Godzilla: King of monsters (2019 USA)

Många och stora monster, en handling som har ett lika stort djup som en vattenpöl och inte så mycket mer. Detta sammanfattar min åsikt om senaste filmen om Godzilla. Den här gången är det några ekoterrorister som väcker upp en himla massa monster runt om i världen. Monstren gör vad de brukar göra i filmer av detta slag nämligen att  göra slarvsylta av infrastrukturen. Turligt nog står Godzilla på mänskligheten sida och tar upp kampen.

Byggnader rasar, folk skriker och jag bryr mig inte ett dyft om mänsklighetens överlevnad. Skillnaden mot Skull island som kom häromåret är markant. Där brydde jag mig om människorna i filmen och hur det skulle gå för samtliga inblandade. Monster stora som skyskrapor kräver lite mer finlir än bara raserade städer för att bli spännande. Har man sett ett hus kollapsa har man sett alla. Det känns hemskt att säga men Godzillafilmen från 1998 är fortfarande den bästa vilket säger ganska mycket om kvalitén på 2000 talets rullar om jätteödlan. Tillägger att jag inte sett några japanska filmer om den radioaktiva ödlan i vuxen ålder. De kanske är bättre?

Regi: Michael Dougherty

Betyg: 3/10

The Way of the dragon (1972 Hong Kong)

När restaurangägaren Chen Ching-hua får problem med en gangsterliga som vill ta över hennes etablissemang i Rom ber hon sin farbror i Hong Kong om hjälp. Farbrodern kan inte komma själv men skickar sin son Tang Lung för att hjälpa henne. Då Tang Lung kan det här med karate ordnas situationen till en början upp. Lung tränar upp kökspersonalen och visar gangsterbossen vart skåpet ska stå. Men det är bara lugnet före stormen då gangsterbossen skickar efter en amerikansk kampsportsmästare för att göra processen kort med den besvärlige Lung.

Jag har aldrig tidigare sett en rulle med Bruce Lee och tyckte det var på tiden. Lee har själv skrivit historien och regisserat. Jag inser snabbt att Lee nog var bättre på kampsport än manusskrivande och regi då slutresultatet blev en halvdan och småtråkig buskis men med bra fightingscener.

Jag trodde att Lee brukade spela en tuffing men här verkar han stundtals var smått förståndshandikappad och var överlag en ganska så irriterande figur. Fighterna är bra och finalen mellan Lee och Chuck Norris på Colosseum är tom lite pulshöjande däremot är utfyllnaderna mellan fighterna både trista och larviga. Nu gillar jag iofs Stephen Chows filmer som går lite i samma stil men skillnaden mellan hans filmer och The Way of the dragon är väl att Chow vet vad han gör medan Lee bara är bra på en sak nämligen kampsport och inget mer.

Regi: Bruce Lee

Betyg: 3/10

Tre sekunder (2019 Storbr)

The Cure släppte plattan Wild mood swings för några år sedan. Namnet på den skivan beskriver mina känslor om denna film ganska så väl: Glädje – förväntan- förvirring – irritation och slutligen förtvivlan.

Irriterande nog missade/hann jag inte med rullen när den gick upp på biograferna vilket grämde mig en aning. Men lyckan log mot mig då den konstigt nog dök upp igen på Filmstaden i Karlstad och naturligtvis bokade jag snabbt en biljett för filmer med kubanskan Ana de Armas vill jag inte missa. Men säg den lycka som varar, i det här fallet ca trettio minuter in i filmen…..

Tre sekunder (The Informer) har en hel del som talar för sig: En handling som verkar vara bra och ett batteri med kompetenta skådisar b.la Joel Kinnaman, Rosamund Pike, Clive Owen och Ana de Armas. Bit för bit trasades mina förhoppningar och förväntningar sönder i biomörkret. Storyn om en tjallare som måste utföra ett sista riskfyllt uppdrag i fängelset innan han blir fri är bra men utförandet är alldeles för hafsigt framfört. Det känns som man haft material till en miniserie på en si så där tre fyra delar och sedan komprimerat detta till en långfilm på knappt två timmar. Ingen av rollfigurerna har en chans att sätta sig, de blir bara tomma karaktärer som blixtrar förbi på duken och jag bryr mig inte ett skvatt om hur det går för dem.

