Happy death day 2U (2019 USA)

Happy death 2U tar vid där förra filmen slutade men vi får nu till en början följa Ryan som hade en biroll i förra filmen. Han klantar till det rejält för sig och det visar sig att det är han som ligger bakom tidsloopen som drabbade Tree i förra filmen. Be mig inte förklara hur men Tree hamnar nu i en tidsloop i ett alternativt universum som nästan är identiskt med det hon lämnade. Tillsammans med Ryan måste hon nu försöka ta sig tillbaka till sitt eget universum. Det hela blir inte lättare av att hon även i detta universum jagas av en mördare. Vem sa att livet skulle vara lätt?

Det är inte ofta man blir överraskad av en uppföljare i skräckgenren men här har man valt att gå en helt annan väg nämligen från popcornskräckis till en i sina stunder hejsansvejsan film, iofs med lite blod men avsevärt mer roligt än skrämmande. Om jag skulle drista mig till att likna filmen med någon annan rulle skulle det nog bli Back to the future 2. Det är full fart och man verkar ha haft roligt på inspelningen vilket har smittat av sig på själva filmen. En del skämt faller platt men det är hela tiden så over the top att jag köper handlingen och alla plot-holes rakt av utan större eftertanke. En rejält underhållande film där skådisen Jessica Rothe är suverän i rollen som den ständigt (av förklarliga skäl) irriterade Tree.

Man bör dock ha sett första filmen innan man ger sig på denna annars kan nog ett och annat vara ganska så obegripligt.

Regi:  Christopher Landon

Betyg: 7/10

Annonser

What we did on our holiday (2014 Storbr)

I familjen McLeod råder det kaos. Paret Abi och Doug ligger i en bitter skilsmässa men då farfadern i familjen fyller 75 och ska ha ett stort kalas i Skottland med över 200 gäster vill man inte lägga sordin på stämningen och kommer överens om att hålla skilsmässan hemlig. Abi och Doug instruerar sina ungar noga om vad de får säga och inte till släkt och bekanta för att inte avslöja hur det egentligen ligger till med familjelyckan. Det går väl si så där med den saken.

Då  What we did on our holiday är en brittisk film har den med en viss svärta som skulle saknas i en liknande film om den kom från USA. Den där familjära kletigheten finns i och för sig men det körs inte ned i halsen på mig som tittare vilket gör att filmen trots sina klyschor är ganska så bra. Visst slutet är smetigt men det har ändå en viss värme som känns äkta. Att farfar McLeod är en schablonbild av en kuf med hjärtat på rätta stället och känns som en en farfar man skulle få leta med ljus och lykta efter i det verkliga livet står jag också ut med. Då filmen utspelar sig i Skottland måste man också spela ett par låtar av The Waterboys, som ni ser, klyschorna haglar men filmen har det där lilla extra som gör att jag köper dem/står ut med dem.

Skådisarna gör ett bra jobb med sina roller och lyfter filmen ett extra snäpp speciellt Rosamund Pike är härlig i rollen som stundtals furiös f.d fru. Än bättre är parets tre barn som är ena märkliga skapelser. Det finns alltid undantag som bekräftar regeln i det här fallet ungar på film. De är både roliga och spelar riktigt bra! Deras ständiga frågor till sin farbror vars frustration växer vid varje följdfråga hör till en av filmens höjdpunkter.

Klart att What we did on our holiday är en bagatell och ingen omistlig film men jag tyckte att den var sevärd i all sin enkelhet och hade en riktigt trevlig stund.

Regi: Andy Hamilton, Guy Jenkin

Betyg: 7/10

 

Marley (2012 Storbr)

Någon större fan av reggae är jag inte. En eller två låtar är alltid bra men sedan brukar jag lessna. Därmed är det inte sagt att man kan vara ointresserad av musikgenrens historia och dess kanske främste frontman Bob Marley.

Marley är en dokumentär på lite över två timmar. Vi får följa Marleys liv från barndomen till hans för tidiga död i cancer 1981. Då jag inte vet speciellt mycket om artisten kan jag inte bedöma sanningshalten i dokumentären men den är välgjord och man verkar ha satsat på att leta upp folk som på något sätt haft med Marley att göra. Förskolelärare, kompisar, barn, änka, älskarinnor (officiella flickvänner?) och bandmedlemmar passerar i revy utan att det blir vare sig tjatigt eller rörigt. Dokumentären går från A till Ö utan några större utvikningar. För de inbitna fansen kanske den inte har så mycket att ge förutom en hel del bandupptagningar och gamla filmer.

