Mamma Mia! Here we go again (2018 Storbr)

Då första filmen blev en succé är det väl klart som korvspad att en uppföljare skulle göras, frågan var väl bara vilken tunn ursäkt till handling man skulle ta till för att få folk på vita duken att dansa till Abbas låtar?

Donna har dött och dottern Sophie har renoverat hotellet och bjudit in en massa gäster till öppningen. Allt är inte frid och fröjd då hennes man blivit erbjuden ett jobb i NYC som han är intresserad av och två av Sophies ”pappor” kan inte deltaga på invigningen. Ett kommande oväder verkar också kasta grus i maskineriet. Tyvärr har de redan i mitt tycke asjobbiga skrik-kärringarna Rosie och Tanya anlänt till hotellet innan stormen. Turligt nog är de aningens mindre gapiga än i förra filmen.

Trots att man proppat filmen full med låtar räcker denna tunna soppa till handling inte till att fylla ut filmen så vi får även i tillbakablickar följa en ung Donna spelad av Lily James som likt Gideon i torsdagens rulle sätter på allt som har en tillstymmelse till puls under sin resa i Europa. Jag är halvt om halvt nere för räkning men dråpslaget levereras i form av den levande vaxdockan Cher som dyker upp i finalen som gumman i lådan och Mamma Mia! Here we go again går från en medioker film till ren och skär freakshow.

Filmen dras med samma problem som den i tidigare veckan En del av mitt hjärta. Man har rätt och slätt haft en gäng låtar man vill göra musikalscener till mao handlingen är bara en transportsträcka mellan låtarna. Vidare dras filmen med känslan av att det skulle kunna vara en TV4 produktion. Allt är tillrättalagt och inget ska få störa känslan av mys och pys vilket retar mig till förbannelse då det blir totalt intetsägande.

Finns det något som räddar filmen från ett bottenbetyg? Jodå. Låten Dancing queen körs på repris och då det är en av världens bästa låter som får ett i filmen ganska så maffigt dansnummer ökar min puls en smula. Vidare är Lily James helt ok i rollen som den unga Donna. Hon gör helt enkelt så gott hon kan med skiten till manus hon fått i knäet.  Det var också kul att få se Andy Garcia men den stackaren parades ihop med Cher i slutet. Vilket öde!

Vad jag förstått gick även denna film bra så vi får väl se vad som dyker upp härnäst. Undrar om producenterna då ska iscensätta King Kong song?

Jag är faktiskt tveksam till att Sofia valt en bättre film idag.

Regi: Ol Parker

Betyg: 2/10

Polaroid (2019 USA)

Bird jobbar i en antikaffär och får en dag en polaroidkamera i present av sin kollega. Då fotografering är Birds stora intresse blir hon glad och testar kameran på kollegan. Det hon inte vet är att kameran bär på en förbannelse och de som fotas går en gruvlig död till mötes. Då Bird på en fest tagit ett gruppfoto gäller det att som vanligt lösa mysteriet innan förbannelsen hinner i kapp dem.

Jag hade hört att denna rulle skulle vara dålig men då jag är förtjust i genren tänkte jag att kritikerna nog var lite småsura när filmen gick upp på biograferna. Denna gång ger jag kritikerna rätt och jag hade fetfel för detta var verkligen inte bra.

Det jag kan ge filmen är själva förbannelsen med kameran som var ganska så genomtänkt. Att se Mitch Pileggi (X-files) och Grace Zabriskie(Twin peaks)  i små biroller var inte fy skam men det är det enda trevliga jag har att säga om filmen.

De totalt ointressanta rollfigurerna famlar bokstavligen i mörker. Råder det elransonering?  Folk i denna film är omåttligt förtjusta i att traska in i nedsläckta rum eller hus och funktionen lysknapp verkar inte finnas i deras medvetanden. Skådisarna är inte dåliga bara totalt helt okarismatiska och traskar igenom denna trista historia från A till B och hur det går för rollfigurerna bryr jag mig inte ett skvatt om.

