Unhinged (2020 USA)

Rachels dag hade kanske kunnat börja bättre, hon är sen till jobbet och måste skjutsa sonen till skolan. Stressad som hon är tutar hon aggressivt på bilen framför vid ett rödljus och i det ögonblicket går hennes dag från att vara en skitdag till en levande mardröm. I bilen framför sitter nämligen en man som förlorat allt och han tänker inte ta skit från någon längre.Han beslutar sig för att ge Rachel en läxa.

Man skulle kunna kalla Crowes rollfigur för en 2020 -talets D-Fens. Jämförelsen haltar lite för i Falling down kan man åtminstone till viss mån sympatisera med D-Fens något som inte finns på kartan när det rör mannen utan namn i Unhinged. Han spelas mästerligt av Russell Crowe (i fatsuit?). Jag blir i ärlighetens lite rädd för rollfiguren och då han som sagt förlorat allt vet jag som tittare att han inte har några hämningar.

Unhinged överraskade mig positivt då det visade sig var en spännande rulle som tar fart redan efter en kvart och sedan håller tempot hela vägen in i mål. Det är kanske inte film som kommer gå till filmhistorien men för en stunds spänning och en Crowe i högform gör att rullen får mer än godkänt.

Det enda som jag möjligtvis irriterade mig på är att det är en hel del planteringar i manuset som gör att man kan räkna ut lite vad som kommer att ske längre fram i filmen. Det kunde ha lösts på ett bättre vis.

Regi: Derrick Borte

Betyg: 7/10

The Trial of the Chicago 7 (2020 USA)

När Demokraterna hade sitt partikonvent  i Chicago 1968 samlades allehanda lösa element i staden. Hippies, fredsaktivister, Black panthers m.m för att protestera mot Vietnamkriget. En anledning till att jag aldrig deltar i manifestationer vare sig IRL eller digitalt är att hur fint ändamålet än verkar vara ballar det oftast ur på ena eller andra sättet.

Detta händer naturligtvis i Chicago, polisvåld, förstörelse och upplopp. När allt lugnat ned sig beslutar sig staten för att statuera ett exempel och man anklagar 8 stycken utvalda personer för konspiration mot staten. Rättegången är en travesti på rättvisa, en av de anklagade har ingen försvarsadvokat, domaren är partisk och stundtals förvirrad och myndigheterna manipulerar aktivt rättegången.

The Trial of the Chicago 7 är en BOATS och om jag skulle kunna bortse från detta är det en bra rättegångsfilm med en hel del skådisar som gör ett fint jobb b.la Frank Langella och Sacha Baron Cohen fast den sistnämnde är alltid lite knepig att se i en vanlig roll då jag alltid tänker på honom som Borat. Filmen har ett bra tempo, frågorna som tas upp är viktiga för en fungerande demokrati och då jag inte var helt insatt i händelseförloppet blev det också lite spännande angående utgången av rättegången. Det var dock ett par scener i filmen b.la det sliskiga Patch Adams/Döda poeters sällskap slutet som gjorde att jag ville kolla upp händelseförloppet lite närmare och visst hade man tagit sig rejäla friheter med storyn.

Regissören Aaron Sorkin har gått all in för att de anklagade ska få tittarnas sympatier. I verkligheten låg ansvaret för upploppen hos både demonstranterna och myndigheterna. Även i rättegången har man tagit sig en hel del friheter och tolkat händelser välvilligt till de anklagades favör. Dessa saker gör att jag känner mig lite lurad på konfekten. Jag begriper att man måste ibland skarva lite på verkligheten i filmer av detta slag för att förenkla historien men det får aldrig gå överstyr så berättelsen blir mer lögn än verklighet. Jag har även förtvivlat svårt för när historiska personer skildras mer rättrådiga eller onda än vad de egentligen var. Om man nu känner sig nödgad att göra detta såg då inte att filmen är baserad på verkliga händelser. Kanske är det ordklyveri men jag skulle känna mig avsevärt bekvämare med uttrycket inspirerat av verkliga händelser.

Trots detta är filmen som sådan ett bra rättegångsdrama och om jag för mitt inre trollar bort (men det är svårt) att det är en BOATS så duger den mer än väl.

