The Naked jungle (1954 USA)

På IMBD beskrivs handlingen till The Naked jungle så här:

The Leiningen South American cocoa plantation is threatened by a 2-mile-wide, 20-mile-long column of army ants.

När jag läste detta såg för mitt inre en film om kampen mellan en plantageägare och en arme av myror som äter allt i sin väg. Det låter maffigt. Det verkar spännande. Men det är verkligen inget av ovanstående.

Istället för en kamp mot myror serveras en kamp mellan en svettig Charlton Heston (han torde vara en av de svettigaste skådisar som vandrat på denna planet) och en postorderbrud. Hallå! Det nämns inte ett ord om postorderbrudar i IMBD:s korta beskrivning. Jag VILL ha myror,som äter allt i sin väg.

Filmen börjar med att den unga kvinnan Joanna anländer till ett plantage i den Sydamerikanska djungeln som drivs av Charles Leiningen (Heston). Hon har gift sig med Charles via ombud och de två har inte träffats än. Det blir stelt till en början men när Charles får reda på att Joanna varit gift tidigare (hon är en mycket ung änka) sjunker samkvämet mellan de två till fryspunkten. Charles känner sig nog lite lurad på konfekten då han får en redan begagnad vara. Ok filmen är inspelad 1954 och utspelar sig 1901 men lite sans och vett kan man nog kräva. Charles Leiningen framstår som en unken snuskgubbe som jag inte har någon som helst sympati för och jag känner en viss förhoppning över att karln kanske kommer stryka med, när nu dessa utlovade myror behagar dyka upp.

Det grälas, gråts och spelas piano (man skulle kunna tro att det är en Bergman film i exotisk miljö) men någon tillstymmelse till myror syns inte till. Efter en timme dyker äntligen de glupska små rackarna upp men det är så dags då. Jag är då så trött på de två huvudpersonerna så jag ser gärna att hela sällskapet blir myrmat  så jag slipper skiten men inte ens den glädjen kan The Naked jungle skänka mig.

Regi: Byron Haskin

Betyg: 2/10

Annonser

An american hippie in Israel (1972 Israel)

Dagens rulle har kallats för Israels sämsta film genom tiderna och då kan man inte låta bli att bli lite intresserad. Mike är klar med sin militärtjänstgöring i Vietnam och reser ut i världen för att söka friheten och förhoppningsvis finna en plats där ingen bestämmer över andra. Han hamnar i Israel får lift av den unga tjejen Elizabeth som snabbt sliter av sina och Mikes kläder för lite sex. Elizabeth lämnar sitt hem och slår följe med Mike då hon också vill finna friheten. De hittar likasinnade och beslutar sig för att tillsammans grunda en fristad. Valet är lite märkligt. En isolerad klippö utan någon växtlighet. Just detta val kommer visa bli ödesdigert för de ystra hippierna som snart kommer få svårt att leva upp till sina ideal: Peace, love and understanding.

Någon bra film är inte An american Hippie in Israel eller Ha-Trempist som den heter på original vilket betyder liftaren. Halvtaskiga skådisar, märkligt manus som b.la innehåller ett par våldsamma mimare som av okänd anledning jagar Mike och en tvist som känns lite apart. I mångt och mycket påminner filmen om To be twenty som jag såg för en tid sedan. Båda handlar om människor som strävar efter frihet men sökandet leder dem i fördärvet. Båda filmerna har också en aura av hellre än bra över sig.

Det jag undrar lite över är vad tjejer ser hos dessa karlar som verkligen är fula som stryk. Den ene av hippierna ser t.om ut som min gamle OBS-lärare på mellanstadiet (kanske han hade ett extraknäck under sommarlovet ?). De är skitiga, håriga och allmänt sunkiga. Tjejerna däremot liknar mer fotomodeller, än en filmisk gåta att lägga till handlingarna.

