A Vigilante (2018 USA)

Olivia Wilde spelar här den till en början mystiska kvinnan Sadie. Hon nås på ett telefonnummer och när orden ” I’m looking out the window, and the trucks won’t stop coming.” sägs packar Sadie sin väska och åker till uppringarens adress för att puckla på dennes man. Sadie är en hämnare/hjälpare av kvinnor som far illa pga av sina män. Under filmen får vi bit för bit reda på hennes bakgrund och anledningen till varför hon gör som hon gör.

Filmen var inte helt oäven och Wilde passade bra i rollen som den bittra hämnaren Sadie. Filmen faller dock en bit på utförandet. Man har valt att krångla till en ganska simpel men effektiv historia. Det tog en stund för mig innan jag fattade vilka scener som var i då respektive nutid. Resultatet blev att filmen tappade i tempo då jag fick lägga hjärnkapacitet på att få ihop storyn. Klippningen var väl inte heller den bästa, en del scener bryts abrupt och vid andra tillfällen kommer man in mitt i händelseförloppet. Om det beror på ett konstnärligt grepp eller budgetbesparingar låter jag vara osagt.

Det är ingen fartfylld historia utan en ganska så deprimerande film förlagd i ett grått och sunkigt USA under senvintern. Miljöerna och omgivningarna speglar visserligen Sadies sinne och filmens tema men speciellt muntert vart det i alla fall inte. Berättelsen rör sig framåt i maklig takt men mot slutet hettar det till och blir faktiskt ganska så spännande. En film som är helt ok i min bok.

Regi: Sarah Daggar-Nickson

Betyg: 5/10

Quick (2019 Sverige)

Tomas Quick, Sätermannen, Sture Bergwall, kärt barn har många namn. Det var dock under det första namnet han blev rikskändis. Quick erkände en hel hög av mord under sin tid på Säters sjukhus och då polisen och terapeuterna verkade vara lika tokiga som Quick köpte de hans erkännanden rakt av. Detta ledde till att han dömdes för åtta mord. Det gick några år men så började reportern Hannes Råstam nysta i fallet och upptäckte att det var en hel del som inte stämde. Råstams idoga arbete resulterade i en av Sveriges största rättsskandaler där alla domar revs upp och Quick sattes på fri fot. Filmen Quick handlar om Råstams arbete.

Det finns en hel del i detta fall som är så bisarrt att jag för mitt liv inte kan begripa att det kunde ske. Galna terapeuter, poliser som är bortom allt vad kompetens heter och som grädde på moset troligen Sveriges sämsta försvarsadvokat Claes Borgström. Om det funnits det minsta sans eller vett hade denna historia kvävts i sin lida. En rolig fotnot är att Sveriges enda levande orakel, Leif G.W Persson snabbt var ute och hävdade att hela Quickhistorien var nys och hade tankar på att skriva en bok om eländet men Råstam hann som sagt före.

Filmen som sådan är välproducerad och man har fått med huvudpunkterna i berättelsen. Skådisarna är bra och berättelsen flyter på fint. Det kan möjligen vara lite knepigt att att komma in i handlingen till en början om man inte har några förkunskaper då filmen börjar lite mitt i handlingen dvs efter att Quick blivit dömd och suttit inspärrad några år. Jag anar dock att filmmakarna bedömer att de flesta över 30 vet vem Quick var/är. Det enda som var lite larvigt var att man försöker skänka filmen lite ruggigare stämning. Det är ingenting annat än ett drama men filmmakarna gör sitt bästa för att låta filmen få en aura av någon avart av När lammen tystnar. Säkerligen ett försök att sälja in filmen till en bredare publik.

Regi:Mikael Håfström

Betyg: 6/10

Funhouse (2019 Sverige/Kanada)

En svensk skräckis som inte rekommenderas av klanen Wahlgren kan det vara något? Funhouse är inte en helsvensk produktion. Vad jag förstått  är det svenska stålar inblandade men språket är engelska och som svensk krydda har man kastat  in en av sönerna Skarsgård i en roll. Resultatet? Vi kommer till det.

Åtta stycken realitystjärnor på dekis får ett lukrativt erbjudande. De ska vara med i en Big brother liknande tävling och priset är 5 miljoner dollar. Väl inne i huset verkar allt till en början vara som vanligt men när det är dags för utröstning blir tävlingen aningens annorlunda då den som får lämna huset mister avsevärt mer än en chans till massa dollars. Den krympande deltagarskaran för en kamp mot klockan för att komma ut ur huset med livet i behåll något som verkar stört omöjligt. Samtidigt sänds spektaklet över nätet och myndigheterna gör vad de kan för att spåra sändningen.

