A Clockwork orange (1971 Storbr)

clockfeb11Efter att ha läst Pojken med de stora ögonen blev jag sugen på att spana in en film eller två av regissören Kubrick. Valet föll på en film som jag gillade när det begav sig ( tidigt 80-tal) nämligen A Clockwork orange. Filmen (och boken) utspelar sig i en obestämd men inte alltför avlägsen framtid. Huvudpersonen är den unge mannen Alex som tillsammans med sina kompisar begår diverse brott. En dag går Alex för långt och hamnar i fängelse. Efter en tid får han ett erbjudande om att få släppas fri om han frivilligt går med på en alternativ behandling. Alex tar chansen men inser inte att det rör sig om en avancerad hjärntvätt som gör att han är helt oförmögen att ta till våld. När behandlingen är avslutad släpps Alex ut i ett samhälle han är synnerligen illa rustad att möta.

Vi kan väl börja med det som är bra: Musiken är bra och står sig än i dag. Filmens öppningsscen med Alex i närbild och en kamera som panorerar ut är otroligt snygg. En fantastisk öppningsscen. Kubrick har lyckats väl med miljöerna även om framtiden är lite väl 60-tals plastig för att kännas tidlös. Slutligen är det en film med en intressant historia som man kan diskutera i timmar om. Frågor som straff, fri vilja och moral kan ältas i det oändliga med utgångspunkt från filmen. Sedan var det slut på det roliga bortsett från att David Prowse är med i en liten roll – kul att få se honom utan Darth Vader outfiten.

Kubricks medvetna val av personregi är helt obegripligt. Alla spelar över så till den milda grad att det trots våld och elände blir mer buskis än allvar. Folk skriker och gapar, rullar med ögonen, talar tillgjort och mitt intryck är att Kubrick inte vill att man ska ta filmen på allvar. Jag kan då omöjligen göra detta då alla spelar över och jag undrar varför? Tänker sig Kubricks  att alla beter sig som Dramatenskådisar i framtiden? Jag vet inte men resultatet av detta blir att vad som kunnat bli en riktigt bra och intressant film blir bara buskis, om än snygg och välgjord, och inget annat.

Regi: Stanley Kubrick

Betyg: 3/10

Annonser

Dracula (1992 USA)

dracula-posterDracula hamnade på en hel del listor när filmspanarna listade årets bästa filmer 1992. Mitt minne av filmen var att den hade en touch av kalkon över sig. Då det var ett tag sedan jag såg filmen och sporrad av bloggkollegornas hyllningar tyckte jag nog att rullen förtjänade en chans till. Ett ganska så korkat beslut.

Storyn torde vara ganska så välbekant för de flesta: Advokaten Jonathan Harker åker till Transsylvanien där han ska hjälpa en greve vid namn Dracula i fastighetsaffären. Greven är sugen (både bildligt och bokstavligt) på att åka till London och vill köpa flera hus i staden. Dracula är en vampyr och om inte det vore illa nog blir greven förälskad i Harkers fästmö Mina då hon är en inkarnation av hans fru som dog för ett antal sekler sedan (en händelse som f.ö gjorde att Dracula blev vampyr, oklart hur). Greven låser in fästmannen med tre sexiga vampyrbruttor (b.la Monica Bellucci) och drar till London för att snärja Mina med exotisk brytning och färgade glasögon.

Scenografin otroligt snygg och filmen är en fest för både ögat och örat om man gillar kitsch, bombastisk musik, och kulisser.  Det svulstigt både i scenografi och skådespeleri. Den första svulstigheten har jag inga större problem med. Det är lite kul att se folk springa runt i klänningar som innehåller mer tyg än en mindre textilaffär. Det är däremot inte lika kul att se en hel hop skådisar bete sig som Jan Malmsjö på speed med Sir Anthony i täten. Dracula är en väldigt teatral film som använder stora, nej gigantiska gester.  Jag kan tro att filmen står eller faller med om man köper dessa gester eller inte. Om filmen varit en parodi hade det nog kunnat bli ganska roligt, nu blir det bara konstigt och det formligen myllrar av kluckande kalkoner i filmen. Chefskalkonen är naturligtvis Sir Anthony som definitivt skulle platsa på en tio i topp lista över filmhistoriens sämsta skådespelarinsatser.

