Dogman (2018 Italien)

Filmen Dogman utspelar sig i en Italiensk kuststad fjärran från turiststråken. Det är nedgånget, grått och det känns som ett ställe där åtminstone inte jag skulle vilja bo. Frånskilda Marcello har dock skapat sig en tillvaro här och verkar tycka att livet är ganska så ok. Han driver en hundsalong, spelar fotboll med sina affärsgrannar och umgås med sin dotter. Livet skulle vara drägligt om det inte vore för Simoncino som skapar oro i området. Då Marcello säljer narkotika lite vid sidan om har Simoncino fått upp ögonen för hundsalongsägaren. Simoncino är en man som fullkomligt skiter i vad andra tycker bara han får som han vill. Marcello kan inte riktigt låta bli att umgås med Simoncino. Kanske därför att  han får känna sig lite tuffare i dennes sällskap och att han är helt oförmögen att säga nej till  Simoncino. Detta samröre kommer ställa till det rejält för Marcello och frågan är egentligen hur mycket skit en människa kan ta innan hon exploderar.

Jag ville verkligen gilla den här filmen. Det är inga fel med vare sig miljöer, skådisar eller handling. Mitt problem är att jag till slut börjar irritera mig på Marcello något jag inte borde då han verkligen är en snäll människa. Han är genomgod (trots knarkhandeln) och gör inte en fluga förnär men precis som Gösta i Moodyssons tv-serie med samma namn är han så snäll att han nästan blir självutplånande. Det finns en hel del vägval han verkligen inte borde ta men han tar dem pga dåligt omdöme och framför allt av sin rädsla för Simoncino.

Då skådisen Marcello Fonte som spelar Marcello är en ynklig uppenbarelse, kort, tunn ja nästan lite krum och utrustad med heliumröst begriper jag att han har inte mycket att sätta emot fysiskt mot den avsevärt biffigare Simoncino och jag förstår även Marcellos agerande på ett psykologiskt plan.  Denna gång går dock inte förståelsen inför rollfigurens dilemma i takt med mina känslor. Det är just denna känsla som gör att Dogman inte når de riktigt höga betygen. Det är däremot en klart sevärd film som jag tycker fler borde se, bra då att den finns att se alldeles gratis hos Cineasterna.

Tackar Jojjenito för filmtipset.

Regi: Matteo Garrone

Betyg: 7/10

Annonser

Den skyldige (2018 Danmark)

Den skyldige är en nittio minuter lång film där handlingen består av en polis som talar i telefon. Det låter kanske trist men precis som filmen Locke som kom för ett par år sedan med Tom Hardy som talade i telefon i nittio minuter är detta en bra film som är både spännande och medryckande.

Polisen Asger har i väntan på en rättegång blivit omplacerad till larmcentralen. Han våndas och har trist. Under arbetspasset får han ett telefonsamtal från en kvinna som blivit kidnappad och Asger gör nu allt i sin makt för att rädda kvinnan. Då han är bunden vid sin arbetsplats har han bara telefonen som hjälpmedel och gör sitt bästa för att lösa situationen.

Den skyldige är som ett pussel, bit för bit förstår vi allt mer om situationen med den kidnappade kvinnan och även vad Asger är för sorts människa växer fram under kvällen och nattens. Filmen tar en hel del vändningar under resans gång där allt inte riktigt visar sig vara vad det är.

Det låter kanske inte lockande med en film som rör en man i telefon men filmen är klart värd en chans då den var avsevärt mer spännande än dussinet kriminalare man brukar få se. Ge den en chans om ni inte redan har sett den.

