Licorice Pizza (2021 USA)

Jag visste inte ens att Paul Thomas Anderson hade en ny film på G men när jag såg den fula men på något bakvänt vis lockande filmaffischen kände jag att detta var en film jag ville se trots att jag inte hade en susning om vad den handlade om. Att det var en risk då regissören minst sagt är ojämn var jag väl medveten om.

Licorice Pizza utspelar sig i 70-talets LA och vi för följa de något omaka vännerna Alana och Gary under några (tror jag) år. Deras vänskap börjar med en date som leder till vänskap även om det finns en viss kemi mellan de två. Handlingen går mest ut på att de två hänger i LA, Gary har hela tiden en massa idéer om hur han ska tjäna stålar och Alana hänger på i brist på annat då hon försöker hitta sig själv. Det börjar dock skava mellan de två efter ett ta då Gary vill något mer än bara vara vänner.  Det låter kanske inte värst upphetsande men Anderson har fått till en skön film som påminner mig lite i stil och känsla om Tarantinos Once upon a time i Hollywood  minus Manson och hans anhang. Det är en slice of life film som handlar om att hitta sig själv.

Miljöerna, musik och skådisarna klaffar perfekt. Bäst ar Alana Haim och Cooper Hoffman i huvudrollerna. Det är deras första filmroller och det känns som de inte sysslat med annat. Jag ser gärna att de fortsätter göra film. I den sistnämndes fall ligger det väl lite i blodet då han är son till den alldeles för tidigt bortgångne Philip Seymour Hoffman. I Haims är det lite mer osäkert då hon har ett band tillsammans med sina syskon men man kan alltid hoppas. Även Sean Penn, Bradley Cooper och Tom Waits dyker upp i filmen i små men mycket underhållande biroller. Trots en speltid på lite över två timmar segade aldrig filmen till sig och jag hade nog hängt med Alana och Gary en stund till. Kort och gott en liten vitamininjektion till film.

Regi: Paul Thomas Anderson

Betyg: 8/10

Diana (2021 USA)

Pandemin satte stopp för musikalen Diana men producenterna fick vad de tyckte en lysande ide. De spelade in showen och sålde den till Netflix, tanken var nog att detta skulle ge musikalen extra skjuts när restriktionerna släppte. När man summerar 2020 talet kommer nog detta räknas till ett av de mest korkade affärsbeslut under decenniet. Om du bara har skit att sälja visa då inte upp i förväg. Trots att en hel del sett musikalen på stream och än fler hört talas om den lyckades man ha ett trettiotal halvfulla visningar (en bedrift i sig självt) innan Diana hamnade på musikalernas sophögen. Jag kunde naturligtvis inte hålla fingrarna borta från detta magplask och även om jag är förhärdad när det rör usla filmer var det en pärs att ta sig igenom eländet.

Musikalen handlar kort och gott om Dianas liv från det att hon förlovar sig med Charles fram till hennes död så två timmar ska täcka en hel del händelser. Storyn jobbar i motvind från start för jag var evinnerligt trött på Diana INNAN hon dog. Redan in i första numret märker jag att det känns lite knepigt. Valet av story känns galet det skär sig på något vis att se Charles och Diana gå runt och sjunga på en scen. Även om jag inte på något vis är en vän av kungahusen känns det lite…… ska vi säga respektlöst?

Värre blir det då texterna visar sig vara bland det värsta jag upplevt. Nödrim, hö-höiga sexanspelningar allt förstärkt av en koreografi som verkligen inte vinner några priser. Detta är nog det närmaste man kan komma om Max Bialystock funnits i verkligheten. Textrader som t.ex ”better than a Guinness better than a wank” får mig att pausa och spela tillbaka  filmen för att se om jag hört rätt. När andra akten startar med att James Hewitt i bar överkropp rider på en mekanisk tjur funderar jag allvarligt på att skippa eländet men jag härdar ut.

Egentligen har jag inget emot dåliga filmer de får bara inte bli tråkiga eller irriterande denna musikal lyckas med båda sakerna. I slutändan har jag samma undran som jag hade om filmen Cats varför drog ingen i nödbromsen?

