The Third day (2020 Storbr)

Den före detta socialarbetaren, numera blomsterhandlaren, Sam besöker platsen för sin sons död på hans årsdag. I närheten av platsen förhindrar han en ung tjej från att ta självmord. Tjejen bor på ön Osea som bara kan nås landvägen när det är ebb och Sam kör henne dit. Byborna på ön är lite märkliga och de förbereder den årliga sommarfesten. Sam behöver verkligen återvända hem till sin familj men slumpen och andra saker gör att han blir kvar på ön som påverkar honom på ett märkligt vis.

The Third day är en tv-serie på sex delar men berättelsen består av två akter, Summer som jag beskrev ovan och Winter som är en historia om en annan person som kommer till ön. Det är inte två fristående berättelser om Osea utan de två historierna har definitivt med varandra att göra.

Summer var helt ok och hade ett par tvistar och jag hade inte en susning vilken väg berättelsen skulle ta.  Av och till blev det faktiskt lite segdraget då Sam springer hit och dit på den lilla ön och får ett och annat mindre sammanbrott. Serien som helhet växer dock rejält efter att man sett Winter som är avsevärt mer fartfylld och spännande.

Storyn är lite gåtfull och allt är inte klargjort när den slutar något som inte störde mig alls. Som tittare får man själv välja om det rör sig om övernaturliga saker eller bara lite lantlig vidskepelse. Skådisarna är överlag bra och kvartetten Jude Law, Emily Watson, Paddy Considine samt Naomie Harris funkar riktigt bra. Senast jag såg Jude Law var det som elegant påve här är han avsevärt mer luggsliten, en rejäl kontrast. Miljöerna gör sitt och jag hade inte haft något emot att semestra på Osea men hade nog betackat mig för festivalen.

Betyg: 7/10

Unpregnant (2020 USA)

Berättelsen startar på en skoltoalett där Veronicas graviditetstest visar positivt. Att behålla barnet är inte att tänka på. Då hon bor i Missouri där man måste ha föräldrarnas tillstånd för en abort om man är under 18 inser hon att den vägen är stängd då ett stort porträtt av påven pryder hemmets vardagsrumsvägg. Närmast delstaten för en fri abort är New Mexico en nätt tur på över 100 mil. I desperation vänder sig Veronica till sin före detta BFF Bailey som oväntat ställer upp att köra henne till Arizona.

Detta var en rejäl taskspark mot pro-life rörelsen, en organisation som f.ö får mig att se rött. En abort är aldrig trevligt men jag har inte ett jävla dugg med att göra vad en kvinna väljer att göra med sin graviditet. Det är hennes val och ingen annans. Det är ett tillräckligt jobbig situation där man inte behöver mötas av massa folk som lägger sig i. Slut på diskussionen.

Det var en för mig befriande film att se då denna fråga ofta är känslig i amerikanska filmer där man brukar lösa oönskade graviditeter med ”olyckor” typ ett fall i trappen. Samtidigt som filmen tar sig an ett allvarligt ämne har berättelsen på både gott och ont vävts in i en roadmovie komedi. En del kan störa sig på de komiska inslagen och anser att filmens budskap fjantas bort men för mig passade det fint.

Huvudpersonerna Veronica och Bailey spelas av de för mig ökända skådisar men rollfigurerna var lätta att gilla. Min enda invändning är väl att man som vanlig gjort den rundare tjejen till den gapigaste och mest utåtagerande. Det börjar bli lite uttjatat vid det här laget att så fort man är överviktig på film blir man högljudd och klumpig.

Då jag är svag för ungdomsfilmer som är lite seriösare samt gillar roadmovies så blir betyget därefter trots att filmen kanske inte är ett mästerverk. Jag hade i alla fall en trevliga 90 minuter tillsamman med Veronica och Bailey till skillnad mot pastor Dave Pivonka som uppmanar folk att be och bojkotta HBO.