Då Coppola verkar ha tagit sin historia mycket seriöst och gjort mer av en romantisk dramarulle än en skräckfilm blir ingångsläget för mig annorlunda. Då den trots sina yviga gester verkar vara seriöst gjord måste jag också försöka ta karaktärerna och deras agerande seriöst. Hur mycket jag än försöker går det inte. Filmen totalhavererar pg.a Coppolas personregi och påminner i sina stunder om en mycket påkostad skolpjäs. Vill man se en Sir Anthony frifräsa utan några som helt hämningar är detta filmen man ska välja.

Jag kan förstå att man kan bländas av alla kreationer och kulisser och därmed falla för filmen då den är originell. Men bra? Inte i min bok.

Regi: Francis Ford Coppola

Betyg: 3/10

Sacrifice (2016 Irland)

Efter ett missfall flyttar Tora med sin man Duncan till dennes hemort som ligger på Shetlandsöarna. Tanken är att de ska adoptera ett barn och finna lugn och ro i sina liv. Tora får jobb på sjukhuset och allt är frid och fröjd tills den dag hon hittar ett lik begravt på tomten. Trots att liket visar tydliga spår av att ha mördats är polisen är märkligt ovillig att utforska fyndet då man menar att det rör sig om ett flera hundra år gammalt mosslik. Tora nöjer sig inte med detta och likt Kitty drar hon igång en egen utredning för att lösa gåtan.

Det börjar bra men sedan blir det allt dummare ju längre berättelsen fortgår. Ok jag begriper att det inte hade blivit någon film om Kitty Tora hade nöjt sig med polisen förklaring men hon är irriterande nyfiken ja nästan manisk i jakten på sanningen. Det blir också lite konstigt då gåtan med liket redan fått en vettig förklaring (mosslik) som Tora vägrar att acceptera. Hon är också en baddare på att snubbla över ledtrådar och hittar saker till både höger och vänster. Hela storyn känns helt enkelt för tillrättalagd. När sedan plotten uppdagas (för naturligtvis har Tora rätt i att det lurar ugglor i mossen) är det så dumt att jag nästan kastar in handduken. Skurkarna är också så otroligt korkade att de i stort sett bjuder på att åka dit. Filmens plus är väl miljöerna, stämningen och en del av skådisarna som är helt ok men inte så mycket mer är det inte.

Regi: Peter A. Dowling

betyg: 3/10

The Guardians (2017 Ryssland)

The Guardians i dagens film är inte väktare av vår galax utan har ett uppdrag i ett något mindre format nämligen att skydda Ryssland mot inre och yttre faror. Under kalla kriget utförde regeringen experiment på vanligt folk och har genom dessa skapat en grupp superhjältar med olika krafter. När ledaren för projektet professor Kuratov dyker upp och börjar erövra Ryssland med en klonarme kallar man in The Guardians för att bekämpa professorn.

Filmen kostade 380 000 000 rubel, det låter kanske som en stor summa men omräknat i dollar blir det ca 5 miljoner vilket är en mer begriplig summa om man tänker på en del av filmens effekter. Då vi de senaste åren blivit bortskämda med allsköns superhjältefilmer har man skaffat sig en viss måttstock på kvalitet. Med denna måttstock måste jag nog tyvärr konstatera att The Guardians ligger avsevärt närmare filmbolaget Asylum än Marvel. Det skulle man kunna ha haft överseende med om storyn och skådespeleriet varit bra men det är det tyvärr inte.

Storyn har man sett förut så bortsett från att folk talar ryska och att det är Moskva som förvandlas till ruiner är det inget nytt. Skådisarna ser iofs coola ut och det är väl just dräkterna och de olika krafterna som funkar bäst i filmen. Man har dock glömt bort att ge de olika karaktärerna någon personlighet och de är inte mer levande än dockor.  Manuset är hafsigt och stressat och det känns som att man liksom vill bli av med filmen. Sorgligt nog är det bara att konstatera att det bästa med filmen var trailern som kom för något år sedan. Till syvende och sist är det trots en hel del kackiga effekter actionscenerna som skänker denna rulle viss behållning för vare sig man vill eller inte är det ganska coolt med en björnman som står och skjuter med en jättekulspruta.