Det som känns skönt är att det inte är en ohämmad hyllning till artisten. Dokumentären visar sidor hos Marley som inte är speciellt sympatiska. Han var t.ex notoriskt otrogen mot sin fru och har ett myller av ungar med olika kvinnor. Vidare var han inte en så skön snubbe som han ibland framställs som, ska jag vara ärlig verkar han ha varit en ganska så jobbig typ att leva och umgås med. De som intervjuas i dokumentären skyler över dessa drag med ihåliga ursäkter med ett undantag; dottern Cedella som tar bladet från mun och säger vad hon tycker om sin fars beteende mot kvinnor.

Samtidigt kommer det fram att Marley skänkte bort stora delar av sina intjänade pengar till behövande och vi talar inte om småsummor utan mer i nivå av ett startkapital för att kickstarta sitt liv. Han jobbade även hårt för att gjuta fred på ön mellan olika politiska fraktioner och blev b.la utsatt för ett mordförsök. Till syvende oss sist visar sig artisten vara som oss andra dödliga, en människa med både brister och fel som skapade en hel del sköna låtar som kan avnjutas i små portioner.

Marley är en klart sevärd dokumentär, genomarbetad, bra musik och den spräcker hål på en del myter om rastafari, Jamaca och Marley. Dvs jag har lärt mig något nytt och det är alltid tacknämligt.

Regi: Kevin Macdonald

Betyg: 7/10

Juliet naked (2018 USA)

Frun gillar s.k trevliga filmer (vilket iofs jag också gör men vi har av och till lite olika syn på vad en trevlig film är) och då jag hört gott om denna rulle föreslog jag den när den dök upp hos Cineasterna härom veckan. Annie lever i ett litet samhälle tillsammans med sin sambo Duncan som är helt besatt av musikern Tucker Crowe som försvann mitt under en spelning för flera år sedan. Duncan driver ett diskussionsforum tillsammans med andra män där de diskuterar och dissekerar Crowes liv in i minsta detalj . Annie däremot känner att hennes liv hamnat i en återvändsgränd men vet inte riktigt vad hon ska göra. Så en dag får hon ett mail av någon som säger sig vara just Tucker Crowe.

Jag vart allt lite tveksam då filmen till en början hade alla kännetecken av att vara en s.k rom/com något som aldrig kan vara bra i min bok. Filmen utvecklade sig till att bli mer av ett drama med komiska och romantiska inslag. Tacksamt nog så lyste det där smetet och kletet samt kärnfamiljspropagandan med sin frånvaro och filmkvällen blev riktigt trevlig.

Det är en underhållande historia som puttrar på i stabila 90 minuter med bra skådisar. Det som verkligen lyfter Juliet naked är Ethan Hawke i rollen som Tucker Crowe. Denna skådis har för mig gått från klarhet till klarhet. Jag var aldrig speciellt förtjust i honom när han var yngre, han gav intrycket av att vara lite av en posör som bara försökte vara cool och intellektuell. För var gång jag sett karln på duken och rutan har han bara blivit bättre och bättre som skådis och börjar så smått bli till en favorit. Naturligtvis är både Rose Byrne och Chris O’Dowd som spelar Annie och Duncan också bra men för mig var en stor del av filmens behållning just Ethan Hawke. Vill man har en trevlig stund utan några större krusiduller torde Juliet naked passa bra alla dagar i veckan.

Regi: Jesse Peretz

Betyg: 7/10

Pewpewpew (2019 Sverige)

Att beskriva handlingen i Pewpewpew kan vara lite knepigt. Filmen säger sig handla om ett virus som sprider sig bland Malmös ungdomar. Sjukdomssymtomen yttrar sig i att de drabbade blir apatiska, oföretagsamma och vill bli kända och få många följare på sociala medier. Något virus talas det inte om under filmens gång men man får följa ett antal personer som mer eller mindre tappat greppet om verkligheten då de förlorat sig i olika forum för sociala medier.

