Monolith (2022 Australien)

En reporter är ute i kylan efter att ha publicerat en artikel baserad på osäkra källor. Hon slickar såren i sina föräldrars hus och tar de jobb hon kan hitta. Hon erbjuds att göra en podd om mysterier och oförklarliga händelser. Det går trögt tills hon får ett kryptiskt meddelande som rör en svart sten. När hon luskar vidare om denna sten visar det sig att det är en globalt fenomen. Vittnen träder fram och berättar om ganska så ruggiga visioner och händelser som sker i samband med stenarna. Det enda ingen vill berätta är hur de fått stenarna i sin ägo något som reportern snart blir varse om hur det går till.

Än en gång en film gjord med mycket små medel som har ett manus som var intressant. Tyvärr lyckas aldrig filmen gripa tag i mig. Monolith är en statisk, pratig och i sina stunder småtrist film. I stort sett hela filmen utspelar sig i reporterns föräldrahem och nästan hela tiden i samma rum. Det händer hela tiden små saker som för handlingen framåt men filmen tar liksom aldrig fart. När den väl gör det i slutet vet man redan ungefär hur det ska gå så en speciellt upphetsande rulle var inte Monolith. Däremot gillade jag storyn och visst, scenen som visar hur man får stenen i sin ägo glömmer man inte i första taget. Bra story men småtrist utförande.

Regi: Matt Vesely

Betyg: 4/10

Rökning orsakar hosta (2022 Frankrike)

Detta var en mycket, mycket konstig film som jag anar att jag inte riktigt förstod. Grundstoryn går i vart fall ut på att Tobakskommandot som försvarar mänskligheten mot ondsinta hot typ gigantiska sköldpaddor och kackerlackor beordras av sin chef som är en råtta att ta en paus då de behöver samla krafterna och svetsas samman som grupp inför nästa hot. Gruppen reser till en underjordisk bas där de snackar och berättar skrämmande historier för varandra.

Detta är handlingen i stort och jag fattar ingenting. Allt från dräkterna (inspelningen torde ha varit en svettig affär) till design och apparater går i 60-tals stil. Effekterna är medvetet usla. Chefen spelas av en handdocka och ni som sett Kapten Kirks fight mot Gorn vet vad som väntar när det rör gruppens fiender. Som om inte detta räckte bjuds det på en talande  barracuda (som infångats i en insjö) samt ett mindre snabbköp som döljer sig i basens kylskåp. En stor del av filmen ägnas åt en historia om en man som fastnat i en träflis. Den historien berättas f.ö av barracudan medan den steks. Kort och gott jag begriper nada.

Jag var faktiskt nära att stänga av efter en kvart men jag insåg snabbt att filmen var för annorlunda och märklig för mig att släppa. Jag har sett bättre filmer och även sämre för den delen men Rökning orsakar hosta lär jag inte glömma i första taget. Inte en film för alla men den är åtminstone en upplevelse,

Regi: Quentin Dupieux

Betyg: 4/10

The Fabelmans (2022 USA)

Jag ska erkänna att jag har lite svårt för Spielberg speciellt när han försöker sig på drama genren. Det blir ofta smetigt och kletigt och ganska så tråkigt. Av hans senare filmer har jag inte sett speciellt många då de i ärlighetens namn verkat vara ganska så trista. Med detta sagt kan det vara begripligt att jag inte kastade mig över hans senaste film som handlade om hans egen uppväxt. Jag anade att här skulle det dras på med stora känslor ackompanjerat av Williams outhärdliga stråkar. Skönt då att jag hade fel.

Filmen handlar om den judiska familjen Fabelman och främst då det äldsta barnet Sammy. Vi får följa honom från unga år och sitt första biobesök till han slutar high school. Det är inte en helt igenom lycklig familj då mamman är vad jag skulle vilja kalla instabil andra som är lite snällare i tonen skulle kanske kalla henne för en känslomänniska. Hon är inte lycklig i äktenskapet inte för att hennes man Burt är elak – snarare tvärtom utan för att hon känner sig instängd.

Sammy blir frälst på film och spelar in en himla massa filmer både ur familjens vardag samt egna spelfilmer. En dag när han håller på att klippa ihop en film om en familjeutflykt upptäcker han något som ställer hans värld på ända.