Regi: Aaron Sorkin

Betyg: 7/10

Lake Mungo (2008 Australien)

Tragedin slår till precis innan jul och den 16-åriga Alice drunknar under en familjeutflykt. Familjen är förkrossad men sorgen förvärras då det verkar som att hon går igen. Det hörs ljud från Alice rum, på fotografier kan en skuggfigur skönjas och när familjen sätter upp en videokamera ser man tydligt en gestalt som rör sig i hemmet. Av förklarliga skäl blir det svårt att släppa Alice död och man börjar luska i flickans sista månader i livet. Till slut leder spåren till Lake Mungo, ett naturreservat som Alice besökte några månader innan sin död.

Lake Mungo är inte en skräckis i traditionell mening. Visst har den sina rysliga stunder och filmen innehåller en jump-scare av guds nåde, jag lyfte ett par centimeter i soffan när den slog till. Filmen handlar mer om sorg och hur man bearbetar denna, spökerierna blir en extra krydda i anrättningen så att säga. Risken att det skulle bli en trist rulle är överhängande men då filmen hela tiden tar nya vändningar blir det aldrig tråkigt och jag undrar hela tiden över vad som kommer härnäst.

Filmen är gjord som en dokumentär i stil med The Poughkeepsie Tapes  och Savageland och består likt dessa filmer av intervjuer och videoupptagningar. Ett grepp som kanske inte passar alla men jag är förtjust i denna subgenre inom skräckfilmens värld. Lake Mungo är värd en titt även om den inte är värst skrämmande. En lite sorgsen och vemodig skräckis. Ett tips om man ser filmen är att inte stänga av vid eftertexterna då man får se ett och annat man tidigare missat i filmen.

Regi: Joel Anderson

Betyg: 7/10

En film jag inte har sett vare sig i nyinspelning eller i original. Vilken?

Så var skräckfilmsveckan över på denna gång men klart är att det kommer dyka upp en och annan skräckis på bloggen under normala veckor. Ja kanske tom redan nästa vecka – Belgiska zombies.

Tackar även Sofia för ett gott samarbete!

 

The Room (2019 Frankrike)

I skräckfilmens värld sker en av två saker om man bestämmer sig för att flytta ut på landet för att fly storstadens jäkt: Antigen sysslar byborna/grannarna med något fuffens som slutar i elände eller så har man inte besiktat huset man köpt och då brukar det ingå något trist och tråkigt  i köpet. Paret Kate och Matt råkar ut för det sistnämnda. Med tanke på vad som möter dem när de flyttar in verkar de ha köpt huset med förbundna ögon.

När man städar ut gammalt bråte i huset hittar Matt en dolt rum. Genom en slump upptäcker de att rummet har förmågan att uppfylla det man önskar sig.  Paret är överlyckliga och fyller hemmet med pengar och allehanda lyxartiklar men naturligtvis har rummet vissa begränsningar vilket ställs på sin spets när Kate gör en riktigt korkad önskan.

The Room är en fransk film som utspelar sig i USA och därför(?) talar alla engelska. Det blir allt snårigare att håll koll på filmproduktionen nuförtiden. Filmen som sådan är kanske inte speciellt skräckinjagande men den dras med en obehaglig stämning. Jag kan ana åt vilket håll det barkar men jag kan inte riktigt räkna ut hur det kommer att sluta och i finalen får man vara vaken för att hänga med i alla svängar.

Det kanske är som så att manuset är bättre än filmen men jag vart i alla fall nöjd med en historia som kändes ganska så nyskapande och skådisarna b.la gamla Bondbruden Olga Kurylenko var helt ok i sina roller. Väl värd en titt.

Regi Christian Volckman

Betyg: 7/10

Hos Sofia får man svaret på om nyinspelningen slår originalet.

