Malcolm & Marie (2021 USA)

Regissören Malcolm är mer än nöjd vid hemkomsten efter premiären av hans senaste film. Han har blivit hyllad och kritikerna verkar ta emot hans film väl. Hans flickvän Marie verkar däremot inte vara lika glad. Malcolm är till en början alltför uppfylld av sin egen förträfflighet för att märka av hennes humör, vi tittare däremot känner av en stämning som är så tät att man kan skära i den med en kniv. Det regissören har gjort är att glömma att tacka flickvännen i sitt tal till publiken. En mindre fadäs kan tyckas men den öppnar upp för en kväll/natt/morgon full av gräl och anklagelser.

Malcolm & Marie är en s.k grälfilm och får samsas med filmer som Vem är rädd för Virginia Woolf? och Carnage. Det är mer eller mindre filmad teater med folk som släpper fram sina upplevda oförrätter och missnöje. Det är även genre jag är ganska förtjust i för vem kan tacka nej till ett magnifikt gräl på avstånd?

Dagens film har ett och annat som talar för sig. Skådisarna John David Washington och Zendaya är bra. Filmen är snyggt filmad i svartvitt och huset grälet pågår i är så ljuvligt inrett att man kan av och till vila ögonen på snygga detaljer om man tröttnar lite på de två skådisarnas tjafs. Det som är filmens svaghet är just själva grälet.

Till en början funkar det fint och de två får in en hel del fina verbala rallarsvingar på varandra men ett par tre gånger under filmens lopp verkar de komma överens och börjar tala civiliserat med varandra bara för att sedan köra igång igen. Till slut känns det konstlat och tjafset börjar gå på tomgång. För att jämföra kan man ta Carnage som präglas av lugnare partier men någon råkar säga fel sak och grälet kommer igång igen. I Malcolm & Marie får jag känslan av att de inblandade efter ett tag bara känner för att bråka och då blir egentligen bara tjafs utan substans kvar.

Välspelad och snygg film men vid halvtid börjar storyn gå på tomgång och mitt intresse för Malcolm & Marie falnar både som film och på individnivå.

Regi: Sam Levinson

Betyg: 4/10

The Block island sound (2020 USA)

När det spolas iland en massa död fisk på stränderna kring Block island skickar miljömyndigheterna dit ett par forskare för att undersöka saken. En av forskarna, Audry,  har växt upp på ön och åker lite motvilligt dit då hennes relation med den yngre brodern som bor på ön inte är den bästa. När hon anländer till  barndomshemmet märker hon att allt inte står rätt till. Hennes pappa uppvisar ett märkligt beteende b.la åker han ut med båten mitt i natten och snart börjar brodern ta upp denna ovana. Att något är lurt är inte svårt att fatta frågan är bara vad.

Block island sound är helt ok. Det är lågbudgetrulle som har en relativt intressant story och helt ok skådisar. Miljöerna med ett insomnat fiskesamhälle där alla känner varandra ger filmen en lite dyster men passande ton. Problemet med filmen är väl manuset där man mixat genrerna thriller/sf/drama. Det blir lite familjeproblem samtidigt som det finns ett yttre odefinierbart hot vi tittare möjligen kan ana vad det är. Det blir två filmer i en där jag inte kan bestämma mig för vad jag ska bry mig om. De två historierna, mysteriet och familjen med problem känns inte riktigt kompatibla. Ibland funkar det med att mixa genrer ibland inte. Block island sound hamnar lite mittemellan stolarna.

Trots en darrigt manus som borde fått en eller två genomarbetningar duger väl filmen om man är på humör för något som bäst liknas med ett långt X-files avsnitt med en touch av familjedrama.

Regi: Kevin McManus, Matthew McManus

Betyg: 4/10

Darkland (2017 Danmark)

Hjärtkirurgen Zaids middag avbryts av att hans mindre lyckade lillebror kommer på ett ovälkommet besök. Brodern har hamnat i trubbel och behöver låna 100 000 spänn. Det verkar inte vara första gången detta händer och Zaid känner med rätta att räcker nu och avvisar sin lillebror. Nästa dag nås Zaid av beskedet att hans bror mördats. Polisen är halvt om halvt intresserade av att lösa fallet då det rör sig om en uppgörelse i den kriminella världen. Zaid bestämmer sig då för att ta saken i egna händer.

