Malignant (2021 USA)

Hoppla! Någon i Hollywood gav tydligen regissören James Wan en påse pengar och sa: ”Gör vad du vill” och han det gjorde han med besked.

Madison är gravid och lever tillsammans med en man som inte direkt är någon svärmorsdröm. Efter  en misshandel drabbas hon av ruggiga drömmar där en dunkel figur med övernaturliga krafter tar folk av daga på löpande band. Drömmarna visar sig vara sanndrömmar och polisen börjar snart misstänka Madison för morden.  Hennes syster tror dock att Madison är oskyldig och börjar forska i storasysterns förflutna som döljer en och annan hemlighet.

En kvart in i filmen undrar jag om Wan medvetet gjort en parodi på skräckfilmer. Han drar upp reglaget till max. Det är blodigt, åskar och regnar om vartannat och Madison bor i ett hus som med lätthet skulle kunna rymma ett mindre samhälle. När tvisten, för det är klart att en skräckfilm av i dag har en sådan uppdagas, vet jag inte om jag ska skratta eller gråta.

Även om man kan ha en hel del invändningar mot dagens rulle så kan man inte hävda att filmen är tråkig. Malignant är en film som startar med  gasen i botten och håller den farten ända in i mål. Det är också en film med sin beskärda del av halvdana skådisar, fylld till brädden med klyschor och har en helt sanslös story både i utförande och i manus. Man kan beskylla filmen för en hel del men tråkigt blev det aldrig och det duger för mig åtminstone i dagsläget.

Regi: James Wan

Betyg: 5/10

Midnight Mass (2021 USA)

När det rör skräckfilmer har regissören Mike Flanagan ett bra track-record.  Hush, Dr Sleep, Haunting of Hill House m.fl. Jag var dock lite tveksam till hans nya serie Midnight mass på Netflix, dels därför bolaget ofta har en tendens att dra ut onödigt mycket på sina tv-serier och dels för att jag hade hört att serien skulle vara ganska så tråkig och pladdrig. Men när min kollega med darr på rösten rekommendera Midnight mass hoppade jag på tåget och håll i hatten! Detta var superfantastiskt bra.

Efter att ha avtjänat en fängelsestraff återvänder Riley till sin hemort, en isolerad fiskeby som ligger på en ö utanför den amerikanska västkusten. Det är en liten by, ca 150 invånare, där alla känner varandra. Samtidigt som Riley anländer även Fader Paul ersättaren till öns gamle präst som blivit sjuk under en resa till Jerusalem. Det visar sig vara en karismatisk församlingsledare och om byborna inte var religiösa innan lär de bli det, speciellt efter att Fader Paul utfört en del häpnadsväckande mirakel. Folk som går i mässan börjar även återfå ungdomens vigör och vi tittare inser att det finns gott om ugglor i mossen samt en och annan hund begraven.

Ok vi tar det som är dåligt med serien först. Skådisen Alex Essoe har en bedrövlig sminkning och skulle inte kunna lura en blind att hon är en ålderstigen dement kvinna. I övrigt har jag ingenting att invända.

Jag kan begripa de som kritiserat serien för att vara pladdrig och ospännande. Midnight mass är inte speciellt spännande och handlingen rör sig framåt i snigelfart.  Monologer står som spön i backen och när serien är slut har man nog fått så pass många gudstjänster och  bibelord så det räcker och blir över för en hel livstid. Om någon frågat mig vad serien handlat om efter tre avsnitt hade nog mitt svar blivit. ”Lite folk som går på gudstjänst, umgås och lever på en ö. Men jag anar att något lurt är på gång”.

Flanagan lyckas skapa ett galleri med personer jag verkligen bryr mig om. De kan vara lite kärva och buttra men i grund och botten är det trevligt folk man vill väl. Skådisarna var för mig i stort sett ökända med undantag för Annabeth Gish och Flanagans fru Kate Siegel, men de gör alla ett toppenjobb. Visst snackas det men det känns inte som tomma ord. I avsnitt fyra snackar Erin (Siegel) och Riley om vad de tror händer efter döden och jag blev helt uppslukad av deras samtal. Detta samtal återkopplas i finalen och tro på fasiken om inte en lång monolog fick dammet att yra i rummet. Monologen håller nästan Tears in the rain klass.

Storyn (för visst handlare det om mer än sorgsna fiskare) funkade fint för mig och även om Flanagan inte direkt beträder ny mark i skräcksammanhang så kändes den  nyskapande och fräsch. Jag har full förståelse för om man tycker serien är både långsam och pladdrig men för mig blir det den första fullpoängaren jag delar ut sedan 2019 års Midsommar.