Regi:  Gustav Möller

Betyg: 7/10

Stan & Ollie (2018 Storbr)

Stan & Ollie är en s.k BOATS-film. De vi lär känna lite närmare i denna film är komikerparet Stan Laurel och Oliver Hardy kanske mer kända i Sverige under namnet Helan & Halvan. Filmen handlar om är deras sista ryck i karriären. Stan förhandlar med ett engelskt filmbolag om att få göra en ny spelfilm en film som ska bli parets comeback. Då de inte gjort något tillsammans på flera år och är lite ringrostiga bestämmer man sig för att göra en turné i England. Det går väl sisådär med filmen och turnén. Förhållandet mellan de två är inte helt okomplicerat då de har en och annan ouppklarad konflikt som ligger och pyr.

Detta var inte den skrattfest man eventuellt skulle kunna tro. Stan & Ollie är mer en film om tidens gång, förmågan att släppa taget och om vänskapen mellan två män. Just det sistnämnda är fint skildrat i filmen, de bråkar och går av och till varandra på nerverna men i slutändan är det vänskapen som består och de båda är väldigt överseende med den andres brister.

Kanske en bagatell i de stora sammanhangen men med två bra skådisar i huvudrollerna och med en lättsam och lågmäld ton visade sig denna film bli lite av en lyckträff. Klart sevärd.

Regi:  Jon S. Baird

Betyg: 7/10

The Big sick (2017 USA)

När komikern Kumail träffar Emily finner de två att de har hittat rätt i kärleken. Trist nog är inte Kumail helt ärlig då hans familj som är muslimer håller hårt på det här med tradition: Kumail ska gifta sig med en pakistansk flicka i ett arrangerat bröllop. Att överhuvud diskutera saken finns inte på kartan. När detta uppdagas blir Emily förståeligt nog upprörd och det går som det går med förhållandet. Nu skulle historien kunnat vara slut men Emily blir allvarligt sjuk och genom slumpens vägar blir expojkvännen involverad i hennes konvalescens och han måste göra ett val kärleken eller sin familj.

Jag har hört en hel del gott om The Big sick från olika håll så valet var inte så svårt när jag och frun skulle välja film. Det är en bra och mysig film och jag blir lite glad när jag ser rullen. Det enda jag hade lite svårt för var väl Kumail som är en sådan där person som måste dra ett skämt hela tiden. Han blev lite endimensionell och svår att ta på allvar men rollfiguren störde inte nämnvärt och av och får han till det och blir lite smårolig. Roligast är dock Emilys pappa spelad av Ray Romano. En man som kan kläcka ur sig vilka konstigheter som helst, han ger intrycket av att tänka högt och blev i mina ögon dramats intressantaste person.

Bra skådisar, trevlig och lite smårolig film kort och gott en angenäm upplevelse som rekommenderas när man vill ha en mysig och ganska så oförarglig stund trots att filmen ganska så lättvindigt touchar en hel del frågor som är ganska så allvarliga.

Regi: Michael Showalter

Betyg: 7/10

Raggarjävlar (2019 Sverige)

I Sebastian Ringlers dokumentär Raggarjävlar får vi följa några ungdomar från samhället Köping. De är alla med i klubben Mattsvart där tillvaron går ut på att dricka alkohol, spela hög musik och åka runt i riktigt risiga amerikanare. De kallar sig själva för raggare något som de ”riktiga” raggarna ställer sig tveksamma till då de spelar fel musik och framför allt inte tar hand om sina bilar. Ringler har följt dessa individer under tre år. De super, kör bil samt har ont om pengar. Man skulle kunna tänka sig att dessa individer anser att livet är en fest något de påpekar av och till men när de stannar upp från sitt festande kryper en viss ångest fram då de inser att detta liv inte håller i längden.

Det skulle vara lätt att skrocka, skaka på huvudet åt filmens huvudpersoner och avfärda dessa som white trash men regissören ger dem ett djup. Dels verkar de alla vara ganska så sympatiska människor och jag har en viss förståelse över hur de hamnat i sin situation. Flera har haft pappor som dumpat sin familj, det är trasiga och inte minst trassliga familjer de kommer ifrån när man sedan kombinerar detta med ett samhälle där enda framtidsutsikten (enligt filmens huvudrollsinnehavare Sami) är att jobba på Volvo är det kanske inte så konstigt att de hamnat där de är. Klubben får bli familjen och om man vill ha ut något annat av vardagen än fru, villa och hund fyller denna en funktion som nog ser ut som en attraktiv lösning för stunden.