Hämndfilmer har jag alltid haft en soft spot för och denna verkade vara intressant speciellt då danskarna brukar vara bra på att knåpa ihop kriminalare.Till en början är filmen bra men efter en stund stannar liksom handlingen upp. Zaid spanar och tränar upp sig inför en kommande konfrontation med broderns mördare och på den vägen rullar filmen på vad som känns som en oändlighet. När så finalen vankas går det undan och sedan är filmen slut.

Jag känner att man kunnat förvaltat historien bättre för i grunden är det en klassisk hämndrulle som borde kunna leverera. Speltiden på två timmar är alldeles för lång då filmens mittenparti mer eller mindre känns som en ursäkt att fylla ut filmtiden. Tråkigt blir det aldrig men storyn står och stampar och den där spänningen som ofta dyker upp i rullar av detta slag lyser med sin frånvaro.  En besvikelse som jag hade allt för höga förväntningar på.

 

Regi: Fenar Ahmad

Betyg: 4/10

Bikini Beach (1964 USA)

Filmen startar med en närbild på en vickande röv i bikini och sedan går det snabbt utför. Miljonären Harvey Huntington Honeywagon III vill bevisa att ungdomarna som hänger på beachen är mer korkade än en primat har därför tränat en apa som kan köra bil och surfa bättre än dessa. Av för mig oklara anledningar kommer han om detta bevisas kunna bygga ett ålderdomshem vid beachen. Ungdomsgänget som hänger på beachen har fler bekymmer än en apa som kan surfa. Ett MC-gäng som som bla har en varulv i sitt crew  och antyds vara nazister stöttar Honeywagon III i dennes kamp att få bort ungdomarna. Även den engelske popartisten Potato Bug som bäst kan beskrivas som Austin Powers irriterande lillebror har slagit sig ned på beachen och kastar lystna blickar på Dee Dee som är ihop med filmens hjälte Frankie. Potato Bug kan möjligtvis ha en chans att komma innanför Dee Dees bikini då hon börjat lessna på att Frankie inte vill gifta sig.  Utöver detta innehåller filmen b.la  en talande falk, popbandet The Pyramids vars gimmick är renrakade huvuden och som final Stevie Wonder och Boris Karloff – fast den senare sjunger inte.

Jag brukar gilla knepiga filmer men detta var i knepigaste laget t.om för mig. Om jag ska hitta någon liknande svensk rulle skulle nog valet falla på den absurda Drra på – kul grej på väg till Götet. Båda filmerna verkar ha gjorts med vänsterhanden, man verkar inte bry sig om eller hur allt hänger samman samt alla idéer och uppslag har uppenbarligen välkomnats utan någon närmare eftertanke.

Musiken är ok, det är lite skönsång och lite poprock och This Time It’s Love med  Funicello (Dee Dee) gillade jag. Det är härliga färger och det är alltid kul att ta del av den ängsliga amerikanska dubbelmoralen angående sex. Killar och tjejer sover åtskilda på beachen och man gör allt för att visa hur hyvens och moraliska ungdomarna är. Samtidigt tar man alla chanser man bara kan för att anspela på sex. Märkligt folk de där amerikanerna,

Lite efterforskning (jag var tvungen att kolla upp vad det var för vansinnesfilm jag sett) visade att Bikini beach var film nummer tre i en serie av sju filmer (!) från bolaget AIP. Uppenbarligen var dessa rullar populära och känner jag mig själv lär jag nog se fler filmer i serien. Det är trots allt något som lockar.

Sofia har troligen sett något mer sansat idag.

Regi:William Asher

Betyg: 4/10

Red dot (Sverige 2021)

Det här blir tredje filmen på kort tid jag ser som handlar om folk som dumt nog tror att natur och semester är en bra combo. Denna gång heter tokstollarna Nadja och David. De har det lite knackigt i sitt äktenskap och för att försöka få en nytändning bokar mannen en resa till Norrland där man ska mysa på hotell. För att göra resan än mer minnesvärld ska man tälta en natt i förhoppning att få se norrsken (finns utmärkta filmer att se detta fenomen på Youtube och då slipper man att krångla med tält i minusgrader). Trist nog blir det lite tjafs med ett par ur lokalbefolkningen och under natten är det någon eller några som attackerar paret som nu får fly för sina liv i vildmarken.

