A Perfect Enemy ( 2020 Spanien m.fl)

Arkitekten Jeremiasz är efter en föreläsning i Paris stressad till flyget hem till Warszawa. Då det spöregnar ömkar han sig för en ung tjej som också ska till flygplatsen och låter henne haka med på turen. Tjejen med det knepiga namnet Textel Textor är makalöst snacksalig och än värre blir det då Jeremiasz missar sitt flyg och blir fast i VIP-loungen med hennes svada. Bit för bit blir hennes samtal allt obehagligare och kan han möjligen fått en galning på halsen?

Även om man sett filmer med liknande handling och bör tilläggas, tvist, ett antal gånger är det spännande med två främlingar som möts av en slump och där vardagen sakta övergår till något annat. Trots att filmen i stort sett består av två personer som samtalar på en flygplats blir den aldrig tråkig men å andra sidan inte heller speciellt engagerande. En anledning till det är att Tomasz Kot och Athena Strates som spelar Jeremiasz och Textel inte har engelska som modersmål (åtminstone inte den förstnämnde). Det slår igenom under filmen och deras samtal flyter inte på och ger ett något stolpigt intryck. Iofs är det naturligt i filmen då Jeremiasz är från Polen och Textel från Nederländerna men det är kanske inte det bästa skådespelarvalet till en dialogdriven film då skådisarna inte känns riktigt bekväma i sina roller. Lägg sedan till att regissören Kike Maíllo är lite väl övertydlig om vad det hela egentligen handlar så blir slutresultatet en helt ok rulle men på det hela försumbar.

Regi: Kike Maíllo

Betyg: 5/10

Host ( 2020 Storbr )

Nyligen hade jag en skräckfilmsvecka med filmer som överlag var helt ok men speciellt rysliga var de inte. Samma kväll som denna vecka avslutades såg jag en kort långfilm eller lång kortfilm ? (ca 55 minuter) som faktiskt fick min puls att öka en smula. Direkt när filmen var slut svor jag lite för mig själv för naturligtvis skulle denna rulle platsat under den gångna veckan.

Att folk hade tråkigt under pandemin är ingen underdrift. Vi i Sverige kan trots allt skatta oss lyckliga då vi inte hamnade i lock-down som i t.ex Spanien eller där dagens rulle utspelar sig Storbritannien. Portaler som Zoom eller Meet har underlättat för isolerade människor att ses viralt och det är just vad sex kompisar gör i Host. De har på halvskoj anlitat ett medium mest för att bryta tristessen och ska nu ha en seans över nätet. Mediet ger noggranna instruktioner hur deltagarna ska bete sig och naturligtvis är det ett pucko i sällskapet som bryter dessa. Resten av kvällen blir inte lika uppsluppen.

Klart att filmen dras med ett par problem speciellt med tanke på hur den är utformad. Hela historien utspelar sig över Zoom så stundtals blir det väldigt pladdrigt då folk kacklar i munnen på varandra. Då filmen är en sorts found footage/handkamera rulle blir det lite ologiskt att folk bär med sig laptopen när de ska kolla in saker och ting men det hör liksom till denna sub-genre. Slutligen, lock-down eller inte jag hade lämnat huset/lägenheten på stört inte gått runt och kollat upp en massa konstiga ljud i ett nedsläckt hus (varför tänder ingen lampan i skräckfilmer ?).

Detta var iofs en himla massa invändningar men trots dessa störde jag mig inte nämnvärt. Filmen sög in mig i handlingen och ibland kändes det som att jag var en av deltagarna i detta hiskliga möte. Host har få men jädrigt effektiva effekter och flera gånger under titten lyfte jag som smått i soffan. Trots ett och annat logiskt problem måste jag nog säga att detta var en av de bättre skräckisarna jag sett på lång tid. Rekommenderas om man klarar av att se en film som utspelar sig på en dataskärm.