Sofias film är bättre trots att huvudrollsinnehavaren där har samma maner som Åsa Nisse.

Regi: Christopher Ashley

Betyg: 1/10

Encanto (2021 USA)

Vi startar denna 10:e musikalvecka som brukligt med en gemensam film. Denna gång föll valet på Disney´s senaste ”klassiker” Encanto.

Handlingen utspelar sig i Colombia där vi får bekanta oss med den märkliga familjen Madrigal. De bor i ett förtrollat/levande hus i en by som är dold för omvärlden. Vid sin femårsdag får alla i familjen en gåva av huset, gåvan är i form av en superkraft t.ex superhörsel, se in i framtiden, tala med djur osv. Den enda som inte fått någon kraft är filmens huvudperson Mirabel. Varför är oklart och Mirabel känner sig lite utanför familjegemenskapen. När det stundar bröllop samtidigt som den yngste i familjen ska få sina krafter får Mirabel olycksbådande syner som visar att problem är i antågande. Kan det ha med familjens försvunne bror Bruno att göra?

Efter det obligatoriska reklamfilmen på Kalle Ankas julafton vart jag lite halvsugen på filmen. Den verkade inte direkt dåligt och trots en ganska så catchy låt lyckades inte filmen fånga mitt intresse. När den dök upp på Disney+ tänkte trots allt ge den chans – det står ju att det är en klassiker (jösses!). Det tog inte många minuter innan jag vart fast. Härliga miljöer, ganska så sköna karaktärer och ett levande hus som gav mig lite sense of wonder. Att filmen i vanlig Disney anda handlar om att finna sig själv må vara hänt, det kommer liksom med Disneypaketet vare man vill eller inte.

Encanto kommer troligen inte att hamna i topp tio bland Disneys filmer för mig men den är klart duglig och underhållande med ett gäng stabila sånger.

Vad Sofia tycker om rullen kan ni läsa här.

Regi: Jared Bush, Byron Howard och Charise Castro Smith

Betyg: 7/10

The Eternals (2021 USA)

I höstas kom den här MCU filmen och jag iddes inte se spektaklet på bio. Dels då de senaste filmerna från Marvel har varit en besvikelse och dels då The Eternals i serieform inte varit någon höjdare. På Disney+ gav jag dock filmen en chans och somnade efter en halvtimme vid det andra försöket gick det lite bättre.

The Eternals är en grupp utomjordingar med superkrafter som bevakar vår planet. De har order om att inte lägga sig i människornas göranden om inte en annan grupp utomjordingar som kallas för deviants visar sig då är det fritt fram att agera. The Eternals har nu varit på vår planet i ett antal tusen år och det har varit ganska lugnt de senaste seklen. Så dyker plötsligt en grupp deviants upp som verkar ha lite andra krafter än vad man är van vid och i samband med detta avslöjas The Eternals verkliga uppdrag.

The Eternals är en ganska så beige rulle som håller på i två och en halv timme utan att göra speciellt mycket väsen av sig. Det blir aldrig tråkig men inte heller spännande. Det jag gillade med filmen var de få återblickar man gav under årtusendena som gav mig en liten känsla av sense of wonder. Skådisarna är relativt välkända men de verkar ha poppat en och annan valium och rör sig sömngångaraktigt genom den CGI fyllda storyn. Det är nog det sistnämnda som är filmens stora problem, jag bryr mig liksom inte ett dyft hur det går vare sig för jorden eller gruppen The Eternals.

Slutomdömet om filmen blir en axelryckning vare sig mer eller mindre och fortsätter MCU att leverera så pass ointressanta filmer som de hitintills gjort under 2021 tackar jag nog för mig. Jag blir inte mindre oroad när jag ser vad som komma skall. Multiuniversum och annat som man borde hålla sig ifrån men anledningen till det tar jag en annan dag typ när jag sett senaste Spiderman filmen.

