Escape Room 2: No Way Out (2021 USA)

För två år sedan dök filmen Escape room upp och tydligen gjorde den en liten vinst för här kommer nu uppföljaren. Handlingen är ungefär densamma. Ett antal främlingar möts och hamnar i ett antal dödliga fällor som går ut på att man ska lösa en gåta på tid innan denna slår igen. Skillnaden från förra filmen är att man denna gång lär känna de som ligger bakom dessa mordiska konstruktioner och det gör i ärlighetens namn vare sig till eller från.

Escape Room 2: No Way Out är inte en bra film men den är underhållande. Det blir spännande när man har folk som springer runt som illrar i jakten på ledtrådar samtidigt som tiden tickar ned och man vet att när räkneverket står på noll bjuds det på allehanda otrevligheter som t.ex laserstrålar eller syraregn. Nackdelen är att det blir en väldigt skrikig film då folk tjoar och står i under jakten på ledtrådar. Det blir än mer skrik när spelarna dör från både den drabbade och lagkamraterna som ylar den förolyckades namn.  Skrikandet blir verkligen tröttsamt i längden.

Det blev 80 småputtriga minuter i en relativt barnvänlig (inget snaskigt slafs här inte) thriller. Naturligtvis hintar slutet om att det kommer en trea. Nåväl troligen kollar jag in den filmen också men då plockar jag ur hörapparaterna innan föreställningen.

Regi: Adam Robitel

Betyg: 4/10

The Old Ways (2020 USA)

Reportern Cristina åker till sina hemtrakter i Mexico för att göra någon form av reportage om gamla seder och folktro. Hux flux blir hon kidnappad av lokalbefolkningen och inspärrad i en hydda. Anledningen till detta drastiska tilltag är att man menar att hon blivit besatt av en demon och nu måste genomgå en exorcism. Cristina känner sig inte ett dugg besatt och anser att hon nu hamnat i klorna på en hop vidskepliga bönder. Eller?

Mest intressant med denna film var nog de mexikanska sederna och religionen. Om de däremot stämmer är naturligtvis en annan fråga. Brujan (shamanen/trollkvinnan?) som sköter exorcismen funkade fint för mig. Jag visste inte till en början om jag skulle vara mest rädd för henne eller den eventuella demonen. Filmen rullar på, det blir aldrig spännande men inte heller tråkigt. Trots ormar, tuppar, getmjölk i mängder och figurer i skuggorna kom jag aldrig riktigt in i filmen. Jag satt i alla fall kvar speltiden utan några större plågor och slutscenen var ganska roande. Alltid något. En typisk ”kan kvitta film”.

Regi:Christopher Alender

Betyg: 4/10

 

Dune (2021 USA)

Hoppet att locka tillbaka folk till biograferna verkar hänga på Dune och den kommande filmen med 007. Jag var dock tveksam till att se Denis Villeneuves senaste film på bio av ett flertal anledningar. Den verkade vara alldeles för lång, berättelsen är oavslutad och det är en s.k ökenfilm. Filmer som inte innehåller mumier eller Mad Max och utspelar sig i ett ökenlandskap är nämligen sällan bra (västerngenren undantagen).

Det jag inte hade med i mina kalkyler var att filmen eventuellt skulle vara mördande tråkig. Dune är alldeles för lång och orimligt mycket tid av handlingen läggs på folk som lägger pannan i djupa veck och ser bekymrade ut samtidigt som de diskuterar drömmar och profetior. Ökenmiljön gör ingen glad och det hjälper inte att man slängt in ett gäng maskar på 400 meter som verkar ha en förkärlek till att äta fordon. Däremot är filmen snygg. Scenografin gillade jag och ljudet är maffigt. Stundtals satt jag och undrade hur mycket av ljudet publiken i angränsade salonger hörde. Volymen var även det som avhöll mig från att somna en bit in i filmen.

Det finns en hel del kända och bra skådisar i filmen men då alla förutom Jason Momoa och Stellan Skarsgård verkar vara mer döda än levande i  filmen kommer de inte till sin rätt. Timothée Chalamet vankar runt och oroar sig för sina drömmar. Rebecca Ferguson ser mest plågad ut och oroar sig för allt möjligt. Oscar Isaac hamnar inte heller i facket glad gubbe.