Regi: Amos Sefer

Betyg: 2/10

Mechanic: Resurrection (2016 Frankrike/USA)

the-mechanic-2-resurrection-5483Statham repriserar här sin roll som Arthur Bishop, lönnmördaren vars specialitet är att få sina mord att se ut som olyckor. Bishop har dragit sig tillbaka och softar runt i största allmänhet. Lugnet bryts då en gammal barndomskamrat till Bishop vill hyra hans tjänster. Måltavlorna är alla ganska så osympatiska figurer som är mycket välbevakade. När Bishop vägrar kidnappas en kvinna, Gina, som han precis lärt känna. Då han är en gentleman ställer Bishop naturligtvis upp för att rädda Gina som inte bara är snygg hon har även ett hjärta av guld vilket illustreras av att hon driver ett barnhem i Sydostasien.

Första filmen var inte helt oäven, jag gillar premissen med s.k omöjliga uppdrag och Statham har jag alltid ett gott öga till men sicken dynga detta var. Det börjar bra med en fight i äkta Stathamstil men sedan kapsejsar filmen ordentlig. Nu kanske man inte ska ta och kräva för mycket av en film av detta slag men någon form av lägsta nivå har jag även när det gäller Jason Statham. Skurkens plan har vare sig sans eller vett, Jessica Alba som spelar den präktiga kvinnan är närapå outhärdlig i sin roll. Tanken var nog att hon skulle vara ögongodis men hennes undermåliga agerade ger mig ögoninflammation. När en skrynklig Tommy Lee Jones iförd basker och getskägg dyker upp den sista halvtimmen kastar jag nästan in handduken. Inte ens de omöjliga uppdragen är spännande. Bishop traskar i stort sett obehindrat in i de olika skurknästena och gör sitt värv. Det räcker inte att säga att det är svårt man måste visa det också.

Filmens enda ljuspunkt är Jason Statham men denna soppa kan inte ens hans karisma skyla över. Hoppas han hamnar i bättre sällskap i den kommande Meg.

Regi: Dennis Gansel 

Betyg: 2/10

A bigger splash (2015 Italien)

Tilda Swinton, Ralph Fiennes OCH Dakota Johnson en trio som åtminstone på pappret bådar för kvalitet men redan i filmens start börjar jag ana oro. Tilda Swinton spelar här en rocksångerska som tappat rösten och redan här sjunker filmens trovärdighet en hel del. Swinton kan nog övertyga som mycket men inte rocksångerska. För att rädda sin röst har hon genomgått en stämbandsoperation och vilar upp sig på en ö i medelhavet tillsammans med sin pojkvän. Lugnet bryts då en gammal pojkvän, Harry, bjuder in sig och sin dotter. Harry spelas av en mycket påfrestande Ralph Fiennes som verkar mest göra reklam för tandblekning då det är ständiga närbilder på hans kritvita käft. Här dyker filmens andra fel upp: Fiennes kan spela mycket men absolut inte yster. Skådisen dansar och skriker sig igenom större delen av filmen medan han flashar både tänder och Petter Nicklas i tid och otid. Dakota Johnson spelar Harrys dotter och går mest omkring i bikini och surar.

Sedan händer det inte så mycket mer. Folk pratar är allmänt asjobbiga och jag tittar på klockan och undrar hur man kunde komma på att göra en så urbota trist film. Tydligen skall detta vara den andra nyinspelningen av någon fransk film från 60-talet, om den var bättre vet jag inte men är inte speciellt sugen att ta reda på det. A bigger splash är nog en film där både skådisar och produktionsteam tackade filmbolaget för den betalda semestern och inte så mycket mer. Det enda som räddar filmen från ett bottenbetyg är de fina omgivningarna, alltid något att glo på mellan närbilderna på Fiennes tänder.

Regi: Luca Guadagnino

Betyg: 2/10

Sadako vs Kayako (2016 Japan)

mv5bytdiyjflnditmmixzi00oty3lwfjzmitowewztu4mdfmmtg4xkeyxkfqcgdeqxvymjm5odmxodc-_v1_sy1000_cr007071000_al_Mer behöver inte betyda bättre. Någon filmbolagsdirektör i Japan ansåg tydligen att det vore en utmärkt ide att sammanföra spökena Sadako (The Ring) med Kayako (The Grudge). Kanske tänkte man att det skulle bli dubbelt så hemskt? Kanske är uttrycket ju fler kockar desto sämre soppa obekant i Japan?

