Copacabana (1947 USA)

Carmens agent och tillika fiancé Lionel lyckas  sälja in henne som sångerska på nattklubben Copacabana. Problemet är att klubbens ägare vill att Lionel ska skaka fram en till sångerska annars blir det inget kontrakt. Då Carmen och Lionel är panka och smått desperata kläcker han den för ögonblicket lysande iden att låta flickvännen spela två olika sångerskor. Med hjälp av en blond peruk och slöja blir nu Carmen fransyskan Fifi. Om inte detta var stressigt nog för den stackars Carmen som får flänga mellan sina uppträdanden så blir det än värre när nattklubbsägaren Steve verkar fatta tycke för Fifi. Problemen blir högst påtagliga när Hollywood vill skriva kontrakt med Fifi. Lionel och Carmen måste nu på något vis göra sig av med den icke existerande fransyskan.

Lionel spelas av Grucho Marx som även här är i iklädd samma påmålade mustasch som i filmerna med Bröderna Marx. Groucho spelar samma roll som i Marxfilmerna. Blixtsnabba repliker, förolämpningar, notorisk kvinnojägare mixat med absurda upptåg. Jag uppskattar hans humor och det är filmens stora behållning men samtidigt kan jag tycka lite synd om skådisen som verkar ha fastnat i att spela exakt samma roll i film efter film.

Carmen Miranda i rollen Carmen är ett kapitel för sig. Troligtvis är hennes karaktär skriven att vara en eldig latinska vilket hon också spelar men det blir mest en schablonfigur. Hon grimaserar och rullar med ögonen och filmens stora gåta är hur Lionel charma henne. Mirandas huvudbonader är en parad av märkliga kreationer och jag kan inte slita blicken från dessa monstruösa skapelser. Hur någon frivilligt gått klädd i dessa ting är en annan gåta.

Tråkigt nog hade Copacabana varit en bättre film om den inte varit en musikal. Det är en förnöjsam komedi som av och till är riktigt rolig men filmens sånger är inte speciellt medryckande (trots en del försök med latinska takter) och drar ned filmens tempo rejält. De flesta numren framförs på Copacabanas scen och är lättförglömliga. Värst är sångaren Andy Russells smöriga sånger som får en att börja titta på klockan. Copacabana blir därför något så märkligt som en musikal som skulle vinna på att inte vara det är, en musikal.

Regi: Alfred E. Green

Betyg: 4/10

Sofias val för dagen kan ni läsa om här

The Ghost in the shell (2017 USA)

Ghost in the shell bygger på en en japansk anime med samma namn som tydligen är/var mycket populär så det var nog bara en tidsfråga innan den storyn blev whitewashad av amerikanerna. Scarlett Johansen spelar här Major en cyborg som är den första av sitt slag. När hennes familj utplånades i terrorattack lyckades man rädda hennes hjärna och har stoppat in den i en robotkropp och Major arbetar nu som någon sorts supercybersnut. När någon börjar mörda ledande vetenskapsmän i företaget som skapade henne leder utredningen till obesvarade frågor om Majors förflutna och det börjar bli svårt för cyborgen att veta vad som sant eller inte.

Första halvan av filmen satt jag som förtrollad. Musiken var fantastisk och den futuristiska världen med stora reklamskyltar i 3D, trånga gränder och polerade ytor var riktigt häftig att se. Storyn var medryckande och det var ett gäng bra actionscener som satte lite fart på storyn. Ungefär någonstans i mitten av filmen hade jag dock sett mig mätt på allt visuellt lulllull och berättelsen om Majors identitet och vem som egentligen är skurk i filmen blev allt mer ointressant. När jag då riktade min uppmärksamhet mot annat än den futuristiska världen lade jag märke till en detalj som blev förödande för resten av titten, nämligen Johansens mycket märkliga gångstil. Hon liksom lufsar fram, här har vi en cyborg som studsar mot väggar, slår frivolter i luften och kan en himla massa akrobatiska trick och så går hon som björnen Baloo? Ett mysterium som allteftersom filmen rullade på gäckade mig mer än Majors identitet.

