A Rainy Day in New York ( 2019 USA)

Woody Allens senaste rulle fick inte biopremiär av skäl jag inte tänker diskutera här. Jag tar mig an filmen och lämnar MeToo diskussionen därhän för denna gång.

Collegestudenten Gatsby har planerat en romantisk helg i New York med sin flickvän Ashleigh i samband med att hon ska intervjua en regissör för skoltidningen. Intervjun ska bara ta en timme så paret har resten av helgen på sig att gå på pianobarer, åka häst och vagn och annat som man nu gör i The Big apple när man är förälskad. Det blir inte riktigt som någon av de två tänkt sig och helgen blir allt annat än romantisk.

Allen har ofta en hög lägsta nivå, åtminstone har det varit så bland de 15 – 20 tal filmer jag sett av regissören. A Rainy day in New York kanske inte hör till hans mest minnesvärda filmer men den har en sak som gör att den lyfter lite extra för mig nämligen Elle Fanning i rollen som Ashleigh.

Bland det roligaste jag vet på film är korkade människor och Ashleigh är kanske inte direkt  korkad men hon är så naiv att klockorna stannar. Jag brukar inte skratta men när Ashleigh öppnar käften skrattade jag till högt ett par tre gånger under filmens gång. Vad jag förstått är Elle Fanning en skådis som är lite i ropet något jag kan förstå efter att ha sett henne i dagens film och framför allt i HBO-serien The Great. Gatsby spelas av Timothée Chalamet en annan skådis som jag förstått också är i ropet. För mig är han nog mest en fladdrande lugg med kisande ögon och är i mina ögon utbytbar. Däremot  var Selena Gomez  i rollen som Gatsys kaxiga vän Chaz en positiv överraskning.

A Rainy day in  New York var en både mysig och rolig film iofs med fjäderlätt handling men måste allt vara så komplicerat ibland räcker det enkla en bra bit. Jag fick i alla fall mersmak på att se fler filmer av Woody Allen. Jag har en hel del att välja på.

Regi: Woody Allen

Betyg: 7/10

Blood Vessel (Australien 2019)

Skräckfilmer från Australien har ofta det där lilla extra då man aldrig riktigt vet hur de ska sluta så när det dyker upp film i den genren från ”down under” blir jag extra nyfiken.

Blood vessel utspelar sig i slutet av andra världskriget. Ett av de allierades skepp har sänkts och de överlevande är en brokig och grälsjuk skara som driver runt på havet i en flotte. När ett tysk skepp dyker upp bordar de båten på vinst och förlust. Man hittar ingen levande person på båten men däremot en himla massa lik och det verkar som båtens kapten tagit kål på sin besättning för att sedan avsluta sitt liv. De skeppsbrutna har snubblat över ett mysterium som ganska snabbt får sin otrevliga lösning.

Har man kollat in ett gäng skräckisar vet man ganska snart hur allt hänger samman, Däremot har jag ingen aning om hur det ska sluta då filmen som sagt är australiensk och allt som oftast händer det att de inte spelar efter regelboken. Då de överlevande inte direkt är BFF är det inget sammansvetsat gäng som möter faran och innan de har s.a.s organiserat är det mer eller mindre i sista stund. Filmen var faktiskt lite småspännande av och till. Det enda jag hade önskat var att de fått igång båtens el då det är en ganska så mörklagd film.

Ett plus är att man valt att skippa CGI, alltid uppskattat, även om filmens monster hade en lite annan design än vad jag var van vid så funkade det. Bra tempo och helt ok skådisar gör att filmen är klart godkänd och subgenren övergivna skepp (vad kan ha hänt?) är jag ganska svag för.

Regi: Justin Dix

Betyg: 5/10

Scheme birds (2019 Sverige/Storbr)

Gemma är 18 år och bor staden Motherwell (Skotland) hos sin farfar då pappan sitter i fängelse och mamman är drogmissbrukare. På fritiden som varar dygnet runt då hon inte verkar ha något jobb pysslar Gemma med sin farfars duvor, boxas, super, slåss och hänger med sin pojkvän. Naturligtvis blir hon gravid och ska nu leka mamma, pappa barn tillsammans med sin pojkvän i en lägenhet som hon fått av socialen.

