Cats (2019 Storbr)

Då har denna blogg kommit fram till vad som kallats för 10-talets sämsta film. När jag i biomörkret så den första trailern trodde jag inte riktigt mina ögon. Folk som sett filmen vittnar om traumatiska upplevelser och man har tävlat om att såga filmen. Klart att rullen måste ses!

Efter titten kunde jag konstatera att så illa var inte filmen men rullen dras med en del problem. Dels överskuggar det som går under beteckningen The Uncanny valley hela filmen. Vanligtvis brukar jag gradvis vänja mig vid detta fenomen under en filmtitt där det förekommer. En kvart in i Polarexpressen har jag vant mig vid att alla ser ut som banjospelare och i Beowulf accepterade jag efter ett tag att alla i det forntida Britannien tydligen var släkt med Sherk men i Cats går-det-inte-att-vänja-sig skådisarna är alldeles för creepy. Priset tas av Judy Dench  där jag nästan skrek högt ut när tanten uppenbarade sig på rutan. Det var bland det mest bisarra jag sett på film.

Ett annat problem är att filmen inte har någon som helst handling. Det är kort och gott folk i hemska kattdräkter som sjunger sång efter sång efter sång och filmen verkar aldrig vilja ta slut. Om det inte varit för den fantasifulla scenografin hade jag troligen somnat efter en kvart.

Nu är inte allt åt fanders med Cats. Filmen har som sagt en härlig scenografi där allt ses från katternas perspektiv med jättestolar, barnvagnar osv. Dock har man haft lite problem med skalan då vissa saker är avsevärt större än i verkligheten men det hamnar väl i facket konstnärlig frihet. En del av sångerna var riktigt bra, faktiskt så bra att jag såg om vissa partier av filmen både två och tre gånger efter filmens slut. Dansnumren och koreografin är bra och i motsats till de flesta kritikerna gillade jag Francesca Hayward  som spelar huvudrollen. Då hade jag desto svårare för Jennifer Hudson som tar i för kung och fosterland när hon sjunger ”hitten” Memories.Tagga ned människa” var min första tanke när hon vrålade sig genom sången.

När jag summerar det hela visade sig Cats inte vara helt omöjlig och det är definitivt INTE 10-talets sämsta film. Bra är den däremot inte. Filmen väcker däremot en hel del frågor.  Kollar inte producenter och regissörer på sina filmer under arbetets gång för de kan väl inte tycka att resultatet varit till belåtenhet? Jag menar när första CGI-kattutstyrsen dök upp för beskådan måste väl någon sagt ifrån? Vad Idris Elba och co tyckte om filmen skulle också varit spännande att höra. Och att hävda ”The most joyful event of the holiday season” är att tänja lite väl mycket på sanningen. Trodde man på det själv?

Undrar om Sofias filmval är lika hiskligt?

Regi: Tom Hooper

Betyg: 3/10

En del av mitt hjärta (2019 Sverige)

Har man gjort två musikaler på Abbas låtar och en på Håkan Hellströms varför inte Tomas Ledin? Personligen har jag lite halvsvårt när man gör musikaler som bygger på en artists produktion. Det är lätt hänt att man bygger hela storyn kring låtarna och handlingen blir en ursäkt att för att presentera sångerna och slutresultatet blir alltför konstlat för min smak. En del av mitt hjärta faller rejält den i fällan och det blir inte bättre av att TV4 står som medproducent då vi alla vet vad vad det innebär.

Filmen startar i vart fall en Luciaafton för sisådär 20 år sedan då en spirande romans mellan Isabella och Simon avbryts av att man råkar sätta eld på skolan. Filmen hoppar fram ett par decennier och Isabella bor nu i Stockholm. Här blir filmen lite oklar i logiken. Det är vinter när Isabella köper en present till sin far som hon ska besöka på hans 60-års dag. Sedan är det plötsligt sommar när Isabella besöker sin far på födelsedagen. Det verkar också som att hon inte varit  i sin hemort på 20 år. Varför? Märkligt men kanske inte så viktigt i det stora hela. Väl framme får hon reda på att hennes gamla ragg från den där luciaaftonen ska gifta sig och inser då att hon att hon fortfarande har känslor för Simon. Det blir förvecklingar och massa ansträngda manuskrumbukter för att folk ska få tillfälle att sjunga en låt av Ledin.

