The Suicide Squad (2021 USA)

Jag har alltid gillat berättelser där några (oftast) män som passerat bäst före datum får en sista chans att glänsa i form av något s.k omöjligt uppdrag. Tråkigt nog skjuter man allt som oftast snett när den rör denna smala subgenre. Om det inte blir trams så visar det sig att personer med bäst före datum besitter oanade förmågor och klarar uppdraget med glans. Stallones Expendables filmer är ett bra exempel på ett misslyckande medan De vilda gässen hör till de bättre filmerna inom denna genre. DC:s Suicide squad som kom för några år sedan hade förutsättningarna men hur den filmen blev vet vi alla. Nu har man gjort ett nytt försök med regissören James Gunn som enligt egen utsago fått fria händer och se där! Det blev inte alls pjåkigt.

The Suicide squad eller Task force X som de egentligen heter består av fångar som tar sig an olika uppdrag i utbyte mot ett reducerat straff. Denna gång består uppdraget i att förstöra en forskningsanläggning på den karibiska ön Corto Maltese (öns namn är f.ö en rejäl blinkning till en legendarisk seriefigur) som döljer ett hot som kan förinta mänskligheten. Amanda Waller som basar över Task force X sätter ihop en grupp fångar som ska förstöra anläggningen och gruppen leds av den något stele Flag. Med på uppdraget har han b.la en vessla i människostorlek och en person med kodnamnet Javelin vars förmåga är att (trumvirvel) kasta spjut. Chanserna att lyckas är mao ganska så risiga.

Regissören Gunn lyckas fint med att balansera mellan komedi och allvar och trots en hel del visuella knepigheter blir filmen aldrig fjantig. En och annan tittare kan nog finna hotet vara lite väl visuellt överdrivet men det är en gammal god serietidningsskurk/varelse Gunn grävt fram och för mig funkar det.

Tempo, effekter och skådisar är bra och två timmar försvann i ett nafs. Det var en pigg film från DC som har ryckt upp sig på senare år mycket tack vare att Snyder inte längre har något inflytande på filmernas ton något jag är evinnerligt tacksam för.

Regi: James Gunn

Betyg: 7/10

Free guy (2021 USA)

I Guys liv är var dag är den andra lik och med det menas inte att de är förvillande lika utan allt sker som att det är ett skrivet manus som går i en loop. Staden som Guy lever i verkar vara en våldsam plats, bankrån, biljakter och superhjältefighter avlöser varandra i rask takt. Så en dag bryter han plötsligt mönstret och tilltalar en främmande kvinna han möter på gatan. Denna oskyldiga handling sätter igång ett händelseförlopp som  Guy inte ens kunde ana i sina vildaste fantasier.

Jag gillade filmens ide´ som är en blandning av The Matrix, The Truman show och lite annat. Världsbygget funkar bra, effekterna klart godkända och favoriten Ryan Reynolds spelar huvudrollen. Egentligen skulle filmen funka bra för mig men ack nej.

Jag och filmen kommer aldrig överens, trots en bra och intressant grundstory lyfter aldrig berättelsen. Jag tycker mest att den harvar på mot det förväntade slutet och värst av allt är att jag tycker att Free guy blir både tramsig och ganska snabbt tråkig.

Nu är väl detta tänkt att vara en familjefilm som ska passa alla och trots att jag har en soft spot för familjefilmer funkar det inte alls och jag var ganska så lättad när filmen var över. Hade jag sett den hemma i soffan hade jag nog stängt av efter en halvtimme.

Regi: Shawn Levy

Betyg: 3/10

Brand new cherry flavour (USA 2021)

Lisa Nova (bland de coolaste namn jag stött på de senaste åren) har fått kontakt med en producent i Hollywood som visat intresse för hennes kortfilm. Framme i LA går det till en början som smort. Lisa och producenten kommer bra överens, han köper hennes film och lovar både det ena och det andra. Naturligtvis blir hon blåst på rubbet och här tar serien en knepig vändning . Lisa söker nu upp en häxa vid namn Boro som ska hjälpa henne att hämnas på producenten. Aningslösa tittare serveras nu en mix av zombies, maskar i ögonen, kattungar som spys upp, pannkakor med människokött och en en hel del annat jag inte sett på film tidigare.