Regi: Mike Flanagan

Betyg: 10/10

 

The Ice Road (2021 USA)

Liam Neeson spelar här den lufsige och snälle lastbilschaufören Mike McCann som inte har det så lätt här i livet. Han tar hand om sin bror som iofs är en mycket duktig mekaniker men inte mår så bra efter en vända i Irak eller var det Afghanistan? Detta gör att han har svårt att behålla ett jobb då brorsan av och till ställer till det för de två. Helst skulle Mike vilja köra sin egen lastbil men det kostar som bekant stålar. När så en olycka sker i en gruva på nordliga breddgrader söker man våghalsiga chaufförer som ska köra upp specialborrar för att rädda de instängda gruvarbetarna. Vägen dit är farlig då den går över istäckta sjöar som börjat tina i vårsolen men Mike tar chansen. Det som kastar in grus i maskineriet är att någon verkar vilja att att räddningsaktionen misslyckas.

Min gamla mor är omåttligt förtjust i Liam Neeson. Inte för att hon tycker han speciellt snygg eller en skådis av rang utan därför han ser så snäll ut. Jag kan inte annat än att hålla med henne. När Neeson dyker upp på rutan känner man att här kommer en riktig snällis.  Även om han av och till slåss och står i och ibland kan verka lite grinig vet jag som tittare att här har jag en person med hjärtat på rätta stället och han är en hederlig karl. Detta gör att filmer med Neeson aldrig riktigt blir helt usla för man gillar karln så himla mycket. Mao det börjar bli lite Statham varning på denna storvuxne irländare.

The Ice Road hör till skådisens bättre filmer på senare år. Det är snö och is och en hel del rafflande scener, skoterjakter, en kamp mot klockan. laviner och sprickande isar, jag menar vad mer kan man begära? När filmen också berikas med en och annan stabil skådis i birollerna är det klappat och klart för trevlig filmstund. Visst kan man räkna ut vem skurken är sekunden denne kliver in i bild och som tittare vet jag i stort sett vet vad som kommer hända men det spelar ingen roll då det är god underhållning för stunden. The Ice road är vad jag skulle vilja kalla en perfekt fredagsfilm.

Regi: Jonathan Hensleigh

Betyg: 7/10

The Tomorrow war (2021 USA)

Mitt under finalen i det kommande VM 2022 öppnas en portal i tomma luften där en grupp soldater materialiseras. De berättar att de är från framtiden och behöver sina förfäders hjälp. Jorden har invaderats och man håller på att förlora kriget och är i skriande behov av fler soldater som man tänkt sig hämta i det förflutna.

Jag gillade iden även om filmen genererar en hel del logiska frågetecken angående tidresor. Skit samma ibland är det bara att hänga med på resan utan att bry sig allt för mycket om det logiska.The Tomorrow war är troligen ingen rulle jag kommer minnas men den dög för stunden. Filmen håller relativt god fart, effekterna klart dugliga. Rymdmonstren och deras ursprung funkade också även om filmens manusförfattare lånat en hel del från både Aliens och The Thing. Två timmar flöt på någorlunda smärtfritt.

Det som däremot inte funkar i filmen är när man gör ett försök att vara känslosamma. Nu blev det bara segt, påklistrat och ointressant. Så fort det blev relationssnack i filmen stannade filmen upp satt jag och väntade på nya explosioner och räliga rymdmonster. Med bättre regissör och skådisar hade det möjligtvis kunnat funka bättre.

Svagaste kortet är filmens huvudrollsinnehavare Chris Pratt. Han ser ut som ett levande frågetecken och ger ett intryck av att han inte riktigt har fattat att han är med i en film. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att han för första gången är på en filminspelning. Skådisarna J.K. Simmons och Yvonne Strahovski klarar sig desto bättre och den förstnämnde är alltid trevlig att stöta på i en film

Helt ok fredagsfilm men den hade gott kunnat vara en halvtimme kortare.

Regi: Chris McKay

betyg: 5/10

Squid game (2021 Sydkorea)

Över fyrahundra personer på samhällets slagsida får ett oemotståndligt erbjudande. De ska deltaga i sex stycken tävlingar och de som vinner finalen får en enorm summa pengar. Det som deltagarna till en början inte har klart för sig är att tävlingarna är med livet som insats. Ironiskt nog är tävlingarna baserade på barnlekar som t.ex kasta kula och dragkamp. Serien följer spelen och ett tiotal personer i jakten på pengar.