Regi: Chloé Zhao

Betyg: 3/10

Antlers (2021 USA)

Lärarinnan Julia mår inte så himla bra. Hon kämpar med alkoholism och traumatiska barndomsminnen. Därför är det lite märkligt att hon flyttar från soliga Kalifornien tillbaka till sitt barndomshem ?! i regniga Oregon. Staden hon flyttar till är inte hippa Portland utan en miserabel håla vid namn Cispus Falls. Det är en hel del social misär och Julia värnar lite extra för en kille i hennes klass som verkar ha det extra svårt. Han lever med sin pappa och lillebror och ju mer Julia lär känna sin elev börjar hon inse att något verkligen inte står rätt till i hemmet.

Problemet med Antlers är att första halvan är riktigt bra. Innan man vet hur det hela ligger till är det en ruggig film om social misär, barns utsatthet som sprider en allmän ”må dåligt känsla”. Skådisarna är bra och det var härligt att få se den gamle godingen Graham Greene dyka upp som den vise urinnevånaren som vet vad som är i görningen.  Det känns som den gubben har varit med mig under större delen av mitt filmtittande liv.

Tyvärr går filmen från obehagligt drama till ganska så ointressant skräck trots att jag är mäkta förtjust i myten om Wendigo. Man har även kryddat anrättningen med bedrövlig CGI som tangerar valfri Aslylum/SCI-FI channel produktion. Det är synd för i grund och botten är det en bra story man sitter på men man schabblar bort den på något vis.

Den hitintills bästa Wendigo storyn jag sett är avsnittet Skin and Bones i den numera avsomnade skräckserien Fear Itself. Den storyn är till skillnad mot dagens rulle väl värd att kolla in.

Regi:Scott Cooper

Betyg: 4/10

Army of Thieves (2021 Tyskland)

Army of thieves är en prequel till en av förra årets absolut sämsta filmer – Army of the dead. Den här filmen berättar om kassaskåpsexperten Dieters liv innan han åkte till det zombiesmittade Las Vegas för att öppna kassaskåpet Ragnarök. Det kassaskåpet ingick i en serie av fem som gjorts av en legendarisk låssmed och de har alla namn tagna ur Wagners Nibelungenringen. Filmens handling går i korthet ut på att Dieter som i filmens början är en försynt kamrer kontaktats av en kvinna. Hon vill ha hans hjälp att bryta sig in i tre av låssmedens skåp. Det fjärde finns som bekant i las Vegas och det femte skåpet ligger på havets botten med sin skapare.

Turligt nog är inte dagen film regisserad av Zack Snyder som gjorde Army of the dead vilket gör filmen någorlunda uthärdlig. Army of thieves har aningens stabilare manus även om det inte tål att skärskådas. Det rör sig om en mycket lättförglömlig film, i ärlighetens namn har jag när jag skriver detta glömt bort stora sjok av handlingen. En oförarglig film som slinker ned ganska så lätt tillsammans med pizzan en lördagskväll. Det finns bättre filmer att se men ibland kan en film av detta slag fylla sin funktion på både gott och ont.

Regi:Matthias Schweighöfer

Betyg: 4/10

15 minutes of shame (2021 USA)

15 minutes of shame är en nätt liten dokumentär på HBO som behandlar cancel-kulturen. I den här filmen handlar det inte om Hollywood utan vanligt folk som drabbats av detta elände. Dokumentären tar upp tre olika fall.  En kvinna skrev ett giftigt inlägg om republikanerna och förlorade jobbet, en man som sålde handsprit till vad folk ansåg överpris och har nu fått lagt ned sitt företag och lever på de besparingar han har samt en f.d elektriker av latinsk bakgrund som anklagades att gör ett vit makt tecken varav följden blev att han……förlorade jobbet.

Det är tre fall där folk kanske eller inte betett sig dumt men de har alla varit chanslösa när cancel-maskineriet dragit igång. Dokumentären tar upp människors förtjusning historiskt och i nutid med att fördöma andra människor. En psykolog dyker upp i rutan och förklarar att just skadeglädje triggar igång hjärnan såpass mycket att vi hellre ser någon misslyckas än att lyckas själva. Om man nu köper denna teori samt kombinerar den med vår förmåga att köpa påståenden som stämmer in på vår världsbild och till detta lägger sociala medier som underlättar åsiktsspridning så får vi en perfekt storm.