Funhouse bryter inte direkt ny mark. Konceptet har gjorts otaliga gången tidigare men jag gillar grundidén med en krympande skara främlingar som måste klara sig ur en massa omöjliga situationer för att klara livhanken. Filmen var oväntat slafsig och en hel del av det som deltagarna utsätts för är ganska påhittigt.

Det som Funhouse tyvärr dras med är att filmen är för lång och skådisarna är riktigt usla (Valter Skarsgård inkluderad) om det beror på manus eller regi eller att man hittat ensemblen på secondhand låter jag vara osagt men stundtals är det så illa spelat att det är en befrielse när de inblandade tas av daga. Kanske inte riktigt vad filmens producenter tänkt sig. Kortare film med bättre skådisar och att man skippat den larviga obligatoriska tvisten i slutet så hade jag nog kunnat jacka upp betyget ett par hack.

Regi:  Jason William Lee

Betyg: 3/10

Last Christmas (2019 Storbr)

Ok det blir en till julfilm på bloggen detta år. Vad jag förstått halvfloppade Last Christmas när den gick upp på bio förra året vilket är lite konstigt kan jag tycka då det är samma sockersörja som presteras i film efter film när det rör denna genre; julfilm/lättsamt drama/romcom. Nu är Last christmas tack å lov någon romcom men det är ett fjäderlätt drama som passerar i revy inför mina ögon. Om det inte vore för den karismatiska Emilia Clarke i huvudrollen hade jag nog stängt av efter en kvart.

Kate är på dekis. Hon driver runt bland olika kompisar i London, dricker för mycket, har engångsligg, undviker sin familj och har ett själsdödande jobb som butiksbiträde i en affär som säljer juldekorationer. Hela hennes situation beror på att hon för en tid sedan genomförde ett hjärtbyte och efter operationen blev deprimerad. Nåväl allt ändras då hon en dag stöter ihop med den lite mystiske Tom. Kan deras möte och växande vänskap göra att Kate uppskattar livet igen, slutar dricka, trivs på sitt jobb och sjunger julsånger tillsammans med sin familj kring köksbordet? Spänningen är olidlig – not! Efter ca 30 minuter har jag hela handlingen klar för mig och se på fan varenda sak infrias. Filmen avslutas med julsång kring köksbord OCH allsång med hemlösa (låten Last Christmas vad annat?). Detta är ingen spoiler då rubbet kunnat räknats ut av en debil tvättbjörn i koma.

Egentligen har jag ingenting emot förutsägbara filmer men när man tar sig an allvarligare ämnen som destruktivt beteende och depression och det ramas in med klämkäcka leenden och George Michaels stundtals bra stundtals olidliga melodier får jag en smak av galla i käften. Allvarliga ämnen kan naturligtvis behandlas på ett lättsamt vis men då krävs det att det görs med både hjärta och hjärna något denna film saknar.

Filmen har några få roliga scener, en bra skådespelarensemble (bortsett från Henry Golding, jag har sett mer karismatiska fiskar i kyldisken hos ICA-handlaren än den skådisen), Emilia Clarke i huvudrollen och ett juldekorerat London är alltid en bonus trots avsaknad av snö. I övrigt hade inte denna sockersörja något att erbjuda.

Regi:Paul Feig

Betyg: 3/10

21 Bridges (USA 2019)

Andre är en rättrådig snut som dock har ett rykte om sig att skjuta först och fråga sedan. När en hel hög med poliser dödas under ett inbrott får Andre leda utredningen i ett outtalat hopp från vissa poliser att mördarna inte ska överleva gripandet. Då man har starka indikationer på att brottslingarna uppehåller sig på Manhattan beordrar Andre att man ska spärra av hela ön (därav filmtiteln då det tydligen är 21 broar /utfartsvägar från Manhattan) men han har bara några timmar på sig för att hitta brottslingarna innan avspärrningarna upphör i och med morgontrafiken.

21 Bridges är en stabil kriminalare som innehåller det mesta i genren. En ensam polis som kämpar mot både yttre och inre fiender. Lite skottlossning och en hel del jakter på bakgårdar och gränder. Gillar man genren (som jag gör) så finner man nog filmen klart godkänd men speciellt minnesvärd är den inte.