Personligen har jag en ganska så ljum inställning till Ledin och hans ”låtskatt” men jag lider inte av musiken. Värre är det då med ”skådespeleri” och manus. Dialogen är i brist på bättre ord kass och skådisarna hasplar ur sig en krystad dialog som inte funkar alls för mig. Egentligen är det inga dåliga skådisar som är med i filmen men de känns onaturliga och inte riktigt bekväma i sina roller.

Filmen funkar bäst när det är sång och dans, resten är egentligen transportsträckor mellan sångnumren. I en riktigt bra musikal är det en symbios mellan sång och handling men här känns handlingen mest som en ursäkt för att få ge hintar om vilken låt av Ledin som ska komma härnäst. Också hade vi det här med TV4.

Nu vet jag inte hur mycket inblandade de har varit i produktion men när man har med denna kanal att göra blir resultatet alltid urvattnat då de anstränger sig att göra produktioner som HELA familjen ska kunna titta på. Slutprodukten blir tandlös med en rejäl dos påklistrad mysighet jag bara inte står ut med.

Nåväl helt omöjlig är inte filmen sång och dansnumren är överlag bra och man ska väl premiera att någon åtminstone gör ett försök till att göra en svensk musikal så jag friar rejält denna gång.

Troligen har Sofia lyckats bättre idag.

Regi: Edward af Sillén

Betyg: 3/10

Zack Snyder’s Justice League (2021 USA)

Då var den äntligen (?) här The Snyder cut (fast ordet extension torde passa bättre) av filmen Justice League från 2017. Bakgrunden känner nog de flesta till men jag drar den kort. Regissören Zack Snyder var i stort sett klar med sin inspelning av filmen då han drabbades av en familjetragedi. Filmbolag är som de är och ordet personalvård torde vara okänt för dessa kostymklädda herrar. Ut med Snyder och in med Whedon som stuvade om i manus, filmade nya scener och resultatet blev som det blev. Snyders fans har ylat i ett par år att de ville se Snyders version av filmen och nu har HBO och 70 miljoner dollar besannat denna dröm.

Storyn är i stort sett densamma men en tvåtimmars film har växt till en fyra timmar så visst finns det en hel del extra scener, fördjupande bakgrundshistorier och annat extra lull lull. Handlingen är i vart fall att Batman upptäcker ett interplanetariskt hot mot vår värld i form av skurken Steppenwolf som letar efter tre maskiner s,k motherboxes som om de sammanförs kommer ge hans chef Darkseid möjlighet att erövra jorden. Batman slår sig samman med Wonder woman för att hitta flera hjältar så man kan mota Olle (Darkseid) i grind.

Filmen står och faller med om man gillar regissören Zack Snyder. Vad jag förstått är han en ganska så polariserande filmmakare, antingen gillar man honom eller inte. Jag hör till den senare skaran och anser att det bara är en film han gjort som varit bra Dawn of the dead. Om man nu gillar Snyders stil som innebär: Yxig och högtravande dialog, ett överanvändande av slowmotion, allt går i en grådaskig ton samt att man stoppar in sånger i filmen gärna då till menlösa scener i slowmotion är dagens rulle en fest av Guds nåde. Jag däremot finner det helt obegripligt att denne man får fortsätta att göra filmer som någon annan betalar för men smaken är olika.

Jag vill dock påpeka att Snyders film trots allt är aningens bättre än Whedons hafsverk men jämförelsen ligger på den nivån att man måste bestämma sig för vilken gödselhög som luktar minst.

Regi: Zack Snyder

Betyg: 3/10

Funhouse (2019 Sverige/Kanada)

En svensk skräckis som inte rekommenderas av klanen Wahlgren kan det vara något? Funhouse är inte en helsvensk produktion. Vad jag förstått  är det svenska stålar inblandade men språket är engelska och som svensk krydda har man kastat  in en av sönerna Skarsgård i en roll. Resultatet? Vi kommer till det.

Åtta stycken realitystjärnor på dekis får ett lukrativt erbjudande. De ska vara med i en Big brother liknande tävling och priset är 5 miljoner dollar. Väl inne i huset verkar allt till en början vara som vanligt men när det är dags för utröstning blir tävlingen aningens annorlunda då den som får lämna huset mister avsevärt mer än en chans till massa dollars. Den krympande deltagarskaran för en kamp mot klockan för att komma ut ur huset med livet i behåll något som verkar stört omöjligt. Samtidigt sänds spektaklet över nätet och myndigheterna gör vad de kan för att spåra sändningen.

