Rötmånad (1970 Sverige)

Rötmånad eller What Are You Doing After the Orgy? som den först hette i England innan den fick det mer modesta namnet Dog days är en märklig kreation. Tanken är nog att det ska vara en rolig skröna men jag upplevde den mer som en tragisk historia som var helt utan både sans och vett på flera plan.

Assar har flyttat till sommarstugan med sin 17-åriga dotter Anna Bella. Hans fru Sally försvann för fyra år sedan och Assar antar att hon är död. Plötsligt dyker hon upp efter att ha simmat från Stockholm och flyttar utan vidare förklaring in i sommarstugan. Assar verkar inte bry sig speciellt mycket om vad frun sysslat med eller varför hon försvann utan ett spår. Han är i stället glad att hon är hemma igen, åtminstone till en början. Då han är en man helt utan ryggrad låter han frun styra och ställa i allt så han protesterar inte när Sally beslutar sig för att öppna en bordell i sommarstugan med dottern som lockvara och hon själv som huvudattraktion. Klart att det kommer gå åt helvete.

Som sagt märklig film det här. Komedi? Tragedi? Jag vet inte, Rötmånad är fullsmockad med knepiga scener, ett märkligt manus, konstiga människor och dratta på ändan humor, det sistnämnda står Carl-Gustaf Lindstedt för. Det enda jag är fullständigt säker på är att en film som Rötmånad inte skulle kunna göras idag – tanken svindlar.

Om man ser till skådisarna är det en ganska så stabil trio i huvudrollerna Carl-Gustaf Lindstedt, Ulla Sjöblom (som verkar ha en fasligt massa tänder i käften) och Ernst Günther men i Jan Halldoffs regi agerar de alla tre mycket mycket märkligt. Det fjärde huvudrollsinnehavaren , dottern Anna Bella, spelas av det inte helt obekanta Christina Lindberg. Rötmånad var tydligen hennes filmdebut och hon är inte med för sina skådespelartalanger om man säger som så. Lindberg har några få repliker och hennes medverkan går mest ut på att stirra storögt samt att visa brösten. Lindberg  verkar dock ha utvecklat en viss självinsikt under årens gång då skådisen säger att hon inte sett värst många av sina filmer då hon misstänker att de inte är speciellt bra.

Hur man ska bedöma en film som Rötmånad är svårt. Den är inte bra men tillräckligt märklig och annorlunda vilket gör att den sticker ut och jag lär inte glömma filmen i första taget. Rekommendabel? Absolut inte men ändå på något bakvänt vis sevärd. Jag kör på en feg 4:a i betyg.

Regi Jan Halldoff

Betyg: 4/10

Annonser

X-Men: Dark Phoenix (2019 USA)

Professor Xavier har äntligen uppnått sitt mål med en fredlig samexistens mellan mutanter och människor. X-men firas som hjältar och det är till Xavier presidenten ringer när när han behöver hjälp. När en rymdfärja får problem ställer naturligtvis X-men upp men något går fel under uppdraget och Jean Grey bombarderas med en mystisk kosmisk strålning som gör att hennes krafter ökar markant. Grey har svårt att tygla sina krafter och hon verkar närma sig en psykisk kollaps. Som inte detta skulle räcka vill ett gäng utomjordingar åt hennes krafter och har verkligen Xavier rent mjöl i påsen?

X-Men: Dark Phoenix är samma story men i annan version som X-men The Last stand. Simon Kinberg som är filmens regissör skrev manuset till The Last stand,  kanske ville han ge storyn en ny chans då det är en av de klassiska serieberättelserna om X-men och The Last stand vart ju inte så lyckad. Det största problemet när det rör denna story (om man har läst serien) är att den inte räcker till för en film då det är en berättelse som i omfång ligger i klass med Avengers: Infinity war så en serienörd som jag blir serverad en fattigmans version av storyn utan Shiarimperiet eller The Hellfire club.