Filmens svaga kort är den nyligen avlidne Chadwick Boseman som spelar huvudrollen. Skådisen var i mina ögon okarismatisk vilket han redan visade i MCU-filmen Black panther. Turligt nog så flankeras han av godkända skådisar i birollerna b.la J.K Simmons och Keith David. En film som duger mer än väl om man vill slå hål på ett par timmar.

Regi:  Brian Kirk

Betyg: 6/10

Yummy (2019 Belgien)

Belgisk skräckkomedi? Nåväl belgarna har gjort relativt godkända rullar inom genren tidigare med rullar som Cub och LinkeroeverI Yummy åker Alison som av naturen utrustats med enorma bröst till en plastikkirurgi klinik tillsammans med sin mamma och pojkvän. Den sistnämnde som motvilligt stöd då Alison ska göra en bröstreduktion, den förstnämnda för att putsa bort lite rynkor. Kliniken ligger i någon öststat och har valts efter pris och man får vad man betalar för. Det är ett sunkigt ställe där man verkar jobba efter löpandebandprincipen. Att man på kliniken sysslar med andra saker i komplexets källare blir pojkvännen snart varse då han råkar öppna fel dörr och snart får alla fly för sina liv från massa halvsnabba zombies.

Min känsla är att filmen är gjord lite på en höft men att man trots allt satsat en del på projektet. För mig var skådisarna okända men om man kollar in deras trackrecord på Imbd drar jag slutsatsen att de är ganska så kända i hemlandet.

Man har valt att satsa på blod, gore och sanslösa scener istället för smart dialog men några gånger skrockade jag trots allt till. Speciellt spännande blev det aldrig men vill man se förfrusna penisar, fettsprängning och försök att klättra med hjälp av tarmar kanske filmen kan roa. Själv hamnar jag på ett mjae eller med lite god vilja underhållning för stunden.Jag anar att Yummy är en film där skådisarna har roligare än publiken.

Regi: Lars Damoiseaux

Betyg: 4/10

The Room (2019 Frankrike)

I skräckfilmens värld sker en av två saker om man bestämmer sig för att flytta ut på landet för att fly storstadens jäkt: Antigen sysslar byborna/grannarna med något fuffens som slutar i elände eller så har man inte besiktat huset man köpt och då brukar det ingå något trist och tråkigt  i köpet. Paret Kate och Matt råkar ut för det sistnämnda. Med tanke på vad som möter dem när de flyttar in verkar de ha köpt huset med förbundna ögon.

När man städar ut gammalt bråte i huset hittar Matt en dolt rum. Genom en slump upptäcker de att rummet har förmågan att uppfylla det man önskar sig.  Paret är överlyckliga och fyller hemmet med pengar och allehanda lyxartiklar men naturligtvis har rummet vissa begränsningar vilket ställs på sin spets när Kate gör en riktigt korkad önskan.

The Room är en fransk film som utspelar sig i USA och därför(?) talar alla engelska. Det blir allt snårigare att håll koll på filmproduktionen nuförtiden. Filmen som sådan är kanske inte speciellt skräckinjagande men den dras med en obehaglig stämning. Jag kan ana åt vilket håll det barkar men jag kan inte riktigt räkna ut hur det kommer att sluta och i finalen får man vara vaken för att hänga med i alla svängar.

Det kanske är som så att manuset är bättre än filmen men jag vart i alla fall nöjd med en historia som kändes ganska så nyskapande och skådisarna b.la gamla Bondbruden Olga Kurylenko var helt ok i sina roller. Väl värd en titt.

Regi Christian Volckman

Betyg: 7/10

Hos Sofia får man svaret på om nyinspelningen slår originalet.

A Rainy Day in New York ( 2019 USA)

Woody Allens senaste rulle fick inte biopremiär av skäl jag inte tänker diskutera här. Jag tar mig an filmen och lämnar MeToo diskussionen därhän för denna gång.

Collegestudenten Gatsby har planerat en romantisk helg i New York med sin flickvän Ashleigh i samband med att hon ska intervjua en regissör för skoltidningen. Intervjun ska bara ta en timme så paret har resten av helgen på sig att gå på pianobarer, åka häst och vagn och annat som man nu gör i The Big apple när man är förälskad. Det blir inte riktigt som någon av de två tänkt sig och helgen blir allt annat än romantisk.

