Free guy (2021 USA)

I Guys liv är var dag är den andra lik och med det menas inte att de är förvillande lika utan allt sker som att det är ett skrivet manus som går i en loop. Staden som Guy lever i verkar vara en våldsam plats, bankrån, biljakter och superhjältefighter avlöser varandra i rask takt. Så en dag bryter han plötsligt mönstret och tilltalar en främmande kvinna han möter på gatan. Denna oskyldiga handling sätter igång ett händelseförlopp som  Guy inte ens kunde ana i sina vildaste fantasier.

Jag gillade filmens ide´ som är en blandning av The Matrix, The Truman show och lite annat. Världsbygget funkar bra, effekterna klart godkända och favoriten Ryan Reynolds spelar huvudrollen. Egentligen skulle filmen funka bra för mig men ack nej.

Jag och filmen kommer aldrig överens, trots en bra och intressant grundstory lyfter aldrig berättelsen. Jag tycker mest att den harvar på mot det förväntade slutet och värst av allt är att jag tycker att Free guy blir både tramsig och ganska snabbt tråkig.

Nu är väl detta tänkt att vara en familjefilm som ska passa alla och trots att jag har en soft spot för familjefilmer funkar det inte alls och jag var ganska så lättad när filmen var över. Hade jag sett den hemma i soffan hade jag nog stängt av efter en halvtimme.

Regi: Shawn Levy

Betyg: 3/10

Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings (2021 USA)

”You can tell me on the flight”. Denna till synes oskyldiga replik sänkte MCU:s senaste film rejält. Där och då insåg jag att jag skulle få dras med huvudpersonens asjobbiga sidekick resten av filmen. Akwafina heter människan ifråga och har på något vis lyckats dupera filmbolagen att hon är skådis. Hon kan bäst beskrivas som den kvinnliga motsvarigheten till Chris Rock och har begåvats med en irriterande röst samt ett samt har ett minspel som lockar till våld.

Filmen blir inte heller bättre av att man av outgrundlig anledning valt en skådis i huvudrollen som är ungefär lika karismatisk som Tomas Östros. När filmens sista trekvart utvecklas till en fantasyfest som skulle kunna platsa i valfri Harry Potter film är det bara att inse att Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings hör till en av de sämsta MCU filmerna.

Det finns dock några försonade drag. Filmen är snygg och jag gillade fighterna. Övriga skådisar funkar helt ok där både Michelle Yeoh och Tony Chiu-Wai Leung levererar även den för mig okända skådisen Meng’er Zhang i rollen som Shang Chis syster sköter sig och är en avsevärt mer intressant rollfigur än dramats huvudperson. Positivt är även att man reder upp röran med The Mandarin från den hiskliga Iron man 3 samt att man gör kopplingar bakåt ända till första MCU filmen. Simpelt kanske men det gör att Marvel Universumet växer en smula.

Jag inte är speciellt förtjust i alternativa verkligheter, dimension och tidsresor när det rör superhjältar. Personligen föredrar jag lite mer ”down to earth” berättelser om man nu kan tala om detta när det handlar om superhjältar vilket gör att Phase 4 känns ganska så ointressant för mig. Redan nästa rulle The Eternals har man grävt djup i serietidningstunnan men man kan alltid hoppas på ett mirakel. MCU har överraskat mig positivt tidigare och jag hoppas de kommer göra det igen. Starten och fortsättningen av Phase 4 bådar tyvärr inte gott men ingen blir gladare än jag om jag har fel.

Regi: Destin Daniel Cretton

Betyg: 3/10

Livet är stenkul (Sverige 1967)

Ännu en lite knepig film av den sällan bra men alltid intressante regissören Jan Halldoff. Livet är stenkul är hans andra film och den har en vag handling och som brukligt en massa rollfigurer som beter sig aningens märkligt. Filmen utspelar sig tre dagar i maj 1966 där den unga och frånskilda växeltelefonisten Britt finner livet vara ganska så trist. Hon sitter fast i Stockholms innerstad med en unge samt en exman som verkar vara lite väl gammal för henne, fast kanske blev man gubbe tidigare på 60-talet? Exmannen klagar ständigt på Britt som vill göra något annat med sitt liv. När hennes barnflicka ”Klyftan” bjuder hem tre stycken slashasar hänger Britt på. Hon lämnar ungen hos farmor och hittar på en massa bus till exmakens förfäran och naturligtvis tar det hela en ände med förskräckelse.