Regi: Rob Savage

Betyg: 8/10

Kandisha (2020 Frankrike)

Det har varit lite tyst om filmmakarna Alexandre Bustillo och Julien Maury efter att de gjorde Leatherface. Lite tråkigt då de tidigare gjort riktigt rysliga filmer som t.ex Inside. Nu är de i alla fall tillbaka och har gjort två filmer ganska så raskt. The Deep house hade premiär i somras och dagens film kom förra året

Tre väninnor bor i vad man skulle kunna kalla för ett miljonprojekt i någon fransk stad. På kvällarna sysslar de med graffiti och hänger med sina kompisar. När en av tjejerna är på väg hem en sen kväll blir hon utsatt för ett våldtäktsförsök av sitt ex. Hon klarar sig nätt och jämt men är naturligtvis upprörd. Utan att hon direkt tänker på det åkallar hon demonen Kandisha som hon hört om av sin kompis. Nästa dag hittas exet död och det verkar som att berättelsen om Kandisha är mer än en vandringssägen.

Efter att ha sett Kandisha är jag lite vankelmodig. I sina stunder är filmen riktigt bra andra stunder not so much. Bustillo och Maury verkar ibland glömma bort att de gör en skräckis och de är först i slutet av filmen som det blir spännande. Filmen är inte seg men man bygger inte upp någon nämnvärd spänning. Demonen dyker upp och har ihjäl någon sedan är det inte så mycket mer. Den där krypande känslan kommer som sagt först sista 20 minuterna. Lite synd för miljöerna passar ypperligt för en skräckis ja menar vem vill inte läsa eller se om demoner i förorten?.

Då är jag lite mer intresserad av de tre tjejernas liv och leverne, av och till under titten undrar jag om jag nog inte hellre velat sett en film om deras vardagsliv än en film om en marockansk demon. Nåväl finalen räddar filmen något och jag blickar framåt mot The Deep house.

Regi: Alexandre Bustillo,  Julien Maury

Betyg: 5/10

Idag tacklar Sofia en av Kings bättre noveller vars filmatisering jag fann vara klart godkänd.

The Old Ways (2020 USA)

Reportern Cristina åker till sina hemtrakter i Mexico för att göra någon form av reportage om gamla seder och folktro. Hux flux blir hon kidnappad av lokalbefolkningen och inspärrad i en hydda. Anledningen till detta drastiska tilltag är att man menar att hon blivit besatt av en demon och nu måste genomgå en exorcism. Cristina känner sig inte ett dugg besatt och anser att hon nu hamnat i klorna på en hop vidskepliga bönder. Eller?

Mest intressant med denna film var nog de mexikanska sederna och religionen. Om de däremot stämmer är naturligtvis en annan fråga. Brujan (shamanen/trollkvinnan?) som sköter exorcismen funkade fint för mig. Jag visste inte till en början om jag skulle vara mest rädd för henne eller den eventuella demonen. Filmen rullar på, det blir aldrig spännande men inte heller tråkigt. Trots ormar, tuppar, getmjölk i mängder och figurer i skuggorna kom jag aldrig riktigt in i filmen. Jag satt i alla fall kvar speltiden utan några större plågor och slutscenen var ganska roande. Alltid något. En typisk ”kan kvitta film”.

Regi:Christopher Alender

Betyg: 4/10

 

Honest Thief ( 2020 USA )

Liam Neeson spelar här i sedvanlig ordning en stillsam man som lufsar fram genom livet men visar sig ha oanade förmågor när någon jävlas med honom. Denna gång heter Neeson Tom Dolan och är en f.d tjuv som vill bli hederlig efter han mött kärleken, trist nog är han också så godtrogen att det gränsar till ren och skär idioti.

Tom sitter på ett rånarbyte värt 9 miljoner dollar och vill överlämna sig och pengarna till FBI i utbyte mot ett lindrigt straff. Naturligtvis råkar han ut för två korrupta agenter som tar bytet och sätter dit Tom för mord. Det är nu han plötsligt ömsar skinn från en timid lufs till action-Neeson som kan fixa både det ena och andra beroende på vad manuset kräver. Min enkla fundering var: Varför inte bara lämna in pengarna anonymt och sedan sova den rättfärdiges sömn?  Varför involvera polisen och än värre visa vart pengarna är INNAN man gjort en deal? Tänkte aldrig Tom på att blanda in en advokat? Filmens första halvtimme är Tom så korkad att jag undrar om inte rollfiguren passat bättre i Dum & dummare.

