Sextette (1977 USA)

Dagens rulle är baserad på ett manus av Mae West. Filmen har tre parallella handlingar som till slut löper samman. Den firade Hollywoodstjärnan Marlo Manners har gift sig för sjätte gången med adelsmannen Sir Michael Barrington. De checkar in på ett hotell för att fullborda äktenskapet men kommer aldrig till skott då man hela tiden störs av diverse människor. Samtidigt pågår en fredskonferens i hotellet och man jagar även ett kassettband med Marlos memoarer som kommit på avvägar. Dessa tre historier korsas och allt reder sig till slut.

Sextette eller Det våras för mormor som den hette på svenska är en katastrof som rullar på i 85 minuter. Redan i starten drar jag efter andan då West (1893) gifter sig med Dalton (1946). Visst är ibland åldersskillnaden mellan skådisar i filmens värld lite väl tilltagen men detta gränsar banne mig till nekrofili. Det blir inte bättre av att West mer eller mindre verkar vara utsliten till både kropp och själ. Damen stapplar fram och ger ett allmänt förvirrat intryck. Det sistnämnda kan iofs bero på att hon var halvdöv och hade en hörsnäcka som förmedlade hennes repliker. Överlag har aldrig West varit en speciellt bra skådis utan har byggt hela sin karriär på att var fräck i munnen. Det skulle kanske funkat om hon haft bra repliker men de är så usla att Göteborgsskämt känns både djupa och fyndiga vid en jämförelse.

Musikalnumren är nog mest där för att förlänga speltiden. Vi berikas bla av West som pratsjunger sig genom sina låtarna, Dom DeLuise river av Honey pie och Alice Cooper klinkar på piano. Rollistan är lika bisarr som filmen då Dalton och West flankeras bla av Keith Moon, Tony Curtis och Ringo Starr m.fl.

Något bottenbetyg blir det inte då Sextette är både underhållande och till viss mån tragisk med tanke på West och tråkigt blir det aldrig bara väldigt väldigt märkligt. En eloge ska dock ges till Timothy Dalton som lyckas med att skådespela och hålla masken filmen igenom.

Jag garanterar att Sofia åtminstone kvalitetsmässigt gjort ett bättre val för dagen.

Regi: Ken Hughes

Betyg: 2/10

Miss and Mrs. Sweden (1969 Sverige)

Bakom manuset till dagens rulle står självaste akademiledamoten Lars Forssell men filmen blir inte bättre för det. Inte heller hjälper det att var och varannan roll består av gräddan av dåtidens skådiselit. Jarl Kulle, Meg Westergren och Per Oscarsson står chanslösa mot denna futuristiska soppa.

Nu står det iofs bara på baksidestexten och nämns inte i filmen men Miss and Mrs. Sweden ska tydligen utspela sig i en nära framtid där redaktören för tidningen Veckohatten anordnar en skönhetstävling för att motverka den sjunkande upplagan. Handlingen går sedan ut på att man gallrar bland de hågade tjejerna och redaktören besöker de utvalda och hamnar i dråpliga situationer. Tanken är väl att det ska vara roligt men jag skrockar inte värst mycket när Jarl Kulle trillar ut ur ett fönster i Klarakvarteren eller glor på p-film tillsammans med en tävlingsdeltagares pappa. Man har även en sidohistoria där ett gäng förvirrade kommunister ska sabotera tävlingen

Filmaffischen utlovar ” a sparkling comedy with hoardes of Swedish beauties”  Det är väl en halvsanning, visst finns det med sköna damer som rantar runt i bikini men komedin lyser med sin frånvaro. Skämten är repetitiva till förbannelse och skådisarna är bara påfrestande i sitt överspel och i finalen trillar alla i vattnet.

Det enda jag kan ge Miss and Mrs. Sweden är väl att det är snygg design, härliga frisyrer och stundtals snygga kläder och då tänker jag inte på de tidigare nämnda horder av tjejer som springer runt i bikinis. Om man finner filmer som t.ex Göta kanal underhållande kanske man uppskatta dagens rulle. Jag gjorde det i vart fall inte.