Det börjar helt ok med en tjej som ska överför sina föräldrars bröllopsvideo till en cd-skiva. Hon hyr en gammal VHS som innehåller ett gammalt videoband och resten kan ni själva räkna ut.

Inledningen var som sagt ganska så fyndig i hur man förde in ett V/H/S band i dagens digitala värld och skulle nog ha kunnat funkat bra som film om man inte bara från höger kastade in spökhuset med Kayako. Hur detta kom in i handlingen begrep jag inte riktigt. En lång stund känns det som två filmer i en och till slut kom den där otrevliga känslan av att de hittade på storyn allt efter som de filmade och då blir det sällan bra. Filmen känns bara ansträngd och är till på köpet en ganska så trist historia. Välj något annat istället.

Regi: Kôji Shiraishi

Betyg: 2/10

The Lesson (2015 Storbr)

tumblr_o0kxzxogfu1qic8h0o1_540Mr. Gale är lärare och har det inte så lätt. Han har oturen att ha ett par elever som är för djävliga. De trackar honom i klassrummet, repar hans bil och beter sig kort och gott som små svin. Det går som det går och Mr. gale får en nervkollaps och blir galen. Han kidnappar sina antagonister och försöker nu bevisa att det går att lära vem som helst bara motivationen är den rätta t.ex genom att spika fast händerna i ett bord om man svarar fel på en fråga.

Iden är det inget större fel på även om den inte är speciellt originell. Vi har sett liknande i filmer som Would you rather och Saw. Problematiken här är att de som utsätts för tortyren inte har speciellt många sympatipoäng hos tittarna. Jag har liksom ingen att heja på i. När valet står mellan en galen lärare och ett par skitungar blir resultatet total likgiltighet.

Filmens största problem är emellertid att den är olidligt tråkig. Den galne läraren håller bokstavligen en filosofidiskussion som avbryts av lite bankande på händer och så mycket mer sker inte. Skådisarna är ok men vad hjälper det när filmen är så makalöst trist och gjord helt utan finess.

Regi: Ruth Platt

Betyg: 2/10

Dracula (1931 USA)

draculaenglishGreve Dracula inhandlar av oklara skäl en egendom i London. Han flyttar dit och sätter igång med sitt värv att suga blod av snygga kvinnor. När han lagt ögonen på Mina får han en värdig motståndare i Doktor van Hellsing som tar upp kampen mot vampyren tillsammans med Minas fästman Jonathan.

Denna film ingår i boxen Universal monsters och anses vara en klassiker. I Sverige fick filmen namnet Mysteriet Dracula och det är vad filmen är: Ett mysterium. Hur denna rulle kan anses vara en klassiker är för mig en gåta. När jag ser filmen vandrar mina tankar till Ed Wood och hans filmer. Det är kanske lite orättvist mot Wood då jag än så länge inte sett en film av honom som är sämre än denna soppa.

Dracula är ganska bra och stämningsfull första kvarten resten av filmen går i stort sett ut på att det är män som pratar om vad man bör göra. När tio minuter av filmen återstår kommer man på att det kanske är bättre att göra något åt Greve Draculas härjningar istället för att tala om dessa och man skrider till verket.

Klippningen är märklig, scener avbryts abrupt,  kameran stannar till ibland och jag undrar om filmteamet har gått för att ta en kopp kaffe. Trots den sömngångaraktiga handlingen känns det som hela havet stormar när det gäller manus för även om filmen är ganska så händelsefattig upplever jag den som rörig och hafsigt gjord. Filmens enda ljuspunkt är ett gäng skådespelare som tar överspelades konst till nya höjder. Trion Edward Van Sloan  (Van Hellsing), Dwight Frye (Renfield) och Bela Lugosi (Dracula) får mig att brista ut i skratt ett antal gånger. Den sistnämnde är mycket rolig i både tal och rörelsemönster. Jag har sett avsevärt bättre skådespelarprestationer i de pilsnerfilmer jag av och till ser.

När Universal spelade in Dracula passade man även på att göra en spansk version. När det amerikanska skådespelargänget lämnade inspelningsplatsen för dagen dök det andra teamet upp för att spela in under natten. Den versionen är överlägsen den amerikanska så om man ska välja en version av filmen ta fram kastanjetter och maracas och se Dracula på spanska.