Satan´s slaves (2017 Indonesien)

Rini har det svårt då mamman som tidigare var en berömd sångerska har legat sjuk i tre år och sjukhusräkningarna har ätit upp familjens kapital. Filmen börjar mer eller mindre med att mamman går hädan. Pappan blir tvungen att lämna familjens fyra barn ensamma med farmodern då han måste dra till stan för att fixa stålar. Äldsta dottern Rini blir den som får ta ansvaret för familjen. Mamman har knappt hamnat i vigd jord innan märkliga ting börjar ske i hemmet, ljud, syner och saker som flyttar sig av sig själva mao rejäla spökerier. Rini anar att det är mamman som vill säga familjen något och börjar så smått forska i hennes bakgrund.

Katching! här har vi en film som går all in. Häxkonster, dolda budskap på lp-skivor, hålögda spöken, satanister, zombies och som grädde på moset så ligger familjens hus ensligt beläget vid en kyrkogård.  Det är nog bara bara varulvar och vampyrer som saknas i denna illustra skara. På pappret ser det nog ut som att man tagit alldeles för mycket av det goda men regissören fördelar rysligheterna väl så detta blev en skräckis som vart oväntat ruggig. Det var åtminstone en tre fyra scener i filmen där jag hade nöjet att känna en ilning i kroppen något som inte sker ofta. Filmen håller hela vägen in i mål även om det dyker upp inte en utan två deux ex machina i finalen något som sällan är bra men den här gången köpte jag det.

Vad jag förstått skulle detta först vara en nyinspelning men man utvecklade historien till att bli en prequel därav det något förbryllande slutet som tydligen ska koppla till filmen med samma namn från 1982. Just den slutscenen gick över huvudet på mig men det spelade inte så stor roll då detta var en av de bättre skräckisarna jag sett på ett tag.

Finns alldeles gratis hos Cinasterna för den som är hågad

Regi: Joko Anwar

Betyg: 7/10

Sofias val för dagen kan ni läsa om här

Halloween (1978 – 2018 )

Jag säger som i fallet med Scream – om ni inte gillar spoilers håll er undan. Halloweenfilmerna är en enda röra. Här handlar det om tiotalet filmer där det är reboots och ändrade tidslinjer om vartannat. Jag tänker här bara ta upp de fyra filmerna som har Jamie Lee Curtis i huvudrollen som Laurie och skiter i de fyra uppföljarna samt Rob Zombies utskällda två försök. Filmerna som berörs i inlägget blir följande:  Halloween (78), Halloween II (81), H20 (98) samt Halloween (18).

Handlingen i filmerna går i korthet ut på att den mordiske psykpatienten Michael Myers har som mål att döda Lauire Strode. Motivet varierar – ska man tro filmerna från 81 och 98 beror det på att han vill göra rent hus och mörda sin syster då han redan mördat sin andra syster i öppningsscenen i första filmen. I uppföljaren härom året valde man dock att strunta i att Laurie är Michaels lillasyster. Filmmakarna ignorerade alla tidigare filmer förutom Carpenters original vilket var nog tur med tanke på vilken soppa denna serie har utvecklats till under årens lopp.

Just de fyra ovannämnda filmerna är jag ganska så förtjust i. Mördaren Michael Myers är en obehaglig typ som inte talar och förföljer sina offer i varierande promenadtakt (han är snabbast i H20 och slöast i Halloween II). En vitmålad Kapten Kirk mask täcker hans ansikte som vi aldrig får se förutom ett kort ögonblick i finalen i första filmen. Detta gör att Myers är mer av en naturkraft än en mördare och hur kan man resonera med en naturkraft? När man försöker sig på att förmänskliga Myers eller hittar på trams som telepatisk kontakt och märkliga sekter blir han med ens mindre ruggig. Dessa filmer har även en stark skådespelarensemble med b.la Jamie Lee Curtis och Donald Pleasence. Än ett skäl till att jag gillar dessa filmer är att Carpenter står för eller åtminstone har inspirerat filmmusiken som kort och gott är fantastisk.

Den första filmen är en klassiker som trots en något seg men stämningsfull start arbetar sig fram mot en av de bättre finaler jag sett i en skräckfilm.  Tvåan tar vid där första filmen slutar. Här jagas Laurie av Myers på stadens sjukhus. Denna film är lika bra som filmen från 78. Carpenters musik har jackats upp och syntarna är än fläskigare. Personligen finner jag sjukhus vara lite småruggiga så miljön är perfekt. Om man jämför med första filmen är tempot högre och morden räligare.