Red dot är den första svenskproducerade filmen på Netflix och den är väl ok. Skådisar och dialog funkar, naturen med snötäckt landskap är lagom hotfull och av och till kan jag nästan känna den bitande kylan i min tv-soffa. Om tanken varit att man som tittare skulle hysa några större sympatier för det olycksaliga paret misslyckas filmmakarna med detta. Det är inte så att jag går och önskar livet ur dem men jag bryr mig inte så värst mycket hur det går för de två. Skälet är väl att Nadja och David verkar vara två ganska så osympatiska personer som jag har svårt att tycka om redan från start. Om detta är ett medvetet manusdrag eller inte vet jag inte men det är i alla fall så jag känner och mina sympatier för de två ökar inte direkt under filmens gång. Det är nog detta skäl som gör att jag inte kan gilla filmen fullt ut även om den har en och annan scen som höjer spänningen en aning samt ett lite oväntat slut. Knappt ok men inte så mycket mer.

Regi:Alain Darborg

Betyg: 4/10

Wrong turn (2021 USA)

Skräckfilmer som utspelar sig i skog och mark står högt i kurs hos mig. Kastar man in missbildade kannibaler blir resultatet än bättre. Filmen Wrong turn som kom 2003 är en liten gobit inom denna genre. Den följdes av en hel hög med uppföljare där ena filmen vart allt sämre än den tidigare. Därför blev jag lite smått pepp när manusförfattaren till den första filmen visade sig vara inblandad i den nya rebooten/reemaken men jag kanske skulle ha sänkt mina förväntningar ett par snäpp då denna film inte har ett dyft med ursprungsfilmen att göra.

Det börjar i vart fall bra med en pappa spelad av stabile Matthew Modine anländer till en liten håla i Virgina på jakt efter sin dotter som försvunnit. Alla i staden är mer eller mindre ogästvänliga och knapphändiga med information så det är klart att vi tittare begriper att här ligger det en hel flock av hundar begravda. Filmen backar i tiden och vi får nu se vad som hänt dottern. Sex veckor tidigare hade hon och hennes korkade kompisar dumt nog beslutat sig för att ta en tur i skogen. Trots lokalbefolkningens förmaningar att man ska gå längs färdleden beslutar sig sällskapet att ta en avstickare och naturligtvis går det illa när det visar sig att skogen befolkas av mer än den naturliga faunan.

Fram tills hit kändes det som att filmen följde det förväntade spåret men historien tar en märklig men iofs intressant vändning. Jag blev snopen då jag insåg att jag såg en film som visade sig vara något helt annat än jag väntat mig å andra sidan var det inte en helt oäven vändning. Jag hade kunnat surat över denna ”bluff” men lyckades kalibrera om min hjärna till de nya förutsättningarna så det blev ingen katastrofal titt trots allt.

Min stora undran är dock varför man valt att kalla filmen för Wrong turn då filmen bortsett från miljön inte har ett dyft med originalet att göra? Jag anar att svaret stavas snabba stålar då många likt jag greppat filmen i tron att man ska få slafs och klafs i skogen tillsammans med missbildade kannibaler. På IMBD får filmen av denna anledning mycket låga betyg. Visst jag känner mig lite smått lurad men samtidigt var faktiskt filmen i sina stunder spännande och storyn har sin poänger Till sist är väl Matthew Modine aldrig fel?

Regi: Mike P. Nelson

Betyg: 5/10

Kvinnan på tåget (2016 USA)

Rachel åker dagligen till sitt jobb i NYC med tåg. Resan är välbekant och hon observerar folk och deras vanor längs vägen. Speciellt ett hus och ett par har fångat hennes intresse då de verkar vara både lyckliga och framgångsrika och Rachel som inte har det så muntert fantiserar om det okända parets vardag. Men en dag får hon se något som ställer hennes fantasier på ända och saker och ting tar en otrevlig vändning.

Vad jag förstått så var boken som baserades på filmen lite av en snackis. Jag har inte läst boken men om filmen följer den troget har jag lite svårt att begripa varför då det i ärlighetens namn är lite av en dussindeckare. Filmen använder sig av numera ganska så i mina ögon trötta element som t.ex ”vakna upp blodig och inte komma ihåg vad som hänt” eller ”den aggressive äkta mannen” samt ett par saker till. Vanligtvis är jag trög i huvudet när det handlar om att hitta den skyldige men här tog det inte lång tid att räkna ut hur allt mer eller mindre hängde samman.