Den Sydkoreanska serien Squid game lär väl inte gått någon förbi vid det här laget. Det jag förundras lite över är att serien blivit sådan succé. Konceptet är inte direkt nytt och senast i våras kom den (i mitt tycke) avsevärt mer spännande och rappare Alice in Borderland som har en närapå en liknande handling. Med det sagt är inte Squid game någon dålig serie även om den dras med den östasiatiska förkärleken till melodrama och som vanligt är ett par avsnitt för lång. Däremot har man lyckats bra med rollfigurerna där de flesta man lär känna är sympatiska men tvingas till hemska handlingar då man spelar med livet som insats.

Serien är även övertygande psykologiskt då jag faktiskt inte satt och tänkte att deltagarna var korkade. De har alla ett skäl att deltaga i spelet och när insatserna ökar har man svårt att dra sig ur då man redan satsat för mycket för att backa. Den biten sköter manusmakarna fint.

Squid game har även en alldeles förtjusande scenografi. Platsen som spelen utspelar sig på var riktigt hemtrevlig målad i grälla färger och kändes trots all blod och död riktigt mysig. En del av tävlingarna är riktigt spännande andra not so much avsnittet med kulkastningen var redigt segt trots en hel del nackskott på de inblandade. Om man nu skulle ta och jämföra med tidigare nämnda Alice in Borderland vinner Squid game på att det är en avslutad historia, även om jag stark misstänker att en uppföljare kommer annonseras inom en snar framtid. 

Vänjer man sig vid melodramat och den i vissa fall mycket yviga skådespelarstilen är Squid game definitivt sevärd men med tanke på all uppmärksamhet kan det vara läge att sänka förväntningarna ett hack eller två.

Regi: Hwang Dong-hyuk

Betyg: 7/10

Gaia (2021 Sydafrika)

Skogvaktaren Gabi skadar sig rejält när hon traskar rakt in i en fälla ute i djungeln. Turligt nog hittar hon en stuga mitt ute i skogen där en man och hans son bor. De två har dragit sig undan civilisationen och är s.a.s ett med naturen. Gabi tas om hand och hennes räddare verkar trots sitt annorlunda livsval vara någorlunda vettiga om än lite märkliga. Gabi vill så klart tillbaka till civilisationen men känner att hon på något vis vill få med sig åtminstone pojken då hon känner att han borde få ut mer av livet än att häcka i skogen med en miljötaliban. Ju längre hon stannar i stugan desto märkligare blir pappans beteende b.la hävdar han att han mött Gud i skogen och det är något som stryker runt bland träden.

Gaia är en långsam rysare från Sydafrika men det är inte en tråkig film. Hotet i  djungeln är hela tiden påtagligt och man slappnar inte av under titten. Är det inte lurigheter i skog och mark så är det den alltmer obalanserade fadern som stör lugnet. Storyn håller bra och var lite annorlunda mot vad man brukar se i skräckisar. Invändningen är väl att jag hängde inte riktigt med hur huvudpersonen resonerade – jag hade försökt ta mig tillbaka till civilisationen på stört och inte dröjt mig kvar i stugan längre än nödvändigt med eller utan tonårspojk.

Då det är en rulle från Sydafrika var det lite kul att rollfigurerna växlade mellan afrikaans och engelska. Det gjorde att filmen kändes mer genuin och inte bara en rulle där man satsar på en snabb export till framförallt USA. Det är inte många effekter i filmen men som görs är klart godkända och fans av s.k body-horror torde inte bli missnöjda.

På det hela är Gaia en helt ok skräckis om den haft lite högre tempo hade den nog kunnat utvecklats till en riktigt bra rulle. Som det nu är segar filmen till sig lite sista tredjedelen vilket var lite synd.För det är en film med viss potential. Om man är sugen på en titt finns filmen hos Cineasterna.

Regi: Jaco Bouwer

betyg: 6/10

Sofia har tagit sig an en filmatisering av en helt ok King novell. Däremot är jag tveksam till om storyn håller som långfilm.

Halloween kills (2021 USA)

Skräckfilmsveckan startar med den pinfärska och något Coronaförsenade uppföljaren till Halloween som kom för ett par år sedan. Den filmen vart jag mycket förtjust i och kan nog så här i efterhand inse att jag var lite för snål i mitt betyg. Dagens film tar vid direkt efter att förra filmen slutade för det var väl ingen som trodde att ett brinnande hus kunde stoppa Michael Myers? Han startar med att döda elva brandmän vilket tydligen fått en och annan i Cancel culture cirklar att gå lätt bananas.Men här undrar jag nog om man inte trollat för hetsa upp folk.

