Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga ( 2020 USA)

Ända sedan han som liten pojke hörde Abbas Waterloo på ESC har Lars Erickssong till sin fars fasa haft som mål att representera Island i tävlingen. Åren går och Lars harvar på med sin musik under namnet Fire saga med sångerskan Sigrit Ericksdottir som kanske eller inte är hans syster. 2020 verkar Island för första gången ha en chans att vinna tävlingen då de har ett mycket starkt bidrag. Slumpen gör dock att det är Fire saga som skickas till finalen som går av stapeln i Edinburgh.

Att se film med och av Will Ferrell är lite som att åka berg och dal bana. Ibland är det mycket roligt och ibland undrar man hur karln tänker. Dagens film följer detta mönster väl. Skämskudden är nött efter titten men jag skrockade även till ett par gånger. Trots att Ferrell är mycket ojämn i sitt filmskapande nödgas jag erkänna att jag har ett gott öga till karln då han inte verkar bry sig utan bara kör på i sitt alldeles eget lilla race vilket gör att han besitter en viss charm.

Det som är bäst med filmen är musiknumren där Ferrell faktiskt inte behövt hitta på speciellt mycket för att få till uppträdanden som man skrattar åt,  här ligger dikt och verklighet mycket nära varandra. Dan Stevens spelar ryssen Alexander Lemtov , en underhållande rollfigur som nog var den jag hade störst behållning av i filmen. Rachel McAdams och Pierce Brosnan är med och de är alltid sevärda och nu har jag nog nämnt det som är bra med filmen. Resten kan nog kvitta och om man tänker på att den har en spellängd på lite över två timmar så hade det blivit en seg historia om det inte vore för alla musiknummer.

Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga är ingen Stepbrothers men inte heller Holmes & Watson. Milt underhållande blir mitt omdöme.  Frun gick dock mitt i filmen och la patiens istället.

Regi: David Dobkin

Betyg 4/10

The Ninth gate (1999 Frankrike)

Den skrupulöse Dean Corso har som arbete att spåra upp sällsynta böcker och ser samtidigt till att tjäna en hacka på det. När Boris Balkan som har en av världens största samlingar av ockulta böcker ber Dean att bevisa äktheten i hans senaste fynd, The Nine Gates of the Kingdom of Shadows, tvekar han inte efter att ha sett Boris mycket frikostiga check. Dean har knappt startat sitt uppdrag förrns folk börjar dö till höger och vänster han skuggas även av en mystisk kvinna som verkar ha övernaturliga krafter. Klart att Dean börjar tveka inför sitt uppdrag men Boris ökar hela tiden summan på sina checkar något som Dean har svårt att motstå.

Jag såg den här rullen när den kom och då visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta men det var som sagt ett par decennier sedan sist och jag var lite nyfiken på om jag ändrat uppfattning. Omdömet efter denna titt är lite snällare men känslan av att regissören Polanski inte riktigt verkar ha koll på vad för sorts film han velat göra är dock ständigt närvarande. Är det komedi, gjort med vänsterhanden, en misslyckad skräckis eller något annat som går mig helt förbi?

Jakten på böckerna är intressant och filmen har en mysryslig känsla över sig, av och till påminner den lite om Angel heart kanske då främst i de yttre ramarna. Med jämna mellanrum ballar dock filmer ur och den har ett par tre riktigt kalkonaktiga scener ofta när Lena Olin eller Emmanuelle Seigner är med i bild. Olin spelar över och Seigners  rollfigur är bara konstig men det kan möjligtvis förklaras med att Seigner i ärlighetens namn inte är en speciellt bra skådis. Hon kan nog tacka sin man Polanski för sin ”karriär”. Summa summarum blir resultatet en ojämn film som trots allt var lite bättre än vad jag mindes – alltid något.

Regi: Roman Polanski

Betyg: 4/10

Dear John (2010 USA)

Någon, jag kommer inte ihåg vem,  rekommenderade dagens rulle för mig. En vettig rekommendation med tanke på att jag är svag för romantiska filmer. Channing Tatum spelar här John en ung man som är hemma på permis från armen. På stranden träffar han tjejen Savannah (Amanda Seyfried), de två blir kära och hon lovar att vänta på honom tills han gjort klart sin tjänstgöring. Trist nog för paret så utspelar sig filmen 2001 och 9/11 sätter käppar i hjulet för deras återförening då John frivilligt förlänger sin tjänstgöring. Kommer deras kärlek stå pall för Johns totala hjärnslapp?

