Shazam (2019 USA)

The Big red cheese eller det namn han faktiskt bar en tid i serietidningarnas värld Captain Marvel har nu nått biodukarna och jag kan förtjust konstatera att DC äntligen funnit formeln hur de ska göra superhjältefilmer: Ut med klåparen Zack Snyder, gör filmer som står på egna ben och snegla inte så förtvivlat på MCU. När man väl gjort detta så funkar filmerna riktigt bra. Har man ett bra manus blir det än bättre och likt Aquaman har man baserat större delen av filmen på Geoff Johns serieförlaga. Denna gång så mycket att man i stort sett har filmat av hans remake på Shazams ursprung. Enda större skillnaden är att man låter Dr. Silvana köra solo i rollen som skurk så Black Adam får vackert vänta på sin tur.

Shazam är en s.k orginstory. Den föräldralöse Billy Batson blir utvald av en trollkarl att bli det godas förkämpe. När han säger det magiska ordet Shazam förvandlas fjortonåringen till en vuxen man som har en massa superkrafter. Den onde Dr. Silvana har också tillförskansat sig samma krafter men deras ursprung kommer från de sju dödssynderna och en konflikt är naturligtvis given.

Det filmen vinner på är dels ett starkt manus, bra regi av svensken David F. Sandberg som lyckas med att balansera humorn med allvaret samt en himla massa (för mig) okända skådisar (förutom Mark Strong,  Djimon Hounsou och Adam Brody) som visade sig vara riktigt bra. Filmen rullar på i två timmar utan några svackor eller s.k transportsträckor. Slutfighten ÄR en himla massa CGI-effekter men denna gång lyckas man att sansa sig så det blev en engagerande fight som inte dränks av specialeffekter och saker som exploderar. Det kan bero på att Mark Strong i rollen som Dr. Silvana var en skurk som höjer sig en aning över mängden operettskurkar som DC visat upp i allt för många filmer. Han är mänsklig samt har en drivkraft som är lite mer än att bara vara ond och hålla pretentiösa tal. På det stora hela var Shazam för mig en positiv upplevelse som gav mig mersmak på DC-filmer.

Fiffi, och Steffo gillade också filmen.

Regi: David F. Sandberg

Betyg: 8/10

 

Annonser

Us (2019 USA)

Jordan Peeles förra film gjorde att jag och min bror hamnade på varsin sida om stängslet i en diskussion om vad som är en smart film. En diskussion som likt de vi har om There will be blood och Hitchcocks kvalitéer lär fortsätta till döddagar. Frågan var nu om Peeles nya film Us skulle trigga igång än en tröstlös diskussion mellan mig och min bror.

Familjen Wilson åker på semester till sin sommarstuga i närheten av St Cruz (Kalifornien). Trots att de bor relativt nära stranden vill inte Adelaide (mamman i familjen) åka till stranden, något som hänger samman med att hon hade en traumatisk upplevelse där under sin barndom. Hennes man lyckas dock denna gång att övertala henne till en tripp till beachen. Turen går bra även om Adelaide har nerverna på utsidan. Väl hemma får familjen på kvällen ett oväntat besök av det mindre trevliga slaget som består av skogstokiga dubbelgångare till var och en av familjemedlemmarna. Vart de kommer ifrån, om det har något med beachbesöket att göra samt dubbelgångarnas agenda är till en början något oklar men innan eftertexterna rullar har konfunderande tittare fått svar. Om svaren var tillfredsställande lär det troligen råda delade meningar om.

Är det en skräckgenre som skrämmer mig rejält så är det just homeinvasion genren. Jag tycker att det blir extra rysligt då man inte ens kan sitta säkert i sitt hem. Tack vare detta genreval av Peele blir troligen Us för mig rysligare än vad den egentligen är. Tacksamt nog har filmen lite humor som lättar upp min stämning lite. Det rör sig inte om några gapskratt men ett skrock eller två i biomörkret känns lite befriande för mig.  Filmen är lite av en slowstarter men när dubbelgångarna dyker upp är det i stort sett full fart hela vägen in i mål. Skådisarna är top notch och de lyckas väl med att gestalta sina dubbelnaturer. Kvar är då lösningen på mysteriet.