Dokumentären är lite rörig då  Ringler inte presenterar sin historia linjärt. Ena scenen har Sami mustasch i andra inte, årstiderna växlar huller om buller och det blir av och till svårt att hitta rätt i kronologin. Det blir distraherande och hindrar mig från att helt sjunka in i filmen. Bortsett från detta är filmen klart sevärd men jag skulle velat haft en längre speltid då jag vill lära känna dessa individer mer. 65 minuter var alldeles för kort.

Finns på SVT-play.

Regi: Sebastian Ringler

Betyg: 7/10

Happy death day 2U (2019 USA)

Happy death 2U tar vid där förra filmen slutade men vi får nu till en början följa Ryan som hade en biroll i förra filmen. Han klantar till det rejält för sig och det visar sig att det är han som ligger bakom tidsloopen som drabbade Tree i förra filmen. Be mig inte förklara hur men Tree hamnar nu i en tidsloop i ett alternativt universum som nästan är identiskt med det hon lämnade. Tillsammans med Ryan måste hon nu försöka ta sig tillbaka till sitt eget universum. Det hela blir inte lättare av att hon även i detta universum jagas av en mördare. Vem sa att livet skulle vara lätt?

Det är inte ofta man blir överraskad av en uppföljare i skräckgenren men här har man valt att gå en helt annan väg nämligen från popcornskräckis till en i sina stunder hejsansvejsan film, iofs med lite blod men avsevärt mer roligt än skrämmande. Om jag skulle drista mig till att likna filmen med någon annan rulle skulle det nog bli Back to the future 2. Det är full fart och man verkar ha haft roligt på inspelningen vilket har smittat av sig på själva filmen. En del skämt faller platt men det är hela tiden så over the top att jag köper handlingen och alla plot-holes rakt av utan större eftertanke. En rejält underhållande film där skådisen Jessica Rothe är suverän i rollen som den ständigt (av förklarliga skäl) irriterade Tree.

Man bör dock ha sett första filmen innan man ger sig på denna annars kan nog ett och annat vara ganska så obegripligt.

Regi:  Christopher Landon

Betyg: 7/10

What we did on our holiday (2014 Storbr)

I familjen McLeod råder det kaos. Paret Abi och Doug ligger i en bitter skilsmässa men då farfadern i familjen fyller 75 och ska ha ett stort kalas i Skottland med över 200 gäster vill man inte lägga sordin på stämningen och kommer överens om att hålla skilsmässan hemlig. Abi och Doug instruerar sina ungar noga om vad de får säga och inte till släkt och bekanta för att inte avslöja hur det egentligen ligger till med familjelyckan. Det går väl si så där med den saken.

Då  What we did on our holiday är en brittisk film har den med en viss svärta som skulle saknas i en liknande film om den kom från USA. Den där familjära kletigheten finns i och för sig men det körs inte ned i halsen på mig som tittare vilket gör att filmen trots sina klyschor är ganska så bra. Visst slutet är smetigt men det har ändå en viss värme som känns äkta. Att farfar McLeod är en schablonbild av en kuf med hjärtat på rätta stället och känns som en en farfar man skulle få leta med ljus och lykta efter i det verkliga livet står jag också ut med. Då filmen utspelar sig i Skottland måste man också spela ett par låtar av The Waterboys, som ni ser, klyschorna haglar men filmen har det där lilla extra som gör att jag köper dem/står ut med dem.