Funhouse bryter inte direkt ny mark. Konceptet har gjorts otaliga gången tidigare men jag gillar grundidén med en krympande skara främlingar som måste klara sig ur en massa omöjliga situationer för att klara livhanken. Filmen var oväntat slafsig och en hel del av det som deltagarna utsätts för är ganska påhittigt.

Det som Funhouse tyvärr dras med är att filmen är för lång och skådisarna är riktigt usla (Valter Skarsgård inkluderad) om det beror på manus eller regi eller att man hittat ensemblen på secondhand låter jag vara osagt men stundtals är det så illa spelat att det är en befrielse när de inblandade tas av daga. Kanske inte riktigt vad filmens producenter tänkt sig. Kortare film med bättre skådisar och att man skippat den larviga obligatoriska tvisten i slutet så hade jag nog kunnat jacka upp betyget ett par hack.

Regi:  Jason William Lee

Betyg: 3/10

Gretel and Hansel (2020 Kanada)

När deras mor en natt blir galen måste de två syskonen Hansel och Gretel fly hemmet. Efter lite otrevligheter stöter de på ett hus i skogen där en gammal kvinna bor. Holda som kvinnan heter bjuder barnen att stanna i huset och i utbyte mot arbete får de mat och husrum. Hansel stortrivs men Gretel anar att det både ligger hundar begravda och även en och annan uggla i mossen.

Det är väl inte så mycket att orda om när det rör handlingen i denna film. Det är som namnet antyder en filmatisering av sagan om Hans och Greta. Det är inget Disney gulli-gull eller någon film man sätter sig ned och kollar på med barnen, filmen hamnar mer i fantasyskräck facket. Det är stämningsfullt och suggestiv musik. Inget fel på miljöerna och man har ändrat lite på historien så att den inte är alltför välbekant. Vidare är skådisarna dugliga så egentligen borde resultatet bli ganska så bra. Trist nog så är filmen ganska så tråkig. Storyn kommer liksom aldrig igång och när eftertexter rullar är min enda tanke typ: ”Jaha – så kan man sätta sprätt på en slant om man vill”

Regi:  Oz Perkins

Betyg: 3/10

 

The Owners (2020 Storbr)

Man kanske undrar vad Maisie Williams gör nu för tiden efter att ha spelat Arya Stark flera år i GoT? En hel del men hon kanske skulle välja sina filmer med lite mer omsorg. The Owners påminner en hel del om den suveräna thrillern Don´t breathe som kom för några år sedan men bortsett från handlingen är det inte många likheter när det rör kvalitet. Ett gäng ynglingar planerar ett inbrott som verkar vara en enkel historia. Huset bebos av ett äldre par och det ryktas att de har ett kassaskåp i källaren. Till en början går allt som det ska men ett par felbedömningar av inbrottstjuvarna kastar om rollerna och frågan är om någon i sällskapet kommer kunna lämna huset med livet i behåll.

Ok att det finns korkat folk i vår värld men detta sällskap av inbrottstjuvar som består av en kille som verkar vara lätt förståndshandikappad, en solklart obalanserad individ som man skulle korsa gatan för om man mötte honom på ljusan dag, en haschrökande slacker samt dennes flickvän (Williams) som i bara farten hänger med på inbrottet skulle vara en enkel match om så motståndarna vore totalförlamade.

Egentligen är det inga större fel på rullen, skådisarna är ok, den har en tvist mot slutet men alla är så korkade att det känns som en befrielse för den allmänna genpoolen när de en efter en lämnar jordelivet. Det finns liksom ingen att heja på i filmen vilket gör att den blir ganska så ospännande. Bättre lycka i nästa karriärval Maisie Williams.

Regi: Julius Berg

Betyg: 3/10

Last Christmas (2019 Storbr)

Ok det blir en till julfilm på bloggen detta år. Vad jag förstått halvfloppade Last Christmas när den gick upp på bio förra året vilket är lite konstigt kan jag tycka då det är samma sockersörja som presteras i film efter film när det rör denna genre; julfilm/lättsamt drama/romcom. Nu är Last christmas tack å lov någon romcom men det är ett fjäderlätt drama som passerar i revy inför mina ögon. Om det inte vore för den karismatiska Emilia Clarke i huvudrollen hade jag nog stängt av efter en kvart.