Det är absolut ingen katastroffilm den känns bara som en dussinproduktion. Det som förgyller är väl de kvinnliga skådisarna med favoriten Emily Blunt i huvudrollen. Luke Evans som spelar den ”aggressive äkta mannen” har jag också ett gott öga till.

Filmen duger möjligen en fredagskväll men inte så mycket mer.

Tydligen har filmen trots allt något jag inte begriper för i dagarna kommer det en remake på Netflix. Då remaken är från Indien anar jag att den kommer vara avsevärt prydligare.

Regi: Tate Taylor

Betyg: 4/10

 

The New mutants (2020 USA)

Man skulle kunna hoppats på att Fox filmserie om Marvels mutanter hade slutat med en höjdarfilm men det blev en rulle man (jag) i stort sett glömde bort i samma stund som eftertexterna rullade. Misstankarna fanns att det kanske inte skulle vara en speciellt minnesvärd film då The New mutants premiär skjutits upp gång efter annan. Vad som verkade var ett försök till ett nytt grepp blev mest en axelryckning. Tyvärr.

Dani upplever en traumatisk händelse i sitt hem, hon svimmar för att sedan vakna upp på ett sjukhus där hon lovas hjälp av Dr.Reyes. Vad hjälpen består av är lite oklart. Dani är däremot inte ensam på sjukhuset utan delar boende med en grupp ungdomar som alla verkar ha speciella förmågor. Snart börjar rugga saker ske och vad som är dröm eller verklighet suddas ut. Ungdomarna begriper ganska snart att sjukhuset är mer att likna vid ett fängelse och Dr.Reyes är alls är någon trevlig prick.

Filmskaparna har gjort ett försök med någon sorts hybrid mellan en skräckfilm och superhjältefilm. Resultatet blir vare sig hackat eller malet. I ärlighetens namn är The New mutants både halvtrist och förglömlig. Skådisarna är ok storyn är ok men någonstans längs vägen tappade man något, kanske glöden att berätta en engagerande historia?

Hur som helst är nu Fox äventyr med mutanterna över sedan man sålt bolaget till Disney och vi får väl se hur väl de förvaltar dem. Jag hoppas dock att man låter Magneto vila ett bra tag speciellt då mutanterna har en hel del bra skurkar som för borde fått en chans att visa sig t.ex Mr Sinister som det har hintats om i många år eller varför inte en ordentlig version av The Hellfire club? Nåväl tiden får utvisa vad det blir.

Regi:  Josh Boone

Betyg: 4/10

Countdown (2019 USA)

Den nyexade sjuksköterskan Quinn laddar ned en app som heter Countdown. Appen säger sig förutspå när en människa ska dö vilket visualiseras av en klocka som räknar ned tiden till slutdatumet. Quinns app visar att hon har två dagar kvar att leva av naturliga skäl känner hon sig olustig över appen och försöker avinstallera den vilket inte går. I samband med detta drabbas hon av märkliga syner och verkar vara förföljd av något.

Jag sticker inte under stol med att jag är förtjust i popcornrysare och gärna från produktionsbolaget Blumhouse productions. Filmerna är kanske inte så värst spännande eller extraordinära men jag tycker de ofta är trivsamma. Countdown hörde trist nog inte till de bättre filmerna i denna subgenre. Filmen har med det mesta jag suktar efter när det rör en film av detta slag: En familjetragedi i bagaget, den besvärliga släktingen/kompisen, en oväntad bekantskap och naturligtvis den ockulta experten. Rubbet är med, man har pepprat med jump-scares så kidsen ska skrika och få en ursäkt att krama om sin dejt men trots detta känns rullen lite trött.

Det kan bero på Elizabeth Lail som spelar Quinn är så jädrans präktig att jag är övertygad om att hon fiser fjärilar eller möjligtvis att hennes syster är odräglig eller  att prästen de vänder sig till för att häva förbannelsen är jobbigt påklistrat knepig. Jag vet inte men något är det troligen alla ovan nämnda saker. Det blir i vart fall en fyra i betyg men den är svag.

Regi: Justin Dec

betyg: 4/10

The Commuter (2018 USA)

I flera års tid har den före detta polismannen, numera försäkringsagenten Michael MacCauley var dag pendlat till sitt jobb. Resandet har gjort att han känner igen, åtminstone till utseende, de flesta passagerarna på tåget. En dag blir han tilltalad av en kvinna som erbjuder honom 100 000 dollar om han kan identifiera en passagerare som inte brukar vara på tåget. Det enda Michael behöver göra är att fästa en sändare på dennes väska. Då han precis fått kicken från sitt jobb är han frestad men samtidigt börjar hans polisinstinkter pingla då något verkar lurt.