Efter denna rulle följde det ett antal trista uppföljare med en alltmer sliten Donald Pleasence som leder jakten på Michael Myers. 1998 tog man tag i filmserien och fick Curtis att reprisera sin roll. Filmen är ok men man märker att de kikat en hel del på Scream filmen som kom ett par år tidigare, en förklaring kan vara att filmerna har samma manusförfattare. Filmplanschen liknar Screams,  rollgalleriet består av coola ungdomar och rapparen LL Cool J gör en komisk roll som vakt. Resultatet blir lite mellanmjölksaktigt men det är ett rejält kliv framåt i kvalitet jämfört med filmerna som kom innan. Trist nog tappade man bollen på stört och vi talar tyst om Halloween resurrection. Zombies filmer hade nog varit ok om de inte hade handlat om Michael Myers utan stått på egna ben.

2018 tog man sig i kragen igen och den senaste Halloween filmen visade sig vara en bra film. Jag saknade dock några rejäla jaktscener i filmen. Myers mördar sig fram på måfå i jakt efter Laurie. Han verkar denna gång lida av någon form av kompletteringsbehov då Laurie iofs inte längre är hans syster men väl den enda som överlevde den där ödesdigra kvällen för drygt 40 år sedan.

Hur väl funkar Halloween filmerna som skräckisar? Jag anar att den första filmen nog kan ses som seg för dagens unga och att en och annan anser att H20 har mer familjedrama än slasher över sig. Personligen funkar filmerna bra för mig, musiken spelar definitivt stor roll, alla fyra filmer har eller är inspirerade av Carpenters ledmotiv. Vidare finner jag Myers lyckad som mördarmaskin och alla filmerna har en eller flera scener som jag finner vara rejält spännande. Om jag skulle jämföra med Scream filmerna som jag skrev om häromdagen är de förra kanske bättre som filmer men Halloween funkar bättre för mig som skräckis.  Kollar man på ett snittbetyg hamnar Halloween precis snäppet över Scream men om jag skulle blanda in alla filmer med Myers som mördare skulle definitivt snittbetyget för serien falla som en gråsten.

Regi: John Carpenter, Rick Rosenthal, Steve Miner,  David Gordon Green

Betyg:

Halloween: 8/10

Halloween II: 8/10

H20: 5/10

Halloween: 7/10

 

Scream 1-4 (1996 – 2011 USA)

Det blev som så att jag fick lite tid över och klämde alla fyra Screamfilmerna härom helgen och har samlat mina tankar om dessa filmer i ett inlägg fyllt av spoilers så vill man undvika det  – läs något annat.

Under början av 90-talet var skräckgenren lite på dekis men Wes Cravens Scream satte bollen i rullning och frågar ni mig så rullar den fortfarande – på både gott och ont.

Det som gjorde att Scream blev såpass framgångsrik hos både publik och kritiker var att det var en skräckis som vågade ta ut svängarna och leka med genren. Den kommenterar sin egen genre i både bild och dialog och om det är något som får filmkritiker att gå i spinn är det just detta (en annan sak som får filmkritikers puls att öka är rockmusik från 70-talet som soundtrack). Vidare var filmen välgjord med en hel del kända skådisar i både bi och huvudroller samt att den var ironisk. Något som uppenbarligen passade den breda massan. När en succé dimper ned i knäet är det numera givet att man gör uppföljare, i skrivande stund har det kommit tre stycken men vad jag förstår så är det fler på väg.

Den genomgående handlingen i alla filmerna är att en mördare är ute efter tjejen Sidney Prescott och på ett eller annat (långsökt) vis har mördaren ett eller annat samband med mordet på Sidneys mamma som skett innan filmserien startat. Mördaren iklär sig mask och kåpa och börjar med att reducera folk i Sidneys närhet för att målvedvetet arbeta sig mot huvudmålet – Sidney. Det som stack ut redan i första filmen är att Ghostface (som mördaren kallas) är ganska så klumpig. Han/hon snubblar får tar emot slag sparkar och trillar sig ibland fram efter sitt tilltänkta offer. Det ger ibland ett lite komiskt intryck men Ghostface uppenbarelse är rejält ruggig och trots att det är olika mördare bakom masken så har de ett nästan flytande rörelsemönster när de är i bild och ger ett övernaturligt intryck. Ghostface slår inte Michael Myers eller Jason som förste mördare men är avsevärt ruggigare än Göteborgsvitsaren Freddy Kruger.