Regi: Sarik Andreasyan

Betyg: 3/10

 

Operações Especiais (2015 Brasilien)

Francis har tröttnat på sitt jobb som receptionist. När hon för reda på att hon kan söka till polishögskolan tar hon chansen. Francis klarar proven med glans och får skrivbordstjänst något som hon trivs bra med då hon inte är speciellt sugen på att riskera livet ute på gatorna. Detta ändras då polisen i Rio sätter ihop en specialstyrka för att rensa omkringliggande städer på banditer och annat löst folk. Francis blir förflyttad till specialstyrkan och hamnar i en avsevärt mindre trevlig situation med kollegor som ser ned på henne då hon är både ny och kvinna. Jobbet blir inte heller lättare av att brottslingarna fullkomligt struntar i om de skjuter vanligt folk eller poliser.

Jag är ganska så förtjust i kriminalfilmer som handlar om polisen på gatan. Är det i ett annat land än USA blir också oftast stämningen lite annorlunda och filmen därmed mer intressant då man inte riktigt vet vad man kan förvänta sig. Tråkigt nog verkar Operações Especiais vara gjord med vänsterhanden. Cleo Pires som spelar Frances är iofs snygg men det betyder inte att hon är en bra skådis även om hon gjort en hel del roller tidigare. Manuset är hafsigt och historien får aldrig någon riktig styrfart. Man missar också helt helt att etablera filmens karaktärer som inte blir mer än pratande pappfigurer.

Något som kan ha med saken att göra är att jag räknade till 13 olika filmbolag som var involverade i filmen. Det tog himla lång tid innan själva filmen startade då alla bolag skulle presenteras med varsin logga eller vinjett. Kanske var det som så att det var alldeles för många kockar till denna soppa. Ett plus är väl att filmen trots allt aldrig blev tråkig och att den innehöll en sanslöst dålig kärleksscen där skämskudden fick tas fram. Alltid något.

Regi: Tomas Portella

Betyg: 3/10

Cheerleader camp (1988 USA)

cheerleader_camp_dvd_coverCheerleader camp eller Bloody pom poms som är filmens alternativa titel är en gammal hederlig C-slasher där man rafsat ihop ett gäng ”skådisar” och låtit kameran gå i förhoppning att tjäna en slant.

Mitt ute i skogen ligger Camp Hurrah där en cheerleadertävling ska hållas. I berättelsens centrum står cheerleadern Alison och hennes lag. Det är ett konfliktfyllt lag som anländer till tävlingen då Alison anser att hennes pojkvän Brent, som även är lagets tränare, kastar lite väl lystna blickar på övriga deltagare. Detta stämmer för Brent känner sig frustrerad då Alison inte ”släpper till”. Det finns gott om medtävlare och lagkamrater som villigt ställer upp på Brents inviter. När sedan folk börjar försvinna anar ingen ugglor i mossen. Vi tittare vet däremot att en mördare härjar på Camp Hurrah frågan är bara vem och det finns många att misstänka. Den svartsjuka Alison, den alkoholiserade vaktmästaren, den halvgalna Miss Tipton som driver lägret eller varför inte lagets mobbade maskot Cory?

Det som brukar skilja en bra från en dålig slasher är jaktmomentet. Det blir inte speciellt spännande att få se folk vandra ut ensamma i naturen för att en kniv i kraniet. Det blir ärligt talat ganska så enahanda i längden. Om däremot offret jagas så blir det med ens lite spänning. I Cheerleader camp lyser all spänning med sin frånvaro men å andra sidan bjuds det på konstiga rollfigurer, tafflig dialog och ett mediokert manus så filmen blir trots allt lite underhållande. På pluskontot ligger också att en del av morden är åtminstone lite ambitiösa. När jag kollade igenom rollistan var det två namn som stack ut:  Betsy Russell och Teri Weigel. Den förstnämnda är nog mest känd som frun till Jigsaw i Saw filmerna den sistnämnda gick tydligen vidare i karriären och gjorde filmer som Girls Home Alone 11 och Talk Dirty to Me 14 men det är en annan historia.

Förhoppningsvis har Fiffi och Sofia sett mer rafflande filmer.