Hur som helst denna gång har invånarna tröttnat på Myers framfart så de går man ur huse för att en gång för alla avsluta detta blodiga  kapitel i stadens historia. Kommer de lyckas med sitt uppsåt eller stundar det goda tider för Haddonfields begravningsentreprenör?

Som sagt förra filmen var mycket bra och uppföljaren gör mycket rätt. Michael Myer gestaltas väl med en allt slitnare Kapten Kirk mask. Musiken är utsökt och man har jobbat hårt på att koppla ihop originalfilmen med dagens rulle. En hel del gamla skådisar har letats fram ur gömmorna från den gamla filmen vilket var roligt att se. På det hela är det en stabil produktion och det kunde blivit bra men istället blir resultatet följande:

Ett stort jävla fett fiasko.

Myers traskar runt och mördar folk vilket han iofs vanligtvis gör men denna gång görs det helt utan spänning men däremot ganska så grisiga mord. Folk åker runt på gatorna i jakt efter Myers men får inte så mycket gjort. En stor del av filmen visar istället massa folk som står i stadens sjukhus och gastar att man minsann ska göra processen kort med mördaren. Dialogen är illa skriven och i sina stunder så pretiös att jag storknar speciellt när Laurie Strode som tillbringar hela filmen i en sjukhusbädd filosoferar om ondska. Att folk är korkade i skräckfilmer hör lite till genren men när de når nivån att klassas som självmordsbenägna blir det lite väl magstarkt för mig. Sista spiken i kistan är slutet som var bedrövligt.

Det som är märkligt är att det är i stort sett samma gäng som gjorde förra filmen. Inget av känslan från förra filmen är kvar och filmen ger ett intryck av att vara gjord med vänsterhanden. Trots att man hade, pengar, kompetens ett bra upplägg blev så fel. Myers och musiken är bra men i övrigt var denna rulle ett sorgebarn. Men skam den som ger sig om ett år sitter jag i biomörkret och kollar in Halloween ends.

Sofia tyckande om sin tv-serie kan ni läsa om här. Boken den baserades på var i alla fall bra.

Regi: David Gordon Green

Betyg: 2/10

Jupiter’s Legacy vs. Jupiter’s Legacy

Författaren Mark Millar delar serievärlden i två läger. De som ogillar honom hävdar att han bara går in för chockeffekter samt att han skriver sina serier i åtanke att de ska bli film eller tv-serie. Jag kan iofs ge kritikerna rätt men det behöver inte betyda att man ogillar det Millar gör. Överlag håller han en hög lägsta standard. Det har kommit en hel del filmer som baserats på hans serier: Avengers: Civil war, Kick-ass, Kingsmen och Wanted. Häromåret tecknade han kontrakt med Netflix och somras kom tv-serien baserad på hans i mitt tycke bästa verk Jupiter’s Legacy. 

Jupiter’s Legacy utspelar sig i en alternativ verklighet där en handfull personer fick superkrafter för ca 100 år sedan. De verkar ha varit flitiga i sänghalmen och spridit sina genar då det i nutid kryllar av hjältar och skurkar. De ursprungliga hjältarna lever än i dag men funderar på pensionering men är deras barn värdiga att axla manteln? Tveksamt. Det hela utmynnar i en konflikt mellan Sheldon som vill hjälpa världen och hans bror Walter som vill styra den. Jupiter’s Legacy består bara av 10 nummer som är fyllda av helt makalösa actionsekvenser mycket tack vare tecknaren Quitelys förmåga att knåpa ihop fantastiska teckningar. Serien är riktigt spännande och är fullproppad av wow-ögonblick.  I min bok är Jupiter’s Legacy en 10/10 serie som jag läst om otaliga gånger.

Tv-serien är absolut inte dålig men dras med två problem. För det första funkar inte superhjältedräkterna. Iofs är tanken med alla dessa dräkter redan töntig redan från start men än så länge har det funkat i Marvel och DC-filmerna. I Jupiter’s Legacy finns  hela tiden en känsla av att jag kollar på folk på maskerad. Det gör att det blir som ett filter mellan mig och det jag ser – jag kan inte riktigt leva mig in i serien.