Pewpewpew består av en handfull historier b.la en tjej som poserar i underkläder framför flåsande män via mobilen, en annan tjej hungerstrejkar därför hennes föräldrar inte vill köpa nya bröst åt henne, något hon måste ha innan hon åker till USA, för hur ska hon annars kunna visa sig på beachen? Vi får även stifta bekantskap med en kille som poserar med olika vapen framför kameran ivrigt påhejad av sin mamma som hoppas att han ska få många följare på sin Youtubekanal.

När jag ser filmen vandrar mina tankar lite till Ruben Östlunds fantastiska rulle De Ofrivilliga. I mångt om mycket har de båda filmerna beröringspunkter både tekniskt och i handling. Vasilievs film är uppbyggd kring korta historier om människor som dragits med i hetsen kring sociala medier. Scenerna är långa och kameran dröjer sig kvar längre än vad man känner sig bekväm med, den tränger sig på. Många scener är tysta utan dialog och jag känner en obekvämhet smyga på mig i biomörkret.

Det tar ett tag innan jag kommer in i filmen och begriper vad regissören är ute efter att berätta för historia, något jag skyller på den lite missledande presentationen av filmen. När jag väl insett vad filmen rör sig om kan jag slappna av och låta ångesten och obehaget skölja över mig.Egentligen vet jag inte om jag ska skratta eller gråta för det som utspelar sig på duken är fullt möjligt IRL. Pewpewpew var en märklig film som satte sig fast i mitt sinne.

Regi: Sergey Vasiliev

Betyg: 7/10

God´s pocket (2014 USA)

God´s pockets stora styrka ligger i dess skådespelarensemble som inte går av för hackor:  Christina Hendricks, Philip Seymour Hoffman, Eddie Marsan, Caleb Landry Jones, John Turturro, och Richard Jenkins. Detta gäng skådisar skulle kunna filmas när de sitter och snackar om vädret och jag skulle troligtvis vara intresserad av ett titt.

Filmen i sig är inte så värst märkvärdig. Man har sett liknande filmer förr. Det rör sig om eländiga karaktärer som man är glad över att man inte känner eller delar liv med. När Jeanies son dör i en ”arbetsplatsolycka” sätter det igång en rad händelser.  Hon anar ugglor i mossen angående sonens död och ber sin slarver till man Mickey att undersöka dödsfallet. Han har i sin tur bråda dagar med att få ihop 6000 dollar till begravningen och ber den lokala maffian att kolla lite närmare på ”arbetsplatsolyckan” Mitt i allt detta inleder Mickeys fru en kärleksaffär med en lokal reporter som undersöker dödsfallet, som ni märker är det ingen hejd på allt elände som drabbar detta dramas rollfigurer.

Som sagt, jag har sett liknande filmer tidigare men klart att storyn engagerar. Skådisarna gör fina porträtt av trasiga människor som lever i en sorts halvmisär i stadsdelen Gods´s pocket. Folk super, är allmänt otrevliga och har hela tiden något fuffens för sig. När man väl börjar titta blir man (åtminstone jag) fast då jag undrar hur allt kommer lösa sig (eller inte) Samtidigt kan jag som jag tittare släppa en lättnadens suck över att jag inte delar min tillvaro med dessa vilsna själar.

Regi: John Slattery

Betyg: 7/10

 

Us (2019 USA)

Jordan Peeles förra film gjorde att jag och min bror hamnade på varsin sida om stängslet i en diskussion om vad som är en smart film. En diskussion som likt de vi har om There will be blood och Hitchcocks kvalitéer lär fortsätta till döddagar. Frågan var nu om Peeles nya film Us skulle trigga igång än en tröstlös diskussion mellan mig och min bror.

Familjen Wilson åker på semester till sin sommarstuga i närheten av St Cruz (Kalifornien). Trots att de bor relativt nära stranden vill inte Adelaide (mamman i familjen) åka till stranden, något som hänger samman med att hon hade en traumatisk upplevelse där under sin barndom. Hennes man lyckas dock denna gång att övertala henne till en tripp till beachen. Turen går bra även om Adelaide har nerverna på utsidan. Väl hemma får familjen på kvällen ett oväntat besök av det mindre trevliga slaget som består av skogstokiga dubbelgångare till var och en av familjemedlemmarna. Vart de kommer ifrån, om det har något med beachbesöket att göra samt dubbelgångarnas agenda är till en början något oklar men innan eftertexterna rullar har konfunderande tittare fått svar. Om svaren var tillfredsställande lär det troligen råda delade meningar om.