Personregin är bedrövlig och det verkar som att regissören Andrea Di Stefano gett skådisarna instruktionen att de ska hålla sig till en känsla filmen igenom.  Kinnaman ser sammanbiten ut, Owen är butter, Pike kvalfylld, värst i sällskapet är Armas som gör en Liv Ullman (utan huckle). Efter ett tag har det gått så långt att Armas väcker en irritation hos mig så fort hennes nuna dyker upp på vita duken speciellt då jag vet att hon kan skådespela och jag lägger hela skulden på en uppenbarligen inkompetent regissör som inte kan ge sina skådisar en vettig regi. Att Armas har en frisyr som man inte ens önskar sin värsta fiende gör inte saken bättre (håret borde banne mig listas som birollsinnehavare) och jag hoppas den hårstylisten inte får sätta sin fot i en filmstudio i framtiden. Det var med lätta steg jag gick in på biografen men det var en slagen man som stapplade ut.

Regi: Andrea Di Stefano

Betyg: 3/10

 

Zombieland: Double tap (2019 USA)

När den första filmen kom för ganska så precis tio år sedan gav den ett fräscht intryck. Det var en komedi om en gäng individer som slog sig samman efter en zombieapokalyps. Tio år senare känns konceptet inte lika fräscht längre. Efter en halvtimme har jag tröttnat på alla rollfigurerna, de tillför inget nytt, Woody Harrelson skriker och gapar, Emma Stone är butter och Jesse Eisenberg är …. Jesse Eisenberg. Filmens handling är i det närmaste obefintlig och är inte så mycket att orda om.

Filmen som sådan är egentligen inte dålig, den är ungefär som den första filmen men tvåan visar ganska så tydligt att det räckte med en film, att köra ungefär samma story en gång till är mer än vad både handling, rollfigurer och jag mäktar med. Det tar inte lång stund innan jag inser att jag kommer att ha en tråkig stund i biomörkret trots en massa zombies och ”skämt”. Det enda som lyste upp duken var nytillskottet Madison som spelas av Zoey Deutch. Madison är en makalöst korkad person som gav lite nytt blod i filmen och var nog den enda som förgyllde historien en smula tillsammans med eftertexterna som fick mig att småle lite.

Regi:Ruben Fleischer

Betyg: 3/10

24 Hours to Live (2017 Sydafrika)

Travis Conrad tillbringar sina dagar med att supa tillsammans med sin svärfar Frank och sörja sin döda hustru och barn. Han har tidigare arbetat för ett privat säkerhetsföretag av den lite skummare sorten. När så en f.d arbetskamrat erbjuder honom att ta sig an ett fall mot en oemotståndlig summa har Travis svårt att tacka nej. Uppdraget går inte riktigt så bra som han hade hoppats då Travis blir nedmejad av sin motståndare. Då företaget han jobbar för har sysslat med lite alternativ forskning väcks Travis till liv men har bara 24 timmar kvar att leva – något som passande nog illustreras av ett inopererat digitalt räkneverk som räknar ned tiden till hans slutgiltiga dödsdom.

Travis spelas av Ethan Hawke och svärfadern av den nyligen avlidne Rutger Hauer och nu har jag ungefär nämnt vad som är bra med filmen. 24 hours to live påminner lite om de där extra sunkiga VHS-filmerna man hyrde på 80 och 90 talen i brist på annat. Den är helt enkelt inte speciellt bra. Korkad story som inte engagerar mig ett dyft och filmen är ganska så taffligt gjord men jag kan åtminstone ge filmen lite extra credit att den överraskade mig på slutet och att det var kul att se Liam Cunningham (Lökriddaren) som skurk.