Efter en snabbkoll på nätet visar det att Spielberg i stort sett filmatiserat sin barndom utan att ha ändrat speciellt mycket. Personer, platser och händelser stämmer relativt väl över hur Spielberg minns det. Det är kanske detta regissören ska syssla med när han bestämmer sig att göra dramafilmer nämligen att berätta om saker han haft en nära relation till i verkligheten. The Fabelmans saknar både smetet, kletet och Williams karaktäristiska stråkar som gjort filmer som Purpurfärgen och Schindlers list i det närmaste otittbara för mig. Kanske är det så att när Spielberg ger sig på allvarliga ämnen som han inte upplevt, i sin osäkerhet brer på för mycket?

Nu är inte The Fabelmans en ”kall” film men den balanserar känslorna väl med fin filmmusik skriven av Williams som lagt band på sig. Trots att det är en film som handlar om en familjs sönderfall är den ändå stundtals lite, och detta låter märkligt, mysig. Jag får gå långt bak i tiden för att hitta en film av regissören som jag uppskattat så pass mycket kanske tom så långt tillbaka som Minority report mao en klart sevärd rulle.

Regi: Steven Spielberg

Betyg: 7/10

Trader (Kanada 2022)

Filmen startar med att huvudpersonen (vars namn aldrig nämns i filmen) skickligt lurar till sig en hel del pengar genom ett ganska enkelt telefonbedrägeri. Stålarna använder hon till att köpa in mat, mediciner samt att öppna ett daytrader konto. Genom träning blir hon allt mer skicklig på börsen och till slut uppmärksammas hon av en av de stora aktiehandlarna som går under det töntiga namnet Bob the Broker. Tillsammans smider de planer för att håva in den stora vinsten. Det Bob inte vet är att han har med en psykopat att göra där det viktiga inte är pengarna utan att till varje pris vinna.

Jag är inte speciellt bevandrad i aktiemarknaden men det lilla jag begripit är att den inte alltid följer logikens lagar utan spelar mer på känslor än fakta vilket iofs är ganska skrämmande då den styr en hel del av våra liv. Vad jag begriper handlar daytrading om att man satsar på vad en aktie är värd vid ett visst tillfälle. Vår huvudperson hittar ganska snabbt innovativa lösningar på hur hon kan påverka en viss aktie vid ett visst tillfälle och då vinna spelet.

Trader utspelar sig helt i huvudpersonens källarvåning där hon genomför sina affärer. Det skulle kunna lätt bli tråkigt men filmen funkar. Däremot känner jag att man kanske brett på lite väl mycket om hennes psykiska tillstånd och att en del av hennes aktieaffärer lite väl osannolika men på det hela hade jag intresset uppe speltiden ut. Inget mästerverk men som jag brukar säga helt ok och skådisen Kimberly-Sue Murray lyckas bra med att dra hela lasset själv.

Regi: Corey Stanton

Betyg: 5/10

Årets filmer 2022

Som vanligt är jag väldigt sen på bollen. När listor om de bästa filmerna 2023 matas ut slinker jag in med en lista för 2022. Jag har numera lärt mig att jag betar av åren sakta men säkert – man behöver inte alltid ha så himla bråttom.

Det finns en hel del filmer jag inte sett än men de kommer tids nog bla Triangle of sadness, Babylon och På Västfronten intet nytt har inte setts än men om någon av dessa rullar är listvärdiga får man bara uppgradera listan. Nåväl nu kör vi.

10 Fall. Enkel handling men satans så spännande speciellt om man som undertecknad lider lätt av svindel

9 Bullet train. Förra årets näst bästa actionrökare. Växte rejält vid en omtitt.

8. The Northman.  Vikingversion av Hamlet med en deffad Skarsgård. Maffig rulle där Nicole Kidman var kanon i rollen som inte så trevlig mamma.

7 Otroligt men sant. Årets märkligaste rulle av Quentin Dupieux. Otroligt rolig och som sagt märklig.

6 The Moloch. Nederländsk folkhorror med en riktigt bra tvist.

5 X. 2022 var ett bra skräckfilmsår. Valet stod och vägde om det var denna eller prequelen Pearl som skulle vara listvärdig men X var mer spännande och avgick med segern.