Regi: Göran Gentele

Betyg: 2/10

 

Bad boys for life (2020 USA)

Filmen startar med huvudpersonerna Mike och Marcus som tjafsar under en vansinneskörning genom Miamis gator. Tanken är väl att vi tittare ska tro att det pågår något brott som de två poliserna har bråttom till. Själv tänker jag att de har bråttom till ett bröllop eller någon förlossning för det är vanligtvis på den manusmässiga nivå klurigheterna ligger i filmer av detta slag och visst har jag rätt. De två poliserna var tvungna att köra som blådårar och bryta mot varenda trafiklag som finns för att hinna till Marcus barnbarns födelse.

Där och då inser jag att nog numera blivit alldeles för gammal av filmer av denna sort nämligen actionfilmer där skådisar går på autopilot och manus/dialog ger känslan av att vara skrivet av en gubbe som fortfarande sitter med kepsen bak och fram som åker skateboard till jobbet för att känna sig cool. Troligen sällar han sig även till det sällskap av män som bär en fjantig hästsvans och kör helikoptern på fester. Det sammanfattar ganska bra känslan som jag får när jag ser denna rulle dvs något som känns gammalt, passe´ och lite småunket.

Jag hör nog numera till fel målgrupp när det rör den här filmen då vare sig skämt, skådisar eller actionscenerna var underhållande. Jag orkar faktiskt inte dissekera filmens alla fel och brister utan får helt enkelt acceptera att jag valde fel film. Det finns säkert en och annan som gillar filmen trots att de inte kör helikoptern eller bär hästsvans men det får stå för dom.

Regi: Adil El Arbi Bilall Fallah

Betyg: 2/10

Halloween kills (2021 USA)

Skräckfilmsveckan startar med den pinfärska och något Coronaförsenade uppföljaren till Halloween som kom för ett par år sedan. Den filmen vart jag mycket förtjust i och kan nog så här i efterhand inse att jag var lite för snål i mitt betyg. Dagens film tar vid direkt efter att förra filmen slutade för det var väl ingen som trodde att ett brinnande hus kunde stoppa Michael Myers? Han startar med att döda elva brandmän vilket tydligen fått en och annan i Cancel culture cirklar att gå lätt bananas.Men här undrar jag nog om man inte trollat för hetsa upp folk.

Hur som helst denna gång har invånarna tröttnat på Myers framfart så de går man ur huse för att en gång för alla avsluta detta blodiga  kapitel i stadens historia. Kommer de lyckas med sitt uppsåt eller stundar det goda tider för Haddonfields begravningsentreprenör?

Som sagt förra filmen var mycket bra och uppföljaren gör mycket rätt. Michael Myer gestaltas väl med en allt slitnare Kapten Kirk mask. Musiken är utsökt och man har jobbat hårt på att koppla ihop originalfilmen med dagens rulle. En hel del gamla skådisar har letats fram ur gömmorna från den gamla filmen vilket var roligt att se. På det hela är det en stabil produktion och det kunde blivit bra men istället blir resultatet följande:

Ett stort jävla fett fiasko.

Myers traskar runt och mördar folk vilket han iofs vanligtvis gör men denna gång görs det helt utan spänning men däremot ganska så grisiga mord. Folk åker runt på gatorna i jakt efter Myers men får inte så mycket gjort. En stor del av filmen visar istället massa folk som står i stadens sjukhus och gastar att man minsann ska göra processen kort med mördaren. Dialogen är illa skriven och i sina stunder så pretiös att jag storknar speciellt när Laurie Strode som tillbringar hela filmen i en sjukhusbädd filosoferar om ondska. Att folk är korkade i skräckfilmer hör lite till genren men när de når nivån att klassas som självmordsbenägna blir det lite väl magstarkt för mig. Sista spiken i kistan är slutet som var bedrövligt.

Det som är märkligt är att det är i stort sett samma gäng som gjorde förra filmen. Inget av känslan från förra filmen är kvar och filmen ger ett intryck av att vara gjord med vänsterhanden. Trots att man hade, pengar, kompetens ett bra upplägg blev så fel. Myers och musiken är bra men i övrigt var denna rulle ett sorgebarn. Men skam den som ger sig om ett år sitter jag i biomörkret och kollar in Halloween ends.

Sofia tyckande om sin tv-serie kan ni läsa om här. Boken den baserades på var i alla fall bra.