De flesta filmer man ser, både bra och dåliga, har någon form av energi man kan åtminstone förstå att man ville göra en film. Polaroid känns helt död på sådana känslor någon ville göra en film, vad för sorts film spelade inte så stor roll, och fick uppenbarligen göra detta.

Regi:Lars Klevberg

Betyg: 2/10

Wonder Woman 1984 (2020)

Den förra filmen om Wonder Woman var en frisk fläkt. Gal Gadot passade som hand i handske i huvudrollen, hon hade charm och var karismatisk. Filmen hade glimten i ögat och lyckades väl med att spela på hela mitt känsloregister. Wonder Woman 1984 har inga av ovanstående kvaliteter. Det är en tungrodd rulle som tar sig på alldeles för stort allvar och den enda känsla jag får när jag ser filmen är bottenlös förtvivlan.

Filmen utspelar sig som man nog begriper av titeln 1984 och Diana (Wonder Woman) har ett ensamt liv som arkivarie(?) på ett museum i Washington D.C. Men en dag så dyker plötslig Steve som varit död 60 år upp. Kan hans uppdykande ha något med den sten man hittat i en sändning som nyligen anlänt till museet? Vilka önskningar kan de mindre nogräknade figurerna Maxwell Lord och Barbara Minerva tänkas göra när de lägger vantarna på stenen?

Själva handlingen är inte så mycket att orda om den liknar mer eller mindre de flesta andra filmerna i genren. Utförandet är desto mer diskutabelt. Berättarglädjen lyser med sin frånvaro och alla rollfigurerna verkar lida sig igenom historien. Det blir inte roligt när man väntat sig en smårolig actionfest och istället serveras en historia om folk som vantrivs med sina liv. Actionscenerna är inget speciellt lite biljakt, lite slagsmål och man spelar inte ens Wonder Woman temat under filmens gång. Istället har man snott stycket Capas jump från Sunshine. Varför?

Gimmicken att filmen skulle utspela sig på 80-talet var totalt onödig. Netflixaktuella Cobra Kai som utspelar sig i nutid känns mer 80-tal än denna tunna fernissa till film. Jag skulle kunna hålla på ett tag till med vad som är fel med Wonder Woman 84 men det får räcka då jag anar att läsarna begriper att detta är en besvikelse till film.

En trea är tydligen redan på gång och gärna för mig men gör i så fall om och rätt. DC-filmerna funkar oftast bäst när de inte är så skitnödigt allvarsamma. I väntan på den rullen tar jag och läser om Azzrellos Wonder Woman. Det är bra underhållning till skillnad mot dagens rulle.

Regi: Patty Jenkins

Betyg: 2/10

Även Henke har sett eländet läs han tankar här.

The Night clerk (2020 USA)

Bart lider av grav asperger men har hittat ett passande jobb som nattportier. Då Bart är lite av en fuling har han installerat dolda kameror på hotellets rum. Han spelar in gästerna och sitter sedan hemma i sin källare och glor på filmerna. En natt ser han ett mord begås på ett av rummen och plötsligt är han huvudmisstänkt. Det blir än mer problematiskt för Bart då den undersköna och vänliga hotellgästen Andrea (spelad av självaste Ana de Armas) riskerar att bli mördarens nästa offer.

Jag hade min förhoppningar att Ana de Armas skulle lysa upp vintermörkret något men det sket sig rejält. Hon verkar ha en 2/3;s karriär, på varje bra film hon gör går det två rejäla stinkare. Vart ska vi börja i nysta i detta sorgebarn till film? Vi kan börja med att än en gång får man som tittare genomlida en Hollywoodproduktion med ett funktionshinder som rafsas ihop lite på höften och bygger på en och annan fördom. Filmen är fullproppad med logiska luckor och alla rollfigurer beter sig märkligt, allt från Armas rollfigur som agerar helt obegripligt till mordutredaren som verkar ha fått sin polisbricka i ett flingpaket. Armas och Tye Sheridan som spelar huvudrollerna gör vad de kan med sina risigt skrivna rollfigurer så ingen skugga ska falla på dem. De behövde väl pengarna och Sheridan fick betalt för att hångla lite med Aramas. Inte tvi vale.