15 minutes of shame behandlar kort och gott de sociala aspekterna och hur de påverkar vårt samhälle och de individer som drabbas av den s.k cancel-kulturen idag. Dokumentären är intressant men kanske skulle jag vilja haft en djupare genomgång av detta med cancel-culture. Det skulle varit intressant om man intervjuat folk som sprider informationen och piskar upp stämningen och få reda på hur de resonerar och tänker. Dokumentären är intressant men hamnar i facket tänkvärt men inte så mycket mer.

Som med allt är det naturligtvis en balansfråga mellan vad som är rätt eller fel. Klart att man ska protestera mot orättvisor men vem ska avgöra vad som är rätt och fel och hur ska vi som individer lära oss att hantera den nya tekniken när alla mer eller mindre har makten att starta ett drev? Svåra frågor men å andra sidan har jag vare sig twitter eller instagram endast facebook och det är knappt jag orkar med alla idioter från både höger och vänster på det forumet.

Regi: Max Joseph

Betyg: 5/10

Don’t Look Up (2021 USA)

Ett par astronomer upptäcker en komet som är på kollisionskurs mot jorden. När de går ut med en varning till myndigheter och allmänheten inser de att folk inte bryr sig speciellt mycket. Presidenten bekymrar sig mer om en tillsättning till högsta domstolen, allmänheten är överlag mer intresserade av en popstjärnas förhållande med en rappare och resten tror inte på nyheten. Att kometen är en metafor för klimatkrisen torde stå ganska klart för oss tittare.

Adam McKay senaste filmer har handlat om verkliga händelser, Vice om Dick Cheney och The Big short finanskrisen 2008.  Dagens rulle skiljer sig mot dessa filmer då det är en ren hitta på historia. Frågar ni mig så funkar McKay när hans filmer baseras på verkliga händelser då Don´t look up av och till blir lite väl tramsig. Å andra sidan så fångar regissören tidsandan ganska bra med sin film för om något så är väl vår värld mest inriktad på trams i dessa dagar.

McKay slår både åt vänster och höger i sin satir över mänskligheten. Skrämmande nog är inte filmen värst överdriven när det rör denna. Man skulle kunna debattera i det oändliga över våra tillkortakommanden när det rör faktaresistans, hur man gladligen låter andra tänka åt en samt ointresset att sätta sig in i viktiga frågor eller att vi gärna gör det omvända lägger ned orimligt mycket tid på frågor som i det stora hela inte är speciellt viktiga. På det stora hela träffar McKay rätt i sina iakttagelser men det är en film som predikar för de redan frälsta.

Om man läser kommentarsfälten verkar påfallande många inte insett att de satt på en satir utan trott de skulle serveras en film i stil med Armageddon mao de har inte orkat läst ”baksidetexten” eller så har man låtit Netflix algoritmer göra valet åt en. Ganska så talande angående filmens budskap.

Don’t Look Up är på inga vis en dålig film det som ligger rullen i fatet är väl att den av och till slår över och blir lite väl tramsig samt att en kvart-tjugo minuter hade inte skadat om det hamnat på golvet i klipprummet. Roande för stunden men lite så mycket mer.

Regi: Adam McKay

Betyg: 5/10

Hawkey (2021 USA)

Hawkeye startar med att familjen Barton är i NYC och shoppar inför julen. När Hawkeyes gamla alter-ego Ronin plötsligt dyker upp ser sig Barton nödgad att stanna kvar i staden för att förhoppningsvis innan jul kunna lösa mysteriet. Vem som döljer sig bakom Ronins mask går ganska snabbt att lösa. Det är den unga tjejen Kate Bishop som kommit över dräkten och vill pröva på att leka superhjälte. Hon har inga superkrafter men är likt Hawkeye en hejare på bågskytte. Detta till synes oskylda påhitt sätter igång en händelsekedja som gör att Hawkeyes jul med familjen är i fara. Paret jagas nu av The Tracksuit maffia (jo de kallar sig så) som leds av den döva Maya, Barton får en lönnmördare efter sig och i kulisserna lurar en gammal bekanting.