Regi: Rachel Lee Goldenberg

Betyg: 7/10

The Head ( 2020 Spanien m.fl)

När man på vårkanten anländer till forskningsstationen Polaris VI på Antarktis verkar det inte gått lugnt till för de forskare som övervintrat. Stationen är i en enda röra och man hittar massa lik både här och där. Tre personer saknas b.la projektets ledare den framstående forskaren Arthur Wilde som kanske har en lösning på den globala uppvärmningen. Även stationens läkare Maggie saknas till en början men hon hittas svårt traumatiserad. Hennes minne över vad som hänt är fragmentariskt och man försöker få henne att minnas vad som hänt. Johan som leder samtalet med Maggie är extra angelägen att hon ska minnas då den tredje saknade är hans fru.

Den här samproducerade serien med folk från hela Europa (och en Japan) var inte alls illa. Det påminner lite om ett Agatha Christie mysterium men då ute på frusna vidder istället för ett engelskt gods. Miljöerna med en ganska så mysig forskningsstation inbäddad i snö, is omgiven av ett arktiskt mörker gjorde mig förtjust då jag har en soft spot för snöfilmer. Bäst var att serien bara var sex avsnitt lång – perfekt för min smak då man nuförtiden har ovanan att dra ut på berättandet. Mysteriet är lagom klurigt och jag vill hela tiden glo vidare för att se vad som händer.

Upplösningen var tillfredsställande och egentligen är nog det enda jag kan klaga på skådisarna. Man har väl inte vaskat fram de främsta inom gebitet eller så kan det möjligtvis vara som så att det är en samproduktion och då kan möjligtvis ett och annat bli lite extra svårt när man ska agera tillsammans på olika språk.

Betyg: 7/10

Vodkafabriken (2010 Sverige)

I staden Zhigulyovsk ca 100 mil sydost om Moskva lever mor och dotter Tatiana och Valentina. Den sistnämnda jobbar på en vodkafabrik är 22 år frånskild, ensamstående med en son samt när drömmar om en skådespelarkarriär i Moskva. Mamman har en radda kraschade förhållanden bakom sig men då en ungdomskärlek hör av sig väcks hoppet om närhet. Problemet är att dottern tänker dra till Moskva och anser att mamman ska ta hand om hennes son. Någon av kvinnorna måste backa.

 

 

Det här är en dokumentär där man får njuta(?) av repliker som:

-”Jag hatar mitt barn”

-”Han klär sig som en uteliggare och är tandlös! ” -”Men han är ändå en man.”

-”Om en man slår en kvinna finns det en anledning till det.”

Det var ett litet axplock av vad som sägs i denna muntration till film.

Lägg sedan till grått väder, grå betong, slitna miljöer och grälsjuka människor så blir ens egen vardag i ett januarigrått coronadrabbat Sverige som ett party på Rivieran vid en jämförelse.

Detta är en dokumentär om människor utan hopp eller framtid. De super, knullar runt och är allmänt olyckliga, en olycka man tar ut på sina medmänniskor. När Valentina är på fest sitter man mest och skäller på varandra. På jobbet hånar Valentinas arbetskamrater henne ganska så grovt för hennes skådespelardrömmar.

Till skillnad mot Bitter life finns här ingen som man får sympati för. I den filmen skulle jag kunna tänka mig att hänga med en del personer den känslan finns inte för människorna i Vodkafabriken. Å andra sidan kan jag förstå deras själsliga karghet då filmen handlar om människor som är desperata att finna någon form av lycka i sina miserabla liv. Att hoppas att dokumentären skulle sluta på en high note är inget annat än en önskedröm.

Jag är lite nyfiken över hur det gick för Tatiana och Valentina fast jag känner på mig att det i detta fall är bäst att vara ovetande.