Regi: David Gordon Green

Betyg: 2/10

Death wish 3 (1985 USA)

När jag såg att dagens rulle var en Cannon produktion anade jag vad som väntade. En film som troligen inte skulle bära en kvalitetsstämpel men däremot högt underhållningsvärde. Ägarna Golan & Globus  ligger bakom praktkalkoner som Cobra och musikalen The Apple. Death Wish 3 ligger inte långt efter om man nu råkar leta efter filmiska lågvattenmärken

Handlingen går i korthet ut på att Bronson som här för tredje gången spelar vigilanten  Paul Kersey besöker en gammal vän i New York. Han hinner precis fram för att finna sin vän döende och naturligtvis är det ett illasinnat gäng som styr i området som ligger bakom. Kersey finner sig nödgad(?) att plocka fram pistolen igen och göra rent hus med avskummet.

För en speltid på 80 minuter hinner man med förvånansvärt mycket. Rollfigurer som plötsligt ändrar karaktär, upplopp som åtminstone påstås täcka 20 kvarter, en kärlekskrank advokat samt en muttrande Martin Balsam och mycket mycket mer. Synd då att filmen ger intrycket av att ha rafsats ihop på en höft. Flera gånger tänker jag ”hur gick det här till” och en stor del av min tankeverksamhet under filmens gång går åt att desperat försöka täcka alla logiska luckor som radar upp sig under titten. Death Wish 3 är något av en filmvärldens Chernobyl vid en jämförelse då den är att likna en mental härdsmälta.

Mitt i allt detta har vi stackars Bronson som säkert fick bra betalt men han förtjänar en bättre rulle än denna. Han ger utrymme till en viss ofrivillig komik när han avpolletterar alla skurkar i en pose som påminner mer om Ragnar Skanåker än en hårdför actionhjälte. På tal om skurkarna. Vem i produktionen tyckte att Gavan O’Herlihy som spelar ledaren för antagonisterna skulle se tuff och farlig ut i en omvänd mohikanfrisyr?  Stackaren påminner mer om en maläten byracka än hårdför gängledare.

Som alla vid det här laget förstår är inte Death wish 3 en bra film men underhållande och på något vis förunderlig och det är inte kattskit.

Regi: Michael Winner

Betyg: 2/10

Army of the dead (2021 USA)

Zack Snyder påstår att han i tio års tid drömt om att få göra Army of dead. Om man i tio år har av och till jobbat med ett projekt, finslipat detaljer vridit och tänkt på saken och slutresultatet är att likna vid att Uwe Boll haft en ovanligt lyckad dag på jobbet så blir i alla fall jag något bekymrad över Snyders kompetens.

Det karln har gått och grunnat på i ett decennium är en mix av heist/action och zombiefilm, på pappret en ganska så underhållande historia och det hade nog kanske i en alternativ verklighet kunnat bli en bra film. Storyn går i korthet ut på att en halvskum riking har hyrt ett gäng legoknektar för att ta sig in i Las Vegas och tömma ett bankvalv innan staden förintas. Anledningen till att bomba staden ligger i att att den drabbats av ett zombieutbrott och ett välplacerat kärnvapen verkar tydligen vara den bästa lösningen.

Vi tar det som är bra med rullen: Filmen är uthärdlig och trots en speltid på en bit över två timmar slank den ned lätt. Det syns också att Netflix öppnat upp den stora plånboken för det är en snygg film med relativt bra effekter. Handlingen lockar även initialt till en titt men sedan vart det slut på det goda.

Troligen fick man ta de skådisar man hade råd med efter att specialeffektsavdelningen fått sitt. Dave Bautista kan duga i mindre roller som utomjording eller henchman till Blofield men att få ihop fler än tre meningar övertygande funkar inte. Övriga skådisar gör väl det de ska men de har en värre fiende att kämpa emot än zombies och atombomber nämligen ett manus som man inte önskar sin värste fiende.

Om jag inte visste bättre skulle jag tro att detta var en debutfilm av något student som vunnit första pris i någon manusskrivarkurs. Under titten kände jag mig lite som Saida (för yngre läsare var detta en spåkärring som härjade runt i media under 90(?)-talet). Jag kunde i stort sett förutse allt som skulle hända innan det s.a.s hände och till slut blev det faktiskt skrattretande. När det rör Army of the Dead ska man inte tala om plothål då hela filmen faktiskt är ett enda stort sådant. Hela handlingen helt onödig från start till mål och jag kan tyvärr inte förklara detta närmare utan att spoila för mycket. Folk beter sig irriterande irrationellt och till på köpet har man skrivit in en dotter till huvudpersonen som jag önskar ska bli zombiemat sekunden efter hon visat nyllet i filmen.

