Aterrados (2017 Argentina)

Det var ett tag sedan jag hade nöjet att känna hur en rejäl rysning gick genom kroppen under en skräckfilmstitt men under titten av den Argentinska skräckisen Aterrados (ung.livrädd) hände det igen. Tack vare detta får jag troligen dras en tid med att fundera vad som döljer sig under min säng och i min garderob när min fantasi spelar mig ett spratt.

Historien utspelar sig i ett till synes lugnt kvarter i Buenos Aires men bakom dörrarna i husen är det mindre mysigt. Viskningar i avloppsrören, nattliga besök som b.la innefattar en total ommöblering av huset och andra otrevligheter. När en man som anklagas ha mördat sin fru i ett av husen ger en otrolig historia hur dödsfallet gått till beslutar sig en grupp parapsykologer att undersöka husen i kvarteret.

Till en början så skrämde faktiskt den här filmen skiten ur mig. Jag går inte in på detaljer då jag inte vill spoila något men regissören är duktig på att bygga upp en stämning och vet precis när det är rätt ögonblick att låta något hända för att få ut den perfekta skrämseleffekten. Spökerierna är inte heller för överdrivna och man slipper den där CGI-festen som allt för ofta dyker upp i många av dagens skräckisar.  Aterrados är till en början uppe och nosar på högsta betyg men….

När sällskapet beslutar sig för att undersöka det hemsökta området tappar filmen greppet om mig. Visst är det ruggiga spöken och händelser och regissören vet hur en slipsten ska dras men upplevelsen blir splittrad när han hoppar mellan de olika parapsykologerna som korkat nog väljer att splittra på sig. Stämningen byggs upp men då det hoppas runt känns det bara rörigt och känslan av att händelser staplas på varandra kommer som ett brev på posten. Filmens första halvtimme hör dock till bland det ruggigare jag sett därav blir betyget ganska så högt trots mina invändningar och jag vågar mig på att rekommendera filmen för detta var en härligt oangenäm upplevelse.

Regi: Demián Rugna

Betyg: 7/10

Sofias film för dagen hittar ni här och Fiffis här

Annonser

Ghost stories (2017 Storbr)

Professor Goodman är en fullfjädrad skeptiker som hela sitt liv arbetat med att avslöja allsköns charlataner. Hans stora förebild i sitt arbete är Charles Cameron som försvann spårlöst för flera år sedan. Så en dag blir han kontaktad av Cameron som vill att Goodman ska studera tre fall närmare då han inte finner någon förklaring till dessa. Goodman kastar sig ivrigt över fallen han får men ju mer han undersöker dessa historier desto konstigare verkar hans omgivning bli, syner och varsel börjar visa sig håller Goodman på att bli utarbetat eller är det något annat i görningen?

Ghost stories är en en skräckantologi men med en för subgenren rejäl ramberättelse. Goodman intervjuar personer och vi får ta del av de hiskliga berättelserna de har att förtälja men samtidigt utvecklas även Goodmans egen historia. En del har irriterat sig på filmens upplösning, iofs är det en tvist man sett förut men mig störde den inte nämnvärt. Problemet med filmen är att jag skulle vilja se mer av fallen som Goodman undersöker då de är riktigt rysliga. De rör en nattvakt som av mycket förklarliga skäl har slutat sitt jobb, en yngling som under en nattlig biltur kört på någonting i skogen och en man som som upplever märkliga fenomen i sitt hus.

Berättelserna som sådana är kanske inte speciellt originella men man lyckas verkligen med miljöerna, ett övergivet sinnessjukhus, en mörk skog och en lyxvilla som är allt annat än hemtrevlig. Vart och ett av segmenten slutar lite abrupt men å andra sidan kanske det var just det som gjorde att jag för en gångs skull blev en aningens skrämd då man inte fick någon tillfredsställande upplösning eller förklaring. Det lämnades till min egen fantasi som spelar mig spratt då jag ska gå mina nattliga toabesök. Tack för den!

Jag anar att Ghost stories kanske inte är en film för alla men jag har i alla fall inte kunnat släppa denna rysliga samling av historier i första taget.

Regi:  Jeremy Dyson, Andy Nyman

Betyg: 7/10

Vad Fiffi och Sofia presenterar för ruggigheter kan ni läsa om här och här.

Halloween (2018 USA)

Jag tror detta är film nummer elva i denna filmserie som skulle vara en mycket förvirrande tillställning om man skulle göra ett försök att bringa lite sans och vett kring alla turer med Michael Myers. Klokt nog har filmmakarna inte brytt sig så värst mycket om alla uppföljarna utan tanken är att denna film ska vara en direkt uppföljare till den första filmen. Berättelsen startar i nutid och Michael Myers har suttit inspärrad i 40 år utan att ha sagt ett ord. Myers är en tålmodig individ och väntar bara på rätt tillfälle vilket han tar då han ska förflyttas till en annan anstalt. Han rymmer under transporten med siktet inställt på sin hemstad där hans syster fortfarande lever. Laurie är en nervvrak och har inte kunnat slappna av under de 40 år Michael har suttit inspärrad men hon är trots detta mer än beredd på hans ankomst.