Regi: Jerzy Sladkowski

Betyg: 7/10

State of play (2009 USA)

State of play är en Brittisk tv-serie som blivit en amerikansk långfilm. Jag har inte sett tv-serien så hur pass nära filmen ligger originalet har jag ingen susning om. Det är i alla fall en klassisk konspirationsthriller med grävande reportrar i hjälterollerna.

När en kvinna, Sonia, till synes tar självmord får kongressledamoten Stephen Collins rejäla problem. Sonia arbetade som Collins assistent, både med och utan kläder. Bortsett från de moraliska aspekterna rörande chef och anställd blir det än snaskigare då Collins även är gift. Företaget Point Corp som hyr ut soldater till amerikanska staten är däremot nöjda. Collins leder en utredning angående företaget som verkar vara allt annat än hederliga och skandalen kan möjligtvis sätta käppar i hjulet för utredningen. Reportern Cal McAffrey och tillika Collins vän börjar luska lite i historien och frågan är om Sonia verkligen tog självmord.

Detta var en trevlig rulle trots att Russell Crowe som spelar Cal McAffrey dras med en frisyr som ger mig Nicholas Cage vibbar. Visst, filmen är full av klyschor och den har en tvist som var ganska så ansträngd men trots detta var det en film på över två timmar som aldrig blev trist. Det var också kul att få se något så ovanligt som arbetade reportrar. De letar faktiskt upp fakta på egen hand och skriver sina reportage själva istället för att citera poddar, instagram eller twitter. Just den biten är det jag gillade mest i filmen när Cal McAffrey och hans kollegor sakta men säkert nystar upp historien.

Skådisarna sköter sig fint även om de kanske inte utför några stordåd framför kameran. De gör helt enkelt det de ska. Filmen har ett bra tempo och storyn engagerar mig speciellt då den berör ett ämne som är aktuellt med privatfinansierade soldater. Klart sevärd om man är sugen på lite konspirationsmys.

Regi: Kevin Macdonald

Betyg: 7/10

Dragged across concrete (2018 USA)

Efter ett lite väl ambitiöst gripande av en knarklangare blir de två poliserna Brett och Anthony avstängda utan lön. De tycker de har skött sitt jobb och känner sig förorättade. Värst är det för Brett som bor i ett sunkigt område tillsammans med sin sjuka fru och dotter. Brett smider en plan att råna några brottslingar för att komma över pengar så familjen har råd att flytta. Han får med sin partner och de får ett tips om vad de tror är ett lätt jobb vilket inte alls är fallet.

Om jag inte sett regissörens tidigare filmer Bone Tomahawk och Brawl in cellblock 19 hade jag kanske haft svårt för denna film då jag varit oförberedd hur han jobbar. Handlingen är ganska simpel och vi har sett historien många gånger förut. Vad som på pappret kan verka vara en 90 minutare drar ut på speltiden till över två och en halvtimme. S. Craig Zahler tar god tid på sig att berätta sin historia och jag kan förstå de som tycker filmen är seg. Då jag som sagt var beredd på regissörens något långsamma berättarstil hade jag inga problem med speltiden eller filmens tempo.

Det är en karaktärsdriven berättelse där både Mel Gibson och Vince Vaughn är bra i huvudrollerna. Gibson är väl den som glänser mest då han som alltid är bra på att spela frustrerad och förbannad vilket han får många tillfällen till i filmen. Handlingen är som sagt inte så mycket att orda om men Zahler har lyckats med att få till en film som känns tung. Det är ingen Dödligt vapen action med glättiga skämt utan ett mörkt drama om folk som gör fel val i livet. Även om huvudpersonerna inte är de mest sympatiska har jag viss förståelse för deras agerande. Filmens skurkar är däremot ena riktiga fulingar och är i brist på bättre ord skrämmande då de är både smarta och helt hänsynslösa.

Dragged across concrete blir trots sin speltid aldrig tråkig eller långsam. Filmen puttrar på i makligt tempo med en och annan explosion av våld och finalen är riktigt bra då jag aldrig tackar nej till en shootout.