Som oftast när det rör Halldoff och för den delen en hel del svenska rullar från 60 och 70 talen blir det en hel del frågor man ställer sig under titten men svaren lyser med sin frånvaro. Det jag främst undrar över är filmens budskap. Handlar den om kvinnans frigörelse eller månne tvärtom nämligen att man ska veta sin plats annars går det illa? Kanske höjer Halldoff ett varningens finger över den nya generationens förfall. Eller är filmen egentligen en s.k slice of life rulle som gör ett nedslag i en märklig vardag för några människor?

Vi tittare serveras en och annan märklig scen b.la dansar Britts granne ”Knegarn” maniskt med en teddybjörn i en scen som håller på alldeles för länge. Rollfigurerna är ganska märkliga i sitt beteende främst då Britt som är en gåta. Varför hänger hon med ”Klyftan” och hennes vänner. Busen de gör är inte speciellt roliga och sällskapet är allmänt jobbiga och irriterande. En vettig person kan på inga omständigheter finna dessa vara varken trevliga eller underhållande. Britt eller filmen för den delen ger inga svar på dessa frågor hon ger ett viljelöst intryck och har få repliker trots att hon är dramats huvudperson.

Livet är stenkul blir mest en axelryckning från en svunnen tid och är inte speciellt engagerande eller underhållande. Skådisarna är ok där Keve Hjelm spelar exmannen och Inger Taube Britt. Detta skulle f.ö bli hennes sista film. Varför hon slutade i branschen vet jag inte. Filmen fick tydligen  Svenska Filminstitutets kvalitetsbidrag vad nu det innebär men kvalitet är i vart fall inte det första jag tänker på i detta fall.

Regi: Jan Halldoff

Betyg: 4/10

Meander (2020 Frankrike)

Lisa väljer helt fel person att lifta med då det under bilfärden uppdagas att föraren möjligen kan vara en seriemördare. Innan Lisa får svar på sina farhågor krockar bilen men hon verkar ha hamnat ur askan i elden.Hon vaknar upp i ett rum och vägen ut leder genom ett rör som i sin tur leder till nya rör och rum. Lisa blir snabbt varse om att varje sektion i denna främmande konstruktion består av någon form av fälla som hon måste klura ut för att komma vidare. Varför hon är där hon och vem som kidnappat henne är ett mysterium.

Jag brukar roas av filmer inom denna genre t.ex Escape room, Cube, Saw  m.fl. Även om de kanske inte är några mästerverk i filmisk mening så är det lite spännande och se vilka svårigheter som kommer i huvudpersonernas väg,  Meander funkar bra till en början men då Lisa är ensam och har ingen att tala med blir det ett fasligt flåsande rör ut och rör in. Upplösningen är i flummigaste laget för mig och lyckades till på köpet bli så där känslomässigt smetigt och kletigt som jag avskyr.  Trots ett koncept jag brukar gilla eller åtminstone bli någorlunda underhållen av så var Meander en ganska så trist rulle. Fransmännen brukar kunna leverera bättre rullar.

Regi: Mathieu Turi

Betyg: 3/10

Shadow in the cloud (2020 Nya Zeeland)

En Boeing B-17 ”Flying Fortress” gör sig redo att lyfta. I sista minuten får man motvilligt ta sig an en ny passagerare som ska transportera en väska med hemligt innehåll. Innehållet i väskan är tydligen så hemligt att man riskerar krigsrätt om man öppnar denna. Besättningen är inte förtjusta över sin nya passagerare då ett redan trångt plan blir trängre och att det är en kvinna. Då det är 40-tal, krig och ett plan fullt med testosteronstinna män är det ingen trevlig tur som väntar henne. I brist på plats dumpas hon i skyttetornet och av olika omständigheter blir hon fast där. Väl fast därinne upptäcker hon att man inte är helt ensamma på planet.

Shadow in the cloud påminner till en början om ett avsnitt ur den härliga tv-serien The Twilight zone.  Det borde funka bra för mig men trots att huvudrollen görs av Chloë Grace Moretz blir det pannkaka av det hela.