Det är kanske här problemet med Fox mutantfilmer ligger. De har oftast smaskat på med extra allt till en början men verkar inte ha vågat satsat fullt ut. Ledmotivet: Bra story! Hur kan vi banta ned den så produktionen blir billigare? är ständigt närvarande i många av X-men filmerna. I kombination med att man inte heller haft någon tydlig plan vart man vill gå med sina mutanter utan mer kastat ut en film här och där och hoppats att man ska tjäna en slant blir det sammantagna resultatet lite knapert. De flesta filmerna har varit helt ok i min bok men klart att det kunnat gjorts bättre.

Bolagets sista film med X-men (Disney har köpt upp rubbet och New Mutants verkar ha hamnat i filmlimbo) är knappt ok. Den rullar på och jag blir inte uttråkad men å andra sidan inte speciellt upphetsad. Enda gången min puls ökar lite är slutfighten på ett tåg som är bra gjord men det var så dags då. Skådisarna gör det de ska men de känns lite håglösa och rollfigurerna ger ett opersonligt intryck. Vidare har jag fortfarande svårt för Sophie Turners röst då hon hela tiden har en darr på denna vilket ger ett intryck av att hon ska börja gråta när som helst och varför måste man knöka in magneto i varenda film?. Inga större fel på karaktären eller Fassbender men det finns ett par hundra karaktärer man skulle kunna ha använt sig av – omväxling förnöjer.

Vart X-men kommer ta vägen under Disneys flagg vet jag ej men förhoppningsvis kanske bolaget kan gjuta lite mer liv i dessa mutanter för det finns bra stories och karaktärer att använda bara man vågar satsa lite och kanske lägger upp en långsiktigare plan som sträcker sig lite längre än till nästa film.

Regi: Simon Kinberg

Betyg: 4/10

John Wick 3 : Parabellum (2019 USA)

Tredje filmen om den formidabla lönnmördaren John Wick startar direkt där den förra slutade. Wick är nu en jagad man och har ett pris på sitt huvud. Då priset är 14 miljoner dollar har han större delen av världens lönnmördare efter sig. Klart att Wick har en plan, det enda han behöver är att överleva för att hinna sätta den i verket.

Filmerna om John Wick har varit en ganska så stabil och snygg underhållning, så värst spännande har de aldrig blivit då Wick är i det närmaste oövervinnerlig. Det jag gillat mest med filmerna är att de beskriver någon slags alternativ verklighet där lönnmördarnas gemenskap/samhälle existerar sida vid sida med den vanliga världen samt att de har har snygga action och fightingscener.

Trean börjar mycket bra med actionscener och fighter som är påhittiga. En fight på ett bibliotek där en bok används till annat än bildningssyfte, en häst/motorcykel jakt och något som bäst beskrivs som en shootout men med knivar. Jag är nöjd och verkar ha prickat rätt men säg den lycka som varar. Ungefär mitt i rullen tappar man greppet och jag kan faktiskt sätta fingret exakt när i filmen detta sker nämligen när Halle Berry dyker upp i handlingen. Berry är säkert en trevlig människa men någon bra skådis är hon verkligen inte. Hennes uppenbarelse på vita duken förstör min inlevelse av rullen,  jag tappar koncentrationen och sitter mest och tänker på hur fruktansvärt usel hon är som skådis..

Ungefär samtidigt som Berrys uppdykande går filmen från kvalité till kvantitet i handlingen. I stället för påhittiga fighter satsar man på låååånga fighter med många inblandade och filmen sista halvtimme är trots karatekickar, elefantbössor och svärd ganska så tråkig. Det hade inte gjort något om man kortat ned filmen en sisådär tjugo minuter samt haft en annan skådis än Berry då hade detta kunnat bli en rejäl actionrökare nu blir det bara tyvärr ett halvtrist knappt  ok.

Regi: Chad Stahelski

Betyg: 4/10

Jojjenito och Henke samt Movies noir har sett filmen.