Jag spoilar ingenting men jag kan väl säga som så att det är en ganska så sanslös historia Peele har knåpat ihop. Om man skulle ta och skärskåda filmen i detalj skulle troligen plotten rasa ihop som ett korthus. Denna gång sväljer jag mysteriet och dess förklaring i stort sett rakt av, eller närmare bestämt jag väljer att acceptera manuset utan närmare eftertanke. Om man gör detta är Us en ganska så spännande thrillerskräckis som för mig, trots homeinvasionmomentet, roar aningens mer än oroar. Ett extra plus till slutscenerna där Peele bjuder på en sanslös scen samt ett Shyamalan slut.

Jag och min bror var för en gångs skull ganska så överens efter titten så vi får återgå till att tjafsa om Hitchcock och Get out.

Regi: Jordan Peele

Betyg: 7/10

Andra filmspanare som sett filmen

Fripp

Jojjenito

Fiffi

Sofia

The Nerd bird

Har du inte sett den

Movies noir

Rampant vs. Kingdom (2018, 2019 Sydkorea)

 

 

 

 

 

 

 

Fråga mig inte hur eller varför men ibland får filmbolag för sig att göra ungefär samma film samtidigt, Armageddon/Deep Impact, Robin Hood/Robin Hood:Prince of thieves eller Mission to Mars/Red planet. Rampant och Kingdom är så lika i handling att jag för en kort stund trodde att tv-serien Kingdom var en vidareutveckling av filmen Rampant En sökning på Google visade dock att de är två är helt enskilda produktioner.

Tv-serien/filmen utspelar sig i Korea under Joseon dynastin (vilket inte säger så mycket då den sträckte sig från 1392 – 1897 men teknik och vapen gör att vi troligen snackar sent 1500 tal….kanske). Det kungliga palatset kokar av intriger och skurkaktiga rådgivare gör sitt bästa för att röja bort den rättmätiga tronarvingen för att få sätta sina sympatisörer på tronen. I sin iver att nå sina mål (i Rampant avsiktligt, i Kingdom oavsiktligt) ser de till att sprida en smitta som förvandlar folk till zombies (snabba och riktigt räliga). Det är nu  upp till den rättmätige tronföljaren  och tillika prinsen  att stå upp för sitt folk och försvara dem mot den växande horden odöda samtidigt som han måste bekämpa landets inre fiender.

Ska man jämföra de två är Kingdom överlägsen Rampant på alla fronter men det beror nog främst på att Kingdom har mer stålar samt är en tv-serie som gör att man kan brodera ut handlingen mer (vill här påpeka att serien inte är klar utan sista avsnittet slutar i en rejäl cliffhanger). Kingdom känns också lite mer anpassad till västerländsk publik då man tonat ned den koreanska förkärleken till ”dratta på ändan humor”. De är båda sevärda men sex timmar Kingdom slank ned avsevärt lättare än två timmar Rampant. Den förstämda har mer flow i storyn, bättre skådisar och framför allt snyggare kläder för jädrans vilka kreationer hovet i Korea hade, för att inte snacka om hattarna folk har på huvudet de är helt makalösa.

Båda verken är spännande men Kingdom vinner även här då man s.a.s investerat mer i rollfigurerna, i Rampant introduceras folk till höger och vänster och av och till har jag lite svårt att veta vem som är vem då en hel del rollfigurer bara hoppar in i handlingen för att bli zombiemat fem minuter senare.

Mitt omdöme blir: Se båda men om man bara vill se en ta då Kingdom med brasklappen att man får vänta till 2020 för en fortsättning.

Regi:

Rampant: Sung-hoon Kim

Kingdom: Seong-hun Kim

Rampant: 5/10

Kingdom 8/10

Captain Marvel (2019 USA)

Nu får vi (äntligen?) svaret på vem det var Nick Fury kallade på i slutet på förra filmen med Avengers som slutade så olycksaligt. Vers är en Kreekrigare, en utomjordisk ras som ligger i krig med de ondskefulla skrullerna. Vers plågas av syner som gör att hon undrar över sin bakgrund. Under ett uppdrag tillfångatas Vers av skruller och hamnar på planeten C-53 dvs jorden. Där gör hon gemensam sak med SHIELD översten Nick Fury för att stoppa skrullernas ondskefulla planer samtidigt som hon får svaren på sin bakgrund.

Precis som med Black Panther tjatas det i media mer om könet/etniciteten på filmens huvudrollsinnehavare än själva filmen och precis som i fallet med Black panther ger jag fullständigt faen i vilken hudfärg eller vad skådisarna har mellan benen bara de levererar.