Är det en skräckgenre som skrämmer mig rejält så är det just homeinvasion genren. Jag tycker att det blir extra rysligt då man inte ens kan sitta säkert i sitt hem. Tack vare detta genreval av Peele blir troligen Us för mig rysligare än vad den egentligen är. Tacksamt nog har filmen lite humor som lättar upp min stämning lite. Det rör sig inte om några gapskratt men ett skrock eller två i biomörkret känns lite befriande för mig.  Filmen är lite av en slowstarter men när dubbelgångarna dyker upp är det i stort sett full fart hela vägen in i mål. Skådisarna är top notch och de lyckas väl med att gestalta sina dubbelnaturer. Kvar är då lösningen på mysteriet.

Jag spoilar ingenting men jag kan väl säga som så att det är en ganska så sanslös historia Peele har knåpat ihop. Om man skulle ta och skärskåda filmen i detalj skulle troligen plotten rasa ihop som ett korthus. Denna gång sväljer jag mysteriet och dess förklaring i stort sett rakt av, eller närmare bestämt jag väljer att acceptera manuset utan närmare eftertanke. Om man gör detta är Us en ganska så spännande thrillerskräckis som för mig, trots homeinvasionmomentet, roar aningens mer än oroar. Ett extra plus till slutscenerna där Peele bjuder på en sanslös scen samt ett Shyamalan slut.

Jag och min bror var för en gångs skull ganska så överens efter titten så vi får återgå till att tjafsa om Hitchcock och Get out.

Regi: Jordan Peele

Betyg: 7/10

Andra filmspanare som sett filmen

Fripp

Jojjenito

Fiffi

Sofia

The Nerd bird

Har du inte sett den

Movies noir

A.C.A.B – All Cops Are Bastards (2012 Italien)

Filmer om poliser som mår psykiskt dåligt är vardagsmat, filmer om poliser som beter sig illa är också ganska vanliga. I A.C.A.B stiftar vi bekantskap med italienska kravallpoliser som både beter sig illa och mår ganska så risigt.

Adriano har precis blivit antagen till kravallpolisen och möter där ett hårdfört sällskap som lever efter mottot vi mot dom där dom i stort sett motsvarar resten av världen. Styrkan består bara av män och de är i det närmaste sektliknande i sitt beteende där kamratandan är det som gäller främst. De föraktar myndigheterna, är rasistiska och skillnaden mellan dessa poliser och brottslingarna är ibland hårfin.

Turligt nog är A.C.A.B en någorlunda nyanserad film. Man får en viss förståelse över polisernas agerande. De är alltid hatade av allmänheten och bara deras närvaro provocerar folk till att spotta på dem, kasta sten och de utsätts för saker som en normalt funtad människa aldrig skulle acceptera. Hos sina arbetsgivare är de alltid misstänkliggjorda över att ta till mer våld än vad nöden kräver och deras agerande är ständigt ifrågasatt. Vidare har de tack vare sitt arbete mer eller mindre trassliga hemförhållanden. Det är kanske inte så konstigt att de vänder sig till sina arbetskamrater då det är de enda som förstår situationen de är i?

Att jag skulle sympatisera med filmens huvudrollspersoner finns inte på kartan men jag kan förstå deras beteende och agerande till viss mån något som nykomlingen Adriano också gör åtminstone till en början men när en kollega blir knivskuren under en insats tappar poliserna helt konceptet och Adriano hamnar vid ett moraliskt vägskäl.

A.C.A.B är klart sevärd även om man sett det förr t.e.x i Tropa de elite eller varför inte den svenska I Lagens namn där en samhällsinstitution blir i sig självt ett hot mot de som ska skyddas.