Alla är så bekymrade i denna film att jag undrar varför Huset Atreides som alla ovanstående skådisar spelar överhuvudtaget tog kejsarens erbjudande att ta över driften av planeten Arrakis från elakingarna (som i denna film verkar ha mycket roligare) Harkonnen. Hade det inte varit bättre att stanna kvar på sin skogklädda planet och bara softa runt?

Nä detta var en besvikelse. Trist tempo med trista rollfigurer men betyget blir högt trots allt då det är en hel del ögongodis. Om det nu blir en fortsättning kan man väl alltid hoppas på lite gladare miner och mindre drömtydning.

Den stora frågan jag har efter att ha sett filmen är varför man så gärna vill filmatisera boken? Nu har jag iofs inte läst denna men jag känner mig inte ett dugg lockad till läsning efter denna sövande upplevelse till film.

Regi: Denis Villeneuve

Betyg: 4/10

Candyman (2021 USA)

Jag trodde först att Candyman skulle vara en nyinspelning av 90-tals klassikern med samma namn men se det är den inte. Det är en fortsättning av historien och den gamla filmen vävs in väldigt snyggt in i  handlingen.

Konstnären Anthony har lite skaparkval men en sen kväll berättar hans eventuellt blivande svåger en vandringssägen om en antropolog som blev galen när hon studerade området man bor i. Vi tittare som sett den gamla filmen vet hur det egentligen ligger till. Anthony inspireras av historien och producerar konstverket ”Say my name” vilket i sin tur leder till en himla massa elände – men bara för vissa personer ska tilläggas för i dagens rulle hänger krokslashing ihop med vilken hudfärg du har.

Jag har verkligen inga problem med filmer, böcker etc som har ett budskap men det måste göras snyggt. Efter att ha sett Candyman känner jag mig som en stoppad gås. Jag har inget att invända mot det filmen vill säga oss tittare, där slår filmmakarna in öppna dörrar åtminstone för mig. Jag VET att afroamerikaner många gånger inte har det så muntert i USA, jag VET att onödigt polisvåld sker mot denna del av befolkningen. När jag däremot löser biljett till en film som heter Candyman förväntar jag mig en slasherrulle som handlar om ett spöke som skär upp folk samt en och annan socialrealistisk kommentar. Inte en jävla BLM föreläsning där vissa scener och dialoger är så övertydliga att jag famlar efter skämskudden. Om man vill lyfta rasismen i USA måste det göras bättre än så här t.ex som i författaren Tomas Mullens suveräna Darktown svit

Det som räddar filmen en aning är att den är förbaskat snygg, miljöerna vare sig det är ruffiga områden, gallerior eller lägenheter är en fröjd för ögat, kameraarbetet utsökt, skådisarna är bra och musiken på snudd fantastisk. Manusförfattaren däremot borde ha taggat ned sig lite, tagit en valium och tänkt mer på skräck och mindre på att skapa en föreläsning.

Regi: Nia DaCosta

Betyg: 4/10

Gunpowder Milkshake (2021 USA)

Lönnmörderskan Sam dödar en person för mycket under ett uppdrag. Hon får ett nytt uppdrag för att rätta till till misstag. Även denna gång går det galet och på köpet får hon sitt offers unge på halsen. Två fel på raken gör att Sam nu är fritt vilt och det är en hel del människor som vill se henne död. Sam får dock hjälp från ett oväntat håll nämnligen sin mamma.

Gunpowder milkshake har ungefär samma handling som John Wick med den skillnaden att man kastat in lite mer humor. Hade filmen kommit för säg sisådär 10 – 15 år sedan hade den nog känts fräschare och tom lite nyskapande men i dagsläget när det går tjugo filmer av den här sorten på dussinet krävs det lite extra för att filmen ska sticka ut ur mängden. Det är slowmotion tonsatt till musik, splatter och folk tål stryk bortom alla gränser. Är man per automatik förtjust i genren lär man absolut inte bli besviken. Det är på inga vis en dålig film inom sitt gebit men den passade inte mig för ögonblicket. Det fanns dock ett och annat jag gillade.

Två fighter i filmen är värda titten den ena därför den är både påhittig och ganska så rolig, den andra då det är en snyggt koreograferad shootout i slowmotion. Skådisarna var helt ok med ett undantag: Lena Headey verkar bara ha ett ansiktsuttryck som förmedlar en mix av att hon hör dåligt samt lider av kronisk värk. Lägg även till att hon  väser/viskar fram sina repliker så blir skådisen trist i längden.