Allen har ofta en hög lägsta nivå, åtminstone har det varit så bland de 15 – 20 tal filmer jag sett av regissören. A Rainy day in New York kanske inte hör till hans mest minnesvärda filmer men den har en sak som gör att den lyfter lite extra för mig nämligen Elle Fanning i rollen som Ashleigh.

Bland det roligaste jag vet på film är korkade människor och Ashleigh är kanske inte direkt  korkad men hon är så naiv att klockorna stannar. Jag brukar inte skratta men när Ashleigh öppnar käften skrattade jag till högt ett par tre gånger under filmens gång. Vad jag förstått är Elle Fanning en skådis som är lite i ropet något jag kan förstå efter att ha sett henne i dagens film och framför allt i HBO-serien The Great. Gatsby spelas av Timothée Chalamet en annan skådis som jag förstått också är i ropet. För mig är han nog mest en fladdrande lugg med kisande ögon och är i mina ögon utbytbar. Däremot  var Selena Gomez  i rollen som Gatsys kaxiga vän Chaz en positiv överraskning.

A Rainy day in  New York var en både mysig och rolig film iofs med fjäderlätt handling men måste allt vara så komplicerat ibland räcker det enkla en bra bit. Jag fick i alla fall mersmak på att se fler filmer av Woody Allen. Jag har en hel del att välja på.

Regi: Woody Allen

Betyg: 7/10

Blood Vessel (Australien 2019)

Skräckfilmer från Australien har ofta det där lilla extra då man aldrig riktigt vet hur de ska sluta så när det dyker upp film i den genren från ”down under” blir jag extra nyfiken.

Blood vessel utspelar sig i slutet av andra världskriget. Ett av de allierades skepp har sänkts och de överlevande är en brokig och grälsjuk skara som driver runt på havet i en flotte. När ett tysk skepp dyker upp bordar de båten på vinst och förlust. Man hittar ingen levande person på båten men däremot en himla massa lik och det verkar som båtens kapten tagit kål på sin besättning för att sedan avsluta sitt liv. De skeppsbrutna har snubblat över ett mysterium som ganska snabbt får sin otrevliga lösning.

Har man kollat in ett gäng skräckisar vet man ganska snart hur allt hänger samman, Däremot har jag ingen aning om hur det ska sluta då filmen som sagt är australiensk och allt som oftast händer det att de inte spelar efter regelboken. Då de överlevande inte direkt är BFF är det inget sammansvetsat gäng som möter faran och innan de har s.a.s organiserat är det mer eller mindre i sista stund. Filmen var faktiskt lite småspännande av och till. Det enda jag hade önskat var att de fått igång båtens el då det är en ganska så mörklagd film.

Ett plus är att man valt att skippa CGI, alltid uppskattat, även om filmens monster hade en lite annan design än vad jag var van vid så funkade det. Bra tempo och helt ok skådisar gör att filmen är klart godkänd och subgenren övergivna skepp (vad kan ha hänt?) är jag ganska svag för.

Regi: Justin Dix

Betyg: 5/10

Scheme birds (2019 Sverige/Storbr)

Gemma är 18 år och bor staden Motherwell (Skotland) hos sin farfar då pappan sitter i fängelse och mamman är drogmissbrukare. På fritiden som varar dygnet runt då hon inte verkar ha något jobb pysslar Gemma med sin farfars duvor, boxas, super, slåss och hänger med sin pojkvän. Naturligtvis blir hon gravid och ska nu leka mamma, pappa barn tillsammans med sin pojkvän i en lägenhet som hon fått av socialen.

Dokumentären sätter ribban direkt då man får se Gemma som tränar samtidigt som hon har en cig i munnen, lite som att äta chips på gymmet. Hennes farfar verkar vara den enda stabila punkten tjejen har men iom graviditeten går det utför med den relationen och eländet slutar inte där. Turligt nog verkar Gemma ha en aningens högre drivkraft än sin kompisar och inser att hon på något vis måste ta sig ur denna miserabla miljö. Scheme birds slutar inte helt i moll utan med en liten halvnot i dur.