Till filmens plus hör som jag som tidigare nämnde ÄR svag för romantiska filmer. Att godingen Richard Jenkins dök upp i rollen som Johns far var en trevlig överraskning. Skådisen Channing Tatum verkar vara en trevlig prick även om mina tankar vandrar åt Belgian blue hållet då han ser lite ”köttig” ut.

Trist nog uppväger inte filmens fördelar dess nackdelar. Skådisen Amanda Seyfried har jag oerhört svårt för, när jag ser henne tänker jag på  hiskliga ”gråtande barn” tavlor. Det andra problemet är värre nämligen att John kort och gott är dum i huvudet. Att han frivilligt tagit värvning hintar att alla hästar inte är hemma i stallet (det är mig en gåta att man frivilligt kan vilja arbeta som soldat men visst, omständigheter kan möjligen gjort att det var hans bästa val i livet). Att han däremot väljer att förlänga sin tjänstgöring går bortom allt förstånd för mig men nu är iofs filmen amerikansk och när det rör USA och deras nationalism får man nog se befolkningen som aningens hjärntvättade.

Just den sista saken gör att jag inte riktigt kan engagera mig helt i filmen då jag hela tiden tänker ”skyll dig själv” när livet inte går Johns gång. Folk som däremot inte blir lika irriterade på småsaker som att man frivilligt går med i det militära finner nog Dear John vara en ganska så sockersöt historia med en viss touch av Harlekinserien.

Regi; Lasse Hallström

Betyg: 4/10

Alita: Battle Angel (2019 USA)

Den här filmen var jag mycket tveksam till. Det gjordes rejält med reklam för filmen på bio och regissören Robert Rodriguez hade tom spelat in ett litet tal där han berättade hur fantastisk filmen var. När man lanserar en film så här mycket får jag känslan av att filmmakarna är desperata och gör allt i sin makt för att sälja in en dyr men undermålig produkt. Resultatet blev att jag var rejält less på filmen redan innan den haft premiär och struntade i den. En del filmspanare har dock hyllat filmen så här i efterhand så jag gav den trots allt en chans.

Robotreparatören Dyson Ido hittar en cyborg på soptippen som han startar upp. Cyborgen har tappat minnet och vet inte vem hon är eller varför hon hamnat på tippen. Dyson ger henne namnet namnet Alita efter hans döda dotter. Alita visar sig ha en hel del extraordinära förmågor och hennes förflutna börjar komma ikapp både henne och Dyson i form av en hel hop lejda lönnmördare.

Jag är glad att jag inte såg rullen på bio, nu var den inte dålig men speciellt bra var den inte heller. En medelmåttig film som duger om man vill slå ihjäl ett par timmar. Jag var inte beredd på att filmen skulle vara så melodramatisk. Död dotter, komplicerade förhållanden, lite tonårsromans och förräderi allt överkletat med så mycket CGI att både Lucas och Jackson torde bli gröna av avund. Just det sistnämnda var ett problem för mig vid titten då filmen gav ett intryck av att vara en blandning av Pixar och vanlig spelfilm. Nu har iofs de flesta filmer idag rejält med CGI-effekter ibland funkar det ibland inte. Denna gång funkade det inte för mig men uppenbarligen för en hel del andra biobesökare. Jag anar att en uppföljare lär komma men då kommer jag nog att passa både på bio och hemma.

Regi: Robert Rodriguez

Betyg: 4/10

 

Underwater (2020 USA)

På botten av Marianergraven har en forskningsstation byggts. Filmen rivstartar med att stationen drabbas av en jordbävning och en handfull överlevande måste nu försöka att nå räddningskapslarna innan allt kollapsar. Svårigheterna stannar inte där då de inte är helt ensamma på havets botten. Verksamheten eller jordskalvet verkar ha väckt en gäng hungriga varelser till liv.

Monster och undervattensfilm är kombination jag har svårt att stå emot men denna gång räckte det inte hela vägen. Underwater har ett bra tempo och filmen är i stort sett en flykt för överlevnad från början till slut och på pappret verkar detta vara en film jag borde gilla. Skådisar och effekter är helt ok men den där lilla extra biten som skulle ha kunnat gjort filmen till en riktig nagelbitare fattas.