Skådisarna gör ett bra jobb med sina roller och lyfter filmen ett extra snäpp speciellt Rosamund Pike är härlig i rollen som stundtals furiös f.d fru. Än bättre är parets tre barn som är ena märkliga skapelser. Det finns alltid undantag som bekräftar regeln i det här fallet ungar på film. De är både roliga och spelar riktigt bra! Deras ständiga frågor till sin farbror vars frustration växer vid varje följdfråga hör till en av filmens höjdpunkter.

Klart att What we did on our holiday är en bagatell och ingen omistlig film men jag tyckte att den var sevärd i all sin enkelhet och hade en riktigt trevlig stund.

Regi: Andy Hamilton, Guy Jenkin

Betyg: 7/10

 

Marley (2012 Storbr)

Någon större fan av reggae är jag inte. En eller två låtar är alltid bra men sedan brukar jag lessna. Därmed är det inte sagt att man kan vara ointresserad av musikgenrens historia och dess kanske främste frontman Bob Marley.

Marley är en dokumentär på lite över två timmar. Vi får följa Marleys liv från barndomen till hans för tidiga död i cancer 1981. Då jag inte vet speciellt mycket om artisten kan jag inte bedöma sanningshalten i dokumentären men den är välgjord och man verkar ha satsat på att leta upp folk som på något sätt haft med Marley att göra. Förskolelärare, kompisar, barn, änka, älskarinnor (officiella flickvänner?) och bandmedlemmar passerar i revy utan att det blir vare sig tjatigt eller rörigt. Dokumentären går från A till Ö utan några större utvikningar. För de inbitna fansen kanske den inte har så mycket att ge förutom en hel del bandupptagningar och gamla filmer.

Det som känns skönt är att det inte är en ohämmad hyllning till artisten. Dokumentären visar sidor hos Marley som inte är speciellt sympatiska. Han var t.ex notoriskt otrogen mot sin fru och har ett myller av ungar med olika kvinnor. Vidare var han inte en så skön snubbe som han ibland framställs som, ska jag vara ärlig verkar han ha varit en ganska så jobbig typ att leva och umgås med. De som intervjuas i dokumentären skyler över dessa drag med ihåliga ursäkter med ett undantag; dottern Cedella som tar bladet från mun och säger vad hon tycker om sin fars beteende mot kvinnor.

Samtidigt kommer det fram att Marley skänkte bort stora delar av sina intjänade pengar till behövande och vi talar inte om småsummor utan mer i nivå av ett startkapital för att kickstarta sitt liv. Han jobbade även hårt för att gjuta fred på ön mellan olika politiska fraktioner och blev b.la utsatt för ett mordförsök. Till syvende oss sist visar sig artisten vara som oss andra dödliga, en människa med både brister och fel som skapade en hel del sköna låtar som kan avnjutas i små portioner.

Marley är en klart sevärd dokumentär, genomarbetad, bra musik och den spräcker hål på en del myter om rastafari, Jamaca och Marley. Dvs jag har lärt mig något nytt och det är alltid tacknämligt.

Regi: Kevin Macdonald

Betyg: 7/10

Juliet naked (2018 USA)

Frun gillar s.k trevliga filmer (vilket iofs jag också gör men vi har av och till lite olika syn på vad en trevlig film är) och då jag hört gott om denna rulle föreslog jag den när den dök upp hos Cineasterna härom veckan. Annie lever i ett litet samhälle tillsammans med sin sambo Duncan som är helt besatt av musikern Tucker Crowe som försvann mitt under en spelning för flera år sedan. Duncan driver ett diskussionsforum tillsammans med andra män där de diskuterar och dissekerar Crowes liv in i minsta detalj . Annie däremot känner att hennes liv hamnat i en återvändsgränd men vet inte riktigt vad hon ska göra. Så en dag får hon ett mail av någon som säger sig vara just Tucker Crowe.

Jag vart allt lite tveksam då filmen till en början hade alla kännetecken av att vara en s.k rom/com något som aldrig kan vara bra i min bok. Filmen utvecklade sig till att bli mer av ett drama med komiska och romantiska inslag. Tacksamt nog så lyste det där smetet och kletet samt kärnfamiljspropagandan med sin frånvaro och filmkvällen blev riktigt trevlig.