Chaos (2005 Kanada)

Jag trodde jag hade sett de flesta filmerna med en av världens bästa skådisar, Jason Statham. Dock hade filmen Chaos av outgrundliga skäl susat förbi under min radar men nu är den skadan reparerad. Statham spelar här polisen Quentin Conners som blivit suspenderad efter en olycksalig utgång av ett gisslandrama. När en bank rånas och en gisslansituation uppstår kräver rånarnas ledare,Lorenz, att få tala med Quentin. Lorenz har naturligtvis en klurigare agenda än ett simpelt rån och det blir upp till den återinsatte Quentin och hans nya partner Shane att lösa fallet.

Statham är som alltid magnifik i huvudrollen och filmen funkar bra om man av en händelse skulle vilja ha en actionhistoria som krånglar till det för sig alldeles för mycket än för sitt eget bästa. Chaos slår knut på sig själv i sin iver att verka smart men då manusförfattaren och tillika regissören Tony Giglio uppenbarligen inte haft kompetensen att skriva ett smart manus blir det en ganska så korkad historia full med hål i plotten.  Statham är Statham och han kan (nästan) bära vilken dynga som helst på sina axlar och gör så även i detta fall.

Regi:Tony Giglio

Betyg: 4/10

Avengers: Endgame (2019 USA) spoilerfri

Har man inte sett filmen går det bra att läsa detta lilla inlägg om årets största film. Jag skriver bara vad jag tyckte om filmen och inget om själva handlingen.

Det är fest i filmvärlden. Senaste MCU-filmen har fått premiär och ALLA vill se hur man ska lösa den prekära situation som Thanos försatte våra hjältar i förra årets film Avengers: Infinity war. Jag som brukar dra mig för premiärer och tidigt tittande slank in i fredags för en koll. Det var länge sedan jag var så pepp på en film. Förra filmen var närapå två timmars andlös spänning skulle man lyckas toppa detta?

Det jag hitintills läst på bloggar och hört är idel hyllningar och då rullen går för utsållda hus och lär säkert slå diverse intäktsrekord så det är nog klackarna i taket hos Disney. Då glider plötsligt jag in från vänster likt Gossen Ruda och undrar lite försynt om inte filmen var ganska så …….tråkig!

Jag har en hel del problem med denna rulle. Det största problemet ligger nog hos mig själv och mina förväntningar Avengers: Endgame då förra filmen var en fartfylld historia som trots många rollfigurer och hopp mellan olika platser hängde ihop väl. I uppföljaren ändras tempot och det tar bortåt en timme innan något händer på vita duken – ett tag undrar jag om jag gått fel i filmstadens korridorer och hamnat i något existentiellt drama. När det sedan väl tar fart känns det lite ansträngt när man jobbar stenhårt på att summera de senaste årens MCU-filmer och då ska banne mig nästan varenda jävel ha en liten roll i dramat. Till slut sitter jag och suckar när den femtielfte personen i ordningen gör ett gästspel i filmen för att säga ett par ord. Det blir ett alltför konstruerat avsked och när filmmakarna kör ned en handfull s.k snyftmoment i halsen på mig håller jag på att storkna. Det funkar inte alls utan jag känner mig som en tvångsmatad gås.  Känslan av att man tittar på ett välregisserat farväl än en rafflande rulle om universums öde, något som förra filmen var, är alltför påtaglig för att jag ska bli nöjd.

Nu är inte allt kackigt med filmen. Den har en hel del moment där jag får skrocka till lite men den där wow-känslan jag närapå hade konstant i förra filmen lös med sin frånvaro. Thanos är en formidabel skurk och han är nästan bättre i denna film när man vet vad han går för. Filmens sista scen gillade jag också – den köpte jag fullt ut. Men en bra skurk, fin slutscen och några skrock i biomörkret räcker inte för att fylla ut tre ganska så sega timmar. När jag lämnar biografen känns det lite trist att inse att jag väntat i ett års tid  på en luftsufflé.