Regi:  Brian Smrz

Betyg: 3/10

The Cannibal club (2018 Brasilien)

Det var handlingen till denna film som lockade mig – högre krav än så har jag inte. Överklassparet Otavio och Gilda har för vana att käka upp sina anställda. När de blir lite sugna på människokött åker mannen ”bort på tjänsteresa” och det tilltänkta offret förförs av frun. mannen är naturligtvis hemma och sätter en yxa i huvudet på den kommande måltiden. Att paret inte är ensamma i sina aktiviteter står klart då de är med i en liten och exklusiv klubb där alla delar intresset för människokött. På en fest råkar dock frun se mer än vad hon borde och paret riskerar nu att själva hamna på menyn,

Med en sådan här handling kan man väl inte misslyckas? Jovisst kan man det – tråkigt nog. Filmen lider av att man aldrig får lära känna huvudpersonerna eller någon av rollfigurerna alla medverkande känns som statister. Det är en själlös film som gör att jag inte kan engagera mig ett dyft i vad som ska hända. Tekniskt sett har inte filmen några brister men det är som att regissören bara tänkt på filmens budskap (en allegori över kapitalismen och klyftor i samhället) och helt missat det här med att levandegöra sin berättelse. Synd för jag anar att detta kunnat bli en riktig höjdare.

Regi: Guto Parente

Betyg: 3/10

Outlaws (2017 Australien)

När det dök upp en bikerfilm från Australien hade jag en hel del förhoppningar då filmer från ”down under” allt som oftast har det där lilla extra som gör att de sticker ut lite från mängden. Det blev väl si och så med de förhoppningarna.

Under tiden som bikergängs ledare har suttit i finkan har hans högra hand Paddo skött ruljansen. Han har tillsammans med sin flickvän Katrina ordnat och styrt med gängets affärer, kanske för bra då ledaren Skink känner av konkurrensen och vill sätta Paddo på plats när han kommer ut från fängelset. Det blir konflikt på en gång mellan de två och saken blir inte lättare då både Skinks och Paddos flickvänner är av lady McBeth kaliber och gör sitt bästa för att hetsa på sina män i den allt mer eskalerande konflikten.

Nej det här var en fattigmans version av Sons of Anarchy. Outlaws eller 1% som den också heter vill vara ett tufft kriminaldrama men når inte fram. Vad det beror på är svårt att sätta fingret på. Skådisarna sköter sig och det är inga större fel på handlingen men jag får en känsla av att man tyckt att det räcker med lite tuffa bikers, lite slagsmål och en shootout så är filmen klar. Tafatt är nog det ord jag söker när jag försöker sammanfatta filmen. Ett halvdant försök inte mer.

Regi: Stephen McCallum

Betyg: 3/10

Disturbia (2007 USA)

När Kale knockar sin spanskalärare under en lektion ställer han till det för sig rejält. Då Disturbia utspelar sig i USA riskerar han fängelse men då hans far nyligen dött i en tragisk olycka är domaren mild och Kale får istället tillbringa sommarlovet i husarrest med hjälp av en fotboja. Det tar inte lång stund innan Kale börjar klättra på väggarna. För att fördriva tiden börjar han spionera på grannarna och favoritobjektet är den nyinflyttade tjejen Ashley. När hon får reda på att Kale stalkat henne blir hon naturligtvis kär i honom (vem skriver dessa manus?) och allt vore frid och fröjd om det inte vore som så att Kale börjar misstänka att hans granne har något fuffens för sig. Kan det vara som så att denne är en seriemördare? Tillsammans med sin kompis Ronnie och flickvännen  börjar man spionera på grannen.

Disturbia är en ungdomligare version av Hitchcocks Fönstret mot gården men den kommer inte på långa vägar i närheten av originalet. Filmen dras med ett par problem. Det främsta är att filmen inte riktigt vet vilket ben den ska stå på thriller eller ungdomskomedi/romans? Det tar alldeles för lång tid innan storyn med grannen får ta plats. Då Kale är en stalker köper jag inte alls romansen mellan honom och Ashley för fem öre. Jag blir istället irriterad på Kale som jag finner vara ganska så osympatisk och lite creepy. Nä detta var en i och för sig lättsmält rulle men den lovar mer än vad den håller. Filmens enda behållning är skådisarna David Morse och Carrie-Anne Moss som spelar Kales mamma respektive granne annars var det tunnsått med ljuspunkter i denna film.