Första halvan rullar på bra även om man spoilar vad det rör sig om redan i förtexterna – hur tänkte man där? Under filmens andra halva ändrar filmen karaktär och går från övernaturligt småruggigt krigsdrama till en actionrulle där man verkligen utmanar fysikens lagar. Ok jag vet att man kan tänja en hel del på trovärdigheten i filmens värld men här bryter man alla gränser för vad som kan vara det minsta trovärdigt. Jag köper det inte alls och filmen går från att vara en mysruggig historia till att bli larvig. Det är synd för iden var riktigt bra.

Regi: Roseanne Liang

Betyg: 3/10

Cats (2019 Storbr)

Då har denna blogg kommit fram till vad som kallats för 10-talets sämsta film. När jag i biomörkret så den första trailern trodde jag inte riktigt mina ögon. Folk som sett filmen vittnar om traumatiska upplevelser och man har tävlat om att såga filmen. Klart att rullen måste ses!

Efter titten kunde jag konstatera att så illa var inte filmen men rullen dras med en del problem. Dels överskuggar det som går under beteckningen The Uncanny valley hela filmen. Vanligtvis brukar jag gradvis vänja mig vid detta fenomen under en filmtitt där det förekommer. En kvart in i Polarexpressen har jag vant mig vid att alla ser ut som banjospelare och i Beowulf accepterade jag efter ett tag att alla i det forntida Britannien tydligen var släkt med Sherk men i Cats går-det-inte-att-vänja-sig skådisarna är alldeles för creepy. Priset tas av Judy Dench  där jag nästan skrek högt ut när tanten uppenbarade sig på rutan. Det var bland det mest bisarra jag sett på film.

Ett annat problem är att filmen inte har någon som helst handling. Det är kort och gott folk i hemska kattdräkter som sjunger sång efter sång efter sång och filmen verkar aldrig vilja ta slut. Om det inte varit för den fantasifulla scenografin hade jag troligen somnat efter en kvart.

Nu är inte allt åt fanders med Cats. Filmen har som sagt en härlig scenografi där allt ses från katternas perspektiv med jättestolar, barnvagnar osv. Dock har man haft lite problem med skalan då vissa saker är avsevärt större än i verkligheten men det hamnar väl i facket konstnärlig frihet. En del av sångerna var riktigt bra, faktiskt så bra att jag såg om vissa partier av filmen både två och tre gånger efter filmens slut. Dansnumren och koreografin är bra och i motsats till de flesta kritikerna gillade jag Francesca Hayward  som spelar huvudrollen. Då hade jag desto svårare för Jennifer Hudson som tar i för kung och fosterland när hon sjunger ”hitten” Memories.Tagga ned människa” var min första tanke när hon vrålade sig genom sången.

När jag summerar det hela visade sig Cats inte vara helt omöjlig och det är definitivt INTE 10-talets sämsta film. Bra är den däremot inte. Filmen väcker däremot en hel del frågor.  Kollar inte producenter och regissörer på sina filmer under arbetets gång för de kan väl inte tycka att resultatet varit till belåtenhet? Jag menar när första CGI-kattutstyrsen dök upp för beskådan måste väl någon sagt ifrån? Vad Idris Elba och co tyckte om filmen skulle också varit spännande att höra. Och att hävda ”The most joyful event of the holiday season” är att tänja lite väl mycket på sanningen. Trodde man på det själv?

Undrar om Sofias filmval är lika hiskligt?

Regi: Tom Hooper

Betyg: 3/10

En del av mitt hjärta (2019 Sverige)

Har man gjort två musikaler på Abbas låtar och en på Håkan Hellströms varför inte Tomas Ledin? Personligen har jag lite halvsvårt när man gör musikaler som bygger på en artists produktion. Det är lätt hänt att man bygger hela storyn kring låtarna och handlingen blir en ursäkt att för att presentera sångerna och slutresultatet blir alltför konstlat för min smak. En del av mitt hjärta faller rejält den i fällan och det blir inte bättre av att TV4 står som medproducent då vi alla vet vad vad det innebär.