Bortsett från Halloween II och H20 har uppföljarna inte varit mycket att hurra för. Det är ganska slappa historier där man vecklat in sig i en handling som bara blivit dummare ju efter var film som gått. Tacksamt tar den nya filmen avstamp i originalet och stämningen från de första två rullarna finns där. En anledning till detta kan vara att John Carpenter är inblandad i projektet och står tillsammans med sin son för musiken som är magnifik. Produktionen är bra, det märks att man satsat på filmen och inte bara rafsat ihop ett manus och hoppas att filmen ska dra in så mycket stålar som möjligt innan folk hinner inse vilken skit det är. En del scener är lite småspännande men det man missar är att man har inte med något jaktmoment eller katt och råtta lek, något som gör att en slasher höjer sig över mängden. Det blir lite slappt när offer efter offer går sitt öde till mötes utan någon nämnvärd fight eller jakt.

Trots denna sista invändning gillade jag filmen, mycket beroende på att den har den där goa Halloween stämningen som präglade första filmen och tidigare nämnda uppföljare men som sagt en jakt eller två innan finalen hade inte skadat.

En liten bonus var en av årets märkligaste repliker som jag och Marcus skrockade gott åt efteråt: ”I’m a doctor. Lock your doors”  märklig redan under filmens gång men än knepigare tagen ur i sitt sammanhang.

Regi: David Gordon Green

betyg: 7/10

Kolla in vilka filmer Sofia och Fiffi valt dagen till ära.

The Domestics (2018 USA)

Mark och hans fru Betsy har separerat men han vill gärna att de blir ett par igen. När Betsy, spelad av den alltid intetsägande Kate Bosworth, vill åka till föräldrahemmet, erbjuder Mark att eskortera henne. De behövs då filmen utspelar sig i en Mad Max liknande framtid där USA:s regering bombat inlandet med kemikalier som gjort de överlevande något obalanserade. Dessa överlevare har bildat gäng som plundrar och våldtar allt i sin väg så en tripp till föräldrahemmet är inte helt riskfri.

The Domestics (knepigt eller ja tom korkat namn) är en film som kanske inte passar alla. Storyn är ganska så tunn och det finns en hel del som jag undrar över i filmens handling som t.ex varför har man valt att bomba sitt eget land och hur korkat är det inte att bege sig ut på de livsfarliga vägarna av den ganska så vaga anledningen att föräldrarna inte svarar i telefon? Det sistnämnda är ungefär lika korkat som att skaffa barn när minsta lilla ljud lockar till sig monster.

Om man däremot lyckas släppa dessa plotthål, vilket jag lyckligtvis gjorde, så får man en underhållande actionstänkare gjord med gott humör om ett par som bara vill ta sig från punkt A till B och stöter på kannibaler, manshatande kvinnor, folk i djurmasker och tokiga bönder. Ibland kan det räcka.

Regi: Mike P. Nelson

Betyg: 7/10

Ghostland (2018 Frankrike)

Franska skräckisar är inte att leka med inte ens då de görs med engelsktalande skådisar. Ghostland är gjord av fransmannen Pascal Laugier. Hans mest kända film torde vara Martyrs som jag (hör och häpna) inte är så värst förtjust i. Mixen av tortyr och metafysik passade inte riktigt mig även om storyn var ganska så originell. I Ghostland har Laugier skippat filosofin och går s.a.s rakt på sak men visst förekommer det en och annan kommentar i filmen hur vi skapar vår egen verklighet.

En ensamstående mor har ärvt ett hus ute på vischan och flyttar dit med sina två tonårsdöttrar Beth och Vera. Huset är ett sådant där räligt bygge där åtminstone jag hade vänt i dörren och kontaktat närmaste mäklare för försäljning av objektet. Familjen flyttar in och redan första natten får de ett oväntat besök av mindre trevlig art i form av två galningar. Familjen klarar sig med nöd och näppe. Vera flyttar hemifrån, skaffar barn och blir en framgångsrik skräckförfattare mycket tack vare de hemska händelserna den där natten och plågas naturligtvis av mardrömmar. Hennes syster Vera klarade sig inte lika bra mentalt och vårdas i hemmet där det hela utspelades (hur tänkte man där?). Sent en natt ringer dock Vera till Beth och säger att hon måste komma hem. Beth packar väskan och naturligtvis är det något som är lurt i barndomshemmet.

