God´s pocket (2014 USA)

God´s pockets stora styrka ligger i dess skådespelarensemble som inte går av för hackor:  Christina Hendricks, Philip Seymour Hoffman, Eddie Marsan, Caleb Landry Jones, John Turturro, och Richard Jenkins. Detta gäng skådisar skulle kunna filmas när de sitter och snackar om vädret och jag skulle troligtvis vara intresserad av ett titt.

Filmen i sig är inte så värst märkvärdig. Man har sett liknande filmer förr. Det rör sig om eländiga karaktärer som man är glad över att man inte känner eller delar liv med. När Jeanies son dör i en ”arbetsplatsolycka” sätter det igång en rad händelser.  Hon anar ugglor i mossen angående sonens död och ber sin slarver till man Mickey att undersöka dödsfallet. Han har i sin tur bråda dagar med att få ihop 6000 dollar till begravningen och ber den lokala maffian att kolla lite närmare på ”arbetsplatsolyckan” Mitt i allt detta inleder Mickeys fru en kärleksaffär med en lokal reporter som undersöker dödsfallet, som ni märker är det ingen hejd på allt elände som drabbar detta dramas rollfigurer.

Som sagt, jag har sett liknande filmer tidigare men klart att storyn engagerar. Skådisarna gör fina porträtt av trasiga människor som lever i en sorts halvmisär i stadsdelen Gods´s pocket. Folk super, är allmänt otrevliga och har hela tiden något fuffens för sig. När man väl börjar titta blir man (åtminstone jag) fast då jag undrar hur allt kommer lösa sig (eller inte) Samtidigt kan jag som jag tittare släppa en lättnadens suck över att jag inte delar min tillvaro med dessa vilsna själar.

Regi: John Slattery

Betyg: 7/10

 

Annonser

Us (2019 USA)

Jordan Peeles förra film gjorde att jag och min bror hamnade på varsin sida om stängslet i en diskussion om vad som är en smart film. En diskussion som likt de vi har om There will be blood och Hitchcocks kvalitéer lär fortsätta till döddagar. Frågan var nu om Peeles nya film Us skulle trigga igång än en tröstlös diskussion mellan mig och min bror.

Familjen Wilson åker på semester till sin sommarstuga i närheten av St Cruz (Kalifornien). Trots att de bor relativt nära stranden vill inte Adelaide (mamman i familjen) åka till stranden, något som hänger samman med att hon hade en traumatisk upplevelse där under sin barndom. Hennes man lyckas dock denna gång att övertala henne till en tripp till beachen. Turen går bra även om Adelaide har nerverna på utsidan. Väl hemma får familjen på kvällen ett oväntat besök av det mindre trevliga slaget som består av skogstokiga dubbelgångare till var och en av familjemedlemmarna. Vart de kommer ifrån, om det har något med beachbesöket att göra samt dubbelgångarnas agenda är till en början något oklar men innan eftertexterna rullar har konfunderande tittare fått svar. Om svaren var tillfredsställande lär det troligen råda delade meningar om.

Är det en skräckgenre som skrämmer mig rejält så är det just homeinvasion genren. Jag tycker att det blir extra rysligt då man inte ens kan sitta säkert i sitt hem. Tack vare detta genreval av Peele blir troligen Us för mig rysligare än vad den egentligen är. Tacksamt nog har filmen lite humor som lättar upp min stämning lite. Det rör sig inte om några gapskratt men ett skrock eller två i biomörkret känns lite befriande för mig.  Filmen är lite av en slowstarter men när dubbelgångarna dyker upp är det i stort sett full fart hela vägen in i mål. Skådisarna är top notch och de lyckas väl med att gestalta sina dubbelnaturer. Kvar är då lösningen på mysteriet.

Jag spoilar ingenting men jag kan väl säga som så att det är en ganska så sanslös historia Peele har knåpat ihop. Om man skulle ta och skärskåda filmen i detalj skulle troligen plotten rasa ihop som ett korthus. Denna gång sväljer jag mysteriet och dess förklaring i stort sett rakt av, eller närmare bestämt jag väljer att acceptera manuset utan närmare eftertanke. Om man gör detta är Us en ganska så spännande thrillerskräckis som för mig, trots homeinvasionmomentet, roar aningens mer än oroar. Ett extra plus till slutscenerna där Peele bjuder på en sanslös scen samt ett Shyamalan slut.

