Guardians of the galaxy vol 2 (2017 USA)

Peter Quill (Star Lord och hans vänner har det hektiskt. Yondu som de lurade i förra filmen jagar dem och man har även gjort sig ovän med rasen The Soverign då Rocket stulit en handfull värdefulla batterier från dessa guldfärgade utomjordingar. Mitt i allt detta så dyker Quills pappa upp och vill att  ska följa med honom till hans hemplanet. Det som till en börjar verkar bli en mysig familjeträff utvecklas till något helt annat då Star Lords fars planer uppdagas.

Det är inte filmens handlingen som är anledningen till att jag sitter med ett leende på läpparna under speltiden. Filmens styrka är att den har en hög ganska så enkelspåriga karaktärer som var för sig kanske inte är några manusmässiga mästerverk men tillsammans i grupp blir helheten av dessa tjommar desto större. Den andra anledningen är att filmen präglas av en iofs lättsam och enkelspårig men ändock skön humor. Guardians of the Galaxy är kort och gott en trevlig film som man blir glad av att se. Det är en film som roar ordentligt för stunden vare sig mer eller mindre och det är som jag brukar säga: Inte helt fel.

Däremot vet jag inte hur sugen jag är på att se en tredje del av dessa figurers öden och äventyr. Vem försöker jag lura, när det blir dags ( 2019/2020 ? ), så kommer jag naturligtvis att sitta i biomörkret. En del av skämten börjar nämligen bli lite uttjatade och karaktärerna är ganska så rigida i sin roller. Drax är inte med i matchen, Gamora irriterad etc men än så länge håller konceptet.

Filmen är definitivt sevärd, bara öppningsscenen är värd biljetten och på det stora hela finner jag nog att uppföljaren är aningens bättre än originalet.

Regi: James Gunn

Betyg: 7/10

Andra Filmspanares tankar om rullen

Fiffi

Sofia

Henke

Cecilia

Johan

Cheap thrills (2013 USA)

Efter att ha fått sparken samma dag som han hotats med att vräkas väljer Craig att istället för att gå hem till fru och barn gå och ta sig ett glas, som om detta skulle hjälpa upp situationen. I baren träffar han på en gammal barndomskamrat, Vince, och när dessa numera flyktigt bekanta bjuds att sitta ned med ett par som verkar vara mer än lovligt täta tackar de forna vännerna inte nej. Mannen och hustrun är uppsluppna och glada och mannen gillar att slå vad. Han erbjuder Vince och Craig pengar om de gör vissa saker t.ex ”300 $ till den som daskar strippan på rumpan”. Omärkligt stiger insatserna både i handling och pengar.

Vet inte riktigt vad man ska kalla denna sub-genre? Vadslagningsfilmer? Hur som helst gillar jag genren och ser det mesta jag kan komma över, åtminstone de som åtminstone ger sken av att vara bra. Cheap thrills stoltserar inte med några tunga skådisar även om kvartetten: Pat Healy, Sara Paxton, Ethan Embry och David Koechner  inte är helt obekanta.

Storyn rullar på och jag köper konceptet att Craig och Vince gör allt värre saker och väljer att stanna kvar i leken. Dels för att de båda är i ett desperat behov av stålar och dels därför att manus är skrivet på ett sådant vis att man nästan inte ens som tittare märker att insatserna höjs från att vara ganska så ”oskuldsfulla” hyss (jag menar inte här att det är ok att daska folk i rumpan men det finns värre saker som kan ske) till handlingar av en helt annan kaliber. Utgången är oviss ända till upplösningen och jag hade inte en susning om hur det ska sluta. Slutscenen är helt underbar då filmen trots en hel del äckel har en stor portion svart humor.

Regi: E.L. Katz

Betyg: 7/10

A Hologram for the King (2016 Storbr)

Dagens film hade mer eller mindre helt passerat mig förbi. Jag hade inte en aning om handlingen, det enda jag visste var att Tom Hanks var med. Om det inte hade varit för att Fiffi lagt upp filmen som bubblare på sin årsbästa lista hade det nog förblivit så och jag hade missat en förbaskat trevlig liten rulle.