Dokumentären sätter ribban direkt då man får se Gemma som tränar samtidigt som hon har en cig i munnen, lite som att äta chips på gymmet. Hennes farfar verkar vara den enda stabila punkten tjejen har men iom graviditeten går det utför med den relationen och eländet slutar inte där. Turligt nog verkar Gemma ha en aningens högre drivkraft än sin kompisar och inser att hon på något vis måste ta sig ur denna miserabla miljö. Scheme birds slutar inte helt i moll utan med en liten halvnot i dur.

Scheme birds var en film som för ovanlighetens skull påverkade mig oväntat mycket under titten. Efter en kvart hade jag lite smått ångestont i magen och den känslan satt kvar resten av rullen. Bara en sådan sak som att jag tänker på filmen i grått trots att den var i färg beskriver min känsla av filmen. Kanske för att Gemma trots sina brister verkade vara en någorlunda schysst tjej speciellt med tanke på hennes historia och omgivning. Även hennes kompisar öden är inte de roligaste och man funderar över hur det kan vara så här i ett av världens rikaste länder. Jag gör mig inga illusioner om att det inte finns liknande människoöden i vårt land vilket gör det hela än mer beklämmande. En del recensenter har gnällt över att ”det är väl bara att ta sig kragen”. En diskussion jag inte tänker ta här och nu. Det enda jag kan säga om det påståendet är att det är lättare sagt av en som har det på det torra än när man sitter i skiten.

Dokumentären är gjord av en svenska och (antar jag) skotska. Dokumentären är inte helt oklanderlig då vissa scener känns iscensatta och filmens deltagare inte är helt bekväma med kameran. Jag får även intrycket av att huvudpersonerna fått instruktioner om vad de ska tala om så en del scener känns lite konstlade. Trots denna invändning är detta en mycket bra dokumentär men kanske inte till fredagsmyset. Jag är också glad över textningen. Var det verkligen engelska som talades?

Det börjar bli hög tid att stuva om i 2019 årsbästa lista iom denna film och några andra.

Filmen ligger uppe på SVT Play

Regi:  Ellen Fiske, Ellinor Hallin

Betyg: 8/10

You Don’t Nomi (2019 USA)

Efter att ha sett Showgirls vart jag väldigt konfunderad över detta magplask till film. Jag hade många frågor men inga svar. När så dokumentären om filmen dök upp på Cineasterna hade jag förhoppningen om att få några svar hur/varför filmen blev som den blev.

Dokumentären handlade tyvärr inte speciellt mycket om hur filmen blev till utan istället vad folk tycker om den. Man har inte fått någon som varit ansvarig för Showgirls att ställa upp i dokumentären vilket gör att det egentligen bara är massa tyckande om filmen.

 

Lite klokare blev jag trots allt. Man ger en biografi om Verhoeven och ger en tolkning över hans ambitioner när det rör hans amerikanska filmer, alla är satirer över det amerikanska samhället som regissören ogillar, en och annan filmkritiker ger sin tolkning av filmen och en del citat från folk i produktionen droppas.  Kyle MacLachlan säger att man fick instruktioner att ”ta i extra” när man agerade ( mao spela över ) men då det är citat och inga intervjuer finns blir det av naturliga skäl inga följdfrågor. Det skulle ha varit intressant att veta varför alla skulle spela över. Vad var tanken bakom detta?

Filmen består mest av massa påståenden som ganska ofta motsäger varandra.  Ena stunden hävdar någon att Verhoeven avskyr kvinnor, någon annan att han är en mästare att skildra kvinnor på film. Som ni förstår består You don´t Nomi av enda pyttipanna av åsikter.

Trots detta något förvirrade koncept är filmen inte tråkigt det var ganska roande att ta del av alla åsikter under dokumentärens gång men värst klokare blev jag verkligen inte. För att fylla ut speltiden(?) får en för mig okänd skådis som turnerar runt med musikalen Showgirls (japp den finns) väldigt mycket speltid att kackla om sitt liv och sin musikal (som jag inte ens skulle se om jag så blev bjuden). Även en dragshowartist får promota sin show Showgrils (som jag inte skulle se ens om jag så fick betalt). Dessa två personers åsikter är obefintliga för filmen och det enda de ger mig är att jag inser att det går att göra sämre saker än filmen Showgirls.

En roande dokumentär men speciellt bra är den inte. Däremot har jag fått span på en ny dokumentär Godess som borde komma ut nästa år. DEN filmen kanske ger mig svar på varför Showgirls blev som den blev.

