Ghostland (2018 Frankrike)

Franska skräckisar är inte att leka med inte ens då de görs med engelsktalande skådisar. Ghostland är gjord av fransmannen Pascal Laugier. Hans mest kända film torde vara Martyrs som jag (hör och häpna) inte är så värst förtjust i. Mixen av tortyr och metafysik passade inte riktigt mig även om storyn var ganska så originell. I Ghostland har Laugier skippat filosofin och går s.a.s rakt på sak men visst förekommer det en och annan kommentar i filmen hur vi skapar vår egen verklighet.

En ensamstående mor har ärvt ett hus ute på vischan och flyttar dit med sina två tonårsdöttrar Beth och Vera. Huset är ett sådant där räligt bygge där åtminstone jag hade vänt i dörren och kontaktat närmaste mäklare för försäljning av objektet. Familjen flyttar in och redan första natten får de ett oväntat besök av mindre trevlig art i form av två galningar. Familjen klarar sig med nöd och näppe. Vera flyttar hemifrån, skaffar barn och blir en framgångsrik skräckförfattare mycket tack vare de hemska händelserna den där natten och plågas naturligtvis av mardrömmar. Hennes syster Vera klarade sig inte lika bra mentalt och vårdas i hemmet där det hela utspelades (hur tänkte man där?). Sent en natt ringer dock Vera till Beth och säger att hon måste komma hem. Beth packar väskan och naturligtvis är det något som är lurt i barndomshemmet.

Första halvan av filmen är lite trevande men inte mindre ryslig för det. Mina tankar fastnade i funderingar kring Veras ”vård” samt att hur man i hela fridens namn väljer att stanna kvar i detta kråkslott där ruggigheter har hänt. Tacksamt nog fick jag svar på detta och filmen sista halva var en för mig svettig tillställning. Mitt enda problem är väl att det börjar bli lite enahanda med alla dessa kvinnor/tjejer som ska torteras och misshandlas i parti och minut. Varför kan inte filmmakarna vara lite originella nästa gång och sätta t.ex ett pensionärspar i handlingens centrum- inget ont om pensionärer (är snart där själv) men lite omväxling skadar aldrig.

Än så länge är Ghostland 2018 års bästa skräckis men det ligger en hel del lovande rullar i pipelinen under årets andra halva så vi får se hur länge den utsagan håller i sig.

 

Regi:Pascal Laugier

Betyg: 7/10

Annonser

The Belko experiment (2016 USA)

Det är en helt vanlig dag i det stora kontorskomplexet Belko industries. Folk tjafsar, lägger upp planer inför helgen och hänger vid kaffeautomaten. Plötsligt så stängs hela kontorsbyggnaden ned. Ståldörrar slår ned framför ingången och fönstren, kontorsbyggnaden är nu helt isolerad från omvärlden. Högtalarsystemet (som ingen visste fanns) kopplas på och en röst meddelar att personalen måste döda fyra av sina arbetskamrater annars kommer åtta att dö.

Det här var en film som man tackar för när den serveras. Jag vet inte vad jag ska kalla genren för men jag gillar filmer med folk som hamnar i en svår situation och måste på ett eller annat sätt ta sig ur den. CircleThe Human race eller The Divide för att nämna några liknande filmer.

The Belko experiment håller hela vägen in i mål. En del blir hjältar andra skurkar och det är alltid intressant att se (på film vill jag understryka)  hur folk låter djuret inom sig komma fram när man skrapar bort civilisationens fernissa. Filmen visar också att ett vanligt kontor kan innehålla de mest dödliga vapen som garanterar ett slafsig slut på jordelivet. Det är en del halvkända ansikten och överlag sköter sig skådisarna bra. Tempot är högt och filmen saktar inte ned och man lyckas t.om med att få till ett vettigt slut, något som ibland kan vara svårt i genren.  Kort och gott en ganska så blodig thriller som var oväntat bra.

Regi: Greg McLean

Betyg: 7/10

Brimstone (2016 Nederländerna)

Man skulle nästan kunna tro att von Trier ligger bakom filmen Brimstone men den är något så ovanligt som en Nederländsk västern. Vi får följa den stumma Liz liv från barndomen och framåt. Filmen startar med att det kommer en ny präst till staden där Liz bor med sin familj. Att prästen inte har goda avsikter står snart klart. Varför han när ett hat till Liz vet vi inte till en början men att filmen kommer bli en enda lång golgatavandring för Liz står snart klart.