Regi:Stefano Sollima

Betyg: 7/10

Gräns (2018 Sverige)

Gräns handlar om den något annorlunda kvinnan Tina. Hon är ful som stryk och verkar ha övernaturliga förmågor som är till stor hjälp i hennes jobb på tullen. Tina kan nämligen lukta sig till rädsla och har därmed väldigt lätt att märka om någon försöker sig på att smuggla in något.  Livet rullar på för Tina, hon är inte olycklig men inte heller lycklig hon känner nog mest att hon är malplacerad i samhället. Så en dag blir hon involverad i en polisutredning där hennes förmågor verkligen kommer tillhanda. I ungefär samma veva stöter hon på en man som har liknande drag som henne och Tina får upp hoppet om att finna en plats i världen.

Tänk det var väl inte så himla svårt att få ihop en svensk rulle som som inte var: kriminaldrama, pissig komedi eller diskbänksrealism? Detta har Norge och Danmark lyckats med i decennier men i det här landet verkar man inte tro på en film om den inte görs i ovanstående genrer. Undantag finns men då är det oftast eldsjälar som fått slitit häcken av sig för en färdig produkt.

Filmen är en adaption av en novell av John Ajvide Lindqvist och man lyckas väl med att bygga ut novellen till en film där man aldrig riktigt vet vad som komma skall. Berättelsen slingrade sig fram men tar inga oväntade turer som gör att jag tar mig pannan och undrar vad man sysslar med. Inom sitt eget universum håller sig storyn bra innanför de uppställda ramarna och överlag var det en film jag gillade. Kanske lite lågt tempo av och till men det var inget som mig störde nämnvärt. Skådisar och smink är top notch och kanske kan man hoppas att filmsverige nu tar sig i kragen och vågar satsa på lite mer spännande projekt än TV4 sponsrade komedier, Beck och berättelser om Bergmans barndom.

Regi: Ali Abbasi

Betyg: 7/10

The Shape of water (2017 USA)

Det dröjde ett bra tag innan jag kollade in del Toros senaste film. Jag vart inte speciellt pepp då karln inte gjort en riktigt bra film sedan Pans Labyrint (2006). Då hans senaste filmer rört jätterobotar med en spökrulle däremellan som verkade vara tagen direkt ur Harlekinserien bidade jag min tid när det rörde The Shape water. Ok den vann Oscar för bästa film men då Oscarsjuryn är en förvirrad och ängslig skock gubbar var inte det heller mycket att gå på.

Elisa är en stum ensamstående kvinna som arbetar natt som städerska på en militäranläggning där man sysslar med hemliga saker och ting. En natt anländer den mycket osympatiske agenten Strickland, med sig har han en fiskvarelse han fångat i Amazonas (kanske en kusin till monstret i den Svarta lagunen ?). Tack vare teckenspråk börjar Elisa och varelsen kommunicera, känslor uppstår mellan de två och hon planerar att frita fiskvarelsen.

Det här var faktiskt inte så illa och jag blev positivt överraskad. Det är en söt liten saga del Toro har totat ihop, kanske inte en så värst originell story men jag fick en mysig känsla under filmtitten. Filmen flyter på bra, har en skön 60-tals känsla (konstigt vore annat då den utspelar sig under 60-talet) och är milt engagerande. Jag försöker inte tänka för mycket på hur tycke mellan de två skilda arterna uppstår, det är faktiskt en saga med ett välbekant tema. Antingen köper man det eller inte.

The Shape of water är en film som slinker ned lätt och har en hel del detaljer som lyfter filmen en aning, bla att filmen går i ett grönt skimmer och har en och annan scen där del Toro skänker mig lite extra filmisk magi. Det som lyfter filmen än mer är skådisarna. Sally Hawkins är lätt att få sympati för i huvudrollen och Michael Shannon får än en gång chansen att spela slem skurk. När sedan Richard Jenkins och Michael Stuhlbarg är med på ett hörn kan jag inte bli annat än glad, två härligaa skådisar som alltid gör en film lite trevligare när de är med. Lägg även till ett oväntat musikalnummer så vart denna film i hamn för mig. Jag hoppas nu att del Toro funnit formen igen.