Netflix hade nog tänkt sig en karamell man kunde suga på i många säsonger. Ett problem jag har med tv-serier av idag är att de ofta har alldeles för många avsnitt. Just Netflix är mästare på att dra ut på en handling.  Daredevil, Punisher osv räckte det ofta att se första och sista avsnittet många gånger, övriga avsnitt var mer eller mindre utfyllnad. Samma sak skedde med Jupiter’s Legacy I säsongsfinalen hade man bara nått till ungefär mitten av det andra numret av Millars serie. TV-serien får aldrig upp farten och resultatet blev en axelryckning och en nedläggning. Synd för det hade kunnat bli riktigt bra. Nåväl hoppas de lyckas bättre med den kommande Super crooks, bara man nu inte bestämmer sig för att dra ut den serien som bara är på fyra nummer till lika många säsonger.

Betyg: Netflix Jupiter’s Legacy 4/10

Serietidningen: 10/10

 

Those Who Wish Me Dead (2021 Kanada)

På min lokala biograf hängde affischen till dagens rulle uppe som reklam för kommande filmer. Skogsbränder och lönnmördare fixar huvudpersonen Hannah men Covid rådde hon inte på. Filmen finns nu ute på nätet för den som vill se och det är klart man vill. Vildmarksaction går ofta hem hos mig och så även denna gång.

Hannah jobbar som rökdykare i Montana men mår för tillfället inte så bra då hon misslyckats med att rädda några campare under en skogsbrand. Likt Stallone i Cliffhanger får hon ett tillfälle att nå försoning när hon stöter på en ung kille i skogen. Han är på flykt undan två lönnmördare som i sin tur startat en rejäl skogsbrand för att avleda uppmärksamheten från sina aktiviteter. Hannah har nu en skogsbrand, unge och lönnmördare på halsen.

Filmen är regisserad av Taylor Sheridan som tidigare gjort b.la filmen Wind River och jämfört med den får nog dagens film ses som en lättviktare. Filmen underhåller för stunden men kanske inte så mycket mer. Helt ok action och framför allt bra skådisar. Jag får gona mig med den ständigt stabile Jon Bernthal samt Aidan Gillen och Nicholas Hoult i rollerna som lönnmördarna. Just de två sistnämnda var en positiv överraskning då de var oväntat kallhamrade och skyr verkligen inga medel för att lyckas med sitt uppdrag.

Filmen svaga kort är väl huvudrollsinnehavaren Angelina Jolie. Hon är en helt ok skådis men hon övertygar mig inte i rollen som Hannah. Jolie är alldeles för elegant  för att kunna lura i mig att hon har det jobbet hon har och till på köpet är hon tunn som en utsvulten kalv. Det finns inte en chans i min mentala karta att hon skulle kunna ge ett gäng lönnmördare en bra fight mitt i en skogsbrand. Hon blir ingen rökdykare bara för att man rufsar till håret och smetar lite sot i ansiktet på henne. Jolie känns helt enkelt avig i rollen.

Trots denna invändning funkar filmen över förväntan och är en finfin fredagsfilm om man vilka öka pulsen en smula.

Regi: Taylor Sheridan

Betyg: 6/10

Escape Room 2: No Way Out (2021 USA)

För två år sedan dök filmen Escape room upp och tydligen gjorde den en liten vinst för här kommer nu uppföljaren. Handlingen är ungefär densamma. Ett antal främlingar möts och hamnar i ett antal dödliga fällor som går ut på att man ska lösa en gåta på tid innan denna slår igen. Skillnaden från förra filmen är att man denna gång lär känna de som ligger bakom dessa mordiska konstruktioner och det gör i ärlighetens namn vare sig till eller från.

Escape Room 2: No Way Out är inte en bra film men den är underhållande. Det blir spännande när man har folk som springer runt som illrar i jakten på ledtrådar samtidigt som tiden tickar ned och man vet att när räkneverket står på noll bjuds det på allehanda otrevligheter som t.ex laserstrålar eller syraregn. Nackdelen är att det blir en väldigt skrikig film då folk tjoar och står i under jakten på ledtrådar. Det blir än mer skrik när spelarna dör från både den drabbade och lagkamraterna som ylar den förolyckades namn.  Skrikandet blir verkligen tröttsamt i längden.

Det blev 80 småputtriga minuter i en relativt barnvänlig (inget snaskigt slafs här inte) thriller. Naturligtvis hintar slutet om att det kommer en trea. Nåväl troligen kollar jag in den filmen också men då plockar jag ur hörapparaterna innan föreställningen.