Hanks spelar här försäljaren Alan, en som för ögonblicket inte har det så lätt här i livet. Frun har lämnat honom, han har inte stålar att bekosta sin dotters collegeutbildning, på företaget hintas det om att han kan komma att kickas om han inte lyckas med en kommande affär och som grädde på moset han har en besvärande knöl i nacken – kan det vara cancer? I detta något loja mentala tillstånd hamnar Alan i Saudiarabien för att försöka sälja hologramteknik till landets kung. Kulturkrocken blir total och Alan känner sig än mer vilsen i livet.

A Hologram for the King påminner en aning om Lost i translation i både handling och stämning. Den stora skillnaden är väl att Hanks film är lite livligare (bör här påpeka att jag gillar Lost i translation). Det är inte någon rafflande historia och filmen bjuder inte på några gapskratt, möjligtvis ett småleende här och där. Däremot hade jag en mysig stund tillsammans med en något vilsen Hank i den den arabiska öknen och det är inte fy skam.

Filmens två stora styrkor är dels Tom Hanks som är bra på att spela ”vanlig”. Alan är nog som folk är mest, han är en trevlig prick som haft lite otur i livet på senare tid. Filmens andra styrka är att  regissören Tom Tykwer inte faller i fällan och skildrar saudiaraberna som konstiga. Istället ges en bild av två kulturer som är olika på både gott och ont och de kommer inte alltid överens. A Hologram for the king är iofs en flyktig film men den förtjänar avsevärt mer uppmärksamhet än den fått.

Regi: Tom Tykwer

Betyg: 7/10

Wiener dog (2016 USA)

wiener-dog-posterTodd Solondz senaste film består av fyra historier vars gemensamma nämnare är ett antal miserabla människor som alla är ägare av en tax en s.k wiener dog. Om det är samma hund är lite oklart men det spelar inte så stor roll för berättelserna. Vi får möta en familj där sonen varit cancersjuk och pappan inhandlar en hund till pojken. Mamman är inte överdrivet förtjust i hunden och pappan blir inte så glad när det händer en ”olycka”. I historia nummer två dyker Dawn Wiener från Solondz tidigare film Welcome to the dollhouse upp. Hon tar tillfället i akt och gör ett försök att lämna sitt ganska så gråa och trista liv. Vidare får vi träffa en bitter filmlärare som hoppas att få ett manus godkänt och den sista historien handlar om en bitter kvinna i slutet av sitt liv.

Det låter inte så värst upplyftande men filmen präglas av en nattsvart humor som roar mig. Allt från mammans bisarra hundberättelse i den första filmen till filmens final på en konstutställning är troligen inte rumsren humor men likväl rolig.

Problemet med Wiener dog är att jag inte vet vad regissören vill säga med sin film. Berättelserna har liksom ingen slutkläm utan presenterar bara en rad ynkliga existenser. Filmsegmenten startar i moll för att sedan bli allt mörkare. Kanske budskapet kort och gott är att livet inte är en dans på rosor utan är helt enkelt ganska så eländigt och det är bara att gilla läget. Jag vet inte heller om Solondz haft en tanke med att skildra människor i olika stadier av livet, från barn till pensionär. Möjligtvis för att visa att det spelar ingen roll, gammal som ung, livsångesten finns alltid med oss.

Om jag ska vara riktigt ärlig så ger faktiskt regissören ett par korta glimtar av hopp men de är så korta att man lätt kan missa dessa i malströmmen av allt elände. Jag fann dock filmen vara underhållande och trots allt riktigt rolig på sina ställen. Roligast är det dock att läsa kommentarerna på IMBD från alla dessa aningslösa biobesökare och hundälskare som gått på filmen i hopp om att få se en mysig liten film om en hund. Ett skäl nog så starkt att man bör läsa filmbloggar så man åtminstone får ett hum om vad det är som erbjuds.

Passar på att tacka Henke för tipset.

Regi: Todd Solondz

Betyg: 7/10

Straight out of Compton (2015 USA)

straight-outta-compton-posterÄn en BOATS att lägga till handlingarna, nu om hiphopgruppen N.W.A där b.la Ice Cube och Dr.Dre var medlemmar. Straight out of Compton berättar rakt och enkelt historien om bandets uppgång och fall samt lite vad som hände med medlemmarna efter splittringen.