Filmen är för mörk (iofs av naturliga skäl de är på havets botten) men det blir av och till oklart vad som händer och sker. Trots att livet står på spel och det är en kamp mot klockan OCH att det kryllar av monster blir filmen aldrig riktigt spännande. Den krympande skaran harvar på i mörkret och flåsar i sina dykardräkter. Det blir enahanda efter ett tag. En liten besvikelse men visst om man är lite småsugen på monster under vattnet så finns det en hel del alternativ som är värre att se.  En extra bonus var att Kirsten Stewart var förvånansvärt uthärdlig för en gångs skull.

Regi:  William Eubank

Betyg: 4/10

Sweetheart (2019 USA)

Efter en förlisning spolas Jenn upp på en paradisö. Hon har mat, vatten och turligt nog spolas en väska upp med kläder som passar (!) så hon har lite ombyte att ta till. Allt skulle vara ok i väntan på räddningen om det inte vore som så att ön besöks av ett monster som kommer från havet var natt i jakt efter föda (mao Jenn). Hon inser att hon inte kommer kunna hålla sig undan i längden och måste fly från sin paradisö på ett eller annat vis men hur?

Sweetheart är en Blumhouse skräckis som hade helt gått mig förbi. Mitt korta utlåtande blir att filmen duger men man behöver inte gråta om man missar den. Det jag gillade var miljöerna ( vem kan tacka nej till palmer och kritvita stränder ) och att det var en monsterfilm då det görs alldeles för få monsterfilmer idag. Positivt var att monstret var en skådis i dräkt och inte en CGI-skapelse. Det som är negativt med filmen är att den kort och gott är en axelryckning. Jag blev inte speciellt engagerad utan satt nog mest och insöp den tropiska scenografin och längtade mig bort till fjärran varmare länder fast då utan monster.

Regi: J.D. Dillard

Betyg: 4/10

Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull (2008 USA)

Den fjärde filmen om Indiana Jones utspelar sig på 50-talet och filmens McGuffin är en kristalldödskalle som ryssarna vill åt. Äventyret tar Jones till Sydamerika där han återser sin gamla kärlek från den första filmen Marion. Hans medhjälpare i detta äventyr är ynglingen Mutt som spelas av Shia LaBeouf.

Det var inte många rätt herrarna Spielberg och Lucas prickade in denna gång. Ford känns alldeles för gammal i rollen som Dr Jones – han funkar helt enkelt inte. Storyn skriven av Lucas känns avig och har inget flyt i berättelsen. Spielberg har t.om påpekat att han inte var förtjust i storyn men tydligen har de två dealen att Lucas skriver och Spielberg regisserar. Filmen bär överlag på en känsla av att ingen av de inblandade är speciellt intresserade av produktionen. Det verkar mest vara ett nödvändigt ont. Håglös är det ord jag tänker på om jag skulle beskriva den känsla filmen ger.

Nu kanske jag är lite orättvis då jag jämför filmen med tidigare rullar i serien där Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull har svårt att hävda sig ( tom eländet Temple of doom är bättre som film). Om detta hade varit första/enda filmen hade jag nog gillat den bättre men den faller som sagt i jämförelse med de övriga äventyren. En femte del är på G och jag är minst sagt skeptisk men klart att jag kommer se filmen och hålla tummarna.

Regi: Steven Spielberg

Betyg: 4/10

Necronomicon ( Frankrike, Japan, USA 1993)

Filmen sätter ribban redan från start när skådisen Jeffrey Combs gör entré utrustad med löshaka i rollen som författaren H.P Lovecraft. Lovecraft har fått nys om att ett bibliotek som drivs av en sekt har ett exemplar av den mytomspunna boken Necronomicon. Det är nödvändigt att författaren lägger vantarna på boken då universums öde står på spel. Inne i biblioteket lyckas Lovecraft få tag på boken och börjar anteckna febrilt. I denna filmversion verkar Necronomicon innehålla olika berättelser och filmen består av tre olika historier ur boken.

Filmen är producerad av Brian Yuzna som även regisserat ett av segmenten. När det rör filmer av denna regissör har jag lärt mig att hans motsvarighet i Sverige skulle kunna vara Ragnar Frisk eller varför inte Mats Helge Olsson. Dessa herrar verkar ha gemensamt att huvudsaken är att man får göra film resultatet kommer i andra hand.

Necronomicon innehåller så mycket sanslösheter och knepigheter att jag inte ids rada upp dem. Bästa sättet att ta till sig filmen är nog att bara följa med på turen utan att tänka för mycket – gör man det sistnämnda lär man bli en anings förvirrad. Filmens styrka ligger i att det märks att det är ett sällskap som gillar att göra film. Trots tentakler, avslitna ansikten och smältande kroppar känns filmen lite uppsluppen. Speciellt rysligt blir det aldrig men å andra sidan aldrig tråkigt men det är sällan filmer som går efter rättesnöret hellre än bra blir just detta. Skådespeleriet är obefintligt men det var åtminstone kul att få se David Warner dyka upp i en roll som galen vetenskapsman.

