Come Play (2020 USA)

Oliver är en ung kille som lider av autism. Han är oförmögen att tala men kommunicerar via en teacchliknande app på sin telefon. En kväll dyker det upp en bok på skärmen som handlar om det missförstådda monstret Larry som bara vill ha en vän. Oliver blir nyfiken och börjar läsa boken vilket han inte borde ha gjort.

Jag trodde att Come play var en s.k popcorn skräckis men det är en rysare som hamnar mer i facket ”den hotade familjen” och den funkar fint inom denna skräcksubgenre. Regissören har valt att skildra en familj som redan har problem innan Larry gör entree. När filmen startar har föräldrarna precis valt att separera, en av anledningarna är att Olivers funktionshinder frestar på förhållandet. Detta gör att hotet mot familjen kommer både från in och utsidan vilket gör hela situationen desto mer besvärlig. Filmen lyckas även med att vara intressant utöver skräckmomenten och funkar bra som ett drama mellan rysligheterna. Jag bryr mig om denna familjs väl och ve då de är lite mer än bara statister i en dussinskräckis.

Skräckmomenten är bra och Come play förlitar sig mer på att historien ska vara ruggig än att man knökat in en himla massa jump-scares. Regissören har också den goda smaken att inte visa Larry alltför mycket oftast anar vi bara honom i bakgrunden gömd i mörkret. Slutligen är skådisarna klart godkända – även Azhy Robertson som spelar Oliver – det tackar jag för.

Come play är en stabil skräckis som nog de flesta som gillar genren skulle uppskatta. Det är ingen wow-film men den gör det den ska. Tackar Steffo på Snacka om film podden för tipset.

Regi: Jacob Chase

Betyg: 6/10

Malcolm & Marie (2021 USA)

Regissören Malcolm är mer än nöjd vid hemkomsten efter premiären av hans senaste film. Han har blivit hyllad och kritikerna verkar ta emot hans film väl. Hans flickvän Marie verkar däremot inte vara lika glad. Malcolm är till en början alltför uppfylld av sin egen förträfflighet för att märka av hennes humör, vi tittare däremot känner av en stämning som är så tät att man kan skära i den med en kniv. Det regissören har gjort är att glömma att tacka flickvännen i sitt tal till publiken. En mindre fadäs kan tyckas men den öppnar upp för en kväll/natt/morgon full av gräl och anklagelser.

Malcolm & Marie är en s.k grälfilm och får samsas med filmer som Vem är rädd för Virginia Woolf? och Carnage. Det är mer eller mindre filmad teater med folk som släpper fram sina upplevda oförrätter och missnöje. Det är även genre jag är ganska förtjust i för vem kan tacka nej till ett magnifikt gräl på avstånd?

Dagens film har ett och annat som talar för sig. Skådisarna John David Washington och Zendaya är bra. Filmen är snyggt filmad i svartvitt och huset grälet pågår i är så ljuvligt inrett att man kan av och till vila ögonen på snygga detaljer om man tröttnar lite på de två skådisarnas tjafs. Det som är filmens svaghet är just själva grälet.

Till en början funkar det fint och de två får in en hel del fina verbala rallarsvingar på varandra men ett par tre gånger under filmens lopp verkar de komma överens och börjar tala civiliserat med varandra bara för att sedan köra igång igen. Till slut känns det konstlat och tjafset börjar gå på tomgång. För att jämföra kan man ta Carnage som präglas av lugnare partier men någon råkar säga fel sak och grälet kommer igång igen. I Malcolm & Marie får jag känslan av att de inblandade efter ett tag bara känner för att bråka och då blir egentligen bara tjafs utan substans kvar.

Välspelad och snygg film men vid halvtid börjar storyn gå på tomgång och mitt intresse för Malcolm & Marie falnar både som film och på individnivå.