Regi: Tod Browning

betyg: 2/10

Jag är nyfiken gul (1967 Sverige)

jag_ar_nyfiken_gul_70Varning för spoiler om man nu kan spoila en film av detta slag.

Lena Nyman spelar teaterstudenten Lena. Hon är ihop med den 20 år äldre Vilgot som också är filmens regissör. Lena är nyfiken på livet och går runt på stan och ställer frågor om samhället till människor. Allt från vad charterresenärer tycker om Francos regim i Spanien till Palmes åsikter om rättvisa.

Lena träffar Börje som röstar på högern (den här filmen är så gammal att med högern menas det som i dag kallas Nya Moderaterna). Trots detta fattar Lena tycke för Börje och de springer runt nakna och sätter på varandra (och där kom förklaringen till att filmen gick så bra i USA). När Börje berättar att han har fru och barn spricker kärlekshistorien men Lena har givit Börje skabb sedan tar filmen slut.

Herre min söte Gud vilken total vänsterdynga. Jag erkänner villigt att jag politiskt står mycket långt till vänster i en hel del frågor men verkligen inte när det rör de kulturella yttringarna under 60 och 70 talet, då kryper det i hela kroppen på mig (Staffan Westerberg undantagen då han är ett tvättäkta folkhemsgeni). Under dessa decennier grasserade ett kollektivt vansinne och ibland undrar jag hur det svenska samhället överhuvudtaget klarade sig någotsånär helskinnat från alla galenskaper. Filmer från den här tiden är iofs intressanta i ett historiskt perspektiv men bra är de sällan.

Jag är nyfiken Gul är en film som trots allt har en del poänger när Lena ställer naiva frågor till folk. Då frågorna ofta är enkla och raka tvingas intervjuoffren ge svar och när de försöker glida utan ber Lena att den tilltalade ska förklara sig.  Det blir ganska underhållande när glada och oförberedda resenärer från det fascistiska Spanien blir störda när de plötsligt måste ta ställning till om de stöder Franco. Vidare har vi gubbarna i LO borgen som vrider sig likt maskar när de får frågor om jämställdhet. Det är under dessa sekvenser som Jag är nyfiken Gul funkar bra resten av filmen (ca 2/3)  är en förvirrad regissörs vision av någonting oklart. Vilgot Sjöman har även regisserat filmen Tabu som fram tills nu varit svår att få tag på. DEN filmen vill jag verkligen se då Jag är nyfiken Gul verkar vara en mild sommarbris vid en jämförelse.

Regi: Vilgot Sjöman

Betyg: 2/10

Baskin (2015 Turkiet)

Baskin-PosterTurkisk skräck det vara något? I det här fallet måste svaret tyvärr bli nej. En grupp mycket osympatiska poliser får ett larm från ett bostadsområde som har dåligt rykte. Poliserna är lite tveksamma men svarar till slut på anropet. Efter visst besvär anländer de till platsen där de går in i ett hus som visar sig vara en port till helvetet eller något liknande. Där och då ballar filmen ut totalt.

Turkiet gör en hel del skräckisar och detta var den första filmen jag såg i genren från landet, ja tom den första Turkiska film någonsin. Egentligen är det inga större fel på filmen. Skådisarna duger, det är bra effekter och handlingen lockar – åtminstone om man gillar skräckisar.

Problemet är att när filmens skräckmoment tar vid förlitar sig filmmakarna helt på äckel. Den ena specialeffekten efter den andra avlöser varandra, folk plågas och torteras gapar och skriker men det blir aldrig spännande bara tröttsamt i längden. En annan orsak till mitt ointresse för de inblandade är att de helt enkelt är så osympatiska att jag inte bryr mig om de lever eller dör. Det finns ingen connection mellan mig och filmens rollfigurer. Smaken är olika men jag har aldrig blivit speciellt skrämd av rent äckel det måste vara åtminstone en gnutta drama för att jag ska bry mig. Nåväl jag får göra ett nytt försök någon annan dag med turkisk skräck.