Jag och min bror var för en gångs skull ganska så överens efter titten så vi får återgå till att tjafsa om Hitchcock och Get out.

Regi: Jordan Peele

Betyg: 7/10

Andra filmspanare som sett filmen

Fripp

Jojjenito

Fiffi

Sofia

The Nerd bird

Har du inte sett den

Movies noir

A.C.A.B – All Cops Are Bastards (2012 Italien)

Filmer om poliser som mår psykiskt dåligt är vardagsmat, filmer om poliser som beter sig illa är också ganska vanliga. I A.C.A.B stiftar vi bekantskap med italienska kravallpoliser som både beter sig illa och mår ganska så risigt.

Adriano har precis blivit antagen till kravallpolisen och möter där ett hårdfört sällskap som lever efter mottot vi mot dom där dom i stort sett motsvarar resten av världen. Styrkan består bara av män och de är i det närmaste sektliknande i sitt beteende där kamratandan är det som gäller främst. De föraktar myndigheterna, är rasistiska och skillnaden mellan dessa poliser och brottslingarna är ibland hårfin.

Turligt nog är A.C.A.B en någorlunda nyanserad film. Man får en viss förståelse över polisernas agerande. De är alltid hatade av allmänheten och bara deras närvaro provocerar folk till att spotta på dem, kasta sten och de utsätts för saker som en normalt funtad människa aldrig skulle acceptera. Hos sina arbetsgivare är de alltid misstänkliggjorda över att ta till mer våld än vad nöden kräver och deras agerande är ständigt ifrågasatt. Vidare har de tack vare sitt arbete mer eller mindre trassliga hemförhållanden. Det är kanske inte så konstigt att de vänder sig till sina arbetskamrater då det är de enda som förstår situationen de är i?

Att jag skulle sympatisera med filmens huvudrollspersoner finns inte på kartan men jag kan förstå deras beteende och agerande till viss mån något som nykomlingen Adriano också gör åtminstone till en början men när en kollega blir knivskuren under en insats tappar poliserna helt konceptet och Adriano hamnar vid ett moraliskt vägskäl.

A.C.A.B är klart sevärd även om man sett det förr t.e.x i Tropa de elite eller varför inte den svenska I Lagens namn där en samhällsinstitution blir i sig självt ett hot mot de som ska skyddas.

Regi:Stefano Sollima

Betyg: 7/10

Gräns (2018 Sverige)

Gräns handlar om den något annorlunda kvinnan Tina. Hon är ful som stryk och verkar ha övernaturliga förmågor som är till stor hjälp i hennes jobb på tullen. Tina kan nämligen lukta sig till rädsla och har därmed väldigt lätt att märka om någon försöker sig på att smuggla in något.  Livet rullar på för Tina, hon är inte olycklig men inte heller lycklig hon känner nog mest att hon är malplacerad i samhället. Så en dag blir hon involverad i en polisutredning där hennes förmågor verkligen kommer tillhanda. I ungefär samma veva stöter hon på en man som har liknande drag som henne och Tina får upp hoppet om att finna en plats i världen.

Tänk det var väl inte så himla svårt att få ihop en svensk rulle som som inte var: kriminaldrama, pissig komedi eller diskbänksrealism? Detta har Norge och Danmark lyckats med i decennier men i det här landet verkar man inte tro på en film om den inte görs i ovanstående genrer. Undantag finns men då är det oftast eldsjälar som fått slitit häcken av sig för en färdig produkt.

Filmen är en adaption av en novell av John Ajvide Lindqvist och man lyckas väl med att bygga ut novellen till en film där man aldrig riktigt vet vad som komma skall. Berättelsen slingrade sig fram men tar inga oväntade turer som gör att jag tar mig pannan och undrar vad man sysslar med. Inom sitt eget universum håller sig storyn bra innanför de uppställda ramarna och överlag var det en film jag gillade. Kanske lite lågt tempo av och till men det var inget som mig störde nämnvärt. Skådisar och smink är top notch och kanske kan man hoppas att filmsverige nu tar sig i kragen och vågar satsa på lite mer spännande projekt än TV4 sponsrade komedier, Beck och berättelser om Bergmans barndom.