Regi: John Quinn

Betyg: 3/10

Road house (1989 USA)

01-road-house-frontMan behöver inte veta så mycket om den här filmen mer än att det handlar om Patrick Swayze som jobbar som utkastare. Det är en smått sinnesförvirrad mix av slagsmål, kvinnobröst, musik och märkliga repliker. nedan listar jag bara ett litet axplock på vad Road house bjuder sina tittare på:

En inoljad Swayze som utför tai-chi (?) i motljus.

Kelly Lynch som blir påsatt mot en skrovlig tegelvägg av ovan nämnda Swayze. Det måste ha gjort ont.

Sam Elliott som spelar den legendariske utkastaren Wade Garrett. En legend jag starkt tvivlar på då karln mest ser ut, talar och rör sig som en parkbänkssystembolagskund.

Kvinnor som börjar strippa utan någon större anledning.

En skurk spelad av Ben Gazzara som ger mest intryck av att vara en argsint revisor.

Revisorns underhuggare som har ett påklistrat vansinnesskratt och droppar repliker som  ”I used to fuck guys like you in prison.”

Egentligen finns det mycket mer att säga om denna film som spelar i samma liga som Graduation day eller varför inte Slugs men jag nöjer mig med ovan nämda exempel. Road house är klart sevärd i all sin uselhet för det är 1:45 ren och skär underhållning. Tilläggas bör att filmen blev en stor hit när det begav sig och spelade in 30 miljoner dollar vad det säger om mänskligheten eller för den del mig överlåter jag åt andra att döma.

Regi: Rowdy Herrington

Betyg: 3/10

 

Star trek beyond (2016 USA)

star-trek-beyond-will-premier-at-san-diego-comic-con-and-here-are-the-details”Space: the final frontier. These are the voyages of the starship Enterprise. Its five-year mission: to explore strange new worlds, to seek out new life and new civilizations, to boldly go where no man has gone before.”

Både Kirk och Spock funderar på att byta jobb. Kirk finner det trist att åka runt i rymden och Spock känner att han har vissa förpliktelser mot Vulcanerna. De hinner inte våndas länge över dessa framtida beslut då ett räddningsuppdrag tarvar deras uppmärksamhet. Ett rymdskepp har kraschat på en avlägsen planet och Enterprise far dit för att undsätta den strandsatta besättningen. Rutinuppdraget förvandlas dock snabbt till en kamp på liv och död mot Idris Elba iförd en latexmask.

Av den slogan som en gång i tiden inledde tv-serien finns inte mycket kvar. Filmen känns inte speciellt modig i sitt utförande utan harvar på med säkra kort och även om man hävdar att man åker till platser dit ingen människa tidigare åkt så känns Enterprise resor ungefär lika spännande som att stega in på en McDonalds restaurang man aldrig tidigare besökt. Nytt men ändå välbekant.

Det är samma gamla oneliners, explosioner, pang pang, motorcykelåkning och i rymdvarelser som ser ut som sminkteamet gjort en raid in på Buttericks överskottslager för att rafsa åt sig lite halloweenmasker. Hur gärna filmskaparna än vill så lyfter aldrig berättelsen.  Jag sitter i stort sett hela filmen och väntar på att den ska starta och s.a.s komma igång, vilket aldrig sker. Naturligtvis händer det massa saker på vita duken men det blir vare sig spännande eller intressant . När halva filmen gått sitter jag mest med 3D glasögonen på trekvart och hoppas på att det snart ska ta slut så jag kan åka hem och se något annat istället.

Filmen har två ljuspunkter. Sofia Boutella som spelar utomjordingen Jaylah. Det är den enda rollfiguren i filmen som har någon som helst tillstymmelse till karaktär. Låten Sabotage av Beastie boys har en framträdande roll i filmens final och det var enda gången min puls ökade en liten aning, men bara lite. Hå hå ja ja.

Regi: Justin Lin

Betyg: 3/10

Soldier (1998 USA)

1998-poster-soldier-1Av någon outgrundlig anledning blev jag sugen på att se om detta sf-fiasko med bla Kurt Russell, Gary Busey och Jason Isaacs, den sistnämnde känd  från Harry Potter filmerna. Filmen totalfloppade när den kom men jag mindes den som åtminstone helt ok. Lite äldre och lite grinigare är mitt omdöme inte riktigt lika snällt.