Trots denna invändning funkar filmen när det tar fart. Neeson gör vad han ska och tempot är helt ok även om Honest thief inte är någon nagelbitarfilm. Man vet liksom lite hur det kommer att gå.

Henke menade att detta var en s.k Big Mac film och det har han alldeles rätt i. Man vet vad man får och det slinker ned snabbt och lätt. Inget fel i det, kan vara skönt med filmer av detta slag när man är på humör. Det skadar inte heller att Neeson spelar huvudrollen då han är en stabil skådis som utstrålar trygghet och snällhet. Om det någonsin görs en spelfilm om Bamse torde han vara given för huvudrollen.

Regi: Mark Williams

Betyg: 5/10

Horizon line (2020 Sverige)

Sara har åkt till Mauritius för en väninnas bröllop. Kvällen innan vigseln hamnar hon i säng med ett gammalt ligg, försover sig och missar färjan till bröllopet. Motvilligt slår hon sig samman med ligget och hoppar på ett litet plan som ska till festen. Det vill sig inte bättre än att piloten dör bakom spakarna. Ingen av de två passagerarna kan flyga och de har inte heller någon aning om vart de är då allt de kan se är öppet vatten.

Det är en simpel thriller som bygger på samma ide som Breaking surface som jag skrev om häromveckan – folk som är fast på en plats som inte är så värst hälsosam. I Horizon line är det som sagt två människor som inte kan flyga och desperat letar efter någonstans att landa innan bensinen tar slut. Filmen skulle nog bli lite trist om man bara visade en människa som desperat håller i en flygspak. För att råda bot på detta har manuset lagt in en och annan pulshöjare som t.ex läckande bensinslang och annat smått och gott som tydligen kan ske när man är uppe i luften.

Filmen funkar fint och handlingen flyter på i stadiga 90 minuter. Skådisarna Allison Williams och Alexander Dreymon hör väl inte till eliten inom skrået men det gör åtminstone vad de ska utan att det stör. En glad överraskning var att fine Keith David dök upp i en liten men viktig roll. På det stora hela skulle jag nog vilja påstå att Horizon line passar perfekt som en så kallad fredagsfilm. Finns på Netflix så där fick de som har denna tjänst ett tips dagen till ära.

Regi: Mikael Marcimain

Betyg: 5/10

Årets filmer 2020

Coronan ställde till det med förra årets lista. Jag väntade ett tag med listan i väntan på att ”gamla” filmer skulle släppas på bio men när dessa väl kom så listas de numera som 2021 filmer. Jag orkar inte krångla när jag gör mina årslistor utan går helt på vilket år som står på IMBD därav lyser en hel del rullar som egentligen var 2020 filmer med sin frånvaro det få vänta på sin tur till nästa år om de nu förtjänar sin plats.

Av förklaring skäl blev 2020 ett ganska svagt filmår men jag lyckades skrapa ihop tio filmer som är listvärdiga. Som vanligt finns det en hel del filmer jag inte sett än t.ex Nomadland men de får sin eventuella plats när jag – när nu det ska ske – uppdaterar mina årslistor.

10 Hunter hunter: Bra skådisar i en lågintensiv vildmarksskräckis som gav mig ont i magen långt innan finalslafset.

9 Antebellum: Bara den magnifika öppningsscenen gör att filmen förtjänar ett listplacering. En till en början konstig film där allt får sin förklaring i en final som gav mig ståpäls.

8 Soul: Mysig film om livet efter detta och tack och lov inte så förbaskat skrikig som tecknad film oftast är.

7 Becky: Blodig och oförsonlig rulle där (håll i hatten) Kevin James briljerar som skurk. Lulu Wilson som spelar den mordiska Becky går inte heller av för hackor

6 Unpregnant: Uppfriskande roadmovie där slutmålet är en abort. Rolig, gripande med en liten touch av jävlar-anamma.

5 Palm springs: Finurlig och bitterljuv komedi som passade mig perfekt.

4.The Prom: Härlig musikal som prickar av varenda klyscha som finns i genren. Den är som en bal på slottet  – alldeles underbar. Tro på fan om det inte vid ett par tillfällen blev lite dammigt i rummet.