Vid eftertexterna funderar jag mest på två saker: Av alla manus som flyter runt i Hollywood var detta verkligen det bästa man hittade? Den andra frågan rör Helen Hunt som spelar Barts mamma. Vad är det för fel på hennes ansikte? Det ser ut som en dödsmask. Läpparna rör sig när hon talar i övrigt är helan fejan död. Överdos av botox? Någon sjukdom? Vad det än beror på blir resultatet i alla fall creepy.

Inte bottenbetyg (Armas är ju med!). Verkligen inget att lägga tid på  om man inte likt jag vill se allt hon är med i.

Regi: Michael Cristofer

Betyg: 2/10

Lumberjack Man (2015 USA)

Av och till hamnar jag framför en film där jag ställer mig frågor som: Hur kom man på detta eller vem pumpade in pengar i projektet och framför allt hur kan någon överhuvudtaget vilja bli förknippad med denna film? Lumberjack man är en sådan film.

Handlingen går i korthet ut på att någon slaktar ungdomar på ett kyrkläger dvs något man sett i otaliga slasherfilmer tidigare men det är i detaljerna denna rulle sticker ut i jämförelse med många andra filmer i genren. Detaljer jag under över hur det gick från dålig ide till film. Varnar här för spoilers.

Mördaren Lumberjack man är ett spöke som uppstår vart trettionde år. Han startar med att grädda gigantiska pannkakor som han sedan drar runt på en kärra i skogarna på jakt efter offer. Varför kanske någon undrar? En helt rimlig fråga i sammanhanget. Spöket behöver blod till sina pannkakor därav alla mord. Vad är det för fel på gammal hederlig lönnsirap kanske någon annan undrar? Klart att det finns ett ”logiskt” svar på denna fråga. Lumberjack man tål inte detta då han mördades genom att dränkas i just lönnsirap av en illasinnad person som ville åt hans recept på pannkakor. Där har ni filmens premiss och det är fritt fram för Lumberjack man att slakta kyrkungdomar på löpande band genom att slita ut silikonbröst, slå ihjäl dem med stora pannkakor (ja det sker jag lovar på heder och samvete) och spetsa dem på allahanda ting.

Spännande? Nej. Underhållande? Nej. Konstigt? Definitivt ja.

Jag kände mig manad att kolla upp ”skådisarna” till denna rulle. Det var ett blandat sällskap bestående av röstskådisar, Michael Madsen (!) och tjejer som har filmer på sitt CV jag vanligtvis inte brukar kolla in som t.ex X-men XXX, uppföljaren Wolverine XXX eller varför inte Deep Kissing Lesbians 2. Den här castingen kan möjligen förklara varför de fromma kyrkflickorna var överdrivet förtjusta i att bada näck samt att smörja in sig med kopiösa mängder lotion.

Jag tror att tanken var att göra en s.k skräckkomedi men det det finns inget roligt med denna film den är bara märklig från start till mål. Det blir dock inte bottenbetyg då en film där jag sitter och ser ut som en gädda på land under titten åtminstone har gett mig något.

Regi: Josh Bear

Betyg: 2/10

Frågan är nu vem som grävt fram den sämsta filmen för dagen. jag eller Sofia?