Brimstone är verkligen inte någon fredagsmysfilm. Spädbarnsskallar krossas, folk stryps med sina egna tarmar och annat smått och gott. Det finns få ljuspunkter i detta drama om kvinnors utsatthet för Liz är inte enda kvinnan som råkar illa ut i den här filmen och varje försök till att hävda sig mot männen slås obönhörligen ned med våld och förtyck.

Till en början är berättelsen lite förvirrande då det är lite oklart om vad som egentligen händer och varför. Filmen är uppdelad i fyra segment som hoppar i tiden så lagom till filmens final står allt klart. Det är obehagligt, sorgligt, eländigt och blodigt mao en tvättäkta feelbadfilm som jag gillade mycket. Ensemblen är mycket bra med b.la Guy Pearce i rollen som den djävulske prästen och Dakota Fanning som Liz även Kit Harington gör ett inhopp som revolverman och Vera Vitali dyker upp i en liten roll som prostituerad. Det som griper tag är dock storyn och dess oförsonlighet. Då det inte är en Hollywoodproduktion står det också snart klart att man inte har en susning om hur det ska gå. Inte en mysig filmupplevelse men bra.

Regi: Martin Koolhoven

Betyg: 7/10

It’s Always Fair Weather (1955 USA)

Vid krigsslutet lovar de tre vännerna Ted, Doug och Jackie att de ska ses på samma bar om tio år. Åren går och de skaffar sig alla egna liv men när så tio år gått ses de mot alla odds igen. Tråkigt nog har deras liv förändrats så pass mycket att de inte riktigt drar jämt. Mötet blir ganska misslyckat och de skiljs åt som ovänner. Ödet har dock annat i beredskap och via ganska så invecklade turer som b.la innehåller en tv-show, lite kärlek en radda med sång och dansnummer samt en boxningsmatch återförenas de tre igen.

Denna veckas sista film innehåller som brukligt en film med min musikalfavorit Gene Kelly. It´s always fair weather anses vara den sista stora MGM musikalen som innehöll både sång och dans. Det är även här Kelly genomför ett av sina sista stora dansnummer. Scenen där han steppar loss på ett par rullskridskor är helt makalös. Filmen togs emot med lite blandade känslor, kanske därför att den (för att vara en MGM -musikal) var relativt mörk med temat förlorad vänskap. Filmen slutar också lite vemodigt men för den del inte olyckligt. Nån måtta får det lov att vara!

Jag gillade filmen, bra dansnummer, helt ok sånger, en story som berörde mig samt en del scener som var lite utanför ramen vad man är van vid b.la ett sångnummer med en gubbkör som är ganska så sliten. Kelly är som alltid bra och resten av ensemblen sköter sig snyggt. Jag fick i varje fall vad jag ville ha när jag slog mig ned för att se en MGM-musikal. Jag har i runda tal ca 120 stycken kvar att se från detta bolag så någon större brist på underhållning lär jag inte drabbas av.

Regi: Gene Kelly & Dan Daile

Betyg:7/10

Sofa avslutar musikalveckan med den här filmen.

Så vart det slut för denna gång men vi ses väl om ett år? Eller hur Sofia?

Better Watch out (2016 Australien)

Ashley ska vakta Luke då dennes föräldrar ska ut på middag. Luke  är kanske lite väl gammal för att ha barnvakt men han misstycker inte då han är lite småkär i Ashley. Lugnet bryts snart av att det verkar som att någon vill ta sig in i huset och Ashley som förlorat möjligheten att ta kontakt med omvärlden (nödvändigt att göra detta på ett eller annat vis i dessa tider fulla med teknikaliteter) måste nu försvara hem och Luke mot inkräktaren/na.  Så mycket mer tänker jag inte berätta om filmen då den innehåller en tvist som ger sig tillkänna ganska så tidigt i historien.

Tvisten kan göra att man antingen tycker Better Watch out är rena soppan eller som jag, ett nytt fungerande grepp på en ganska så uttjatad story. Detta var en film där jag verkligen hejar på hjältinnan, inte beroende på att Olivia De Jonge är en fantastisk skådis eller att Ashley är en otroligt välskriven karaktär utan mer beroende på att filmens antagonist är riktigt vidrig.