Regi: S. Craig Zahler

Betyg: 7/10

Chans (1962 Sverige)

Tidigt 60-tal i Sverige, min föreställning av denna tid landar bland olåsta dörrar, doft av svettig gabardin och allmänt reko folk möjligen kunde man vara lite orolig för eventuella raggare. Alla dessa föreställningar kommer på skam när jag ser Chans regisserad av självaste Gunnar Hellström. Filmen är baserad på författarinnan Birgitta Stenbergs bok med samma namn. Ska man tro på hennes självbiografiska böcker (hon skrev flera) så levde hon vad man kan kalla ett ”vilt liv” ute i Europa och Sverige under 60-talet.

Chans startar med att den 16 åriga Marie får lämna barnhemmet i Stockholm då hon placerats i ett Skånskt fosterhem. Klart att hon vantrivs då hon hamnat ute på landsbygden.När det uppdagas att hennes fosterfars bror får sätta på henne i utbyte mot alkohol blir det skandal och Marie rymmer med siktet inställt på Stockholm och sin pojkvän. Efter diverse äventyr bla sex med tyska lastbilschaufförer och medelålders gubbar i utbyte mot lift hamnar hon i Stockholm. Frågan är bara vad hon ska ta sig till i storstaden.

Det här var en oväntad bra rulle från det glada 60-talet. Filmen är åtminstone i handling oväntat rå och osminkad, det är sex, droger och misshandel och mina tankar om en mysigt 60-tals Stockholm måste revideras. Jag är inte så blåögd att jag trodde att livet då var som i en Åsa-Nisse film men filmen skakade trots allt om mig lite.

Marie spelas av Lillevi Bergman som verkligen är en fynd. Utöver handlingen är det många fina Stockholmsmiljöer från en stad som än inte drabbats av rivningshysterin. En extra krydda är en ung Gösta Ekman som spelar en student vars väg korsas av Marie. Ok att språket är lite mossigt och teatralt men det kan jag överseende med denna gång. Chans visade sig bli en lite oväntat (o)angenäm filmupplevelse.

Lillevi Bergman gjorde mig lite nyfiken och jag kollade upp vad hon mer gjort under sin karriär. Till min förvåning har hon bara gjort en film till och hon dog ung bara 41 år. Trist nog gav inte internet några svar om varför hennes bana blev så kort vare sig som skådis eller livet.

Regi: Gunnar Hellström

betyg: 7/10

Kärlek & Anarki (2020 Sverige)

Sofie och hennes man Johan bor i centrala Stockholm, har två barn och är framgångsrika. Han jobbar inom reklambranschen och hon som konsult. På ytan verkar allt perfekt men klart är att det finns sprickor i den till synes perfekta fasaden. Johan bryr sig väldigt mycket om att allt ska vara perfekt vilket gör att han stör sig på Sofies pappa som dras med någon form av psykisk sjukdom. Sofie å andra sidan verkar inte må så bra något som manifesterar sig i att hon (vad det verkar) tvångsonanerar på ibland inte så genomtänkta ställen t.ex på kontoret på bokförlaget hon jobbar på för ögonblicket. Just det sistnämnda ställer till det för henne då hon upptäcks av den unga datateknikern Max. Detta leder i sin tur till en lek mellan de två som spårar ur.

Kärlek och anarki har varit lite av en snackis och det tycker jag den förtjänar. Det är en engagerande historia som rullas upp. Det är både pinsamt, sorgligt och stundtals riktigt roligt. Då den utspelar sig på ett bokförlag ges det många tillfällen att driva med kulturvärlden och dess snobbism. Serien innehåller många roliga och intressanta bifigurer b.la kulturmannen Friedrich underbart porträtterad av Reine Brynolfsson. Just rollbesättningen och personregin är seriens starkaste kort. Ida Engvoll spelar Sofie med glans, Björn Mosten funkar bra i rollen som Max,  ja detta är en svensk serie där alla skådisar är bra och har begåvats med en dialog som är välskriven och innehåller en hel del sköna one-liners.