Kate är på dekis. Hon driver runt bland olika kompisar i London, dricker för mycket, har engångsligg, undviker sin familj och har ett själsdödande jobb som butiksbiträde i en affär som säljer juldekorationer. Hela hennes situation beror på att hon för en tid sedan genomförde ett hjärtbyte och efter operationen blev deprimerad. Nåväl allt ändras då hon en dag stöter ihop med den lite mystiske Tom. Kan deras möte och växande vänskap göra att Kate uppskattar livet igen, slutar dricka, trivs på sitt jobb och sjunger julsånger tillsammans med sin familj kring köksbordet? Spänningen är olidlig – not! Efter ca 30 minuter har jag hela handlingen klar för mig och se på fan varenda sak infrias. Filmen avslutas med julsång kring köksbord OCH allsång med hemlösa (låten Last Christmas vad annat?). Detta är ingen spoiler då rubbet kunnat räknats ut av en debil tvättbjörn i koma.

Egentligen har jag ingenting emot förutsägbara filmer men när man tar sig an allvarligare ämnen som destruktivt beteende och depression och det ramas in med klämkäcka leenden och George Michaels stundtals bra stundtals olidliga melodier får jag en smak av galla i käften. Allvarliga ämnen kan naturligtvis behandlas på ett lättsamt vis men då krävs det att det görs med både hjärta och hjärna något denna film saknar.

Filmen har några få roliga scener, en bra skådespelarensemble (bortsett från Henry Golding, jag har sett mer karismatiska fiskar i kyldisken hos ICA-handlaren än den skådisen), Emilia Clarke i huvudrollen och ett juldekorerat London är alltid en bonus trots avsaknad av snö. I övrigt hade inte denna sockersörja något att erbjuda.

Regi:Paul Feig

Betyg: 3/10

Scream 1-4 (1996 – 2011 USA)

Det blev som så att jag fick lite tid över och klämde alla fyra Screamfilmerna härom helgen och har samlat mina tankar om dessa filmer i ett inlägg fyllt av spoilers så vill man undvika det  – läs något annat.

Under början av 90-talet var skräckgenren lite på dekis men Wes Cravens Scream satte bollen i rullning och frågar ni mig så rullar den fortfarande – på både gott och ont.

Det som gjorde att Scream blev såpass framgångsrik hos både publik och kritiker var att det var en skräckis som vågade ta ut svängarna och leka med genren. Den kommenterar sin egen genre i både bild och dialog och om det är något som får filmkritiker att gå i spinn är det just detta (en annan sak som får filmkritikers puls att öka är rockmusik från 70-talet som soundtrack). Vidare var filmen välgjord med en hel del kända skådisar i både bi och huvudroller samt att den var ironisk. Något som uppenbarligen passade den breda massan. När en succé dimper ned i knäet är det numera givet att man gör uppföljare, i skrivande stund har det kommit tre stycken men vad jag förstår så är det fler på väg.

Den genomgående handlingen i alla filmerna är att en mördare är ute efter tjejen Sidney Prescott och på ett eller annat (långsökt) vis har mördaren ett eller annat samband med mordet på Sidneys mamma som skett innan filmserien startat. Mördaren iklär sig mask och kåpa och börjar med att reducera folk i Sidneys närhet för att målvedvetet arbeta sig mot huvudmålet – Sidney. Det som stack ut redan i första filmen är att Ghostface (som mördaren kallas) är ganska så klumpig. Han/hon snubblar får tar emot slag sparkar och trillar sig ibland fram efter sitt tilltänkta offer. Det ger ibland ett lite komiskt intryck men Ghostface uppenbarelse är rejält ruggig och trots att det är olika mördare bakom masken så har de ett nästan flytande rörelsemönster när de är i bild och ger ett övernaturligt intryck. Ghostface slår inte Michael Myers eller Jason som förste mördare men är avsevärt ruggigare än Göteborgsvitsaren Freddy Kruger.

Första filmen utspelar sig i Sidneys hemstad när hon går på Highschool, i film två har man flyttat handlingen till college, trean utspelar sig på en filminspelning och i den senaste filmen är man tillbaka där man startade. Alla filmerna är välgjorda och har en hel del kända skådisar i det yngre gardet i både små och stora roller. De enda som återkommer i alla fyra filmerna är Neve Campbell (Sidney), Courteney Cox (reportern Gale Weathers), och David Arquette (polisen Dewey) vilket jag uppskattar då de genomgående gör bra prestationer.