Aquaslash (2019 Kanada)

Regissören  Renaud Gauthier verkar ha haft en enda ide han vill filmatisera nämligen Klintbergaren att någon illvillig djävul kilar fast ett vasst föremål i en vattenrutschbana för att folk ska skada sig. En ide som inte räcker värst långt men uppenbarligen kan man med lite god vilja bygga en hel långfilm på detta samt ge ett klatschigt namn: Aquaslash. Jag inte kan motstå en film med detta namn speciellt inte efter att min illvillige lillebror hintar om filmen och vet precis vilka ord han ska använda för att jag ska bli lockad att se spektaklet.

Av tradition sker skolans avslutningsfest på ett halvsunkigt vattenland. Skillnaden är att detta år har någon sinistra planer och gillrar en fälla alldeles lagom till den årliga kapptävlingen i vattenrutschbanan där prispengen är på 500 dollar!  Filmen börjar med det traditionella slashermordet av ungdomar som har sex på ovanliga platser – denna gång på toppen av vattenrutschbanan. Resten av speltiden är en enda lång utfyllnad i väntan på finalen med en himla massa konstiga rollfigurer som gestaltas av mediokra skådisar,

Då Gauthier som sagt har en scen att bygga sin långfilm kring måste han fylla ut tiden med något och det blir en förunderlig soppa han fixat ihop. Man kan knappt skilja de vuxna från ungdomarna då Aquaslash är en film där vuxenvärlden mentalt gjort sorti. Ägarna till vattenlandet ligger med skolungdomarna, delar ut knark samt står för en och annan misshandel. Skolungdomarna i sin tur festar och ligger runt som att det inte vore någon morgondag. Efter ett tag blandar jag mer eller mindre ihop alla rollfigurer och vet till slut nästan inte vem som gör är vem eller varför de gör som de gör. Ett smakprov på denna surrealistiska stämning är en förälder som smyger runt i buskarna och plötsligt har en bisarr hummermiddag med en av parkens ledare utan någon vidare förklaring. Ja detta var en film som satte griller i huvudet på mig. Den är så konstig att jag inte riktigt kan ge den bottenbetyg även om den förtjänar det.

Regissörens första film Discopathe handlar om en kille som blir seriemördare p.ga diskomusik om nu någon skulle få mersmak på filmer gjorda av  Renaud Gauthier.

Regi: Renaud Gauthier

Betyg: 2/10

Bloodshot (2020 USA)

Bloodshot var den sista film jag såg på bio innan biograferna stängde. Är det sådan här skit som ska upp på repertoaren kan de lika gärna vara stängda ett tag till. Ibland förundras jag över vilken kakamoja som går upp på bio medan andra filmer förpassas direkt till DVD.

Filmen har en liknande handling som Robocop. En soldat, Ray Garrison, väcks till liv efter sin död med hjälp av nanorobotar och får tack vare dessa övermänskliga krafter och blir i stort sett osårbar. De som återupplivat honom har dock mixtrat med Rays sinne och minne då man använder honom till olika uppdrag som inte är helt rumsrena.

Bloodshot är baserad på serietidning från företaget Valiant. Kanske är serien bättre än filmen vilket inte torde vara speciellt svårt då detta var en ointressant och oinspirerad soppa. Filmen hade kanske möjligtvis kunnat bli aningens bättre om man inte haft träbocken Vin Diesel i huvudrollen som Ray. Karln ger intrycket att han har svårt att gå och tala samtidigt och är som skådis helt intetsägande. Ju fler filmer jag ser av honom desto sämre blir han. En gång i tiden tyckte jag att han var riktigt bra i rollen som Riddick men det hör numera till svunna tider.

Till skillnad mot förra årets värsta rulle Hellboy var åtminstone inte Bloodshot en plåga att ta sig igenom men filmen är allt annat än bra. Filmen finns att hyra på b.la S.F-anytime för hutlösa 189 spänn! Använd de pengarna till att köpa en get eller ge stålarna till en tiggare det blir en win/win situation. Jag lovar.