4 RRR. Årets actionrökare kryddad med sanslösa scener samt sång och dans. Blir inte bättre än så här 2022.

3 Prey. Jag hade så smått tappat hoppet när det rörde filmer om Predators men så dök denna rulle upp och visade att visst finns det hopp.

2 Don´t worry darling. Snygg och uppdaterad version av The Stepford Wives Fantastiska Florece visar än en gång var skåpet ska stå.

1 Soft & Quiet För fjärde året i rad så toppas listan av en feelbad rulle. Jag är helt enkelt svag för filmer som visar människan från sin sämsta sida.

En och annan bubblare hade jag detta år: Bla Pearl, Talk to me, Ruva, Sissy, Grey man och Pinocchio.

Andra filmspanares listor

https://fripp21.blogspot.com/2023/04/top-10-films-of-2022.html

10 i topp: Filmer 2022

FILMÅRET 2022

RRR(2022 Indien)

Uttrycket ”over the top” är en underdrift när det rör dagens indiska rulle. Nu har jag iofs sett min beskärda del av Indiska filmer och lärt mig uppskatta dem så jag blev inte direkt tagen på sängen över det som utspelades på rutan.

I RRR har man lekt med tanken att de två indiska frihetskämparna  Alluri Sitarama Raju och  Komaram Bheem möttes och gjorde gemensam sak mot de slemma britterna. Filmen startar med att en flicka tas från sin by av britterna. Anledningen är att hustrun till den ondsinte guvernören ( här spelad av Ray Stevenson som är alldeles underbar i sin roll som operettskurk) helt enkelt vill ha ungen i palatset som en levande prydnadssak. Det britterna inte vet är att byn står under beskydd av Komaram Bheem som genast skrider till verket för att befria flickan. Samtidigt får vi följa Rama Raju som stiger snabbt i graderna inom militären och till en början verkar det som han kommer bli Komarams ärkefiende.

Filmen klockar in på tre timmar men den känns som 90 minuter. Det är sång och dans, fantastiska fighter och en berättarglädje som står härliga till. Det finns även en riktigt härlig WOW scen som trots lite halvkackig CGI gav mig ståpäls. Att sedan filmen i sedvanlig indisk stil utmålar de flesta vita som onda skurkar har ett yvigt skådespeleri och ibland, åtminstone för den ovane, malplacerade sång och dansnummer kan kanske ligga den till last. Å andra sidan får man härliga färger och miljöer och en ganska så engagerande actionfilm som i mina ögon var grymt underhållande. Rekommenderas varmt oavsett vad man anser om indisk film.

Regi:  S. S. Rajamouli

Betyg: 8/10

Good boy (2022 Norge)

Jag brukar inte kopiera filmbeskrivningar men denna från Cineasterna om den norska och konstiga filmen Good boy var nog årets underdrift.

”Sigrid träffar den unge miljonären Christian genom en dejtingapp, och det slår omedelbara gnistor. När Sigrid besöker Christians hem överraskas hon av hans hund, Frank. Men Frank är ingen vanlig hund, utan en människa i hunddräkt. Sigrid försöker hålla ett öppet sinne, och deras relation fortsätter. Men snart anar Sigrid att allt inte står rätt till med Frank, eller för den delen Christian.”

Anar att det inte står rätt till !?!  För i helvete en singelman lever tillsammans med en kille som spelar hund. Nog för att jag brukar säga att det ska vara högt i tak men här passerades den gränsen med råge. Ok en viss förklaring till att Sigrid stannar är att hon verkar vara en anings pengakåt och Christian är miljonär så det är nog det som gör att hon väljer att blunda för ”hunden”.

Good boy är en kort långfilm och här känner jag nog att den vunnit på att vara lite längre. Det ges egentligen ingen förklaring varför Frank är i hunddräkten och i finalen går det raskt undan och till på köpet beter sig alla inblandade så korkat att det stör mig rejält. Det är lite synd för jag tror att här fanns det en möjlighet till en riktigt bra film. Nu blir det bara en film som på något vis känns som ett hafsverk vilket är synd då jag känner att den skulle kunna ha mer att berätta.