Nu kommer vi då till frågan om hur bra filmerna egentligen är? Ser jag på Screamfilmerna som en produkt dvs hur väl gjorda de är så blir betyget mer än godkänt men som rena skräckisar funkar de sisådär. När jag såg den första filmen var jag underhållen men blev förvånad över (om man bortser från den ikoniska öppningsscenen med Drew Barrymore) hur ospännande den var. I mina ögon är det en mysig småstadsfilm med ett och annat mord. Tvåan är den rulle jag gillar bäst, högre tempo och den har en hel del scener som funkade bättre för mig när det rör både jump-scares och spänning. Trean var direkt tråkig en gäspfest av rang och fyran var en lyft jämfört med föregångaren.

När jag nu såg om filmerna var det ett par tre saker som jag upptäckte som inte funkade för mig alls. Filmerna är lite väl ironiska och meta. Alla referenser till skräckfilmer framförallt i tal, ibland känns det som att man kollar på en tävling i skräckfilmsreferenser, blir väldigt tröttsamt i längden. Stundtals skiner det igenom att filmmakarna tycker att de är såååå smarta, coola och ironiska. Eget beröm luktar alltid illa.

Alla fyra filmerna trillar ihop som ett korthus när mördarna demaskeras inför finalen. Det är säkert menat som ironi men det funkar inte alls för mig med motiv som hör hemma i ett valfritt avsnitt av Glamor med mördare om de inte haft en kniv i handen skulle vara ena rejäla fjantar som skulle behöva smisk på rumpan. När jag såg finalen i film nummer tre på bio vill jag minnas att jag satt och nickade till mot slutet trots att folk segnade ned till både höger och vänster.

Trots denna invändning gillar jag filmserien (kanske inte trean) men av den anledningen att den är lite mysryslig, välgjord och att Sidney, Gale och Dewy är ganska sköna typer  att hänga med.

Regi: Wes Craven

Betyg:

Scream: 7/10,

Scream 2: 7/10,

Scream 3: 3/10,

Scream 4: 6/10

 

De otrogna (2020 Italien)

Den här Italienska filmen är en nyinspelning av en fransk film med samma namn. Filmen består av en handfull historier som rör mäns otrohet mot kvinnor och tanken är väl att den ska vara rolig. Två av historierna är faktiskt detta den ena om en man som bekänner sin otrohet för sin fru och han blir allt ynkligare och patetisk ju längre diskussionen pågår. Jag skrattade gott åt den ynklige mannen och berättelsen har en ganska så rapp dialog. Den andra historien är mer åt det pinsamma hållet och handlar om en man som desperat försöker vara otrogen på en konferens. Ju hårdare han försöker desto mer desperat framstår han och här kom skämskudden till användning.

De övriga historierna är inte lika roliga och tangerar ibland gränsen till att bli obehagliga. Jag vet inte hur man tänkt sig att en historia om en man som driver sin fru till att tvivla på sitt eget förstånd är. Däremot är det underbart att lyssna på folk som grälar på italienska det måste vara värdens bästa språk att argumentera på. Mitt tips är att se berättelse två och tre och sen skippa resten.

Regi: Stefano Mordini

Betyg: 3/10

The Invention of lying (2009 USA)

Den här filmen utspelar sig i en alternativ verklighet där människor är oförmögna att ljuga. Mark (Ricky Gervais) är lite av en loser, han har ingen tjej och har precis fått sparken från sitt jobb och riskerar även att bli vräkt. Så plötsligt far han med en osanning när han ska hämta ut sina sista slantar på banken. Mark inser nu att han kan skaffa sig en himla massa fördelar i livet då alla bokstavligen tror på det han säger. Dumt nog försöker han trösta sin döende mamma genom att berätta för henne att det finns ett liv efter detta. Ryktet om en liv efter döden sprider sig som en löpeld och situationen går snabbt överstyr när alla vill veta fler detaljer om Gud och himmelriket.

Det är inga större fel på iden att folk är oförmögna att ljuga och Gervais har fått med en hel del detaljer i filmen som är ganska så fyndiga t.ex finns det inga spelfilmer utan bara dokumentärer då en spelfilm i grund och botten är en lögn. Det som inte funkade för mig var att Gervais även lagt till att folk inte bara är oförmögna att ljuga, de måste av någon dunkel anledning även säga vad de tycker. Följden av detta blir att människor är oerhört otrevliga mot varandra i vardagen. Detta grepp var roligt första kvarten men ju längre filmen höll på desto mer ansträngt och uttjatat kändes det och i praktiken är hela filmen uppbyggd på ett enda skämt som mals om i 90 minuter.