Jag kan vara helt ute och cykla i mitt tyckande och man kan tycka att man borde ta filmen för vad det är: Påkostad underhållande dumaction i två timmar men för mig blir den bara irriterande korkat.

Bäst med filmen var förtexterna som var lite en repris av Watchmen. Jag skulle mycket hellre velat se det de visar än det efterföljande dravlet.

Regi:Zack Snyder

Betyg: 2/10

 

Mentiras y gordas (2009 Spanien)

Den engelska titeln på denna film är Sex, party & lies vilket ganska väl beskriver handlingen. Då jag har tillgång till en spanskalärare på jobbet bad jag henne översätta Mentiras y gordas och då fick titeln en helt annan innebörd nämligen Lögner och tjockisar! Nu kan man undra varför jag sätter mig och glor på en något obskyr spansk rulle där landets då blivande kulturminister stod för manus? Trogna läsare av bloggen har naturligtvis räknat ut att svaret är Ana de Armas.

Filmen utspelar sig i Alicante där vi får följa en grupp ungdomar som glufsar i sig droger, går på rave och har en hiskligt massa sex. Lögnerna står Armas för då hennes rollfigur Carola lägger an på bästa kompisens (vars namn jag glömt bort) kille och sätter på honom på en offentlig toalett. Han är i sin tur inte speciellt intresserad av någon av de två tjejerna om det inte rör sig om sex.

I filmens mitt har flertalet rollfigurer sex på olika ställen och filmen klipper mellan dessa sexscener och jag börjar undra över vad det är för film den arma Armas valt att delta i?  Tjockisen är f.ö Carolas väninna som efter att ha blivit dumpad av sin otrogne pojkvän  bekymrar sig över sin vikt. Carola, det falska stycket,  tröstar henne och försöker få väninnan att äta mindre glass.

Ja ni hör hur det låter – ännu en dikeskörning av Ana de Armas. Nåväl vi får väl hoppas att nästa film är bättre.

Regi:Alfonso Albacete, David Menkes

Betyg: 2/10

Mamma Mia! Here we go again (2018 Storbr)

Då första filmen blev en succé är det väl klart som korvspad att en uppföljare skulle göras, frågan var väl bara vilken tunn ursäkt till handling man skulle ta till för att få folk på vita duken att dansa till Abbas låtar?

Donna har dött och dottern Sophie har renoverat hotellet och bjudit in en massa gäster till öppningen. Allt är inte frid och fröjd då hennes man blivit erbjuden ett jobb i NYC som han är intresserad av och två av Sophies ”pappor” kan inte deltaga på invigningen. Ett kommande oväder verkar också kasta grus i maskineriet. Tyvärr har de redan i mitt tycke asjobbiga skrik-kärringarna Rosie och Tanya anlänt till hotellet innan stormen. Turligt nog är de aningens mindre gapiga än i förra filmen.

Trots att man proppat filmen full med låtar räcker denna tunna soppa till handling inte till att fylla ut filmen så vi får även i tillbakablickar följa en ung Donna spelad av Lily James som likt Gideon i torsdagens rulle sätter på allt som har en tillstymmelse till puls under sin resa i Europa. Jag är halvt om halvt nere för räkning men dråpslaget levereras i form av den levande vaxdockan Cher som dyker upp i finalen som gumman i lådan och Mamma Mia! Here we go again går från en medioker film till ren och skär freakshow.

Filmen dras med samma problem som den i tidigare veckan En del av mitt hjärta. Man har rätt och slätt haft en gäng låtar man vill göra musikalscener till mao handlingen är bara en transportsträcka mellan låtarna. Vidare dras filmen med känslan av att det skulle kunna vara en TV4 produktion. Allt är tillrättalagt och inget ska få störa känslan av mys och pys vilket retar mig till förbannelse då det blir totalt intetsägande.

Finns det något som räddar filmen från ett bottenbetyg? Jodå. Låten Dancing queen körs på repris och då det är en av världens bästa låter som får ett i filmen ganska så maffigt dansnummer ökar min puls en smula. Vidare är Lily James helt ok i rollen som den unga Donna. Hon gör helt enkelt så gott hon kan med skiten till manus hon fått i knäet.  Det var också kul att få se Andy Garcia men den stackaren parades ihop med Cher i slutet. Vilket öde!