Regi: Can Evrenol

Betyg: 2/10

Bite (2015 Kanada)

7aacd3c79f6036d7916484dbacb8138fCasey ska gifta sig och åker med sina väninnor till Costa Rica på möhippa. Det är party, skratt, dans och sång. När tjejerna tar ett dopp i en sjö blir Casey biten av något men tänker inte speciellt mer på detta till en början. Väl hemma blir det dags att planera bröllopet men hon känner sig inte riktigt frisk och snart börjar hennes kropp att förändras. Man skulle säga att Casey förändras från en babe till en bug (kunde bara inte låta bli).

Hå hå ja ja man skulle kunna säga att Bite är ungefär som Flugan fast bara så mycket sämre. Ryktet säger att folk svimmat när de sett filmen och jag undrar om det berodde på filmens kvalité och inte av alla kroppsvätskor, spyor och annat slafs eller så var det en mycket känslig biopublik. Det är usla skådisar och en hel del ladugårdsstora hål i plotten. Effekterna är ganska snygga men filmen är alldeles för korkad för min smak. Min största invändning, och det brukar jag ha inför filmer som rör folk som blir sjuka: Varför går man inte till doktorn när man håller på att spy upp sitt innanmäte?

Regi: Chad Archibald

betyg: 2/10

Gräsänklingar (1982 Sverige)

grasanklingarAv en slump möts bilmekanikern Lasse (Loffe Karlsson) och Gary (Gösta Ekman) på Arlanda när de båda har vinkat av sina fruar. Gary får skjuts av Loffe in till stan och deras vägar korsas under veckan då de är ”lediga” från sina fruar. Denna lediga vecka används till att i Lasses fall supa, försumma sina tre barn och stöta vilt på en kvinnlig bekant som han hoppas få sätta på. Gary deltar om än något motvilligt i Lasses festande och får sätta på tjejen Nina (Lena Olin) i bara farten.

Gräsänklingar saluförs/des som en komedi något som känns lite märkligt då det är en ledsam historia om två män som inte verkar älska sina fruar och vantrivs med sina liv. Den ene, Loffe, döljer detta med att vara översocial och hö hö höa sig genom livet. Det är inte för inte som han av mig kallas för Sveriges svar på Eddy Murphy. Den andre, Ekman, torde ha ett galopperande magsår då han är så ängslig och inbunden att man tror att han ska explodera när som helst.

Manuset av Åke Cato är en enda soppa då filmen egentligen bara består av en räcka sketcher som är löst sammanfogande och inte speciellt roliga utan mer tragiska. Av och till ger filmen en surrealistisk känsla då både tid och rum inte verkar vara i samklang och filmens rollfigurer beter sig mycket märkligt. När eftertexterna rullade hade jag en hel del obesvarde frågor men då det är en skitfilm gjord med vänsterhanden tror jag inte ens Åke Cato kan besvara dessa. Som tidsdokument är filmen dock intressant om man nu är lagd åt det hållet.

Regi: Hans Iveberg

Betyg: 2/10

Urge (2016 USA)

urgeEtt gäng rikingar drar till en ö där andra rikingar tillbringar helgerna med att dricka dyr sprit, sätta på varandra och annat smått och gott. På kvällen drar sällskapet till ett disko där man erbjuds en ny drog av hakets mystiske ägare som spelas av självaste Pierce Brosnan. Drogen kallas för urge och man får bara ta den en gång annars kan det gå illa. Naturligtvis lyssnar inte nattklubbsbesökarna på förmaningarna utan drogar på som om det inte vore någon morgondag. Det drogen gör är nämligen att man släpper alla hämningar och försöker tillfredsställa alla sina begär och tankar och ett av begären är naturligtvis att man vill ha mer knark.

Iden är inte alls så tokig och detta hade nog kunnat bli en bra film om man satsat på en kompetent manusförfattare som hade förvaltat storyn väl och en regissör som kunde sitt jobb, men ack nej, detta är ett grandiost misslyckande. Jag anar att Brosnan kommer att vilja ta ett rejält snack med sin agent eller vem det nu var som lockade honom till att signera filmkontraktet. Skådisen har fått så dåligt skrivna repliker att jag storknar. Hans strategi för att tackla fiaskot verkar vara att ta den oseriösa vägen då han spelar över så till den milda grad att tom Pacino torde bli imponerad.