Naturligtvis planeras det för en uppföljare……….

Regi: Navot Papushado

Betyg: 4/10

 

Endzeit (2018 Tyskland)

Om man sätter sig ned i tv-soffan och tror man ska få se en tysk zombiefilm bedrar man sig. Visst är det med zombies men filmen vill berätta om något annat än slafs och vandrande döda. Världen har har drabbats av ett virus och folk blir till zombies osv osv. Två städer, Jena och Weimar, har lyckats bekämpa smittan. I den senare staden skjuter man folk bara vid misstanke om smitta men det ryktas om att man jobbar på ett botemedel i Jena. Två tjejer från Weimar slår sig ofrivilligt ihop och försöker ta sig Jena.

Väl ute i vida världen traskar de två tjejerna runt, stöter på lite zombies, filosoferar över vad det ska bli av världen och kameran visar vad trevlig och vacker vår jord är utan massa folk som skitar ned och tar plats. Ungefär mitt i filmen stöter man på en märklig kvinna och här kan nog en och annan tycka att filmen spårar ur. Denna kvinna som verkar vara en hybrid mellan växt och människa och spelas för övrigt av danskan Trine Dyrholm.

Jag vet egentligen inte vad jag ska tycka om Endzeit. Filmen var inte vad jag väntade mig men å andra sidan kan det inte skada att bli lite lite överraskad ibland i filmsammanhang. Det är en ganska så seg film men samtidigt vacker och den skänker en viss inre frid under titten. Blomsterkvinnan och tvisten filmen tar känns lite ansträngd men å andra sidan är det kul att man vågar göra något annorlunda.

Det blir en fyra men jag anar att en del som ser filmen tycker betyget är för lågt men troligen anser nog de flesta att det är i högsta laget. Finns på SVT-play ett tag till om någon är hågad att se Dyrholm med blommor i håret.

Regi: Carolina Hellsgård

Betyg: 4/10

Blood father (2016 Frankrike)

Lydia har hamnat i fel sällskap och när hon skjuter sin pojkvän under ett inbrott/rån är hon riktigt illa ute. Ryktet på gatan är att hon snott ett parti knark från en kartell så det är en hel del otrevliga personer som vill få tag på Lydia. Utan stålar och på flykt är enda utvägen att ringa pappan som hon inte träffat på flera år. Fadern är en gammal fängelsekund som numera bor i en husvagn tar emot dottern men vad hon gjort känner han till en början inte till och snart är de två jagade.

Främsta anledningarna till att jag klämde denna rulle var att dels spelar Erin Moriarty rollen som Lydia. Jag ville se hur hon funkade i en annan roll än Starlight i tv-serien The Boys. Pappan spelas av Mel Gibson som på senare gjort en hel del bra rollprestationer och vuxit som skådis på senare år.

Det hade nog kunnat bli en rafflande film men trist nog tar den aldrig fart trots att man jagas av både lokala förmågor, en mexikansk kartell och en lönnmördare. Kemin mellan Gibson och Erin Moriarty funkar inte riktigt, ingen av de två är dåliga men det skaver lite när de delar scen.

Blood father är ingen dålig film bara lite så halvintressant. Kan nog lätt slinka ned en regnig dag men det finns bättre filmer att välja om man vill ha något liknande.

Regi: Jean-François Richet

betyg: 4/10

I Care a Lot (2020 USA)

Marla Grayson, suveränt spelad av Rosamund Pike, är en skrupulös människa som hittat ett ganska enkelt sätt att tjäna pengar. Då hon arbetar som vad kan liknas vid den amerikanska motsvarigheten till god man ser hon till att få sina klienter omyndigförklarade. När detta väl skett plundrar hon systematiskt deras konton och tillhörigheter. Så en dag hamnar fel person i hennes garn och Marla möter ett motstånd där hon kan komma att riskera livet.

Det första som slår mig är filmen genrebeteckning den kallas för dramakomedi men komedin lyser med sin frånvaro.Thriller är nog mer passande. Möjligen kan det vara som så att filmen är en satir över kapitalism och nyliberalism och hur vi behandlar våra äldre men om så är fallet missar den målet – åtminstone för mig. Det andra som slår mig är att det var år och dar sedan jag stötte på en sådan vedervärdig människa som Marla. Hon har inga som helst försonande drag och jag vill henne bara allt ont i världen.