Om man vill döda lite tid kan man i brist på annat kolla in The Commuter men det torde finnas bättre saker att göra eller framförallt bättre filmer att se. Jag får intrycket av att filmbolaget tyckte det var dags för en thriller och tog vad man hittade i skrivbordslådan. Filmen går mer eller mindre ut på att Neeson som spelar Michael springer fram och tillbaka i pendeltåget och flackar med blicken för att hitta sin passagerare. Detta varvat med en del avbrott för lite action. Filmer som utspelar sig i en sluten miljö är många gånger spännande men The Commuter är en trött film och börjar man inte bli lite less på Neeson i dessa filmer. Han är  en bra skådis men han har det sista decenniet överanvänts i thrillersammanhang.

Det som var lite roligt var att man hade knökat in en hel del kända skådisar i små roller. Sam Neil får ett tiotal repliker, Elizabeth McGoverns speltid är väl max tre minuter, Patrick Wilson fick lite längre och Florence Pugh dyker upp som surmulen gothpendlare. Roligare än så blev det inte.

Regi: Jaume Collet-Serra

Betyg: 4/10

 

American Ultra (2015 USA)

Om man tar och mixar filmerna The Long kiss goodnight samt The Bourne Identity och kastar in Jesse Eisenberg samt Kristen Stewart i smeten blir resultatet dagens film American ultra – fast resultatet är långt ifrån lika bra som ovan nämnda filmer.

Mike är en slacker som bor hos sin flickvän Phoebe. När han inte jobbar på det lokala snabbköpet tillbringar han dagarna med att röka på i hemmets soffa. Han tänker överraska sin flickvän med en resa till Hawaii men får en ångestattack, något han tydligen alltid får när han är från sin hemstad en längre tid. Köpet av flygbiljett registreras av CIA och en kader lönnmördare skickas till den lilla hålan för att eliminera Mike då han ovetandes bär på en hemlighet.

Om man inte kan acceptera Jesse Eisenberg som mördarmaskin (något som i rättvisans namn är att verkligen sträcka på trovärdigheten) kan det vara svårt att svälja American Ultra. Jag lyckades motvilligt med detta och resultatet blev inte så pjåkigt men filmen dras med ett stort problem. Det är svårt att veta om det är en actionthriller eller actionkomedi man tittar på. En hel del scener är lite småroliga, samtidigt är filmen både våldsam och har en allvarligare ton. Jag som tittar på filmen får då besvärligt att komma in i berättelsen då den velar lite väl mycket mellan sina genrer med resultatet att det blir varken eller.  På plussidan ligger bra fightscener och en hel del action som är klart godkänd samt många kända skådisar i små och stora roller.

Vill man slå ihjäl lite tid på blodig action och få en någorlunda acceptabel rulle till livs är American ultra helt ok fast med facit i hand skulle jag nog istället sett om de två filmerna som inledde dagens inlägg.

Regi:Nima Nourizadeh

Betyg: 4/10

Yummy (2019 Belgien)

Belgisk skräckkomedi? Nåväl belgarna har gjort relativt godkända rullar inom genren tidigare med rullar som Cub och LinkeroeverI Yummy åker Alison som av naturen utrustats med enorma bröst till en plastikkirurgi klinik tillsammans med sin mamma och pojkvän. Den sistnämnde som motvilligt stöd då Alison ska göra en bröstreduktion, den förstnämnda för att putsa bort lite rynkor. Kliniken ligger i någon öststat och har valts efter pris och man får vad man betalar för. Det är ett sunkigt ställe där man verkar jobba efter löpandebandprincipen. Att man på kliniken sysslar med andra saker i komplexets källare blir pojkvännen snart varse då han råkar öppna fel dörr och snart får alla fly för sina liv från massa halvsnabba zombies.

Min känsla är att filmen är gjord lite på en höft men att man trots allt satsat en del på projektet. För mig var skådisarna okända men om man kollar in deras trackrecord på Imbd drar jag slutsatsen att de är ganska så kända i hemlandet.