Styrkan i filmen ligger i musiken som är bra även om jag inte är något större fan av genren, en låt här och där gillas alltid men i stora sjok har jag haft lite svårt för rappandet här fungerar dock musiken fin-fint. Skådisarna är bra och historien engagerande. Det är inte så mycket mer att säga om själva filmen som definitivt är sevärd oavsett om man gillar musiken eller inte men ett par observationer gjorde jag trots allt.

Filmens ”skurk” är bandets manager Jerry Heller som blåser killarna på pengar. Detta har fått ett efterspel då verklighetens Heller menar att detta är rena falsarier och han har stämt filmbolaget för förtal. Häri ligger ett problem med så kallade BOATS filmer. De påstår iofs aldrig rent ut att de är den sanna historien men å andra sidan säljs de ofta in som detta. Biopubliken är nog smartare än att man tror att det man ser är sanning men dessa filmer har trots allt en tendens att så frön av att vara någon märklig form av halvdokumentärer och av och till glömmer man bort att det är fiktion man ser. Då dramaturgin kräver skurkar gör filmmakarna sitt bästa för att uppfinna dessa om de saknas i berättelsen. Ett exempel är t.ex filmen The Imitation game där en av Turings supportrar I.R.L blev till skurk i filmen. Hur det ligger till i fallet med Heller vet jag inte men troligen är sanningen mer grå än svart och vit.

Jag funderade även över detta viftande med vapen. Det ges ett intryck att om du är rappare bär man en pistol i byxlinningen lita naturligt som man bär en klocka. Ett märkligt kulturellt beteende som jag känner att jag vill forska vidare om.

SPOLERVARNING

Filmen slutar med att en av gruppens medlemmar Eazy-E dör i AIDS och historien får sitt lite sorgliga slut med hyllningar över den döda personens gärning – en vanligt grepp i BOATS.. Då hiphoppen åtminstone i USA verkar vara ganska så homofobisk b.la då man nyttjar uttrycket no homo i texter ganska så friskt för att visa att man inte är bög blir min stilla undran hur dödsorsaken togs emot i hiphop kretsar. Om man är homofobiskt lagd ligger det tyvärr nära till hands att hävda att HIV är en sjukdom som hör homosexuella till. Jag blir helt enkelt lite nyfiken hur snacket gick i branschen vid Eazy-E:s död. Tillrättalagt eller inte?

Regi; F. Gary Gray

Betyg: 7/10

What we become (2015 Danmark)

large_fdm3dawxz9kkpg2gybnu0ui3gbaI den lilla danska förorten Sorgenfri händer det inte mycket. Området ståtar med välklippta häckar, grannfester och vaxade bilar. Hit flyttar Sonja med sin familj. Hon får kontakt med grannpojken Gustav men i övrigt händer det inte så mycket i området och Sonja vantrivs. Det enda som skapar lite oro är rapporterna om någon sorts sjukdom som härjar på ett ålderdomshem i grannstaden. En natt så sätts plötsligt Sorgenfri i karantän. Soldater dyker upp och de boende får inte lämna sina hem och all kommunikation stängs av. Gustav som blivit lite småkär i Sonja undrar hur hon har det smiter ut en natt. Då detta är en skräckis är det naturligtvis en dålig ide.

Tackar som bjuder, danska zombiefilmer är man inte bortskämd med och den här var riktigt bra. What we become, eller Sorgenfri som filmen heter i  originalär lite av en slowstarter. Filmen tar tid på sig att komma igång och det är nog bara den sista halvtimmen det blir fart och fläkt. Detta gör inte så mycket för i gengäld lyckas filmen fånga den där känslan av att det inte står rätt till och man sitter hela tiden med en oro över vad som komma skall.  Mycket av detta kan bero på att miljön för mig känns bekant (även om jag är usel på att vaxa min Skoda och påta i trädgården) och filmen kommer då lite närmare ens eget liv än vad man föredrar.

Huvudpersonerna gör en hel del korkade beslut men då man lyckats med att etablera att de inte har en susning om vad det rör sig om köper jag dessa beslut. I deras värld är det soldaterna som är fienden och när de begriper vad det rör sig om är det redan försent.