Filmen startar i vart fall en Luciaafton för sisådär 20 år sedan då en spirande romans mellan Isabella och Simon avbryts av att man råkar sätta eld på skolan. Filmen hoppar fram ett par decennier och Isabella bor nu i Stockholm. Här blir filmen lite oklar i logiken. Det är vinter när Isabella köper en present till sin far som hon ska besöka på hans 60-års dag. Sedan är det plötsligt sommar när Isabella besöker sin far på födelsedagen. Det verkar också som att hon inte varit  i sin hemort på 20 år. Varför? Märkligt men kanske inte så viktigt i det stora hela. Väl framme får hon reda på att hennes gamla ragg från den där luciaaftonen ska gifta sig och inser då att hon att hon fortfarande har känslor för Simon. Det blir förvecklingar och massa ansträngda manuskrumbukter för att folk ska få tillfälle att sjunga en låt av Ledin.

Personligen har jag en ganska så ljum inställning till Ledin och hans ”låtskatt” men jag lider inte av musiken. Värre är det då med ”skådespeleri” och manus. Dialogen är i brist på bättre ord kass och skådisarna hasplar ur sig en krystad dialog som inte funkar alls för mig. Egentligen är det inga dåliga skådisar som är med i filmen men de känns onaturliga och inte riktigt bekväma i sina roller.

Filmen funkar bäst när det är sång och dans, resten är egentligen transportsträckor mellan sångnumren. I en riktigt bra musikal är det en symbios mellan sång och handling men här känns handlingen mest som en ursäkt för att få ge hintar om vilken låt av Ledin som ska komma härnäst. Också hade vi det här med TV4.

Nu vet jag inte hur mycket inblandade de har varit i produktion men när man har med denna kanal att göra blir resultatet alltid urvattnat då de anstränger sig att göra produktioner som HELA familjen ska kunna titta på. Slutprodukten blir tandlös med en rejäl dos påklistrad mysighet jag bara inte står ut med.

Nåväl helt omöjlig är inte filmen sång och dansnumren är överlag bra och man ska väl premiera att någon åtminstone gör ett försök till att göra en svensk musikal så jag friar rejält denna gång.

Troligen har Sofia lyckats bättre idag.

Regi: Edward af Sillén

Betyg: 3/10

Zack Snyder’s Justice League (2021 USA)

Då var den äntligen (?) här The Snyder cut (fast ordet extension torde passa bättre) av filmen Justice League från 2017. Bakgrunden känner nog de flesta till men jag drar den kort. Regissören Zack Snyder var i stort sett klar med sin inspelning av filmen då han drabbades av en familjetragedi. Filmbolag är som de är och ordet personalvård torde vara okänt för dessa kostymklädda herrar. Ut med Snyder och in med Whedon som stuvade om i manus, filmade nya scener och resultatet blev som det blev. Snyders fans har ylat i ett par år att de ville se Snyders version av filmen och nu har HBO och 70 miljoner dollar besannat denna dröm.

Storyn är i stort sett densamma men en tvåtimmars film har växt till en fyra timmar så visst finns det en hel del extra scener, fördjupande bakgrundshistorier och annat extra lull lull. Handlingen är i vart fall att Batman upptäcker ett interplanetariskt hot mot vår värld i form av skurken Steppenwolf som letar efter tre maskiner s,k motherboxes som om de sammanförs kommer ge hans chef Darkseid möjlighet att erövra jorden. Batman slår sig samman med Wonder woman för att hitta flera hjältar så man kan mota Olle (Darkseid) i grind.

Filmen står och faller med om man gillar regissören Zack Snyder. Vad jag förstått är han en ganska så polariserande filmmakare, antingen gillar man honom eller inte. Jag hör till den senare skaran och anser att det bara är en film han gjort som varit bra Dawn of the dead. Om man nu gillar Snyders stil som innebär: Yxig och högtravande dialog, ett överanvändande av slowmotion, allt går i en grådaskig ton samt att man stoppar in sånger i filmen gärna då till menlösa scener i slowmotion är dagens rulle en fest av Guds nåde. Jag däremot finner det helt obegripligt att denne man får fortsätta att göra filmer som någon annan betalar för men smaken är olika.

Jag vill dock påpeka att Snyders film trots allt är aningens bättre än Whedons hafsverk men jämförelsen ligger på den nivån att man måste bestämma sig för vilken gödselhög som luktar minst.