Regi: Ali Abbasi

Betyg: 7/10

The Shape of water (2017 USA)

Det dröjde ett bra tag innan jag kollade in del Toros senaste film. Jag vart inte speciellt pepp då karln inte gjort en riktigt bra film sedan Pans Labyrint (2006). Då hans senaste filmer rört jätterobotar med en spökrulle däremellan som verkade vara tagen direkt ur Harlekinserien bidade jag min tid när det rörde The Shape water. Ok den vann Oscar för bästa film men då Oscarsjuryn är en förvirrad och ängslig skock gubbar var inte det heller mycket att gå på.

Elisa är en stum ensamstående kvinna som arbetar natt som städerska på en militäranläggning där man sysslar med hemliga saker och ting. En natt anländer den mycket osympatiske agenten Strickland, med sig har han en fiskvarelse han fångat i Amazonas (kanske en kusin till monstret i den Svarta lagunen ?). Tack vare teckenspråk börjar Elisa och varelsen kommunicera, känslor uppstår mellan de två och hon planerar att frita fiskvarelsen.

Det här var faktiskt inte så illa och jag blev positivt överraskad. Det är en söt liten saga del Toro har totat ihop, kanske inte en så värst originell story men jag fick en mysig känsla under filmtitten. Filmen flyter på bra, har en skön 60-tals känsla (konstigt vore annat då den utspelar sig under 60-talet) och är milt engagerande. Jag försöker inte tänka för mycket på hur tycke mellan de två skilda arterna uppstår, det är faktiskt en saga med ett välbekant tema. Antingen köper man det eller inte.

The Shape of water är en film som slinker ned lätt och har en hel del detaljer som lyfter filmen en aning, bla att filmen går i ett grönt skimmer och har en och annan scen där del Toro skänker mig lite extra filmisk magi. Det som lyfter filmen än mer är skådisarna. Sally Hawkins är lätt att få sympati för i huvudrollen och Michael Shannon får än en gång chansen att spela slem skurk. När sedan Richard Jenkins och Michael Stuhlbarg är med på ett hörn kan jag inte bli annat än glad, två härligaa skådisar som alltid gör en film lite trevligare när de är med. Lägg även till ett oväntat musikalnummer så vart denna film i hamn för mig. Jag hoppas nu att del Toro funnit formen igen.

 

Regi: Guillermo del Toro

Betyg: 7/10

Nocturnal animals (2016 USA)

Susan lever det goda livet. Hon är rik, ser bra ut, har en snygg man och ett fantastiskt hus med utsikt över Los Angels. Trots detta verkar hon inte vara så värst lycklig. Hennes äktenskap verkar gå på sparlåga och hon misstänker att hennes man är otrogen. Helt oväntat hör då hennes ex-make Edward av sig genom att skicka manuskriptet till sin senaste bok. Susan har inte hört av Edward på 19 år och blir nyfiken på vad det kan röra sig om för berättelse, speciellt då den blivande boken är dedikerad till henne. Det är en mycket obehaglig berättelse som får Susan att tänka tillbaka på sitt äktenskap med Edward.

Redan i förtexterna anar jag att det kan bli en något annorlunda film. ”Hoppla! vad har vi här” var min första tanke och jag har nog inte blivit så konfunderad över en öppningsscen sedan jag såg Blind alley med en discodansande Ana de Armas. Här är det inte direkt diskodans det rör sig om men dans är det alla fall. Öppningsscenen till trots, Nocturnal animals är en ganska enkel berättelse även om den utspelar sig på tre olika plan i både tid och rum; det förflutna, nutid och berättelsen i boken. Det kan vara att jag helt missat något underliggande budskap men jag uppfattade filmen som en berättelse utan några större underliggande meningar. Jag hade fått för mig att det skulle vara en ”besvärlig” film som skulle ge upphov till många olika tolkningar men de lös för mig helt med sin frånvaro.

Det betyder inte att det är en dålig film. Jag fann de tre parallella berättelserna intressanta på olika vis. det förflutna är en tragisk kärlekshistoria, nutiden om en människa som lever ett sterilt liv, snyggt visualiserat av kala och känslokalla omgivningar och en hårt sminkad Amy Adams samt Edwards bok som är en ryslig thriller om om hämnd och misslyckande. Det verkar inte vara så mycket mer men läsare som sett filmen får gärna upplysa mig om jag missat något för jag har en irriterande känsla över att jag gjort det, eller så är det jag som övertolkar filmen. Hur som helst så är det en bra och för mig engagerade film där trion Amy Adams, Jake Gyllenhaal och Michael Shannon är otroligt bra i sina roller.