Första filmen utspelar sig i Sidneys hemstad när hon går på Highschool, i film två har man flyttat handlingen till college, trean utspelar sig på en filminspelning och i den senaste filmen är man tillbaka där man startade. Alla filmerna är välgjorda och har en hel del kända skådisar i det yngre gardet i både små och stora roller. De enda som återkommer i alla fyra filmerna är Neve Campbell (Sidney), Courteney Cox (reportern Gale Weathers), och David Arquette (polisen Dewey) vilket jag uppskattar då de genomgående gör bra prestationer.

Nu kommer vi då till frågan om hur bra filmerna egentligen är? Ser jag på Screamfilmerna som en produkt dvs hur väl gjorda de är så blir betyget mer än godkänt men som rena skräckisar funkar de sisådär. När jag såg den första filmen var jag underhållen men blev förvånad över (om man bortser från den ikoniska öppningsscenen med Drew Barrymore) hur ospännande den var. I mina ögon är det en mysig småstadsfilm med ett och annat mord. Tvåan är den rulle jag gillar bäst, högre tempo och den har en hel del scener som funkade bättre för mig när det rör både jump-scares och spänning. Trean var direkt tråkig en gäspfest av rang och fyran var en lyft jämfört med föregångaren.

När jag nu såg om filmerna var det ett par tre saker som jag upptäckte som inte funkade för mig alls. Filmerna är lite väl ironiska och meta. Alla referenser till skräckfilmer framförallt i tal, ibland känns det som att man kollar på en tävling i skräckfilmsreferenser, blir väldigt tröttsamt i längden. Stundtals skiner det igenom att filmmakarna tycker att de är såååå smarta, coola och ironiska. Eget beröm luktar alltid illa.

Alla fyra filmerna trillar ihop som ett korthus när mördarna demaskeras inför finalen. Det är säkert menat som ironi men det funkar inte alls för mig med motiv som hör hemma i ett valfritt avsnitt av Glamor med mördare om de inte haft en kniv i handen skulle vara ena rejäla fjantar som skulle behöva smisk på rumpan. När jag såg finalen i film nummer tre på bio vill jag minnas att jag satt och nickade till mot slutet trots att folk segnade ned till både höger och vänster.

Trots denna invändning gillar jag filmserien (kanske inte trean) men av den anledningen att den är lite mysryslig, välgjord och att Sidney, Gale och Dewy är ganska sköna typer  att hänga med.

Regi: Wes Craven

Betyg:

Scream: 7/10,

Scream 2: 7/10,

Scream 3: 3/10,

Scream 4: 6/10

 

A Rainy Day in New York ( 2019 USA)

Woody Allens senaste rulle fick inte biopremiär av skäl jag inte tänker diskutera här. Jag tar mig an filmen och lämnar MeToo diskussionen därhän för denna gång.

Collegestudenten Gatsby har planerat en romantisk helg i New York med sin flickvän Ashleigh i samband med att hon ska intervjua en regissör för skoltidningen. Intervjun ska bara ta en timme så paret har resten av helgen på sig att gå på pianobarer, åka häst och vagn och annat som man nu gör i The Big apple när man är förälskad. Det blir inte riktigt som någon av de två tänkt sig och helgen blir allt annat än romantisk.

Allen har ofta en hög lägsta nivå, åtminstone har det varit så bland de 15 – 20 tal filmer jag sett av regissören. A Rainy day in New York kanske inte hör till hans mest minnesvärda filmer men den har en sak som gör att den lyfter lite extra för mig nämligen Elle Fanning i rollen som Ashleigh.

