Freaky (2020 USA)

Risken att detta blir årets sista film på bio är stor, kanske finns det en möjlighet att jag kollar in en film till på måndag om jag inte är för trött men det får framtiden utvisa. Filmen som lockade mig till en tom biografsalong var Christopher Landons senaste rulle Freaky. Att det var Landon som stod bakom kameran var nog främsta anledningen till titten då jag gillat hans tidigare filmer Happy death day och den än bättre uppföljaren.

I Freaky korsas den försynta och något mobbade tonåringen Millies vägar med seriemördaren The Butcher. Resultatet av deras möte blir inte ond bröd död utan ett kroppsbyte. Anledningen till detta är att The Butcher har en aztekisk offerkniv som utan hans vetskap har förmågan att växla kroppar. Nu är alltså Millie fast i en efterlyst mördares kropp och The Butcher kan leva ut sina mordiska lustar i high-school miljö. Värre är att Millie har bara 24 timmar på sig att bryta förbannelsen annars blir den permanent.

För att en film av detta slag ska funka måste skådisarna verkligen vara bra vilket inte är fallet i Freaky. Vince Vaughn spelar sin seriemördare bra och Kathryn Newton funkar finfint när hon är Millie. Filmens första halvtimme är riktigt bra och Landons balans mellan skräck och skratt sitter som smäck. Efter att de två bytt kroppar visar sig dock skådisarnas brister snabbt och vi blir sittandes med två aktörer som gör sitt bästa men inte övertygar ett dugg. Millie som seriemördare glor argsint under lugg och morrar, Vaughn gör mest en parodi på en tonårstjej. Det är inte skämskuddenivå men speciellt bra är det inte.

Turligt nog är filmen trots allt ganska så rolig och The Butcher är en uppfinningsrik mördare som använder sig b.la av sågmaskiner, vinflaskor och toalock i sina mord. Det var även extra roligt att få se Alan Ruck i en liten roll som sadistisk träslöjdslärare även om man där fick en påminnelse om att åren går. Freaky blir en lättsam bagatell som troligen hade varit bättre om man hittat skådisar som funkat i de omvända rollerna.

Regi:  Christopher Landon

Betyg: 5/10

Bitter love (2020 Ryssland)

I den här dokumentären får vi följa ett antal miserabla ryssar under en kryssning längs floden Volga. Skillnaden mellan min kryssning i Karibien och dessa ryssars existentiella tripp längs Volgas stränder kunde inte vara större.

På min tur var jag omgiven av låglönearbetare som lydde minsta vink. Båten var en orgie i plast, krom och neon och dagarna var fyllda med upptåg och tävlingar typ ”vem som vågar ta av sig mest kläder” och ”snyggaste inoljade kroppen” (jag deltog icke i någon av dessa tävlingar och nöjde mig med frågesport i pianobaren). Ryssarna får hålla tillgodo med en båt som sett sina bättre dagar, pianoklink som underhållning och det roligaste på resan verkar vara ett dopp i Volga samt lite ballonger.

Vi stiftar bekantskap ett en handfull personer som mest verkar ha tagit turen för lite självreflektion. Ett par funderar på att gifta sig efter 22 år men mannens skägg i står i vägen för detta då hans fiance avskyr det. Jura är en man med gitarr som har en fling med en kvinna som går i skilsmässotankar. En spåkvinna reser på båten och hennes förutsägelser för sina kunders framtid hör ofta inte till det muntrare slaget.

Medelåldern på kryssningen verkar vara hög, folk söker en mening i sina liv alla har lätt till tårar och tydligen baxar ryssar med sin symaskin på resor. Underhållningen består av ett ungt par som spelar och sjunger melankolisk musik. Vad är detta för resa?

Bitter love är som ni märker inte någon munter film men jag gillar den. Människorna vi får möta på färden är bekymrade men sympatiska. Deras samtal verkar komma från hjärtat och det var intressant att se att människor från en annan kultur ha samma problem och funderingar som en själv. Skillnaden är väl att de citerar Tjechov i sina diskussioner. Det är lite slitna människor men jag tror att jag gärna skulle ta en fika med de flesta av passagerarna. Kanske inte Jura då han är en man med gitarr som spelar på denna i både tid och otid och vad jag tycker om män med gitarr vet ni alla.