3 The Invisible man: Troligen årets mest spännande rulle. Moss är fantastisk och av och till sitter man som på nålar fastän inget egentligen händer.

2 Extraction: Brukar ha svårt för actionrullar men här satt alla bitar som smäck. Bra tempo, inga töntiga oneliners och en shootout i finalen som hette duga.

1 Bitter love: Årets bästa film blir en svensk dokumentär om vemodiga människor som åker på nöjeskryssning längs Volga. Fantastisk rulle som borde ses av fler.

Andra årslistor so far:

Fiffis filmtajm

Movies – Noir

Meander (2020 Frankrike)

Lisa väljer helt fel person att lifta med då det under bilfärden uppdagas att föraren möjligen kan vara en seriemördare. Innan Lisa får svar på sina farhågor krockar bilen men hon verkar ha hamnat ur askan i elden.Hon vaknar upp i ett rum och vägen ut leder genom ett rör som i sin tur leder till nya rör och rum. Lisa blir snabbt varse om att varje sektion i denna främmande konstruktion består av någon form av fälla som hon måste klura ut för att komma vidare. Varför hon är där hon och vem som kidnappat henne är ett mysterium.

Jag brukar roas av filmer inom denna genre t.ex Escape room, Cube, Saw  m.fl. Även om de kanske inte är några mästerverk i filmisk mening så är det lite spännande och se vilka svårigheter som kommer i huvudpersonernas väg,  Meander funkar bra till en början men då Lisa är ensam och har ingen att tala med blir det ett fasligt flåsande rör ut och rör in. Upplösningen är i flummigaste laget för mig och lyckades till på köpet bli så där känslomässigt smetigt och kletigt som jag avskyr.  Trots ett koncept jag brukar gilla eller åtminstone bli någorlunda underhållen av så var Meander en ganska så trist rulle. Fransmännen brukar kunna leverera bättre rullar.

Regi: Mathieu Turi

Betyg: 3/10

Surge (2020 Storbr)

Joseph har det inte så roligt. Han jobbar på en flygplats där han blir pikad av sina arbetskamrater. På fritiden äter han mikrouppvärmd mat och glor på tv. Som tittare begriper man att det när som helst kommer att brista för honom och när det gör det är det med besked. Under en söndagsmiddag med föräldrarna där man verkligen begriper varför Joseph är som han är får han ett sammanbrott.  När han vaknar nästa morgon är han en förändrad person. Joseph bestämmer sig nämligen för att helt följa sina impulser något som naturligtvis inte kommer sluta väl.

Om man har svårt för von Trier och Dogmastilen ska man nog undvika den här filmen. Det är närbilder, grynigt foto, och en kamera som aldrig är still. Personligen har jag inte så mycket emot denna stil. Det kan vara påfrestande men samtidigt ger det en närhet och intensitet som gör att man sugs in i handlingen. Blir det riktigt lyckat känner jag mig lite som att jag med i filmen som en osynlig åskådare.

Ben Whishaw är mycket bra rollen som Joseph. Filmens första halva är engagerande och man riktigt känner hur huvudpersonens ångest över sitt liv sipprar ut ur rutan. Till en början är det intressant när Joseph bestämmer sig för att gå helt på impulser. Trist nog har filmen svårt att gå vidare efter detta och handlingen blir allt mer repetitiv och hur det ska sluta anar man ganska snart.

Även om filmen inte är någon höjdare är den värd att se för den första halvan och Whishaws skådespel. Helt oäven kan det ändå inte ha varit då jag tänkt på den av och till senaste månaden. Klarar man bara av dogmastilen kan filmen vara värd en liten titt.

Regi: Aneil Karia

Betyg: 5/10

Breaking surface (2020 Sverige)

Halvsystrarna Ida och Tuva anser tydligen att det är trevligt och roligt att dyka. Den ena av systrarna har äktenskapsproblem den andre ska åka till Filippinerna så de beslutar sig för att träffas och ta ett sista dyk som naturligtvis ligger långt från civilisationen och andra faciliteter. Givetvis är olyckan framme och Tuva blir fast under ytan. Det är upp till Ida att försöka rädda sin syster innan syret tar slut.