Vad jag förstått gick även denna film bra så vi får väl se vad som dyker upp härnäst. Undrar om producenterna då ska iscensätta King Kong song?

Jag är faktiskt tveksam till att Sofia valt en bättre film idag.

Regi: Ol Parker

Betyg: 2/10

Polaroid (2019 USA)

Bird jobbar i en antikaffär och får en dag en polaroidkamera i present av sin kollega. Då fotografering är Birds stora intresse blir hon glad och testar kameran på kollegan. Det hon inte vet är att kameran bär på en förbannelse och de som fotas går en gruvlig död till mötes. Då Bird på en fest tagit ett gruppfoto gäller det att som vanligt lösa mysteriet innan förbannelsen hinner i kapp dem.

Jag hade hört att denna rulle skulle vara dålig men då jag är förtjust i genren tänkte jag att kritikerna nog var lite småsura när filmen gick upp på biograferna. Denna gång ger jag kritikerna rätt och jag hade fetfel för detta var verkligen inte bra.

Det jag kan ge filmen är själva förbannelsen med kameran som var ganska så genomtänkt. Att se Mitch Pileggi (X-files) och Grace Zabriskie(Twin peaks)  i små biroller var inte fy skam men det är det enda trevliga jag har att säga om filmen.

De totalt ointressanta rollfigurerna famlar bokstavligen i mörker. Råder det elransonering?  Folk i denna film är omåttligt förtjusta i att traska in i nedsläckta rum eller hus och funktionen lysknapp verkar inte finnas i deras medvetanden. Skådisarna är inte dåliga bara totalt helt okarismatiska och traskar igenom denna trista historia från A till B och hur det går för rollfigurerna bryr jag mig inte ett skvatt om.

De flesta filmer man ser, både bra och dåliga, har någon form av energi man kan åtminstone förstå att man ville göra en film. Polaroid känns helt död på sådana känslor någon ville göra en film, vad för sorts film spelade inte så stor roll, och fick uppenbarligen göra detta.

Regi:Lars Klevberg

Betyg: 2/10

Wonder Woman 1984 (2020)

Den förra filmen om Wonder Woman var en frisk fläkt. Gal Gadot passade som hand i handske i huvudrollen, hon hade charm och var karismatisk. Filmen hade glimten i ögat och lyckades väl med att spela på hela mitt känsloregister. Wonder Woman 1984 har inga av ovanstående kvaliteter. Det är en tungrodd rulle som tar sig på alldeles för stort allvar och den enda känsla jag får när jag ser filmen är bottenlös förtvivlan.

Filmen utspelar sig som man nog begriper av titeln 1984 och Diana (Wonder Woman) har ett ensamt liv som arkivarie(?) på ett museum i Washington D.C. Men en dag så dyker plötslig Steve som varit död 60 år upp. Kan hans uppdykande ha något med den sten man hittat i en sändning som nyligen anlänt till museet? Vilka önskningar kan de mindre nogräknade figurerna Maxwell Lord och Barbara Minerva tänkas göra när de lägger vantarna på stenen?

Själva handlingen är inte så mycket att orda om den liknar mer eller mindre de flesta andra filmerna i genren. Utförandet är desto mer diskutabelt. Berättarglädjen lyser med sin frånvaro och alla rollfigurerna verkar lida sig igenom historien. Det blir inte roligt när man väntat sig en smårolig actionfest och istället serveras en historia om folk som vantrivs med sina liv. Actionscenerna är inget speciellt lite biljakt, lite slagsmål och man spelar inte ens Wonder Woman temat under filmens gång. Istället har man snott stycket Capas jump från Sunshine. Varför?

Gimmicken att filmen skulle utspela sig på 80-talet var totalt onödig. Netflixaktuella Cobra Kai som utspelar sig i nutid känns mer 80-tal än denna tunna fernissa till film. Jag skulle kunna hålla på ett tag till med vad som är fel med Wonder Woman 84 men det får räcka då jag anar att läsarna begriper att detta är en besvikelse till film.

En trea är tydligen redan på gång och gärna för mig men gör i så fall om och rätt. DC-filmerna funkar oftast bäst när de inte är så skitnödigt allvarsamma. I väntan på den rullen tar jag och läser om Azzrellos Wonder Woman. Det är bra underhållning till skillnad mot dagens rulle.

Regi: Patty Jenkins

Betyg: 2/10

Även Henke har sett eländet läs han tankar här.