Regi:  Jerzy Sladkowski

Betyg: 8/10

Vill ni också ta en deprimerande resa längs Volgas stränder finns filmen alldeles gratis hos Cineasterna eller på SVT.

Freaks – One of us (2020 Tyskland)

När jag läste vilka filmer som skulle ha premiär på Netflix trodde jag i min enfald att de hade köpt in rättigheterna till Tod Brownings gamla klassiker och snitsat till namnet lite då frasen ”one of us” har en betydelse i den filmen. Så var inte fallet istället fick jag en tysk lågbudgetproduktion om superhjältar och det var faktiskt inte så illa som det låter även om jag föredrar Brownings rulle vid en jämförelse.

Wendy har en dugligt liv, hon har man och barn som hon älskar, familjens problem ligger mer på det ekonomiska planet då Wendys jobb på ett snabbmatsställe där bara fläskkotletter serveras (låter smaskens) inte drar in speciellt mycket pengar. Hon verkar också haft någon form av sammanbrott tidigare i sitt liv då Wendy tar både medicin och besöker en psykolog med jämna mellanrum. En kväll efter jobbet stöter hon på en uteliggare som säger åt henne att sluta ta medicinen så hennes sanna jag kan komma fram. Efter en del turer slutar hon ta sin medicin och det visar sig att Wendy besitter superkrafter. Till en början är det roligt med de nya krafterna men inget gott som inte har något ont med sig och problemen hopar sig för familjen.

Tipset på filmen som kom från Steffo på podden Snacka om film och det tackar jag för, det är inte var dag man ser tyska superhjältefilmer. Freaks duger gott och väl för en stunds förströelse vare sig mer eller mindre. Skådisarna är kompetenta och de specialeffekter som är med är anpassade efter budget så de svider inte i ögonen.

Filmen är roligast under första halvan då Wendy upptäcker sina krafter sedan blir historien allt mörkare vilket inte betyder att den blir sämre men den där sprittliga feelgoodkänslan som fanns i början försvinner. På det hela klart sevärt om man gillar genren och köper ett lite annorlunda grepp på denna. Jag skulle inte direkt gråta om det kom en uppföljare.

Regi: Felix Binder

Betyg: 6/10

 

 

Unhinged (2020 USA)

Rachels dag hade kanske kunnat börja bättre, hon är sen till jobbet och måste skjutsa sonen till skolan. Stressad som hon är tutar hon aggressivt på bilen framför vid ett rödljus och i det ögonblicket går hennes dag från att vara en skitdag till en levande mardröm. I bilen framför sitter nämligen en man som förlorat allt och han tänker inte ta skit från någon längre.Han beslutar sig för att ge Rachel en läxa.

Man skulle kunna kalla Crowes rollfigur för en 2020 -talets D-Fens. Jämförelsen haltar lite för i Falling down kan man åtminstone till viss mån sympatisera med D-Fens något som inte finns på kartan när det rör mannen utan namn i Unhinged. Han spelas mästerligt av Russell Crowe (i fatsuit?). Jag blir i ärlighetens lite rädd för rollfiguren och då han som sagt förlorat allt vet jag som tittare att han inte har några hämningar.

Unhinged överraskade mig positivt då det visade sig var en spännande rulle som tar fart redan efter en kvart och sedan håller tempot hela vägen in i mål. Det är kanske inte film som kommer gå till filmhistorien men för en stunds spänning och en Crowe i högform gör att rullen får mer än godkänt.

Det enda som jag möjligtvis irriterade mig på är att det är en hel del planteringar i manuset som gör att man kan räkna ut lite vad som kommer att ske längre fram i filmen. Det kunde ha lösts på ett bättre vis.

Regi: Derrick Borte

Betyg: 7/10

Antebellum (2020 USA)

Det här en sådan där film som troligen tjänar bäst på att man vet så lite som möjligt om den. Filmen startar i alla fall med en utsökt lång tagning över ett plantage i den forna södern. Där får vi stifta bekantskap med slaven Eden som arbetar på bomullsfälten och planerar att rymma. Filmen gör plötsligt ett hopp i både tid och rum och vi får möta den framgångsrika författarinnan Veronica. För att göra det hela än mer förvirrande spelas båda rollfigurerna av skådisen Janelle Monáe. På något vis hör dessa kvinnors livsöden ihop. Hur? Se filmen.