Scheme birds var en film som för ovanlighetens skull påverkade mig oväntat mycket under titten. Efter en kvart hade jag lite smått ångestont i magen och den känslan satt kvar resten av rullen. Bara en sådan sak som att jag tänker på filmen i grått trots att den var i färg beskriver min känsla av filmen. Kanske för att Gemma trots sina brister verkade vara en någorlunda schysst tjej speciellt med tanke på hennes historia och omgivning. Även hennes kompisar öden är inte de roligaste och man funderar över hur det kan vara så här i ett av världens rikaste länder. Jag gör mig inga illusioner om att det inte finns liknande människoöden i vårt land vilket gör det hela än mer beklämmande. En del recensenter har gnällt över att ”det är väl bara att ta sig kragen”. En diskussion jag inte tänker ta här och nu. Det enda jag kan säga om det påståendet är att det är lättare sagt av en som har det på det torra än när man sitter i skiten.

Dokumentären är gjord av en svenska och (antar jag) skotska. Dokumentären är inte helt oklanderlig då vissa scener känns iscensatta och filmens deltagare inte är helt bekväma med kameran. Jag får även intrycket av att huvudpersonerna fått instruktioner om vad de ska tala om så en del scener känns lite konstlade. Trots denna invändning är detta en mycket bra dokumentär men kanske inte till fredagsmyset. Jag är också glad över textningen. Var det verkligen engelska som talades?

Det börjar bli hög tid att stuva om i 2019 årsbästa lista iom denna film och några andra.

Filmen ligger uppe på SVT Play

Regi:  Ellen Fiske, Ellinor Hallin

Betyg: 8/10

You Don’t Nomi (2019 USA)

Efter att ha sett Showgirls vart jag väldigt konfunderad över detta magplask till film. Jag hade många frågor men inga svar. När så dokumentären om filmen dök upp på Cineasterna hade jag förhoppningen om att få några svar hur/varför filmen blev som den blev.

Dokumentären handlade tyvärr inte speciellt mycket om hur filmen blev till utan istället vad folk tycker om den. Man har inte fått någon som varit ansvarig för Showgirls att ställa upp i dokumentären vilket gör att det egentligen bara är massa tyckande om filmen.

 

Lite klokare blev jag trots allt. Man ger en biografi om Verhoeven och ger en tolkning över hans ambitioner när det rör hans amerikanska filmer, alla är satirer över det amerikanska samhället som regissören ogillar, en och annan filmkritiker ger sin tolkning av filmen och en del citat från folk i produktionen droppas.  Kyle MacLachlan säger att man fick instruktioner att ”ta i extra” när man agerade ( mao spela över ) men då det är citat och inga intervjuer finns blir det av naturliga skäl inga följdfrågor. Det skulle ha varit intressant att veta varför alla skulle spela över. Vad var tanken bakom detta?

Filmen består mest av massa påståenden som ganska ofta motsäger varandra.  Ena stunden hävdar någon att Verhoeven avskyr kvinnor, någon annan att han är en mästare att skildra kvinnor på film. Som ni förstår består You don´t Nomi av enda pyttipanna av åsikter.

Trots detta något förvirrade koncept är filmen inte tråkigt det var ganska roande att ta del av alla åsikter under dokumentärens gång men värst klokare blev jag verkligen inte. För att fylla ut speltiden(?) får en för mig okänd skådis som turnerar runt med musikalen Showgirls (japp den finns) väldigt mycket speltid att kackla om sitt liv och sin musikal (som jag inte ens skulle se om jag så blev bjuden). Även en dragshowartist får promota sin show Showgrils (som jag inte skulle se ens om jag så fick betalt). Dessa två personers åsikter är obefintliga för filmen och det enda de ger mig är att jag inser att det går att göra sämre saker än filmen Showgirls.

En roande dokumentär men speciellt bra är den inte. Däremot har jag fått span på en ny dokumentär Godess som borde komma ut nästa år. DEN filmen kanske ger mig svar på varför Showgirls blev som den blev.

Regi: Jeffrey McHale

Betyg: 4/10

Woman (2019 Frankrike)

I ett projekt har man intervjuat 2000 kvinnor från femtio olika länder. Kvinnorna har berättat om allt möjligt. Det är berättelser om rädsla, övergrepp, arbete, kärlek, första gången och annat som hört deras liv till.

Nu innehåller inte filmen 2000 intervjuer utan man har valt ut en antal kvinnor som får komma till tals. Det är en blandad kompott av människor: Urinvånare, karriärkvinnor, studenter, bönder osv. Till en början blev jag lite frustrerad då kvinnorna framträdde utan namn eller att man inte heller fick veta från vilket land de kom. Automatiskt började jag försöka luska ut varifrån de kom. En bit in i filmen slutade jag med detta och fick en insikt att det egentligen inte spelade någon roll då det är deras berättelser som är det viktiga inte varifrån kvinnorna kommer.