Regi:  Dave Wilson

Betyg: 2/10

Camelot (1967 USA)

Musikalveckan startar som vanligt med en gemensam film. Denna gång föll vårt val på Camelot från 1967. En film som f.ö min bror varnat mig för. Att jag inte hörsammade hans varning får stå för mig och jag kan inte skylla på någon annan.

Filmen startar med att Kung Arthur förbereder sig för att anfalla Sir Lancelots borg. Va! tänker vän av ordning är inte Lancelot och Arthur BFF !?! Kan man sin Arthursaga anar man nog anledningen till detta, andra tittare får sväva i ovisshet en sisådär två och en halv timme då större delen av filmen är en tillbakablick. För mig var det en väntan som kan likställas med att sitta fast i en oändlig bilkö.

Jag älskar Arthursagan och är alltid på när det serveras en ny version av berättelsen även om resultaten ofta inte är tillfredsställande t.ex Guy Ritchies kalkon som kluckade förbi härom året på biograferna. Tyvärr hamnar Camelot i samma skara. Det är som sagt en lång film och det märks, för attans vad trist rullen var. Kanske möjligtvis skulle ett antal sångnummer kunna underlätta titten? Icke. Det är Richard Harris (Dumbledore version 1.0 ) som spelar Arthur och sång är inte hans starka sida. Han pratsjunger sig igenom en radda intetsägande låtar och den övriga ensemblen gör mer eller mindre likaså. Jag kan begripa att man vill ha kända skådisar för att sälja in en film men om det ska vara en musikal kan man väl åtminstone välja några som kan sjunga och till på köpet man väl åtminstone slänga in några klatschiga melodier.

Resultatet blir en trist film med tradiga sånger och när man begår dödssynden att kalla varandra vid smeknamn (Lancelot blir Lance och Guenevere lystrar till namnet Ginny (tror jag) ) går jag i taket. Nej jag får trösta mig med John Boormans svulstiga Excalibur so far den bästa filmatiseringen av Arthursagan.

Sofia kanske tycker annorlunda.

Regi: Joshua Logan

Betyg: 2/10 (det var snygg dekor och garderob iaf)

Birds of Prey: And the Fantabulous Emancipation of One Harley Quinn (2020 USA)

Margot Robbie är en bra skådis. Harley Quinn är en underhållande figur men inte så underhållande att hon kan bära upp en hel film på egen hand. Redan efter en sisådär tjugo minuter är jag rejält trött på både Margot Robbie, hennes rollfigur Harley Quinn och filmen. Jag blir faktiskt så irriterad att jag börjar heja på rullens skurk Black Mask som i sin tur spelas av Ewan McGregor som verkligen inte har en av sina bästa dagar i skådespelarskrået.

Handlingen består av att alla jagar en diamant som innehåller värdefull information om ett hemligt bankonto och denna jakt förenar ett gäng tjejer som alla (utom en) är bra på att slåss. Följaktligen är filmen fullproppad med coola fighter som alltför ofta utspelar sig i slowmotion (vad är detta med DC och förkärleken till slowmotion är det inskrivet att en viss procent av DC-filmerna måste innehålla slowmotionscener?). Även om fighterna är snygga tröttnar jag även här snabbt. Kort och gott en jobbig film med jobbiga karaktärer jag inte bryr mig ett dyft om.

Regi: Cathy Yan

Betyg: 2/10

Wounds (2019 USA)

Den här Netflix skräckisen började riktigt bra: Efter ett slagsmål hittar bartendern Will en mobil.  Will låser upp mobilen och får på köpet en hel del oroande och obehagliga bilder och meddelanden. Ganska snart börjar det hända hemskheter i hans omgivning och Will kan snart inte längre skilja mellan dröm och verklighet.