Regi: Adam Robitel

Betyg: 4/10

No time to die (2021 Storbr)

Som vissa av oss har väntat, först konstrade Daniel Craig och sa att han hellre skulle skära upp handlederna än att spela Bond igen innan han efter ett par lockmiljoner hoppade på tåget. Sedan hoppade regissören Boyle av filmen och man var även tvungen att sy ihop ett nytt distributionsavtal. Än var det inte slut på eländet, Craig skadade sig under inspelningen och när äntligen allt var klart för premiär blev det pandemi men förra torsdagen fick jag äntligen se filmen.

Spectre avslutades med en high note där Bond och Madeleine åkte iväg som ett nyförälskat par. Säg den lycka som varar snart är 007 singel igen och har ett behagligt liv på Jamaica. Felix Leiter söker upp honom och ber Bond att hitta en rysk forskare i Havanna ett till synes enkelt uppdrag men det sätter igång en händelsekedja som utmynnar i troligen Bondvärldens största WTF. Kanske tom ett så stort WTF att jag får ställa mig frågan om No time to die är en Bondfilm. Den diskussionen får dock vänta till ett senare inlägg.

En av mina favoritscener i filmen där 007 faktiskt en kort stund funderar på att kasta in handsken för gott. Craigs blick och minspel är här top-notch

När eftertexterna rullade på Dune som hade ungefär samma speltid som No time to die skänkte jag ett tack till högre makter att den sega föreställningen var slut. I No time to die blev min spontana tanke istället ”Va är det redan slut”. No time to die är en underhållande film som trots sin speltid innehåller få döda punkter och har en historia som hela tiden rör sig framåt.

Öppningsscenen är den längsta bland filmerna om 007.

Filmen innehåller en hel del bra actionscener b.la är öppningsscenen magnifik och en jakt på Bond i en dimmig norsk skog är väl iscensatt. Överlag är filmen otroligt snygg. Finalen i skurknästet beträdde närapå klassisk mark då dess scenografi påminde en hel del om Ken Adams skapelser i de tidiga Bondfilmerna. Vill också ge ett plus till dialogen som var ovanligt välskriven för att vara en Bondfilm.

Man får faktiskt två ”gunbarrel” sekvenser” i filmen. Först den vanliga och en senare i filmen.

Skådisarna är ett kapitel för sig och jag undrar om inte detta är den Bondfilm som har de bästa skådisarna och prestationerna i hela serien möjligen i konkurrens med OHMSS. Craig tangerar Connery i rollen som Bond och jag har numera svårt att säga vem jag gillar bästa av de två. Ana de Armas är inte annat än fantastisk som CIA-agenten Paloma som bara haft tre veckors (?) utbildning. Bara hennes medverkan och scenerna i Havanna är värd biobiljetten. Léa Seydoux var ett av de svagare korten i Spectre men i No time to die har hon växt in i rollen och var oväntat bra. Även Waltz som är med i en kort scen som Blofeld är avsevärt ruggigare än den uppsluppne filur han var i Spectre. Den nya 007 var en frisk fläkt men lite underutnyttjad och som vanligt var Bonds kollegor som hängt med i de senaste filmerna stabila.

Bäst i filmen Ana de Armas som Paloma.

Kvar är då skurkgalleriet som jag fann bra men kanske lite hafsigt skriva. David Dencik är iofs mest en comic relief som gränsar till överspel men han störde inte. Dali Benssalah med sitt bioiska öga var en duglig henchman och Billy Magnussen i rollen som den flinande Logan Ash var så pass sliskig att jag gottade mig när han till sist mötte sitt öde. Huvudskurken Lyutsifer Safin spelas av Rami Malek och vad jag förstått tycker många att han är lite trist. Jag fann honom däremot riktigt creepy med sin entoniga röst. Däremot var hans agenda något oklar. Finalen i skurknästet känns lite svajig där manusförfattarna mest verkat koncentrerat sig på finalscenen än vägen dit.

Lyutsifer Safin. De senaste filmerna med Craig har skurkarnas drivkraft varit hämnd. Bra tema men det känns lite repetitivt när man nu kör det för tredje gången på rad.

När det rör manus dras Craigs senare filmer med ett problem nämligen att de är en sammanhängande historia. Detta var inte tänkt från början vilket har gjort att man får ta till en del lösningar som inte alltid är eleganta speciellt i Spectre blev det lite väl mycket av den varan. I No time to die märks denna retroaktiva manuslappning av men inte så det stör nämnvärt. Tanken med ett storyarc över flera filmer har i vart fall varit ett intressant grepp men som dock kunde ha gjorts bättre. Får se hur väl det funkar när jag ser filmerna i ett svep i framtiden.