Regi: Zack Snyder

Betyg: 3/10

Funhouse (2019 Sverige/Kanada)

En svensk skräckis som inte rekommenderas av klanen Wahlgren kan det vara något? Funhouse är inte en helsvensk produktion. Vad jag förstått  är det svenska stålar inblandade men språket är engelska och som svensk krydda har man kastat  in en av sönerna Skarsgård i en roll. Resultatet? Vi kommer till det.

Åtta stycken realitystjärnor på dekis får ett lukrativt erbjudande. De ska vara med i en Big brother liknande tävling och priset är 5 miljoner dollar. Väl inne i huset verkar allt till en början vara som vanligt men när det är dags för utröstning blir tävlingen aningens annorlunda då den som får lämna huset mister avsevärt mer än en chans till massa dollars. Den krympande deltagarskaran för en kamp mot klockan för att komma ut ur huset med livet i behåll något som verkar stört omöjligt. Samtidigt sänds spektaklet över nätet och myndigheterna gör vad de kan för att spåra sändningen.

Funhouse bryter inte direkt ny mark. Konceptet har gjorts otaliga gången tidigare men jag gillar grundidén med en krympande skara främlingar som måste klara sig ur en massa omöjliga situationer för att klara livhanken. Filmen var oväntat slafsig och en hel del av det som deltagarna utsätts för är ganska påhittigt.

Det som Funhouse tyvärr dras med är att filmen är för lång och skådisarna är riktigt usla (Valter Skarsgård inkluderad) om det beror på manus eller regi eller att man hittat ensemblen på secondhand låter jag vara osagt men stundtals är det så illa spelat att det är en befrielse när de inblandade tas av daga. Kanske inte riktigt vad filmens producenter tänkt sig. Kortare film med bättre skådisar och att man skippat den larviga obligatoriska tvisten i slutet så hade jag nog kunnat jacka upp betyget ett par hack.

Regi:  Jason William Lee

Betyg: 3/10

Gretel and Hansel (2020 Kanada)

När deras mor en natt blir galen måste de två syskonen Hansel och Gretel fly hemmet. Efter lite otrevligheter stöter de på ett hus i skogen där en gammal kvinna bor. Holda som kvinnan heter bjuder barnen att stanna i huset och i utbyte mot arbete får de mat och husrum. Hansel stortrivs men Gretel anar att det både ligger hundar begravda och även en och annan uggla i mossen.

Det är väl inte så mycket att orda om när det rör handlingen i denna film. Det är som namnet antyder en filmatisering av sagan om Hans och Greta. Det är inget Disney gulli-gull eller någon film man sätter sig ned och kollar på med barnen, filmen hamnar mer i fantasyskräck facket. Det är stämningsfullt och suggestiv musik. Inget fel på miljöerna och man har ändrat lite på historien så att den inte är alltför välbekant. Vidare är skådisarna dugliga så egentligen borde resultatet bli ganska så bra. Trist nog så är filmen ganska så tråkig. Storyn kommer liksom aldrig igång och när eftertexter rullar är min enda tanke typ: ”Jaha – så kan man sätta sprätt på en slant om man vill”

Regi:  Oz Perkins

Betyg: 3/10

 

The Owners (2020 Storbr)

Man kanske undrar vad Maisie Williams gör nu för tiden efter att ha spelat Arya Stark flera år i GoT? En hel del men hon kanske skulle välja sina filmer med lite mer omsorg. The Owners påminner en hel del om den suveräna thrillern Don´t breathe som kom för några år sedan men bortsett från handlingen är det inte många likheter när det rör kvalitet. Ett gäng ynglingar planerar ett inbrott som verkar vara en enkel historia. Huset bebos av ett äldre par och det ryktas att de har ett kassaskåp i källaren. Till en början går allt som det ska men ett par felbedömningar av inbrottstjuvarna kastar om rollerna och frågan är om någon i sällskapet kommer kunna lämna huset med livet i behåll.

Ok att det finns korkat folk i vår värld men detta sällskap av inbrottstjuvar som består av en kille som verkar vara lätt förståndshandikappad, en solklart obalanserad individ som man skulle korsa gatan för om man mötte honom på ljusan dag, en haschrökande slacker samt dennes flickvän (Williams) som i bara farten hänger med på inbrottet skulle vara en enkel match om så motståndarna vore totalförlamade.