Omdömet blir en snygg film som blir lite tjatig i längden men som en ofrivillig (?) bonus bjuds man på en av filmhistoriens märkligaste gångstilar.

Regi: Rupert Sanders

Betyg: 4/10

Andra filmspanare åsikter om filmen

Sofia

Filffi

Henke

Incarnate (USA 2016)

Det verkar som att var och varannan skräckis som kommer nu för tiden handlar om folk som blir besatta av demoner. Inget fel i det men man kunde önska att skräckfilmsförfattarna kunde komma på någonting annat. Klart att det finns bra filmer i genren, t.ex The Taking of Deborah Logan och The possesion of Michael King men oftast är samma gamla visa om och om igen. Filmen Incarnate går i samma gamla upptrampade spår men lite nytt har man att komma med, men bara lite.

Ember jobbar med att driva ut onda andar. Han drivs inte av någon religiös tro utan av hämnd då en en demon ordnade så att hela Embers familj dog och han hamnade i rullstol.  Ember har sökt efter den skyldiga demonen och får sin chans till hämnd när den dyker upp i en besatt en pojke.

Det som skiljer denna film från andra filmer i genren är dels synen på vad demonerna är (kommer jag inte berätta här då jag inte vill spoila allt för mycket) för något och dels sättet Ember arbetar på. Han sysslar inte med kors, bibelläsning och vigvatten utan går in i den besattes sinne för att där förinta demonen. Ungefär som Jennifer Lopez jobbade i filmen The Cell. Detta samt att det är Aaron Eckhart som spelar Ember gör att filmen har lite nytt att komma med till skillnad mot de flesta djävulsutdrivarfilmer, men att se den på bio? Det är ett misstag jag får stå för. Incarnate duger på sin höjd en kulen söndag eller slö fredagskväll.

Regi: Brad Peyton

Betyg: 4/10

Friday the 13th: A New beginning (1985 USA)

3321097_640pxUnder produktionen av den femte filmen om livet kring Crystal lake bad filmens regissör Danny Steinmann producenten Timothy Silver om råd. Denne lär ha sagt att Steinmann borde låta något hända ungefär var åttonde minut i filmen så att inte publiken tappade intresset. Förslagsvis lite naket något mord eller en simpel jump scare. Vad spelade inte så stor roll, huvudsaken var att det hände något. Steinmann verkar ha följt detta råd då Friday the 13:th a new beginning staplar liken på hög varvat med lite naket och en hög irriterande hoppa till scener. I den här filmen far mördaren fram som en slåttermaskin på ackord och folk hinner knappt visa sitt ansikte på rutan innan de tas av daga på ena eller andra sättet.

Filmens handling utspelas några år efter händelserna i del fyra. Tommy som i förra filmen inte hade en speciellt trevlig familjeutflykt vid Crystal lake har under årens lopp åkt in och ut på olika behandlingshem då han inte mått vidare bra efter sin närkamp med Jason. Berättelsen startar med att Tommy anländer till en öppen anstalt som ligger naturskönt någonstans i obygden. Tommy plågas av hallucinationer av Jason som är död och begraven eller är han det för kort efter Tommys ankomst till hemmet börjar folk dödas till höger och vänster.

Det var väl oundvikligt att det skulle komma en uppföljare på The Final chapter då filmen kostade 2,6 milj dollar att spela in men drog in 32,6 milj dollar. A New beginning har fått ett lite oförtjänt dåligt rykte kanske mest för att det i filmen hintas att Jason är i gång igen. med detta i åtanke blir upplösningen lite av ett västgötaklimax trots blod, död och en himla massa lik. Som tittare känner jag mig trots allt lite lurad på konfekten. Tyvärr blir inte filmen speciellt spännande då folk stryker med på löpande band och man har inte haft en chans att lära känna rollfigurerna vilket gör att de för mig är ganska så anonyma personer som dör och skräckfilmssammanhang blir det lite som en axelryckning. Dessa invändningar till trots är filmen ok. Den hinner aldrig med att bli tråkig och den har ett visst taffligt underhållningsvärde.