En mycket positiv överraskning från grannlandet i söder och än en gång bevisar våra nordiska grannar att de till skillnad mot oss Svenskar kan göra riktigt bra filmer i de flesta genrer.

Regi: Bo Mikkelsen

Betyg: 7/10

Split (2016 USA)

split_ver3Ibland kan jag tycka att M. Night Shyamalan får lite väl oförtjänt med skit från både kritiker och publik. Ok, The Happening stängde jag av efter 45 minuter och jag har inte sett vare sig The Last airbender eller After earth den sistnämnda filmen berodde på att jag gör allt i min makt för att slippa se JadenSmith på vita duken då han ger mig kväljningar. Övriga filmer jag sett av regissören har pendlat från riktigt bra till helt ok ett inte så dåligt trackrecord. Likväl kraxas det när Shyamalan släpper en ny film. Kanske tystnar dessa olyckskorpar nu när både The Visit och hans senaste rulle Split är ganska så bra. De är inga mästerverk men funkar utmärkt för stunden.

I Split blir tre tjejer kidnappade av en man som visar sig ha 23 olika personligheter. Skälet till kidnappningen är till en början lite oklart men efter en stund begriper man att Dennis som kidnapparen b.la heter väntar på att hans 24:e personlighet ska manifesteras och tjejerna är ett offer till denne.

Det här är en skådespelarnas film inte tal om annat. James McAvoy som spelar Dennis är otroligt bra när han växlar mellan sin olika personligheter. Risken för överspel i en sådan här roll är stor men McAvoy är övertygande. Anya Taylor-Joy som spelar en av Dennis fångar verkar vara en lovade skådis då hon har levererar här och i sina tidigare filmer VVitch samt Morgan. Det var även lite kul att återse Betty Buckley – idrottsläraren i Carrie från 1976 – i rollen som Dennis psykolog som anar ugglor i mossen.

Filmen är två timmar lång men jag tappade aldrig intresset då storyn håller sig på en jämn nivå utan några dippar. Split tappar dock lite mot slutet då det åtminstone i mina ögon blir lite väl otroligt men å andra sidan toppar Shyamalan finalen med en alldeles underbar slutscen som gav mig en rejäl WOW känsla i biomörkret.

Regi: M. Night Shyamalan

Betyg: 7/10 (Marcus som var med vart lika nöjd)

The Healing (2012 Fillipinerna)

pzwtxfmcSeths far har drabbats av en stroke och är i det närmaste förlamad. Turligt nog för pappan är dottern ingen oföretagsam kvinna, hon söker upp en helare som kör lite mumbo jumbo med pappan för att sedan meddela att nu ligger allt i högre makters händer. Helerskan visar sig vara the real deal för redan nästa dag är pappan pigg som en lärka och uppe på benen. Ryktet sprider sig bland Seths bekanta och då hon är en snäll kvinna stuvar hon in ett halvdussin av sina bekanta med allehanda krämpor i en minibuss och åker till helerskan. Den här gången är det dock något som går fel. I och för sig har man blivit botad från sina krämpor men verkar ha fått en förbannelse på köpet.  Den betar av de drabbade i den ordning som de blivit helade. Seth måste häva förbannelsen på något vis då hennes vänskapskrets minskar i en rasande fart och än värre är att hennes styvdotter också besökt helerskan.

Efter att ha sett neurotiska fotomodeller och sköra cheerleaders var det skönt att få tillbringa två timmar med en kvinna som gör sitt bästa för att reda upp en krånglig situation. Seth är en person med ett stort hjärta med en portion jävlar anamma vilket var  trevligt som omväxling. The Healing är en rak berättelse utan några större krusiduller. Visst har vi tittare mysteriet med förbannelsen och hur allt hänger ihop att fundera på men regissören krånglar inte till det i onödan. Jag ska inte avslöja hur förbannelsen yttrar sig men filmens bodycount var oväntat hög om det nu är någon som eftersträvar detta.