Skådisarna är helt ok även om jag blev lite orolig då Ed Oxenbould dök upp i rollistan. Jag har inte glömt hans asobbigga rollfigur i The Visit som kom för ett par år sedan. Virginia Madsen och Patrick Warburton spelar Lukes föräldrar men de är tråkigt nog med (i mitt tycke) alldeles för kort. Better Watch out är god och lite (men bara lite) småslafslig underhållning för stunden väl värd en titt.

Regi: Chris Peckover

Betyg: 7/10

Invasion of the body snatchers (1956 USA)

invasion-des-profanateurs-de-sepultures-1956-aff-02-gNågot märkligt händer i den lilla staden Santa Mira. Stadens läkare Miles Bennell får in patienter som hävdar att deras nära och kära har blivit utbytta mot någon annan. Personerna ser ut och agerar som originalet men det verkar sakna känslor. Miles avfärdar det hela till en början och menar att det rör sig om någon form av masshysteri, iofs bekymmersamt men turligt nog verkar patienterna tillfriskna efter en dag eller två. Vi tittare vet dock vad det rör sig om då filmens titel ganska så väl avslöjar berättelsens tvist.

Den här klassikern hade jag inte sett på många år och det var ett riktigt trevligt återbesök, t.om lite smårysligt i sina stunder.  Nu har rullen några år på nacken men den känns trots detta ovanligt modern. Dana Wynter som spelar den kvinnliga huvudrollen har lite mer att göra än att svimma i tid och otid, slutet är öppet och filmen väcker en liten oro i själen.

Skådisar funkar bra även om Kevin McCarthy som spelar Miles av och till har en ovana att dra upp överläppen och se som att han skulle vilja bita någon. Det jag saknar är att filmen gärna kunde varit (håll i hatten) lite längre. Handlingen hoppar raskt framåt och man hade kunde suga lite mer på  paranoiakaramellen men på det hela står sig Invasion of the body snatchers väl i konkurrens med moderna filmer. Klart sevärd.

Det har gjorts tre nyinspelningar av rullen, 1978, 1993 och 2007 där filmen från -78 överträffar originalet. Mer om den filmen i nästa post.

Regi: Don Siegel

Betyg: 7/10

 

Me before you (2016 Storbr)

mebeforeyoumovieUnder titten av denna film pågår det en inre kamp mellan min hjärna och hjärta. Detta är en film som till en början har många minusposter på sitt konto. Dels har vi en historia om en ”vanlig” tjej som som ska ta hand om en förlamad rik kille. Vi har sett variationer av den här storyn förut både med och utan rullstol. Naturligtvis är båda huvudrollsinnehavarna fotomodellsnygga och naturligtvis lyckas hon liva upp den dystra stämningen på herrgården. Kommer det uppstå kärlek mellan de två? Kommer han att öppna upp hennes sinne för nya saker som t.ex klassisk musik och filmer med undertexter? Skiter björnen i skogen? Får jag kväljningar?

Än värre är att Lou (Emilia Clarke) som tar hand om Will (Sam Claflin) är en sådan där vedervärdig ”efter regn kommer sol människa”. Hon trallar sig genom livet och går runt med ett ständigt leende som gör att jag ställer mig frågan om människan är psykiskt frisk. OM jag varit den förlamade Will hade jag gjort allt i min makt för att undkomma denna påfrestande person.

Filmen har som sagt inte mycket på sitt pluskontot. Men så fanns det en del detaljer som ändrade min åsikt. Sam Claflin och Emilia Clarke är två skådisar som har en oemotståndlig karisma. Clarke har alldeles underbara kläder i filmen och jag sitter i spänd förväntan på vad hon ska bära för plagg i nästa scen. Det torde också vara välbekant vid det här laget att jag är en sucker för romantiska filmer. Så till slut vinner hjärtat över hjärnan och jag får motvilligt kapitulera över något så trivialt som kläder, romantik och karisma. Att det sedan blev vääääldigt dammigt på flygplanet (där jag såg filmen) och jag fick låtsasgnugga mina ögon i filmens sista scen gör att det trots mina många invändningar blir mer än godkänt till Me before you.

Regi: Thea Sharrock

Betyg: 7/10

The autopsy of Jane doe (2016 Storbr)

mv5bzjk3mti3otitn2i3nc00n2iwlwjhytqtzti1zjjhotu1yzg2xkeyxkfqcgdeqxvymjg1mtu1nji-_v1_sy1000_cr007461000_al_The Autopsy of Jane Doe visade sig vara en av de bättre skräckisarna från förra året. Ett lik av en okänd kvinna fraktas från en brottsplats till en begravningsbyrå som drivs av en far och hans son. Liket är lite av ett mysterium, vem kvinnan är och hur hon avlidit är till en början oklart. Ju längre obduktionen fortskrider desto mer tätnar mysteriet och när de två begravningsentreprenörerna till slut inser vad de har att göra med kan det redan vara försent.