Regi: Sam Levinson

Betyg: 4/10

Gangs of London (2020 – Storbr)

Det skakar till rejält i Londons undre värld då man finner Finn Wallace mördad. Finn var nämligen en sorts ordförande för den undre världen och var den som såg till att allt flöt på utan några större konflikter mellan de olika gängen i storstaden. Hans son Sean axlar nu sin fars mantel och är av en helt annan kaliber. Sean stänger ned all kriminell verksamhet och kommer inte starta upp något innan hans fars mördare hittats. Hans agerande gör att temperaturen mellan gängen ökar och allt riskerar att bokstavligen explodera.

Då jag gillar kriminalfilmer/serier om organiserad brottslighet vart jag intresserad och ett par avsnitt in i serien var jag rejält fast. Redan i första avsnittet reagerade jag på att serien var ovanligt våldsam och slagsmålen höll en avsevärt högre kvalitet än vad jag var van vid att se på film. Med det menar jag att de är snyggt filmade och har en koreografi som känns mer genomtänkt än bara två personer som pucklar på varandra. Detta fick sin förklaring då det är Gareth Evans som står för manus och regi. En regissör som brukar leverera.

Gangs of London kan vara rörig till en början innan man fått pejl på alla personer och deras agendor. Ett tag känns det som att så fort en dörr öppnas så kliver det in en ny rollfigur i handlingen. Serien har en himla massa berättartrådar som iofs hänger samman men det tog ett tag innan jag fick klart för mig hur allt hängde ihop. Det är kurder som är i konflikt med turkar, resandefolk som jagas av danska lönnmördare, poliser som jobbar undercover och börja tappa greppet, gangstrar från Nigeria och en hel del fler folk som alla har en eller annan ond plan.

Om man vill kan man se serien som avslutad men det finns en del trådar som hänger löst efter sista avsnittet. Vad jag förstått har serien fått grönt ljus för en fortsättning och om Gareth Evans är med på tåget hänger jag definitivt på för detta var riktigt bra. Höjer dock ett varningens finger då det är en riktigt våldsam serie där man inte backar för att visa både det ena och det andra.

Regi:Gareth Evans bla

Betyg: 9/10

Även Sofia har sett denna serie.

The Block island sound (2020 USA)

När det spolas iland en massa död fisk på stränderna kring Block island skickar miljömyndigheterna dit ett par forskare för att undersöka saken. En av forskarna, Audry,  har växt upp på ön och åker lite motvilligt dit då hennes relation med den yngre brodern som bor på ön inte är den bästa. När hon anländer till  barndomshemmet märker hon att allt inte står rätt till. Hennes pappa uppvisar ett märkligt beteende b.la åker han ut med båten mitt i natten och snart börjar brodern ta upp denna ovana. Att något är lurt är inte svårt att fatta frågan är bara vad.

Block island sound är helt ok. Det är lågbudgetrulle som har en relativt intressant story och helt ok skådisar. Miljöerna med ett insomnat fiskesamhälle där alla känner varandra ger filmen en lite dyster men passande ton. Problemet med filmen är väl manuset där man mixat genrerna thriller/sf/drama. Det blir lite familjeproblem samtidigt som det finns ett yttre odefinierbart hot vi tittare möjligen kan ana vad det är. Det blir två filmer i en där jag inte kan bestämma mig för vad jag ska bry mig om. De två historierna, mysteriet och familjen med problem känns inte riktigt kompatibla. Ibland funkar det med att mixa genrer ibland inte. Block island sound hamnar lite mittemellan stolarna.

Trots en darrigt manus som borde fått en eller två genomarbetningar duger väl filmen om man är på humör för något som bäst liknas med ett långt X-files avsnitt med en touch av familjedrama.