Regi:  D.J. Caruso

Betyg: 3/10

Zen in the Ice rift (2018 Italien)

I en liten italiensk by som ligger i alperna bor Maia som kallas för Zen tillsammans med sin mamma.  Det är ett litet samhälle där alla känner alla på både gott och ont. Zen mobbas av de andra ungdomarna då man anser att hon inte riktigt passar in i mallen hur en tjej ska vara. Hon spelar hockey, klär sig lite annorlunda och ryktet går att Zen är lesbisk. När omgivningen är som den är, är det inte så konstigt att Zen ständigt har taggarna utåt och hamnar i konflikt med sin omgivning. När hon lånar ut sin mammas stuga åt en klasskamrat som vill använda utrymmet för lite mys med sin pojkvän sätter det i gång en kedja av händelser som går överstyr.

Zen in the Ice rift är en film med snygga miljöer, bra skådisar och en handling som skulle kunna vara lätt att engagera sig i. Tyvärr är rullen bedövande tråkig. Filmen är ca 90 minuter lång men kändes som det dubbla. Lååånga scener och en story som utvecklar sig snigelfart gör att  jag sitter i biofåtöljen och kämpar mot sömnen. Jag misstänker att jag nickade till några gånger men tror inte att jag missade något mer än naturscener på de italienska alperna. Jag får känslan att regissören inte riktigt hade material till en hel långfilm utan sett till att dra ut på handlingen och därmed filmens speltid.

Nu är det iofs regissörens debutfilm och jag tror nog att hon kan ha framtiden för sig då Zen in the ice rift är inte en dålig film om man ser till det tekniska och de inblandades prestationer. Det är ett gott hantverk men manuset kunde ha utvecklats då filmen ger intrycket av att vara en utdragen kortfilm som kanske hade passat bättre som en lång kortfilm.

Regi: Margherita Ferri

Betyg: 3/10

The Vanishing (2018 Storbr)

1900 försvann tre fyrvaktare spårlöst från ön Flannan där de arbetade. The Vanishing, alternativt Keepers säger sig ha inspirerats av detta mysterium. Tre män fraktas ut med båt ut till en fyr där de ska jobba i sex veckor.  Det går bra till en början men efter en storm hittar de en låda och en till synes död man vid stranden. Innehållet i lådan kommer att ställa saker på sin spets mellan de tre männen och lådans rättmätiga(?) ägare som snart kommer besöka ön i jakt på låda och saknad besättningsman.

Det här filmen gav mig en sanning och en gåta. Sanningen är att skådisen Gerard Butler är som klippt och skuren till att spela fyrvaktare. Redan i första scenen när Butler uppenbarar sig i helskägg och kappsäck nickar jag och tänker för mig själv ”här har vi en rejäl fyrvaktare som kan sitt jobb”. Gåtan är varför man överhuvudtaget ville göra filmen. Är det ett drama om hur folk kan bli ovänner? Är det en thriller om skumma typer mot fyrvaktare? Är det en film och skuld och moral? Filmen vill kanske vara något av allt ovanstående men lyckas inte med något.

”Jaha så kan det gå” var min tanke när filmen var slut – vare sig mer eller mindre. Jag gillade miljöerna och skådisarna var bra men jag tror nog att jag hellre fördrivit tiden med någon bra dokumentär om fyrvaktarnas vardag för det enda som var intressant i filmen var beskrivningen av deras vardag med att putsa glaset i fyren och fånga krabbor.