Bland det roligaste jag vet på film är korkade människor och Ashleigh är kanske inte direkt  korkad men hon är så naiv att klockorna stannar. Jag brukar inte skratta men när Ashleigh öppnar käften skrattade jag till högt ett par tre gånger under filmens gång. Vad jag förstått är Elle Fanning en skådis som är lite i ropet något jag kan förstå efter att ha sett henne i dagens film och framför allt i HBO-serien The Great. Gatsby spelas av Timothée Chalamet en annan skådis som jag förstått också är i ropet. För mig är han nog mest en fladdrande lugg med kisande ögon och är i mina ögon utbytbar. Däremot  var Selena Gomez  i rollen som Gatsys kaxiga vän Chaz en positiv överraskning.

A Rainy day in  New York var en både mysig och rolig film iofs med fjäderlätt handling men måste allt vara så komplicerat ibland räcker det enkla en bra bit. Jag fick i alla fall mersmak på att se fler filmer av Woody Allen. Jag har en hel del att välja på.

Regi: Woody Allen

Betyg: 7/10

Loro (2018 Italien)

Silvio Berlusconi har alltid fascinerat mig. Fram tills Donald Trump kändes det helt osannolikt att ett land aktivt kunde välja en stolle till ledare (har hänt ett par gånger tidigare och blir allt mer vanligare – men ändå) inte en utan flera gånger. Regissören Paolo Sorrentino (Den stora skönheten) har i Loro skildrat Berlusconis sista(?)  år vid makten.

Först blir jag lite förvirrad då filmen startar med att skildra fixaren Sergio. Hans plan är att hyra ett hus i närheten av Berlusconis villa och ställa till med en fest med massa bikinibrudar och på så vis få en inkörsport till Berlusconis inre krets. Filmen första halvtimme är en parad av droger, kvinnobröst och sliskiga gubbar. Efter en halvtimme byter filmen fokus och vi får nu följa Berlusconi vars äktenskap är upplösning pga en massa fruntimmersaffärer. Han har även för tillfället förlorat makten men förbereder en comeback.

Både filmen och dess huvudperson är ena märkliga skapelser. Precis som i Den stora skönheten och TV-serien The Young Pope har filmen något drömskt och surrealistiskt över sig. Det är en mycket vacker film som skildrar en hel del pinsamma personer. Berlusconi framställs här nästan som ömkansvärd, det är en 70-årig gubbe som vägrar inse sin ålder utan gör sitt bästa att framstå både i kropp och själv som en tonåring. Den enda som som är något av en sanningssägare är hans fru (snart f.d) men det är som att hälla vatten på en gås.Han ser till att hålla sig med jasägare och det råder ingen brist på unga tjejer som villigt lägger upp sig för gubben i hopp om att få ett jobb på tv. För mig är det är märklig och obehaglig värld som skildras.

Jag skulle egentligen vilja gilla filmen mer men den känns lite väl lång och den första halvtimmen med Sergio i fokus skulle med lätthet kunna lyfts ur speciellt då jag får en känsla av att det är en ursäkt att visa upp en himla massa bikinibrudar – de har man verkligen fått nog av innan filmen är slut. Trots denna invändning blir betyget mer än godkänt då filmen sista två timmar ( japp rullen klockar in på över två och en halv timme) är riktigt bra. Loro är en film där känslan och stämningen som förmedlas är starkare än själva berättelsen. Kanhända att betyget höjs vid en omtitt.

Regi:Paolo Sorrentino

Betyg: 7/10

Becky (2020 USA)

Än en gång kom min försåtliga lillebror med ett filmtips.

Becky är en tjej på 12 år som är fly förbannad på hela sin livssituation. Hennes mamma har dött i cancer och enligt Becky har pappan skaffat en ny tjej alldeles för snabbt. Än värre är att hon tvingas tillbringa helgen tillsammans med denna kvinna och hennes son i familjens sommarstuga. När pappan berättar att de ska gifta sig drar Becky till skogs vilket är tur då huset kort därefter får besök av fyra rymlingar som är på jakt efter något de gömt i stugan. Nu blir det upp till Becky att försvara sig och sin familj. man skulle kunna säga att hon slår två flugor i en smäll då det blir ett ypperligt tillfälle att släppa loss alla sina aggressioner.