Regi: Kevin McManus, Matthew McManus

Betyg: 4/10

Hunter hunter ( 2020 Kanada)

En familj som mer eller mindre har flytt civilisationen, bor under knappa förhållanden i en stuga ute i skogen. De är i stort sett  självförsörjande men är beroende av de skinn som familjen säljer i den närmaste handelsboden. När en varg blir alltför närgången och vittjar fällorna försvinner familjens försörjning. Mannen lämnar fru och dotter ensamma i stugan för att spåra vargen. Under sin tur i skogen stöter han på något oväntat som kommer ställa till det rejält för familjen.

Hunter hunter är vad jag kallar för en oförsonlig film. Det är ingen munter historia och redan innan saker och börjar hända har jag lite ont i magen. Mannen har lite väl speciella idéer och verkar vara den som bestämt att de alla ska bo skogen. Frun längtar efter civilisationen och en konflikt mellan de två ligger hela tiden och lurar i bakgrunden. Detta hade räckt för en film men nu utvecklar sig Hunter Hunter till något helt annat och desto obehagligare.

Det är inte en fartfylld film, historien rör sig framåt i sakta mak utan för den skull bli tråkig. Det ligger hela tiden en obehaglig atmosfär över berättelsen och jag vet aldrig riktigt vad som ska ske eller hur allt kommer utvecklas. En hel del kan man naturligtvis ana sig till men historien tar som sagt en och annan oväntad vändning jag i vart fall inte var beredd på.

Lågintensiv spänning med en del slafs och bortsett från Nick Stahl för mig okända men bra skådisar. Väl värd en titt.

Regi: Shawn Linden

Betyg: 7/10

Monster hunter (2020 USA)

Precis som i fallet Zack Snyder som jag skrev om härom veckan hör regissören Paul W.S. Anderson inte till mina favoriter och precis som i fallet Zack Snyder ser jag av någon outgrundlig anledning film efter film av regissören. Ett tecken på att jag är dum i huvudet?

I Andersons senaste alster transporteras en grupp amerikanska soldater till en annan dimension som är befolkad av allsköns CGI-monster samt Ron Perlman i en hisklig peruk. Tillsammans med dimensionens lokalbefolkning måste man nu jobba på att överleva. Det är även något med en dimensionsportal och drakar men i ärlighetens namn bryr mig inte

Sin vana trogen guidar regissören oss arma och korkade (räknar in mig själv här) tittare genom actionscener i slowmotion tonsatta till tuff musik och undermålig regi. Då det rör sig om en film av Anderson är naturligtvis skådespelerskan (?) Milla Jovovich castad i huvudrollen. Hennes prestation kan man däremot inte lasta Anderson för. Jag är övertygad om att det finns inte en regissör på denna jord som skulle kunna lyckas få henne att skådespela.

Det blir dock inte ett bottenbetyg för filmen. Jag gillar monster på film och anser att det görs alldeles för lite monsterfilmer nu för tiden. Världsbygget är åtminstone lite intressant. Med en annan regissör och huvudrollsinnehavare kanske Monster hunter kunnat bli en om inte bra åtminstone rejält underhållande film men den tanken hör hemma i drömmarnas land.

Regi: Paul W.S. Anderson

Betyg: 2/10

The Rental (2020 USA)

Två bröder och deras flickvänner beslutar sig för att ta en minisemester och hyr ett hus över weekenden. Det börjar inte så bra då hyresvärlden visar sig vara lite smått otrevlig kanske och bär på en och annan rasistisk åsikt. Man märker även ganska snart att stämningen är lite spänd mellan paren speciellt bröderna kommer inte så väl överens. Den ene av de två är framgångsrik och jobbar med den andres flickvän som han för övrigt anser köpt ned sig iom med att vara tillsammans med brorsan. Mao en helg där allt inte kommer att gå i dur.

Redan från start får man en känsla av att detta inte är någon trevlig film. Det är ansträngda relationer mellan paren och jag hade nog valt att tillbringa helgen med någon annan om ni nu frågar mig. Nu innehåller inte filmen bara ansträngda relationer, The Rental kan beskrivas som ett light drama av Lars Norén med en touch av slasher. En udda kombination som funkar över förväntan.