Jag kan väl erkänna att när Lisa spyr upp den första kattungen så fick Brand new cherry flavour mig i ett järngrepp. Jag betade av de åtta avsnitten i rask takt. Detta är naturligtvis inte en tv-serie för alla. Handlingen är knepig, folk är lite aviga och serien har en drömsk stämning som passade mig. För mig var det som en mix mellan Lynch och Cronenberg.

Effekterna var oväntat bra, en och annan gång fick jag lov att titta bort då en del saker var i räligaste laget. Skådisarna funkar fint där Rosa Salazar och Catherine Keener som spelar Lisa samt Boro sticker ut lite extra. Det är också alltid trevligt att se Leland Orser i en serie eller film då han är en av mina birolls favoriter.

Brand new cherry flavour känns både annorlunda och intressant och jag blev hela tiden nyfiken vad som skulle hända då jag efter ett par avsnitt inte hade en susning om vad som skulle ske. Kan hända att en och annan finner finalen lite rumphuggen men för mig funkade den efter en stunds funderande. Definitivt en av årets mest intressantaste och samtidigt äckligaste serier.

Tv-serien är baserad på en bok men jag undrar om den går att läsa? Omdömena om boken på var minst sagt delade. Anar att tv-serien kan väcka liknande reaktioner.

Betyg: 8/10

Candyman (2021 USA)

Jag trodde först att Candyman skulle vara en nyinspelning av 90-tals klassikern med samma namn men se det är den inte. Det är en fortsättning av historien och den gamla filmen vävs in väldigt snyggt in i  handlingen.

Konstnären Anthony har lite skaparkval men en sen kväll berättar hans eventuellt blivande svåger en vandringssägen om en antropolog som blev galen när hon studerade området man bor i. Vi tittare som sett den gamla filmen vet hur det egentligen ligger till. Anthony inspireras av historien och producerar konstverket ”Say my name” vilket i sin tur leder till en himla massa elände – men bara för vissa personer ska tilläggas för i dagens rulle hänger krokslashing ihop med vilken hudfärg du har.

Jag har verkligen inga problem med filmer, böcker etc som har ett budskap men det måste göras snyggt. Efter att ha sett Candyman känner jag mig som en stoppad gås. Jag har inget att invända mot det filmen vill säga oss tittare, där slår filmmakarna in öppna dörrar åtminstone för mig. Jag VET att afroamerikaner många gånger inte har det så muntert i USA, jag VET att onödigt polisvåld sker mot denna del av befolkningen. När jag däremot löser biljett till en film som heter Candyman förväntar jag mig en slasherrulle som handlar om ett spöke som skär upp folk samt en och annan socialrealistisk kommentar. Inte en jävla BLM föreläsning där vissa scener och dialoger är så övertydliga att jag famlar efter skämskudden. Om man vill lyfta rasismen i USA måste det göras bättre än så här t.ex som i författaren Tomas Mullens suveräna Darktown svit

Det som räddar filmen en aning är att den är förbaskat snygg, miljöerna vare sig det är ruffiga områden, gallerior eller lägenheter är en fröjd för ögat, kameraarbetet utsökt, skådisarna är bra och musiken på snudd fantastisk. Manusförfattaren däremot borde ha taggat ned sig lite, tagit en valium och tänkt mer på skräck och mindre på att skapa en föreläsning.

Regi: Nia DaCosta

Betyg: 4/10

Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings (2021 USA)

”You can tell me on the flight”. Denna till synes oskyldiga replik sänkte MCU:s senaste film rejält. Där och då insåg jag att jag skulle få dras med huvudpersonens asjobbiga sidekick resten av filmen. Akwafina heter människan ifråga och har på något vis lyckats dupera filmbolagen att hon är skådis. Hon kan bäst beskrivas som den kvinnliga motsvarigheten till Chris Rock och har begåvats med en irriterande röst samt ett samt har ett minspel som lockar till våld.