Bortsett från en scen på en akutmottagning samt att Brosnans diskoentourage är ganska obehagliga (de verkar bestå av överblivna karaktärer från filmen Zoolander)  finns det inget av värde i denna soppa. Kassa repliker, dåligt genomförda scener och en story som vill mer än den mäktar med. Egentligen borde det bli ett bottenbetyg men iden var som sagt lovande.

Regi: Aaron Kaufman

Betyg: 2/10

London road (2015 Storbr)

91uPcI5tqIL._SL1500_London road syftar här på en gata i Ipswich där prostituerade kvinnor gjorde sina affärer till befolkningens förtret. Under 2006 härjade en seriemördare i området och han dödade fem kvinnor innan polisen spårade upp och grep förövaren. Tilläggas bör att gatan inte låg i något slumområde. Den bestod av radhus med små tillhörande trädgårdar. Det var mao inte en gata som man förknippar med prostituerade och seriemördare. I samband med händelserna intervjuade en reporter de boende på gatan. Det är dessa intervjuer som ligger till grund för musikalens texter.

Berättelsen kan sägas genomgå tre faser. Först speglas invånarnas oro över att det går en mördare fri. Vem ska han mörda härnäst? Även om mördaren inriktat sig på prostituerade är de boende oroliga över vem som blir nästa offer. Sångerna övergår från fruktan till hat när den skyldige grips. Samtidigt beskyller man de prostituerade och menar att de dragit ned området i smutsen och får skylla sig själva. I filmens sista fas handlar det om att gå vidare och man försöker arrangera ett trädgårdsfest för att skapa en gemenskap i området.

Om London road hade varit en vanlig spelfilm hade den nog funkat och kanske tom varit en bra film för den innehåller en hel del intressanta teman. Om London road hade varit en ”vanlig” musikal hade den möjligtvis fungerat men nu är så inte fallet. Av oklara skäl har man valt att pratsjunga sig genom större delen av filmen. En total avsaknad av melodier gör att jag ställer mig den enkla frågan: Varför väljer man detta tillvägagångssätt att berätta en historia? Jag kan begripa att filmen genom att nyttja denna berättarteknik bättre kan illustrera de känslor som präglar grannskapet men det blir trist i längden och jag kommer aldrig in i filmen som var en ren pina att ta sig igenom. Tom Hardy dyker upp i en pytteliten roll som taxichaufför men inte ens det kan lyfta denna ”kasta pengarna i sjön” produktion.

Nu börjar jag bli lite orolig och fruktar att årets musikalvecka helt håller på att kapsejsa frågan är om morgondagens film kan sätta skutan på rätt köl. Den handlar trots allt om sjömän.

Sofia har förhoppningsvis sett en trevligare film.

Regi: Rufus Norris

Betyg: 2/10

Third person (2013 USA)

THIRD-PERSON---Official-Poster_8118Paul Haggis som gjorde filmen Crash  ligger bakom den här filmen. Jag visste inte så mycket om handlingen men skådisar som Olivia Wilde, Liam Neeson och Adrien Brody lockade. Vi får följa tre olika historier under den över två timmar långa filmen. En författare som kämpar med sin senaste roman på ett hotell i Paris tillsammans med sin älskarinna. En amerikan i Rom som blir involverad i människosmuggling och en kvinna i NYC som är involverad i en hopplöst fall angående vårdnaden om sin son.

Jag vet inte vad som är fel med filmen men något är det. Det är en irriterande film som strävar efter att vara lite klurig och djup men misslyckas totalt. Filmens huvudberättelse med författaren är helt överflödig och trist. Neeson som spelar författaren känns gubbsjuk och hans älskarinna som spelas av Wilde verkar och visar sig mycket riktigt vara totalt obalanserad. Historien i NYC är förvisso lite hjärtskärande men på det stora hela är det en axelryckning. Bäst är berättelsen som utspelar sig i Rom och jag undrar varför man inte bearbetade den storyn till en långfilm istället. Varje historia har en ansträngd tvist och som om detta inte skulle räcka avslutas hela filmen med en vändning som bara blir pretentiös. Orden självgod, överarbetad och slöseri med pengar passar in bra som beskrivning av denna film.

Regi: Paul Haggis

Betyg: 2/10