En hel del som sett filmen irriterar sig på att en ung tjej ger ett gäng förhärdade brottslingar en rejäl match och visst kan jag i viss mån hålla med. Men jag störde mig inte på detta kanske beroende på att rollfiguren Becky spelas av för mig okända Lulu Wilson  som gör det övertygande och bra.

Däremot satt jag och irriterade mig på skådisen som spelade ledaren för skurkarna. Det gnagde i mitt sinne vart jag sett honom. Till slut blev jag tvungen att pausa filmen för att kolla efter. Det visade sig att det var Kevin James det kan vara ursäktligt att jag inte kände igen honom då James i denna film dras med ett rejält helskägg och tatueringar samt att det var en något annorlunda roll för skådisen. Vanligtvis är han ingen favorit men här var han riktigt bra.

Slutligen ett varningens ord. Becky är en rejält blodig film där b.la grillspett och båtmotorer kommer till lite annorlunda användning. Stundtals blir det så pass blodigt att filmen slirar på gränsen till komedi. En härligt slafsig thriller med bra skådisar blir mitt slutomdöme.

Regi: Jonathan Milott, Cary Murnion

Betyg: 7/10

Innan undergången (2020 Kanada)

Ett gäng preppers åker på kurs över ett veckoslut. Kursen hålls hos en man som nog kan betecknas som en mästare på det här att förbereda sig inför den kommande undergången. Han har köpt upp 200 hektar vildmark och har där byggt kraftverk, växthus och annat som gör att han är mer eller mindre självförsörjande. Att katastrofen ska komma är alla kursdeltagarna övertygade om så det är ett sällskap som är mer eller mindre paranoida. Under kursen övar man sig på att flå djur, skjuta, göra egna minor och dela tips med varandra men så sker det ett missöde och plötsligt handlar veckoslutet om en reell kamp om överlevnad.

Först vill jag tacka Steffo som tipsade om filmen i podden Snacka om film för det här var bra skit. Innan undergången är en tight historia på endast 80 minuter. Den håller spänningen uppe hela tiden även innan det brakar loss. Då man har med folk som är mer eller mindre paranoida blir umgänget mellan personerna lite som att sitta på nålar. Jag vet inte när eller om någon av de inblandade kommer att tappa konceptet så det råder en tung atmosfär under filmens första halva. När det sedan blir action tar filmen ett par vändningar vilket gör att jag är relativt osäker på hur det hela ska sluta. Att rullen sedan utspelar sig i snötäckt vildmark gör inte saken sämre. Innan undergången är en kanadensisk b-film med okända skådisar väl värd en titt och ett bevis på att bra film inte alltid behöver betyda massa dollars och kända namn.

Regi:Patrice Laliberté

betyg: 7/10

De Vilda gässen (1978 Storbr)

Jag minns filmaffischen till De vilda gässen från min ungdom. Jag tyckte gubbarna såg fruktansvärt coola ut i sin röda baskrar men åldersgränsen satte stopp för en titt sedan föll filmen i glömska. Men så talade Steffo om filmen i Snacka om film och som av en händelse så stod en dvd i reabacken. Klart att jag högg filmen på stört.

Det ska erkännas att jag blev lite tveksam när filmen startade med ”skönsång” och bilder som bestod av lidande afrikaner men filmen tog sig turligt nog snabbt. Legosoldaten Allen Faulkner hyrs in för att rädda en demokratiskt vald ledare i ett påhittat afrikanskt land. Han samlar ihop sitt gamla gäng (med betoning på gamla) och drar till Afrika för att befria politikern. Till en början går det som smort med legoknektarna blir förrådda och måste nu på egen hand försöka fly ur landet jagade av armen.

Jag ska inte påstå att jag blev tagen med storm men De Vilda gässen var oväntat bra. Jag trodde det skulle vara en hejsan svejsan film (kanske mest beroende på Roger Moores medverkan) men detta var en allvarsam film. Filmen hjältar har en tvivelaktig moral, de är bra på att döda men i övrigt har de inte mycket att ge. Det är ett ålderstiget gäng som ingår i Jenkins grupp, män som inte trivs med den vanliga världen vilket ger filmen en svärta som för mig var oväntad.

