Quick (2019 Sverige)

Tomas Quick, Sätermannen, Sture Bergwall, kärt barn har många namn. Det var dock under det första namnet han blev rikskändis. Quick erkände en hel hög av mord under sin tid på Säters sjukhus och då polisen och terapeuterna verkade vara lika tokiga som Quick köpte de hans erkännanden rakt av. Detta ledde till att han dömdes för åtta mord. Det gick några år men så började reportern Hannes Råstam nysta i fallet och upptäckte att det var en hel del som inte stämde. Råstams idoga arbete resulterade i en av Sveriges största rättsskandaler där alla domar revs upp och Quick sattes på fri fot. Filmen Quick handlar om Råstams arbete.

Det finns en hel del i detta fall som är så bisarrt att jag för mitt liv inte kan begripa att det kunde ske. Galna terapeuter, poliser som är bortom allt vad kompetens heter och som grädde på moset troligen Sveriges sämsta försvarsadvokat Claes Borgström. Om det funnits det minsta sans eller vett hade denna historia kvävts i sin lida. En rolig fotnot är att Sveriges enda levande orakel, Leif G.W Persson snabbt var ute och hävdade att hela Quickhistorien var nys och hade tankar på att skriva en bok om eländet men Råstam hann som sagt före.

Filmen som sådan är välproducerad och man har fått med huvudpunkterna i berättelsen. Skådisarna är bra och berättelsen flyter på fint. Det kan möjligen vara lite knepigt att att komma in i handlingen till en början om man inte har några förkunskaper då filmen börjar lite mitt i handlingen dvs efter att Quick blivit dömd och suttit inspärrad några år. Jag anar dock att filmmakarna bedömer att de flesta över 30 vet vem Quick var/är. Det enda som var lite larvigt var att man försöker skänka filmen lite ruggigare stämning. Det är ingenting annat än ett drama men filmmakarna gör sitt bästa för att låta filmen få en aura av någon avart av När lammen tystnar. Säkerligen ett försök att sälja in filmen till en bredare publik.

Regi:Mikael Håfström

Betyg: 6/10

The Witches (2020 USA)

Filmen startar dramatiskt med att vår huvudperson (vars namn vi aldrig får veta) förlorar sina föräldrar i en bilolycka. Turligt nog är hans mormor i livet och han flyttar in hos henne. En dag stöter han på en häxa och då häxor avskyr barn mest av allt tar mormodern sitt barnbarn och flyr till ett lyxhotell vid havet. På hotellet pågår det en konferens som visar sig vara en täckmantel för en himla massor häxor och man har verkligen hamnat ur askan i elden.

Jag har vare sig läst Roald Dahls bok eller sett filmen från 1990 så jag ser denna nyinspelning med helt fräscha ögon. Klarar man av lite halvdan CGI, Anne Hathaway som tar i från tårna i rollen som överhäxa och Chris Rocks enerverande berättarröst var filmen en ganska så trevlig begivenhet.

Det är full fart och även om inte filmen är jättebra så var den roande för stunden. Jag har en soft spot för s.k familjefilmer.  Anne Hathaways prestation är nog mest en smaksak men Octavia Spencer var mycket bra  i rollen som mormor och personlige favoriten  Stanley Tucci har en liten roll som hotelldirektör. Om man ska tro folk på IMBD är dock filmen bland det värsta som har gjorts och folk delar ut ettor och tvåor om vartannat vilket kan te sig lite märkligt.

Jag kan förstå att man ser den första filmen som den rätta versionen och jag anar att om jag nu skulle se filmen från 1990 skulle jag troligen finna att den inte var lika bra då jag har andra referensramar. Men att gå i taket som att det är världens undergång? Det är en film. Många rasar även över att filmen utspelar sig i USA och inte i England samt att huvudpersonen och hans mormor är färgade. Än fler rasade och menade att filmen gör narr av folk med funktionsnedsättningar då häxorna inte har tår och klor till fingrar. Tråkigt nog bad filmbolaget om ursäkt – jag hade önskat att de sagt ”talk to hand” till de lallande fånarna. Jag säger som jag brukar. Jösses!

Jag tycker iaf att det var en roande bagatell värd att offra lite tid på sedan får fansen av filmen från 1990 och andra känsliga tittare tycka vad de vill.