Brie Larson spelar huvudrollen och det lyckas hon bra med, att sedan Captain Marvel inte hör till de mest intressanta superhjältarna är en annan sak men filmen duger  för en stunds förströelse, en typisk mellan MCU-film. Det finns en hel del att gilla i rullen. Filmen har ett bra tempo och blir aldrig tråkig å andra sidan blir den inte heller speciellt spännande som t.ex Civil war eller förra filmen med The Avengers.

Det jag fasade lite för var CGI-föryngringen av Nick Fury och agent Coulson (något som var nödvändigt då filmen utspelas på 90-talet) men man lyckas bra med att föryngra Fury, i fallet Coulson fick jag botoxvibbar men han är å andra sidan inte med speciellt mycket i filmen. Captain Marvel är kanske ingen skrattfest men jag fick sitta och skrocka lite av och till i biomörkret och det är alltid något.

Mitt enda problem med filmen rörde en sak jag inte kan avslöja då det blir en spoiler. Ett problem som egentligen inte spelar någon större roll för folk som inte läst serierna. Jag hör inte till de nördar som går i taket om man ändrar på originalet. Oftast blir ändringarna bra och ibland till det bättre. Om man däremot gör ändringar som blir till det sämre och som innebär framtida missade chanser på en eventuellt kommande bra story blir jag aningens irriterad. Nu var inte ändringen i Captain Marvel av Mandarin klass (Iron man 3) men lite solk i bägaren blev det allt, men som sagt har man inte läst serien spelar det absolut ingen roll. Problemet ligger nog mer hos mig än potentiella biobesökare som fördrivit sin fritid med vettigare saker än att läsa serier. Vill man ha lite rymdaction varvad med 90-tals nostalgi och en gnutta humor är Captain Marvel ett ganska så bra bioval.

Regi: Anna Boden, Ryan Fleck

Betyg: 6/10

Cold pursuit (2019 Storbr)

Snöröjaren Nels Coxman är en hedersknyffel som har ett bra liv i den lilla skidorten som ligger i Colorado. Hela hans liv rasar samman när hans son hittas död av en överdos heroin. När Nels får reda på att sonen inte dött för egen hand utan blivit mördad  viger han nu sitt liv åt att hämnas på sonens mördare. Han nöjer sig inte med de som gav sonen den dödliga överdosen, hans slutmål är Denvers ledande gangsterboss Viking som ytterst är ansvarig för sonens död.

Nils Dickman heter här Nels Coxman och bor i USA istället för i Norge annars är det mesta sig likt när det gäller denna nyinspelning av den norska filmen Kraftidioten vilket kanske inte är så konstigt då det är samma regissör till båda filmerna. Vid en jämförelse vinner den norska filmens maffiaboss som är mer underhållande än sin amerikanska motsvarighet å andra sidan består Vikings konkurrenter av av ett gäng amerikanska urinnevånare som ger filmen en extra krydda. Neeson eller Skarsgård i huvudrollen? Det går på jämt ut, båda är stora sammanbitna män som fyller sina snöpjäxor väl. Det jag däremot inte gillade i nyinspelningen är att Nels fru försvinner ut ur handlingen, något som gör att filmen tappar lite. Summa summarum spelar det inte så stor roll vilken av versionerna man ser – de är ungefär lika bra.

Det som gör att Cold pusuit sticker ut lite från andra filmer i genren är att alla inblandade med undantag från Nels och hans fru är mer eller mindre knepiga. Ofta är det små detaljer som att Viking är helt besatt av hälsomat eller att stadens polischef är helt omedveten om att hans lilla håla utgör navet i Klippiga bergens knarkhandel. Detta gör att filmen får en lätt surrealistisk touch. Filmen har även en torr humor som jag uppskattar.

Hade jag inte sett Kraftidioten tidigare hade nog betyget blivit högre då jag i och med detta inte fick bli positivt överraskad av filmen. Den blev istället en positiv bekräftelse.

För första gången (för mig i Karlstad) så stördes biovisningen av grupp 20 + som hade svårt att hålla käften men övriga biopubliken visade vart skåpet ska stå och vrålade med unison stämma att de skulle tyst. De valde då att lämna föreställningen för att leka ute i vestibulen.