Regi: Danny Steinmann

Betyg: 4/10

The Mummy (1932 USA)

lzgyu69f1v2ugz9mifn4Det här är en gammal klassiker som jag såg som barn. Jag mindes inte ett dyft mer än att den naturligtvis var spännande….då. En arkeologisk expedition håller på att packa ihop inför säsongen som inte varit speciellt lyckad. Plötsligt får man besök av en man som kallar sig för Ardath Bey. Besökaren verkar besitta oanade kunskaper om det gamla Egypten och visar arkeologerna vart de ska gräva i ökensanden. Det dröjer inte länge innan de hittat en gammal grav komplett med mumie och massa lulllull. När fynden skickas till museet i Kairo för att ställas ut börjar det hända mystiska saker och vetenskapsmännens tro på naturkunskapen sätts på prov.

Jag kan förstå att filmen var en hit 1932 men i dagsläget står den sig slätt. Ingen skugga ska falla på Boris Karloff som spelar den mystiske Ardath Bey. Det är en riktigt creepy karaktär men de övriga skådespelarna är inget att bli upphetsad över. Zita Johann som spelar den kvinnliga huvudrollen är direkt dålig och den övriga ensemblen säger sina repliker och inte så mycket mer. Vidare är filmen lite slarvigt klippt, känns det i alla fall som. Scener slutar tvärt och en och annan plottråd slarvas bort. Trots att det är en ganska pratig och händelsefattig film infinner sig en känsla över att berättelsen stressas fram och det är aldrig bra.

Trots detta är The Mummy en ganska mysig film som puttrar på och den är värd en titt även om den innehåller en hel del brister. En remake/nyinspelning kommer till sommaren med Tom Cruise i huvudrollen men det verkar vara en film av ett helt annat slag.

Regi: Karl Freund

betyg: 4/10

Possession (1981 Frankrike)

possDet verkar som att instabila kvinnor helt oplanerat blivit denna veckas tema. Om det kan vara till någon tröst så verkar både kvinnor och män vara galna i Andrzej Zulawski film Possession. Mark (Sam Neil innan tandreglering) jobbar troligen som spion och har varit borta från sin fru och barn i nära ett år. När han kommer hem till sin familj möts han av sin fru Anna (Isabelle Adjani innan plastikoperationer) som droppar att hon vill skiljas då hon hittat en annan. Mark börjar nu skugga sin fru och hittar fruns nya karl. När denna konfronteras hävdar han att han inte träffat Anna på länge. Frågan är då vart och med vem hon tillbringar dagarna?

Regissören Zulawski sitter på en ganska så bra och intressant historia med en hel del luriga vändningar. Filmens miljöer, ett betongrätt Västberlin passar ypperligt för en skräckfilm och Neil och Adjani är stabila skådisar så allt verkar vara upplagt för en rejäl skräckfest.. Men regissören Zulawski verkar inte ha ett uns av sunt förnuft när det rör personregi och dialog. Folk mer eller mindre skriker sig genom filmen än värre är att dialogen verkar vara hämtat från någon skitnödig uppsättning på Dramaten. Lägg sedan till att skådisarna verka tro att de är med i Gäster med gester, de sliter sig i håret kastar sig mot väggar och rullar med ögonen för att beskriva sina känslor. Hela filmen ger ett galet intryck och jag anar att jag kanske missar något här. Zulawski kanske berättar en helt annan historia och gör som så många andra ”fina” filmskapare, han berättar för de redan insatta och den stora publiken får sitta med gapande mun och undra vad som sker.