Regi: Robert Zemeckis

Betyg: 6/10

Den tiden på året (2018 Danmark)

Frun är smått manisk och har fyllt ett helt A4 ark med julfilmer hon vill se. Att jag skulle komma undan genren detta år verkar vara ganska så kört så jag får välja sittningarna med omsorg och då verkade  Den tiden på året smått intressant.

Systrarna Kathrine och Barbara brukar fira jul tillsammans med sina familjer. Det är stök och knök och man anar att det ligger en och annan konflikt som gror fast den kommer inte upp till ytan då det är jul och alla ska ha trevligt. Denna jul blir lite annorlunda då den tredje systern, Patricia, som mer eller mindre har brutit med den övriga familjen bjuder in sig själv. Patricias närvaro blir en katalysator som sätter igång otrevligheter. Det börjar så smått med verbala tjyvnyp och slutar med skrik och gråt och jag myser i tv-soffan i takt med ensemblens hulkningar.

Temat är gammalt och visst har man sett en och annan film om familjer där man ska träffas bara för att man är släkt även om man inte drar jämt. Det ska kompromissas till förbannelse och ingen har trevligt. Märklig sedvänja i mina ögon. Det är en välgjord film med bra skådisar och ett välkomponerat manus med bra och stundtals rapp dialog. Filmen når inte riktigt upp till den där ”ont i magen av ångest” känslan som får mig att må extra gott i dramer av detta slag. Det blir mer att jag sitter och tycker synd om de inblandade som genomlider en jul ingen egentligen vill fira. Den tiden på året puttrar på i jämn fart och duger gott om man vill mysa med en julfilm som inte är så värst trevlig,

Regi:Paprika Steen

Betyg: 6/10

21 Bridges (USA 2019)

Andre är en rättrådig snut som dock har ett rykte om sig att skjuta först och fråga sedan. När en hel hög med poliser dödas under ett inbrott får Andre leda utredningen i ett outtalat hopp från vissa poliser att mördarna inte ska överleva gripandet. Då man har starka indikationer på att brottslingarna uppehåller sig på Manhattan beordrar Andre att man ska spärra av hela ön (därav filmtiteln då det tydligen är 21 broar /utfartsvägar från Manhattan) men han har bara några timmar på sig för att hitta brottslingarna innan avspärrningarna upphör i och med morgontrafiken.

21 Bridges är en stabil kriminalare som innehåller det mesta i genren. En ensam polis som kämpar mot både yttre och inre fiender. Lite skottlossning och en hel del jakter på bakgårdar och gränder. Gillar man genren (som jag gör) så finner man nog filmen klart godkänd men speciellt minnesvärd är den inte.

Filmens svaga kort är den nyligen avlidne Chadwick Boseman som spelar huvudrollen. Skådisen var i mina ögon okarismatisk vilket han redan visade i MCU-filmen Black panther. Turligt nog så flankeras han av godkända skådisar i birollerna b.la J.K Simmons och Keith David. En film som duger mer än väl om man vill slå hål på ett par timmar.

Regi:  Brian Kirk

Betyg: 6/10

Silver streak (1976 USA)

Jag blev sugen på den här gamla godingen som gick under namnet Chicagoexpressen när det begav sig. Men innan jag snackar om filmen kan jag inte blunda för att denna rulle har genererat bland de fulaste filmaffischer jag någonsin sett för en film – åtminstone bland de filmer som inte hamnar i lågbudgetfacket. Tanken är att detta ska vara en thrillerkomedi men känslan är att affischskaparna inte riktigt vet vad de vill förmedla.

I bakgrunden springer folk i panik undan tåget men det bekymrar inte filmens huvudrollsinnehavare som ser att ha vunnit på Lotto

 

Ok de Polska filmaffischerna är alltid märkliga – jag undrar verkligen hur de kunde locka folk till biograferna med bilder som denna.

Jagas Wilder av tåget? Det verkar också vara en strid ström av människor som lämnar tåget under vapenhot.

Har man förväxlat Gene Wilder med Barry Manilow? Och jädrar vad glada de två verkar trots att folk faller i parti och minut från tåget. Den ena av de två verkar vara Lenin och skuggfiguren har fått ett Aaaa för att förstärka hemskheterna men Manilow/Wilder och Clayburgh är lika glada. Lottovinst igen?

