Svart krabba (2022 Sverige)

I en vad jag antar nära framtid befinner sig Sverige? Norden ? i krig. Läget är desperat men man satsar allt på ett sista kort. En grupp soldater ska leverera ett vapen till en forskningsanläggning ute i skärgården. Det påstås att vapnet har potential att vända kriget bara det kommer fram till anläggningen.  Kruxet är att isen lagt sig och den är för tunn för bilar men för tjock för båtar (i mina öron låter detta märkligt men man kanske bara har roddbåtar kvar i flottan men å andra sidan är jag ingen expert på is) så sex soldater får vackert åka skridskor till basen. Isen är  tunn (hur ar det nu med båtarna?)  och man måste hela tiden vara på sin vakt mot både förrädare och fiendens styrkor.

Egentligen skulle jag ha skippat filmen då huvudrollen spelas av Noomi Rapace. Hon är säkert en trevlig person privat men jag blir liksom håglös när hon dyker i rutan. Som skådis utstrålar hon bara elände och armod oavsett vilken film hon är med i men å andra sidan verkade storyn spännande och det är en snöfilm.

Resultatet blev dock knappt ok. Storyn är klassisk med soldater på farligt uppdrag bakom fiendens linjer och även om jag sett upplägget otaliga gånger tröttnar jag sällan på det. Filmen känns överlag välgjord och det är en hel del läckra miljöer som t.ex en kapsesjad Finlandsfärja och skridskoåkning på natten till tung syntmusik. Trist nog så lyckas jag aldrig jobba upp något engagemang för själva berättelsen, När styrkan allteftersom decimeras konstaterar jag bara torrt att de blir allt färre skridskoåkare. I ärlighetens namn bryr jag mig inte alls om hur det går vare sig för landet eller individerna i filmen. Varför vet jag inte men regissören och manus klarar aldrig av att etablera huvudpersonerna de blir egentligen bara ett gäng som åker en himla massa skridskor och inte så mycket mer. Rapace drar naturligtvis sitt strå till stacken när det gäller att sprida en aura av apati över hela projektet.  Ett ambitiöst och stundtals snyggt försök men inte mer.

Regi: Adam Berg

Betyg: 4/10

 

Fresh (2022 USA)

Fresh är nog en film man kanske inte ska berätta alltför mycket om då det kan förstöra en del av ”upplevelsen”. I korthet handlar filmen om Noa som har ett eländigt kärleksliv, Lyckan verkar dock vända då hon stöter ihop med John i mataffär. De två blir ett par och snart bjuder han Noa på en weekendresa. Det är lätt att vara efterklok men kanske skulle Noa ha lärt känna sitt kärleksintresse lite bättre innan hon tackade ja till en minisemester.

Som vanligt när det rör skräckisar säljs filmen in med citat som ”det sjukaste jag sett”, ”folk svimmade/lämnade visningen” osv osv. Jag blir så himla trött. Antingen är jag en psykopat som helt saknar känslor eller så är jag  helt avtrubbad. Visst är Fresh både vriden och äcklig med inte äcklig. Risken med allt detta reklamtjat om hur hemsk någon film är gör att förväntningarna ofta kommer på skam – tyvärr.

Trots detta irritationsmoment så var Fresh stundtals spännande, härligt bisarr och tom en smula rolig – låten Obsession med 80-tals bandet Animotion (jag hade tom singeln)  kommer i fortsättningen ge mig en och annan oönskad minnesbild. Filmen starkaste kort var skådisarna. Daisy Edgar-Jones (Kalla fötter, Normal people) spelar Noa och som förväntat var hon mycket bra i huvudrollen. När jag i förtexterna såg att den något träige Sebastian Stan spelade John sjönk förväntningarna något men här glänser han verkligen i sin roll.

På det hela var Fresh en underhållande film men som vanligt var den aningens för lång, det hade inte skadat om man kortat den en kvart, tjugo minuter men å andra sidan var finalen otroligt tillfredsställande så filmen slutar på en high note OCH den har med en finfin men alltför kort dansscen. Det är aldrig fel. Det borde dansas mer på film.