Egentligen är det inga större fel på rullen, skådisarna är ok, den har en tvist mot slutet men alla är så korkade att det känns som en befrielse för den allmänna genpoolen när de en efter en lämnar jordelivet. Det finns liksom ingen att heja på i filmen vilket gör att den blir ganska så ospännande. Bättre lycka i nästa karriärval Maisie Williams.

Regi: Julius Berg

Betyg: 3/10

Last Christmas (2019 Storbr)

Ok det blir en till julfilm på bloggen detta år. Vad jag förstått halvfloppade Last Christmas när den gick upp på bio förra året vilket är lite konstigt kan jag tycka då det är samma sockersörja som presteras i film efter film när det rör denna genre; julfilm/lättsamt drama/romcom. Nu är Last christmas tack å lov någon romcom men det är ett fjäderlätt drama som passerar i revy inför mina ögon. Om det inte vore för den karismatiska Emilia Clarke i huvudrollen hade jag nog stängt av efter en kvart.

Kate är på dekis. Hon driver runt bland olika kompisar i London, dricker för mycket, har engångsligg, undviker sin familj och har ett själsdödande jobb som butiksbiträde i en affär som säljer juldekorationer. Hela hennes situation beror på att hon för en tid sedan genomförde ett hjärtbyte och efter operationen blev deprimerad. Nåväl allt ändras då hon en dag stöter ihop med den lite mystiske Tom. Kan deras möte och växande vänskap göra att Kate uppskattar livet igen, slutar dricka, trivs på sitt jobb och sjunger julsånger tillsammans med sin familj kring köksbordet? Spänningen är olidlig – not! Efter ca 30 minuter har jag hela handlingen klar för mig och se på fan varenda sak infrias. Filmen avslutas med julsång kring köksbord OCH allsång med hemlösa (låten Last Christmas vad annat?). Detta är ingen spoiler då rubbet kunnat räknats ut av en debil tvättbjörn i koma.

Egentligen har jag ingenting emot förutsägbara filmer men när man tar sig an allvarligare ämnen som destruktivt beteende och depression och det ramas in med klämkäcka leenden och George Michaels stundtals bra stundtals olidliga melodier får jag en smak av galla i käften. Allvarliga ämnen kan naturligtvis behandlas på ett lättsamt vis men då krävs det att det görs med både hjärta och hjärna något denna film saknar.

Filmen har några få roliga scener, en bra skådespelarensemble (bortsett från Henry Golding, jag har sett mer karismatiska fiskar i kyldisken hos ICA-handlaren än den skådisen), Emilia Clarke i huvudrollen och ett juldekorerat London är alltid en bonus trots avsaknad av snö. I övrigt hade inte denna sockersörja något att erbjuda.

Regi:Paul Feig

Betyg: 3/10

Scream 1-4 (1996 – 2011 USA)

Det blev som så att jag fick lite tid över och klämde alla fyra Screamfilmerna härom helgen och har samlat mina tankar om dessa filmer i ett inlägg fyllt av spoilers så vill man undvika det  – läs något annat.

Under början av 90-talet var skräckgenren lite på dekis men Wes Cravens Scream satte bollen i rullning och frågar ni mig så rullar den fortfarande – på både gott och ont.

Det som gjorde att Scream blev såpass framgångsrik hos både publik och kritiker var att det var en skräckis som vågade ta ut svängarna och leka med genren. Den kommenterar sin egen genre i både bild och dialog och om det är något som får filmkritiker att gå i spinn är det just detta (en annan sak som får filmkritikers puls att öka är rockmusik från 70-talet som soundtrack). Vidare var filmen välgjord med en hel del kända skådisar i både bi och huvudroller samt att den var ironisk. Något som uppenbarligen passade den breda massan. När en succé dimper ned i knäet är det numera givet att man gör uppföljare, i skrivande stund har det kommit tre stycken men vad jag förstår så är det fler på väg.