Regi: Tom Ford

Betyg: 7/10

Cold pursuit (2019 Storbr)

Snöröjaren Nels Coxman är en hedersknyffel som har ett bra liv i den lilla skidorten som ligger i Colorado. Hela hans liv rasar samman när hans son hittas död av en överdos heroin. När Nels får reda på att sonen inte dött för egen hand utan blivit mördad  viger han nu sitt liv åt att hämnas på sonens mördare. Han nöjer sig inte med de som gav sonen den dödliga överdosen, hans slutmål är Denvers ledande gangsterboss Viking som ytterst är ansvarig för sonens död.

Nils Dickman heter här Nels Coxman och bor i USA istället för i Norge annars är det mesta sig likt när det gäller denna nyinspelning av den norska filmen Kraftidioten vilket kanske inte är så konstigt då det är samma regissör till båda filmerna. Vid en jämförelse vinner den norska filmens maffiaboss som är mer underhållande än sin amerikanska motsvarighet å andra sidan består Vikings konkurrenter av av ett gäng amerikanska urinnevånare som ger filmen en extra krydda. Neeson eller Skarsgård i huvudrollen? Det går på jämt ut, båda är stora sammanbitna män som fyller sina snöpjäxor väl. Det jag däremot inte gillade i nyinspelningen är att Nels fru försvinner ut ur handlingen, något som gör att filmen tappar lite. Summa summarum spelar det inte så stor roll vilken av versionerna man ser – de är ungefär lika bra.

Det som gör att Cold pusuit sticker ut lite från andra filmer i genren är att alla inblandade med undantag från Nels och hans fru är mer eller mindre knepiga. Ofta är det små detaljer som att Viking är helt besatt av hälsomat eller att stadens polischef är helt omedveten om att hans lilla håla utgör navet i Klippiga bergens knarkhandel. Detta gör att filmen får en lätt surrealistisk touch. Filmen har även en torr humor som jag uppskattar.

Hade jag inte sett Kraftidioten tidigare hade nog betyget blivit högre då jag i och med detta inte fick bli positivt överraskad av filmen. Den blev istället en positiv bekräftelse.

För första gången (för mig i Karlstad) så stördes biovisningen av grupp 20 + som hade svårt att hålla käften men övriga biopubliken visade vart skåpet ska stå och vrålade med unison stämma att de skulle tyst. De valde då att lämna föreställningen för att leka ute i vestibulen.

Regi: Hans Petter Moland

Betyg: 7/10

 

Velvet buzzsaw (2019 USA)

Efter att ha sett skräckkomedin Velvet buzzsaw är det bara att inse att Jake Gyllhaal är den okrönte mästaren i att krama armbågar. I denna film spelar Gyllenhaal konstkritikern Morf Vandewalt. Dagarna består i vad kulturfolk vanligtvis verkar sysslar med, kindpussar, floskler, sprida tomma komplimanger samtidigt som man pratar skit om de som inte närvarande. En ärelysten assistent, Josephina,  kommer över ett stort antal målningar från en avliden konstnär. Tillsammans med sin chef Rhodora Haze prånglar de ut målningarna till en beundrande allmänhet samtidigt som Morf skriver på konstnärens biografi. Ju mer Morf undersöker dennes historia desto obehagligare verkar konstnären vara. När folk som haft med målningarna att göra börjar stryka med på de mest gruvliga vis börjar den armbågskramande konstkritikern undra om det inte vilar en förbannelse över konstverken.

Det här var en mycket roande film som tilltalade mig hel hel del. Det är Dan Gilroy som skrivit och regisserat filmen, han har även gjort den mycket sevärda Night crawler som kom 2014. Om man ska jämföra de två är Velvet buzzsaw en lättsammare film men den svarta humorn och ironin från Night crawler återfinns även här. Skådisarna är bra och Gyllenhaal är mycket bra i rollen som konstkritikern Morf som är en mycket ambivalent människa. Samtidigt som han slaktar konstnärer med sin kritik och uttalar sig om konst utan att darra på manschetten är han likväl ängslig och osäker på sig själv som människa  något som Gyllenhaal gestaltar bra med en underhållande kroppsspråk. Rene Russo och Toni Colette är även de roande som samvetslösa gallerister, ja hela ensemblen är en underhållande skara som infriar alla fördomar om kulturfolk man (jag) har. Skräckmomenten är kanske inte speciellt rysliga då filmen är avsevärt roligare än spännande men det är en underhållande touch i filmen med levande konstverk.