Redan från start har filmen en tryckande stämning som hela tiden ökar. Jag vet att något otrevligt kommer att hända och känslan av att ”när som helst smäller det” är hela tiden närvarande.  Då filmen handlar om en obduktion så är det i och för sig lite småslafsigt men å andra sidan så har man valt att inte gotta sig i detaljer. Det är en obduktion som visas och det görs ganska så kliniskt, skräcken ligger i vad man upptäcker under obduktionen.

Brian Cox och Emile Hirsch som spelar far och son är mycket samspelta och till en början är deras agerande så trovärdigt man slipper den där vanliga skräckfilmskänslan. Nämligen att man har med idioter att göra. The Autopsy of Jane Doe funkar bäst under filmens första halvan då det är en obehaglig och olycksbådande atmosfär. När tempot vrids upp under berättelsens sista akt är det iofs inte dåligt men filmen tappar en del av den där härligt ruggiga känslan den hade i början och en och annan handling av de inblandade är inte så genomtänkt. Hur som helst är detta som sagt en av de bättre skräckisarna 2016.

Regi: André Øvredal

betyg: 7/10

 

Mad Max (1979 Australien)

madmax28197929I en nära framtid börjar samhället att falla samman. Det verkar inte ha skett i ett slag pga någon katastrof utan likt Romarrikets sammanbrott blir allt lite sämre för vart år som går. Filmens huvudperson Max Rockatansky arbetar som polis något som behövs då kriminella gäng driver runt på vägarna för att plundra och mörda. Via sitt arbete hamnar Max i kollisionskurs med en motorcykelgäng som leds av en tokstolle som går under namnet Toecutter, något som också gör att hans familj kommer i skottlinjen.

Detta är den första filmen av (hitintills) fyra om polisen Max. Film två och fyra i serien är enligt mig filmiska mästerverk, trean låtsas jag om som att den aldrig hänt. Minns än idag då jag i chocktillstånd vacklade ut från biografen och svor en ed där och då att aldrig se om den filmen.

Den första filmen gjordes för en struntsumma av i stort sett glada amatörer och visst märks detta i både klippning, dialog och i en del insatser av ”skådespelarna”. Samtidigt gör detta att filmen filmen har en viss nerv och äkthet som man i bland kan sakna i nya filmer. Filmen ger en nästan (men bara nästan) dokumentär känsla då den är så okonstlad. Skådisarna är förvisso amatörer men på något bakvänt vis känns de trovärdiga just tack vare sin amatörism. Mel Gibson är dock redan här ett proffs och han sätter sin rollfigur Max direkt.

Den desperata känslan och att alla är mer eller mindre tokiga som präglat de senare filmerna märks det kanske inte så mycket av här. Skillnaden mot senare filmer i serien är att här har man fortfarande hoppet kvar att det bara rör sig om en stor dipp i konjunkturen och inte civilisationens undergång. Kampen för överlevnad är inte lika markant i Mad Max.

Ett extra plus ska ges till filmens biljakter som med tanke på dess budget är helt makalösa. Jag körde om filmens början en extra gång då öppningsjakten är otroligt bra. Omdömet om Mad Max blir kanske lite snällt men det är amatörism när den är som allra bäst.

Regi: George Miller

Betyg: 7/10

The Wizard of Lies (2017 USA)

Det här en BOATS om en vidrig man vid namn Bernie Madoff. Under många år lurade han sina investerare i ett pyramidspel som när det avslöjades hamnade i mångmiljardklassen och folk fick gå från hus och hem. Bernie drog sig inte heller för att lura vänner och bekanta. Det filmen Wizard of lies koncentrerar sig på är inte Bernies affärer utan hur hans familj på två vuxna söner och en fru drabbades. Dessa tre har hela tiden hävdat att de inte visste något om pappans affärer vilket allmänheten inte trodde på och familjen drabbades hårt av omgivningens dom. Om de var skyldiga eller inte vet jag inte men filmen kör på teorin att de var helt ovetande.