Redan under förtexterna insåg jag att man baserat en stor del av tv-serien på Fraction och Ajas helt suveräna My life as a weapon så det var bara att tacka och ta emot. Pizza dog, The Clown och tidigare nämnda Tracksuit maffia hade stora roller i den serien. I tv-serien har man också kryddat med både Echo (Maya), Swordsman samt ett par figurer till som var en angenäm överraskning.

Största skillnaden mot My life as a weapon torde väl vara att man ändrat på Bishop och Hawkeyes personligheter. I Marvel serierna är Hawkeye kort o gott en slarver som tänker med det han har mellan benen och Bishop är den vuxne i sällskapet. Begripligt nog kunde man inte göra detta i tv-serien då Barton redan etablerats som en något stiff familjeman så det blir Bishop som får axla rollen som den mer impulsive i duon.

Hawkeye var i mina ögon hitintills den bästa av Disneys MCU serier. Jag har insett att jag är inte speciellt förtjust i alternativa verkligheter, andra dimensioner och tidresor när det rör superhjältar. Jag fördrar mer ”vanliga” fighter på gatunivå och det avsevärt mer underhållande att se någon skjuta trickpilar än energistrålar och annat cgi-tjafs. Storyn är väl kanske inte direkt ett under av manusförfattande men den vinner på gott humör, en hel del underhållande rollfigurer samt ett bra tempo i storyn. Hellre sex avsnitt än 10 – 12 där halva speltiden är utfyllnad (Netflix looking at you).

Slutligen har man fått tag på ett bra gäng skådisar. Hailee Steinfeld är mycket bra som Kate Bishop, Jeremy Renner funkar som Hawkeye. Vera Farmiga, Florence Pugh och Vincent D’Onofrio förgyller också titten. Klart sevärd.

Betyg: 8/10

Werewolves Within (2021 USA)

Finn Wheeler får inte den bästa starten på det nya jobbet som skogsvaktare i den lilla staden Beaverfield. Det verkar som att en mördare är i farten i det lilla samhället där alla känner alla. Misstankarna faller på enstöringen Emerson men å andra sidan finns det gott om misstänkta då staden splittrats i frågan om en pipeline som ska dras genom området. Miljöaktivister står mot de som ser en möjlighet att tjäna pengar på bygget men frågan är om någon är villig att gå så långt som till mord eller rör det sig om något helt annat? Finn slår sig ihop med den lokala brevbäraren för försöka lösa fallet innan Beaverfields invånarantal blir noll.

Werewolves Within hamnar i en genre som jag inte riktigt vet vad jag ska kalla. Filmerna har det gemensamt att de utspelar sig i en småstad som består av mer eller mindre excentriska människor och handlingen brukar vara lika knasig som rollfigurerna. Ofta är filmerna lite smålöjliga men de räddas av en viss inneboende charm samt att filmerna sprider en mysig känsla. Werewolves Within prickar in allt ovanstående. Trots mord och en hel del våld sprider dagens rulle en viss trevnad. En bagatell som av och till blir lite tramsig men det kändes aldrig som att jag kastade bort tiden.

Regi: Josh Ruben

Betyg: 5/10

Vigil (2021 Storbr)

Ett dödsfall sker på den brittiska ubåten Vigil och då det är på nationellt vatten kopplas polisen in. Polisen Amy Silva skeppas till båten där hon mest ses som ett störande moment. Läget blir dock ett annat när Amy konstaterar att dödsfallet inte är en olycka utan ett mord. Ju mer hon undersöker fallet desto snårigare blir det och listan på misstänkta växer. Samtidigt på land undersöker Amys kollega och f.d flickvän Kirsten fallet och ju mer hon rotar i det desto uppenbarare blir det att flottan har något att dölja.