Regi: Anthony Russo, Joe Russo

Betyg: 4/10

Romance & Cigarettes (USA 2005)

Byggnadsarbetaren Nick Murder har ställt till det för sig. Hans fru Kitty har hittat Nicks poem om sin älskarinnas snippa som han dumt nog lät ligga och skräpa i hemmet. Hela Nicks familj vänder sig mot honom och det blir ett kallt krig i hemmet mellan Nick och Kitty. Han söker förlåtelse men hon ignorerar honom totalt. De enda som verkar vilja tala med Nick utan att ge honom en utskällning är den lokale polisen samt hans arbetskollega Angelo. Kitty tar å andra sidan hjälp av sin excentriske kusin Bo för att spåra upp makens älskarinna det Kitty inte vet är att Nick bär på en annan hemlighet som kommer förändra deras liv än mer radikalt.

Rollistan till denna film är imponerande: James Gandolfini, Susan Sarandon, Kate Winslet, Steve Buscemi och Christopher Walken och då har jag bara nämnt några av de som är med i filmen. Regissören John Turturro har troligen frågat runt bland sina skådespelarkompisar och fått med en hel del på tåget.

Tråkigt nog motsvarar inte filmen ensemblen. Sång och dansnumren är mycket bra. Då filmen utspelar sig i New Jersey är det lite ruffiga miljöer och det blir en vardagsmusikal där bekanta miljöer plötsligt förvandlas till en sång och danstillställning. Detta ger filmen en surrealistisk känsla som jag gillar. Sångerna är bekanta melodier och inte några som skrivits speciellt till denna musikal. Filmens höjdpunkt är Christopher Walkens  framförande av Delilah – att den skådisen inte är med i fler musikaler är för mig en gåta då han kan både dansa och sjunga – det sistnämnda åtminstone hjälpligt.

Det stora problemet med Romance & Cigarettes är att den aldrig lyckas gripa tag i mig. Trots att den är en ganska så enkel historia känns den rörig och är alldeles för spretig i sitt berättande. Jag kommer aldrig personerna in på livet och mitt intryck av filmen är att den är fladdrig. Min misstanke är att man nog hade för roligt under inspelningen. Många scener är roliga men jag får intrycket av att det är plötsliga idéer och ogenomtänkta infall som får dominera filmen istället för ett genomarbetat manus eller så är det överarbetat och Turturro har haft svårt att stryka en del scener. Fladdrig var ordet för dagen. Synd för mina förväntningar var höga.

Regi: John Turturro

Betyg: 4/10

Hoppas Sofias val för dagen är roligare.

 

Summer holiday (1963 Storbr)

Lillebror slinker in än en gång denna vecka. Han kommer allt som oftast med förslag på filmer han är nyfiken på om de är så dåliga som han anar. Han vet att han med lätthet kan pitcha in en skitfilm hos mig då jag har svårt att motstå dess locktoner. Jag har misstankar om att detta är en raffinerad hämnd över alla sjömansbröst han fick av mig i sin ungdom. Denna gång lyckades han lura i mig att Cliff Richards film Summer holiday var lite av en föregångare till Beatles kalkonrulle Magical mystery tour. Klart jag kände ett stort behov av att se filmen och klart att filmen inte har ett skit med Magical mystery tour att göra.

Likt The Wizard of Oz börjar filmen i svartvitt. Det är ett grått och regnigt England som presenteras men när mekanikern Don dyker upp med en dubbeldäckare blir filmen så där härligt färgglad som bara filmer från 50 och 60 talet kan bli. Don har gjort en deal med bussbolaget: Rustar man upp bussen och kör den till södra Frankrike kan bussbolaget av någon outgrundlig anledning tänka sig att Don får bli chef för en hel flotta av kontinentala dubbeldäckare. Grabbarna rustar upp bussen till tonerna av en glad melodi och sätter av söderut. På vägen mot Paris plockar man upp några tjejer samt en fripassagerare och byter destination till Aten då tjejerna har ett gig där. Vad de inte vet är att fripassageraren är en amerikansk tjej på rymmen från sin överbeskyddande mamma som letar efter sin dotter.