Det är en underhållande historia som puttrar på i stabila 90 minuter med bra skådisar. Det som verkligen lyfter Juliet naked är Ethan Hawke i rollen som Tucker Crowe. Denna skådis har för mig gått från klarhet till klarhet. Jag var aldrig speciellt förtjust i honom när han var yngre, han gav intrycket av att vara lite av en posör som bara försökte vara cool och intellektuell. För var gång jag sett karln på duken och rutan har han bara blivit bättre och bättre som skådis och börjar så smått bli till en favorit. Naturligtvis är både Rose Byrne och Chris O’Dowd som spelar Annie och Duncan också bra men för mig var en stor del av filmens behållning just Ethan Hawke. Vill man har en trevlig stund utan några större krusiduller torde Juliet naked passa bra alla dagar i veckan.

Regi: Jesse Peretz

Betyg: 7/10

Pewpewpew (2019 Sverige)

Att beskriva handlingen i Pewpewpew kan vara lite knepigt. Filmen säger sig handla om ett virus som sprider sig bland Malmös ungdomar. Sjukdomssymtomen yttrar sig i att de drabbade blir apatiska, oföretagsamma och vill bli kända och få många följare på sociala medier. Något virus talas det inte om under filmens gång men man får följa ett antal personer som mer eller mindre tappat greppet om verkligheten då de förlorat sig i olika forum för sociala medier.

Pewpewpew består av en handfull historier b.la en tjej som poserar i underkläder framför flåsande män via mobilen, en annan tjej hungerstrejkar därför hennes föräldrar inte vill köpa nya bröst åt henne, något hon måste ha innan hon åker till USA, för hur ska hon annars kunna visa sig på beachen? Vi får även stifta bekantskap med en kille som poserar med olika vapen framför kameran ivrigt påhejad av sin mamma som hoppas att han ska få många följare på sin Youtubekanal.

När jag ser filmen vandrar mina tankar lite till Ruben Östlunds fantastiska rulle De Ofrivilliga. I mångt om mycket har de båda filmerna beröringspunkter både tekniskt och i handling. Vasilievs film är uppbyggd kring korta historier om människor som dragits med i hetsen kring sociala medier. Scenerna är långa och kameran dröjer sig kvar längre än vad man känner sig bekväm med, den tränger sig på. Många scener är tysta utan dialog och jag känner en obekvämhet smyga på mig i biomörkret.

Det tar ett tag innan jag kommer in i filmen och begriper vad regissören är ute efter att berätta för historia, något jag skyller på den lite missledande presentationen av filmen. När jag väl insett vad filmen rör sig om kan jag slappna av och låta ångesten och obehaget skölja över mig.Egentligen vet jag inte om jag ska skratta eller gråta för det som utspelar sig på duken är fullt möjligt IRL. Pewpewpew var en märklig film som satte sig fast i mitt sinne.

Regi: Sergey Vasiliev

Betyg: 7/10

God´s pocket (2014 USA)

God´s pockets stora styrka ligger i dess skådespelarensemble som inte går av för hackor:  Christina Hendricks, Philip Seymour Hoffman, Eddie Marsan, Caleb Landry Jones, John Turturro, och Richard Jenkins. Detta gäng skådisar skulle kunna filmas när de sitter och snackar om vädret och jag skulle troligtvis vara intresserad av ett titt.

Filmen i sig är inte så värst märkvärdig. Man har sett liknande filmer förr. Det rör sig om eländiga karaktärer som man är glad över att man inte känner eller delar liv med. När Jeanies son dör i en ”arbetsplatsolycka” sätter det igång en rad händelser.  Hon anar ugglor i mossen angående sonens död och ber sin slarver till man Mickey att undersöka dödsfallet. Han har i sin tur bråda dagar med att få ihop 6000 dollar till begravningen och ber den lokala maffian att kolla lite närmare på ”arbetsplatsolyckan” Mitt i allt detta inleder Mickeys fru en kärleksaffär med en lokal reporter som undersöker dödsfallet, som ni märker är det ingen hejd på allt elände som drabbar detta dramas rollfigurer.