Antebellum har saluförts som en skräckis men även om det är situationer som skulle kunna hamna i skräckfilmsfacket ska nog filmen mer ses som en thriller. Berättelsen har en rejäl tvist och för oss tittare hänger det på om man gillar tvisten eller inte. Anser man att det är långsökt är risken stor att man ogillar filmen. Jag däremot gillade filmens vändning och finalen gav mig ståpäls och det var ett tag sedan det hände. En av årets bättre filmer detta skrala bioår,

Regi:Gerard Bush, Christopher Renz

Betyg: 8/10

Borat Subsequent Moviefilm: Delivery of Prodigious Bribe to American Regime for Make Benefit Once Glorious Nation of Kazakhstan (2020 Storbr)

För enkelhetens skull tar jag och kallar uppföljaren till Borat (2006) för Borat II. Ja vad ska man säga? Sacha Baron Cohen kör på i samma hjulspår. En ganska larvig handling som jag inte tänker gå in på här används som ursäkt att filma en handfull scener där man utsätter både kända och okända personer för Borats upptåg. Tycker man som jag att detta är underhållande är filmen naturligtvis bra.  Jag bör dock påpeka att humor av detta slag ger mig både stress och ångest. Vid åtminstone två tillfällen får jag pausa filmen och ta en kort promenad i hemmet för att hyperventilera färdigt.

Det är en upprepning av förra filmens koncept men det har gått nästan 15 år sedan sist och det USA som Borat besöker är ett land med hårdare klimat. Iofs så visade Cohen detta redan i HBO-serien Who is America? som i mitt tycke är bättre då man slipper dras med en påtvingad handling utan satsar helt på de ”dokumentära” scenerna.

Det som är filmens styrka är att Cohen inte verkar ha några spärrar, får han en ide vare sig det rör filmens handling eller s.k dolda kameran moment kör han på och resultatet blir oftast bra. Filmen är som de flesta komedier, ibland funkar det ibland inte, och vissa skämt körs verkligen ett par gånger för ofta. Det nya tillskottet i handlingen Tutar (Borats dotter) var ett lyft och jag kommer till döddagar komma ihåg balscenen som i efterhand visade sig vara halvfejkad.

Regi: Jason Woliner

Betyg: 6/10

Black Water: Abyss (2020 Australien)

Skulle vi inte istället ta och tillbringa helgen på ett hotell med pool och paraplydrinkar?” De orden yttras av den ende intelligenta personen i ett sällskap av fem som beslutat sig för att utforska en grotta i naturen under helgen. Om de hade lyssnat på hans förslag hade de alla sluppit tillbringa weekenden i ovan nämnda grotta tillsammans med en grinig krokodil och istället kunnat chilla vid en pool. Än en gång får man lära sig att: Naturen är bäst på tv och att Australien bör till varje pris undvikas då hela kontinenten består av allehanda varelser som kort och gott är livsfarliga.

Filmen Black Water: Abyss delar bara namnet med sin föregångare lite på samma vis som filmerna 47 meters down och 47 meters down: Uncaged gjorde. Ramhandlingen är densamma men i övrigt har filmerna inget med varandra att göra mer än att de båda har samma regissör Andrew Traucki som även ligger bakom finfina hajfilmen The Reef.

Iden att bli inspärrad i en grotta med en krokodil räcker för att engagera mig och filmen duger gott om man gillar farliga djur under vatten filmer. Skådisarna är helt ok och inte alltför korkade (om man bortser från deras märkliga behov att tillbringa sin ledighet ute i det gröna). Filmen är dock aningens för lång och hade mått bra av att tightas till lite. Finalen är lite väl over the top för min smak men i övrigt är det bara att mysa i tv-soffas och inse att man har det bättre än folket på rutan som tvingas dela utrymme med en krokodil.