Detta blir ett problem en bit in i filmen. Marlas motståndare är inte heller några moraliska förebilder och i lagens mening är de värre. Vem ska jag heja på? Den lömska Marla eller en grupp kriminella som går över lik ? Resultatet blir att hur än filmen kommer sluta kan jag inte riktigt bli nöjd. Om Marla klarar sig får jag liksom ingen payoff men å andra sidan är hennes hämnare inte speciellt sympatiska. Detta moraliska dilemma gör att jag faktiskt inte bryr mig om hur det går och mitt intresse för filmen som till en början varit stort minskas allteftersom handlingen fortskrider. Det hjälper inte att filmmakarna försöker rädda filmen med sista scenen. Tåget har redan gått för mig.

Däremot är faktiskt filmen knappt sevärd enkom för skådisarna som gör ett mycket bra jobb. Pike har jag redan nämnt och då hon delar scenen med Diane Lane och Peter Dinklage blir filmen trots mina invändningar lite sevärd.

Regi: J Blakeson

Betyg: 4/10

Black Widow (USA 2021)

Det var ett rejält tag sedan man såg en superhjältefilm på bio. Black widow hade jag sett fram emot kanske främst därför att både Rachel  Weisz och Florence Pugh var med i filmen. Black widow startar tidigt 90-tal och vi får ta del av hjältinnans orgin story. Filmen hoppar framåt till nutid ungefär när Civil war utspelar sig i MCU kronologin. Black window kontaktas av sin syster som berättar att det hemliga spionprogrammet The Red room fortfarande är i full verksamhet. Black widow och lillsyrran slår sina påsar ihop och försöker lokalisera platsen där utbildningen sker för att stoppa verksamheten.

Hur var då denna 24:e film i MCU och startskottet för den s.k Phase 4. Inget speciellt. Inte dålig, inte bra, filmen rullade på och kändes lite enahanda. Speciellt starten kändes hackig och det tog ett tag in filmen fann sitt flow.

Klart att det finns bra saker i filmen. Pugh är som vanligt bra som lillasystern. Lite trulig och smågrinig. David Harbour funkar fint som den före detta korkade ryske superhjälten Red Guardian. Det ges lite blinkningar till oss seriefans något jag alltid gillar för då vet man att de som gjort filmen troligen kastat ett getöga på serierna.

Det är inte direkt något som jag kan klaga på när det rör filmen mer än det svajiga starten och att Rachel Weisz gav ett något oinspirerat intryck samt att skurkarna inte var mycket att hänga i julgranen. Den dominerande känslan av filmen blev mest ”Been there done that” Det märkliga är att jag som sagt hade sett fram mot filmen – kanske inte själva storyn utan mer att jag suktade lite efter en ny MCU film. Det visade sig alltså vara en imaginär längtan.

Trots att jag möjligen har tröttnat på MCU-filmerna kommer jag nog inte kunna avhålla mig från att slå mig ned i biofåtöljen i september när Shang Chi and the legend of the ten rings har premiär i september. Det är svårt att lära gamla hundar att sitta.

Regi:Cate Shortland

Betyg: 4/10

 

The Conjuring 3: The Devil Made Me Do It (2021 USA)

Än en gång får vi följa paret Warren i jakten på onda andar och demoner. Denna gång startar filmen med en exorcism som går lite si så där. Konsekvensen blir i vart fall en mordrättegång där försvaret hävdar att den tilltalade var under en demons inflytande när mordet begicks och borde därför förklaras oskyldig. Det faller nu på Warrens att nysta i mysteriet för att bevisa demoniskt inflytande.

Första filmen i denna serie var en rejält ruggig historia men konceptet blir allt mer urvattnat för var gång. Det är en popcornskräckis där man ska hoppa till i biomörkret vid väl valda tillfallen. Några rysningar får jag inte och storyn är i ärlighetens namn inte speciellt engagerande. Paret Warren letar bevis och sedan avslutas allt i ett CGI-inferno där det blåser Carola vindar samtidigt som folk svävar en halvmeter ovanför marken. I de tidigare filmerna har jag åtminstone vid något kort ögonblick känt visst obehag eller tyckt att ett och annat spökeri varit lite extra  men här rullar det liksom bara på.