Ubåtsfilmer är oftast bra, den klaustrofobiska känslan att vara instängd i en farkost under vattnet skänker en lite extra nerv till vad som nu kan tänkas utspelas på en u-båt. Vigil lyckas fint med detta och till på köpet får man lite extra info om hur vardagen funkar på en u-båt (åtminstone i brittiska flottan) t.ex får man inte röra vid varandra av den anledning att man vill förhindra eventuella konflikter och missförstånd mellan besättningsmedlemmar. Den strikta militära hierarkin är intressant att observera med order och rutiner som inte får ifrågasättas.

Storyn flyter på bra både på land och under vatten. Hela tiden kommer det nya vändningar och uppslag och ett tag hade jag inte en aning om vad det rörde sig om men det blir aldrig onödigt krångligt och f.d paret Amy/Kirsten är bra utredare som tålmodigt på var sitt håll pusslar ihop mysteriet. Upplösningen och anledningen till alla händelser var lite oväntad men klart godtagbar.

Då det är en brittisk serie håller som vanligt alla skådisar hög klass. Har man kollat in GoT dyker det upp en hel del kända ansikten. Mest känt är nog Rose Leslie som där spelade den något påfrestande Ygritte som bräkte på bred skotska. Här kommer dialekten mer till sin rätta då Vigil utspelar sig b.la i Glasgow och inte i ett hitta-på-land.

Om man har tur ligger serien kvar på SVT-play. Klart värd en titt.

Betyg: 7/10

Titane (2021 Frankrike)

Alexia jobbar som bilmodell. I mina ögon ett knepigt yrke som innebär att man på bilmässor åmar och kromar sig (kunde inte låta bli) runt och på de senaste bilmodellerna. En sen kväll när Alexia är ensam kvar i utställningshallen har hon sex med en bil. Resultatet av denna förening blir en graviditet samt att hon läcker olja både här och där. Nu har vår huvudperson större problem än så då hon även är en seriemördare. Efter att ha varit lite väl oförsiktig i sitt värv tvingas Alexia fly. Hon maskerar sig och misstas för att vara en brandmans försvunna son. Han tar emot henne med öppna armar men snart börjar Alexias graviditet att ge sig till känna och det blir allt svårare för henne att förställa sig som pojke.

Regissören Julia Ducournau förra film Raw var ett intressant kannibaldrama och efter att ha sett den blev jag nyfiken på vad hon skulle hitta på härnäst. Att filmen skulle handla om seriemördare, bilsex och förställd identitet kunde jag inte ana. Snacket bland recensenter är att Titane är årets konstigaste film. Bra men obegriplig säger en del. Jag fann inte filmen vare sig konstig eller obegriplig. Ok bilsexet var väl lite knepigt men med tanke på hur många som dreglar över sina bilar anar jag att detta säkerligen är en fantasi en och annan hyser. I övrigt är Titane en ganska så rak historia som må vara befolkad med en och annan knepig karaktär men jag har sett värre.

Det är en stundtals rälig film och jag fick faktiskt lov att titta bort ett par gånger men för mig var detta ytligt lull lull då jag åtminstone tolkar filmen som en berättelse om kärlek och att få förmågan att både ge och ta av denna. Jag vill inte sträcka mig så långt att kalla Titane för en fin liten film men i sina stunder touchar den i vart fall det epitetet.

Regi: Julia Ducournau

Betyg: 7/10

Malignant (2021 USA)

Hoppla! Någon i Hollywood gav tydligen regissören James Wan en påse pengar och sa: ”Gör vad du vill” och han det gjorde han med besked.

Madison är gravid och lever tillsammans med en man som inte direkt är någon svärmorsdröm. Efter  en misshandel drabbas hon av ruggiga drömmar där en dunkel figur med övernaturliga krafter tar folk av daga på löpande band. Drömmarna visar sig vara sanndrömmar och polisen börjar snart misstänka Madison för morden.  Hennes syster tror dock att Madison är oskyldig och börjar forska i storasysterns förflutna som döljer en och annan hemlighet.