Regi: Hans Petter Moland

Betyg: 7/10

 

Velvet buzzsaw (2019 USA)

Efter att ha sett skräckkomedin Velvet buzzsaw är det bara att inse att Jake Gyllhaal är den okrönte mästaren i att krama armbågar. I denna film spelar Gyllenhaal konstkritikern Morf Vandewalt. Dagarna består i vad kulturfolk vanligtvis verkar sysslar med, kindpussar, floskler, sprida tomma komplimanger samtidigt som man pratar skit om de som inte närvarande. En ärelysten assistent, Josephina,  kommer över ett stort antal målningar från en avliden konstnär. Tillsammans med sin chef Rhodora Haze prånglar de ut målningarna till en beundrande allmänhet samtidigt som Morf skriver på konstnärens biografi. Ju mer Morf undersöker dennes historia desto obehagligare verkar konstnären vara. När folk som haft med målningarna att göra börjar stryka med på de mest gruvliga vis börjar den armbågskramande konstkritikern undra om det inte vilar en förbannelse över konstverken.

Det här var en mycket roande film som tilltalade mig hel hel del. Det är Dan Gilroy som skrivit och regisserat filmen, han har även gjort den mycket sevärda Night crawler som kom 2014. Om man ska jämföra de två är Velvet buzzsaw en lättsammare film men den svarta humorn och ironin från Night crawler återfinns även här. Skådisarna är bra och Gyllenhaal är mycket bra i rollen som konstkritikern Morf som är en mycket ambivalent människa. Samtidigt som han slaktar konstnärer med sin kritik och uttalar sig om konst utan att darra på manschetten är han likväl ängslig och osäker på sig själv som människa  något som Gyllenhaal gestaltar bra med en underhållande kroppsspråk. Rene Russo och Toni Colette är även de roande som samvetslösa gallerister, ja hela ensemblen är en underhållande skara som infriar alla fördomar om kulturfolk man (jag) har. Skräckmomenten är kanske inte speciellt rysliga då filmen är avsevärt roligare än spännande men det är en underhållande touch i filmen med levande konstverk.

Klart sevärd blir mitt korta omdöme

Regi: Dan Gilroy

Betyg: 7/10

Glass (2019 USA)

Stackars M. Night Shyamalan, han fick en stor hit med Det 6:e sinnet och sedan har det sakta men säkert gått utför. Varje ny film var lite sämre än den föregående och han nådde botten med The Happening och stannade där. Senaste decenniet har han inte haft det så lätt när det rör filmens värld. Hånad, utskrattad och uträknad (det många verkar missa är att folk trots allt gått och sett hans filmer då alla filmer förutom Lady in the Water gjort en ganska så bra vinst) trodde man att hans dagar var räknade men så kom The Visit som mottogs ganska väl och Split blev än mer uppskattad speciellt då slutscenen länkade samman denna rulle med Unbreakable som kom för 19 år sedan. Frågan var nu om Shyamalan skulle infria förhoppningarna med filmen Glass som är en direkt fortsättning på Split.

För att till fullo uppskatta Glass bör man ha sett Unbreakable och Split. Klart att man kan se filmen utan att ha kollat in de tidigare filmerna men det blir en fylligare historia om man har dessa i ryggen. Efter händelserna i Split härjar The Beast på Philadelphias gator. David Dunn är honom på spåren när de båda infångas av polisen och hamnar på ett hem för mentalsjuka under ledning av en psykiatriker som specialiserat sig på folk som tror att de är superhjältar. På institutionen finns också en neddrogad Elijah Price (Mr. Glass) frågan är bara hur neddrogad han är och vad har egentligen psykiatrikern för agenda? Många frågor men alla svar ges innan filmens slut.

Klart jag hade stora förväntningar på denna rulle då jag gillar både Unbreakable och Split. Jag var också förberedd på att filmen inte skulle bli en CGI-fest a la´ MCU då  Shyamalan är en stillsam historieberättare. Hans filmer är ganska långsamma och han brukar inte använda sig av storslagna scener. Nu är det som så att jag är förtjust hans regi och det har nog varit den främsta anledningen till att jag troget sett nästan alla hans filmer på bio. Glass var inte en besvikelse och jag gillade de vägar historien tog men jag hade kanske väntat mig lite mer än vad jag fick. Det är inget wow-ögonblick i filmen och inte heller någon speciellt minnesvärd scen. Filmen lunkar på i två timmar och jag vare sig nöjd eller missnöjd. Jag kan känna att regissören skulle kunnat utnyttjat sin story bättre och att han är lite väl förtjust i att låta James McAvoy spela upp alla sina olika personligheter framför kameran. McAvoy torde ha haft sitt livs stund men som tittare kan jag tycka det blir lite tjatigt i längden, jag har redan sett detta i Split. Filmen duger vare sig mer eller mindre.

Regi:M. Night Shyamalan

Betyg: 6/10

Sofia var inte riktigt lika nöjd.