Att filmen har ett par år på nacken kan märkas när det rör synen på kvinnor men det kan jag ta jag då det förstärker känslan att filmens hjältar inte riktigt passar in. Filmen får även in en känga mot Sydafrikas apartheidpolitik vilket var lite oväntat.

De vilda gässen är vad jag hoppades att Sylvester Stallones The Expendable  skulle varit. Filmerna påminner om varandra till det yttre med ålderstigna legosoldater på uppdrag men där Slys rulle är actiontrams är dagens rulle avsevärt bättre vid en jämförelse.

Regi: Andrew V. McLaglen

Betyg: 7/10

 

Laputa slottet i himlen (1986 Japan)

Den unge gruvarbetaren Pazu får se en märklig syn en kväll när han stänger sin arbetsplats, en flicka som svävar ned från skyn. De två blir vänner och tillsammans kommer de fram att Sheeta som flickan heter har något att göra med den mytiska svävande staden Laputa som sägs innehålla ofantliga skatter. Ett halsband i Sheetas ägo kanske visar vägen till staden och tillsammans ger de två sig ut för att hitta Laputa. De är inte ensamma i jakten på staden dels letar militären som leds av den mystiske Muska efter Laputa på jakt efter ny teknik och vapen. En grupp luftpirater som leds av en gammal kvinna i Pippi Långstrump flätor vill också åt stadens eventuella skatter.

Det här var ett rejält lyft från förra veckans film. Det är en fartfylld historia med en hel del rollfigurer jag bryr mig om. Pazu och Sheeta utgör ett bra par i jakten på Laputa och är ett underhållande och lättsamt sällskap. Filmen som sådan är inte mycket mer än en jakt på en McGuffin (Sheetas halsband) men det är historier jag brukar var ganska så förtjust i.

Både teckningar och framförallt musik har hoppat upp ett snäpp. Miyazaki verkar vara förtjust i flygande saker och både Laputa och piraternas luftskepp är snyggt gjorda och av och glömmer jag bort själva filmen och börjar istället glo på alla detaljer i farkosterna. Filmens final är tom lite småspännande och den svävande staden ger mig den där sense of wonder känslan som jag är så barnsligt förtjust i

En trevlig liten film väl värd en titt.

Regi: Hayao Miyazaki

Betyg: 7/10

Carmen & Lola (2018 Spanien)

Carmen ska gifta sig och förbereder sig för sin förlovningsfest. När hon arbetar med sin familj på den lokala marknaden stöter hon ihop med Lola som är avlägsen släkting till henne. De två tjejerna blir vänner och snart utvecklas vänskapen till något mer. De två är romer och homosexualitet ses tydligen här mer eller mindre som en sjukdom. Om tjejernas förhållande skulle uppdagas kommer det ta hus i helvete och det kommer det att göra  med besked.

Jag var ambivalent under titten av filmen. Samtidigt som den kändes lite hafsigt gjord och kanske inte var riktigt genomarbetad i manus blev jag berörd av tjejerna Lola och Carmen. Lola är den drivande av de två och försöker att skapa sig ett eget liv genom att studera och får Carmen att inse att livet är mer än att gifta sig och skaffa barn med ett eventuellt extraknäck som hårfrisörska vid sidan om.

Manuset är lite otydligt, det är oklara hopp i tiden mellan scener och jag kommer inte riktigt tjejerna in på livet något som förstärks av kameraarbetet. I många scener är kameran som en osynlig observatör, ibland får man med hela dialogen ibland får man tolka själv vad som sker då man inte hör allt som sägs. Det väcker en nyfikenhet hos mig samtidigt som jag ibland får stanna upp och tänka efter vad som händer. En del tittare kan nog bli avskräckta av denna berättarstil som påminner lite om en Dogmafilm.

Slutet är abrupt och först blev jag lite irriterad men det har växt i efterhand och jag blev tillfreds av att lämna Carmen och Lola där de var i livet. Om de har en framtid eller inte är upp till mig som tittare att bestämma. Det blev trots allt en fin liten film med två tjejer jag hejar på hela vägen till ett slut som är ovisst.

Regi: Arantxa Echevarría

Betyg: 7/10