Som sagt, jag har sett liknande filmer tidigare men klart att storyn engagerar. Skådisarna gör fina porträtt av trasiga människor som lever i en sorts halvmisär i stadsdelen Gods´s pocket. Folk super, är allmänt otrevliga och har hela tiden något fuffens för sig. När man väl börjar titta blir man (åtminstone jag) fast då jag undrar hur allt kommer lösa sig (eller inte) Samtidigt kan jag som jag tittare släppa en lättnadens suck över att jag inte delar min tillvaro med dessa vilsna själar.

Regi: John Slattery

Betyg: 7/10

 

Us (2019 USA)

Jordan Peeles förra film gjorde att jag och min bror hamnade på varsin sida om stängslet i en diskussion om vad som är en smart film. En diskussion som likt de vi har om There will be blood och Hitchcocks kvalitéer lär fortsätta till döddagar. Frågan var nu om Peeles nya film Us skulle trigga igång än en tröstlös diskussion mellan mig och min bror.

Familjen Wilson åker på semester till sin sommarstuga i närheten av St Cruz (Kalifornien). Trots att de bor relativt nära stranden vill inte Adelaide (mamman i familjen) åka till stranden, något som hänger samman med att hon hade en traumatisk upplevelse där under sin barndom. Hennes man lyckas dock denna gång att övertala henne till en tripp till beachen. Turen går bra även om Adelaide har nerverna på utsidan. Väl hemma får familjen på kvällen ett oväntat besök av det mindre trevliga slaget som består av skogstokiga dubbelgångare till var och en av familjemedlemmarna. Vart de kommer ifrån, om det har något med beachbesöket att göra samt dubbelgångarnas agenda är till en början något oklar men innan eftertexterna rullar har konfunderande tittare fått svar. Om svaren var tillfredsställande lär det troligen råda delade meningar om.

Är det en skräckgenre som skrämmer mig rejält så är det just homeinvasion genren. Jag tycker att det blir extra rysligt då man inte ens kan sitta säkert i sitt hem. Tack vare detta genreval av Peele blir troligen Us för mig rysligare än vad den egentligen är. Tacksamt nog har filmen lite humor som lättar upp min stämning lite. Det rör sig inte om några gapskratt men ett skrock eller två i biomörkret känns lite befriande för mig.  Filmen är lite av en slowstarter men när dubbelgångarna dyker upp är det i stort sett full fart hela vägen in i mål. Skådisarna är top notch och de lyckas väl med att gestalta sina dubbelnaturer. Kvar är då lösningen på mysteriet.

Jag spoilar ingenting men jag kan väl säga som så att det är en ganska så sanslös historia Peele har knåpat ihop. Om man skulle ta och skärskåda filmen i detalj skulle troligen plotten rasa ihop som ett korthus. Denna gång sväljer jag mysteriet och dess förklaring i stort sett rakt av, eller närmare bestämt jag väljer att acceptera manuset utan närmare eftertanke. Om man gör detta är Us en ganska så spännande thrillerskräckis som för mig, trots homeinvasionmomentet, roar aningens mer än oroar. Ett extra plus till slutscenerna där Peele bjuder på en sanslös scen samt ett Shyamalan slut.

Jag och min bror var för en gångs skull ganska så överens efter titten så vi får återgå till att tjafsa om Hitchcock och Get out.