Regi: Viljar Bøe

Betyg: 3/10

Deadstream ( 2022 USA )

Jag har inte sett svenska filmen Cancelled men dagens rulle verkar i vart fall till det yttre ha samma handling. Influensern Shawn har hamnat i onåd hos publik och sponsorer efter att ha gått över gränsen. För att komma tillbaka in i offentligheten ska han nu sända live från ett spökhus. Efter att ha riggat kameror i det ensligt (naturligtvis) benägna huset är det bara för Shawn att vänta på spökena och de dröjer inte.

Personligen är jag inte speciellt förtjust i att följa vare sig influensers eller hemmasnickrade shower på Youtube. De förstnämnda kräver en alldeles för lång förklaring för detta inlägg det sistnämnda beror på att de mer eller mindre påminner om det hemska barnprogrammet Amigo som i stort sett gick ut på att alla skrek i kapp. Själv föredrar jag program i stil med Axess-tv med män i hemstickade bruna slipovers som sitter stilla och i sansad ton filosoferar om intressanta saker.

Shawn platsar inte i Axess gänget då han vrålar sig genom filmen vilket har två nackdelar. Det är asjobbigt i längden och efter ett tag är det omöjligt att pejla in hans känsloläge då det från början till slut har ett enda läge: Skrik. Detta gör att filmen sjunker som ett cementblock i en tjärn vilket är synd då vrålandet och Butterick’s spökena lyckas med att dölja en ganska så ryslig historia.  Ett extra plus för interaktionen mellan Shawn och hans följare som hela tiden kommenterar och påpekar saker som både vi och Shawn missar i filmens realtid, det är ganska så fyndigt gjort. Trots att Deadstream är en s.k handkamerarulle blir det inte så ofta hela havet stormar och det verkar vara en bra internetuppkoppling  mitt ute i nowhere så vi tittare slipper grynig bild och massa avbrott. Betyget borde bli högre men som sagt skrik och gap för sakens skull går icke hem hos mig.

Regi: Joseph Winter/Vanessa Winter

Betyg: 3/10

Bullet train (2022 USA)

När Henke skrev om filmen förra månaden blev jag sugen på en omtitt. Bullet train är en sådan där film som går in genom ögat och ut genom örat. Den är grymt underhållande under titten men efter en tid glöms den bort. Det visade sig stämma då det kändes som att jag såg filmen för första gången och kanske tack vare omtitten kändes den än mer underhållande.

Brad Pitt spelar här den före detta lönnmördaren Ladybug som tagit en paus men ett uppdrag som enligt uppdragsgivaren ska vara ett enkelt grab and go gör att han ställer upp. Han ska bara knycka en väska på ett tåg så det borde vara en enkel sak. Det Ladybug inte vet är att tåget kryllar av lönnmördare som alla har en egen agenda samt att den legendariske Yakuzaledaren  The White Wolf har ett finger med i spelet.

Full fart och på tåg vilket alltid är en underhållande spelplats för både action och thriller filmer. Filmen är mycket underhållande och speltiden på två timmar kändes som en. Historien dippar aldrig då det hela tiden är något nytt som händer. Berättelsen tar hela tiden nya vägar och regissören utnyttjar miljön bra.

Skådisarna funkar bra i sina roller som då det hör till genren actionkomedi är aningens over the top. Roligast i mitt tycke var Aaron Taylor-Johnson i rollen som den hetlevrade Tangerine. Han försöker hela tiden behålla sitt lugn men det funkar väl sisådär. Även Michael Shannon dyker upp på ett hörn och får spela ut hela registret och rulla med ögonen. Bullet train är kanske inget mästerverk men det är en film som var rejält underhållande och jag har nog inte sett rullen för sista gången. Det är en film vars  omtittningspotential är mycket hög..

Regi: David Leitch

Betyg: 7/10

 

Satans slaves 2: Communion (2022 Indonesien)

Efter händelserna i förra filmen har nu familjen Suwono av förståeliga skäl lämnat sitt hus på landet och flyttat till staden, eller ja staden och staden. De har hamnat i ett gigantiskt hyreshus som ligger ensligt benäget helt allena på en stor slätt vid kusten. Huset är slitet och eftersatt och detta i kombination med att hyresgästerna  ignorerar varningsskyltarna om maxantalet passagerare i hissen leder till att det hålls likvakor i var och varannan lägenhet efter en vådlig tur med hissen. En storm drar in och med den en översvämning som gör att hyresgästerna är fast i huset. Det är då familjen Suwono inser att man hamnat ur askan i elden då ondskan än en gång vaknar.