De stora problemen jag har med filmen kommer jag inte att ta upp här de kommer i en framtida Filmitch filosiferar och har mer med de val man gjort med karaktären Bond än själva filmen. Vill man se en actionfilm som berör (filmens absolut sista scen var dammig) är No time to die definitivt en film som rekommenderas. Om man däremot är aningens Bondkonservativ är risken att man promenerar hemåt efter biobesöket både skakad och rörd men kanske inte av den anledning filmens skapare tänkt sig.

Regi: Cary Joji Fukunaga

Betyg (som actionfilm): 8/10

som Bondfilm har jag inte bestämt mig än.

Henke har skrivit om filmen. Läs vad han anser här

 

Dune (2021 USA)

Hoppet att locka tillbaka folk till biograferna verkar hänga på Dune och den kommande filmen med 007. Jag var dock tveksam till att se Denis Villeneuves senaste film på bio av ett flertal anledningar. Den verkade vara alldeles för lång, berättelsen är oavslutad och det är en s.k ökenfilm. Filmer som inte innehåller mumier eller Mad Max och utspelar sig i ett ökenlandskap är nämligen sällan bra (västerngenren undantagen).

Det jag inte hade med i mina kalkyler var att filmen eventuellt skulle vara mördande tråkig. Dune är alldeles för lång och orimligt mycket tid av handlingen läggs på folk som lägger pannan i djupa veck och ser bekymrade ut samtidigt som de diskuterar drömmar och profetior. Ökenmiljön gör ingen glad och det hjälper inte att man slängt in ett gäng maskar på 400 meter som verkar ha en förkärlek till att äta fordon. Däremot är filmen snygg. Scenografin gillade jag och ljudet är maffigt. Stundtals satt jag och undrade hur mycket av ljudet publiken i angränsade salonger hörde. Volymen var även det som avhöll mig från att somna en bit in i filmen.

Det finns en hel del kända och bra skådisar i filmen men då alla förutom Jason Momoa och Stellan Skarsgård verkar vara mer döda än levande i  filmen kommer de inte till sin rätt. Timothée Chalamet vankar runt och oroar sig för sina drömmar. Rebecca Ferguson ser mest plågad ut och oroar sig för allt möjligt. Oscar Isaac hamnar inte heller i facket glad gubbe.

Alla är så bekymrade i denna film att jag undrar varför Huset Atreides som alla ovanstående skådisar spelar överhuvudtaget tog kejsarens erbjudande att ta över driften av planeten Arrakis från elakingarna (som i denna film verkar ha mycket roligare) Harkonnen. Hade det inte varit bättre att stanna kvar på sin skogklädda planet och bara softa runt?

Nä detta var en besvikelse. Trist tempo med trista rollfigurer men betyget blir högt trots allt då det är en hel del ögongodis. Om det nu blir en fortsättning kan man väl alltid hoppas på lite gladare miner och mindre drömtydning.

Den stora frågan jag har efter att ha sett filmen är varför man så gärna vill filmatisera boken? Nu har jag iofs inte läst denna men jag känner mig inte ett dugg lockad till läsning efter denna sövande upplevelse till film.

Regi: Denis Villeneuve

Betyg: 4/10

Woodstock 99: Peace love and rage (2021 USA)

Woodstock känner nog de flesta till, en fest full av Peace, love & understanding och en massa hemska hippies. Festivalen har blivit en del av den amerikanska myten och 1994 kände man att detta skulle firas 25 år efter händelsen. Festivalen 1994 blev en succé och här fanns det stålar att tjäna så man planerade ett 30 års jubileum men denna gång gick det inte lika bra. Våldtäkter, förstörelse och en avslutning som hette duga då besökarna slog sönder och eldade upp festivalområdet

Dokumentären Woodstock 99 försöker utröna vad som gick fel. Efter att ha sett dokumentären drar jag slutsatsen att det helt enkelt utvecklade sig till en perfekt storm där många faktorer tillsammans gjorde att det gick som det gick. Naturligtvis skyller alla inblandade på varandra. Arrangörerna menar att MTV var för kritiska i sin rapportering och därmed gett festivalen en bild av att det var värre än det var. Samma arrangör antyder också att lättklädda kvinnor får skylla sig själva om de utsätts för sexuella övergrepp. Andra menar att artisterna man bokat var för aggressiva och hetsade publiken samt att man genom dessa bokningar fick den publik man förtjänade. Även infrastrukturen får en släng av sleven. Woodstock 99 förlagdes på en gammal militärförläggning, det var hett, brist på vatten, bajamajor och vakter. Detta gjorde att den betalade publiken blev allt mer irriterad allteftersom festivalen fortskred.