Regi:Andrew Traucki

Betyg: 5/10

Sofia fortsätter med sin genomgång av slashers här

De otrogna (2020 Italien)

Den här Italienska filmen är en nyinspelning av en fransk film med samma namn. Filmen består av en handfull historier som rör mäns otrohet mot kvinnor och tanken är väl att den ska vara rolig. Två av historierna är faktiskt detta den ena om en man som bekänner sin otrohet för sin fru och han blir allt ynkligare och patetisk ju längre diskussionen pågår. Jag skrattade gott åt den ynklige mannen och berättelsen har en ganska så rapp dialog. Den andra historien är mer åt det pinsamma hållet och handlar om en man som desperat försöker vara otrogen på en konferens. Ju hårdare han försöker desto mer desperat framstår han och här kom skämskudden till användning.

De övriga historierna är inte lika roliga och tangerar ibland gränsen till att bli obehagliga. Jag vet inte hur man tänkt sig att en historia om en man som driver sin fru till att tvivla på sitt eget förstånd är. Däremot är det underbart att lyssna på folk som grälar på italienska det måste vara värdens bästa språk att argumentera på. Mitt tips är att se berättelse två och tre och sen skippa resten.

Regi: Stefano Mordini

Betyg: 3/10

Becky (2020 USA)

Än en gång kom min försåtliga lillebror med ett filmtips.

Becky är en tjej på 12 år som är fly förbannad på hela sin livssituation. Hennes mamma har dött i cancer och enligt Becky har pappan skaffat en ny tjej alldeles för snabbt. Än värre är att hon tvingas tillbringa helgen tillsammans med denna kvinna och hennes son i familjens sommarstuga. När pappan berättar att de ska gifta sig drar Becky till skogs vilket är tur då huset kort därefter får besök av fyra rymlingar som är på jakt efter något de gömt i stugan. Nu blir det upp till Becky att försvara sig och sin familj. man skulle kunna säga att hon slår två flugor i en smäll då det blir ett ypperligt tillfälle att släppa loss alla sina aggressioner.

En hel del som sett filmen irriterar sig på att en ung tjej ger ett gäng förhärdade brottslingar en rejäl match och visst kan jag i viss mån hålla med. Men jag störde mig inte på detta kanske beroende på att rollfiguren Becky spelas av för mig okända Lulu Wilson  som gör det övertygande och bra.

Däremot satt jag och irriterade mig på skådisen som spelade ledaren för skurkarna. Det gnagde i mitt sinne vart jag sett honom. Till slut blev jag tvungen att pausa filmen för att kolla efter. Det visade sig att det var Kevin James det kan vara ursäktligt att jag inte kände igen honom då James i denna film dras med ett rejält helskägg och tatueringar samt att det var en något annorlunda roll för skådisen. Vanligtvis är han ingen favorit men här var han riktigt bra.

Slutligen ett varningens ord. Becky är en rejält blodig film där b.la grillspett och båtmotorer kommer till lite annorlunda användning. Stundtals blir det så pass blodigt att filmen slirar på gränsen till komedi. En härligt slafsig thriller med bra skådisar blir mitt slutomdöme.

Regi: Jonathan Milott, Cary Murnion

Betyg: 7/10

The Babysitter: Killer Queen (2020 USA)

Nu är det illa ställt! Jag var helt övertygad om att jag skrivit om filmen The Babysitter på bloggen men jag har inte hittat inlägget. Betyder detta att jag inte sett filmen om inlägget inte existerar? Filosofiska frågor i cyberrymden men om jag litar på mitt minne (något min fru inte gör) så har jag faktiskt sett filmen och vad jag minns var det en positiv överraskning. En skräckkomedi som var underhållande med Samara Weaving i huvudrollen som satanistisk barnvakt. När så en uppföljare av samma regissör med samma skådisar dök upp på Netflix var valet givet. Borde ha kollat på helgmålsbön på repeat istället.

Det har gått två år sedan händelserna i förra filmen. Cole  går nu på high school och är ett nervvrak. Alla, även hans föräldrar, tror att han är galen och har hittat på rubbet om satanister i förorten som utför blodsoffer i utbyte mot att få deras önskningar uppfyllda. Den enda som tror på honom är hans tjejkompis Melanie som Cole  även är kär i. När hon bjuder med honom på en fest är valet inte svårt då hans föräldrar har planer på att skriva in honom på en skola för psykiskt sjuka. Det går som det går och snart jagas Cole av ett gäng satanister än en gång.