The Healing var en trevlig överraskning från Filippinerna, ett land jag inte sett någon film från tidigare. Om nu någon skulle dra öronen åt sig för att det inte hör till de ”vanliga” länderna man ser film från behöver man inte oroa sig. Filmen kändes ganska så västerländsk i sin utformning det vara bara språket som skilde. Klart sevärd.

Regi: Chito S. Roño

Betyg: 7/10

Vilka filmer Sofia och Fiffi valt kan ni läsa om här och här.

Min pappa Toni Erdmann (2016 Tyskland)

toni-erd-717x1024Winfried är en frånskild musiklärare som lufsar runt i livet. När han inte undervisar bär han runt på sin halvdöda hund och besöker sin gamla mamma. För att liva upp sin tillvaro tar han av och till hjälp av pratical jokes. Winfried har en dotter som han har sporadisk kontakt med och deras förhållande är aningens ansträngt. När så hunden till slut dör tar Winfried en månads tjänstledigt och åker för att besöka sin dotter som jobbar som konsult för ett oljebolag i Bukarest. Dottern Ines blir väl inte direkt överförtjust av besöket som utvecklas till att bli en misslyckad historia. Det blir av förklarliga skäl en kort visit men Winfried ger inte upp så lätt, om dottern inte vill veta av sin far så får hon istället dras med Toni Erdman som är pappans alter ego i en grotesk utstyrsel bestående av en peruk som sett sina bästa dagar och ett par hemska löständer.

Detta är Tysklands Oscarsbidrag till 2017 års gala.  Det är en något bisarr historia som b.la innehåller kakor(?) med en motbjudande touch, ett nakenparty och en märklig bulgarisk dräkt. Vidare är detta en låååång film, närmare tre timmar som berättas i ett sävligt tempo. Trots detta är den ganska så lättsedd och inte alls tråkig, istället satt jag mest och undrade över vad som skulle hända härnäst för denna film var (åtminstone för mig) helt oförutsägbar. Egentligen ska jag inte se filmer som Min pappa Toni Erdmann på bio då den är fullpepprad med pinsamma situationer och jobbiga scener som håller på lite för länge för att jag ska känna mig bekväm. Det gör att jag sitter och stönar högt i biofåtöljen av ångest. Jag anar att den övriga publiken trodde att min kollega Jakob som var med egentligen var min ledsagare.

Paradoxalt nog är det inte historien om Ines och hennes pappa som berör mig mest. Ines har en assistent som hon behandlar som luft. Hon är inte otrevlig mot assistenten utan behandlar henne mer eller mindre som ett redskap vilket upprör mig en aning. Men å andra sidan är väl detta en människosyn som präglar dagens nyliberala samhälle så jag borde egentligen inte bli förvånad.

Jag hade nog önskat att regissören Maren Ade varit en anings mer frikostig med saxen för även om filmen aldrig blir tråkig så känns den trots allt för lång. Det är nog min enda invändning till en lite annorlunda film som jag fann vara klart sevärd..

Regi: Maren Ade

Betyg: 7/10

Tjuren från Bronx (1980 USA)

large_wWVfkkt40Jn8P0SVxFt8Dr46LPKScorseses Tjuren från Bronx brukar kallas för världens bästa boxningsfilm. Jag vet inte om jag håller med om detta men den är hur som helst en klart sevärd film. Vi får här följa boxaren Jake LaMotta (världsmästare i mellanvikt 1949 – 1951) i en rise and fall historia. Just dessa historier verkar Scorsese ha ett gott öga till och de brukar bli ganska lyckade. I Tjuren från Bronx kan man nog ställa sig frågan om det överhuvudtaget finns något rise i berättelsen då huvudpersonen är labil redan från start och kan aldrig riktigt uppskatta sin framgång. Det är en osympatiskt porträtt regissören tecknar av en man som är paranoid och talar med nävarna både i och utanför ringen. Den som får ta de värsta smällarna är han fru som boxaren ständigt misstänker är otrogen.

DeNiro gör en bra rollprestation då filmen är gjord under den del av hans karriär när han skådespelade och inte som nu då han oftast bara spelar DeNiro. Trots att det är en tragisk historia slår berättelsen över vid ett par tillfällen beroende på att de flesta iblandade är så absurt heta på gröten att de blir svåra att ta på allvar. En del scener påminner mer om Tom & Jerry än ett drama.