Filmen har en fördömlig speltid på ca 80 minuter. Det berättar sin historia utan några större utsvävningar. En kort presentation av Ida och Tuva, lite dyk och sedan sekundjakt för Ida. Man har trixat med manuset så de enkla och uppenbara lösningarna på problemet funkar inte. Så här i efterhand kastas gruset i maskineriet in på ett ganska så yxigt sätt men trots detta funkar det och irriterar mig inte.

Breaking surface är vare sig sämre eller bättre än andra filmer i den speciella genren ”folk som är fast på otrevliga ställen”. Är det inte skidliftar som stannar så det bastudörrar som går i baklås. Trots scenariot blev filmen aldrig riktigt spännande, vet egentligen inte varför möjligen att den var ganska så förutsägbar. Gillar man filmer av detta slag är filmen helt ok men det obestridbara mästerverket i genren är 47 meters down. Om nu någon undrar vad jag tycker.

Regi: Joachim Hedén

Betyg: 5/10

I Care a Lot (2020 USA)

Marla Grayson, suveränt spelad av Rosamund Pike, är en skrupulös människa som hittat ett ganska enkelt sätt att tjäna pengar. Då hon arbetar som vad kan liknas vid den amerikanska motsvarigheten till god man ser hon till att få sina klienter omyndigförklarade. När detta väl skett plundrar hon systematiskt deras konton och tillhörigheter. Så en dag hamnar fel person i hennes garn och Marla möter ett motstånd där hon kan komma att riskera livet.

Det första som slår mig är filmen genrebeteckning den kallas för dramakomedi men komedin lyser med sin frånvaro.Thriller är nog mer passande. Möjligen kan det vara som så att filmen är en satir över kapitalism och nyliberalism och hur vi behandlar våra äldre men om så är fallet missar den målet – åtminstone för mig. Det andra som slår mig är att det var år och dar sedan jag stötte på en sådan vedervärdig människa som Marla. Hon har inga som helst försonande drag och jag vill henne bara allt ont i världen.

Detta blir ett problem en bit in i filmen. Marlas motståndare är inte heller några moraliska förebilder och i lagens mening är de värre. Vem ska jag heja på? Den lömska Marla eller en grupp kriminella som går över lik ? Resultatet blir att hur än filmen kommer sluta kan jag inte riktigt bli nöjd. Om Marla klarar sig får jag liksom ingen payoff men å andra sidan är hennes hämnare inte speciellt sympatiska. Detta moraliska dilemma gör att jag faktiskt inte bryr mig om hur det går och mitt intresse för filmen som till en början varit stort minskas allteftersom handlingen fortskrider. Det hjälper inte att filmmakarna försöker rädda filmen med sista scenen. Tåget har redan gått för mig.

Däremot är faktiskt filmen knappt sevärd enkom för skådisarna som gör ett mycket bra jobb. Pike har jag redan nämnt och då hon delar scenen med Diane Lane och Peter Dinklage blir filmen trots mina invändningar lite sevärd.

Regi: J Blakeson

Betyg: 4/10

Love and monsters (2020 USA)

Joels största problem är inte att mänskligheten verkar dansa på sista versen. Efter ett meteoritregn  har alla kallblodiga djur muterat till jättestorlek och i ett slag närapå utrotat människorna. Några spillror lever kvar under jord. Det är problematiskt men värre för Joel är att han och flickvännen skildes åt i samband med katastrofen. Turligt nog har hon överlevt men befinner sig på en plats några mil bort. En relativt enkel promenad men då ytan kryllar av olika varelser som har människor på menyn är det förenat med livsfara är närma sig flickvännen. Joel har dock tröttnat på att vara singel och ger sig ut för att återförenas med sin flickvän. Det han inte riktigt tänkt på är att det är ett antal år sedan de sist sågs.

Först hade jag tänkt att skippa Love and monsters då både titel och handling verkade vara i dummaste laget. Men då filmen fick ganska så god kritik gav jag den en chans trots allt och det gjorde jag alldeles rätt i.