Filmen blir inte heller bättre av att man av outgrundlig anledning valt en skådis i huvudrollen som är ungefär lika karismatisk som Tomas Östros. När filmens sista trekvart utvecklas till en fantasyfest som skulle kunna platsa i valfri Harry Potter film är det bara att inse att Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings hör till en av de sämsta MCU filmerna.

Det finns dock några försonade drag. Filmen är snygg och jag gillade fighterna. Övriga skådisar funkar helt ok där både Michelle Yeoh och Tony Chiu-Wai Leung levererar även den för mig okända skådisen Meng’er Zhang i rollen som Shang Chis syster sköter sig och är en avsevärt mer intressant rollfigur än dramats huvudperson. Positivt är även att man reder upp röran med The Mandarin från den hiskliga Iron man 3 samt att man gör kopplingar bakåt ända till första MCU filmen. Simpelt kanske men det gör att Marvel Universumet växer en smula.

Jag inte är speciellt förtjust i alternativa verkligheter, dimension och tidsresor när det rör superhjältar. Personligen föredrar jag lite mer ”down to earth” berättelser om man nu kan tala om detta när det handlar om superhjältar vilket gör att Phase 4 känns ganska så ointressant för mig. Redan nästa rulle The Eternals har man grävt djup i serietidningstunnan men man kan alltid hoppas på ett mirakel. MCU har överraskat mig positivt tidigare och jag hoppas de kommer göra det igen. Starten och fortsättningen av Phase 4 bådar tyvärr inte gott men ingen blir gladare än jag om jag har fel.

Regi: Destin Daniel Cretton

Betyg: 3/10

Gunpowder Milkshake (2021 USA)

Lönnmörderskan Sam dödar en person för mycket under ett uppdrag. Hon får ett nytt uppdrag för att rätta till till misstag. Även denna gång går det galet och på köpet får hon sitt offers unge på halsen. Två fel på raken gör att Sam nu är fritt vilt och det är en hel del människor som vill se henne död. Sam får dock hjälp från ett oväntat håll nämnligen sin mamma.

Gunpowder milkshake har ungefär samma handling som John Wick med den skillnaden att man kastat in lite mer humor. Hade filmen kommit för säg sisådär 10 – 15 år sedan hade den nog känts fräschare och tom lite nyskapande men i dagsläget när det går tjugo filmer av den här sorten på dussinet krävs det lite extra för att filmen ska sticka ut ur mängden. Det är slowmotion tonsatt till musik, splatter och folk tål stryk bortom alla gränser. Är man per automatik förtjust i genren lär man absolut inte bli besviken. Det är på inga vis en dålig film inom sitt gebit men den passade inte mig för ögonblicket. Det fanns dock ett och annat jag gillade.

Två fighter i filmen är värda titten den ena därför den är både påhittig och ganska så rolig, den andra då det är en snyggt koreograferad shootout i slowmotion. Skådisarna var helt ok med ett undantag: Lena Headey verkar bara ha ett ansiktsuttryck som förmedlar en mix av att hon hör dåligt samt lider av kronisk värk. Lägg även till att hon  väser/viskar fram sina repliker så blir skådisen trist i längden.

Naturligtvis planeras det för en uppföljare……….

Regi: Navot Papushado

Betyg: 4/10

 

Willy´s wonderland (2021 USA)

Nicolas Cage spelar här en tystlåten man (han yttrar inte ett ord under hela filmen) som får punka i närheten av en liten håla i delstaten Texas. Platsen liknar mest en ursäkt till bebyggelse då alla verkar bo husvagnar. I denna sorgliga syn till ”stad” ligger det ett nedlagt nöjespalats som heter Willys Wonderland. Då Cage inte kan betala bilreparationerna går han med på att städa upp stället under natten mot att bilen lagas. Ett tillsynes enkelt jobb om det inte vore som så att maskotarna på Willys Wonderland vaknar till liv och har då som sysselsättning att ta folk av daga.  En kort beskrivning av filmen skulle helt enkelt lyda.: En tystlåten Cage kämpar mot mjukisdjur på ett nedstängt nöjespalats. Och ja det är precis så dumt och konstigt som det låter.