Det är svårt med skräckkomedier, de riskerar att bli fjantiga eller att humorn blir för svart så skrattet fastnar i halsen. The Babysitter var en (vad jag minns) en frejdig film gjord med gott humör och funkade i stort då den lyckades vara småspännande mellan varven. The Babysitter: Killer Queen  är däremot en film gjord helt utan någon som helst fingertoppskänsla och regissören McG (fjantigt namn f.ö) tror att det räcker med att ösa på med förutsägbara pubertala skämt, kassa effekter och skådisar som spelar över,vilket det naturligtvis inte gör.  Filmen är inte roligt usel, bara irriterande dålig.

Min enda fråga är hur de fick med Samara Weaving på tåget. Läste hon inte manus eller hade hon redan skrivit på för två filmer? Det stora undret är att jag orkade med hela filmen – får skylla på att jag var för lat för att sträcka mig efter tv-kontrollen.

Regi: McG

Betyg: 1/10

 

Tenet (2020 Storbr)

Filmer gjorda av regissören Christopher Nolan brukar alltid vara välgjorda och ha ett manus som är lite extra klurigt. Det är sällan hans filmer är dåliga men kanske inte heller alltid bra. Det var ett tag sedan jag såg en film av Nolan där jag fick en wow-upplevelse, Inception (2010) för att vara mer specifik. Av den anledningen var jag inte speciellt pepp på hans senaste rulle Tenet.

För att inte spoila alltför mycket berättar jag inte mer om handlingen än att filmen bäst kan beskrivas som en Bondrulle med ett krångligt manus. Tenet har fått viss kritik för att vara för invecklad och nödgas därför till pauser så rollfigurerna får förklara för oss tittare vad som sker. Nolan löser detta genom att filmens huvudperson som även han är helt ovetande om vad som händer  får plotten bitvis förklarad för sig av olika personer han stöter på under filmens gång. Mig störde det inte nämnvärt och jag tyckte förklaringarna flöt in fint i filmen. Det är en krånglig historia som Nolan berättar men jag tyckte nog att jag hängde med i svängarna även om jag säkerligen missade en hel detaljer. Vid en eventuell omtitt lär jag nog få en och annan aha upplevelse.

Tenent är förvillande lik en Bondfilm och den har samma uppbyggnad. Det startar med en actionscen går vidare med lite snack, skurken presenteras, det finns en dam i nöd att rädda,snacket leder till nästa actionscen och så upprepas denna formel till sluttexterna. Upplägget funkar och det är en välgjord film med bra manus, foto och framförallt filmmusiken av Ludwig Göransson. Däremot dras filmen med en hel del problem som jag numera förknippar med regissören.

Filmens ide är för intressant för att det ska bli spännande, jag sitter mer och funderar på vad som händer än att låta mig dras med i berättelsen. Att visualisera sin grundidé verkar vara mer intressant för Nolan än själva berättelsen, något som gestaltas av ganska så ointressanta rollfigurer som iofs spelas av genomgående bra skådisar. Resultatet blir en bitvis häftig upplevelse men jag bryr mig inte ett dugg om hur det går för filmens inblandade eller världen för den delen. Det var dock positivt att Tenet till skillnad mot Nolans senaste filmer inte var tråkig. The Prestige är och förblir regissörens bästa film till dags dato kanske för att det fanns med känslor i den filmen.

Regi: Christopher Nolan

Betyg: 6/10

Innan undergången (2020 Kanada)

Ett gäng preppers åker på kurs över ett veckoslut. Kursen hålls hos en man som nog kan betecknas som en mästare på det här att förbereda sig inför den kommande undergången. Han har köpt upp 200 hektar vildmark och har där byggt kraftverk, växthus och annat som gör att han är mer eller mindre självförsörjande. Att katastrofen ska komma är alla kursdeltagarna övertygade om så det är ett sällskap som är mer eller mindre paranoida. Under kursen övar man sig på att flå djur, skjuta, göra egna minor och dela tips med varandra men så sker det ett missöde och plötsligt handlar veckoslutet om en reell kamp om överlevnad.