I en nära framtid utbildar man elitsoldater redan från födseln. Ungarna hjärntvättas och man resar ut de svagare exemplaren under utbildningens gång. Russell spelar veteranen Todd 3465 som blint lyder order. En ny genmanipulerad version av soldater har tränats upp vilket Todds befäl inte uppskattar då de är artificiella (tydligen är hjärntvätt bättre) och i en kukmätarmatch (inte bokstavligen bör påpekas) mellan befälen tvingas Todd kämpa mot en av de nya soldaterna. Han förlorar och liket dumpas på en avlägsen planet som används som galaktisk sopstation. Naturligtvis är inte Todd död och han tas omhand av planetens invånare som naturligtvis lär honom medmänsklighet och annat smått och gott. Utan några vettiga skäl får militären för sig rensa planeten och naturligtvis faller den uppgiften på de nya förbättrade soldaterna och naturligtvis ställer sig Todd på invånarnas sida i konflikten.

Nej det här blev bara för korkat och förvånansvärt tråkigt. Det blir fart och fläkt i finalen men transportsträckan dit känns som en evighet då man lagt ned mycket krut på att visa hur Todd återfår sin medmänsklighet. Det är ganska trist action överlag och känslan av att det hela utspelas in i en studio bland frigolitblock är påtaglig. Soldier är en trist och plastig film som nog inte gör någon glad, dock ska ingen skugga falla på skådisarna som sköter sitt jobb bra.

En intressant notis är att filmen utspelar sig i samma universum som filmen Blade runner då det droppas en hel del namn och platser från den filmen men Soldier blir inte bättre för det.

Regi: Paul W.S. Anderson

Betyg: 3/10

Zero dark thirty (2012 USA)

Zero_Dark_Thirty_19Sist ut i detta lilla helgtema är den inte helt okända filmen Zero dark thirty. Filmen handlar kort och gott om jakten på Usama bin Ladin. Säga vad man vill om denne hemska man men med relativt små medel lyckades han skrämma slag på hela världen, urholka demokratin i de flesta västländer samt genom sina handlingar indirekt starta en massa krig vars kostnad i lidande och pengar troligen översteg hans vildaste fantasier.

Zero dark thirty har hyllats närapå unisont (även om viss kritik har riktats mot filmen) så jag ska erkänna att jag hade vissa förväntningar och som oftast kom de naturligtvis på skam. Det är en välgjord film med många bra skådisar i små och stora roller men lika välgjord som filmen är lita trist är den.

I två och en halv timme får jag se folk som pratar, tittar på kartor, spanar på misstänkta araber pratar lite till, kollar på fler kartor, pratar i walkie-talkie, snackar i militära termer med ord som innehåller massa siffror och versaler, kollar på fler kartor, har möten och konferenser där man (suprise) pratar. När man efter två timmar har pratat klart genomför man en attack mot Ladins näste och huvudpersonen Maya som lett attacken gråter en skvätt. Jag däremot pustar ut över att filmen är slut och undrar om USA:s taktik är att tala terroristerna till döds.

Vad Jojjenito tycker om filmen kan ni läsa här.

Regi: Kathryn Bigelow

Betyg 3/10

Så var detta tema slut. Jag vill tacka Jojjenito då han fått mig att se några filmer som jag troligtvis aldrig skulle glott på. Resultatet blev blandat och åtminstone en av filmerna var bra – inte så pjåkigt. Om jag blivit omvänd? Knappast. Jag återgår nog till faktaböcker när det rör denna konfliktladdade del av världen men ingen kan påstå att jag åtminstone inte gjort ett försök.

The Best little whorehouse in Texas (1982 USA)

20004I över 100 år har bordellen The Chicken ranch fått sköta sina affärer i fred men förändringarnas vindar börjar blåsa. Konsumentreportern Melvin P. Thorpe startar ett korståg mot denna omoraliska inrättning och piskar upp en mediestorm i delstaten för att stänga etablissemanget. Den lokala sheriffen Ed Earl som är tillsammans med bordellmamman Miss Mona tas på sängen och gör allt i sin makt för att hindra att The Chicken ranch stängs.

Dagens film är en s.k BOATS men om det sedan var så mycket sång och dans när det begav sig förtäljer inte historien. För att uppskatta dagens film måste man tycka att följande påståenden är helt ok (vilket tydligen amerikanerna tyckte då filmen spelade in 70 miljoner dollar och är 80 talets mest framgångsrika musikal i USA).