Jag kände av oförklarliga skäl ett sug att kolla in rullen men anade att jag nog skulle stänga av efter en kvart men det var något med filmen som gjorde att jag tittade vidare. Filmen är såpass konstig och märklig att jag helt enkelt var tvungen att kolla vidare. Det är ganska taffliga slagsmål, en hel del skådisar som gör jobbet hellre än bra, knepiga repliker och som grädde på moset Cage som b.la dansar när han spelar flipper och kan lämna en gosedjursfight mitt i då han tydligen tar rast oavsett vad som händer. Trots detta har filmen något odefinierbart som gör att jag tittar vidare och i slutändan blir resultatet mot alla odds faktiskt helt ok.

En rolig i detalj i filmen är att en av maskotarna påminner en hel del om den ryska dockan Cheburashka i Sverige mer känd som Druttens kompis Gena. Likheterna var inte en slump då filmmakarna tydligen baserade denna docka på just Gena.

Drutten & Gena

Märklig film men JAG fann den vara värd en titt vilket resulterade i en film jag inte kommer att glömma i första laget.

Regi: Kevin Lewis

Betyg: 5/10

En Klassisk skräckfilm (2021 Italien)

Ett sällskap samkör genom Italien. Dumt nog låter man fel förare sätta sig bakom ratten och bilen tar då en tur ut i terrängen. När passagerarna vaknar är man välbehållna men märkligt nog är bilen på en helt annan plats. Olyckan skedde skogen men nu står bilen obrukbar på ett öppet fält omgivet av tät skog. Fältet är dock inte helt öde, ett ensamt hus står på fältet och man kan väl säga som så att fram tills nu har det varit en bekymmerslös resa i jämförelse med vad som väntar sällskapet.

En Klassisk skräckfilm påminner stundtals lite om Scream i det avseende att en av rollfigurerna är lite av en filmnörd som kommenterar skräckgenren b.la påstår han att Italienare inte kan göra bra skräckisar. Till en början är En Klassisk skräckfilm precis som man tänker sig att en klassisk skräckis ska vara men den sista halvtimmen tar filmen däremot lite andra oväntade vägar. Jag hade nog föredragit att filmen kört vidare i gamla inkörda hjulspår för fram till finalen är filmen ruggig. Å andra sidan ska jag inte gnälla för det är en ganska så klurig och bra ide´filmmakarna knåpat ihop.

Det är en hel del slafs och klafs men inte alls så mycket som jag väntat mig. Av och till är filmen riktigt spännande och skådisarna övertygar i sina roller.Det är en klart godkänd skräckis trots den något oväntade vändningen mot slutet. Sista scenen är riktigt bra och jag inser att Italienarna är minst lika korkade som oss svenskar när det rör mobiltelefoner.

Regi: Roberto De Feo, Paolo Strippoli

Betyg: 6/10

Jungle Cruise (2021 USA)

Emily Blunt spelar  Lily Houghton som tillsammans med sin bror MacGregor beger sig till Amazonas för att hitta en blomma som sägs kunna bota alla sjukdomar. För att nå platsen hyr hon en båt där Frank Wolff (Dwayne Johnson) är kapten. En färd längs Amazonas där varje kvadratmeter är fylld med äckeldjur (inbillar jag mig) torde räcka för ett äventyr men insatserna höjs av Conquistadorer och då filmen utspelar sig 1916 även tyskar som alla jagar samma blomma.

Jungle Cruise var exakt det jag förväntat mig vare sig mer eller mindre. Småroliga skämt, en himla massa CGI och en handling som inte överraskande ett dyft. Det låter kanske inte så mycket men det var en trevlig film och trots en speltid på två timmar blev det aldrig tråkigt.

En stor anledning till gillandet är naturligtvis Blunt och Johnson som spelar huvudrollerna. Blunt är en förbaskat bra skådis, Johnson spelar inte riktigt i samma liga men den bristen tar han igen på sin charm som gör att de flesta filmer han är med i blir till en trevlig liten stund.