Jag sitter hela tiden och väntar på att det ska explodera då friktionen mellan de två bröderna hela tiden ökar och när det sedan går åt helvete gör det detta med råge och man skulle nog kunna säga att alla inblandade lyckas med att göra precis alla fel man kan göra i situationen som uppstår. Känslan av att jag sitter och kollar på en bilkrasch i slowmotion är högst påtaglig. Däremot är det inte att man sitter och irriterar sig på hur de inblandade agerar – de har helt enkelt otur och gör korkade men fullt mänskliga beslut.

Min enda invändning skulle vara att man skulle ha sugit på karamellen lite mer i finalen då det går undan lite väl snabbt för min smak men filmen är i vart fall klart sevärd.

Regi: Dave Franco

Betyg: 7/10

The Reckoning (2020 Storbr)

En gång i tiden var Neil Marshall en regissör att räkna med.  Dog Soldiers och The Decent är ruggigt bra. Doomsday var underhållande. Hans fjärde rulle Centurion var väl inte någon höjdare men ett och annat felsteg i karriären får man räkna med. Efter denna film försvann Marshall till tv och det var först häromåret han kom tillbaka med vad jag räknar som 2019 års sämsta film utedasset som gick under namnet Hellboy. Nu är Jordan tillbaka med en ny film The Reckoning och den kunde väl inte vara sämre?

Det strävsamma paret Haverstock arbetar på sitt arrende. Mannen drabbas av pesten och tar självmord och när änkan, som trots att det är 1600-tal med slit dygnet runt på gården är vacker som en dag med bländvita tänder, tackar nej till arrendatorns inviter svarar han med att anklaga henne för att vara häxa.

Jag ber att få gratulera Marshall som lyckats med att stå som regissör till årets sämsta film två år på raken. Imponerade! För det första är filmens handling totalt oengagerade och genomförandet är uselt. Skådisarna är ok men de har ingen chans i denna soppa till manus. Både Sean Pertwee och Steven Waddington är med i spektaklet och de brukar vara bra men i denna film har allt vad som kan kallas kompetens lämnats därhän.

Det största problemet med The Reckoning är att filmen fladdrar runt ”all over the place” och det känns som att alla från manusförfattare till skådisar och regissör inte riktigt vet vad de gör för film och i brist på annat chansar man och kastar in allt möjligt i filmen.  Det är lite skräck, lite tortyrporr, lite action, lite drama och en smula romans. Jag vet att filmen är på fel spår när jag börjar fundera över detaljer som hur det kan komma sig att änkan äger en riktigt snygg outfit som borde kosta skjortan men kan inte betala arrendet eller hur hon kan lyfta och svinga ett svärd när hon tidigare i filmen knappt kunde lyfta ett annat. Filmen är fylld med dessa märkligheter och hela tiden fladdrar min tanke förbi vem i hela friden ville göra denna film? Ett titt på manus borde räckt för att säga ”tack men nej tack”.

Om man kollar på IMBD så har Marshall inga projekt i piplinen vilket är fullt förståeligt det kan kanske vara som så att regissören gick ut med flaggan i bott.

Regi: Neil Marshall

Betyg: 1/10

The Prom (2020 USA)

Musikalen om Eleanor Roosevelt har precis haft premiär på Broadway och mötts av förödande kritik. Den främsta anledningen är att showens stjärnor Dee Dee Allen och Barry Glickman inte är speciellt trevliga och folk ogillar dem i allmänhet. De kläcker en plan för att komma i bättre dager nämligen att engagera sig i någonting som genererar god publicitet. Valet faller på den lilla staden Edgewater, Indiana där föräldraföreningen portat en lesbisk tjej att gå på avslutningsbalen. Musikalstjärnorna drar till den lilla staden för att ordna så tjejerna ska få gå på sin dans men frågan är om de kommer stjälpa istället för att hjälpa.

