Netflixfilmen Fractured har ungefär samma upplägg som filmen Flightplan med Jodie Foster med den skillnaden att den förra är en avsevärt bättre film och den senare har avsevärt bättre skådisar. På väg hem från ett misslyckat Thanksgivingfirande råkar dottern i familjen ut för en olycka. Föräldrarna tar ungen till närmaste sjukhus där mamman och dottern åker till röntgenavdelningen medan pappan slår sig ned i väntrummet. Tiden går och när pappan frågar varför de dröjer får han beskedet att sjukhuset aldrig har tagit emot hans dotter.
Som sagt, man har sett upplägget förut men detta är en genre jag gillar. Det som gör att Fractured sticker ut lite extra är känslan av att man inte riktigt vet vart man har berättelsen. Historien slingrar sig fram som en orm och jag vet inte vad jag ska tro. Ibland undrar jag om huvudpersonen är galen för att i nästa stund sitta och nicka för mig själv i tv-soffan för att tro att jag räknat ut hur konspirationen hänger ihop.
Fractured är en film som efter den inledande presentationskvarten rullar på i full fart och jag drogs in helt i historien. Ibland håller inte historier av detta slag ända in i mål och slutet blir lite av en nödlösning men Fractured håller måttet hela vägen intill sista bildrutan. Filmens svaga kort är väl skådespelarna, de gör inget dåligt jobb men Sam Worthington bär hela filmen på sina axlar i rollen som pappan, en uppgift som i hans fall blir svårt. Han är inte dålig och gör det han ska men är Worthington inte lite träig och intetsägande som skådis? Klart rekommendabel thriller där jag får tack Sofpodden för tipset.
Regi: Brad Anderson
Betyg: 7/10
När den första filmen kom för ganska så precis tio år sedan gav den ett fräscht intryck. Det var en komedi om en gäng individer som slog sig samman efter en zombieapokalyps. Tio år senare känns konceptet inte lika fräscht längre. Efter en halvtimme har jag tröttnat på alla rollfigurerna, de tillför inget nytt, Woody Harrelson skriker och gapar, Emma Stone är butter och Jesse Eisenberg är …. Jesse Eisenberg. Filmens handling är i det närmaste obefintlig och är inte så mycket att orda om.
Pizzabudet Samantha gör sin första dag på jobbet och då filmen utspelar sig i kapitalismens hemland har hon en usel lön och hoppas kunna tjäna in stålar på 
På väg till San Diego korsar en bror och hans gravida syster den amerikanska prärien. När de stannar för en kort paus hör de en pojke som ropar på hjälp från ett stort fält bestående av högt gräs. Paret hörsammar ropet på hjälp och går ut på fältet som verkar ha märkliga egenskaper där både tid och rum inte är att lita på och snart är de hoppkost vilse. De upptäcker snart är det inte bara är den vilsna pojken som håller till i gräset.
Sjuksköterskan Kara och hennes familj beståendes av två barn hoppas på en nystart i livet när de flyttar till en liten stad för att hjälpa den MS-sjuke antropologen Walter med sina dagliga bestyr. Familjen flyttar in i ett hus bredvid antropologen men de problem familjen hade innan flytten kvarstår. Kara har förlorat ett barn i en bilolycka och har på kuppen blivit drogberoende. Kontakten med den äldste sonen är allt annat än bra och det tar inte lång tid innan Kara kastar lystna blickar på Walters medicinskåp. Som om inte dessa problem var nog så har Walter har fått ett nytillskott till sin samling av religiösa ting från världen, en kruka vars innehåll är en ond ande som manifesterar sig som en riktigt maffig spindel stor som ett bildäck. The stage i set eller vad man nu säger säger på engelska.
Brightburn är förvillande lik myten om Stålmannen – åtminstone till en början. Paret Tori och Kyle Beyer är barnlösa men en kväll störtar ett rymdskepp på deras marker. Skeppet innehåller en unge som paret ”adopterar” och allt är frid och fröjd i si så där en tio år. Pojken som bär namnet Brandon visar sig vara en svärmorsdröm men efter att ha plågats av mardrömmar en natt där han hör röster ändras hans beteende samtidigt som han börjar uppvisa övermänskliga krafter. En kombination som inte bådar gott för omgivningen.
Jag har alltid varit svag för Arthursagan men jag brukar oftast bli besviken på filmer som baseras på denna med undantaget för John Boormans Excalibur. När Steffo talade sig varm för filmen The Kid Who Would Be King på Snacka om film spetsade jag öronen lite extra. Att regissören hette Joe Cornish gjorde det hela än intressantare då hans förra film Attack the block var både bra och originell.