Svagast skulle väl vara seriens handling. De första två avsnitten väckte min nyfikenhet då jag undrade en hel del över hur historien skulle utvecklas. Mittenpartiet var lite av en besvikelse då folk gjorde vad man förväntade sig vilket var lite snöpligt. Däremot vänder det mot slutet och sista avsnitten är riktigt bra. Det snackas om en uppföljare men personligen känns en fortsättning överflödig. Däremot skulle jag inte ha något emot en spinoff-serie som utspelar sig på bokförlaget där Sofia jobbar som konsult.

Regi: Lisa Langseth

Betyg: 7/10

Unhinged (2020 USA)

Rachels dag hade kanske kunnat börja bättre, hon är sen till jobbet och måste skjutsa sonen till skolan. Stressad som hon är tutar hon aggressivt på bilen framför vid ett rödljus och i det ögonblicket går hennes dag från att vara en skitdag till en levande mardröm. I bilen framför sitter nämligen en man som förlorat allt och han tänker inte ta skit från någon längre.Han beslutar sig för att ge Rachel en läxa.

Man skulle kunna kalla Crowes rollfigur för en 2020 -talets D-Fens. Jämförelsen haltar lite för i Falling down kan man åtminstone till viss mån sympatisera med D-Fens något som inte finns på kartan när det rör mannen utan namn i Unhinged. Han spelas mästerligt av Russell Crowe (i fatsuit?). Jag blir i ärlighetens lite rädd för rollfiguren och då han som sagt förlorat allt vet jag som tittare att han inte har några hämningar.

Unhinged överraskade mig positivt då det visade sig var en spännande rulle som tar fart redan efter en kvart och sedan håller tempot hela vägen in i mål. Det är kanske inte film som kommer gå till filmhistorien men för en stunds spänning och en Crowe i högform gör att rullen får mer än godkänt.

Det enda som jag möjligtvis irriterade mig på är att det är en hel del planteringar i manuset som gör att man kan räkna ut lite vad som kommer att ske längre fram i filmen. Det kunde ha lösts på ett bättre vis.

Regi: Derrick Borte

Betyg: 7/10

The Trial of the Chicago 7 (2020 USA)

När Demokraterna hade sitt partikonvent  i Chicago 1968 samlades allehanda lösa element i staden. Hippies, fredsaktivister, Black panthers m.m för att protestera mot Vietnamkriget. En anledning till att jag aldrig deltar i manifestationer vare sig IRL eller digitalt är att hur fint ändamålet än verkar vara ballar det oftast ur på ena eller andra sättet.

Detta händer naturligtvis i Chicago, polisvåld, förstörelse och upplopp. När allt lugnat ned sig beslutar sig staten för att statuera ett exempel och man anklagar 8 stycken utvalda personer för konspiration mot staten. Rättegången är en travesti på rättvisa, en av de anklagade har ingen försvarsadvokat, domaren är partisk och stundtals förvirrad och myndigheterna manipulerar aktivt rättegången.

The Trial of the Chicago 7 är en BOATS och om jag skulle kunna bortse från detta är det en bra rättegångsfilm med en hel del skådisar som gör ett fint jobb b.la Frank Langella och Sacha Baron Cohen fast den sistnämnde är alltid lite knepig att se i en vanlig roll då jag alltid tänker på honom som Borat. Filmen har ett bra tempo, frågorna som tas upp är viktiga för en fungerande demokrati och då jag inte var helt insatt i händelseförloppet blev det också lite spännande angående utgången av rättegången. Det var dock ett par scener i filmen b.la det sliskiga Patch Adams/Döda poeters sällskap slutet som gjorde att jag ville kolla upp händelseförloppet lite närmare och visst hade man tagit sig rejäla friheter med storyn.