Regi: Jeffrey McHale

Betyg: 4/10

Woman (2019 Frankrike)

I ett projekt har man intervjuat 2000 kvinnor från femtio olika länder. Kvinnorna har berättat om allt möjligt. Det är berättelser om rädsla, övergrepp, arbete, kärlek, första gången och annat som hört deras liv till.

Nu innehåller inte filmen 2000 intervjuer utan man har valt ut en antal kvinnor som får komma till tals. Det är en blandad kompott av människor: Urinvånare, karriärkvinnor, studenter, bönder osv. Till en början blev jag lite frustrerad då kvinnorna framträdde utan namn eller att man inte heller fick veta från vilket land de kom. Automatiskt började jag försöka luska ut varifrån de kom. En bit in i filmen slutade jag med detta och fick en insikt att det egentligen inte spelade någon roll då det är deras berättelser som är det viktiga inte varifrån kvinnorna kommer.

Många av berättelserna är hemska (våldtäkter, syraattacker), beklämmande, eller sorgsna men det det fanns även roliga och hoppfulla historier. Tre historier etsade sig fast: En kvinna som berättar om saknaden om sin man, en tjej som minns när hon inte längre fick gå i skolan då pengarna skulle gå till hennes brors utbildning samt en kvinna som berättar om sin vardag och allt hon måste tänka på. De två förstnämnda gjorde att det blev lite smådammigt i rummet den sistnämnda fick mig att inse att det är en hel del saker jag slipper tänka på jämfört med henne.

Det som var slående när man fick ta del av alla historier var att de flesta verkade positiva trots allt elände som en del hade varit med om och många utstrålade en livsglädje och hade förhoppningar om framtiden. Woman blev för mig en liten vitamininjektion och en film jag inte riktigt kunnat släppa sedan titten.

Regi: Yann Arthus-Bertrand, Anastasia Mikova

Betyg: 8/10

Sea fever (2019 Irland)

Fiskarbåten med det välklingande namnet Niamh Cinn Óir, har sett bättre dagar. Om inte nästa fisketur blir lyckad är det kört för fiskaren Gerard och hans familj. För att få in lite extra pengar har man tagit med en student Siobhán som ska ta prover ute på havet. Ute till havs krockar båten med en okänd livsform. Varelsen ser ut som ett mellanting av en bläckfisk och en manet och håller fast båten. Besättningen är rådvill men problemet löser sig av sig självt och man fortsätter att fiska ovetandes om att varelsen lämnat kvar en obehaglig överraskning åt besättningen.

Lite vattenskräck så här i sommartider skadar aldrig. Sea fever var en relativt positiv överraskning. Buttra sjömän, vattenvarelser, mintblått slem med lätt touch av The Thing var en ganska så trevlig kombination. Filmen rullar på bra och när man väl hamnat till havs och alla inblandade presenterats tappar berättelsen aldrig fart. Trots att man är på öppet vatten lyckas regissören med att skapa lite klaustrofobisk stämning på båten iom att besättningen är fast på skeppet och kan av skäl jag inte nämner här lämna det. Filmens problem är att den kanske aldrig riktigt blir så där spännande som jag hade hoppats men i gengäld så har den en historia som lyckas hålla intresset vid liv ända in i slutet och med klart godkända skådisar.

Regi:  Neasa Hardiman

Betyg: 5/10

The Vast of Night (2019 USA)

Än en gång rekommenderade lillebror en film men denna gång blev utfallet avsevärt bättre än spektaklet Aquaslash.

Fay arbetar som växeltelefonist i en liten stad. Under sitt kvällspass hör hon en märklig signal som kommer från både radion och telefonledningarna. Hon ringer sin kompis Everett som jobbar på den lokala radiostationen. Då filmen utspelar sig under 50-talet är kommunistskräcken närvarande och de två tror att det kan vara någon hemlig Sovjetisk signal. Everett lägger ut signalen över radion och hoppas att någon kan ringa in och förklara vad ljudet betyder.

The Vast of Night gjordes för 700 000 dollar av regissören  Andrew Patterson. Än en gång går talang  före pengar. Vi snackar inte om något mästerverk men för den knappa summan har regissören knåpat ihop en stabil film som till en början är ganska så mysig men tar en allt obehagligare vändning allt eftersom handlingen utvecklas. Det blir kanske inte direkt spännande men jag blir nyfiken på vilken väg historien ska ta och mina tankar vandrar till tv-serierna The Twilight zone eller varför inte The X-files? Patterson har troligen inspirerats av den förstnämnda tv-serien då filmen start påminner en hel del om The Twilight zone.