Possession är en lite annorlunda filmupplevelse, på pluskontot ligger miljöer och grundstory så det blir trots allt inte ett alltför lågt slutbetyg.

Sofias och Fiffis val för dagen kan ni läsa om här och här.

Regi: Andrzej Zulawski

Betyg: 4/10

Independence day: Resurgence (2016 USA)

independence_day_resurgence_ver9_xlgKokt potatis, det är vad jag tänker på efter att ha sett Independence day resurgence. Om man kokar en potatis i osaltat vatten och sedan lägger denna rotfrukt på tallriken och äter den utan några som helst tillbehör så är smakupplevelsen att jämföras med att se Roland Emmerichs senaste rulle.

Filmen kostade 165 miljoner dollar att göra och jag inte mer korkad än att jag begriper att bolaget vill ha tillbaka sina satsade stålar. För att försäkra sig om detta ser man till att det finns något för alla i filmen. De som gillar barn, pensionärer (även om Robert Loggia såg mer död än levande ut den korta stund han var med), hundar, och vapen får sitt lystmäte. För skänka filmen lite innehåll ger man publiken lite kärlek, fina budskap, en far och dotter relation, en påklistrad konflikt mellan två kompisar samt lite humor i form av en crazy vetenskapsman. Naturligtvis måste Kina nämnas i positiva ordalag så man får med världens största marknad på tåget. När man sedan täckt alla baser fernissar man filmen med en massa explosioner och rymdskepp. Resultatet blir en film som inte är dålig bara väldigt oinspirerad, helt fri från överraskningar och så övertydlig i sin berättarteknik att jag undrar om filmens producenter tror att publiken är förståndshandikappad.

Missförstå mig inte för jag klagar faktiskt inte på filmen. Jag var fullt medveten på vad det var för sorts film jag köpte biljett till men det känns lite trist då ingenting nytt bjuds och ängsligheten över att inte få tillbaka sina satsade pengar präglar hela filmskapandet. Jag hade inte tråkigt under titten men inte roligt heller. Tankarna vandrade än hit och dit och ibland drogs min uppmärksamhet till den vita duken när det small till lite extra. Jag var nog den idealiske biografbesökaren i producenternas ögon – smått hjärndöd.

Under bilturen hem undrar jag lite smått om detta är framtiden när det rör Hollywoods kommande storfilmer. Man gör allt för blidka världens största diktatur för att de ska visa filmen i sitt land och i globaliseringens tecken ser man till att allt är lättbegripligt och mellanmjölksaktigt så ingen blir förnärmad. Om så är fallet går vi en mycket trist filmframtid till mötes åtminstone när det handlar om s.k blockbusters.

Regi: Roland Emmerich

Betyg: 4/10

Reeker (2005 USA)

noche-macabraEtt gäng collegestudenter är på bilfärd genom öknen. Efter ett tjafs som rör droger stannar de till vid ett cafe/motell för att dumpa en av passagerarna. Där och då dör bilen och man upptäcker att caféet är övergivet, all personal och gäster verkar ha lämnat stället i en hast. Vidare så fungerar inte mobilerna och radion verkar bara få in märkliga röster. Problemen slutar inte där då något eller någon verkar vilja ta studenterna av daga.

Nåväl, jag brukar säga att jag inte gillar ökenfilmer, något jag insett inte riktigt stämmer. Skräck och thrillers som utspelar sig i detta torra landskap brukar funka ganska väl. Liftaren, No counrty for old men, Identity är några lyckade filmer i ökengenren. Reeker är inte lika lyckad som tidigare nämnda filmer men den duger. Skådisarna är väl sisådär men man har åtminstone lyckats med att få in Michael Ironside som förvirrad husbilsägare i handlingen. Alltid något. Effekterna är dugliga och filmen har en skön rysaratmosfär. Stundtals är dock filmen lite seg ska erkännas och när man som tittare räknat ut hur det hela hänger ihop sitter man (jag) mest och väntar på det oundvikliga slutet.

