för sin oskuld även efter att den skyldige åkt fast.

Bortser man från detta är Richard Jewell en vad jag kallar stabil film något som kännetecknar regissören Eastwood. Det är en historia som berättas rakt av, bra skådespelarinsatser och inga konstnärliga krusiduller. Eastwood gör film som han alltid gjort och för mig funkar det. Jag blir sällan exalterad men sällan missnöjd. Mao en Eastwoodare slinker alltid ned ganska så lätt men gör inga större vågor på vattnet.

Regi: Clint Eastwood

Betyg: 6/10

Polaroid (2019 USA)

Bird jobbar i en antikaffär och får en dag en polaroidkamera i present av sin kollega. Då fotografering är Birds stora intresse blir hon glad och testar kameran på kollegan. Det hon inte vet är att kameran bär på en förbannelse och de som fotas går en gruvlig död till mötes. Då Bird på en fest tagit ett gruppfoto gäller det att som vanligt lösa mysteriet innan förbannelsen hinner i kapp dem.

Jag hade hört att denna rulle skulle vara dålig men då jag är förtjust i genren tänkte jag att kritikerna nog var lite småsura när filmen gick upp på biograferna. Denna gång ger jag kritikerna rätt och jag hade fetfel för detta var verkligen inte bra.

Det jag kan ge filmen är själva förbannelsen med kameran som var ganska så genomtänkt. Att se Mitch Pileggi (X-files) och Grace Zabriskie(Twin peaks)  i små biroller var inte fy skam men det är det enda trevliga jag har att säga om filmen.

De totalt ointressanta rollfigurerna famlar bokstavligen i mörker. Råder det elransonering?  Folk i denna film är omåttligt förtjusta i att traska in i nedsläckta rum eller hus och funktionen lysknapp verkar inte finnas i deras medvetanden. Skådisarna är inte dåliga bara totalt helt okarismatiska och traskar igenom denna trista historia från A till B och hur det går för rollfigurerna bryr jag mig inte ett skvatt om.

De flesta filmer man ser, både bra och dåliga, har någon form av energi man kan åtminstone förstå att man ville göra en film. Polaroid känns helt död på sådana känslor någon ville göra en film, vad för sorts film spelade inte så stor roll, och fick uppenbarligen göra detta.

Regi:Lars Klevberg

Betyg: 2/10

The Silence (2019 Kanada)

När några stackars grottforskare råkar öppna ingången till en grotta släpper man ut hiskliga varelser i det fria. Stora som havstrutar med en kombination av massa tänder och en förökningstakt likt kackerlackor är vår civilisation snart ett minne blott. Att varelserna inte kan se är inte till mycket hjälp då de har en ypperlig hörsel. Filmen handlar om en familjs försök att fly till säkerheten.

Hallå ! säger kanske någon är det inte A Quiet place som Filmitch beskriver? Visst skulle det kunna vara det men som sagt filmen heter The Silence och ramhandlingen är en karbonkopia av tidigare nämnda film. Varför det blivit så vet jag inte men det är inte ovanligt att filmer med liknande handling skvalpar runt i Hollywood, i början av 90-talet kom det två filmer om Robin Hood men det var fyra stycken som planerades om jag inte missminner mig. Slump eller kopiering?

The Silence är i alla fall helt ok som film. Lite småspännande, rappt berättad och familjen är ganska smart i sitt agerande för att nå en säker plats. Att favoriten Stanley Tucci spelar rollen som familjefadern skadar inte men även Miranda Otto och Kiernan Shipka drar sitt strå till stacken för att höja filmen ett snäpp. Jag gillade även filmens mänskliga antagonister som visade sig vara oväntat obehagliga.

Jag får intrycket av att filmen är gjord lite med vänsterhanden men på det stora är det helt ok underhållning för stunden. Speltiden är utmärkt på en och halv timme vilket inte lämnar utrymme för dötid och berättelsen rullar på i fin fart. Duger fint en fredagskväll.

Regi:  John R. Leonetti

Betyg: 5/10

Le mans `66 (2019 USA)

Rätta mig om jag har fel med hette inte dagens film Ford vs Ferrai när den gick upp på vita duken? Hur som helst har filmen av outgrundliga skäl bytt till den i mina öron mer intetsägande originaltiteln Le Mans `66. Varför?

Filmen är en s.k BOATS och denna gång iddes jag inte kolla upp vad som stämmer eller inte. Handlingen går i alla fall ut på att Henry Ford II blir förolämpad av Ferraris ägare och bestämmer sig för att utföra det omöjliga. Han ska bygga en bil som ska ställa upp och vinna i den beryktade Le Mans tävlingen. Företaget anställer den f.d racerföraren Carroll Shelby som ska leda projektet. Han vill i sin tur ha engelsmannen Ken Miles som testkörare. Just detta ställer till problem då Miles är lite egen och stryker ingen medhårs. Kommer de att lyckas? Naturligtvis annars hade det inte blivit någon film.