Boxningsscenerna är snygga och fotot av Michael Chapman utsökt men likt många BOATS filmer dras Tjuren från Bronx med problemet att den blir lite fragmentarisk och berättar bara väl valda delar av LaMottas liv. Jag sitter t.ex och undrar över om han försonades med sin bror och lite annat smått och gott under eftertexterna. Nu vet jag att man inte kan klämma ihop en människas liv på två timmar ( Stone lyckades iofs på tre i Nixon) men känslan av att Scorsese gapar över lite för mycket är påtaglig och lämnar mig som tittare lite otillfredsställd. Trots detta är det en förbaskat snygg film som är klart sevärd.

Regi: Martn Scorsese

Betyg: 7/10

The Magnificent Seven (2016 USA)

the-magnificent-sevenDen onde gruvbaronen Bartholomew Bogue gör allt i sin makt för att fördriva befolkningen i den lilla staden Rose Creek. Bouque vill åt marken till varje pris och använder sig av rena terrormetoder för att få folk att flytta. I desperation samlar stadsborna in allt de har och äger och hyr in sju revolvermän med förhoppningen att stoppa Bouques terrorregim. Oddsen är inte till revolvermännens fördel då denne har en mindre arme till sitt förfogande men med påhittighet, tur och en himla massa mod (och det är det gott om i den här filmen) finns det en liten chans att vända striden till sin fördel.

De flesta känner nog igen handlingen då detta är en nyinspelning av filmen med samma namn som kom 1960. Den filmen var i sin tur en remake på den japanska filmen De sju samurajerna. Efter två timmar kan jag konstatera att 2016 års version står sig bra i konkurrensen. Det är kanske inte någon nyskapande västernfilm, det är gott om klyschor och man vet ungefär hur det hela kommer att sluta men jag hade en förnöjsam stund i alla fall.

Filmen håller ett bra tempo och för en gångs skull kändes den inte för lång utan alldeles precis lagom. Skådisarna är bra men hur kan en film egentligen misslyckas med trion Washington, Hawke och Sarsgaard i ledande roller? Den sistnämnde är otroligt bra i rollen som den ondskefulle Bouque. Jag trodde aldrig att denna skådis med sin lite försynta uppsyn och slöa ögon kunde utstråla så mycket ondska. Kanske årets bästa skurk? Slutfighten kan kanske för en del kännas lite utdragen men jag fann den spännande och riktigt rafflande i sina stunder.

The Magnificent seven är kort och gott en stabil och välgjord västern att man sedan har gjort allt i sin makt att för att få med en färgad, en indian, en asiat och en mexikan bland de sju revolvermännen kan iofs kännas lite ansträngt p.k men hellre det än att det skulle råda ett samhällsklimat där en sådan rollbesättning skulle vara otänkbar, typ 1960.

Regi: Antoine Fuqua

Betyg: 7/10

 

Manson (1973 USA)

MANSON-73-14F.n kollar jag in tv-serien Aquarius där sektledaren Charles Manson har en framträdande roll. Jag har läst om karln men aldrig sett en dokumentär om Manson och hans Familj som sekten kallades. Det största problemet var att hitta en vettig dokumentär då risken är stor att man hamnar framför någon TV4 dokumentär med dramatiserade händelser, mediakåta ”experter” och snabba klipp. Valet föll till slut på dokumentären Manson från 1973.

Det är främst fem personer som har ”huvudrollerna”. Åklagaren som ledde åtalet mot Manson och hans anhängare, en hippie som lämnade sekten precis innan Manson beordrade sina anhängare att begå de mord som skulle starta Helter skelter, namnet Manson gett det kommande raskriget . Man här även fått tre kvinnliga medlemmar av Familjen att ställa upp i dokumentären. Några år senare skulle en av kvinnorna som intervjuas försöka sig på att mörda president Ford.