Det är inte så ofta jag irriterar mig över korkade beslut men denna film lyckades leverera två idiotiska beslut i världsklass: Man går inte på utedass när det finns en vattenklosett nära och man hoppar inte ut genom ett fönster när det finns en dörr fast vid det här laget borde jag ha räknat ut att i skräckfilmernas värld lyser Mensas medlemmar med sin frånvaro.

Regi: Dave Payne

Betyg: 4/10

Cop (1988 USA)

large_pt2Qwx7p6Z2nIJ4oDecHGhMjSJ8Cop är baserad på James Ellroys bok Blood on the moon. Vi får här stifta bekantskap med polisen Lloyd Hopkins som får Dirty Harry att likna en försynt filosof vid en jämförelse. Lloyd skyr inga som helst medel när det gäller att sätta dit en brottsling och likt många filmpoliser jobbar han dygnet runt och äktenskapet knakar naturligtvis rejält i fogarna. När Lloyd svarar på ett larm och är den första att anlända till vad som visar sig vara ett ovanligt grisigt mord anar han att det inte är något som stämmer. Han drar slutsatsen att det handlar om en seriemördare. Det som gör det svårt för Lloyd att gå vidare med fallet är att han bara har en känsla och inga konkreta bevis samt hans totala brist på diplomati. Han får ensam försöka spåra upp mördaren.

Nu har jag inte läst just denna bok av Ellroy så jag kan inte uttala mig om det är en usel bok som blivit en knappt ok film eller om de båda spelar i samma liga. Cop dras med ett och annat problem. Det är James Woods som spelar huvudrollen och det klarar han av väl men då Lloyd är så osympatisk och skiter totalt i allt vad regler heter sitter jag hela tiden och undrar varför han får jobba kvar. En annan gåta i filmen är hur det kan komma sig att varenda kvinna som korsar hans väg vill hoppa i säng med honom då karln inte har någon som helst charm. Dessa drag av Lloyd finns säkerligen i boken men jag tror/hoppas att Ellroy klarar av gestaltningen av huvudpersonen bättre än regissören James B. Harris.

Det andra problemet är att Cop är lite småseg mellan varven och att manuset har en hel del lösa trådar samt att tillfälligheter och slumpen får alltför stor betydelse för att driva handlingen framåt. Det blir lite väl otroligt av och till. Cop duger knappt och det finns definitivt bättre thrillers att titta på.

Regi: James B. Harris

Betyg: 4/10

Länge leve Bernie (1989 USA)

weekend-at-bernies-movie-poster-1989-1020263386Bloggkollegan Steffo har dagens film som en favorit, något han inte sticker under stol med. Jag såg filmen när den kom tillsammans med min fru och minns att vi skrattade så tårarna rann. Då det gått några år sedan sist kände jag att det var dags för en återtitt. Den här gången uteblev skrattfesten.

Larry och Richard är jobbar långt ned i hierarkin på ett kontor. En dag upptäcker Richard något som kan få de två att stiga i graderna, någon har nämligen fifflat med bokföringen och blåst företaget på en stor summa pengar. De går till sin chef Bernie och uppmärksammar denne på problemet. Chefen blir naturligtvis mycket nöjd och bjuder ut sina medarbetare att tillbringa weekenden i hans lyxvilla för att studera siffrorna närmare. Naturligtvis är det Bernie som är boven i dramat och han planerar att mörda sina övernitiska kontorsråttor.

Där jag för ett x antal år sedan satt och gapskrattade sitter jag nu och småler lite skamset och undrar vad det var som var så roligt med denna film? Länge leve Bernie är en dussinkomedi men den har trots allt en viss nostalgisk charm och ett par tre briljanta scener som jag uppskattar än idag. Men det är långt till gapskrattet. Detta är nog en film som visar att åren går, man blir lite äldre och lite mer luttrad. Jag får dock lov att erkänna att jag känner en viss avund på mitt yngre jag som satt där och gapskrattade för visst hade det varit roligt om filmen stått emot tidens tand. Trots allt är filmen ett lätt roande tidsdokument över en svunnen tid men om den håller för nya tittare vet jag inte.