Regissören Aaron Sorkin har gått all in för att de anklagade ska få tittarnas sympatier. I verkligheten låg ansvaret för upploppen hos både demonstranterna och myndigheterna. Även i rättegången har man tagit sig en hel del friheter och tolkat händelser välvilligt till de anklagades favör. Dessa saker gör att jag känner mig lite lurad på konfekten. Jag begriper att man måste ibland skarva lite på verkligheten i filmer av detta slag för att förenkla historien men det får aldrig gå överstyr så berättelsen blir mer lögn än verklighet. Jag har även förtvivlat svårt för när historiska personer skildras mer rättrådiga eller onda än vad de egentligen var. Om man nu känner sig nödgad att göra detta såg då inte att filmen är baserad på verkliga händelser. Kanske är det ordklyveri men jag skulle känna mig avsevärt bekvämare med uttrycket inspirerat av verkliga händelser.

Trots detta är filmen som sådan ett bra rättegångsdrama och om jag för mitt inre trollar bort (men det är svårt) att det är en BOATS så duger den mer än väl.

Regi: Aaron Sorkin

Betyg: 7/10

Lake Mungo (2008 Australien)

Tragedin slår till precis innan jul och den 16-åriga Alice drunknar under en familjeutflykt. Familjen är förkrossad men sorgen förvärras då det verkar som att hon går igen. Det hörs ljud från Alice rum, på fotografier kan en skuggfigur skönjas och när familjen sätter upp en videokamera ser man tydligt en gestalt som rör sig i hemmet. Av förklarliga skäl blir det svårt att släppa Alice död och man börjar luska i flickans sista månader i livet. Till slut leder spåren till Lake Mungo, ett naturreservat som Alice besökte några månader innan sin död.

Lake Mungo är inte en skräckis i traditionell mening. Visst har den sina rysliga stunder och filmen innehåller en jump-scare av guds nåde, jag lyfte ett par centimeter i soffan när den slog till. Filmen handlar mer om sorg och hur man bearbetar denna, spökerierna blir en extra krydda i anrättningen så att säga. Risken att det skulle bli en trist rulle är överhängande men då filmen hela tiden tar nya vändningar blir det aldrig tråkigt och jag undrar hela tiden över vad som kommer härnäst.

Filmen är gjord som en dokumentär i stil med The Poughkeepsie Tapes  och Savageland och består likt dessa filmer av intervjuer och videoupptagningar. Ett grepp som kanske inte passar alla men jag är förtjust i denna subgenre inom skräckfilmens värld. Lake Mungo är värd en titt även om den inte är värst skrämmande. En lite sorgsen och vemodig skräckis. Ett tips om man ser filmen är att inte stänga av vid eftertexterna då man får se ett och annat man tidigare missat i filmen.

Regi: Joel Anderson

Betyg: 7/10

En film jag inte har sett vare sig i nyinspelning eller i original. Vilken?

Så var skräckfilmsveckan över på denna gång men klart är att det kommer dyka upp en och annan skräckis på bloggen under normala veckor. Ja kanske tom redan nästa vecka – Belgiska zombies.

Tackar även Sofia för ett gott samarbete!

 

The Room (2019 Frankrike)

I skräckfilmens värld sker en av två saker om man bestämmer sig för att flytta ut på landet för att fly storstadens jäkt: Antigen sysslar byborna/grannarna med något fuffens som slutar i elände eller så har man inte besiktat huset man köpt och då brukar det ingå något trist och tråkigt  i köpet. Paret Kate och Matt råkar ut för det sistnämnda. Med tanke på vad som möter dem när de flyttar in verkar de ha köpt huset med förbundna ögon.

När man städar ut gammalt bråte i huset hittar Matt en dolt rum. Genom en slump upptäcker de att rummet har förmågan att uppfylla det man önskar sig.  Paret är överlyckliga och fyller hemmet med pengar och allehanda lyxartiklar men naturligtvis har rummet vissa begränsningar vilket ställs på sin spets när Kate gör en riktigt korkad önskan.