Ja Wounds börjar som sagt bra men en halvtimme in i filmen tappar regissören Babak Anvari som tidigare gjort den hyllade Under the shadow bollen totalt. När det rör skräckfilmer är jag oftast förlåtande och accepterar en hel del saker som inte skulle funka i andra filmgenrer men här beter sig Will alldeles för ologiskt för att jag ska kunna köpa det. T.ex om det ploppar upp bilder och filmer på mordoffer på en okänd mobil i min ägo väntar jag inte med att kontakta polisen en dag eller två. Vidare är historien är alldeles för rörig och efter sista scenen har jag inte blivit speciellt klok på filmens story. Jag kan möjligtvis ha en aning vad det rör sig om men resultatet blir då ett enda ”jaha så kan kan det gå”. Ett stort problem är att jag bryr mig inte ett dyft om Wills öde då han är för osympatisk och bara irriterar mig. Enda ljusglimten i denna soppa är väl möjligtvis skådisen Zazie Beetz som spelar Wills ex. Skitfilm där mitt enda tips är att den bör undvikas.

Regi: Babak Anvari

Betyg: 2/10

Down a dark hall (2018 Spanien)

Kit är en strulig tjej som har nått vägs ände. Hennes mamma övertalar henne att ta en sista chans och skriver in henne på en privatskola. Skolan är ett mindre slott som ligger isolerat ute på landsbygden. Kit tycker det är lite märkligt då man bara är fem elever och man koncentrerar sig bara på några få ämnen som bild, musik, matematik och lyrik. På ytan är alla eleverna struliga tjejer som mer eller mindre har dömt ut sig i den vanliga skolan men de har alla en speciell förmåga som gör de extra intressanta för skolans rektor Madame Duret. Rektorn har planer på att lyfta elevernas ”inre förmåga”  något också som sker med råge men framgången har ett pris.

Ibland plockar man bara en rulle utan någon närmare eftertanke på vinst eller förlust ur Netflix digra utbud och till en början verkade Down a dark hall höra till vinst kategorin även om Uma Thurmans (i rollen som Madame Duret) överspel och en snyfthistoria om en avliden pappa gjorde att varningsklockorna ringde lite svagt. Storyn var tillräckligt originell för att jag skulle fortsätta titta och filmen var lite mysryslig till en början. Hade jag däremot kollat in filmaffischen lite noggrannare hade filmen inte haft en chans till ett försök. För att locka till titt står det nämligen ”from the producers of the Twilight saga”, hade jag vetat det hade jag besparat mig en filmfinal där pekoralmätaren slog i botten. Skådisarna, miljöerna och till viss del storyn är ok men tvi vale för den sista halvtimmen.

Down a Dark hall är en försåtlig film som lockar in sina tittare och alldeles försent inser man att man kastat bort nittio minuter på ren och skär skit.

Regi: Rodrigo Cortés

Betyg: 2/10

Det: Kapitel 2 (2019 USA)

I framtida ordböcker skulle ordet träsmak kunna illustreras med en bild på postern till Det 2. Redan 45 minuter in i filmen började min röv att värka och då var det två timmar kvar. Som ni förstår var detta inte en trevlig filmupplevelse. Regissören lyckades relativ bra med första filmen även om den inte var SÅ bra som en del hävdar (tycker jag) men här tappade han bollen totalt.

Pennywise gör comeback 27 år efter händelserna i förra filmen och de forna kamraterna måste samlas för att ta sig an sina barndomstrauman en gång för alla.  Det är lite av ett omöjligt uppdrag att toppa den förra filmen då den del av romanen som behandlar Loserklubbens vuxna medlemmar är svagare. I bokform löste dock författaren detta med att varva nutid med dåtid vilket höll intresset uppe i ca 1100 sidor. I filmversionen har man istället valt att berätta historien kronologiskt vilket gör att vi blir sittandes med en film där man redan har facit på hand s.a.s. Vi vet vad som står på spel och vi känner till hotet – det blir svårt för mig att skapa ett intresse. Då man av en outgrundlig anledning valt att göra en närapå tretimmars film som är en timme för lång blir det som min biokamrat Göran uttryckte det en hel del dravel, han somnade f.ö mitt i filmen och jag fick putta på honom när han började snarka. Jag hade nog gjort detsamma om stolarna vari bekvämare.