Det är dock både välgjort och välspelat, Patrick Wilson och Vera Farmiga är bra i huvudrollerna och birolls innehavarna gör vad de ska. Jag skrockar till lite förtjust när John Noble dyker upp i rollen som pensionerad präst. Tråkigt nog känns berättelsen förutsägbar och lite bege. Gör man ett par filmer till i serien som håller samma stil skulle jag nog vilja påstå att Conjuring unversat nog kan göra skäl för epitetet skräckfilmernas motsvarighet till Beck.

Regi: Michael Chaves

Betyg: 4/10

Malcolm & Marie (2021 USA)

Regissören Malcolm är mer än nöjd vid hemkomsten efter premiären av hans senaste film. Han har blivit hyllad och kritikerna verkar ta emot hans film väl. Hans flickvän Marie verkar däremot inte vara lika glad. Malcolm är till en början alltför uppfylld av sin egen förträfflighet för att märka av hennes humör, vi tittare däremot känner av en stämning som är så tät att man kan skära i den med en kniv. Det regissören har gjort är att glömma att tacka flickvännen i sitt tal till publiken. En mindre fadäs kan tyckas men den öppnar upp för en kväll/natt/morgon full av gräl och anklagelser.

Malcolm & Marie är en s.k grälfilm och får samsas med filmer som Vem är rädd för Virginia Woolf? och Carnage. Det är mer eller mindre filmad teater med folk som släpper fram sina upplevda oförrätter och missnöje. Det är även genre jag är ganska förtjust i för vem kan tacka nej till ett magnifikt gräl på avstånd?

Dagens film har ett och annat som talar för sig. Skådisarna John David Washington och Zendaya är bra. Filmen är snyggt filmad i svartvitt och huset grälet pågår i är så ljuvligt inrett att man kan av och till vila ögonen på snygga detaljer om man tröttnar lite på de två skådisarnas tjafs. Det som är filmens svaghet är just själva grälet.

Till en början funkar det fint och de två får in en hel del fina verbala rallarsvingar på varandra men ett par tre gånger under filmens lopp verkar de komma överens och börjar tala civiliserat med varandra bara för att sedan köra igång igen. Till slut känns det konstlat och tjafset börjar gå på tomgång. För att jämföra kan man ta Carnage som präglas av lugnare partier men någon råkar säga fel sak och grälet kommer igång igen. I Malcolm & Marie får jag känslan av att de inblandade efter ett tag bara känner för att bråka och då blir egentligen bara tjafs utan substans kvar.

Välspelad och snygg film men vid halvtid börjar storyn gå på tomgång och mitt intresse för Malcolm & Marie falnar både som film och på individnivå.

Regi: Sam Levinson

Betyg: 4/10

The Block island sound (2020 USA)

När det spolas iland en massa död fisk på stränderna kring Block island skickar miljömyndigheterna dit ett par forskare för att undersöka saken. En av forskarna, Audry,  har växt upp på ön och åker lite motvilligt dit då hennes relation med den yngre brodern som bor på ön inte är den bästa. När hon anländer till  barndomshemmet märker hon att allt inte står rätt till. Hennes pappa uppvisar ett märkligt beteende b.la åker han ut med båten mitt i natten och snart börjar brodern ta upp denna ovana. Att något är lurt är inte svårt att fatta frågan är bara vad.

Block island sound är helt ok. Det är lågbudgetrulle som har en relativt intressant story och helt ok skådisar. Miljöerna med ett insomnat fiskesamhälle där alla känner varandra ger filmen en lite dyster men passande ton. Problemet med filmen är väl manuset där man mixat genrerna thriller/sf/drama. Det blir lite familjeproblem samtidigt som det finns ett yttre odefinierbart hot vi tittare möjligen kan ana vad det är. Det blir två filmer i en där jag inte kan bestämma mig för vad jag ska bry mig om. De två historierna, mysteriet och familjen med problem känns inte riktigt kompatibla. Ibland funkar det med att mixa genrer ibland inte. Block island sound hamnar lite mittemellan stolarna.

Trots en darrigt manus som borde fått en eller två genomarbetningar duger väl filmen om man är på humör för något som bäst liknas med ett långt X-files avsnitt med en touch av familjedrama.