 

Regi: Guillermo del Toro

Betyg: 7/10

Nocturnal animals (2016 USA)

Susan lever det goda livet. Hon är rik, ser bra ut, har en snygg man och ett fantastiskt hus med utsikt över Los Angels. Trots detta verkar hon inte vara så värst lycklig. Hennes äktenskap verkar gå på sparlåga och hon misstänker att hennes man är otrogen. Helt oväntat hör då hennes ex-make Edward av sig genom att skicka manuskriptet till sin senaste bok. Susan har inte hört av Edward på 19 år och blir nyfiken på vad det kan röra sig om för berättelse, speciellt då den blivande boken är dedikerad till henne. Det är en mycket obehaglig berättelse som får Susan att tänka tillbaka på sitt äktenskap med Edward.

Redan i förtexterna anar jag att det kan bli en något annorlunda film. ”Hoppla! vad har vi här” var min första tanke och jag har nog inte blivit så konfunderad över en öppningsscen sedan jag såg Blind alley med en discodansande Ana de Armas. Här är det inte direkt diskodans det rör sig om men dans är det alla fall. Öppningsscenen till trots, Nocturnal animals är en ganska enkel berättelse även om den utspelar sig på tre olika plan i både tid och rum; det förflutna, nutid och berättelsen i boken. Det kan vara att jag helt missat något underliggande budskap men jag uppfattade filmen som en berättelse utan några större underliggande meningar. Jag hade fått för mig att det skulle vara en ”besvärlig” film som skulle ge upphov till många olika tolkningar men de lös för mig helt med sin frånvaro.

Det betyder inte att det är en dålig film. Jag fann de tre parallella berättelserna intressanta på olika vis. det förflutna är en tragisk kärlekshistoria, nutiden om en människa som lever ett sterilt liv, snyggt visualiserat av kala och känslokalla omgivningar och en hårt sminkad Amy Adams samt Edwards bok som är en ryslig thriller om om hämnd och misslyckande. Det verkar inte vara så mycket mer men läsare som sett filmen får gärna upplysa mig om jag missat något för jag har en irriterande känsla över att jag gjort det, eller så är det jag som övertolkar filmen. Hur som helst så är det en bra och för mig engagerade film där trion Amy Adams, Jake Gyllenhaal och Michael Shannon är otroligt bra i sina roller.

Regi: Tom Ford

Betyg: 7/10

Cold pursuit (2019 Storbr)

Snöröjaren Nels Coxman är en hedersknyffel som har ett bra liv i den lilla skidorten som ligger i Colorado. Hela hans liv rasar samman när hans son hittas död av en överdos heroin. När Nels får reda på att sonen inte dött för egen hand utan blivit mördad  viger han nu sitt liv åt att hämnas på sonens mördare. Han nöjer sig inte med de som gav sonen den dödliga överdosen, hans slutmål är Denvers ledande gangsterboss Viking som ytterst är ansvarig för sonens död.

Nils Dickman heter här Nels Coxman och bor i USA istället för i Norge annars är det mesta sig likt när det gäller denna nyinspelning av den norska filmen Kraftidioten vilket kanske inte är så konstigt då det är samma regissör till båda filmerna. Vid en jämförelse vinner den norska filmens maffiaboss som är mer underhållande än sin amerikanska motsvarighet å andra sidan består Vikings konkurrenter av av ett gäng amerikanska urinnevånare som ger filmen en extra krydda. Neeson eller Skarsgård i huvudrollen? Det går på jämt ut, båda är stora sammanbitna män som fyller sina snöpjäxor väl. Det jag däremot inte gillade i nyinspelningen är att Nels fru försvinner ut ur handlingen, något som gör att filmen tappar lite. Summa summarum spelar det inte så stor roll vilken av versionerna man ser – de är ungefär lika bra.

Det som gör att Cold pusuit sticker ut lite från andra filmer i genren är att alla inblandade med undantag från Nels och hans fru är mer eller mindre knepiga. Ofta är det små detaljer som att Viking är helt besatt av hälsomat eller att stadens polischef är helt omedveten om att hans lilla håla utgör navet i Klippiga bergens knarkhandel. Detta gör att filmen får en lätt surrealistisk touch. Filmen har även en torr humor som jag uppskattar.

Hade jag inte sett Kraftidioten tidigare hade nog betyget blivit högre då jag i och med detta inte fick bli positivt överraskad av filmen. Den blev istället en positiv bekräftelse.