Som brukligt startar jag och Sofia musikalveckan med en gemensam rulle och denna gång föll valet på Netflix-musikalen The Prom med skådisar som Meryl Streep, Nicole Kidman och James Corden. Till skillnad mot förra årets val tycker jag att musikalveckan inte kunnat få en bättre start för det här var riktigt bra!

Musikalnumren levererar med både bra texter, melodier och dansnummer. The Prom lyckades även på något vis slå an en nerv hos mig kanske därför att Ariana DeBose och Jo Ellen Pellman som spelar det lesbiska paret var gulliga i sina roller samt att jag för mitt liv inte begriper varför man ska hitta på sådana dumheter som att förbjuda folk till en dans bara för att de gillar varandra. Jag kände med dem helt enkelt. Det blev t.om lite dammigt i rummet vid några tillfällen. Jag fruktar att jag blivit allt blödigare med åren.

Enda gången där filmen tappade mig lite var mot slutet då allt ordnar sig lite väl snabbt (ni trodde väl inte annat?) och det blir minst sagt overkill på alla känslor. Å andra sidan är väl inte just subtilitet en av genrens starka sidor. Hade man bara avslutat med folk som dansar i slowmotion (i love it) hade nog filmen flyttats upp ett snäpp till på betygsskalan.

Kolla in här vad Sofia tyckte om The Prom

Regi: Ryan Murphy

Betyg: 8/10

Andra sidan (Sverige 2020)

Svensk skräckfilm är något man inte är bortskämd med och de få exempel man kan hitta hamnar ofta inom två kategorier: Gjord av glada amatörer efter devisen ”hellre än bra” eller så ursäktar man sig med att man gjort en skräckis genom att antingen larva till det eller berätta att det egentligen inte är en skräckfilm men man valt att ”berätta sin viktiga historia i denna undermåliga genre”. Därför känns det så förbannat skönt att efter sju sorger och åtta bedrövelser äntligen få se en svensk skräckfilm som vågar stå för vad den är nämligen en skräckfilm och inget annat.

Paret Shirin och Fredrik bestämmer sig för att köpa ett hus. Det är ett parhus där grannfastigheten står tom. Inflyttningen går smärtfritt men när Fredrik måste vara borta under veckorna på jobb lämnas Shirin ensam med bonussonen på fem år. Han börjar snacka om en låtsaskompis som bor i grannhuset och snart märker Shrin av konstigheter, bla knackningar och viskningar från det till synes tomma huset.

Andra sidan hamnar i facket standardskräckis, det är ingen film som sticker ut extra men den är både välgjord och stundtals lite ryslig. Filmen förlitar sig mer på känsla än specialeffekter vilket alltid är tacknämligt. Det enda som störde mig i filmen var att den var så förbannat mörk, hela familjen verkar gå ”all in” när det gäller att spara på ström. Nog fasiken hade man tänt ljuset om man hört en viskande röst i slutet av en mörk korridor istället för att stå och spana in i mörkret med kisande ögon?

Skådisarna är helt ok tom ungen som som spelar sonen Lucas och filmen har en föredömlig speltid på 80 minuter så historien segar aldrig till sig. Andra sidan var en i mina ögon en positiv överraskning och jag hoppas nu att andra skitnödiga regissörer i detta land nu tar efter och vågar göra lite mer skräckisar.

Regi: Tord Danielsson, Oskar Mellander

betyg: 5/10

Run Hide Fight (2020 USA)

Zoe har det svårt i livet. Hennes mamma har nyligen dött i cancer och hon kämpar med sorgen och ilskan över att mamman gått bort. Zoe får dock en chans att rensa systemet när grupp elever tas som gisslan i skolmatsalen av ett gäng stollar med nihilistisk agenda. Gisslantagarna missar Zoe som istället för att fly nu gör allt vad hon kan för att befria eleverna och eliminera gisslantagarna.