Förra filmen vart jag väldigt förtjust i. Den innehöll spökerier, zombies och andra rysligheter så det räckte och blev över. Satans slaves 2: Communion börjar bra. Det slitna hyreshuset lämpar sig perfekt för allehanda rysligheter som t.ex röster i sopnedkastet och knepiga grannar. Då det finns en massa döingar i lägenheterna vet man att det är bara en tidsfråga innan de vaknar upp. Filmen bygger upp stämningen fint och man bara väntar på att det ska braka loss. Det är precis vad man får lov att göra när man ser denna film nämligen att vänta och vänta och vänta. När det är ca en kvart kvar av filmens två timmar börjar det hända saker och det sker med sådan fart att man (jag) fattar nada. Troligen insåg regissören att han varit lite otydlig i sitt berättande så filmens sista minuter ägnas åt en journalist som dyker upp som gubben i lådan och förklarar hela plotten. Ridå.

En halvtimme kortare och något mer uppskruvat tempo hade verkligen inte skadat denna besvikelse till film.

Regi: Joko Anwar

Betyg: 3/10

Natten till den 12:e (2022 Frankrike)

En ung kvinna mördas en natt då hon är på väg hem från en tjejkväll. Detta blir den nya kommissarien Yohan Vivès första fall som chef. Det finns inga vittnen men däremot gott om misstänkta. Clara som offret heter visar sig ha haft en hel del pojkvänner där ingen direkt är någon svärmorsdröm. Fallet går i stå och Yohan fruktar att mordet på Clara kommer förbli olöst och bli ett av de fall som aldrig kommer ge honom någon ro.

Det här filmen vann hela sex stycken César (Frankrikes motsvarighet till Oscar). Jag kan begripa det då det är en välgjord film men så bra var den inte – tycker jag. Filmen utspelar sig kring Grenoble så det är stundtals en majestätisk natur som bjuds, skådisarna är bra speciellt Bastien Bouillon i rollen som den något stillsamme Yohan. Storyn borde engagerat mig mer men efter ett tag kommer filmen in i en vardagslunk som iofs illustrerar det ibland tröstlösa polisarbetet där man ibland harvar runt med bevis och förhör utan att komma någon vart Jag blev helt enkelt inte engagerad men märk väl inte uttråkad. En stabil rulle vare sig mer eller mindre.

Höjer dock en varningens finger för upplösningen som möjligen kan reta gallfeber på en och annan tittare. Den uppmärksamme tittaren blir däremot inte förvånad då regissören hintat om upplösningen redan i filmens början.

Regi: Dominik Moll

Betyg: 6/10

King on screen (2022 Frankrike)

King on screen behandlar en del av filmatiseringarna på Kings böcker. Dokumentären tar som sagt inte upp alla filmatiseringar då hade den blivit rejält lång. Misstanken att man valt de filmer där man hittade villiga intervjuoffer bland regissörerna är ganska så stark. Mike Flanagan (Dr Sleep) och Frank Darabont (The Mist) är väl de två som får mest komma till tals.

Roligast är anekdoterna om filminspelningarna, de utgör väl en tredjedel av speltiden resten av dokumentären består av att div folk formligen spyr ut superlativer över författaren King. Efter en kvart är jag trött på svamlet och det hela känns som en enda lång reklamfilm om författaren King.

Det hade varit kul om man fått en intervju med författaren och hört vad han tycker om filmatiseringarna men han lyser med sin frånvaro. Härom veckan skrev jag om en liknande dokumentär som rörde Herzog. Även den var fylld med lovord över huvudpersonen men skillnaden var att i den dokumentären fick man veta lite hur han arbetar och tänker det lyser med sin frånvaro i denna ”reklamfilm”.