Love and monsters är en charmig bagatell men jag köper Joels ganska så korkade plan utan några större betänkligheter, är man kär så är man. Väl på ytan får vi möta en hel del creepy crawlers som är välgjorda och ganska så räliga. Filmen blev riktigt spännande av och till kanske mest för att jag satt och rös över alla otrevligheter som dök upp i tid och otid. Som sagt det är en bagatell men för mig var det väldigt god underhållning för stunden och det är alltid trevligt att få se Michael Rooker i en rulle även om han inte har huvudrollen.

Regi: Michael Matthews

Betyg: 7/10

Shadow in the cloud (2020 Nya Zeeland)

En Boeing B-17 ”Flying Fortress” gör sig redo att lyfta. I sista minuten får man motvilligt ta sig an en ny passagerare som ska transportera en väska med hemligt innehåll. Innehållet i väskan är tydligen så hemligt att man riskerar krigsrätt om man öppnar denna. Besättningen är inte förtjusta över sin nya passagerare då ett redan trångt plan blir trängre och att det är en kvinna. Då det är 40-tal, krig och ett plan fullt med testosteronstinna män är det ingen trevlig tur som väntar henne. I brist på plats dumpas hon i skyttetornet och av olika omständigheter blir hon fast där. Väl fast därinne upptäcker hon att man inte är helt ensamma på planet.

Shadow in the cloud påminner till en början om ett avsnitt ur den härliga tv-serien The Twilight zone.  Det borde funka bra för mig men trots att huvudrollen görs av Chloë Grace Moretz blir det pannkaka av det hela.

Första halvan rullar på bra även om man spoilar vad det rör sig om redan i förtexterna – hur tänkte man där? Under filmens andra halva ändrar filmen karaktär och går från övernaturligt småruggigt krigsdrama till en actionrulle där man verkligen utmanar fysikens lagar. Ok jag vet att man kan tänja en hel del på trovärdigheten i filmens värld men här bryter man alla gränser för vad som kan vara det minsta trovärdigt. Jag köper det inte alls och filmen går från att vara en mysruggig historia till att bli larvig. Det är synd för iden var riktigt bra.

Regi: Roseanne Liang

Betyg: 3/10

A Quiet place 2 (2020 USA)

Efter en kort tillbakablick tar uppföljaren vid direkt där förra filmen slutade. Familjen Abbott flyr från gården och stöter på en gammal (men för oss ny) bekant Emmett som var vän till familjen innan allt gick åt fanders. När de hör en radiosignal som tyder på att det finns andra människor hjälper Emmett motvilligt familjen att lokalisera signalens ursprung.

Jag ska erkänna att förra filmen inte funkade för mig fullt ut.  Vanligen är jag väldigt förlåtande när det rör skräckfilmer och köper de flesta idiotier rakt av men inte denna gång. När filmen en kvart in i handlingen serverar världshistoriens mest korkade graviditet föll stora delar av storyn som ett korthus och jag kunde inte ta till mig filmen.

Uppföljaren har fördelen att jag nu vet förutsättningarna och lättare kan köpa dem. Det kan vara en anledning till att jag gillar denna en smula mer än dess föregångare. Å andra sidan kanske jag skulle ta och se om första filmen med nya ögon?

Hur som helst. Tvåan är avsevärt mer fartfylld och desto bullrigare.  Av och till blir rullen ganska så spännande och det var ett par korsklippningar jag gillade när olika personer samtidigt utsätts för olika hot.

Bäst i filmen är skådisarna. Emily Blunt visar än en gång vart skåpet ska stå. Hon kan banne mig spela det mesta, allt från sjungandes nanny, drottning Victoria till dagens monsterrulle. Cillian Murphy som spelar Emmett har jag alltid gillat och Millicent Simmonds i rollen som den döva dottern levererar än en gång. Den jag velat sett mer av var Djimon Hounsou som var med alldeles för kort tid för min smak men man kan inte få allt här i världen.

Gillade man första rullen torde man inte vara helt missnöjd med uppföljaren. Mer fart, en del spänning och bra skådisar och det är aldrig fel att se ett garden party bli trashat av ett monster. Klart sevärd.

Regi: John Krasinski

Betyg: 7/10