Regi: Ted Kotcheff

Betyg: 4/10

The Boy (2016 USA)

THe-Boy-2016Om man undrar vad Lauren Cohan i tv-serien The Walking dead gör när hon får tid över är det att spela huvudrollen en i en halvdan skräckis. Greta flyr från en pojkvän som inte accepterat att hon gjort slut. Hon nöjer sig inte med att flytta till en annan delstat utan flyger över Atlanten för ett jobb som nanny till en pojke i England. Jobbet verkar vara lugnt och lönen är bra. När hon anländer inser hon att jobbet inte riktigt är vad hon förväntat sig då pojken hon ska passa är en docka. Greta verkar ha hamnat i ett dårhus men som sagt lönen är bra. När dockans föräldrar drar på semester så hon kan försumma sitt uppdrag bäst hon vill för en docka kan väl inte klaga om den inte får sin godnattsaga läst för sig. Eller?

Jovars, The Boy är en dussinrysare vare sig mer eller mindre. Huset hör till den sorts byggnad där jag hade vänt i dörren och tackat för mig vilket hjälper till att göra denna film mer spännande än vad den egentligen är. Det är lite jumpscares, ett mysterium som man ganska snabbt kan räkna ut. The Boy använder sig nämligen av en tvist som på senare år verkligen har överanvänds inom genren. För en stunds småryslighet kan nog The Boy duga men det finns bättre filmer att se.

Regi: William Brent Bell

Betyg: 4/10

Wishmaster (1997 USA)

Wishmaster poster90-talet var inte ett starkt decennium för skräckfilmer. Det finns en och annan bra film (Candyman, Scream) men på det stora hela var det ett ganska skralt skräckfilmsdecennium. Whishmaster är en film som trots allt inte är helt hopplös men någon höjdare är den inte.

Alexandra får en ädelsten i sin ägo som innehåller en fängslad djinn som hon råkar väcka till liv. Denna djinn har inget med anden i Aladdin att göra utan är en riktigt le djävel. Han vill att Alexandra ska ge honom tre önskningar för när den sista önskningen uttalats blir han fri och kan ta makten på jorden. Av naturliga själ är Alexandra inte speciellt sugen på att uttala sina önskningar men genom att jävlas med henne i största allmänhet driver djinnen henne sakta men säkert mot den tredje och sista önskningen.

Det här är en film som verkligen satsat på effekter. De är överlag snygga och det är troligen dessa man plöjt ned större delen av filmens budget i. Personregi och jakten på kompetenta skådisar har i processen däremot lämnats vind för våg . Om man bortser från Andrew Divoff  när han spelar anden i mänsklig skepnad är det en sorglig skara skådisar man lyckats skrapa ihop. Värst är Shannon Amberson som spelar Alexandras syster. När hon talar tror man att hon gör reklam för en ”läs på läpparna kurs” då hon omsorgsfullt formar sina läppar vid vart ord som uttalas. Jag får intrycket av att alla hon talar med är döva. Djinnen i omänsklig skepnad talar även han konstigt. Stackarn verkar dras med någon form av talfel och drar ut på vart-end-a ord han sä-ger spe-ci-ellt ord-et whisssssh – esss. Resten av ensemblen ger mest ett tafatt intryck men skriker åtminstone på på rätt ställen i filmen. Robert Englund har en roll som antikhandlare och Sam Raimi har en mikroroll som sträcker sig till att få en låda i huvudet.

Underhållande film med oväntat bra effekter där det roligaste är folk som pratar konstigt samt hur djinnen lyckas vränga folks önskningar till oangenäma överraskningar. Det är inte en speciellt spännande film men som sagt smått underhållande.Det kom även ett gäng uppföljare men de tar jag nog och skippar.