Det 2 har ett par scener som är lite lätt skrämmande men specialeffekterna förstör större delen av rullen. Att Less is more existerar inte i regissören Andy Muschietti värld.  I ärlighetens namn vem blir rädd för småkryp med babyhuvuden och en tiometers clown utrustad med tentakler, inte jag i alla fall det blir bara fjantigt och filmens sista 45 minuter var en ren pärs där jag bara väntade på att den skulle ta slut.

Marcus gick på filmen i måndags och i går morse fann jag detta meddelande på messenger som sammanfattar filmen ganska väl:

” Ja It 2 var ju en sorglig röra som väckte många känslor. Dock varken skräck eller engagemang. Jag fick även tinnitus på köpet vilket kan ses som en bonus….kanske.

Regi:  Andy Muschietti

Betyg: 2/10

Någon kanske undrar varför det inte blev en etta? Det beror på att rullen är välproducerad och den hade trots allt två bra scener………

The Unborn (2009 USA)

Det första som slår mig när det gäller filmen The Unborn är att trosorna tjejen bär på filmplanschen måste vara väldans obekväma, de ser ut att skära in både bak och fram om man nu ska drista sig att tänka i de banorna.

Det andra som slår mig är att Caseys (flickan med det åtsittande trosorna och filmens huvudperson) pappa måste ha dyra elräkningar då hon trots att filmen utspelar sig under vintern traskar runt i hemmet endast iklädd ett tight linne (på överkroppen annars har hon byxor eller för små trosor).

Det sista som jag verkligen funderar över är hur i hela friden Idris Elba och Gary Oldman hoppade på den här trista skapelsen till skräckfilm. Jag hoppas verkligen att de fick bra betalt för det måste ha varit ett själsdödande arbete.

Unborn handlar om en demon som vill besätta Casey . Filmen är full av dumheter och har inget som helst sans eller vett. En del bra jump-scares men om det beror på att de är skrämmande eller att ljudet höjs markant i filmen när de sker låter jag vara osagt. Odette Annable som spelar Casey har gått vidare i karriären och gjort en hel del film hoppas hon visat sig vara en bättre skådis i de filmerna för här var hon allt annat än bra.

Regi: David S. Goyer

Betyg: 2/10

Holmes & Watson (2018 USA)

Jag vet inte om skådisar läser de manus de får tillskickade eller inte men det är en gåta hur man fick; Will Ferrell ,John C. Reilly, Rebecca Hall, Ralph Fiennes, Rob Brydon , Kelly Macdonald, Steve Coogan och Hugh Laurie att ställa upp i denna sörja. Marcus sa med en tung suck efter föreställningen: Det känns som att rollfigurerna i Stepbrothers fått möjligheten att göra en film” Jag kan inte göra annat än att instämma.

Redan i första scenen börjar det krypa i kroppen på mig när Ferrell (Holmes) och Reilly (Watson) talar med tillgjord engelsk dialekt – något de fortsätter med filmen ut. Skämt annonseras övertydligt innan de sker och man upprepar och drar ut på scener och skämt som inte ens var roliga första gången och både manus och skådisar tramsar runt i 90 minuter. Fanns det ingen på plats som drog i nödbromsen och ställde frågan vad man sysslade med?

Filmen är inte helt körd. En del saker funkar. Dels är slapsticken rolig, jag är svag för skämt av den karaktären och finner det följaktligen roligt när Holmes och Watson ska försöka knöka in en avsvimmad Drottning Victoria i en koffert som ska skickas till Afrika. De tillfällen filmen blir konstig och touchar det bisarra uppskattar jag också men som sagt det är korta tillfällen i en film som känns slappt skriven och producerad men som sagt hur i helvete fick man så många bra skådisar att ställa upp?

Regi: Etan Cohen

Betyg: 2/10