The Room är en fransk film som utspelar sig i USA och därför(?) talar alla engelska. Det blir allt snårigare att håll koll på filmproduktionen nuförtiden. Filmen som sådan är kanske inte speciellt skräckinjagande men den dras med en obehaglig stämning. Jag kan ana åt vilket håll det barkar men jag kan inte riktigt räkna ut hur det kommer att sluta och i finalen får man vara vaken för att hänga med i alla svängar.

Det kanske är som så att manuset är bättre än filmen men jag vart i alla fall nöjd med en historia som kändes ganska så nyskapande och skådisarna b.la gamla Bondbruden Olga Kurylenko var helt ok i sina roller. Väl värd en titt.

Regi Christian Volckman

Betyg: 7/10

Hos Sofia får man svaret på om nyinspelningen slår originalet.

Satan´s slaves (2017 Indonesien)

Rini har det svårt då mamman som tidigare var en berömd sångerska har legat sjuk i tre år och sjukhusräkningarna har ätit upp familjens kapital. Filmen börjar mer eller mindre med att mamman går hädan. Pappan blir tvungen att lämna familjens fyra barn ensamma med farmodern då han måste dra till stan för att fixa stålar. Äldsta dottern Rini blir den som får ta ansvaret för familjen. Mamman har knappt hamnat i vigd jord innan märkliga ting börjar ske i hemmet, ljud, syner och saker som flyttar sig av sig själva mao rejäla spökerier. Rini anar att det är mamman som vill säga familjen något och börjar så smått forska i hennes bakgrund.

Katching! här har vi en film som går all in. Häxkonster, dolda budskap på lp-skivor, hålögda spöken, satanister, zombies och som grädde på moset så ligger familjens hus ensligt beläget vid en kyrkogård.  Det är nog bara bara varulvar och vampyrer som saknas i denna illustra skara. På pappret ser det nog ut som att man tagit alldeles för mycket av det goda men regissören fördelar rysligheterna väl så detta blev en skräckis som vart oväntat ruggig. Det var åtminstone en tre fyra scener i filmen där jag hade nöjet att känna en ilning i kroppen något som inte sker ofta. Filmen håller hela vägen in i mål även om det dyker upp inte en utan två deux ex machina i finalen något som sällan är bra men den här gången köpte jag det.

Vad jag förstått skulle detta först vara en nyinspelning men man utvecklade historien till att bli en prequel därav det något förbryllande slutet som tydligen ska koppla till filmen med samma namn från 1982. Just den slutscenen gick över huvudet på mig men det spelade inte så stor roll då detta var en av de bättre skräckisarna jag sett på ett tag.

Finns alldeles gratis hos Cinasterna för den som är hågad

Regi: Joko Anwar

Betyg: 7/10

Sofias val för dagen kan ni läsa om här

Halloween (1978 – 2018 )

Jag säger som i fallet med Scream – om ni inte gillar spoilers håll er undan. Halloweenfilmerna är en enda röra. Här handlar det om tiotalet filmer där det är reboots och ändrade tidslinjer om vartannat. Jag tänker här bara ta upp de fyra filmerna som har Jamie Lee Curtis i huvudrollen som Laurie och skiter i de fyra uppföljarna samt Rob Zombies utskällda två försök. Filmerna som berörs i inlägget blir följande:  Halloween (78), Halloween II (81), H20 (98) samt Halloween (18).

Handlingen i filmerna går i korthet ut på att den mordiske psykpatienten Michael Myers har som mål att döda Lauire Strode. Motivet varierar – ska man tro filmerna från 81 och 98 beror det på att han vill göra rent hus och mörda sin syster då han redan mördat sin andra syster i öppningsscenen i första filmen. I uppföljaren härom året valde man dock att strunta i att Laurie är Michaels lillasyster. Filmmakarna ignorerade alla tidigare filmer förutom Carpenters original vilket var nog tur med tanke på vilken soppa denna serie har utvecklats till under årens lopp.