Intressantast i dokumentären är nog kvinnorna. Sakerna de säger i filmen är helt uppåt väggarna och de har skapat en alternativ verklighet som har vare sig sans eller vett. Det är verkligen inga personer jag skulle vilja stöta på IRL. De talar om Mansons läror och försöker förklara (men jag begriper det inte) varför morden var en nödvändig handling. Alla tre erkänner villigt att de de gladligen skulle deltagit i dåden men olika omständigheter gjorde att de inte var med. T.ex var en av de tre höggravid och kunde inte få plats i bilen.

Dokumentären Manson förutsätter att man känner till morden och Charlie Manson så det är en fördel om man läst lite om Manson och hans Familj innan man ser den. Jag fann filmen vara bra och jag fick det jag sökte, en inblick i denna sekts förvirrade tankegånger. Jag sitter och skakar på huvudet för mig själv och tänker ”vilka stollar” tills självaste Charlie Manson dyker upp i slutet av dokumentären. Han håller en monolog och trots att det är en ganska dålig kvalitet på ljudupptagningen och filmen inser jag där och då vilken karisma detta monster till människa har. Dokumentären blir för ett kort ögonblick en skräckfilm.

Regi:  Robert Hendrickson, Laurence Merrick

7/10

Don´t breathe (2016 USA)

Tre ungdomar boendes i Detroit sysslar med inbrott i förhoppning om att få tillräckligt med pengar för att kunna flytta till Kalifornien. De går efter vissa regler för att minimera risken för att åka dit men när de får ett tips om ett hus som tydligen ska innehålla en massa kontanter kan de inte motstå frestelsen. Huset ligger isolerat och bebos av en blind krigsveteran så det torde inte var några större problem att lägga beslag på stålarna oavsett om gubben är hemma eller inte. Eller?

Gränsen mellan spänning och skräck är hårfin och låter sig inte definieras så lätt. Jag skulle nog vilja kalla Don´t breathe för en otroligt spännande thriller istället för en skräckis som filmen saluförs. Filmen är spännande men inte skrämmande eller så kanske jag är helt avtrubbad. Trots att större delen av filmen utspelas i ett halvmörkt hus känns berättelsen aldrig repetitiv och regissören Fede Alvarez förvaltar sin historia väl. Manuset är ganska så stabilt och jag reagerade inte över några större hål i plotten vilket brukar vara vanligt i filmer av detta slag. I finalen suger eventuellt Alvarez på karamellen lite för länge men trots detta tappar han inte greppet om sin historia. Om man är sugen på rejäl spänning men utan rysningar rekommenderas filmen.

Regi: Fede Alvarez

betyg: 7/10

The Gift (2015 USA)

The_Gift_2015_Film_Poster1Skådisen Joel Edgerton har på skrivit och regisserat dagens film och han spelar även en av huvudrollerna. Slutresultatet är en obehaglig thriller som tog för mig en och annan oväntad vändning.

Paret Simon och Robyn har precis flyttat till L.A från Chicago. Simon bodde i staden som ung och återvänder nu efter ett erbjudande om ett glassigt jobb. När paret är ute och handlar stöter de på Gordo, en gammal klasskompis till Simon. De utbyter telefonnummer och tänker inte närmare på händelsen. Så en dag står Gordo utanför dörren, ett besök blir till flera och till slut blir situationen allt obehagligare då Gordo är onaturligt efterhängsen. Simons reaktion över situationen gör att Robyn börjar få dubier över vem hennes man egentligen är.

Det går bra med monster, mördare. spöken och annat otrevligt i filmens värld men när det uppstår pinsamma situationer får jag det svårt och det är gott om sådana tillfällen i The Gift.  Under titten ligger jag och vrider mig som en mask i tv-soffan av stress och obehag. Jag klarar inte av när det blir dålig stämning på middagar eller när folk gör bort och det blir allmänt pinsamt. Det är jättejobbigt men missförstå mig inte, det är inte alls dåligt. The Gift innehåller många maskvridarscener för en känslig människa som jag. Filmen är kanske inte spännande men det är en relativt smart film där fokus sakta men säkert förskjuts och The Gift utvecklas till att bli en helt annan film än vad jag trodde den skulle vara. Klart sevärd och hatten av för Edgerton som kan sträcka på ryggen för han har lyckats väl sitt hantverk.

Regi: Joel Edgerton

Betyg: 7/10