Jack Whitehall i rollen som Lilys bror funkade fint och för en gångs skull slapp man en vad jag kallar tröttsam Hollywoodbög dvs en rollfigur som springer runt och fjompar sig i falsettröst. MacGregor står bra på egna ben och funkar fint oavsett sexuell läggning. Han vill inte vara med på äventyret och är en snobb men vi slipper som sagt alla de där tröttsamma karaktärsdragen som även idag dyker upp på film för att befästa en persons sexuella preferenser. Bra jobbat Disney!

Skurkarna spelas b.la av Jesse Plemons och Paul Giamatti och det är par rejäla oprettskurkar. Båda spelar över å det grövsta och jag anar att en och annan tittare kan finna dem tröttsamma men jag vart underhållen. På minussidan är ovan nämnda förutsägbarhet, Jungle cruise är inte en film som är gjord för att skaka om tittaren det är ett väl beprövat koncept som funkar om man är på humör vilket jag var denna gång.

Regi: Jaume Collet-Serra

Betyg: 6/10

Barb and Star Go to Vista Del Mar (2021 USA)

När väninnorna Barb and Star förlorar sina jobb och i samma veva blir uteslutna från den lokala diskussionsklubben känner de båda att det är dags för en förändring. De väljer då att åka på en veckas semester till Florida och orten Vista del mar. Vad de inte vet är att just denna plats är målet för en skurk i äkta 007-stil. Hennes plan är att attackera staden med förgiftade myggor.

När eftertexterna rullar undrar jag lite stillsamt hur man fick stålar till detta sanslösa projekt. All heder till den som vågade öppna plånboken för det här är film som sticker ut. Jag anar att detta är en rulle man antingen älskar eller hatar. Jag hör till den förstnämnda kategorin. Redan under förtexterna där en fet tidningspojke sjunger en sång vet jag att detta är en film jag kommer att gilla.

Manuset har inga hämningar och pendlar mellan riktigt fyndiga skämt och tillfällen man får leta efter skämskudden. Vi får ett par musikalnummer, talande krabbor, sånger om boobs, en sjöjungfru och lite annat smått och gott. En del effekter (och de är en hel del) är klart dugliga andra verkar ha snickrats ihop i någon hemmastudio, som sagt rullen pendlar hela tiden mellan högt och lågt.

Roligast är Barb and Star som snattrar konstant filmen igenom och jag menar verkligen HELA filmen. Tycker man detta är jobbigt kanske man ska skippa rullen men jag var i alla fall grymt underhållen av deras svada.

Barb and Star Go to Vista Del Mar påminner en hel del om  Austin Powers, gillar man dessa rullar torde man uppskatta dagens film. Jag gjorde det och i mina ögon är det en liten sommarpralin till film som gjorde mig glad. Ett extra tack till Fiffi och Steffo på filmpodden Snacka om film för detta är en film jag helt hade missat om de inte snickesnackat om den.

Regi: Josh Greenbaum

Betyg: 7/10

Black Widow (USA 2021)

Det var ett rejält tag sedan man såg en superhjältefilm på bio. Black widow hade jag sett fram emot kanske främst därför att både Rachel  Weisz och Florence Pugh var med i filmen. Black widow startar tidigt 90-tal och vi får ta del av hjältinnans orgin story. Filmen hoppar framåt till nutid ungefär när Civil war utspelar sig i MCU kronologin. Black window kontaktas av sin syster som berättar att det hemliga spionprogrammet The Red room fortfarande är i full verksamhet. Black widow och lillsyrran slår sina påsar ihop och försöker lokalisera platsen där utbildningen sker för att stoppa verksamheten.

Hur var då denna 24:e film i MCU och startskottet för den s.k Phase 4. Inget speciellt. Inte dålig, inte bra, filmen rullade på och kändes lite enahanda. Speciellt starten kändes hackig och det tog ett tag in filmen fann sitt flow.