Om jag bara ser till det visuella så är jag förtjust i dessa härliga färgglada filmer från förr. Miljöerna med ett färgglatt Europa är mysiga och jag får en längtan efter att åka buss.  Musiken är trallvänlig och jag har gått och nynnat på titellåten hela veckan. Filmen som sådan är iofs lite småcharmig men ack så tråkig. De åker som sagt buss och hamnar under resans gång på små äventyr som är lagom oengagerande. Om man inte är ett jättefan av Cliff Richards finns det nog roligare filmer att se.

Regi:  Peter Yates

Betyg: 4/10

Sofias val finns här

Klart att jag som extra bonus bjuder på titellåten.

 

Döden till mötes (1988 USA)

Döden till mötes är den sista filmen med Peter Ustinov i rollen som Hercule Poirot (det blev tyvärr bara sex filmer). Enligt mig är han den bäste att gestalta denna belgiske mästerdetektiv, David Suchet får ursäkta. I detta mysterium reser Poirot till Palestina och stiftar under resan bekantskap med en hel del människor, med på resan är b.la familjen Boynton där änkan Emily styr sina barn med järnhand. Lyder de inte hennes minsta vink blir det inget arv. En bit in på resan hittas kärringen mördad och det faller på Poirot att lista ut vem som ville se tanten död. En hel del kommer det visa sig.

Precis som i de flesta av Agatha Christies deckare rullar storyn på i samma hjulspår. Alla karaktärer introduceras, någon mördas, Poirot går runt och förhör alla, Poirot samlar slutligen alla misstänkta för att avslöja vem som är mördaren. Det kan iofs kännas trist men ibland är det mysigt att kolla in filmer eller läsa böcker som bara är variationer på samma tema. Som konsument behöver man inte anstränga sig nämnvärt utan det är bara att slappna av och åka med på resan. I Christies berättelser bör man nog inte tänka efter allt för mycket för då riskerar plotten att rasa likt ett korthus. Folk beter sig onaturligt vilket inte är speciellt märkligt då egentligen inte ens är rollfigurer utan tvådimensionella karaktärer som likt schackpjäser ska flyttas runt mot finalen och Poirots avslöjande. Även här blir det av och till lite tokigt (så även i denna historia), då Poirot sällan har bevis för brottet utan bygger sina fall på indicier, att mördaren sedan är korkad och erkänner får stå för han eller henne då det är få domstolar som skulle ge en fällande dom byggd bara på Poirots bevisning. Nu är detta trivialiteter, Christies deckare roar för stunden och inte så mycket mer och jag gillar dem men i små portioner.

Döden till mötes är en Golan-Globus produktion vilket medför ett och annat när det rör filmisk kvalitet, så även om folk som Lauren Bacall, Carrie Fisher och John Gielgud är med så hjälper det inte mycket då den är halvsunkigt producerad och regisserad. Personregin är väl sisådär vilket verkligen märks hos de skådisar som inte kan gå på rutin och gamla rävar som Bacall och Gielgud lär nog ha pustat ut när inspelningen var över. På det hela duger dock filmen men det beror nog mer på att det är jag som myser ikapp med Ustinov än att filmen är bra.

Regi: Michael Winner

Betyg: 4/10

Resident evil: Final chapter (2016 USA)

Då jag skulle stryka några skjortor beslöt jag mig för att sätta på någon film som inte krävde speciellt mycket uppmärksamhet. Valet föll då på dagens rulle som är den sjätte i ordningen i en serie som fram tills nu inte verkat haft någon ände. Jag tror att jag har sett tre till fyra rullar i denna filmserie och minns egentligen bara ettan som bra, resten av filmerna är för att tala ren svenska ren skit.