Att en bordell är en samhällsnyttig institution då män kan åka dit istället för besvära sina fruar med sex.

Att vara prostituerad och sära på benen glatt till allt från tonårspojkar till feta män med överkammad flint är ett roligt jobb.

Att prostitution håller våldtäktssiffrorna nere (påstås i filmen)

Att det är jätteroligt att folk hela tiden talar i liknelser typ:  Oh, Fred, you mean to tell me you don’t think the cows don’t appreciate the time off when a bull goes over to another pasture? eller Be like putting two bowling balls in a marble bag!

Att Dolly Parton är en bra skådis.

Jag gör inget av ovanstående men det blir inget bottenbetyg då Dom DeLuise som spelar Melvin P. Thorpe är otroligt underhållande och filmen innehåller några bra låtar, märk väl att Dolly Parton inte står för någon av de insatserna. I filmens final sjunger hon I will always love you med ett vibrato som får mig att rysa av obehag.

Sofia skriver däremot om en av mina favoritmusikaler. Hoppas bara hon gillar den.

Regi: Colin Higgins

Betyg: 3/10

Unnatural (2015 USA)

Unnatural_2015_7020587För några år sedan gick det en årlig skräckfilmfestival som hette 8 films to die for. Filmerna var producerade av oberoende bolag och budgeten var kanske inte alltid så stor. Resultaten blev väl sisådär men historierna höll ofta ganska hög klass och merparten av filmerna var åtminstone intressanta för stunden. Efter en tids uppehåll dök festivalen upp på nytt förra hösten med åtta filmer som åtminstone på pappret verkade sevärda.

Filmen Unnatural tar avstamp i klimatkrisen. Det är inte obekant att isarna smälter och att ett antal olika djurarter kommer dö ut. Ett företag som sysslar med genforskning experimenterar på arktiska djur för att ändra deras dna så de kommer överleva den kommande/pågående katastrofen. Av oklar anledning har man valt isbjörnen som försöksdjur (jag tycker nog att det borde finnas fogligare djur att studera) och naturligtvis rymmer forskningsexemplaret som nu är både större och blodtörstigare än ursprungsdjuret. Hur detta skulle förbättra djurets chanser att överleva och om det är en bra affär för ett företag att skapa vandrande människoätare överlämnar jag till de som vill gräva ned sig i detaljer. Isbjörnen får korn på ett gäng fotomodeller som har flugits upp till Alaska för att fota bikinibilder mitt i vintern, även denna logiska kullerbytta överlämnar jag med varm hand till andra tittare att reda ut. Resultatet blir skrik och spring i snö med bikinis.

En s.k creature feature uppskattas alltid men den här filmen var kanske inte festivalens flaggskepp (får jag hoppas då jag har sju filmer kvar att se). Det filmen faller på är ett manus som helt saknar både sans och vett samt att en del av skådisarna är så usla att det är en befrielse för mig när de blir björnföda. Det finns trots allt en och annan kvalitetsskådis bla James Remar, Graham Greene och Ray Wise men de får kämpa i motvind. De två sistnämnda har på köpet alldeles för lite speltid. Även Sherilyn Fenn är med i filmen men där sitter jag nog mest och funderar över om hennes utseende beror på misslyckade plastikoperationer eller att åldern har tagit ut sin rätt.

Unnatural är inte någon bra film men den lyckas åtminstone med att vara underhållande i all sin kackighet och blir aldrig tråkig – alltid något.

Regi: Hank Braxtan

Betyg: 3/10

Jeruzalem (2015 Israel)

MV5BMTc2MjU2ODY3M15BMl5BanBnXkFtZTgwMTg5OTc3NTE@._V1__SX1857_SY903_Två amerikanskor, Rachel och Sarah har planerat att dra till Tel Aviv. När de träffar den unge antropologen Kevin på flyget bestämmer de sig hastigt för att hänga med honom till Jerusalem. I den heliga staden går livet på halvfart då det är den judiska högtiden Yom kippur, förlåtelsens högtid. Oturligt nog för Rachel och co är inte Gud speciellt förlåtande då han väljer att öppna portarna till underjorden som spyr ut massa oknytt som ska rensa upp bland syndarna. I stället för disko och paraplydrinkar i Tel Aviv blir det en flykt för livet när man försöker ta sig ut ur den hemsökta staden.