Regi: Robert Kurtzman

Betyg: 4/10

Även bloggaren Sofia har haft nöjet(?) att se denna film

Hedwig and the angry inch (2001 USA)

HedwigandtheAngryInchMoviePosterHedwig är en transsexuell (tror det är rätta termen) rockmusiker från Östberlin som turnerar med sitt band i USA. Bandet är inte speciellt framgångsrikt och Hedwig är en mycket bitter människa något hon iofs har all anledning till att vara. En före detta pojkvän stal hennes sånger och gör nu en succétune med stöldgodset. Hedwig och hennes band förföljer exet och gör gig på samma orter men då på avsevärd mindre glamorösa arenor.  Parallellt med denna handling får vi oss även Hedwigs levnadshistoria till livs, en inte så munter berättelse.

Jag vet att två av mina bloggkollegor är mycket förtjusta i denna film. Jag vet också att historien om Hedwig har en trogen publik men jag sätter mig i ekan likt kärringen och ror uppströms så svetten lackar för det här var inte speciellt bra. Mitt ögonblickliga intryck av filmen är nog en förströdd axelryckning. Trots att John Cameron Mitchell som spelar Hedwig (han har också skrivit och regisserat filmen) gör en mycket bra rollprestation bryr jag mig inte speciellt mycket över Hedwigs öden och äventyr. Jag finner inte sympati för rollfiguren vilken jag egentligen borde då hennes öde som sagt är gripande. Filmen vill sticka ut och vara lite annorlunda och extraordinär och är kanske det den vill allt för mycket så resultatet blir istället konstlat.

Kvar är då musiken som turligt nog är bra. Filmens höjdpunkt är sången Wig In A Box. Där och då sträckte jag på mig i tv-soffan och kände att pulsen ökade en aning men en sång gör ingen film och i fortsättningen kommer jag nog att lyssna på soundtracket istället för att titta på Hedwigs levnadshistoria.

Idag reser Sofia till den amerikanska södern.

Regi: John Cameron Mitchell

Betyg: 4/10

Black mass (2015 USA)

BlackMass-PosterJohhny Depp spelar den kriminelle bossen James ‘Whitey’ Bulger som härjade i Boston under flera decennier. Trots sin bakgrund fick han till ett avtal med FBI som inget annat ville att sätta dit den italienska maffian. Bulgers barndomsvän som arbetade inom FBI sydde ihop avtalet och man lovande att mer eller mindre lämna Bulger och hans kumpaner ifred om han förmedlade information till polisen. En människa med ett uns av sunt förnuft inser att detta är ett avtal som är skräddarsytt att gå käpprätt åt helvete vilket det också gjorde. Den största gåta är att planen överhuvudtaget realiserades.

Depp är mycket bra i sin roll som  Bulger, Joel Edgerton brukar vara stabil men här funkade han inte riktigt utan tangerar tom överspelets ädla konst av och till. De övriga skådisarna Cumberbatch, Bacon och Sarsgaard  har alldeles för lite speltid för att sätta sin prägel på filmen.

Det stora problemet med Black mass är att den i och för sig berättar en intressant historia men filmen spretar åt alla möjliga kanter och håll och har ingen styrsel. Jag får aldrig grepp på vare sig rollfigurer eller handling. Regissören Scott Cooper berättar sin historia från A till B men tappar hela tiden fokus. Händelser och personer passerar i snabb revy och jag blir aldrig riktigt klok på hur betydelsefulla de är för berättelsen. Det är många ämnen som berörs men de får aldrig en chans att sätta sig innan Cooper hastar vidare till nästa händelse. Min känsla av filmen blir att det är ett snabbt hoprafsat reportage över klantiga FBI agenter och hänsynslösa gangstrar i Boston och inte så mycket mer.

Regi: Scott Cooper

Betyg: 4/10