Naturligtvis kan inte Patterson brassa på med alltför stora effekter men han anpassar sin historia efter budgeten och filmen känns vare sig billig eller ofärdig. Det är även med en imponerande kameraåkning som bara den gör filmen sevärd.

The vast of Night är inte någon wow upplevelse men filmen passar perfekt som sommarnattsrulle och jag hoppas på fler filmer från regissören.

Regi:  Andrew Patterson

Betyg: 6/10

Aquaslash (2019 Kanada)

Regissören  Renaud Gauthier verkar ha haft en enda ide han vill filmatisera nämligen Klintbergaren att någon illvillig djävul kilar fast ett vasst föremål i en vattenrutschbana för att folk ska skada sig. En ide som inte räcker värst långt men uppenbarligen kan man med lite god vilja bygga en hel långfilm på detta samt ge ett klatschigt namn: Aquaslash. Jag inte kan motstå en film med detta namn speciellt inte efter att min illvillige lillebror hintar om filmen och vet precis vilka ord han ska använda för att jag ska bli lockad att se spektaklet.

Av tradition sker skolans avslutningsfest på ett halvsunkigt vattenland. Skillnaden är att detta år har någon sinistra planer och gillrar en fälla alldeles lagom till den årliga kapptävlingen i vattenrutschbanan där prispengen är på 500 dollar!  Filmen börjar med det traditionella slashermordet av ungdomar som har sex på ovanliga platser – denna gång på toppen av vattenrutschbanan. Resten av speltiden är en enda lång utfyllnad i väntan på finalen med en himla massa konstiga rollfigurer som gestaltas av mediokra skådisar,

Då Gauthier som sagt har en scen att bygga sin långfilm kring måste han fylla ut tiden med något och det blir en förunderlig soppa han fixat ihop. Man kan knappt skilja de vuxna från ungdomarna då Aquaslash är en film där vuxenvärlden mentalt gjort sorti. Ägarna till vattenlandet ligger med skolungdomarna, delar ut knark samt står för en och annan misshandel. Skolungdomarna i sin tur festar och ligger runt som att det inte vore någon morgondag. Efter ett tag blandar jag mer eller mindre ihop alla rollfigurer och vet till slut nästan inte vem som gör är vem eller varför de gör som de gör. Ett smakprov på denna surrealistiska stämning är en förälder som smyger runt i buskarna och plötsligt har en bisarr hummermiddag med en av parkens ledare utan någon vidare förklaring. Ja detta var en film som satte griller i huvudet på mig. Den är så konstig att jag inte riktigt kan ge den bottenbetyg även om den förtjänar det.

Regissörens första film Discopathe handlar om en kille som blir seriemördare p.ga diskomusik om nu någon skulle få mersmak på filmer gjorda av  Renaud Gauthier.

Regi: Renaud Gauthier

Betyg: 2/10

Midway (2019 USA)

En av de stora vändpunkterna under det andra världskriget var slaget vid Midway 1942 då den amerikanska flottan besegrade den japanska. Efter detta slag var Japan på reträtt i Stilla havet. Klart att jänkarna ska göra film på denna ärorika stund i sin historia.

Filmen startar redan i slutet av 30-talet och betar sedan av Pearl harbor, Doolittles räd mot Tokyo för att slutligen komma till Midway. Det är en välgjord film och man skarvar inte värst mycket i historien och det värsta flaggviftandet är nedtonat. Jag skulle nog vilja påstå att filmen är lite väl torr, så torr att jag har svårt att bygga upp ett engagemang vare sig för de medverkade rollfigurerna eller händelserna. Det kanske skulle kunna skyllas på att jag i stort sett har hela händelseförloppet klart för mig men å andra sidan fann jag Valkyria vara rejält spännande trots att jag även där satt med facit på hand.

Midway är dock en välgjord film och har en hel del maffiga scener både på havet och i luften. Jag gillade även att japanerna skildrades som människor och inte som några ondskefulla filurer. Filmen ger tom en förklaring på varför Japanerna anfaller USA och det beror inte på att de har ondskan i blodet. När det rörde Japanerna var det också trevligt att de fick snacka japanska och inte engelska med brytning. Midway är en ambitiös film men någon pulshöjare blev det inte för mig men är man extra förtjust i krigsfilmer kan den nog vara värd en titt.