Många av berättelserna är hemska (våldtäkter, syraattacker), beklämmande, eller sorgsna men det det fanns även roliga och hoppfulla historier. Tre historier etsade sig fast: En kvinna som berättar om saknaden om sin man, en tjej som minns när hon inte längre fick gå i skolan då pengarna skulle gå till hennes brors utbildning samt en kvinna som berättar om sin vardag och allt hon måste tänka på. De två förstnämnda gjorde att det blev lite smådammigt i rummet den sistnämnda fick mig att inse att det är en hel del saker jag slipper tänka på jämfört med henne.

Det som var slående när man fick ta del av alla historier var att de flesta verkade positiva trots allt elände som en del hade varit med om och många utstrålade en livsglädje och hade förhoppningar om framtiden. Woman blev för mig en liten vitamininjektion och en film jag inte riktigt kunnat släppa sedan titten.

Regi: Yann Arthus-Bertrand, Anastasia Mikova

Betyg: 8/10

Sea fever (2019 Irland)

Fiskarbåten med det välklingande namnet Niamh Cinn Óir, har sett bättre dagar. Om inte nästa fisketur blir lyckad är det kört för fiskaren Gerard och hans familj. För att få in lite extra pengar har man tagit med en student Siobhán som ska ta prover ute på havet. Ute till havs krockar båten med en okänd livsform. Varelsen ser ut som ett mellanting av en bläckfisk och en manet och håller fast båten. Besättningen är rådvill men problemet löser sig av sig självt och man fortsätter att fiska ovetandes om att varelsen lämnat kvar en obehaglig överraskning åt besättningen.

Lite vattenskräck så här i sommartider skadar aldrig. Sea fever var en relativt positiv överraskning. Buttra sjömän, vattenvarelser, mintblått slem med lätt touch av The Thing var en ganska så trevlig kombination. Filmen rullar på bra och när man väl hamnat till havs och alla inblandade presenterats tappar berättelsen aldrig fart. Trots att man är på öppet vatten lyckas regissören med att skapa lite klaustrofobisk stämning på båten iom att besättningen är fast på skeppet och kan av skäl jag inte nämner här lämna det. Filmens problem är att den kanske aldrig riktigt blir så där spännande som jag hade hoppats men i gengäld så har den en historia som lyckas hålla intresset vid liv ända in i slutet och med klart godkända skådisar.

Regi:  Neasa Hardiman

Betyg: 5/10

The Vast of Night (2019 USA)

Än en gång rekommenderade lillebror en film men denna gång blev utfallet avsevärt bättre än spektaklet Aquaslash.

Fay arbetar som växeltelefonist i en liten stad. Under sitt kvällspass hör hon en märklig signal som kommer från både radion och telefonledningarna. Hon ringer sin kompis Everett som jobbar på den lokala radiostationen. Då filmen utspelar sig under 50-talet är kommunistskräcken närvarande och de två tror att det kan vara någon hemlig Sovjetisk signal. Everett lägger ut signalen över radion och hoppas att någon kan ringa in och förklara vad ljudet betyder.

The Vast of Night gjordes för 700 000 dollar av regissören  Andrew Patterson. Än en gång går talang  före pengar. Vi snackar inte om något mästerverk men för den knappa summan har regissören knåpat ihop en stabil film som till en början är ganska så mysig men tar en allt obehagligare vändning allt eftersom handlingen utvecklas. Det blir kanske inte direkt spännande men jag blir nyfiken på vilken väg historien ska ta och mina tankar vandrar till tv-serierna The Twilight zone eller varför inte The X-files? Patterson har troligen inspirerats av den förstnämnda tv-serien då filmen start påminner en hel del om The Twilight zone.

Naturligtvis kan inte Patterson brassa på med alltför stora effekter men han anpassar sin historia efter budgeten och filmen känns vare sig billig eller ofärdig. Det är även med en imponerande kameraåkning som bara den gör filmen sevärd.

The vast of Night är inte någon wow upplevelse men filmen passar perfekt som sommarnattsrulle och jag hoppas på fler filmer från regissören.

Regi:  Andrew Patterson

Betyg: 6/10