Klart att det finns bra saker i filmen. Pugh är som vanligt bra som lillasystern. Lite trulig och smågrinig. David Harbour funkar fint som den före detta korkade ryske superhjälten Red Guardian. Det ges lite blinkningar till oss seriefans något jag alltid gillar för då vet man att de som gjort filmen troligen kastat ett getöga på serierna.

Det är inte direkt något som jag kan klaga på när det rör filmen mer än det svajiga starten och att Rachel Weisz gav ett något oinspirerat intryck samt att skurkarna inte var mycket att hänga i julgranen. Den dominerande känslan av filmen blev mest ”Been there done that” Det märkliga är att jag som sagt hade sett fram mot filmen – kanske inte själva storyn utan mer att jag suktade lite efter en ny MCU film. Det visade sig alltså vara en imaginär längtan.

Trots att jag möjligen har tröttnat på MCU-filmerna kommer jag nog inte kunna avhålla mig från att slå mig ned i biofåtöljen i september när Shang Chi and the legend of the ten rings har premiär i september. Det är svårt att lära gamla hundar att sitta.

Regi:Cate Shortland

Betyg: 4/10

 

Wrath of man (2021 Storbr)

En av årets stora begivenheter har äntligen nått biodukarna. Vi talar naturligtvis om Jason Statham i rullen Wrath of man. Tydligen är detta en remake på en fransk film som jag nu blev sugen på att kolla in fast det kan möjligen vara lättare sagt än gjort.

Statham tar här anställning på ett företag som sysslar med värdetransporter och tilldelas kodnamnet H. Han klarar intagningsproven nätt och jämt men när ett rån sker uppvisar H plötsligt förmågor som inte riktigt går ihop med hans kompetens. Arbetskamraterna hyllar honom som dagens hjälte men hans chef anar ugglor i mossen. Vem är H egentligen och vad är hans agenda?

Jag avslöjar inte så mycket mer då Wrath of man berättas på ett lite speciellt vis. Filmen är uppdelad i fyra kapitel som kastar om kronologin samt byter perspektiv på berättelsen. Det kanske är att krångla till det men det gör att en till synes ganska simpel handling växer en hel del under titten. Bit för bit avslöjas historien och H:s agenda.

Att det var Guy Richie bakom kameran gjorde mig aningens bekymrad då han är en minst sagt ojämn regissör. Den här gången funkade det bra och det är en film helt befriad från humoristiska inslag och uppsluppenhet utan en mörk och ganska oförsonlig historia. Denna känsla förstärks av filmmusiken av Christopher Benstead och mina tankar vandrar till  Hildur Guðnadóttir musik i Joker.

När filmen startade blev jag först lite oroad då arbetsplatsen är full av män som beter sig precis som marinkårssoldaterna i Aliens mao som osäkra tonåringar med vapen i hand som inte kan öppna käften utan att det slinker ut gliringar och otrevligheter. Kort och gott asjobbiga personer jag inte vill umgås med i en minut. Turligt nog släpper man denna jargong när filmen tar lite andra spår.

Filmens casting var rena rama julafton. Att Staham levererar som vanligt behöver jag nog inte påpeka. Scott Eastwood var oväntat bra som H:s antagonist och riktigt creepy. Holt McCallany från Mindhunter var väntat stabil och att goe Eddie Marsan dök upp i rollen som H:s chef var en angenäm överraskning för mig.

Wrath of man infriade alla mina förväntningar och inga farhågor besannades. Kort och gott en bra kriminalthriller där Statham lyser upp bioduken likt sommarsolen.

Regi: Guy Richie

Betyg: 8/10

In the heights (2021 USA)

I stadsdelen Washington highs när många av invånarna drömmar om ett bättre liv. Usnavi sparar stålar för att kunna öppna en bar i Dominikanska republiken, nagelskulptrisen Vanessa vill jobba som designer och Kevin önskar att hans dotter ska få en högre utbildning. Nu är inte In the Highs något ordinärt storstadsdrama utan en film som är fullspäckad med dans och sångnummer m.a.o en musikal