Klart sevärd blir mitt korta omdöme

Regi: Dan Gilroy

Betyg: 7/10

Their finest (2016 Storbr)

Their finest utspelar sig på den engelska hemmafronten under andra världskriget. Storbritannien har precis förlorat slaget om Frankrike och tvingats fly över kanalen vid Dunkirk. För att höja befolkningens moral försöker krigsministeriets propagandaavdelning frisera verkligheten en aning och nu satsar man den  budget man har på en spelfilm om den hjältemodiga räddningsinsatsen de engelska medborgarna gjorde för att rädda så många soldater som möjligt vid Dunkirk. Uppdraget är inte det lättaste då budgeten är i det närmaste obefintlig, filmens stjärna minst sagt besvärlig och historien som ska filmas behöver ändras en hel del för att kunna bli till en hjälteinsats.

Jag är väldigt svag för filmer som utspelas på den s.k hemmafronten under andra världskriget. Jag VET att livet var minst sagt eländigt, inget kaffe, ransonering samt grävling och ekorre på menyn,  trots detta finns det något nostalgiskt skimmer över denna tid som gör att jag mot bättre vetande  låter mig invaggas i någon sorts bisarr krigsmysighet. Filmer som Enigma, Hope & Glory eller tv-serier som Någonstans i Sverige är rena mumman för mig.

Tack vare ovanstående är Their finest är så gott som i mål redan innan jag börjar titta, lägg sedan till att filmen är lite smårolig och präglas av en brittisk feel-good stämning. Filmen blir inte sämre av att Gemma Arterton, Bill Nighy och en hel del andra härliga skådisar är med i rullen. Det är en mysig stund framför tv:n trots bomber och ransonering. Tråkigt nog håller inte filmen hela vägen in i mål utan har ett slut som kändes minst sagt avigt men fram tills dess är det en förbaskat trevlig film.

Regi: Lone Scherfig

Betyg: 7/10

Ingen tid för kärlek (2017 Sverige)

Jag hade på känn att jag på ett eller annat vis skulle återkomma till plattcharmören Johnny Bode då han hans levnadsöde verkligen är fascinerande. När så en dokumentär om denna makalösa och förunderliga man dök upp var det bara att tacka och ta emot.

Regissören Bo Sjökvist kom i kontakt med Bode genom skivan Bordellmammans visor och har sedan tonåren undrat vad detta var för figur som sjöng ekivoka låtar. När så Bodesällskapet firade Bodes 100-års dag passade Sjökvist på att gå på festen och knyta kontakter. Dessa kontakter lägger grunden för dokumentären som försöker lösa gåtan Johnny Bode.

Det som var extra kul för mig som redan läst boken var att jag s.a.s fick kött på benen. Personer fick ansikten och Bodes röst och melodier fick mer liv då de kompletterades av gamla filmer. Filmen hade inte så mycket nytt att komma med, det som kanske var mest intressant är regissörens besök i Österrike. Där träffar han en hel del folk Bode lurade skjortan av samt får en telefonintervju med artistens tredje fru. Man märker att det är plågsamma minnen som dras upp och man får sig en tankeställare att även om Bodes upptåg är roliga på pappret och i skrönor är det vanligt folk som drabbades av hans svinerier.

För mig var dokumentären ett tacksamt komplement, för den tittare där Bode är ett nytt namn kan dokumentären kanske lite snårig till en början och filmen skulle ha vunnit på att vara lite mer pedagogiskt upplagd. Sjökvist verkar ta för givet att Bode är kulturellt allmängods. Hur som haver är det i alla fall en intressant dokumentär om en intressant men samtidigt tragisk människa med ett mycket märkligt levnadsöde.

Regi: Bo Sjökvist

Betyg: 7/10

Aquaman (2018 USA)

När en film startar med citat och visdomsord brukar jag dra öronen åt mig, speciellt då det är en rulle där man rider på hajar och sjöhästar och huvudpersonen är täckt av tatueringar i maoristil och kan tala med fiskar. Det skär sig liksom och känslan över att man inte har koll på vilken film man sysslar med stiger upp till ytan. Aquaman startar med Jules Verne citat om skepp som möts på havet och än en gång stönar jag till i biomörkret och undrar varför DC-filmerna till skillnad mot MCU-filmerna måste vara så förbannat pompösa och uppblåsta. Tack och lov ändrar filmen stil ganska så snart och visar sig bli en av DC-bättre rullar, ja t.om nästan i klass med Wonder woman.

