Jord och blod (2020 Frankrike)

Änklingen och sågverksägaren Saïd har det inte så lätt. Sågverket som funnits i släktens ägo går dåligt och till slut ser han sig nödgad att sälja främst då för att få stålar till sin döva dotters utbildning. Som att inte detta skulle räcka har en  rejäl laddning kokain hamnat på villovägar och gömts undan i Saïds sågverk och ägarna till knarket är på väg för att hämta det. Iofs skulle Saïd kunna lämna över knarket och fortsätta sitt liv men olyckliga omständigheter gör att sågverksägaren finner sig stå ensam mot en handfull gangstrar.

Det första som slog mig var att filmen mer eller mindre är en karbonkopia av den kanadensiska film Braven som kom häromåret. Byt ut stugan mot sågverket och byt ut en lätt dement pappa mot en döv dotter så har vi ungefär samma film. Den stora skillnaden är väl att den väderbitne skådisen Sami Bouajila inte har ett lika respektingivande utseende som Jason Momoa men Saïd är en seg djävel som inte ger sig i första taget.

Även om Blod och jord påminner mycket om Braven spelar det ingen större roll, en bra story kan berättas mer än en gång. Det är en ganska så kort rulle där första tredjedelen är en introduktion av rollfigurerna och resten är skottlossning och jakt på den franska landsbygden. Det behövs inte så värst mycket mer för att en film ska bli bra i mina ögon. Höjer dock ett varningens finger – filmen är fransk och därmed ganska så slafsig vid ett par tillfällen.

Regi: Julien Leclercq

Betyg: 7/10

Love wedding repeat (2020 Storbr Italien)

Jacks syster Hayley ska gifta sig och hans uppgift är att se till att bröllopet ska flyta på fint utan några missöden. Jack är exalterad då han fått reda på att en av de inbjudna gästerna är Dina, en tjej han nästan fick ihop det med för några år sedan men kom inte riktigt till skott då  han är en relativt försynt man. Hayleys ex Marc är däremot inte inbjuden till festen men han kommer ändå och har siktet inställt på att sabba tillställningen då han är övertygad om att den blivande bruden egentligen är kär i honom. Lägg sedan till Jacks mycket hetlevrade ex Amanda, en bordsplacering som blir fel och sömnpiller på avvägar så blir det mycket svårt för Jack att rädda bröllopet samt att få till det med Dina.

Det hör inte till vanligheterna att en romcom hittar vägen till den här bloggen av den enkla anledningen att jag oftast avskyr genren men dagens film lockade. Främsta anledningen till det var att man gjort lite av en Sliding doors, man ser vilka olika vägar ödet kan ta. I detta fall är det en bordsplacering som är motorn för ödet. Ungefär mitt i filmen backar man historien och utforskar ett alternativt händelseförlopp ett grepp jag brukar vara rätt så förtjust i.

Mitt omdöme om Love wedding repeat blir: Jovars. Den duger, är milt roande och inte så kväljande som filmer vanligtvis är i genren. Inte en film att springa benen av sig för men för stunden duger den. Det skulle vara kul att spana in den franska förlagan Plan de table från 2002 för att se hur fransmännen tacklar denna historia.

Regi: Dean Craig

Betyg: 5/10

Fantasy Island (2020 USA)

En grupp människor har vunnit en tävling där priset är en vistelse på Fantasy island. Ön har förmågan att infria drömmarna hos de som besöker ön. Klart att de alla är förväntansfulla för att få sina drömmar besannade, en vill få en ny chans till att tacka ja till ett frieri, en annan vill träffa sin far igen och filmens två comic relief vill naturligtvis uppleva ett party med lättklädda kvinnor och män (vi lever i 2020). Allt verkar gå som smort men efter en stund i drömmarnas värld börjar dessa förändras till det sämre och det verkar som att någon eller något vill turisterna illa.

Filmen Fantasy island baserar sig på tv-serien med samma namn, tror den gick någon gång på 80-talet och det är en ganska intressant koncept. Jag har inte sett serien men vet att den forna Bondskurken Hervé Villechaize återfanns i rollistan. Bolaget som producerat filmen är Blumhouse som brukar hålla en relativt hög ribba inom genren med titlar som t.ex Happy Death Day 2U eller varför inte Hush? Jag hade mao en viss tillförsikt innan jag såg filmen.