Le mans `66 rullar på i två lättsmälta timmar, produktion och skådisar är bra och filmen är så där alldeles lagom engagerande. Filmen är lite som en låt av Whitney Houston. Det finns inget direkt att invända emot men den har vare sig äkta känsla eller nerv. Lite plastig är nog en träffande beskrivning (gäller både Houston och filmen).

Jag är säker på att jag glömt denna rulle om en månad eller två. Missförstå mig inte filmen är på inga vis dålig bara lite så där mellanmjölksaktig och de filmerna behövs också ibland.

Regi: James Mangold

betyg: 5/10

Översättarna (2019 Frankrike)

När tredje och avslutande delen av en bokserie ska släppas tar förlaget till extraordinära åtgärder för att förhindra att boken kopieras. Man låser in  översättarna under strikt bevakning i en bunker. Tanken är att boken ska översättas till olika språk för att sedan få samma releasedatum över världen. Det tar bara några dagar innan delar av boken släpps på nätet och man förstår att någon av översättarna spelar fulspel. Bokförlaget och dess chef Eric Angstrom tar i med hårdhandskarna för att finna den skyldige.

Först av allt vill jag tacka Movies.noir för tipset då detta var en underhållande film som slank ned lätt. Filmen har inga direkta svackor och manuset är precis lagom klurigt. Berättelsen tar en och annan vändning men samtidigt går man aldrig över gränsen så att det blir överdrivet krångligt. Mysteriet är precis så pass klurigt att jag hinner räkna ut hur saker och ting hänger samman precis innan de avslöjas i filmen. Det var ganska så skönt att inte behöva sitta och lägga massa tid på att fatta hur allt hänger samman.

Det är en hel del halvkända ansikten om man sett lite europeisk film under senare är. Det mest kända namnet för den stora biopubliken torde vara Olga Kurylenko men även Lambert Wilson och Riccardo Scamarcio var kändes igen. Översättarna är vad jag skulle vilja kalla för en alldeles lagom film, lagom spännande, klurig och intressant värd en titt.

Regi: Régis Roinsard

Betyg: 6/10

Countdown (2019 USA)

Den nyexade sjuksköterskan Quinn laddar ned en app som heter Countdown. Appen säger sig förutspå när en människa ska dö vilket visualiseras av en klocka som räknar ned tiden till slutdatumet. Quinns app visar att hon har två dagar kvar att leva av naturliga skäl känner hon sig olustig över appen och försöker avinstallera den vilket inte går. I samband med detta drabbas hon av märkliga syner och verkar vara förföljd av något.

Jag sticker inte under stol med att jag är förtjust i popcornrysare och gärna från produktionsbolaget Blumhouse productions. Filmerna är kanske inte så värst spännande eller extraordinära men jag tycker de ofta är trivsamma. Countdown hörde trist nog inte till de bättre filmerna i denna subgenre. Filmen har med det mesta jag suktar efter när det rör en film av detta slag: En familjetragedi i bagaget, den besvärliga släktingen/kompisen, en oväntad bekantskap och naturligtvis den ockulta experten. Rubbet är med, man har pepprat med jump-scares så kidsen ska skrika och få en ursäkt att krama om sin dejt men trots detta känns rullen lite trött.

Det kan bero på Elizabeth Lail som spelar Quinn är så jädrans präktig att jag är övertygad om att hon fiser fjärilar eller möjligtvis att hennes syster är odräglig eller  att prästen de vänder sig till för att häva förbannelsen är jobbigt påklistrat knepig. Jag vet inte men något är det troligen alla ovan nämnda saker. Det blir i vart fall en fyra i betyg men den är svag.

Regi: Justin Dec

betyg: 4/10

A Vigilante (2018 USA)

Olivia Wilde spelar här den till en början mystiska kvinnan Sadie. Hon nås på ett telefonnummer och när orden ” I’m looking out the window, and the trucks won’t stop coming.” sägs packar Sadie sin väska och åker till uppringarens adress för att puckla på dennes man. Sadie är en hämnare/hjälpare av kvinnor som far illa pga av sina män. Under filmen får vi bit för bit reda på hennes bakgrund och anledningen till varför hon gör som hon gör.

Filmen var inte helt oäven och Wilde passade bra i rollen som den bittra hämnaren Sadie. Filmen faller dock en bit på utförandet. Man har valt att krångla till en ganska simpel men effektiv historia. Det tog en stund för mig innan jag fattade vilka scener som var i då respektive nutid. Resultatet blev att filmen tappade i tempo då jag fick lägga hjärnkapacitet på att få ihop storyn. Klippningen var väl inte heller den bästa, en del scener bryts abrupt och vid andra tillfällen kommer man in mitt i händelseförloppet. Om det beror på ett konstnärligt grepp eller budgetbesparingar låter jag vara osagt.