Det finns fler affischer men dessa får räcka. Filmen som sådan funkade ganska så fint. Den var iofs inte lika bra som jag mindes men det är en roande Hitchcock pastisch och som innehåller en hel del tropes man känner igen från Hitchcocks filmer. Wilder spelar här en försynt man som valt att ta tåget från L.A till Chicago för att få lite lugn och ro. Innan han vet ordet av har han hamnat i säng med en snygg tjej, sett lik dumpas från tåget och är oskyldigt anklagad för mord.

Det som däremot inte är med i någon film av Hitchcock (vad jag vet) är en scen där Wilder gör ett blackface av guds nåde. Min PK-indoktrinerade hjärna drog efter andan men scenen funkade ganska bra och skämtet har fler bottnar än vad man först kan tro.

En annan noterbar sak är att Richard Kiel är med i filmen och gör i stort sett samma karaktär som Jaws i Bondrullarna inklusive metalltänder. Silver streak kom innan The Spy who loved me och min teori är att troligen såg Broccoli denna film och knep rollfiguren rakt av.

Silver streak var kanske inte lika rolig eller spännande som jag mindes att den var en gång i tiden men det är en småputtrig komedi med en hel del bra skådisar i huvudrollerna. Värd en titt om man vill ha lite 70-tals mys fast affischerna är ett kapitel för sig…….

Regi:Arthur Hiller

Betyg: 6/10

Freaks – One of us (2020 Tyskland)

När jag läste vilka filmer som skulle ha premiär på Netflix trodde jag i min enfald att de hade köpt in rättigheterna till Tod Brownings gamla klassiker och snitsat till namnet lite då frasen ”one of us” har en betydelse i den filmen. Så var inte fallet istället fick jag en tysk lågbudgetproduktion om superhjältar och det var faktiskt inte så illa som det låter även om jag föredrar Brownings rulle vid en jämförelse.

Wendy har en dugligt liv, hon har man och barn som hon älskar, familjens problem ligger mer på det ekonomiska planet då Wendys jobb på ett snabbmatsställe där bara fläskkotletter serveras (låter smaskens) inte drar in speciellt mycket pengar. Hon verkar också haft någon form av sammanbrott tidigare i sitt liv då Wendy tar både medicin och besöker en psykolog med jämna mellanrum. En kväll efter jobbet stöter hon på en uteliggare som säger åt henne att sluta ta medicinen så hennes sanna jag kan komma fram. Efter en del turer slutar hon ta sin medicin och det visar sig att Wendy besitter superkrafter. Till en början är det roligt med de nya krafterna men inget gott som inte har något ont med sig och problemen hopar sig för familjen.

Tipset på filmen som kom från Steffo på podden Snacka om film och det tackar jag för, det är inte var dag man ser tyska superhjältefilmer. Freaks duger gott och väl för en stunds förströelse vare sig mer eller mindre. Skådisarna är kompetenta och de specialeffekter som är med är anpassade efter budget så de svider inte i ögonen.

Filmen är roligast under första halvan då Wendy upptäcker sina krafter sedan blir historien allt mörkare vilket inte betyder att den blir sämre men den där sprittliga feelgoodkänslan som fanns i början försvinner. På det hela klart sevärt om man gillar genren och köper ett lite annorlunda grepp på denna. Jag skulle inte direkt gråta om det kom en uppföljare.

Regi: Felix Binder

Betyg: 6/10

 

 

Borat Subsequent Moviefilm: Delivery of Prodigious Bribe to American Regime for Make Benefit Once Glorious Nation of Kazakhstan (2020 Storbr)

För enkelhetens skull tar jag och kallar uppföljaren till Borat (2006) för Borat II. Ja vad ska man säga? Sacha Baron Cohen kör på i samma hjulspår. En ganska larvig handling som jag inte tänker gå in på här används som ursäkt att filma en handfull scener där man utsätter både kända och okända personer för Borats upptåg. Tycker man som jag att detta är underhållande är filmen naturligtvis bra.  Jag bör dock påpeka att humor av detta slag ger mig både stress och ångest. Vid åtminstone två tillfällen får jag pausa filmen och ta en kort promenad i hemmet för att hyperventilera färdigt.

Det är en upprepning av förra filmens koncept men det har gått nästan 15 år sedan sist och det USA som Borat besöker är ett land med hårdare klimat. Iofs så visade Cohen detta redan i HBO-serien Who is America? som i mitt tycke är bättre då man slipper dras med en påtvingad handling utan satsar helt på de ”dokumentära” scenerna.