Enda gången det kanske möjligen bränner till är när man snackar om The Shining av Kubrick en filmatisering som King avskyr. Då blir det lite svårt för intervjuoffren för inte kan man kritisera en storhet som Kubrick å andra sidan blir det svårt i en hyllningsdokumentär att såga Kings åsikt. De löser detta problem genom att svamla lite om de två storheternas olika kynne. Hemskt nog dyker den vedervärdige Courtland Mead upp i ett par filmklipp från den usla tv-versionen av The Shining. USCH!

Gillar man King kan man nog uppskatta dokumentären en smula men jag tycker nog att man kunde vaskat fram något mer intressant och problematiserat mer kring filmatisering av böcker.

Regi: Daphné Baiwir

Betyg: 4/10

Virus 32 (2022 Uruguay)

Zombies i Uruguayansk tappning var en ny erfarenhet för mig. Ska man vara petnoga är det väl inte direkt zombies utan smittade i samma stil som i 28 days later. Snabba och våldsamma människor som smittats av ett virus.

Den något slarviga Iris som verkar ta dagen som den kommer blir tvungen att ta hand om sin dotter. Motvilligt går hon på detta då hennes ex har händerna fulla. Iris tar med dottern till sitt jobb som vakt på en tom och gigantisk hälsoklubb. Knappt har hon stängt dörren till klubben förens ett virus bryter ut och snart kryllar det av smittade i lokalerna.

Virus 32 funkar helt ok för stunden. Det är lite smygande i lokalerna, lite slafs och av och till lite spännande. Inget extraordinärt men jag har sett avsevärt värre filmer i genren. Filmens starkaste kort är lokalerna, som är lite rysliga i all sin ödslighet, även om jag inte riktigt begriper deras funktion. Står träningslokalerna tomma under dagen? Ska stället rivas, en del tyder på det då det är ganska så slitet och vem fasiken bygger så stora lokaler mitt i stan?  Hyreskostnaden måste vara astronomisk.

När jag engagerar mig i tankar av detta slag när jag ser en rulle brukar det vara ett tecken på att den inte griper tag i mig och så är fallet med Virus 32. Det kan bero på att den inte hade det där lilla extra som skulle gjort att den lyfte. Filmen har en viss potential och skådisarna funkar. I slutändan är dock filmen ett hoprafs från liknande filmer i genren men som sagt, den dög för stunden.

Sofias val hittar ni här.

Regi: Gustavo Hernández

Betyg: 5/10

Speak No Evil (2022 Danmark)

Paret Bjørn och Louise är lite tveksamma om de ska tacka ja till en inbjudan från ett nederländskt par de blivit bekanta med under en semester i Italien. De resonerar lite fram och tillbaka och kommer fram till: ”Vad är det värsta som kan hända ?” En hel del ska det visa sig.

Speak no evil är skriven och regisserad av dansken Christian Tafdrup som även gjort En frygtelig kvinde en film som gav mig ont i magen under titten. Efter att ha sett dagens rulle börjar jag undra hur det står till med det danska sinnet. De har en oslagbar förmåga att kunna koka ihop ångestfyllda berättelser som slår de flesta på fingrarna. Jag kan konstatera att man plockar inte upp en dansk rulle lättvindigt.

Redan från start känner jag en oro i kroppen då jag inser att detta inte kommer bli en trevlig tittning. Filmen kryper under skinnet på mig att jag är inte alls bekväm under speltiden. Obehaget förstärks med att Tafdrup gärna drar ut på scener lite för länge och filmen har en otrevlig musik som inte ger mig någon ro. Till en början är det mest sociala pinsamheter som uppstår mellan gästerna och deras värdar men bit för bit stegras det obekväma och i slutändan övergår filmen till ren och skär skräck.

Egentligen borde detta vara en höjdare till film men slutet gör att den fallerar. Det beror inte på vad som händer – det kan jag köpa utan mer på hur det händer. Jag köper helt enkelt inte huvudpersonernas agerande i den situation de hamnar i. Jag tror dock inte det beror på att manuset är slarvigt skrivet utan att Tafdrup föll för frestelsen att stoppa in lite symbolism sin film vilket inte funkade alls för mig. Trots detta anser jag att filmen är klart sevärd om man nu är lite sugen på att få må en smula dåligt.

Sofias val är säkerligen avsevärt trevligare.

Regi: Christian Tafdrup

Betyg: 6/10