Regi: Kristoffer Nyholm

Betyg: 3/10

Cannibal girls (1973 Kanada)

Man kan ställa sig frågan varför man ser filmer som man vet är dåliga. Många gånger blir svaret att man undrar om filmen i fråga verkligen är så dålig som det påstås – och det är den oftast. I mitt fall är det många gånger andra anledningar som lockar till titt. Filmen Gymkata väckte mina tankar över hur man lyckas med att kombinera gymnastik med karate (utmärkt visade det sig). I Slugs vandrade mina funderingar kring området hur saktfärdiga sniglar överhuvudtaget skulle kunna utgöra en fara för allmänheten (det kunde de visst men med viss filmisk kreativitet) och Troll 2 kände jag bara ett oförklarligt behov av att se. Ingen av ovanstående filmer är bra men de ligger kvar avsevärt längre i mitt sinne än en valfri blockbuster. Då kvarstår frågan vad lockade mig till att lägga 90 minuter på rullen Cannibal girls? Som så många gånger blir svaret Fiffi.

I hennes inlägg om filmen var det något i texten som fick mig att fundera. Vad var det för hisklig sminkning skådisen Eugene Levy hade? Varför var det bara kannibaltjejer och inga kannibalkillar? Dessa små saker räckte för att väcka min nyfikenhet och jag kunde inte få själslig ro förrän jag sett filmen.

Naturligtvis var inte filmen bra men Eugene Levys klädsel och sminkning(?) är ett filmhistoriskt kapitel för sig. Även skådisen Ronald Ulrich i rollen som kannibaltjejernas ledare är väl värd att nämna. Han glider runt i filmen på ett överdramatiskt maner där mina tankar vandrar till Kungliga Dramaten och Jarl Kulle. Man bjuds också på härliga frisyrer, 70-tals inredning och annat smått och gott som hör decenniet till. När jag summerar min upplevelse blir det inte så pjåkigt. Jag hade en ganska så trevlig stund tillsammans med dessa blodtörstiga kvinnor och deras överspelande ledare. Men visst jag skulle nog inte rekommendera filmen till någon.

Vad filmen handlar om? Ett par får problem med bilen och hamnar i en håla där de stöter på kannibalkvinnorna som driver ett värdshus. Ungefär något i den stilen.

Regi: Ivan Reitman

Betyg: 3/10

Goat (2016 USA)

Brad börjar på college och vill vara med i samma studentförening som sin storebror Brett. Det blir problem då en elev skadas i en initiationsrit och Brad beskylls för att ha skvallrat om incidenten för skolans ledning.

Goat är en så kallad ”slice of life” film, man dimper ned i en persons liv och får följa han/hon under en tid. Dessa filmer kan vara bra men då gäller det att man bryr sig om huvudpersonerna, trots dramatiken i Brads liv bryr jag mig inte ett dyft och filmen känns bara ganska så meningslös.

Visst är det upprörande att ta del av dessa korkade initiationsriter där män tillåts bete sig som svin mot sina medmänniskor. Jag blir inte speciellt känslomässigt berörd och undrar hur det ska gå utan blir istället mest irriterad på dessa korkade män som skriker, super och beter sig. Jag blir minst lika irriterad på Brad och Brett som har som livsmål att umgås med dessa apskallar. Kort och gott en axelryckning till film som irriterade mig en aning.

Regi:  Andrew Neel

Betyg: 3/10

Kiss of the tarantula (1976 USA)