I Alan Moores berättelse The Killing Joke konstaterar Jokern att ett tillräckligt dålig dag kan driva vem som helst galen. Om Jokern har rätt eller fel kan diskuteras men i filmen Joker har Arthur Fleck inte haft en dålig dag, hela hans liv har varit en enda lång tragedi. Han hoppas kunna slå igenom som stand-up komiker men hans skämt är inte speciellt roliga. Han lider av vaneföreställningar, tar sju sorters mediciner (de hjälper inte tycker han), bor i en sunkig lägenhet tillsammans med sin något instabila mamma och har ett halvdant jobb som inhyrd clown. Klart att det förr eller senare kommer brista för Fleck och det rejält.
Jag och Tarantino kommer inte alltid riktigt överens, av hans tidigare åtta filmer är hälften riktigt bra och den andra hälften varierar från aptråkig till ”den här rullen har jag sett för sista gången”. Jag drog mig i det längsta för att se hans senaste alster framför allt då beskrivningarna av filmen i det närmaste gav sken av att det var ett tre timmars långt Seinfeldavsnitt (dvs filmen handlade om ingenting). Men då Tarantino är en regissör som gör sina filmer från ax till limpa anser jag att detta bör premieras i en tid då alltför många filmer i dagens Hollywood görs med tanke på leksaksförsäljning, uppföljare, reboots eller BOATS och tog mig en titt trots allt.
I den senaste och sista (?) filmen om den ärrade Vietnamveteranen John Rambo tar han sig an landet Mexiko. Filmen startar med att Rambo lever ett stilla liv på landsbygden tillsammans med sin fars hushållerska och dennes barnbarn Gabrielle. Jag får erkänna att jag är lite osäker på hur han hamnade här och de eventuella släktförhållandena men egentligen spelar det inte så stor roll. Det som spelar roll är att Rambo ser Gabrielle som sin dotter och hon honom som sin plastpappa. Gabrielle vill dock åka till Mexiko för att söka upp sin biologiska far. Mormor och Rambo protesterar men det är för döva öron och tjejen drar till Mexiko på vinst och förlust. Då hela Mexiko i denna film verkar bestå av mänskligt avskräde går det som det går -illa- och Rambo far söderut för att ställa saker och ting till rätta.
I framtida ordböcker skulle ordet träsmak kunna illustreras med en bild på postern till Det 2. Redan 45 minuter in i filmen började min röv att värka och då var det två timmar kvar. Som ni förstår var detta inte en trevlig filmupplevelse. Regissören lyckades relativ bra med första filmen även om den inte var SÅ bra som en del hävdar (tycker jag) men här tappade han bollen totalt.
Ännu en film om en bröllopsdag som inte är helt lyckad men Ready or not är både muntrare och avsevärt blodigare än On Chesil beach. Grace har gift in sig i den svinrika och något excentriska familjen Le Domas. Hon har en och annan gymnastik aktivitet i tankarna när det rör den första natten tillsammans med sin make Alex. Det blir fysiska aktiviteter men av ett annat slag då alla ingifta i familjen måste spela ett spel samma dag de gifter sig. Slumpen avgör leken/spelet och Grace drar kortet kurragömma. Vanligtvis en ganska så oskyldig lek men i familjen le Domas regi har man en liten slutkläm på leken: Blir du hittad tas du av daga.
Under Halloween besöker ett gäng ungdomar traktens lokala spökhus. Legenden gör gällande att familjen spärrade in sin dotter i huset då hon var ”annorlunda”. Under upptäcktsfärden stöter ungdomarna på ett hemligt rum och det verkar som att legenden var sann. Dumt nog tar en i sällskapet med sig en bok. Naturligtvis bär boken på en förbannelse, den skriver berättelser som slår in och det är inte några trevliga historier som uppdagas. I var och en av berättelserna finner sig en av de ungdomar som var i spökhuset när boken stals och de möter alla ganska så varierande öden. Den krympande skaran måste nu försöka häva förbannelsen innan de får en alldeles egen historia.
Mänskligheten har förstört planeten och det verkar vara kört för vår fortsatta existens. I ett underjordiskt komplex lever mänsklighetens hopp om fortlevnad vidare i form av en massa foster som övervakas av en robot. I am mother startar med att roboten väcker ett av fostren till liv. Mother som roboten kallas uppfostrar flickan vars främsta uppgift är att ta hand om de övriga fostren som ska väckas till liv. Så en dag knackar det bokstavligen på dörren och en annan människa träder in i skyddsrummet. Hon har en lite annorlunda version om vad som finns därute än vad Mother berättat.