Just de fyra ovannämnda filmerna är jag ganska så förtjust i. Mördaren Michael Myers är en obehaglig typ som inte talar och förföljer sina offer i varierande promenadtakt (han är snabbast i H20 och slöast i Halloween II). En vitmålad Kapten Kirk mask täcker hans ansikte som vi aldrig får se förutom ett kort ögonblick i finalen i första filmen. Detta gör att Myers är mer av en naturkraft än en mördare och hur kan man resonera med en naturkraft? När man försöker sig på att förmänskliga Myers eller hittar på trams som telepatisk kontakt och märkliga sekter blir han med ens mindre ruggig. Dessa filmer har även en stark skådespelarensemble med b.la Jamie Lee Curtis och Donald Pleasence. Än ett skäl till att jag gillar dessa filmer är att Carpenter står för eller åtminstone har inspirerat filmmusiken som kort och gott är fantastisk.

Den första filmen är en klassiker som trots en något seg men stämningsfull start arbetar sig fram mot en av de bättre finaler jag sett i en skräckfilm.  Tvåan tar vid där första filmen slutar. Här jagas Laurie av Myers på stadens sjukhus. Denna film är lika bra som filmen från 78. Carpenters musik har jackats upp och syntarna är än fläskigare. Personligen finner jag sjukhus vara lite småruggiga så miljön är perfekt. Om man jämför med första filmen är tempot högre och morden räligare.

Efter denna rulle följde det ett antal trista uppföljare med en alltmer sliten Donald Pleasence som leder jakten på Michael Myers. 1998 tog man tag i filmserien och fick Curtis att reprisera sin roll. Filmen är ok men man märker att de kikat en hel del på Scream filmen som kom ett par år tidigare, en förklaring kan vara att filmerna har samma manusförfattare. Filmplanschen liknar Screams,  rollgalleriet består av coola ungdomar och rapparen LL Cool J gör en komisk roll som vakt. Resultatet blir lite mellanmjölksaktigt men det är ett rejält kliv framåt i kvalitet jämfört med filmerna som kom innan. Trist nog tappade man bollen på stört och vi talar tyst om Halloween resurrection. Zombies filmer hade nog varit ok om de inte hade handlat om Michael Myers utan stått på egna ben.

2018 tog man sig i kragen igen och den senaste Halloween filmen visade sig vara en bra film. Jag saknade dock några rejäla jaktscener i filmen. Myers mördar sig fram på måfå i jakt efter Laurie. Han verkar denna gång lida av någon form av kompletteringsbehov då Laurie iofs inte längre är hans syster men väl den enda som överlevde den där ödesdigra kvällen för drygt 40 år sedan.

Hur väl funkar Halloween filmerna som skräckisar? Jag anar att den första filmen nog kan ses som seg för dagens unga och att en och annan anser att H20 har mer familjedrama än slasher över sig. Personligen funkar filmerna bra för mig, musiken spelar definitivt stor roll, alla fyra filmer har eller är inspirerade av Carpenters ledmotiv. Vidare finner jag Myers lyckad som mördarmaskin och alla filmerna har en eller flera scener som jag finner vara rejält spännande. Om jag skulle jämföra med Scream filmerna som jag skrev om häromdagen är de förra kanske bättre som filmer men Halloween funkar bättre för mig som skräckis.  Kollar man på ett snittbetyg hamnar Halloween precis snäppet över Scream men om jag skulle blanda in alla filmer med Myers som mördare skulle definitivt snittbetyget för serien falla som en gråsten.

Regi: John Carpenter, Rick Rosenthal, Steve Miner,  David Gordon Green

Betyg:

Halloween: 8/10

Halloween II: 8/10

H20: 5/10

Halloween: 7/10