Vi tar och startar veckan med en riktigt risig men på sitt egna lilla vis ganska så underhållande film. Susan är en tjej med lite annorlunda intresse nämligen spindlar. Hon och hennes spindlar kommer så bra överens att hon mer eller mindre kan ge dem kommandon. Fråga mig inte hur. Hennes mor har tröttnat på både sin konstiga dotter och den äkta maken som jobbar som begravningsentreprenör. Hennes livsleda är så stor att hon inlett en affär med sin svåger som är polis och tillsammans planerar de att mörda maken/brodern men det sätter dottern och hennes spindlar stopp för. Mamman dör i hjärtinfarkt då spindlarna på kommando skrämmer ihjäl henne. Åren går och Susans farbror har nu siktet inställt på systerdottern (sleazy bastard). Vidare är Susan mobbad då hon ses som lite konstig (begravningsentreprenörsdotter+ en förkärlek till spindlar). Klasskompisarna våldgästar henne, trashar hemmet och råkar döda en spindel i farten. Det sistnämnda är det som gör att måttet nu är rågat för Susan som verkställer sin hämnd mot både tafsande farbröder och otrevliga klasskompisar.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Kiss of the tarantula är om man inte lider av svår spindelskräck mycket att hurra för. Skådisarna är överlag usla och tydligen räckte denna upplevelse i filmens värld för huvudrollsinnehavaren Suzanna Ling som inte figurerat i vidare alster. Stämningen i filmen är konstig då i stort sett alla är, om inte otrevliga åtminstone lite knepiga. Plotten är obefintlig och den lilla staden filmen utspelar sig är ett lyckokast för en spindelhämnare då alla invånare verkar lida av BÅDE spindelskräck och klena hjärtan. Att regi och dialog är under all kritik är nu ingen större nyhet.  Egentligen skulle filmen förtjäna att hamna på skräphögen om det inte vore för en scen som gör att hela eländet trots allt är sevärt.

SPOILERVARNING

Susan släpper in några spindlar i en bil där hennes antagonister sitter. Skräcken sprider sig i bilen och i panik har passagerarna ihjäl varandra på ett mycket fantasifullt vis. Inte trodde jag att en Volkswagenbubbla kunde vara så dödlig. En passagerare överlever dock men blir galen på kuppen och när hennes obefintliga skådespel ska visa att hon blir galen bjuds vi arma tittare på ca 10 filmhistoriska sekunder. Fantastisk scen som jag spolade tillbaka till tre gånger.

Regi: Chris Munger

Betyg: 3/10

Sofias film för dagen (som enligt mig är en höjdare – undrar vad hon tycker?)

Fiffis filmval. Vildmarksskräck månne?

A Clockwork orange (1971 Storbr)

clockfeb11Efter att ha läst Pojken med de stora ögonen blev jag sugen på att spana in en film eller två av regissören Kubrick. Valet föll på en film som jag gillade när det begav sig ( tidigt 80-tal) nämligen A Clockwork orange. Filmen (och boken) utspelar sig i en obestämd men inte alltför avlägsen framtid. Huvudpersonen är den unge mannen Alex som tillsammans med sina kompisar begår diverse brott. En dag går Alex för långt och hamnar i fängelse. Efter en tid får han ett erbjudande om att få släppas fri om han frivilligt går med på en alternativ behandling. Alex tar chansen men inser inte att det rör sig om en avancerad hjärntvätt som gör att han är helt oförmögen att ta till våld. När behandlingen är avslutad släpps Alex ut i ett samhälle han är synnerligen illa rustad att möta.

Vi kan väl börja med det som är bra: Musiken är bra och står sig än i dag. Filmens öppningsscen med Alex i närbild och en kamera som panorerar ut är otroligt snygg. En fantastisk öppningsscen. Kubrick har lyckats väl med miljöerna även om framtiden är lite väl 60-tals plastig för att kännas tidlös. Slutligen är det en film med en intressant historia som man kan diskutera i timmar om. Frågor som straff, fri vilja och moral kan ältas i det oändliga med utgångspunkt från filmen. Sedan var det slut på det roliga bortsett från att David Prowse är med i en liten roll – kul att få se honom utan Darth Vader outfiten.

Kubricks medvetna val av personregi är helt obegripligt. Alla spelar över så till den milda grad att det trots våld och elände blir mer buskis än allvar. Folk skriker och gapar, rullar med ögonen, talar tillgjort och mitt intryck är att Kubrick inte vill att man ska ta filmen på allvar. Jag kan då omöjligen göra detta då alla spelar över och jag undrar varför? Tänker sig Kubricks  att alla beter sig som Dramatenskådisar i framtiden? Jag vet inte men resultatet av detta blir att vad som kunnat bli en riktigt bra och intressant film blir bara buskis, om än snygg och välgjord, och inget annat.

Regi: Stanley Kubrick

Betyg: 3/10