Allt ovanstående stämmer förutom det där med lössläppta kvinnor – hur korkad får man vara för att ens saluföra denna åsikt? Min åsikt kan bara baseras på vad som visas i dokumentären och vad jag delvis har läst. Artisterna tar inte direkt sitt ansvar t.ex börjar RHCP spela låten Fire när folk börjar sätta eld på anläggningen, arrangörerna är dåligt förberedda och publiken verkar till stor del bestå av folk som går efter devisen ”boys will be boys and girls will be topless” mao inte speciellt trevliga människor ens i vardagen i nyktert tillstånd.

Man skulle kunna invända och säga att det är inte en bra ide att samla massa folk på en plats. Klart att det blir problem men de flesta festivaler funkar ganska fint och jag anar att Woodstock 99 lyckades med att gräva sin egen grav helt på egen hand genom en radda dåligt genomförda beslut.

Dokumentären är klart sevärd. Det är intressant att få ta del av ett väl dokumenterat  misslyckande från start till mål.  Enda störningsmomentet är väl att en del av de intervjuade kanske dra på lite väl stora filosofiska växlar när de ska analysera fiaskot. Ibland så räcker det med att konstatera att folk kort och gott är fattar fel beslut i jakten på pengar.

Regi: Garret Price

Betyg: 7/10

Snabba cash (2021 Sverige)

Tv-serien Snabba cash som finns på Netflix är inte en fortsättning eller remake på Lapidus böcker. Likheten med böckerna är att det rör folk som suktar efter stålar och vill komma uppåt på samhällsstegen. Egentligen skulle nog serien kunnat heta vad som helst men man har väl köpt namnet av Lapidus för att kunna sälja in serien hos tittarna.

Leya får chansen att kickstarta sin verksamhet då hon med vassa armbågar lyckas pitcha sin ide för den svinrike riskkapitalisten Tomas Storm. Kruxet är att hon snabbt behöver 3 miljoner annars blir det ingen affär. Banklån är inte att tänka på så hon vänder sig till sin kriminelle svåger Ravy för att låna stålarna. Detta sätter igång en händelsekedja som slutar med shootouts och massa annat elände för alla inblandade.

Detta var en engagerande kriminalserie som man sugs in i snabbt med en hel del bra skådisar speciellt Evin Ahmad som spelar Leya och Alexander Abdallah i rollen som hennes pojkvän. Den enda skådisen som känns lite malplacerad skulle väl vara Olle Sarri i rollen som den sliskige finansmannen Storm. Sarri är ingen dålig skådis men han känns fel i rollen och karaktären är lite väl ”over the top”.

Serien är i sina stunder redigt spännande och ett par tre gånger under titten satt jag och ojade mig i tv-soffan. Tacknämligt drar man inte ut på historien i onödan något som är alltför vanligt bland dagens serier. Sex avsnitt flöt på bra och som jag kände det fanns det ingen dötid.

Som brukligt har jag desto större problem med de kriminella rollfigurerna. Jag rör mig inte i dessa kretsar men anar att de är ganska representativa för dagens skurkar. De har fickorna fulla med stålar men trots detta går de runt i Adidas byxor och halvsunkiga hoodies. Högkvarteret består av en källarlokal med ett Playstation och en sliten soffa. I mina ögon är de en hög fjantar som gör sitt bästa för att vara tuffa men jag kan inte ta de på allvar. Rinkebysvenskan gör också sitt och förstärker deras desperation att vara ”tuffa” för hur ska man kunna ta en person på allvar som hasplar ur sig följande på låtsasbrytning ”jag ska knulla din mamma med en AK-4” ? De blir i mina ögon och framförallt öron mer komiska är farliga även om de i verkligheten är just det sistnämnda. Nämligen idioter med vapen.

Trots att jag har svårt att ta skurkarna på allvar är Snabba cash klart sevärd och det är en bra serie inom sin genre. Då det blev en succé måste man i vanlig ordning pressa fram en fortsättning. Synd för jag var klar med rollfigurerna efter det sista avsnittet.

Betyg: 7/10