Regi: Roland Emmerich

Betyg: 5/10

The Wretched (2019 USA)

Efter en incident som resulterade i en bruten arm tillbringar Ben sommaren hos sin pappa. Föräldrarna är nyskilda och Ben är inte speciellt pigg på att tillbringa lovet på främmande ort utan kompisar tillsammans med sin far och hans nya flickvän. Han har ett sommarjobb på sin fars marina men tillräckligt med tid över för att lägga märke till att något står på tok med familjen i grannhuset. Frun beter sig märkligt och hennes man hävdar att de inte har några barn trots att Ben har haft sonen som elev på marinans seglarskola.

Detta var en helt ok skräckis gjord av de för mig okända bröderna Pierce som både skrivit, producerat och regisserat filmen. Även filmens skådisarna var alla nya ansikten men de sköter jobbet fint. Om man bortser från att filmen har lite svårt för att bestämma sig vilken årstid det är (hemma hos Ben är träden kala men på marinan råder det full sommar) så är det en välgjord film som puttrar på i alldeles lagoma 90 minuter. En stor fördel med filmen var att man inte kör med s.k jumpscares utan man förlitar sig på att filmens historia ska vara ryslig vilket den också är. En och annan scen är både obehaglig och spännande. Lägg också till bra specialeffekter och en antagonist som för mig kändes nyskapande så får filmen klart godkänt. En ganska perfekt sommarrysare med en och annan logisk lucka och blandade årstider vad mer kan man begära?

Regi: Brett Pierce, Drew T. Pierce

betyg: 6/10

Bad education (2019 USA)

Roslyn high school firar triumfer när det rör kvalitén på utbildningen. Betygen är höga och avgångseleverna kommer in på ansedda college. Då det är en bra skola stiger priserna på husen i grannskapet och alla, lärare, administration, kommunledning, föräldrar och boende är nöjda. Det anses att det är skolinspektören Frank Tassones förtjänst att det gått så bra. På några år har han lyft skolan och dess anseende. Frank är en karismatisk man som kan namnen på alla elever, leder bokcirklar och är allmänt omtyckt. Trist nog så är allt bara en välpolerad yta och en nyfiken student på skolans tidning kommer att avslöja en riktigt saftig skandal.

Bad education baserar sig på verkliga händelser som utspelade sig på Long Island i början av 90-talet och vad jag förstår så följer filmen verkligheten relativt väl. Filmen som sådan är väl kanske inte något speciellt, det är en rak historia som berättas utan några stora utsvävningar eller effekter men den rullar på i 1:45 utan att bli tråkig och visst myser man lite när en snaskig skandal uppdagas.

Hugh Jackman och Allison Janney i rollerna som Frank och hans medarbetare Pam Gluckin är filmens största behållning. Det är två stabila skådisar som gör det de ska vare sig mer eller mindre.

Möjligtvis så tittar jag på filmen likt fan läser bibeln men vissa saker känns igen i dagens skola där eleverna förvandlats till kunder i en skola där kunskap inte längre är speciellt viktig. Där det viktigaste är att skolan har ett gott rykte och att betygen är höga och problem sopas under mattan. Det är i en sådan miljö som fusk och korruption lätt kan förekomma även om det nog kan vara svårt att förskingra pengar i den omfattning som Frank gör – åtminstone i den kommunala skolan – tror jag.

Regi: Cory Finley

Betyg: 6/10

Vivarium (2019 Irland)

Paret Gemma och Tom har bestämt sig för att köpa ett hus. De hamnar hos en något märklig mäklare som erbjuder dem en visning i ett alldeles nybyggt område. De anländer till ett villaområde där alla husen ser likadana ut. Plötsligt försvinner mäklaren. Paret finner det hela märkligt och beslutar sig för att åka hem men de verkar inte kunna lämna villaområdet. Hur de än kör så hamnar de framför visningshuset igen, bensinen tar slut och de tvingas att övernatta i huset. Nästa morgon ligger det en låda på gatan som innehåller ett barn med en medföljande lapp: ”Uppfostra barnet och bli fria”. Resten får ni kolla in själva.