The Night clerk (2020 USA)

Bart lider av grav asperger men har hittat ett passande jobb som nattportier. Då Bart är lite av en fuling har han installerat dolda kameror på hotellets rum. Han spelar in gästerna och sitter sedan hemma i sin källare och glor på filmerna. En natt ser han ett mord begås på ett av rummen och plötsligt är han huvudmisstänkt. Det blir än mer problematiskt för Bart då den undersköna och vänliga hotellgästen Andrea (spelad av självaste Ana de Armas) riskerar att bli mördarens nästa offer.

Jag hade min förhoppningar att Ana de Armas skulle lysa upp vintermörkret något men det sket sig rejält. Hon verkar ha en 2/3;s karriär, på varje bra film hon gör går det två rejäla stinkare. Vart ska vi börja i nysta i detta sorgebarn till film? Vi kan börja med att än en gång får man som tittare genomlida en Hollywoodproduktion med ett funktionshinder som rafsas ihop lite på höften och bygger på en och annan fördom. Filmen är fullproppad med logiska luckor och alla rollfigurer beter sig märkligt, allt från Armas rollfigur som agerar helt obegripligt till mordutredaren som verkar ha fått sin polisbricka i ett flingpaket. Armas och Tye Sheridan som spelar huvudrollerna gör vad de kan med sina risigt skrivna rollfigurer så ingen skugga ska falla på dem. De behövde väl pengarna och Sheridan fick betalt för att hångla lite med Aramas. Inte tvi vale.

Vid eftertexterna funderar jag mest på två saker: Av alla manus som flyter runt i Hollywood var detta verkligen det bästa man hittade? Den andra frågan rör Helen Hunt som spelar Barts mamma. Vad är det för fel på hennes ansikte? Det ser ut som en dödsmask. Läpparna rör sig när hon talar i övrigt är helan fejan död. Överdos av botox? Någon sjukdom? Vad det än beror på blir resultatet i alla fall creepy.

Inte bottenbetyg (Armas är ju med!). Verkligen inget att lägga tid på  om man inte likt jag vill se allt hon är med i.

Regi: Michael Cristofer

Betyg: 2/10

Lumberjack Man (2015 USA)

Av och till hamnar jag framför en film där jag ställer mig frågor som: Hur kom man på detta eller vem pumpade in pengar i projektet och framför allt hur kan någon överhuvudtaget vilja bli förknippad med denna film? Lumberjack man är en sådan film.

Handlingen går i korthet ut på att någon slaktar ungdomar på ett kyrkläger dvs något man sett i otaliga slasherfilmer tidigare men det är i detaljerna denna rulle sticker ut i jämförelse med många andra filmer i genren. Detaljer jag under över hur det gick från dålig ide till film. Varnar här för spoilers.

Mördaren Lumberjack man är ett spöke som uppstår vart trettionde år. Han startar med att grädda gigantiska pannkakor som han sedan drar runt på en kärra i skogarna på jakt efter offer. Varför kanske någon undrar? En helt rimlig fråga i sammanhanget. Spöket behöver blod till sina pannkakor därav alla mord. Vad är det för fel på gammal hederlig lönnsirap kanske någon annan undrar? Klart att det finns ett ”logiskt” svar på denna fråga. Lumberjack man tål inte detta då han mördades genom att dränkas i just lönnsirap av en illasinnad person som ville åt hans recept på pannkakor. Där har ni filmens premiss och det är fritt fram för Lumberjack man att slakta kyrkungdomar på löpande band genom att slita ut silikonbröst, slå ihjäl dem med stora pannkakor (ja det sker jag lovar på heder och samvete) och spetsa dem på allahanda ting.

Spännande? Nej. Underhållande? Nej. Konstigt? Definitivt ja.

Jag kände mig manad att kolla upp ”skådisarna” till denna rulle. Det var ett blandat sällskap bestående av röstskådisar, Michael Madsen (!) och tjejer som har filmer på sitt CV jag vanligtvis inte brukar kolla in som t.ex X-men XXX, uppföljaren Wolverine XXX eller varför inte Deep Kissing Lesbians 2. Den här castingen kan möjligen förklara varför de fromma kyrkflickorna var överdrivet förtjusta i att bada näck samt att smörja in sig med kopiösa mängder lotion.