En kvart in i filmen undrar jag om Wan medvetet gjort en parodi på skräckfilmer. Han drar upp reglaget till max. Det är blodigt, åskar och regnar om vartannat och Madison bor i ett hus som med lätthet skulle kunna rymma ett mindre samhälle. När tvisten, för det är klart att en skräckfilm av i dag har en sådan uppdagas, vet jag inte om jag ska skratta eller gråta.

Även om man kan ha en hel del invändningar mot dagens rulle så kan man inte hävda att filmen är tråkig. Malignant är en film som startar med  gasen i botten och håller den farten ända in i mål. Det är också en film med sin beskärda del av halvdana skådisar, fylld till brädden med klyschor och har en helt sanslös story både i utförande och i manus. Man kan beskylla filmen för en hel del men tråkigt blev det aldrig och det duger för mig åtminstone i dagsläget.

Regi: James Wan

Betyg: 5/10

Midnight Mass (2021 USA)

När det rör skräckfilmer har regissören Mike Flanagan ett bra track-record.  Hush, Dr Sleep, Haunting of Hill House m.fl. Jag var dock lite tveksam till hans nya serie Midnight mass på Netflix, dels därför bolaget ofta har en tendens att dra ut onödigt mycket på sina tv-serier och dels för att jag hade hört att serien skulle vara ganska så tråkig och pladdrig. Men när min kollega med darr på rösten rekommendera Midnight mass hoppade jag på tåget och håll i hatten! Detta var superfantastiskt bra.

Efter att ha avtjänat en fängelsestraff återvänder Riley till sin hemort, en isolerad fiskeby som ligger på en ö utanför den amerikanska västkusten. Det är en liten by, ca 150 invånare, där alla känner varandra. Samtidigt som Riley anländer även Fader Paul ersättaren till öns gamle präst som blivit sjuk under en resa till Jerusalem. Det visar sig vara en karismatisk församlingsledare och om byborna inte var religiösa innan lär de bli det, speciellt efter att Fader Paul utfört en del häpnadsväckande mirakel. Folk som går i mässan börjar även återfå ungdomens vigör och vi tittare inser att det finns gott om ugglor i mossen samt en och annan hund begraven.

Ok vi tar det som är dåligt med serien först. Skådisen Alex Essoe har en bedrövlig sminkning och skulle inte kunna lura en blind att hon är en ålderstigen dement kvinna. I övrigt har jag ingenting att invända.

Jag kan begripa de som kritiserat serien för att vara pladdrig och ospännande. Midnight mass är inte speciellt spännande och handlingen rör sig framåt i snigelfart.  Monologer står som spön i backen och när serien är slut har man nog fått så pass många gudstjänster och  bibelord så det räcker och blir över för en hel livstid. Om någon frågat mig vad serien handlat om efter tre avsnitt hade nog mitt svar blivit. ”Lite folk som går på gudstjänst, umgås och lever på en ö. Men jag anar att något lurt är på gång”.

Flanagan lyckas skapa ett galleri med personer jag verkligen bryr mig om. De kan vara lite kärva och buttra men i grund och botten är det trevligt folk man vill väl. Skådisarna var för mig i stort sett ökända med undantag för Annabeth Gish och Flanagans fru Kate Siegel, men de gör alla ett toppenjobb. Visst snackas det men det känns inte som tomma ord. I avsnitt fyra snackar Erin (Siegel) och Riley om vad de tror händer efter döden och jag blev helt uppslukad av deras samtal. Detta samtal återkopplas i finalen och tro på fasiken om inte en lång monolog fick dammet att yra i rummet. Monologen håller nästan Tears in the rain klass.

Storyn (för visst handlare det om mer än sorgsna fiskare) funkade fint för mig och även om Flanagan inte direkt beträder ny mark i skräcksammanhang så kändes den  nyskapande och fräsch. Jag har full förståelse för om man tycker serien är både långsam och pladdrig men för mig blir det den första fullpoängaren jag delar ut sedan 2019 års Midsommar.

Regi: Mike Flanagan

Betyg: 10/10