Det är en tunn soppa som serveras och filmen duger möjligtvis en regnig eftermiddag men det finns bättre filmer att välja. Ett plus var dock Rob Lowe som spelar en riktigt sliskig arbetskollega till Mark. Han var till skillnad mot de allt tröttare skämten underhållande hela filmen.

Regi: Ricky Gervais, Matthew Robinson

Betyg: 3/10

Minnen av igår (1991 Japan)

Den 27-åriga Taeko tar ett par dagar ledigt från sitt jobb i Tokyo för att besök släktingar på landet. Resan sätter igång en massa minnen från hennes barndom specifikt från året 1966 då hon började i femte klass. Minnena gör att Taeko börjar fundera över de val hon gjort i livet.

En och annan tittare skulle nog anse att detta är kontemplativ film där man kan sitta och bergrunda livet självt och de val man gjort. Jag däremot anser att den här filmen var ungefär lika rolig som att sätta sig tillrätta i en fåtölj och glo på färg som torkar.

Om man gillar att se någon mala på om sitt liv för folk samtidigt som man jobbar på åkern så är detta en kanonfilm. Jag fann som ni förstått vid det här laget filmen vara bedövande tråkig. När Taeko minns tillbaka på sin barndom blir berättelsen lite mer intressant men bara lite. Evighetsscener med en familj som äter ananas för första gången ligger inte riktigt för mig. Men ok jag kan ge rullen att den har ett fint slut samt att Taeko verkade vara en trevlig tjej som kanske funderar lite väl mycket. Det är inte som så att jag måste ha bikinibrudar och biljakter för att en film ska vara bra. Av och till kan jag uppskatta filmer som är lite långsamma där det inte händer så värst mycket. Problemet med Minnen av igår är att jag klickar aldrig med Taeko och därav bryr jag mig inte så värst mycket. En anledning kan vara att hon i mina ögon är för ung (27 år) och har enligt mig större delen av livet kvar att göra sin val.

Det som gör filmen värd att trots att se är de snygga animationerna. Skuggor och speglingar i regnvåt asfalt var riktigt snyggt gjort och den Japanska landsbygden filtrerad genom Studio Ghibli är en fröjd för ögat men annars fanns det inte mycket för mig att hämta. Filmjäveln är även riktigt lång så jag fick ta den i två sittningar för att överhuvudtaget orka med den.

Regi: Isao Takahata

Betyg: 3/10

Fantasy Island (2020 USA)

En grupp människor har vunnit en tävling där priset är en vistelse på Fantasy island. Ön har förmågan att infria drömmarna hos de som besöker ön. Klart att de alla är förväntansfulla för att få sina drömmar besannade, en vill få en ny chans till att tacka ja till ett frieri, en annan vill träffa sin far igen och filmens två comic relief vill naturligtvis uppleva ett party med lättklädda kvinnor och män (vi lever i 2020). Allt verkar gå som smort men efter en stund i drömmarnas värld börjar dessa förändras till det sämre och det verkar som att någon eller något vill turisterna illa.

Filmen Fantasy island baserar sig på tv-serien med samma namn, tror den gick någon gång på 80-talet och det är en ganska intressant koncept. Jag har inte sett serien men vet att den forna Bondskurken Hervé Villechaize återfanns i rollistan. Bolaget som producerat filmen är Blumhouse som brukar hålla en relativt hög ribba inom genren med titlar som t.ex Happy Death Day 2U eller varför inte Hush? Jag hade mao en viss tillförsikt innan jag såg filmen.

Det blev dock dock pannkaka av hela smeten. Storyn är som sagt intressant men filmen har svårt att bestämma sig för om den ska vara skräck eller fantasy eller något annat – vet inte vad. Det är en film som bygger på bra en ide som man inte klarat av att förvalta. Resultatet blir en ointressant soppa men sand, palmer och bikinibrudar eller killar i små badbyxor om man föredrar det gör att det åtminstone inte svider i ögonen.