Först vill jag tacka Steffo som tipsade om filmen i podden Snacka om film för det här var bra skit. Innan undergången är en tight historia på endast 80 minuter. Den håller spänningen uppe hela tiden även innan det brakar loss. Då man har med folk som är mer eller mindre paranoida blir umgänget mellan personerna lite som att sitta på nålar. Jag vet inte när eller om någon av de inblandade kommer att tappa konceptet så det råder en tung atmosfär under filmens första halva. När det sedan blir action tar filmen ett par vändningar vilket gör att jag är relativt osäker på hur det hela ska sluta. Att rullen sedan utspelar sig i snötäckt vildmark gör inte saken sämre. Innan undergången är en kanadensisk b-film med okända skådisar väl värd en titt och ett bevis på att bra film inte alltid behöver betyda massa dollars och kända namn.

Regi:Patrice Laliberté

betyg: 7/10

The Old guard (2020 USA)

The Old guard ligger för nuvarande etta på Netflixtoppen och kan väl bäst beskrivas som en Highlander för 2020 talet. En handfull personer jobbar som legosoldater men de tar bara jobb som de känner är moraliskt försvarbara. Typ befria slavar eller folk som hålls gisslan. Legosoldaterna har en unik förmåga, de alla är närapå odödliga människor. Gruppen leds av Andy som är så gammal att hon inte inte längre minns sin ålder. Under århundradena har de gjort sitt bästa för att verka i skymundan men en slem läkemedelsdirektör är dem på spåren i hopp om att  kunna skapa ett odödlighetsserum. Som om detta inte vore nog så har en ny odödlig manifesterats och gruppen måste få tag i henne innan deras fiender gör det.

Det ska erkännas att jag var lite tveksam till rullen men så vart jag sugen på lite action och hamnade framför filmen som visade sig vara helt ok. Old guard flyter på fint i ca två timmar och blir aldrig tråkig. Bakgrundshistorien om de odödliga är intressant och den karamellen suger regissören på under hela filmen då hon väljer att pytsa ut deras historia bit för bit. Skådisarna är halvkända och sköter sig fint den enda som verkar gå lite på halvfart är väl affischnamnet Charlize Theron. Hon känns lite frånvarande och verkar inte ge allt vilket kan tyckas vara märkligt då hon står som medproducent till filmen.

The Old guard är ingen fantastisk film men ganska perfekt som en fredagsrulle. Slutet hintar om en fortsättning vilket jag inte tackar nej till. Om så är fallet har Netflix potential till två trevliga filmserier, dels denna och även Spenser. Jag håller i alla fall tummarna förutsatt att man håller samma kvalitet.

Regi:Gina Prince-Bythewood

Betyg: 6/10

Palm Springs (2020 USA)

När en filmmakare har den goda smaken att inleda sin film med Demis Roussos fantastiska klassiker Forever and ever känns det som jag hittat rätt film.

På sin systers bröllop lägger Sarah märke till Nyles. Han sticker ut bland gästerna då han klätt sig i hawaiiskjorta och kortbyxor och är en udda fågel bland alla kostymklädda män. Än märkligare är att han är makalöst smidig i kontakten med folk, han räddar drinkar, rör sig över dansgolvet utan att krocka med någon och har en stol redo för folk som är överförfriskade. Nyles börjar snacka med Sarah och raggar upp henne men hånglet i öknen tar en oväntad vändning, resten får ni se själva. Något ni också bör göra för detta är en av årets bästa filmer – även om konkurrensen inte direkt är mördande i filmvärlden detta år.

Palm Springs är en finurlig film som är både rolig, lite bitterljuv och rymmer ett visst mått av romantik. Skådisarna i huvudrollerna Andy Samberg och Cristin Milioti var för mig okända men de har en bra kemi något som är nödvändigt då de mer eller mindre är i bild större delen av filmen.  Att både J.K. Simmons och Peter Gallagher är med på tåget skadar inte då det är två sköna snubbar jag alltid brukar uppskatta.

Jag säger inte så mycket mer om filmen då jag inte vill spoila allt för mycket. Palm springs är definitivt värd en titt tro mig.

Passar på att tackar Henke för tipset.

Regi:Max Barbakow

Betyg: 8/10