Aquaman är son till Atlantis drottning och en fyrvaktare. Han har levt tillsammans med människorna och är högst ovillig att ha något med atlantiderna(?) att göra. När hans halvbror Orm förklarar krig mot jordytan blir Aquaman tvungen att ta tag i situationen och utmana sin halvbror om Atlantis krona för att stoppa kriget.

För mig som är serienörd blir jag glad när jag ser att Geoff Johns stått för manus i eftertexterna. I och för sig var det något jag anade under filmens gång då den i stort sett kokat ned Johns allt för korta (knappt 30 nummer) tid som författare till Aquaman. The Trench, The  seven kingdoms, Black manta m.m har man lyckats få med utan att filmen för den skull känns spretig eller gapar över för mycket. Det man skurit ned på är istället allt tjat och malande som präglat en hel del av DC-filmerna. Det är i stort sett full fart från start till mål. De korta gånger som rollfigurerna stannar upp för att vara lite djupsinniga börjar filmen gnissla på en gång då det pompösa gluttar fram. Turligt nog sker inte det alltför ofta.

Något jag var lite rädd för var att filmen med sjömonster, Atlantis, och trumspelande bläckfiskar skulle bli för mycket men oväntat nog såg funkade det över förväntan och jag drogs in i fantasyvärlden och köpte det mesta. Även rollistan var bra även om jag skrockade lite över CGI-föryngringen av Willem Dafoe och Temuera Morrison men det sköttes snyggare än Carrie Fishers groteska ansikte i Rouge one. Yahya Abdul-Mateen II var okänd för mig men han var mycket bra som skurken Black manta och Patrick Wilson satte seriens lite gnällige Orm perfekt även Amber Heard dög i rollen som Mera. Momoas tolkning av Aquaman är godkänd, kanske lite för bullrig för min smak men det störde mig inte nämnvärt.

Summa summarum klart godkänd underhållning i biomörkret och DC verkar vara på rätt väg och ingen lär väl sakna Zack Snyder vid det här laget?

Regi: James Wan

Betyg: 7/10

Angående bläckfiskar så kan de användas till mycket

Aterrados (2017 Argentina)

Det var ett tag sedan jag hade nöjet att känna hur en rejäl rysning gick genom kroppen under en skräckfilmstitt men under titten av den Argentinska skräckisen Aterrados (ung.livrädd) hände det igen. Tack vare detta får jag troligen dras en tid med att fundera vad som döljer sig under min säng och i min garderob när min fantasi spelar mig ett spratt.

Historien utspelar sig i ett till synes lugnt kvarter i Buenos Aires men bakom dörrarna i husen är det mindre mysigt. Viskningar i avloppsrören, nattliga besök som b.la innefattar en total ommöblering av huset och andra otrevligheter. När en man som anklagas ha mördat sin fru i ett av husen ger en otrolig historia hur dödsfallet gått till beslutar sig en grupp parapsykologer att undersöka husen i kvarteret.

Till en början så skrämde faktiskt den här filmen skiten ur mig. Jag går inte in på detaljer då jag inte vill spoila något men regissören är duktig på att bygga upp en stämning och vet precis när det är rätt ögonblick att låta något hända för att få ut den perfekta skrämseleffekten. Spökerierna är inte heller för överdrivna och man slipper den där CGI-festen som allt för ofta dyker upp i många av dagens skräckisar.  Aterrados är till en början uppe och nosar på högsta betyg men….

När sällskapet beslutar sig för att undersöka det hemsökta området tappar filmen greppet om mig. Visst är det ruggiga spöken och händelser och regissören vet hur en slipsten ska dras men upplevelsen blir splittrad när han hoppar mellan de olika parapsykologerna som korkat nog väljer att splittra på sig. Stämningen byggs upp men då det hoppas runt känns det bara rörigt och känslan av att händelser staplas på varandra kommer som ett brev på posten. Filmens första halvtimme hör dock till bland det ruggigare jag sett därav blir betyget ganska så högt trots mina invändningar och jag vågar mig på att rekommendera filmen för detta var en härligt oangenäm upplevelse.