Det blev dock dock pannkaka av hela smeten. Storyn är som sagt intressant men filmen har svårt att bestämma sig för om den ska vara skräck eller fantasy eller något annat – vet inte vad. Det är en film som bygger på bra en ide som man inte klarat av att förvalta. Resultatet blir en ointressant soppa men sand, palmer och bikinibrudar eller killar i små badbyxor om man föredrar det gör att det åtminstone inte svider i ögonen.

Regi: Jeff Wadlow

Betyg: 3/10

Underwater (2020 USA)

På botten av Marianergraven har en forskningsstation byggts. Filmen rivstartar med att stationen drabbas av en jordbävning och en handfull överlevande måste nu försöka att nå räddningskapslarna innan allt kollapsar. Svårigheterna stannar inte där då de inte är helt ensamma på havets botten. Verksamheten eller jordskalvet verkar ha väckt en gäng hungriga varelser till liv.

Monster och undervattensfilm är kombination jag har svårt att stå emot men denna gång räckte det inte hela vägen. Underwater har ett bra tempo och filmen är i stort sett en flykt för överlevnad från början till slut och på pappret verkar detta vara en film jag borde gilla. Skådisar och effekter är helt ok men den där lilla extra biten som skulle ha kunnat gjort filmen till en riktig nagelbitare fattas.

Filmen är för mörk (iofs av naturliga skäl de är på havets botten) men det blir av och till oklart vad som händer och sker. Trots att livet står på spel och det är en kamp mot klockan OCH att det kryllar av monster blir filmen aldrig riktigt spännande. Den krympande skaran harvar på i mörkret och flåsar i sina dykardräkter. Det blir enahanda efter ett tag. En liten besvikelse men visst om man är lite småsugen på monster under vattnet så finns det en hel del alternativ som är värre att se.  En extra bonus var att Kirsten Stewart var förvånansvärt uthärdlig för en gångs skull.

Regi:  William Eubank

Betyg: 4/10

Bloodshot (2020 USA)

Bloodshot var den sista film jag såg på bio innan biograferna stängde. Är det sådan här skit som ska upp på repertoaren kan de lika gärna vara stängda ett tag till. Ibland förundras jag över vilken kakamoja som går upp på bio medan andra filmer förpassas direkt till DVD.

Filmen har en liknande handling som Robocop. En soldat, Ray Garrison, väcks till liv efter sin död med hjälp av nanorobotar och får tack vare dessa övermänskliga krafter och blir i stort sett osårbar. De som återupplivat honom har dock mixtrat med Rays sinne och minne då man använder honom till olika uppdrag som inte är helt rumsrena.

Bloodshot är baserad på serietidning från företaget Valiant. Kanske är serien bättre än filmen vilket inte torde vara speciellt svårt då detta var en ointressant och oinspirerad soppa. Filmen hade kanske möjligtvis kunnat bli aningens bättre om man inte haft träbocken Vin Diesel i huvudrollen som Ray. Karln ger intrycket att han har svårt att gå och tala samtidigt och är som skådis helt intetsägande. Ju fler filmer jag ser av honom desto sämre blir han. En gång i tiden tyckte jag att han var riktigt bra i rollen som Riddick men det hör numera till svunna tider.

Till skillnad mot förra årets värsta rulle Hellboy var åtminstone inte Bloodshot en plåga att ta sig igenom men filmen är allt annat än bra. Filmen finns att hyra på b.la S.F-anytime för hutlösa 189 spänn! Använd de pengarna till att köpa en get eller ge stålarna till en tiggare det blir en win/win situation. Jag lovar.

Regi:  Dave Wilson

Betyg: 2/10

Spenser confidential (2020 USA)

Efter att ha pucklat på sitt befäl hamnar polisen Spenser i fängelse. När han släpps ut ur fängelse är planen att ta ett lastbilskörkort och flytta till Arizona. Nu blir det inte riktigt så. Befälet Spenser gav stryk mördas och en poliskollega beskylls för mordet. Spenser kan inte låta bli att lägga näsan i blöt och inser snabbt att brottet har kopplingar till hans forna kollegor inom Bostonpolisen.