Det som är filmens styrka är att Cohen inte verkar ha några spärrar, får han en ide vare sig det rör filmens handling eller s.k dolda kameran moment kör han på och resultatet blir oftast bra. Filmen är som de flesta komedier, ibland funkar det ibland inte, och vissa skämt körs verkligen ett par gånger för ofta. Det nya tillskottet i handlingen Tutar (Borats dotter) var ett lyft och jag kommer till döddagar komma ihåg balscenen som i efterhand visade sig vara halvfejkad.

Regi: Jason Woliner

Betyg: 6/10

Scream 1-4 (1996 – 2011 USA)

Det blev som så att jag fick lite tid över och klämde alla fyra Screamfilmerna härom helgen och har samlat mina tankar om dessa filmer i ett inlägg fyllt av spoilers så vill man undvika det  – läs något annat.

Under början av 90-talet var skräckgenren lite på dekis men Wes Cravens Scream satte bollen i rullning och frågar ni mig så rullar den fortfarande – på både gott och ont.

Det som gjorde att Scream blev såpass framgångsrik hos både publik och kritiker var att det var en skräckis som vågade ta ut svängarna och leka med genren. Den kommenterar sin egen genre i både bild och dialog och om det är något som får filmkritiker att gå i spinn är det just detta (en annan sak som får filmkritikers puls att öka är rockmusik från 70-talet som soundtrack). Vidare var filmen välgjord med en hel del kända skådisar i både bi och huvudroller samt att den var ironisk. Något som uppenbarligen passade den breda massan. När en succé dimper ned i knäet är det numera givet att man gör uppföljare, i skrivande stund har det kommit tre stycken men vad jag förstår så är det fler på väg.

Den genomgående handlingen i alla filmerna är att en mördare är ute efter tjejen Sidney Prescott och på ett eller annat (långsökt) vis har mördaren ett eller annat samband med mordet på Sidneys mamma som skett innan filmserien startat. Mördaren iklär sig mask och kåpa och börjar med att reducera folk i Sidneys närhet för att målvedvetet arbeta sig mot huvudmålet – Sidney. Det som stack ut redan i första filmen är att Ghostface (som mördaren kallas) är ganska så klumpig. Han/hon snubblar får tar emot slag sparkar och trillar sig ibland fram efter sitt tilltänkta offer. Det ger ibland ett lite komiskt intryck men Ghostface uppenbarelse är rejält ruggig och trots att det är olika mördare bakom masken så har de ett nästan flytande rörelsemönster när de är i bild och ger ett övernaturligt intryck. Ghostface slår inte Michael Myers eller Jason som förste mördare men är avsevärt ruggigare än Göteborgsvitsaren Freddy Kruger.

Första filmen utspelar sig i Sidneys hemstad när hon går på Highschool, i film två har man flyttat handlingen till college, trean utspelar sig på en filminspelning och i den senaste filmen är man tillbaka där man startade. Alla filmerna är välgjorda och har en hel del kända skådisar i det yngre gardet i både små och stora roller. De enda som återkommer i alla fyra filmerna är Neve Campbell (Sidney), Courteney Cox (reportern Gale Weathers), och David Arquette (polisen Dewey) vilket jag uppskattar då de genomgående gör bra prestationer.

Nu kommer vi då till frågan om hur bra filmerna egentligen är? Ser jag på Screamfilmerna som en produkt dvs hur väl gjorda de är så blir betyget mer än godkänt men som rena skräckisar funkar de sisådär. När jag såg den första filmen var jag underhållen men blev förvånad över (om man bortser från den ikoniska öppningsscenen med Drew Barrymore) hur ospännande den var. I mina ögon är det en mysig småstadsfilm med ett och annat mord. Tvåan är den rulle jag gillar bäst, högre tempo och den har en hel del scener som funkade bättre för mig när det rör både jump-scares och spänning. Trean var direkt tråkig en gäspfest av rang och fyran var en lyft jämfört med föregångaren.