Japp det här är Die hard i high school miljö. Jag som inte är överdrivet förtjust i den rullen var mycket tacksam över att jag denna gång slapp inkompetenta poliser, pubertala skämt och Bruce Willis korkade monologer. För en stunds underhållning fyller Run hide fight mer än väl sin funktion. Av och till är den faktiskt lite spännande. Isabel May som spelar Zoe klarar jobbet fint. Hon backas även upp av Treat Williams och Tomas Jane i ett par mindre roller som kompetent sheriff respektive Zoes pappa. Inte helt fel om ni frågar mig. Däremot har filmen stött på viss patrull i USA.

Överlag har man varit kritisk till att man använt sig av skolskjutning som grund för filmen. Jag kan iofs begripa kritiken att man kanske inte ska göra underhållning av ett ämne av detta slag men å andra sidan görs det underhållningsfilmer om krig och annat våld varför ska då skolskjutningar som tråkigt nog är vardag i USA vara ett fredat område? Det är inte som så att man skämtar bort ämnet i filmen.

Produktionsbolaget bakom filmen är däremot lite intressantare än ovanstående gnälldebatt. Det är The Daily wire som är en konservativ website som nu valt att göra film  i konservativ anda för att ge en balans mot de liberala värderingar som de anser dominerar nöjesindustrin. Jag vet inte om dessa värderingar märks så värst i filmen. Om jag hade vetat detta innan jag såg filmen hade jag kanske varit mer uppmärksam men det känns inte som att jag får något konservativt budskap nedkört i halsen. Det skulle väl vara att skurkarna har en touch av alternativ ungdom över sig men här kan jag iofs övertolka. Det är med en skräckblandad förtjusning jag ser fram mot kommande filmer från bolaget.

Hur som helst helt ok actionthriller vare sig mer eller mindre.

Regi: Kyle Rankin

Betyg: 6/10

The Hater (2020 Polen)

Håll i hatten! För ett par månader sedan skaffade jag mig Twitter. Två gånger har jag varit ute och kollat flödet vilket räckte mer än väl för mig. Herrejävlar vad mycket skit folk kan kackla om när de får chansen. Jag hade lika gärna kunnat beställt ett tiotal begagnade bajamajor för att uppnå samma effekt av ren och skär dynga.

Huvudpersonen i dagens rulle trivs däremot som fisken i vattnet när det handlar om att sprida dynga. Det något misslyckade studenten Tomasz får ett jobb på ett dubiöst företag som har som affärsidé att mot betalning förstöra folks karriärer. Tomasz första jobb blir att krossa en influenser (japp de har detta otyg även i Polen) något han gör lätt med vänsterhanden. Hans arbetsgivare ser potentialen hos Tomasz  som nu får ta sig an en politiker som ställer upp i borgmästarvalet. Han har även ett personligt intresse i att sänka politikern då en tjej som nobbat honom stöder politikern.

Hade denna film kommit för tio år sedan hade jag nog avfärdat den som överdrivet trams men efter att stollar stormade Kongressen, läst boken Badfluence och Nordkorea fått aningslösa tjejer till att begå mord så har mänsklighetens kollektiva anseende fallit en hel del i mina ögon.. Filmens känns i dagsläget tyvärr ganska så trovärdig.

Trots sin mörka historia är filmen ”underhållande” speciellt när man får följa Tomasz  taktik att fullständigt krossa borgmästarkandidaten. The Hater påminner en del om filmen Nightcrawler då huvudpersonerna Tomasz och Louis Bloom verkar vara av samma skrot och korn. Jag anar att de polska filmmakarna  sneglat en hel del på den filmen.

Det som drar ned storyn lite är att alla filurerier från Tomasz blir till slut lite väl omständliga men på det stora hela är The Hater klart sevärd. Finns på Netflix och låt nu inte att det talas polska avskräcka er. Vidga vyerna.