Om humöret är det rätta så har man 90 sanslösa men lättsmälta minuter framför sig.

Regi:Brian Yuzna m.fl

Betyg: 4/10

A Nightmare on Elm street 2 Freddys revenge (1985 USA)

Klart att A Nightmare on Elm street. fick flera uppföljare först ut var Freddys revenge. Huset på Elm street har stått tomt i flera år då det av förståeliga skäl dras med dåligt rykte. Det hindrar inte pappan i familjen Walsh att köpa huset när han får det för en billig slant. Knappt inflyttad börjar tonårssonen Jesse få mardrömmar, naturligtvis är det Freddy som är i farten och han försöker nu ta Jesse i besittning. Det enda som står i vägen för att Freddys ska lyckas är Jesses klasskompis Lisa. Kan hennes kärlek till Jesse räcka för att omkullkasta Freddys sinistra planer?

Redan här vill jag stoppa till ett slag då jag känner att vi måste tala om rollfiguren Lisa Webber som spelas av skådisen Kim Myers. För det första är hon distraherande lik en ung Meryl Streep och ett tag tänkte jag att det kanske var Streeps dotter som spelade Lisa (det är det inte). För det andra har hon begåvats med en hel del repliker som med råge passerar gränsen för vad som kan kallas för pekoralt. Hennes skådespelarinsats kan om jag vill vara snäll i bästa fall kallas för roande men hon är å andra sidan i gott sällskap.

A Nightmare on Elm street 2 är en märklig skapelse. Den dras med märkliga händelser som t.ex en exploderande kanariefågel, föräldrar som är riktigt knepiga, kriminella lärare och filmen bär på en homosexuell underton som inte går att ta minste på allt från killrumpor, bögbarer till att det verkar som att det klickar mer mellan Jesse och hans manliga skolkompis Kim än mellan filmens tänkta kärlekspar.

Nu kanske jag låter negativ men resultatet blev lite tvärtom. Precis som i fallet med Kickboxer häromveckan var detta en grymt underhållande film i all sin kackighet och om man är på rätt humör är filmen värd en till.

Regi: Jack Sholder

Betyg: 4/10

Sofa går igenom alla Elm street filmerna på sin blogg – väl värt en titt.

Kickboxer (1989 USA)

Plötslig kände jag ett stort behov av att se en riktigt lökig 80-talare och för att vara riktigt säker på att välja rätt föll lotten på en Van Damme film. Jag fick turligt nog full pott på mitt förstahandsval.

I korthet går handlingen ut på att Van Damme ”spelar” Eric som jobbar som passopp till sin bror Kurt. Kurt är nämligen världsmästaren i kickboxning. När Kurt möter den onde thailändaren Tong Po spöar denne skiten ut Kurt som hamnar på sjukhus och Eric svär att hämnas sin bror (själv hade jag nog skickat en present till Po som tack då Kurt är både osympatisk och odräglig). Eric beger sig ut i den thailändska djungeln och hittar där en mästare på kampsporten som tränar upp Eric inför den kommande matchen mot Tong Po.

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja när det rör denna film. Känslan av att den skrivits och regisserats av någon med en mental kapacitet hos en hormonstinn tonårskille är ständigt närvarande. Repliker, scener och handling ger sken av att här har vi att göra med någon som inte riktigt verkar ha alla hästar hemma. En våldtäkt axelrycks det åt, Van Damme kämpar med att tala engelska och dansar (kan kallt konstatera att jag dansar bättre än Van Damme) full samtidigt som han slåss mot ett gäng på en bar, ja listan kan göras lång över alla märkligheter i denna film. Det jag undrar mest över är om någon under filminspelningen sa ”kom igen grabbar vad håller vi på med?” eller skrockade alla förtjust och gav varandra en high five? Det lutar åt det sistnämnda.

Man kan vrida och vända på begreppet ”bra film” men i min värld är Kickboxer det verkligen inte men med tanke på att rullen spelat in 15 miljoner dollar (budget 1.5 milj) och fått 6 (!) uppföljare kan jag ha fel. Det jag kan ge filmen är att den var rejält underhållande men kanske inte på det sätt filmens producenter och Van Damme tänkt sig.