Regi: Demián Rugna

Betyg: 7/10

Sofias film för dagen hittar ni här och Fiffis här

Ghost stories (2017 Storbr)

Professor Goodman är en fullfjädrad skeptiker som hela sitt liv arbetat med att avslöja allsköns charlataner. Hans stora förebild i sitt arbete är Charles Cameron som försvann spårlöst för flera år sedan. Så en dag blir han kontaktad av Cameron som vill att Goodman ska studera tre fall närmare då han inte finner någon förklaring till dessa. Goodman kastar sig ivrigt över fallen han får men ju mer han undersöker dessa historier desto konstigare verkar hans omgivning bli, syner och varsel börjar visa sig håller Goodman på att bli utarbetat eller är det något annat i görningen?

Ghost stories är en en skräckantologi men med en för subgenren rejäl ramberättelse. Goodman intervjuar personer och vi får ta del av de hiskliga berättelserna de har att förtälja men samtidigt utvecklas även Goodmans egen historia. En del har irriterat sig på filmens upplösning, iofs är det en tvist man sett förut men mig störde den inte nämnvärt. Problemet med filmen är att jag skulle vilja se mer av fallen som Goodman undersöker då de är riktigt rysliga. De rör en nattvakt som av mycket förklarliga skäl har slutat sitt jobb, en yngling som under en nattlig biltur kört på någonting i skogen och en man som som upplever märkliga fenomen i sitt hus.

Berättelserna som sådana är kanske inte speciellt originella men man lyckas verkligen med miljöerna, ett övergivet sinnessjukhus, en mörk skog och en lyxvilla som är allt annat än hemtrevlig. Vart och ett av segmenten slutar lite abrupt men å andra sidan kanske det var just det som gjorde att jag för en gångs skull blev en aningens skrämd då man inte fick någon tillfredsställande upplösning eller förklaring. Det lämnades till min egen fantasi som spelar mig spratt då jag ska gå mina nattliga toabesök. Tack för den!

Jag anar att Ghost stories kanske inte är en film för alla men jag har i alla fall inte kunnat släppa denna rysliga samling av historier i första taget.

Regi:  Jeremy Dyson, Andy Nyman

Betyg: 7/10

Vad Fiffi och Sofia presenterar för ruggigheter kan ni läsa om här och här.

Halloween (2018 USA)

Jag tror detta är film nummer elva i denna filmserie som skulle vara en mycket förvirrande tillställning om man skulle göra ett försök att bringa lite sans och vett kring alla turer med Michael Myers. Klokt nog har filmmakarna inte brytt sig så värst mycket om alla uppföljarna utan tanken är att denna film ska vara en direkt uppföljare till den första filmen. Berättelsen startar i nutid och Michael Myers har suttit inspärrad i 40 år utan att ha sagt ett ord. Myers är en tålmodig individ och väntar bara på rätt tillfälle vilket han tar då han ska förflyttas till en annan anstalt. Han rymmer under transporten med siktet inställt på sin hemstad där hans syster fortfarande lever. Laurie är en nervvrak och har inte kunnat slappna av under de 40 år Michael har suttit inspärrad men hon är trots detta mer än beredd på hans ankomst.

Bortsett från Halloween II och H20 har uppföljarna inte varit mycket att hurra för. Det är ganska slappa historier där man vecklat in sig i en handling som bara blivit dummare ju efter var film som gått. Tacksamt tar den nya filmen avstamp i originalet och stämningen från de första två rullarna finns där. En anledning till detta kan vara att John Carpenter är inblandad i projektet och står tillsammans med sin son för musiken som är magnifik. Produktionen är bra, det märks att man satsat på filmen och inte bara rafsat ihop ett manus och hoppas att filmen ska dra in så mycket stålar som möjligt innan folk hinner inse vilken skit det är. En del scener är lite småspännande men det man missar är att man har inte med något jaktmoment eller katt och råtta lek, något som gör att en slasher höjer sig över mängden. Det blir lite slappt när offer efter offer går sitt öde till mötes utan någon nämnvärd fight eller jakt.

Trots denna sista invändning gillade jag filmen, mycket beroende på att den har den där goa Halloween stämningen som präglade första filmen och tidigare nämnda uppföljare men som sagt en jakt eller två innan finalen hade inte skadat.

En liten bonus var en av årets märkligaste repliker som jag och Marcus skrockade gott åt efteråt: ”I’m a doctor. Lock your doors”  märklig redan under filmens gång men än knepigare tagen ur i sitt sammanhang.

Regi: David Gordon Green

betyg: 7/10

Kolla in vilka filmer Sofia och Fiffi valt dagen till ära.