Regi :Mimi Cave

Betyg: 7/10

Texas Chainsaw massacre (2022 USA)

Ett gäng hipsters har köpt en spökstad i Texas och tanken är att man ska auktionera ut husen till hugade spekulanter som vill fly storstadens jäkt och stress. På plats inser de att staden inte är helt tom och efter en avhysning med fatala följder startar en händelsekedja som mynnar ut i Leatherface återkomst.

För att filmen ska funka får man lov att bortse från vissa kronologiska problem. Leatherface torde vara kring 75 år i dagsläget och vid ovanligt god vigör efter ett par decenniers motorsågsmassakrerade, något som borde slita på både kropp och själ. Klarar man detta så lyckas filmen lite halvdant att knyta ihop storyn med sina föregångare. Miljöerna, en svettig dammig håla, är utmärkta. Skådisarna sköter sig och jag tycker alltid det blir lite extra roligt när det går åt helvete för aningslösa idealister som är lite självgoda. Andra exempel på det det sistnämnda är Green Inferno och boken Devolution.

Även om filmen är klichéfylld till bredden med hotfulla poliser, slitna lokalinnevånare och annat som hör genren till funkade filmen för mig. Man har fått till en hel del spännande scener som blandas med klägg och äckel och för en gångs skull lever filmen upp till sitt namn. Överlag satsar man på el blandning av jump-scares och lite mer krypande spänning mao filmmakarna har ansträngt sig en smula vilket jag tackar för. För att sammanfatta det hela vart jag positivt överraskad av denna uppföljare.

Regi: David Blue Garcia

Betyg: 6/10

All of us are dead (2022 Sydkorea)

Video

När en student städar NO-laboratoriet blir hon biten av en aggressiv mus. Musen bär på ett virus som tar död på tjejen. Innan dess har hon hunnit bita ett par personer som i sin tur blir smittade och mycket snart står staden Hyosan bokstavligen inför ett galopperande zombieproblem för i All of us are dead rör det sig om snabba zombies. Under seriens tolv avsnitt får vi följa ett tjogtal studenter och en och annan lärare som försöker ta sig i säkerhet. Epicentrum för utbrottet är skolan så det är en svår uppgift för den krympande skaran.

De koreanska zombierna skiljer sig en bit från de man sett från främst USA. De har ett ryckigt och snabbt rörelsemönster som gör att de i mina ögon blir avsevärt ruggigare. Hur man lyckats tekniskt med alla onaturliga positioner de smittades kroppar gör vet jag inte men om det inte är jädrigt skicklig CGI gör skådisarna ett suveränt fysiskt arbete.

En annan sak som jag gillade i serien var hur zombiesmittan här framställs som just ett virus. Viruset söker aktivt nya värdar genom att bita friska människor vilket gör zombierna än mer omänskliga, de döda kropparna är bara ett medel för viruset att sprida sig. Iden har tidigare förts fram i filmer och böcker men i All of us are dead framställs den tydligare.

Naturligtvis är inte serien felfri. Melodramat som Sydkoreanerna verkar vara så förtjusta i finns ständigt närvarande i sina stunder så mycket att jag undrar om det inte är menat som ironi. Däremot lyser dratta på ändan humorn nästan helt med sin frånvaro, alltid något. Tyvärr är serien likt många Netflix produktioner alldeles för lång. Kring avsnitt sju/åtta började jag tröttna och kände att serien började bli repetitiv och gå på tomgång. Hade man filat ned storyn till en sju/åtta avsnitt hade den troligen varit helt fantastisk. Trots att de tre första avsnitten var utsökta, speciellt zombieutbrottet och kaoset när folk inte fattar vad som händer är otroligt bra skildrat blir det inte mer än klart godkänt. Gillar man zombies, koreansk film/tv är dock serien väl värd en titt.

Betyg: 6/10