Regi:  Mark DiSalle, David Worth

Betyg: 4/10

The Mutilator (1984 USA)

En 80-tals skräckis måste få vara med när det handlar om skräckfilmsvecka – tycker iaf jag. Under 80-talet spottade man ur sig s.k teenslashers efter konceptet hellre än bra vilket ger upphov till en hel del roande rullar både på manus och skådespelarsidan. Merparten av rullarna är uppbyggda i fyra akter som är förvillande lika i film efter film: Först en händelse som gör någon till en galning sedan ser man till att samla ett gäng ungdomar på en plats där tredje akten tar vid nämligen att de en efter en tas av daga och slutligen finalen mellan mördare och de få överlevande.

The Mutilator (även känd som Fall Break) följer samma mönster. Ed råkar skjuta ihjäl sin mamma när han rengör sin fars vapen och pappan (som går under namnet Big Ed!!) får ett psykbryt. Kontakten mellan sonen och pappan är av förståeliga skäl inte den bästa efter olyckan så Ed.Jr blir därför mäkta förvånad när pappan ber honom om en tjänst, att åka och stänga familjens hus vid stranden för säsongen. Ed.Jr tar med sig en handfull vänner till huset där en mördare väntar för att ta ungdomarna av daga på de mest gruvliga vis och filmens sista kvart viks åt lite spring i huset då man försöker fly från mördaren. Klart.

Det är ett och annat som sticker ut i den här filmen. För det första har man satsat allt krut på morden som var oväntat slafsiga och välgjorda, gäddkrokar, yxor och annat smått och används för att ta kål på de stackars ungdomarna (däremot såg jag iaf inte till något svärd som det hintas om på filmaffischen).

När man kollar in vad filmens unga förmågor gjort senare sina karriärer verkar detta vara den enda film som de, med ett undantag, gjort. Detta märks mer än väl under filmens gång då det var riktigt usla skådisar som får leverera en hel del riktigt usla repliker spelade med noll trovärdighet. Jag undrar lite hur rollbesättningen till dessa filmer gick till. Gick den i stil med: ”Grannes pojk har inget sommarjobb”, eller ”vår barnvakt är en trevlig tjej som gärna visar brösten”?

The Mutilator är en rulle som gör att man förstår vilka mästerverk Halloween och Friday the 13th är vid en jämförelse. Å andra sidan ska man inte helt förkasta filmen. Jag hade en ganska så underhållande (vilket kanske inte riktigt var filmmakarnas mening) stund tillsammans med en krympande skara ungdomar.

Regi: Buddy Cooper, John Douglass

Betyg: 4/10

Sofias filmval brukar dela upp folk i två läger bra eller bajs. Läs vad hon tycker

In the tall grass (2019 USA)

På väg till San Diego korsar en bror och hans gravida syster den amerikanska prärien. När de stannar för en kort paus hör de en pojke som ropar på hjälp från ett stort fält bestående av högt gräs. Paret hörsammar ropet på hjälp och går ut på fältet som verkar ha märkliga egenskaper där både tid och rum inte är att lita på och snart är de hoppkost vilse. De upptäcker snart är det inte bara är den vilsna pojken som håller till i gräset.

Den här filmen baseras på en längre novell skriven av Stephen King och hans son Joe Hill. Jag har inte läst berättelsen än (den ligger här hemma i väntan på att bli läst) så jag kan inte uttala mig om vad man ändrat på i grundhistorien. Däremot märks det mer än väl att man har dragit ut på berättelsen lite väl mycket. Att novellen inte räcker till en långfilm märks mer än väl. Filmens första halva funkar bra och mina tankar vandrar till den klassiska tv-serien The Twilight zone och det är alltid en ganska så mysryslig känsla när det sker. Ungefär mitt i filmen börjar tyvärr historien att gå rejält på tomgång och jag tappar intresset för de inblandades äventyr i det höga gräset. Jag tror att historien hade passat alldeles utmärkt som ett tv-avsnitt som långfilm blir den för tragglig.. Mer intressant än rysande eller som en recensent skrev ”En ganska så vissen film som inte är speciellt gräslig”. eller något i den stilen.

Regi: Vincenzo Natali

Betyg: 4/10

I Snacka om film har man ett skräckfilmsavsnitt dagen till ära och även där pratar man om denna film.

Även hos Sofia finns det en film i samma Twilight zone anda – fast hennes val är bättre tycker jag.