Man har valt att satsa på blod, gore och sanslösa scener istället för smart dialog men några gånger skrockade jag trots allt till. Speciellt spännande blev det aldrig men vill man se förfrusna penisar, fettsprängning och försök att klättra med hjälp av tarmar kanske filmen kan roa. Själv hamnar jag på ett mjae eller med lite god vilja underhållning för stunden.Jag anar att Yummy är en film där skådisarna har roligare än publiken.

Regi: Lars Damoiseaux

Betyg: 4/10

Totem (2017 USA)

Efter att mamman i familjen dött under lite oklara omständigheter har äldsta dottern Kellie tagit ett stort ansvar för familjen. Hon fixar maten hämtar sin lillasyster efter skolan och funkar lite som en extramamma. Klart att Kellie känner en viss konkurrens när pappans flickvän flyttar in. Det är spänt i familjen och pappan gör vad han kan för att alla ska trivas. Det blir dock lite svårt då det i samband med inflyttningen börjar spöka rejält i hemmet. Yngsta dottern hävdar att det är den avlidna mamman som går igen men kan det stämma? Och i så fall varför.

Totem är en standardskräckis vare sig mer eller mindre. Det är en sådan där film man glufsar i sig utan närmare eftertanke. Skådisarna är bättre än vad man kanske skulle kunna förvänta sig, speciellt Kerris Dorsey som spelar Kellie. Man lyckas även med att skapa en mysryslig och krypande stämning i filmen även om man i min smak tar till alldeles för många jump-scares (familjens katt får slita hårt om vi säger som så) för att få oss tittare att hoppa till.

Filmen funkar bra tills det i mitt tycke överdramatiska slutet där man även använder sig av ett grepp som jag avskyr i skräckisar, avslöjar det dock inte här då det skulle spoila hela filmen. Hade man skippat den sista tredjedelen som iofs många som sett den verkar tycka vara det bästa med filmen hade den troligtvis fått ett högre betyg.

Regi:  Marcel Sarmiento

Betyg: 4/10

You Don’t Nomi (2019 USA)

Efter att ha sett Showgirls vart jag väldigt konfunderad över detta magplask till film. Jag hade många frågor men inga svar. När så dokumentären om filmen dök upp på Cineasterna hade jag förhoppningen om att få några svar hur/varför filmen blev som den blev.

Dokumentären handlade tyvärr inte speciellt mycket om hur filmen blev till utan istället vad folk tycker om den. Man har inte fått någon som varit ansvarig för Showgirls att ställa upp i dokumentären vilket gör att det egentligen bara är massa tyckande om filmen.

 

Lite klokare blev jag trots allt. Man ger en biografi om Verhoeven och ger en tolkning över hans ambitioner när det rör hans amerikanska filmer, alla är satirer över det amerikanska samhället som regissören ogillar, en och annan filmkritiker ger sin tolkning av filmen och en del citat från folk i produktionen droppas.  Kyle MacLachlan säger att man fick instruktioner att ”ta i extra” när man agerade ( mao spela över ) men då det är citat och inga intervjuer finns blir det av naturliga skäl inga följdfrågor. Det skulle ha varit intressant att veta varför alla skulle spela över. Vad var tanken bakom detta?

Filmen består mest av massa påståenden som ganska ofta motsäger varandra.  Ena stunden hävdar någon att Verhoeven avskyr kvinnor, någon annan att han är en mästare att skildra kvinnor på film. Som ni förstår består You don´t Nomi av enda pyttipanna av åsikter.

Trots detta något förvirrade koncept är filmen inte tråkigt det var ganska roande att ta del av alla åsikter under dokumentärens gång men värst klokare blev jag verkligen inte. För att fylla ut speltiden(?) får en för mig okänd skådis som turnerar runt med musikalen Showgirls (japp den finns) väldigt mycket speltid att kackla om sitt liv och sin musikal (som jag inte ens skulle se om jag så blev bjuden). Även en dragshowartist får promota sin show Showgrils (som jag inte skulle se ens om jag så fick betalt). Dessa två personers åsikter är obefintliga för filmen och det enda de ger mig är att jag inser att det går att göra sämre saker än filmen Showgirls.

En roande dokumentär men speciellt bra är den inte. Däremot har jag fått span på en ny dokumentär Godess som borde komma ut nästa år. DEN filmen kanske ger mig svar på varför Showgirls blev som den blev.

Regi: Jeffrey McHale

Betyg: 4/10