Storyn känner man till om man läste tidningarna 2008/2009 så det är inte direkt spännande att ”se hur det går”. Det filmen vinner på är skådisarna som är mycket bra. DeNiro spelar Bernie, Michelle Pfeiffer hans fru och sönerna spelas av de inte lika kända skådisarna Alessandro Nivola och Hank Azaria men de är alla mycket duktiga. Det är ett deprimerande familjedrama som man får sig till livs. Svaret på varför Bernie gjorde som han gjorde ges inte direkt och frågan är om man någonsin kommer reda på varför. Själv hävdar han att han utnyttjade folks girighet och att det brist på kontroll gjorde det hela möjligt. Ett tunt försvar i mina ögon.

Det som är bekymmersamt är att folk i allmänhet köper att man kan få bete sig så här. Senaste decennierna har vi haft olika kriser som berott på bankers eller vissa individers snikenhet. Folk protesterar, politiker ska ta till med hårdhandskarna men när det värsta lagt sig sitter mer eller mindre samma personer kvar i orubbat bo och folk slutar bry sig. I skrivande stund sitter det säkerligen en antal ”Bernie Madoffs” runt om i världen i full färd med att plundra människor och stater på pengar därför att marknaden och vi tillåter dem att göra det.

Regi: Barry Levinson

betyg: 7/10

The Void (2016 Kanada)

Den här filmen har det snackats om på olika skräckfilmsforum så jag blev lite nyfiken och fick en ganska så sanslös och äcklig film som gav mig rejäla 80-tals vibbar med en touch av John Carpenter. Inte illa!

En sen kväll stöter polismannen Daniel på en skadad man ute på landsvägen. Då han verkar vara ganska illa däran kör han honom till det närmaste sjukhuset trots att det är underbannat då man håller på att flytta efter en brand i källaren. Vid ankomsten är det skralt med hjälp, en doktor, en praktikant samt en sjuksköterska som till på köpet är Daniels ex. Det hade varit trevligt med en bättre bemanning med tanke på att sjukhuset hux flux är omringat av folk i vita kåpor och det är inte KKK som kallat till ett spontant möte.. De verkar ha följt efter den skadade mannen men varför är en fråga som tyvärr, om man har sjukhuspersonalen i åtanke, har besvarats innan natten är slut.

Här är det fullt ös. Slafs, monster, galna vetenskapsmän, en gnutta Cthulhu, tentakler, kultister och annat som hör genren till. Mot slutet är jag lite osäker på hur allt hänger samman och varför folk gör som de gör men det spelar ingen roll då filmen som sådan är grymt underhållande. Ett extra plus är att man verkar ha skippat eller åtminstone varit sparsam med CGI och jobbat med modeller som i de flesta fall är både äckliga och välgjorda. Bra tempo, någorlunda originell story, bra effekter, av och till riktigt spännande och klart godkända skådisar gör detta till en av de bättre skräckisar på senare tid även om det ballar ut lite mot slutet. Rekommenderas.

Regi: Jeremy GillespieSteven Kostanski

Betyg: 7/10

Spiderman: Homecoming (2017 USA)

Spiderman: Homecoming är den tredje rebooten av superhjälten på 15 år. Tacksamt nog har man valt att skippa berättelsen om hur Peter Parker blev Spiderman, det räcker bra med två gånger. I denna version är Peter några år yngre än i de andra filmerna, t.om så ung att namnet Spiderboy skulle vara mer passande. På fritiden svingar han sig runt i Queens stoppar småbrott och hjälper folk. Det han ivrigt väntar på är ett telefonsamtal från Tony Stark då han anser sig vara mogen för mer storslagna hjältedåd. När han stöter på entreprenören Adrian Toomes som stjäl utomjordisk teknologi och bygger om denna till vapen ser han sin chans att stiga i graderna hos Stark.

Den här filmen är lite muntrare än de tidigare filmerna. Spiderman har alltid haft stora problem med kombinera sitt vardagsliv med att vara superhjälte. Den aspekten finns kvar i filmen men den dominerar inte storyn som den tidigare gjort. Sam Raimis filmer känns mer som existentiella dramer med lite slagsmål och är i ärlighetens namn småtrista. Jag tycker det är skönt att man dämpat inslaget av kärlekskaruseller, oro för Faster Mays hjärta och tjatet ”med stora krafter kommer stort ansvar” som har en tendens att dra ned tempot rejält.