Itsy bitsy (2019 USA)

Sjuksköterskan Kara och hennes familj beståendes av två barn hoppas på en nystart i livet när de flyttar till en liten stad för att hjälpa den MS-sjuke antropologen Walter med sina dagliga bestyr. Familjen flyttar in i ett hus bredvid antropologen men de problem familjen hade innan flytten kvarstår. Kara har förlorat ett barn i en bilolycka och har på kuppen blivit drogberoende. Kontakten med den äldste sonen är allt annat än bra och det tar inte lång tid innan Kara kastar lystna blickar på Walters medicinskåp. Som om inte dessa problem var nog så har Walter har fått ett nytillskott till sin samling av religiösa ting från världen, en kruka vars innehåll är en ond ande som manifesterar sig som en riktigt maffig spindel stor som ett bildäck. The stage i set eller vad man nu säger säger på engelska.

Spindlar är ena riktigt räliga djur och hellre en dålig spindelskräckis än ingen alls brukar jag resonera. Itsy bitys stora stjärna är just spindeln. Storleken är precis lagom om den varit större hade den inte varit lika läbbig och om den varit mindre är den inget större problem än att en välriktad stekpanna kan lösa problemet. Filmmakarna har också haft den goda smaken att inte använda sig av CGI vilket gör att spindeln känns mer verklig.

Bortsett från Bruce Davison som spelar antropologen var det okända skådisar för mig Den yngsta ungen sällar sig tyvärr till Astrid Lindgren skolan i skådespeleri (läs högt på skylten vi håller  bakom kameran) men de övriga sköter de sig bra. Problemet med Itsy bitsy är alltså inte monstret eller skådisarna utan något helt annat.

Trots att rullen bara är runt nittio minuter känns den ganska så seg. Det läggs stor vikt på Kara och hennes problem. Jag var inte ute efter ett Noréndrama när jag valde filmen utan en film om en maffig spindel. Spindeln är med under filmens gång men den första timmen känns det mer som att jag tittar på ett drama om en familj i sönderfall där en fet spindel tittar fram då och då istället för en skräckis. Turligt nog tar sig filmen och sista halvtimmen är riktigt rafflande. Filmen går nästan i mål som som godkänd men så kletar man till det med lite skillingtrycksscener mot slutet så betyget blir vad det blir trots en maffig spindel.

Regi: Micah Gallo

Betyg: 4/10

Sofia skriver om en annan otrevlig filur.

The Crimes of Grindenwald (2018 Storbr)

Här kommer en film jag inte trodde jag skulle se då förra filmen var så erbarmligt usel men jag slötittade medans jag strök och fastnade – så kan det gå. Grindenwald som arresterades i slutet av förra filmen rymmer och drar till Paris. Newt Scamander som belagts med reseförbud av trollkarlsministeriet efter debaclet i New York får ett hemligt uppdrag av självaste Dumbledore. Han ska finna Credence som tydligen är en viktigt person – en plot som jag aldrig begrep i förra filmen. Vart kan man hitta Credence? Naturligtvis i Paris.

Den här filmen var avsevärt bättre vid en jämförelse med Fantastiska vidunder. Storyn kändes mindre hafsig och känslan jag hade i förra filmen av att man hittade på allt eftersom man filmar finns kvar men den är inte lika påtaglig. Jude Law passade bra i rollen som Dumbledore och Johnny Depp är relativt intressant som skurken Grindenwald och det måste väl i hans fall ses som ett steg uppåt i en annars ack så dalande karriär. Det är väl bara Eddie Redmayne som jag fortfarande stör mig på i rollen som Newt Scamander . Rollfiguren är kort och gott irriterande men jag har väl vant mig lite smått vid hans ständiga flinande så det var inte lika illa som i förra filmen.

Däremot är det något som länge legat och skavt när det rör filmerna som baserar sig på Rowlings värld men det var först nu som polletten trillade ned. Jag vet att det är en magisk värld och jag vet att man plöjt ned en massa miljoner i specialeffekter men magin kommer inte naturligt i filmen. Handlingen liksom stannar upp för att vi som åskådare ska få ta del i av alla specialeffekter och av och till får jag känslan att det är de som driver handlingen framåt och inte manuset. Ett av många exempel är en självgående dammsugare på trollkarlsministeriet som tar över hela scenen eller ja scenen känns som det gjorts bara för att få visa denna magiska dammsugare. Detta är ett oskick som pågått sedan den första filmen.

Tittbar film men inte så mycket mer blir mitt slutomdöme.

Regi:  David Yates

Betyg: 4/10