För första gången (för mig i Karlstad) så stördes biovisningen av grupp 20 + som hade svårt att hålla käften men övriga biopubliken visade vart skåpet ska stå och vrålade med unison stämma att de skulle tyst. De valde då att lämna föreställningen för att leka ute i vestibulen.

Regi: Hans Petter Moland

Betyg: 7/10

 

Velvet buzzsaw (2019 USA)

Efter att ha sett skräckkomedin Velvet buzzsaw är det bara att inse att Jake Gyllhaal är den okrönte mästaren i att krama armbågar. I denna film spelar Gyllenhaal konstkritikern Morf Vandewalt. Dagarna består i vad kulturfolk vanligtvis verkar sysslar med, kindpussar, floskler, sprida tomma komplimanger samtidigt som man pratar skit om de som inte närvarande. En ärelysten assistent, Josephina,  kommer över ett stort antal målningar från en avliden konstnär. Tillsammans med sin chef Rhodora Haze prånglar de ut målningarna till en beundrande allmänhet samtidigt som Morf skriver på konstnärens biografi. Ju mer Morf undersöker dennes historia desto obehagligare verkar konstnären vara. När folk som haft med målningarna att göra börjar stryka med på de mest gruvliga vis börjar den armbågskramande konstkritikern undra om det inte vilar en förbannelse över konstverken.

Det här var en mycket roande film som tilltalade mig hel hel del. Det är Dan Gilroy som skrivit och regisserat filmen, han har även gjort den mycket sevärda Night crawler som kom 2014. Om man ska jämföra de två är Velvet buzzsaw en lättsammare film men den svarta humorn och ironin från Night crawler återfinns även här. Skådisarna är bra och Gyllenhaal är mycket bra i rollen som konstkritikern Morf som är en mycket ambivalent människa. Samtidigt som han slaktar konstnärer med sin kritik och uttalar sig om konst utan att darra på manschetten är han likväl ängslig och osäker på sig själv som människa  något som Gyllenhaal gestaltar bra med en underhållande kroppsspråk. Rene Russo och Toni Colette är även de roande som samvetslösa gallerister, ja hela ensemblen är en underhållande skara som infriar alla fördomar om kulturfolk man (jag) har. Skräckmomenten är kanske inte speciellt rysliga då filmen är avsevärt roligare än spännande men det är en underhållande touch i filmen med levande konstverk.

Klart sevärd blir mitt korta omdöme

Regi: Dan Gilroy

Betyg: 7/10

Their finest (2016 Storbr)

Their finest utspelar sig på den engelska hemmafronten under andra världskriget. Storbritannien har precis förlorat slaget om Frankrike och tvingats fly över kanalen vid Dunkirk. För att höja befolkningens moral försöker krigsministeriets propagandaavdelning frisera verkligheten en aning och nu satsar man den  budget man har på en spelfilm om den hjältemodiga räddningsinsatsen de engelska medborgarna gjorde för att rädda så många soldater som möjligt vid Dunkirk. Uppdraget är inte det lättaste då budgeten är i det närmaste obefintlig, filmens stjärna minst sagt besvärlig och historien som ska filmas behöver ändras en hel del för att kunna bli till en hjälteinsats.

Jag är väldigt svag för filmer som utspelas på den s.k hemmafronten under andra världskriget. Jag VET att livet var minst sagt eländigt, inget kaffe, ransonering samt grävling och ekorre på menyn,  trots detta finns det något nostalgiskt skimmer över denna tid som gör att jag mot bättre vetande  låter mig invaggas i någon sorts bisarr krigsmysighet. Filmer som Enigma, Hope & Glory eller tv-serier som Någonstans i Sverige är rena mumman för mig.

Tack vare ovanstående är Their finest är så gott som i mål redan innan jag börjar titta, lägg sedan till att filmen är lite smårolig och präglas av en brittisk feel-good stämning. Filmen blir inte sämre av att Gemma Arterton, Bill Nighy och en hel del andra härliga skådisar är med i rullen. Det är en mysig stund framför tv:n trots bomber och ransonering. Tråkigt nog håller inte filmen hela vägen in i mål utan har ett slut som kändes minst sagt avigt men fram tills dess är det en förbaskat trevlig film.

Regi: Lone Scherfig

Betyg: 7/10