Regi: Jordan Peele

Betyg: 7/10

Andra filmspanare som sett filmen

Fripp

Jojjenito

Fiffi

Sofia

The Nerd bird

Har du inte sett den

Movies noir

A.C.A.B – All Cops Are Bastards (2012 Italien)

Filmer om poliser som mår psykiskt dåligt är vardagsmat, filmer om poliser som beter sig illa är också ganska vanliga. I A.C.A.B stiftar vi bekantskap med italienska kravallpoliser som både beter sig illa och mår ganska så risigt.

Adriano har precis blivit antagen till kravallpolisen och möter där ett hårdfört sällskap som lever efter mottot vi mot dom där dom i stort sett motsvarar resten av världen. Styrkan består bara av män och de är i det närmaste sektliknande i sitt beteende där kamratandan är det som gäller främst. De föraktar myndigheterna, är rasistiska och skillnaden mellan dessa poliser och brottslingarna är ibland hårfin.

Turligt nog är A.C.A.B en någorlunda nyanserad film. Man får en viss förståelse över polisernas agerande. De är alltid hatade av allmänheten och bara deras närvaro provocerar folk till att spotta på dem, kasta sten och de utsätts för saker som en normalt funtad människa aldrig skulle acceptera. Hos sina arbetsgivare är de alltid misstänkliggjorda över att ta till mer våld än vad nöden kräver och deras agerande är ständigt ifrågasatt. Vidare har de tack vare sitt arbete mer eller mindre trassliga hemförhållanden. Det är kanske inte så konstigt att de vänder sig till sina arbetskamrater då det är de enda som förstår situationen de är i?

Att jag skulle sympatisera med filmens huvudrollspersoner finns inte på kartan men jag kan förstå deras beteende och agerande till viss mån något som nykomlingen Adriano också gör åtminstone till en början men när en kollega blir knivskuren under en insats tappar poliserna helt konceptet och Adriano hamnar vid ett moraliskt vägskäl.

A.C.A.B är klart sevärd även om man sett det förr t.e.x i Tropa de elite eller varför inte den svenska I Lagens namn där en samhällsinstitution blir i sig självt ett hot mot de som ska skyddas.

Regi:Stefano Sollima

Betyg: 7/10

Gräns (2018 Sverige)

Gräns handlar om den något annorlunda kvinnan Tina. Hon är ful som stryk och verkar ha övernaturliga förmågor som är till stor hjälp i hennes jobb på tullen. Tina kan nämligen lukta sig till rädsla och har därmed väldigt lätt att märka om någon försöker sig på att smuggla in något.  Livet rullar på för Tina, hon är inte olycklig men inte heller lycklig hon känner nog mest att hon är malplacerad i samhället. Så en dag blir hon involverad i en polisutredning där hennes förmågor verkligen kommer tillhanda. I ungefär samma veva stöter hon på en man som har liknande drag som henne och Tina får upp hoppet om att finna en plats i världen.

Tänk det var väl inte så himla svårt att få ihop en svensk rulle som som inte var: kriminaldrama, pissig komedi eller diskbänksrealism? Detta har Norge och Danmark lyckats med i decennier men i det här landet verkar man inte tro på en film om den inte görs i ovanstående genrer. Undantag finns men då är det oftast eldsjälar som fått slitit häcken av sig för en färdig produkt.

Filmen är en adaption av en novell av John Ajvide Lindqvist och man lyckas väl med att bygga ut novellen till en film där man aldrig riktigt vet vad som komma skall. Berättelsen slingrade sig fram men tar inga oväntade turer som gör att jag tar mig pannan och undrar vad man sysslar med. Inom sitt eget universum håller sig storyn bra innanför de uppställda ramarna och överlag var det en film jag gillade. Kanske lite lågt tempo av och till men det var inget som mig störde nämnvärt. Skådisar och smink är top notch och kanske kan man hoppas att filmsverige nu tar sig i kragen och vågar satsa på lite mer spännande projekt än TV4 sponsrade komedier, Beck och berättelser om Bergmans barndom.

Regi: Ali Abbasi

Betyg: 7/10