Vivarium är en film jag haft span på sedan jag läste om den i höstas och som en skänk från ovan fanns den plötsligt en dag hos Cineasterna. Det är en märklig film som kanske inte passar alla. Några direkta svar får man inte men jag anar hur det hela hänger ihop mycket med hjälp av min dotter som jag resonerade med efter filmens slut.

Filmen spänner över hela skalan, den är bitvis rolig, gripande, absurd men främst skräckinjagande. Trots illgöna gräsmattor och knallblå himmel vilar det ett obehag över hela filmen som även bjuder på ett par tre riktigt rysliga scener samt en av filmhistoriens räligaste ungar. Filmen hade kunnat misslyckats med fel skådisar i huvudrollerna men både Imogen Poots och Jesse Eisenberg  fixar sina roller galant när de pendlar mellan hopp och förtvivlan.

För mig blir Vivarium en av förra årets bättre rullar och regissören samt manusförfattaren Lorcan Finnegan är en person jag i fortsättningen ska hålla span på.

Regi:  Lorcan Finnegan

Betyg: 9/10

Alita: Battle Angel (2019 USA)

Den här filmen var jag mycket tveksam till. Det gjordes rejält med reklam för filmen på bio och regissören Robert Rodriguez hade tom spelat in ett litet tal där han berättade hur fantastisk filmen var. När man lanserar en film så här mycket får jag känslan av att filmmakarna är desperata och gör allt i sin makt för att sälja in en dyr men undermålig produkt. Resultatet blev att jag var rejält less på filmen redan innan den haft premiär och struntade i den. En del filmspanare har dock hyllat filmen så här i efterhand så jag gav den trots allt en chans.

Robotreparatören Dyson Ido hittar en cyborg på soptippen som han startar upp. Cyborgen har tappat minnet och vet inte vem hon är eller varför hon hamnat på tippen. Dyson ger henne namnet namnet Alita efter hans döda dotter. Alita visar sig ha en hel del extraordinära förmågor och hennes förflutna börjar komma ikapp både henne och Dyson i form av en hel hop lejda lönnmördare.

Jag är glad att jag inte såg rullen på bio, nu var den inte så dålig men speciellt bra var den inte heller. En medelmåttig film som duger om man vill slå ihjäl ett par timmar. Jag var inte beredd på att filmen skulle vara så melodramatisk. Död dotter, komplicerade förhållanden, lite tonårsromans och förräderi allt överkletat med så mycket CGI att både Lucas och Jackson torde bli gröna av avund. Just det sistnämnda var ett problem för mig vid titten då filmen gav ett intryck av att vara en blandning av Pixar och vanlig spelfilm. Nu har iofs de flesta filmer idag rejält med CGI-effekter ibland funkar det ibland inte. Denna gång funkade det inte för mig men uppenbarligen för en hel del andra biobesökare. Jag anar att en uppföljare lär komma men då kommer jag nog att passa både på bio och hemma.

Regi: Robert Rodriguez

Betyg: 4/10

 

The Gangster, the Cop, the Devil (Akinjeon) (2019 Sydkorea)

När det vankas Sydkoreanska kriminalare har jag vissa förväntningar då de ofta håller en hög lägstanivå. The Gangster, the Cop, the Devil  (Akinjeon) handlar precis om vad titeln lovar nämligen en gangsterboss, en hetsig polis och en seriemördare vars vägar korsas. Vem av de tre som är the Devil skulle möjligtvis kunna diskuteras.

Polisen Jung Tae-seok  har siktet inställt på gangsterbossen Jang Dong-soo men jobbar i motvind då  Jang skyddas av Jungs korrumperade befäl. Samtidigt skakas staden av en rad mord och Jung anar att en seriemördare är i farten något hans befäl avfärdar. När Jang attackeras av mördaren men klarar sig bildar gangsterbossen och polisen en ohelig allians för att hitta mördaren.

Detta var en rapp film där man snabbt kommer in i handlingen. Det blir kanske aldrig riktigt spännande men då speciellt Jang är en intressant rollfigur blir filmen såpass intressant att man fastnar. Jang som spelas suveränt av Dong-seok Ma har en viss charm men är samtidigt ett brutalt råskinn och är en sådan där typ som jag hat/älskar För mig blir han filmens stora behållning.

Filmen rullar som sagt på trist nog är upplösningen svag och filmen tappar en hel del på slutet men fram tills dess var den klart godkänd.

Regi:Won-Tae Lee

Betyg: 5/10