När jag nu såg om filmerna var det ett par tre saker som jag upptäckte som inte funkade för mig alls. Filmerna är lite väl ironiska och meta. Alla referenser till skräckfilmer framförallt i tal, ibland känns det som att man kollar på en tävling i skräckfilmsreferenser, blir väldigt tröttsamt i längden. Stundtals skiner det igenom att filmmakarna tycker att de är såååå smarta, coola och ironiska. Eget beröm luktar alltid illa.

Alla fyra filmerna trillar ihop som ett korthus när mördarna demaskeras inför finalen. Det är säkert menat som ironi men det funkar inte alls för mig med motiv som hör hemma i ett valfritt avsnitt av Glamor med mördare om de inte haft en kniv i handen skulle vara ena rejäla fjantar som skulle behöva smisk på rumpan. När jag såg finalen i film nummer tre på bio vill jag minnas att jag satt och nickade till mot slutet trots att folk segnade ned till både höger och vänster.

Trots denna invändning gillar jag filmserien (kanske inte trean) men av den anledningen att den är lite mysryslig, välgjord och att Sidney, Gale och Dewy är ganska sköna typer  att hänga med.

Regi: Wes Craven

Betyg:

Scream: 7/10,

Scream 2: 7/10,

Scream 3: 3/10,

Scream 4: 6/10

 

Tenet (2020 Storbr)

Filmer gjorda av regissören Christopher Nolan brukar alltid vara välgjorda och ha ett manus som är lite extra klurigt. Det är sällan hans filmer är dåliga men kanske inte heller alltid bra. Det var ett tag sedan jag såg en film av Nolan där jag fick en wow-upplevelse, Inception (2010) för att vara mer specifik. Av den anledningen var jag inte speciellt pepp på hans senaste rulle Tenet.

För att inte spoila alltför mycket berättar jag inte mer om handlingen än att filmen bäst kan beskrivas som en Bondrulle med ett krångligt manus. Tenet har fått viss kritik för att vara för invecklad och nödgas därför till pauser så rollfigurerna får förklara för oss tittare vad som sker. Nolan löser detta genom att filmens huvudperson som även han är helt ovetande om vad som händer  får plotten bitvis förklarad för sig av olika personer han stöter på under filmens gång. Mig störde det inte nämnvärt och jag tyckte förklaringarna flöt in fint i filmen. Det är en krånglig historia som Nolan berättar men jag tyckte nog att jag hängde med i svängarna även om jag säkerligen missade en hel detaljer. Vid en eventuell omtitt lär jag nog få en och annan aha upplevelse.

Tenent är förvillande lik en Bondfilm och den har samma uppbyggnad. Det startar med en actionscen går vidare med lite snack, skurken presenteras, det finns en dam i nöd att rädda,snacket leder till nästa actionscen och så upprepas denna formel till sluttexterna. Upplägget funkar och det är en välgjord film med bra manus, foto och framförallt filmmusiken av Ludwig Göransson. Däremot dras filmen med en hel del problem som jag numera förknippar med regissören.

Filmens ide är för intressant för att det ska bli spännande, jag sitter mer och funderar på vad som händer än att låta mig dras med i berättelsen. Att visualisera sin grundidé verkar vara mer intressant för Nolan än själva berättelsen, något som gestaltas av ganska så ointressanta rollfigurer som iofs spelas av genomgående bra skådisar. Resultatet blir en bitvis häftig upplevelse men jag bryr mig inte ett dugg om hur det går för filmens inblandade eller världen för den delen. Det var dock positivt att Tenet till skillnad mot Nolans senaste filmer inte var tråkig. The Prestige är och förblir regissörens bästa film till dags dato kanske för att det fanns med känslor i den filmen.

Regi: Christopher Nolan

Betyg: 6/10

The Old guard (2020 USA)

The Old guard ligger för nuvarande etta på Netflixtoppen och kan väl bäst beskrivas som en Highlander för 2020 talet. En handfull personer jobbar som legosoldater men de tar bara jobb som de känner är moraliskt försvarbara. Typ befria slavar eller folk som hålls gisslan. Legosoldaterna har en unik förmåga, de alla är närapå odödliga människor. Gruppen leds av Andy som är så gammal att hon inte inte längre minns sin ålder. Under århundradena har de gjort sitt bästa för att verka i skymundan men en slem läkemedelsdirektör är dem på spåren i hopp om att  kunna skapa ett odödlighetsserum. Som om detta inte vore nog så har en ny odödlig manifesterats och gruppen måste få tag i henne innan deras fiender gör det.