Jag tror att tanken var att göra en s.k skräckkomedi men det det finns inget roligt med denna film den är bara märklig från start till mål. Det blir dock inte bottenbetyg då en film där jag sitter och ser ut som en gädda på land under titten åtminstone har gett mig något.

Regi: Josh Bear

Betyg: 2/10

Frågan är nu vem som grävt fram den sämsta filmen för dagen. jag eller Sofia?

Aquaslash (2019 Kanada)

Regissören  Renaud Gauthier verkar ha haft en enda ide han vill filmatisera nämligen Klintbergaren att någon illvillig djävul kilar fast ett vasst föremål i en vattenrutschbana för att folk ska skada sig. En ide som inte räcker värst långt men uppenbarligen kan man med lite god vilja bygga en hel långfilm på detta samt ge ett klatschigt namn: Aquaslash. Jag inte kan motstå en film med detta namn speciellt inte efter att min illvillige lillebror hintar om filmen och vet precis vilka ord han ska använda för att jag ska bli lockad att se spektaklet.

Av tradition sker skolans avslutningsfest på ett halvsunkigt vattenland. Skillnaden är att detta år har någon sinistra planer och gillrar en fälla alldeles lagom till den årliga kapptävlingen i vattenrutschbanan där prispengen är på 500 dollar!  Filmen börjar med det traditionella slashermordet av ungdomar som har sex på ovanliga platser – denna gång på toppen av vattenrutschbanan. Resten av speltiden är en enda lång utfyllnad i väntan på finalen med en himla massa konstiga rollfigurer som gestaltas av mediokra skådisar,

Då Gauthier som sagt har en scen att bygga sin långfilm kring måste han fylla ut tiden med något och det blir en förunderlig soppa han fixat ihop. Man kan knappt skilja de vuxna från ungdomarna då Aquaslash är en film där vuxenvärlden mentalt gjort sorti. Ägarna till vattenlandet ligger med skolungdomarna, delar ut knark samt står för en och annan misshandel. Skolungdomarna i sin tur festar och ligger runt som att det inte vore någon morgondag. Efter ett tag blandar jag mer eller mindre ihop alla rollfigurer och vet till slut nästan inte vem som gör är vem eller varför de gör som de gör. Ett smakprov på denna surrealistiska stämning är en förälder som smyger runt i buskarna och plötsligt har en bisarr hummermiddag med en av parkens ledare utan någon vidare förklaring. Ja detta var en film som satte griller i huvudet på mig. Den är så konstig att jag inte riktigt kan ge den bottenbetyg även om den förtjänar det.

Regissörens första film Discopathe handlar om en kille som blir seriemördare p.ga diskomusik om nu någon skulle få mersmak på filmer gjorda av  Renaud Gauthier.

Regi: Renaud Gauthier

Betyg: 2/10

Bloodshot (2020 USA)

Bloodshot var den sista film jag såg på bio innan biograferna stängde. Är det sådan här skit som ska upp på repertoaren kan de lika gärna vara stängda ett tag till. Ibland förundras jag över vilken kakamoja som går upp på bio medan andra filmer förpassas direkt till DVD.

Filmen har en liknande handling som Robocop. En soldat, Ray Garrison, väcks till liv efter sin död med hjälp av nanorobotar och får tack vare dessa övermänskliga krafter och blir i stort sett osårbar. De som återupplivat honom har dock mixtrat med Rays sinne och minne då man använder honom till olika uppdrag som inte är helt rumsrena.

Bloodshot är baserad på serietidning från företaget Valiant. Kanske är serien bättre än filmen vilket inte torde vara speciellt svårt då detta var en ointressant och oinspirerad soppa. Filmen hade kanske möjligtvis kunnat bli aningens bättre om man inte haft träbocken Vin Diesel i huvudrollen som Ray. Karln ger intrycket att han har svårt att gå och tala samtidigt och är som skådis helt intetsägande. Ju fler filmer jag ser av honom desto sämre blir han. En gång i tiden tyckte jag att han var riktigt bra i rollen som Riddick men det hör numera till svunna tider.

Till skillnad mot förra årets värsta rulle Hellboy var åtminstone inte Bloodshot en plåga att ta sig igenom men filmen är allt annat än bra. Filmen finns att hyra på b.la S.F-anytime för hutlösa 189 spänn! Använd de pengarna till att köpa en get eller ge stålarna till en tiggare det blir en win/win situation. Jag lovar.

Regi:  Dave Wilson

Betyg: 2/10