Om detta hade varit en vanlig spelfilm hade Jeruzalem troligtvis varit en riktigt rafflande historia men nu har man av outgrundlig anledning valt att göra den till en f/f film och då på ett osedvanligt krystat vis. Rachel har nämligen fått ett par hightech glasögon (google glasögon?) av sin pappa som hon har på sig och de filmar allt och funkar ungefär som att man skulle ha en i-phone intryckt i ögat. Krystat och trist och denna åsikt kommer från en man som vanligtvis inte har några större problem med s.k f/f filmer.

Jeruzalem följer f/f dramaturgin. Först ska tekniken som förklarar varför allt filmas live introduceras på detta följer en presentation av huvudpersonerna. Sedan är det dags för halvtimmen där det inte händer så mycket men man anar att det lurar ugglor i mossen. Detta moment följs av att nämnda ugglor gör entré och filmen tar fart för att avslutas med en sisådär tjugominuters flås och spring mao inget nytt under solen. Jag hävdar dock bestämt att det hade varit en bra film om den filmats normalt så man haft en chans till att bygga upp dramaturgin bättre. Jeruzalem passar helt enkelt inte att vara en f/f film. Däremot var två saker intressanta.

Filmen är israelisk och är den tredje jag ser från detta konfliktfyllda land. Det lustiga är att i de filmer jag sett har konflikten som existerar berörts men då behandlats med oväntad eftertanke och förståelse. Det är kanske fjantigt att påpeka men jag får trots allt en strimma av hopp då man faktiskt anstränger sig i filmens fiktiva värld att försöka visa att samförstånd och förståelse existerar. Det värmer lite för det hade varit lätt att skildra ena eller andra sidan som osympatiska stollar. Hollywood någon?

Personligen har jag aldrig varit speciellt intresserad av att åka till Jerusalem av flera skäl. Dels finner jag det inte så trevligt att åka till ett land där det kryllar av militärer i vart och vartannat gathörn. Jag hyser också en misstanke om att jag skulle drabbas av Jerusalemsyndromet och tror inte att min fru skulle uppskatta att få jaga rätt på mig medans jag invirad i hotellets lakan ska frälsa världen (fast jag ska erkänna att det hade varit roligt att ha episoden på film). Efter att ha sett dagens mediokra rulle blev jag mot all förmodan lite småsugen att dra till denna stad för det var trots allt riktigt fina bilder och vyer över Jerusalem.

Regi: Doron Paz, Yoav Paz

Betyg: 3/10

The Last witch hunter (2015 USA)

the-last-whichI väntan på F&F 8 väljer Vin Diesel här att spela en häxjägare som levt i 800 år. Han fungerar som en sorts polis och ser till att trollpackor och magiker håller sig i skinnet. Att Kaulder som Diesels rollfigur heter är så gammal beror på en förbannelse han fick i samband med att han dödade en häxa som låg bakom digerdöden. Naturligtvis är inte häxan död utan har bidat sin tid och är nu tillbaka för att se till att avsluta sitt arbete.

Ja vad ska man säga? Bra vart det i alla fall inte men relativt roande av och till. Överanvändande av CGI i kombination med underpresterande skådisar kan trots allt vara lite underhållande. Kaulder är tydligen baserad på en rollfigur som Vin Diesel skapat under sitt trägna spelande av Dungeons & Dragons. Tydligen gillade skådisen sin sagofigur såpass mycket att han tyckte figuren var värd en film för 90 miljoner dollar.

Egentligen är det inget större fel på filmen om man nu köper häxor och annat oknytt men den känns amatörmässigt gjord på manussidan och skådisarna verkar inte alls bekväma i sina roller. Michael Caine och Elijah Wood dyker upp som präster och Rose Leslie spelar en häxa som (suprise) visar sig ha hjärtat på rätta stället samt är i behov att räddas av Vin Diesel. Den sistnämnde är inte någon bra skådis men han har i alla fall en viss pondus och klarar sig därför oftast med äran i behåll men smak för att välja bra filmer han verkligen inte.

Regi: Breck Eisner

Betyg: 3/10