Den genomgående handlingen i alla filmerna är att en mördare är ute efter tjejen Sidney Prescott och på ett eller annat (långsökt) vis har mördaren ett eller annat samband med mordet på Sidneys mamma som skett innan filmserien startat. Mördaren iklär sig mask och kåpa och börjar med att reducera folk i Sidneys närhet för att målvedvetet arbeta sig mot huvudmålet – Sidney. Det som stack ut redan i första filmen är att Ghostface (som mördaren kallas) är ganska så klumpig. Han/hon snubblar får tar emot slag sparkar och trillar sig ibland fram efter sitt tilltänkta offer. Det ger ibland ett lite komiskt intryck men Ghostface uppenbarelse är rejält ruggig och trots att det är olika mördare bakom masken så har de ett nästan flytande rörelsemönster när de är i bild och ger ett övernaturligt intryck. Ghostface slår inte Michael Myers eller Jason som förste mördare men är avsevärt ruggigare än Göteborgsvitsaren Freddy Kruger.

Första filmen utspelar sig i Sidneys hemstad när hon går på Highschool, i film två har man flyttat handlingen till college, trean utspelar sig på en filminspelning och i den senaste filmen är man tillbaka där man startade. Alla filmerna är välgjorda och har en hel del kända skådisar i det yngre gardet i både små och stora roller. De enda som återkommer i alla fyra filmerna är Neve Campbell (Sidney), Courteney Cox (reportern Gale Weathers), och David Arquette (polisen Dewey) vilket jag uppskattar då de genomgående gör bra prestationer.

Nu kommer vi då till frågan om hur bra filmerna egentligen är? Ser jag på Screamfilmerna som en produkt dvs hur väl gjorda de är så blir betyget mer än godkänt men som rena skräckisar funkar de sisådär. När jag såg den första filmen var jag underhållen men blev förvånad över (om man bortser från den ikoniska öppningsscenen med Drew Barrymore) hur ospännande den var. I mina ögon är det en mysig småstadsfilm med ett och annat mord. Tvåan är den rulle jag gillar bäst, högre tempo och den har en hel del scener som funkade bättre för mig när det rör både jump-scares och spänning. Trean var direkt tråkig en gäspfest av rang och fyran var en lyft jämfört med föregångaren.

När jag nu såg om filmerna var det ett par tre saker som jag upptäckte som inte funkade för mig alls. Filmerna är lite väl ironiska och meta. Alla referenser till skräckfilmer framförallt i tal, ibland känns det som att man kollar på en tävling i skräckfilmsreferenser, blir väldigt tröttsamt i längden. Stundtals skiner det igenom att filmmakarna tycker att de är såååå smarta, coola och ironiska. Eget beröm luktar alltid illa.

Alla fyra filmerna trillar ihop som ett korthus när mördarna demaskeras inför finalen. Det är säkert menat som ironi men det funkar inte alls för mig med motiv som hör hemma i ett valfritt avsnitt av Glamor med mördare om de inte haft en kniv i handen skulle vara ena rejäla fjantar som skulle behöva smisk på rumpan. När jag såg finalen i film nummer tre på bio vill jag minnas att jag satt och nickade till mot slutet trots att folk segnade ned till både höger och vänster.

Trots denna invändning gillar jag filmserien (kanske inte trean) men av den anledningen att den är lite mysryslig, välgjord och att Sidney, Gale och Dewy är ganska sköna typer  att hänga med.

Regi: Wes Craven

Betyg:

Scream: 7/10,

Scream 2: 7/10,

Scream 3: 3/10,

Scream 4: 6/10

 

De otrogna (2020 Italien)

Den här Italienska filmen är en nyinspelning av en fransk film med samma namn. Filmen består av en handfull historier som rör mäns otrohet mot kvinnor och tanken är väl att den ska vara rolig. Två av historierna är faktiskt detta den ena om en man som bekänner sin otrohet för sin fru och han blir allt ynkligare och patetisk ju längre diskussionen pågår. Jag skrattade gott åt den ynklige mannen och berättelsen har en ganska så rapp dialog. Den andra historien är mer åt det pinsamma hållet och handlar om en man som desperat försöker vara otrogen på en konferens. Ju hårdare han försöker desto mer desperat framstår han och här kom skämskudden till användning.

De övriga historierna är inte lika roliga och tangerar ibland gränsen till att bli obehagliga. Jag vet inte hur man tänkt sig att en historia om en man som driver sin fru till att tvivla på sitt eget förstånd är. Däremot är det underbart att lyssna på folk som grälar på italienska det måste vara värdens bästa språk att argumentera på. Mitt tips är att se berättelse två och tre och sen skippa resten.

Regi: Stefano Mordini

Betyg: 3/10