Visst var det samma stuk som i tidigare filmer. Skådisar som poserar sig genom filmen, ett manus som präglas av en känsla av att man hittar på allt eftersom man filmar, mer slowmotion än i en film av Zack Snyder men någonstans bland alla mina skjortor och fastnade jag i filmen. Det kan bero på att för första gången sedan den första filmen hade storyn ett uns av riktning. Alice får här i uppdrag att åka till Racoon city där allt började då det där finns ett botemedel mot T-viruset men hon har bara 48 timmar på sig annars dör mänskligheten ut.

Sans och vett samt fina skådespelarprestationer är något man måste bortse ifrån om man överhuvudtaget ska ta sig igenom denna film men om man likt jag lyckas med detta så blir det en ganska så underhållande film för stunden med en himla massa CGI-effekter och en som vanligt usel Milla Jovovich i huvudrollen.

Regi:  Paul W.S. Anderson

Betyg: 4/10

The Devils doorway (2018 Storbr)

Att jag gillar skräckfilm lär inte komma som någon nyhet för läsare av denna blogg. Däremot är jag lite less på alla dessa filmer som rör demoner, djävulen och besatthet. Det känns som var och varannan skräckis numera heter The Possession of ”valfritt namn”. Men när det dyker upp en skräckis från Irland som skänkt oss skräckfilmsälskare filmer som The CanalOutcast, och den halvskumma A dark song, blev jag lite småsugen trots att det handlar om religiösa knepigheter.

Katolska kyrkan får ett anonymt tips om att det skett ett mirakel på en av Magdalenasystrarnas institutioner. En staty av madonnan har börjat gråta blod. Det är iofs förståeligt att madonnan gråter då just Magdalenasystrarna var en vedervärdig institution i religionens namn där man spärrade in s.k fallna kvinnor. Kyrkan skickar två präster som ska dokumentera fenomenet. Det är ett udda par som anländer till Magdalenasystrarna. Fader Thomas är den äldre av de två och har tappat tron medan den yngre prästen John är eld och lågor över möjligheten att få dokumentera ett av Guds mirakel. Nu bär platsen på många hemligheter och det inte alltid Gud som ligger bakom alla mirakel.

Detta hade kunnat bli en riktigt bra skräckis, miljöerna passar som hand i handske när det gäller att frammana en ryslighetsstämning, skådisarna är ok och mysteriet lockar. Tråkigt nog faller allt detta då man valt att gör filmen i found-footage stil. Detta kan ha sina fördelar men denna gång funkade det inte alls utan konceptet förstör filmens flow. Den närhet som found-footage ibland kan ge behövs inte då filmens manus är tillräckligt rysligt som det är. Resultatet blir att jag sitter och irriterar mig på sparkande ljud och kameror som funkar halvdant. Synd för detta hade verkligen kunnat bli en bra rysare.

Jag har också lärt mig en läxa att kolla upp filmerna lite mer innan jag började titta på dem. Nu var inte filmen från Irland som jag först trodde utan från grannlandet Storbritannien. Jag antog att den var irländsk då den utspelar sig på Irland. Vete tusan om jag sett filmen om jag vetat om ursprungslandet med tanke på temat.

Regi: Aislinn Clarke

Betyg: 4/10

Bad times at the El Royale (USA 2018)

Hotellet (motellet?) El Royale ligger precis på gränsen mellan Nevada och Kalifornien och har sett bättre dagar. Tidigare var hotellet en plats för de rika och berömda men när motorvägen lades om minskade bokningarna. Till denna plats anländer en brokig skara gäster, en sångerska, präst, dammsugarförsäljare samt en mystisk kvinna. Alla verkar de ha en hemlig agenda och även hotellet rymmer en antal hemligheter som hör till det ljusskygga slaget.