Den här filmen torde släcka törsten för alla musikalälskare värden runt för det är en fest för örat och ögat. En hel del av sångerna är inga simpla nummer som framförs av någon ståendes vid en lyktstolpe utan här är hela grannskapet med på både sång och dans. Ett par tre nummer håller världsklass när man ser på koreografin och det bjuds bla på en härlig blinkning till legendaren Ester Williams i ett av numren. Jag gillade även sångtexterna som för historien framåt

Man skulle kunna förledas till att tro att In the Heights skulle var en tunn ursäkt till film för att man ska få se Latinos köra lite moves och sjunga en stump men den är faktiskt djupare än så. Filmen behandlar en hel del frågor som vi alla brottas med: Vart hör man hemma, drömmar och livsval och de förväntningar man kan ha på sig själv och andra. Ok det är iofs generella men viktiga frågor. Jag satt faktiskt i biomörkret och blev lite smått filosofisk ja kanske tom (och det händer inte så ofta) berörd.

Filmen dras dock med ett litet problem, den är alldeles för lång för min smak. Närapå två och en halvtimme blev lite för mycket av det goda och filmen skulle inte att lidit av att blivit lite trimmad. På det hela är dock detta en petitess och gillar man musikaler tycker jag nog att ska ta och släpa sig i väg till bion för det är med lätta steg man går därifrån.

Regi: Jon M. Chu

Betyg: 8/10

Army of the dead (2021 USA)

Zack Snyder påstår att han i tio års tid drömt om att få göra Army of dead. Om man i tio år har av och till jobbat med ett projekt, finslipat detaljer vridit och tänkt på saken och slutresultatet är att likna vid att Uwe Boll haft en ovanligt lyckad dag på jobbet så blir i alla fall jag något bekymrad över Snyders kompetens.

Det karln har gått och grunnat på i ett decennium är en mix av heist/action och zombiefilm, på pappret en ganska så underhållande historia och det hade nog kanske i en alternativ verklighet kunnat bli en bra film. Storyn går i korthet ut på att en halvskum riking har hyrt ett gäng legoknektar för att ta sig in i Las Vegas och tömma ett bankvalv innan staden förintas. Anledningen till att bomba staden ligger i att att den drabbats av ett zombieutbrott och ett välplacerat kärnvapen verkar tydligen vara den bästa lösningen.

Vi tar det som är bra med rullen: Filmen är uthärdlig och trots en speltid på en bit över två timmar slank den ned lätt. Det syns också att Netflix öppnat upp den stora plånboken för det är en snygg film med relativt bra effekter. Handlingen lockar även initialt till en titt men sedan vart det slut på det goda.

Troligen fick man ta de skådisar man hade råd med efter att specialeffektsavdelningen fått sitt. Dave Bautista kan duga i mindre roller som utomjording eller henchman till Blofield men att få ihop fler än tre meningar övertygande funkar inte. Övriga skådisar gör väl det de ska men de har en värre fiende att kämpa emot än zombies och atombomber nämligen ett manus som man inte önskar sin värste fiende.

Om jag inte visste bättre skulle jag tro att detta var en debutfilm av något student som vunnit första pris i någon manusskrivarkurs. Under titten kände jag mig lite som Saida (för yngre läsare var detta en spåkärring som härjade runt i media under 90(?)-talet). Jag kunde i stort sett förutse allt som skulle hända innan det s.a.s hände och till slut blev det faktiskt skrattretande. När det rör Army of the Dead ska man inte tala om plothål då hela filmen faktiskt är ett enda stort sådant. Hela handlingen helt onödig från start till mål och jag kan tyvärr inte förklara detta närmare utan att spoila för mycket. Folk beter sig irriterande irrationellt och till på köpet har man skrivit in en dotter till huvudpersonen som jag önskar ska bli zombiemat sekunden efter hon visat nyllet i filmen.

Jag kan vara helt ute och cykla i mitt tyckande och man kan tycka att man borde ta filmen för vad det är: Påkostad underhållande dumaction i två timmar men för mig blir den bara irriterande korkat.

Bäst med filmen var förtexterna som var lite en repris av Watchmen. Jag skulle mycket hellre velat se det de visar än det efterföljande dravlet.

Regi:Zack Snyder

Betyg: 2/10