Regi: Jeff Wadlow

Betyg: 3/10

Hair (1979 USA)

När detta årliga tema realiserades anade jag att dagen skulle komma när jag blev tvungen att bita i det sura äpplet. Jag talar naturligtvis om musikalfilmernas Die hard, Hair, med andra ord en film som ”alla” gillar men inte jag.

Filmen bygger på en scenuppsättning som sattes upp 1967 men vad jag förstår har man ändrat en hel del på storyn tom så mycket att de som skapade musikalen anser att den inte filmats än. Hair utspelar sig i slutet av 60-talet under brinnande Vietnamkrig. Claude (John Savage) ska rycka in och tillbringar några dagar i N.Y.C. Där stiftar han bekantskap med ett gäng hippies som leds av den karismatiske Berger (Treat Williams i hisklig frisyr som påminner om en björnskinnsmössa som tappat kontrollen). Claude slår sig i slang med gänget och blir till på köpet störtförälskad i överklasstjejen Sheila (Beverly D’Angelo). Berger och hans gäng jobbar på att de två ska bli ett par och under tiden sjunger man, knarkar, tigger och dansar.

Tre saker kan jag ge filmen: Den har tre bra låtar, koreografin är väl genomförd (speciellt om jämför med måndagens film) samt att man har bra skådisar sedan är det stopp. Det är en ganska seg historia och resten av sångerna är relativt tjatiga. Värre är att jag kan inte finna någon som helst sympati för rollfigurerna. Berger och hans gäng är som bekant hippies och varför just denna subkultur blivit så omkramad begriper jag inte. Ok ”peace love and understanding” är ju ett fint budskap men varför tolkas det som att man ska driva runt och knarka dagarna i ända? Enligt Berger och hans anhang är det helt ok att parasitera på samhället. Redan i filmens början tigger de pengar av hederligt folk och när det svider till springer Berger hem till mamma och ber om pengar. Deras livssyn verkar vara att bara glida runt och kräva att andra ska stå för deras uppehälle. Att det i verkligheten inte var så mycket peace love and understanding är en annan historia. Nej det är ingen ordning och reda på dessa individer som borde klippa sig och skaffa jobb.

Vart regissören Formans sympatier ligger råder det ingen tvekan om vilket gör att filmen blir svårsmält för mig då jag inte tål filmens ”hjältar” (samma problem har jag med Die hard där jag hejar på Hans Gruber då John McClaine är en jobbig jävel).  Filmen slutar iofs med att slynglarna och i synnerhet  Berger får sig en dyrköpt läxa och inser att livet inte är en dans på rosor så en viss sensmoral finns det trots allt.

Så nu var det gjort och jag kan lägga detta hippiespektakel till handlingarna för gott.

Sofia har säkert en roligare film att berätta om

Regi: Milos Forman

Betyg: 3/10

The Bye Bye Man ( 2017 USA )

Jag hade hört att denna skräckis skulle vara riktigt usel så när den dök upp Netflix kunde jag i sedvanlig ordning inte hålla fingrarna i styr utan var tvungen att kasta bort lite tid som jag kunnat lägga på viktigare saker.

Paret Elliot och Sasha flyttar in i ett hus tillsammans med en kompis. Sasha bjuder in en spiritist som ska rena huset i en ritual men något går fel och man råkar bjuda in något ondskefullt väsen, oklart vad. Demon? Spöke? Hur som helst väsendet som går under namnet The Bye Bye man gör tillvaron sur för de tre inneboende som gör sitt bästa för att lösa mysteriet.

Ok såååå dålig var inte filmen men den var långt ifrån bra. Intrigen är helt ok  men filmen lyfter aldrig riktigt, det känns som att den mest står och stampar på samma ställe. Figuren Bye Bye man är ganska intressant trots det något korkade namnet men man jag känner att man kunnat göra mer av historien. Värre är nog att man lyckats med konststycket att hitta tre makalöst dåliga skådisar i huvudrollerna. De är inte dåliga på ett The Room  vis vilket är synd för då hade filmen åtminstone varit underhållande. De är bara U-S-L-A och inget annat. Detta tillsammans med den något tröga handlingen gör att jag aldrig kommer in i filmen som blir till en intetsägande historia. Största mysteriet är dock hur man lyckades få med både Faye Dunaway och Carrie-Anne Moss i små roller men de tänkte kanske ”pengar som pengar”. Vad vet en enkel själ som jag hur dessa stjärnor resonerar.

Regi: Stacy Title

Betyg: 3/10