Scenografin är otroligt snygg och El Royale hamnar lätt på tio i topp när det rör snygga hotell i fiktionens värld (Overlook och The Great Nothern hotel är två andra). Filmen har bra skådisar b.la John Hamm, Jeff Bridges och Dakota Johnson och handlingen är lite så där lockande mystisk som gör att man vill se vidare för att se hur allt hänger samman. Synd då att ett mer passande namn på filmen skulle varit Boring times at the El Royale.

För det första är filmen alldeles för lång, 40 minuter hade lätt kunnat hamnat på golvet i klipprummet utan att berättelsen hade tagit skada. Dialogen är bra men den påminner i sina stunder alldeles för mycket om Tarantino i sina sämsta stunder, dvs folk pladdrar på och är alldeles för omständliga i sin ordsvada. Just ordet omständlig passar bra på beskriva filmen då den känns överarbetad och har inget flow. Mina tankar vandrar här till Twin Peaks s.03 som även den innehöll många scener som höll på alldeles för länge. Det är synd för filmen har det mesta men faller på att den är så tråkig trots alla hemligheter rollfigurerna bär på.

Regissören och manusförfattaren Drew Goddard ligger bakom den rappa och mycket underhållande The Cabin in the woods – det skulle man inte kunna tro när man ser denna sengångarfilm. Tack vare skådisarna och främst scenografin blir det ändå ett ganska så högt betyg då jag åtminstone kunde vila ögonen på snygga foajéer och lila tapeter under 141 minuter.

Regi: Drew Goddard

Betyg: 4/10

Friday the 13:th VI: Jason lives (1986 USA)

Tommy, Jasons baneman, sticker från mentalsjukhuset då han en gång för alla vill göra sig av med Jason. Hans plan är att gräva upp Jason och bränna liket. Oturligt nog slår blixten ned i Jasons kropp (som av någon märklig anledning är relativt intakt efter ett decennium under jord) och han vaknar till liv. Sin långa inaktivitet tar Jason igen med råge under sin raska marsch tillbaka mot Crystal lake, jag räknade till 17 dödsoffer men kan ha missat något. Tommy är det ingen som tror på, han blir inburad av polisen då de tar honom för en lallande tok. Turligt nog för Tommy så har sheriffens söta dotter inget som helst förnuft och befriar Tommy som hon egentligen inte vet någonting mer om än att han är på rymmen från ett mentalsjukhus.Tommy har en plan hur man ska göra sig av med Jason för gott då han köpt en hög ockulta böcker på en bensinmack (intressant sortiment).

I del sex i denna filmserie har man helt kastat alla försök till att vara skräckfilm överbord. Jag skulle nog vilja kalla filmen för en mycket blodig komedi. Jason blir också här ett övernaturligt väsen något man iofs har anat tidigare då han har haft en läkningsförmåga som skulle göra självaste Wolverine grön av avund. Då man inte riktigt orkat med någon större arbetsinsats i manusarbetet kastar man in folk från höger till vänster för att bli slaktade. Alkoholiserade kyrkvaktmästare, paintballentusiaster och förälskade par ja alla har detta ödesdigra dygn haft på känn att de måste dra till skogs.

Filmen är fylld av märkligheter, en sheriff som inte kan sköta sitt jobb, något som jag inte kan beskriva bättre än danssex och ett par närbilder på ett skrev (det sistnämnda anar jag är till tröst för de ystra tonårspojkar som inte får se några bara bröst i denna film). Filmen har även en hel del härliga repliker b.la nedanstående mellan två ungar som gömmer sig under en säng medan Jason decimerar lägerpersonalen.

Tyen: You know what I think? I think we’re dead meat.

[a little later on, after hearing Megan screaming]

Tyen: REAL dead meat.

Billy: So, what were you gonna be when you grew up?

Friday the 13:th VI: Jason lives är inte bra och den är inte heller spännande men den är förbaskat underhållande om man bara är på rätt humör.