Regi: Kevin McManus, Matthew McManus

Betyg: 4/10

Darkland (2017 Danmark)

Hjärtkirurgen Zaids middag avbryts av att hans mindre lyckade lillebror kommer på ett ovälkommet besök. Brodern har hamnat i trubbel och behöver låna 100 000 spänn. Det verkar inte vara första gången detta händer och Zaid känner med rätta att räcker nu och avvisar sin lillebror. Nästa dag nås Zaid av beskedet att hans bror mördats. Polisen är halvt om halvt intresserade av att lösa fallet då det rör sig om en uppgörelse i den kriminella världen. Zaid bestämmer sig då för att ta saken i egna händer.

Hämndfilmer har jag alltid haft en soft spot för och denna verkade vara intressant speciellt då danskarna brukar vara bra på att knåpa ihop kriminalare.Till en början är filmen bra men efter en stund stannar liksom handlingen upp. Zaid spanar och tränar upp sig inför en kommande konfrontation med broderns mördare och på den vägen rullar filmen på vad som känns som en oändlighet. När så finalen vankas går det undan och sedan är filmen slut.

Jag känner att man kunnat förvaltat historien bättre för i grunden är det en klassisk hämndrulle som borde kunna leverera. Speltiden på två timmar är alldeles för lång då filmens mittenparti mer eller mindre känns som en ursäkt att fylla ut filmtiden. Tråkigt blir det aldrig men storyn står och stampar och den där spänningen som ofta dyker upp i rullar av detta slag lyser med sin frånvaro.  En besvikelse som jag hade allt för höga förväntningar på.

 

Regi: Fenar Ahmad

Betyg: 4/10

Bikini Beach (1964 USA)

Filmen startar med en närbild på en vickande röv i bikini och sedan går det snabbt utför. Miljonären Harvey Huntington Honeywagon III vill bevisa att ungdomarna som hänger på beachen är mer korkade än en primat har därför tränat en apa som kan köra bil och surfa bättre än dessa. Av för mig oklara anledningar kommer han om detta bevisas kunna bygga ett ålderdomshem vid beachen. Ungdomsgänget som hänger på beachen har fler bekymmer än en apa som kan surfa. Ett MC-gäng som som bla har en varulv i sitt crew  och antyds vara nazister stöttar Honeywagon III i dennes kamp att få bort ungdomarna. Även den engelske popartisten Potato Bug som bäst kan beskrivas som Austin Powers irriterande lillebror har slagit sig ned på beachen och kastar lystna blickar på Dee Dee som är ihop med filmens hjälte Frankie. Potato Bug kan möjligtvis ha en chans att komma innanför Dee Dees bikini då hon börjat lessna på att Frankie inte vill gifta sig.  Utöver detta innehåller filmen b.la  en talande falk, popbandet The Pyramids vars gimmick är renrakade huvuden och som final Stevie Wonder och Boris Karloff – fast den senare sjunger inte.

Jag brukar gilla knepiga filmer men detta var i knepigaste laget t.om för mig. Om jag ska hitta någon liknande svensk rulle skulle nog valet falla på den absurda Drra på – kul grej på väg till Götet. Båda filmerna verkar ha gjorts med vänsterhanden, man verkar inte bry sig om eller hur allt hänger samman samt alla idéer och uppslag har uppenbarligen välkomnats utan någon närmare eftertanke.

Musiken är ok, det är lite skönsång och lite poprock och This Time It’s Love med  Funicello (Dee Dee) gillade jag. Det är härliga färger och det är alltid kul att ta del av den ängsliga amerikanska dubbelmoralen angående sex. Killar och tjejer sover åtskilda på beachen och man gör allt för att visa hur hyvens och moraliska ungdomarna är. Samtidigt tar man alla chanser man bara kan för att anspela på sex. Märkligt folk de där amerikanerna,

Lite efterforskning (jag var tvungen att kolla upp vad det var för vansinnesfilm jag sett) visade att Bikini beach var film nummer tre i en serie av sju filmer (!) från bolaget AIP. Uppenbarligen var dessa rullar populära och känner jag mig själv lär jag nog se fler filmer i serien. Det är trots allt något som lockar.

Sofia har troligen sett något mer sansat idag.

Regi:William Asher

Betyg: 4/10