I denna version är Peter Parker muntrare, han har kompisar, faster May yngre och dras inte med hjärtproblem det är en mer feelgood känsla över filmen. Filmmakarna har tagit fasta på att Parker är ganska så ny i rollen som Spiderman så när han möter Toomes och hans medbrottslingar tar han sig bokstavligen vatten över huvudet. Om inte Parker fått viss men motvillig hjälp av Stark hade det nog gått illa.

Skådisarna är alla bra, bäst är Michael Keaton som Toomes/Vulture som är en skurk man hyser en viss sympati för.  Det är också intressant att man struntat i Parkers kompisar ursprung och man har gjort det utan att göra en stor sak av det. Inte ens jag som växt upp med vita versioner av Liz Allen, M.J, Flash och Ned reagerade på att rollfigurerna var av annat ursprung. Man brukar tala om whitewash i filmsammanhang men här har man gjort tvärtom (blackwash?). Om det protesterats mot detta på diverse forum vet jag inte men å andra sidan bryr jag mig inte ett dyft om den saken då skådisarna som sagt skötte sig bra.

Det lär bli en fortsättning och man har redan krattat manegen med skurkar som The Vulture, The Tinkerer, Shocker och eventuellt The Scorpion och jag har inget emot att de dyker upp igen. Spiderman: Homecoming är inte den bästa filmen om hjälten, The Amazing Spiderman är snäppet bättre, men gillar man superhjältar får man drygt två timmars trevlig underhållning.

Regi: Jon Watts

Betyg: 7/10

Free fire (2016 Storbr)

Ett tiotal personer träffas i en övergiven industrilokal för att utföra lite skumraskaffärer. Pengar ska bytas mot vapen och dealen överses av en förhandlare för att inget ska gå fel. Alla inblandade har nerverna på helspänn och när det blir lite tjafs tar det inte lång tid innan allt går åt fanders och man börjar skjuta hejvilt på varandra. Om de inblandade hade varit bra skyttar och/eller iskalla mördare hade Free fire blivit en kort film nu verkar de flesta vara glada amatörer och efter ett par minuter är sällskapet mer att likna vid skadeskjutna kråkor än ett gäng förhärdade brottslingar.

Free fire består i stort av en presentation av rollfigurerna som när denna är klar följs av en shootout som varar i en timme. Det kan låta tråkigt men regissören Ben Wheatley förvaltar sin story bra och jag tycker att filmen håller hela vägen in i mål. Det bör nog tilläggas att jag är barnsligt förtjust i shootouts och har alltid gillat, på film bör tilläggas, när man skjuter hejvilt kring sig. Då flera av rollfigurerna är en anings korkade blir också filmen stundtals ganska så rolig och som en bonus utspelar den sig 1978 så man får sköna kläder och frisyrer på köpet. Roligast är Sharlto Copley som med sin bisarra dialekt och stil påminner lite om Peter Sellers. Även Michael Smiley, Cillian Murphy,  Jack Reynor och Brie Larsen är med på ett hörn så det är gott om bra skådisar i filmen.

Free fire är kanske en bagatell men det är en underhållande bagatell som passar perfekt för en sen sommarkväll. Klart sevärd.

Regi: Ben Wheatley

Betyg: 7/10

Shimmer lake (2017 USA)

Shimmer lake är en film som tjänar på att man vet så lite som möjligt om filmen innan man tittar. Jag kan avslöja att det rör sig om ett bankrån i en liten stad där alla känner varandra. När rånet utförs av lokala förmågor har de flesta av de inblandade en relation på ena eller andra sättet till förövarna. Filmen har också det lite annorlunda (men numera inte så originella) greppet att den berättar sin historia i omvänd kronologi så vi tittare känner till upplösningen men vet inte riktigt varför saker och ting sker.

Detta är en vad jag kallar ”stabil film”. Den kommer inte att gå till filmhistorien men under titten är man nöjd över sitt filmval. Debutantregissören Oren Uziel förvaltar sin historia väl. Han lägger ut små ledtrådar under filmens gång så man har en god chans att räkna ut hur allt hänger samman. Regin är bra och Uziel  har med en liten touch av humor i sin film något jag uppskattade. Jag misstänker att regissören inspirerats Coens Fargo med småstadsstämningen och en hel del udda personer som är mycket duktiga på att göra fel val här i livet. Skådisarna är inte så välkända men (tack vare?) regi och ett manus där man som skådis fått lite att arbeta med lyckas de väl.

En film väl värd att lägga 90 minuter på.

Regi: Oren Uziel

Betyg: 7/10