Det är ingen fartfylld historia utan en ganska så deprimerande film förlagd i ett grått och sunkigt USA under senvintern. Miljöerna och omgivningarna speglar visserligen Sadies sinne och filmens tema men speciellt muntert vart det i alla fall inte. Berättelsen rör sig framåt i maklig takt men mot slutet hettar det till och blir faktiskt ganska så spännande. En film som är helt ok i min bok.

Regi: Sarah Daggar-Nickson

Betyg: 5/10

Quick (2019 Sverige)

Tomas Quick, Sätermannen, Sture Bergwall, kärt barn har många namn. Det var dock under det första namnet han blev rikskändis. Quick erkände en hel hög av mord under sin tid på Säters sjukhus och då polisen och terapeuterna verkade vara lika tokiga som Quick köpte de hans erkännanden rakt av. Detta ledde till att han dömdes för åtta mord. Det gick några år men så började reportern Hannes Råstam nysta i fallet och upptäckte att det var en hel del som inte stämde. Råstams idoga arbete resulterade i en av Sveriges största rättsskandaler där alla domar revs upp och Quick sattes på fri fot. Filmen Quick handlar om Råstams arbete.

Det finns en hel del i detta fall som är så bisarrt att jag för mitt liv inte kan begripa att det kunde ske. Galna terapeuter, poliser som är bortom allt vad kompetens heter och som grädde på moset troligen Sveriges sämsta försvarsadvokat Claes Borgström. Om det funnits det minsta sans eller vett hade denna historia kvävts i sin lida. En rolig fotnot är att Sveriges enda levande orakel, Leif G.W Persson snabbt var ute och hävdade att hela Quickhistorien var nys och hade tankar på att skriva en bok om eländet men Råstam hann som sagt före.

Filmen som sådan är välproducerad och man har fått med huvudpunkterna i berättelsen. Skådisarna är bra och berättelsen flyter på fint. Det kan möjligen vara lite knepigt att att komma in i handlingen till en början om man inte har några förkunskaper då filmen börjar lite mitt i handlingen dvs efter att Quick blivit dömd och suttit inspärrad några år. Jag anar dock att filmmakarna bedömer att de flesta över 30 vet vem Quick var/är. Det enda som var lite larvigt var att man försöker skänka filmen lite ruggigare stämning. Det är ingenting annat än ett drama men filmmakarna gör sitt bästa för att låta filmen få en aura av någon avart av När lammen tystnar. Säkerligen ett försök att sälja in filmen till en bredare publik.

Regi:Mikael Håfström

Betyg: 6/10

Funhouse (2019 Sverige/Kanada)

En svensk skräckis som inte rekommenderas av klanen Wahlgren kan det vara något? Funhouse är inte en helsvensk produktion. Vad jag förstått  är det svenska stålar inblandade men språket är engelska och som svensk krydda har man kastat  in en av sönerna Skarsgård i en roll. Resultatet? Vi kommer till det.

Åtta stycken realitystjärnor på dekis får ett lukrativt erbjudande. De ska vara med i en Big brother liknande tävling och priset är 5 miljoner dollar. Väl inne i huset verkar allt till en början vara som vanligt men när det är dags för utröstning blir tävlingen aningens annorlunda då den som får lämna huset mister avsevärt mer än en chans till massa dollars. Den krympande deltagarskaran för en kamp mot klockan för att komma ut ur huset med livet i behåll något som verkar stört omöjligt. Samtidigt sänds spektaklet över nätet och myndigheterna gör vad de kan för att spåra sändningen.

Funhouse bryter inte direkt ny mark. Konceptet har gjorts otaliga gången tidigare men jag gillar grundidén med en krympande skara främlingar som måste klara sig ur en massa omöjliga situationer för att klara livhanken. Filmen var oväntat slafsig och en hel del av det som deltagarna utsätts för är ganska påhittigt.

Det som Funhouse tyvärr dras med är att filmen är för lång och skådisarna är riktigt usla (Valter Skarsgård inkluderad) om det beror på manus eller regi eller att man hittat ensemblen på secondhand låter jag vara osagt men stundtals är det så illa spelat att det är en befrielse när de inblandade tas av daga. Kanske inte riktigt vad filmens producenter tänkt sig. Kortare film med bättre skådisar och att man skippat den larviga obligatoriska tvisten i slutet så hade jag nog kunnat jacka upp betyget ett par hack.

Regi:  Jason William Lee

Betyg: 3/10