Det ska erkännas att jag var lite tveksam till rullen men så vart jag sugen på lite action och hamnade framför filmen som visade sig vara helt ok. Old guard flyter på fint i ca två timmar och blir aldrig tråkig. Bakgrundshistorien om de odödliga är intressant och den karamellen suger regissören på under hela filmen då hon väljer att pytsa ut deras historia bit för bit. Skådisarna är halvkända och sköter sig fint den enda som verkar gå lite på halvfart är väl affischnamnet Charlize Theron. Hon känns lite frånvarande och verkar inte ge allt vilket kan tyckas vara märkligt då hon står som medproducent till filmen.

The Old guard är ingen fantastisk film men ganska perfekt som en fredagsrulle. Slutet hintar om en fortsättning vilket jag inte tackar nej till. Om så är fallet har Netflix potential till två trevliga filmserier, dels denna och även Spenser. Jag håller i alla fall tummarna förutsatt att man håller samma kvalitet.

Regi:Gina Prince-Bythewood

Betyg: 6/10

Jag kan höra havet (1993 Japan)

Den här filmen påminner en hel del om Minnen av igår som jag skrev om för ett par veckor sedan. Båda handlar om människor på resa som minns tillbaka på sin skoltid. Här är det Taku som flyger till sin hemstad Kōchi för en klassåterträff. Under resans gång tänker han tillbaka på sina sista skolår då en tjej, Rikako, från Tokyo började i skolan. Taku och hans bästa kompis Yutaka blev båda lite småkära i henne något som slog in en kil i deras vänskap.

Trots sina likheter funkade Jag kan höra havet avsevärt bättre än den makalöst trista Minnen av igår. Det kan bero på att den förstnämnda filmen var 45 minuter kortare samt att jag blev mer engagerad av kärlek och krackelerande vänskap än flummiga tankar om vad man vill göra med sitt liv.

Många gånger när jag ser japanska filmer tycker jag rollfigurerna beter sig märkligt. rollfigurerna blir upprörda för bagateller, skrattar när man borde bli arg och andra beteenden som för mig som svensk verkar konstiga. Turligt nog har jag läst en del böcker om japansk kultur och begriper beteendemönstret någorlunda. Trots detta känns folk lite aviga i sina beteenden när jag kollar in japansk film. Det stör mig inte nämnvärt men ibland kan det behövas en liten uppstartssträcka innan jag vant mig med konstrasterna mellan oförklarligt yviga gester eller onaturligt lågmält beteende.

Filmen som sådan är en bagatell och en stillsam historia men jag gillade tempot och berättelsen var milt engagerande. De enda frågetecknen jag har är varför de två vännerna blev intresserade av Rikako då hon är en ganska så osympatisk tjej – trots att vi får vissa förklaringar till hennes beteende. Det andra frågetecknet är filmens titel som är ungefär den samma på japanska. Var det att staden Kōchi låg vid havet?

Regi: Tomomi Mochizuki

Betyg: 6/10

The Vast of Night (2019 USA)

Än en gång rekommenderade lillebror en film men denna gång blev utfallet avsevärt bättre än spektaklet Aquaslash.

Fay arbetar som växeltelefonist i en liten stad. Under sitt kvällspass hör hon en märklig signal som kommer från både radion och telefonledningarna. Hon ringer sin kompis Everett som jobbar på den lokala radiostationen. Då filmen utspelar sig under 50-talet är kommunistskräcken närvarande och de två tror att det kan vara någon hemlig Sovjetisk signal. Everett lägger ut signalen över radion och hoppas att någon kan ringa in och förklara vad ljudet betyder.

The Vast of Night gjordes för 700 000 dollar av regissören  Andrew Patterson. Än en gång går talang  före pengar. Vi snackar inte om något mästerverk men för den knappa summan har regissören knåpat ihop en stabil film som till en början är ganska så mysig men tar en allt obehagligare vändning allt eftersom handlingen utvecklas. Det blir kanske inte direkt spännande men jag blir nyfiken på vilken väg historien ska ta och mina tankar vandrar till tv-serierna The Twilight zone eller varför inte The X-files? Patterson har troligen inspirerats av den förstnämnda tv-serien då filmen start påminner en hel del om The Twilight zone.