Steffo på Snacka om film lyckades med att sälja in filmen hos mig och den är precis det han lovade nämligen en lättsam bagatell och inte så mycket mer. En perfekt film att se när man stryker skjortor eller vill koppla av framför tv-apparaten. Filmens starkaste kort är skådisarna som har ett skönt samspel och det är alltid trevligt att se den gamle skådisräven Alan Arkin i rutan.

Klart att filmen har ett par plumpar i protokollet men de förstör inte filmen som kanske känns mer som ett påkostat tv-avsnitt än en långfilm men vad gör det? Jag tackar i alla fall inte nej till en uppföljare.

Regi: Peter Berg

Betyg: 6/10

Birds of Prey: And the Fantabulous Emancipation of One Harley Quinn (2020 USA)

Margot Robbie är en bra skådis. Harley Quinn är en underhållande figur men inte så underhållande att hon kan bära upp en hel film på egen hand. Redan efter en sisådär tjugo minuter är jag rejält trött på både Margot Robbie, hennes rollfigur Harley Quinn och filmen. Jag blir faktiskt så irriterad att jag börjar heja på rullens skurk Black Mask som i sin tur spelas av Ewan McGregor som verkligen inte har en av sina bästa dagar i skådespelarskrået.

Handlingen består av att alla jagar en diamant som innehåller värdefull information om ett hemligt bankonto och denna jakt förenar ett gäng tjejer som alla (utom en) är bra på att slåss. Följaktligen är filmen fullproppad med coola fighter som alltför ofta utspelar sig i slowmotion (vad är detta med DC och förkärleken till slowmotion är det inskrivet att en viss procent av DC-filmerna måste innehålla slowmotionscener?). Även om fighterna är snygga tröttnar jag även här snabbt. Kort och gott en jobbig film med jobbiga karaktärer jag inte bryr mig ett dyft om.

Regi: Cathy Yan

Betyg: 2/10

The Invisible man (2020 USA)

När Universal försökte få till ett s.k Dark Universe där man likt Marvel skulle knyta ihop alla sin klassiska filmmonster i ett gemensamt universum åstadkom man ett rejält magplask i.o.m den något oförtjänt utskällda The Mummy lade man om kursen. Bolaget kommer fortfarande att göra nytolkningar på sin klassiska filmer men det blir mer individuella berättelser. Den första av dessa filmer är The Invisible man.

Filmen startar med att Cecilia flyr från sin man mitt i natten. Mannen är en framstående forskare inom optik och verkar vara ett riktigt praktsvin. Cecilia gömmer sig hos vänner men är så rädd för sin blivande ex-man att hon knappt vågar gå utanför dörren. Hennes man som är ett kontrollfreak klarar inte av att frun lämnat honom och tar livet av sig till Cecilias lättnad. Livet ser ljust ut men så börjar hon känna att något är fel och blir allt mer övertygad om att hennes man lever. Omgivningen tror naturligtvis att Cecilia har fått ett rejält psykbryt.

Detta var en otrevlig thriller av den sorten som jag brukar vara förtjust i nämligen att jag som tittare vet att huvudpersonen har rätt men i filmen är det ingen som stöder henne samtidigt som situationen för huvudpersonen gradvis bara blir värre och värre. Jag får så gottigt otrevligt ont i magen av sådana här historier, något som gör att jag uppskattar filmen samtidigt som jag önskar att jag valt något trevligare att titta på. The Invisible man bär hela tiden på en känsla av obehag och annalkande fara och jag kan aldrig riktigt slappna av under titten.  Detta förstärks av ett soundtrack som består av brölade synthar samt en mycket bra Elisabeth Moss i rollen som Cecilia. Jädrar vad sliten hon ser ut (av förståeliga skäl) i filmen.

Handlingen är helt ok även om den inte bjuder på några större överraskningar, redan filmens titel avslöjar plotten. Berättelsen är välkomponerad och filmen segar aldrig till sig trots att den för genren har en ganska lång speltid (2 timmar). Däremot finns det en hel del rejäla logiska luckor samt en handfull övertydliga planteringar som avslöjar vad som kommer ske men om man som jag väljer att skita i dessa får man en otrevlig och stundtals spännande upplevelse i biomörkret.

Regi:  Leigh Whannell

Betyg: 7/10