Regi: Jan Komasa

Betyg: 7/10

The Third day (2020 Storbr)

Den före detta socialarbetaren, numera blomsterhandlaren, Sam besöker platsen för sin sons död på hans årsdag. I närheten av platsen förhindrar han en ung tjej från att ta självmord. Tjejen bor på ön Osea som bara kan nås landvägen när det är ebb och Sam kör henne dit. Byborna på ön är lite märkliga och de förbereder den årliga sommarfesten. Sam behöver verkligen återvända hem till sin familj men slumpen och andra saker gör att han blir kvar på ön som påverkar honom på ett märkligt vis.

The Third day är en tv-serie på sex delar men berättelsen består av två akter, Summer som jag beskrev ovan och Winter som är en historia om en annan person som kommer till ön. Det är inte två fristående berättelser om Osea utan de två historierna har definitivt med varandra att göra.

Summer var helt ok och hade ett par tvistar och jag hade inte en susning vilken väg berättelsen skulle ta.  Av och till blev det faktiskt lite segdraget då Sam springer hit och dit på den lilla ön och får ett och annat mindre sammanbrott. Serien som helhet växer dock rejält efter att man sett Winter som är avsevärt mer fartfylld och spännande.

Storyn är lite gåtfull och allt är inte klargjort när den slutar något som inte störde mig alls. Som tittare får man själv välja om det rör sig om övernaturliga saker eller bara lite lantlig vidskepelse. Skådisarna är överlag bra och kvartetten Jude Law, Emily Watson, Paddy Considine samt Naomie Harris funkar riktigt bra. Senast jag såg Jude Law var det som elegant påve här är han avsevärt mer luggsliten, en rejäl kontrast. Miljöerna gör sitt och jag hade inte haft något emot att semestra på Osea men hade nog betackat mig för festivalen.

Betyg: 7/10

Unpregnant (2020 USA)

Berättelsen startar på en skoltoalett där Veronicas graviditetstest visar positivt. Att behålla barnet är inte att tänka på. Då hon bor i Missouri där man måste ha föräldrarnas tillstånd för en abort om man är under 18 inser hon att den vägen är stängd då ett stort porträtt av påven pryder hemmets vardagsrumsvägg. Närmast delstaten för en fri abort är New Mexico en nätt tur på över 100 mil. I desperation vänder sig Veronica till sin före detta BFF Bailey som oväntat ställer upp att köra henne till Arizona.

Detta var en rejäl taskspark mot pro-life rörelsen, en organisation som f.ö får mig att se rött. En abort är aldrig trevligt men jag har inte ett jävla dugg med att göra vad en kvinna väljer att göra med sin graviditet. Det är hennes val och ingen annans. Det är ett tillräckligt jobbig situation där man inte behöver mötas av massa folk som lägger sig i. Slut på diskussionen.

Det var en för mig befriande film att se då denna fråga ofta är känslig i amerikanska filmer där man brukar lösa oönskade graviditeter med ”olyckor” typ ett fall i trappen. Samtidigt som filmen tar sig an ett allvarligt ämne har berättelsen på både gott och ont vävts in i en roadmovie komedi. En del kan störa sig på de komiska inslagen och anser att filmens budskap fjantas bort men för mig passade det fint.

Huvudpersonerna Veronica och Bailey spelas av de för mig ökända skådisar men rollfigurerna var lätta att gilla. Min enda invändning är väl att man som vanlig gjort den rundare tjejen till den gapigaste och mest utåtagerande. Det börjar bli lite uttjatat vid det här laget att så fort man är överviktig på film blir man högljudd och klumpig.

Då jag är svag för ungdomsfilmer som är lite seriösare samt gillar roadmovies så blir betyget därefter trots att filmen kanske inte är ett mästerverk. Jag hade i alla fall en trevliga 90 minuter tillsamman med Veronica och Bailey till skillnad mot pastor Dave Pivonka som uppmanar folk att be och bojkotta HBO.

Regi: Rachel Lee Goldenberg

Betyg: 7/10