Naturligtvis kan inte Patterson brassa på med alltför stora effekter men han anpassar sin historia efter budgeten och filmen känns vare sig billig eller ofärdig. Det är även med en imponerande kameraåkning som bara den gör filmen sevärd.

The vast of Night är inte någon wow upplevelse men filmen passar perfekt som sommarnattsrulle och jag hoppas på fler filmer från regissören.

Regi:  Andrew Patterson

Betyg: 6/10

The Rise of the footsoldier (Storbr 2007)

När skolan slutade fick jag en fin present av en av mina elever. Hon hade inhandlat tre filmer som hon själv gillade och trodde jag skulle uppskatta. Snällt och spännande. Dagens film är en av de tre.

The Rise of the footsoldier handlar om den för mig okände brittiske gangstern Carlton Leach. Han startade som fotbollshuligan på 80-talet och gick vidare från detta gebit till att bli en av Essex ledande kriminella. Filmen följer hans liv från A till Ö och påminner till viss del om Scorseses Good fellas. Båda filmerna följer en gangsters karriär och båda filmerna drivs handlingen framåt med hjälp av huvudpersonens berättarröst. De är även en ”rise and fall” historia då brott inte lönar sig (ekonomisk brottslighet undantagen från det påståendet).

Ett problem med filmer med berättarröster är att jag ibland tror att snacket är en sorts introduktion innan filmen kommer igång på riktigt. En bit in i The Rise of the footsoldier inser jag att Carlton inte kommer att tystna. Samma sak skedde i ovan nämnda Good fellas och även i Casino. Det är lite irriterande innan jag inser detta och kan jag slappna av. Berättarröster kan vara ett aber som kan ligga som en blöt filt över historien men i ovan nämnda filmer gör den inte detta. Den håller tittaren i handen och ledsagar mig i den kriminella världen. Värre är det med berättarröster som försöker vara djupsinniga och dravlar på om hur man känner sig. De kan lätt bli lite högtravande och stoppar upp handlingen.

Filmen i sig självt är kanske inte så märkvärdig då jag har sett liknande och bättre ett flertal gånger men jag är alltid sugen på en gangsterrulle och ”rise and fall” historier har något visst över sig som jag gillar. Jag var oförberedd på att filmen skulle vara såpass våldsam men å andra sidan har vi med britter att göra,  ett folk där smockan ständigt ligger i luften.

Det är inte de största skådisarna i huvudrollerna men Ricci Harnett, Craig Fairbrass och Terry Stone är stabila skådisar och gör vad de ska. Egentligen skulle jag nog hellre velat ha haft filmen som tv-serie då den ibland hastar på historien lite väl snabbt och jag känner att jag missar ett och annat. Å andra sidan har det kommit tre eller fyra uppföljare som kanske fyller ut en del luckor.

Hur som helst klart godkänd. Tack Jonna!

Regi: Julian Gilbey

Betyg: 6/10

The Wretched (2019 USA)

Efter en incident som resulterade i en bruten arm tillbringar Ben sommaren hos sin pappa. Föräldrarna är nyskilda och Ben är inte speciellt pigg på att tillbringa lovet på främmande ort utan kompisar tillsammans med sin far och hans nya flickvän. Han har ett sommarjobb på sin fars marina men tillräckligt med tid över för att lägga märke till att något står på tok med familjen i grannhuset. Frun beter sig märkligt och hennes man hävdar att de inte har några barn trots att Ben har haft sonen som elev på marinans seglarskola.

Detta var en helt ok skräckis gjord av de för mig okända bröderna Pierce som både skrivit, producerat och regisserat filmen. Även filmens skådisarna var alla nya ansikten men de sköter jobbet fint. Om man bortser från att filmen har lite svårt för att bestämma sig vilken årstid det är (hemma hos Ben är träden kala men på marinan råder det full sommar) så är det en välgjord film som puttrar på i alldeles lagoma 90 minuter. En stor fördel med filmen var att man inte kör med s.k jumpscares utan man förlitar sig på att filmens historia ska vara ryslig vilket den också är. En och annan scen är både obehaglig och spännande. Lägg också till bra specialeffekter och en antagonist som för mig kändes nyskapande så får filmen klart godkänt. En ganska perfekt sommarrysare med en och annan logisk lucka och blandade årstider vad mer kan man begära?

Regi: Brett Pierce, Drew T. Pierce

betyg: 6/10