Regi:Tom McLoughlin

Betyg: 4/10

Hold the dark (2018 USA)

Som filmupplevelse skulle Hold the dark kunna liknas vid en trerättersmiddag där förrätten är alldeles underbar, huvudrätten ljuvlig men när desserten serveras dyker en man med gitarr upp  och klinkar på House of the rising sun samtidigt som desserten visar sig vara glass som stått alldeles för länge i frysen.

Filmen, som för övrigt är gjord av regissören Jeremy Saulnier som skänkt oss de suveräna filmerna Blue ruin och Green room, utspelar sig i ett snöigt (snöfilm är nästan aldrig fel) Alaska där en flock vargar verkar ha fått smak på människokött då ett antal barn försvunnit. En kvinna som förlorat sin son skriver till en vargexpert(?) och ber honom komma och skjuta bestarna. Experten nappar på betet och reser till Alaska. För att göra en lång historia kort blir kvinnan tvungen att fly jagad av sin man, mästerligt spelad av Alexander Skarsgård och det är upp till en lokalpolis och vargexperten att finna kvinnan innan hennes man gör det.

Om jag av någon konstig anledning valt att skippa filmens sista tio minuter hade detta varit en av årets bästa filmer. Jeremy Saulnier ger oss tittare en film med trasiga människor i ett ogästvänligt landskap och en stundtals spännande historia kryddad med en rejäl shootout (aldrig fel) men så kommer det där märkliga slutet. Jag har läst på nätet, diskuterat med min bror Marcus och kommit fram till en handfull olika tolkningar som spänner över hela fältet från att vara ett helt obegripligt slut till en pretentiös pekoral. Men ingen av tolkningarna lyckas med att ro slutet i hamn för mig.

Frågan är om en katastrofalt slut kan få sänka en i övrigt bra film? Ska tio ynka minuter verkligen få spela så stor roll? I detta fallet blir svaret tyvärr ja.

Regi: Jeremy Saulnier

Betyg: 8/10 (om man skiter i de tio sista minuterna)

4/10 om man sitter tiden ut.

Trench 11 (2017 Kanada)

Det finns ett par, tre skräckfilmsklichéer som jag är mycket förtjust i: Någon som går in i ett ett mörkt rum/källare/lada ropades ”Hallå är det någon där”, en lättklädd tjej som jagas i skogen och skriker på hjälp och slutligen den där olycksaliga dörren som inte får öppnas men som man av någon anledning gör allt i sin makt för bända upp.

Den här filmen från Kanada utspelar sig på dagen för 100 år sedan och infriar den tredje klichén med råge. Det första världskriget lider mot sitt slut när den engelska underrättelsetjänsten upptäcker ett okänt tyskt skyttegravskomplex. Man har aningar om att tyskarna haft något fuffens för sig under marken och skickar ut en liten expeditionsstyrka för att undersöka den tyska basen. Klart att tyskarna haft något lurt för sig och naturligtvis kommer ett korkat befäl i den lilla styrkan göra något dumt så man man får springa för livet i gångarna under marken.

Filmens första halva är bra. Vi tittare vet att det kommer gå åt fanders men inte riktigt hur eller vad det är som döljer sig under ytan så spänningen över det okända håller mitt intresse uppe. Väl under marken är det också rysligt tack vare att miljön i sig själv är ytterst obehaglig. När så den olycksaliga dörren som inte för öppnas väl bänts upp tappar filmen fart. Förväntningarna uppfylls inte, visst blir det stundtals spännande och storyn håller men regissören/manusförfattarna tappar liksom bollen och på något märkligt vis känns det som tempot vrids ned istället för upp. Filmen som sådan tar sig i mål med hedern i behåll men problemet är nog att jag hade väntat mig mer.

Regi: Leo Scherman

Betyg: 4/10

Fiffis och Sofias val för dag kan ni läsa om här och här