Första halvan av filmen är lite trevande men inte mindre ryslig för det. Mina tankar fastnade i funderingar kring Veras ”vård” samt att hur man i hela fridens namn väljer att stanna kvar i detta kråkslott där ruggigheter har hänt. Tacksamt nog fick jag svar på detta och filmen sista halva var en för mig svettig tillställning. Mitt enda problem är väl att det börjar bli lite enahanda med alla dessa kvinnor/tjejer som ska torteras och misshandlas i parti och minut. Varför kan inte filmmakarna vara lite originella nästa gång och sätta t.ex ett pensionärspar i handlingens centrum- inget ont om pensionärer (är snart där själv) men lite omväxling skadar aldrig.

Än så länge är Ghostland 2018 års bästa skräckis men det ligger en hel del lovande rullar i pipelinen under årets andra halva så vi får se hur länge den utsagan håller i sig.

 

Regi:Pascal Laugier

Betyg: 7/10

The Belko experiment (2016 USA)

Det är en helt vanlig dag i det stora kontorskomplexet Belko industries. Folk tjafsar, lägger upp planer inför helgen och hänger vid kaffeautomaten. Plötsligt så stängs hela kontorsbyggnaden ned. Ståldörrar slår ned framför ingången och fönstren, kontorsbyggnaden är nu helt isolerad från omvärlden. Högtalarsystemet (som ingen visste fanns) kopplas på och en röst meddelar att personalen måste döda fyra av sina arbetskamrater annars kommer åtta att dö.

Det här var en film som man tackar för när den serveras. Jag vet inte vad jag ska kalla genren för men jag gillar filmer med folk som hamnar i en svår situation och måste på ett eller annat sätt ta sig ur den. CircleThe Human race eller The Divide för att nämna några liknande filmer.

The Belko experiment håller hela vägen in i mål. En del blir hjältar andra skurkar och det är alltid intressant att se (på film vill jag understryka)  hur folk låter djuret inom sig komma fram när man skrapar bort civilisationens fernissa. Filmen visar också att ett vanligt kontor kan innehålla de mest dödliga vapen som garanterar ett slafsig slut på jordelivet. Det är en del halvkända ansikten och överlag sköter sig skådisarna bra. Tempot är högt och filmen saktar inte ned och man lyckas t.om med att få till ett vettigt slut, något som ibland kan vara svårt i genren.  Kort och gott en ganska så blodig thriller som var oväntat bra.

Regi: Greg McLean

Betyg: 7/10

Brimstone (2016 Nederländerna)

Man skulle nästan kunna tro att von Trier ligger bakom filmen Brimstone men den är något så ovanligt som en Nederländsk västern. Vi får följa den stumma Liz liv från barndomen och framåt. Filmen startar med att det kommer en ny präst till staden där Liz bor med sin familj. Att prästen inte har goda avsikter står snart klart. Varför han när ett hat till Liz vet vi inte till en början men att filmen kommer bli en enda lång golgatavandring för Liz står snart klart.

Brimstone är verkligen inte någon fredagsmysfilm. Spädbarnsskallar krossas, folk stryps med sina egna tarmar och annat smått och gott. Det finns få ljuspunkter i detta drama om kvinnors utsatthet för Liz är inte enda kvinnan som råkar illa ut i den här filmen och varje försök till att hävda sig mot männen slås obönhörligen ned med våld och förtyck.

Till en början är berättelsen lite förvirrande då det är lite oklart om vad som egentligen händer och varför. Filmen är uppdelad i fyra segment som hoppar i tiden så lagom till filmens final står allt klart. Det är obehagligt, sorgligt, eländigt och blodigt mao en tvättäkta feelbadfilm som jag gillade mycket. Ensemblen är mycket bra med b.la Guy Pearce i rollen som den djävulske prästen och Dakota Fanning som Liz även Kit Harington gör ett inhopp som revolverman och Vera Vitali dyker upp i en liten roll som prostituerad. Det som griper tag är dock storyn och dess oförsonlighet. Då det inte är en Hollywoodproduktion står det också snart klart att man inte har en susning om hur det ska gå. Inte en mysig filmupplevelse men bra.

Regi: Martin Koolhoven

Betyg: 7/10

It’s Always Fair Weather (1955 USA)

Vid krigsslutet lovar de tre vännerna Ted, Doug och Jackie att de ska ses på samma bar om tio år. Åren går och de skaffar sig alla egna liv men när så tio år gått ses de mot alla odds igen. Tråkigt nog har deras liv förändrats så pass mycket att de inte riktigt drar jämt. Mötet blir ganska misslyckat och de skiljs åt som ovänner. Ödet har dock annat i beredskap och via ganska så invecklade turer som b.la innehåller en tv-show, lite kärlek en radda med sång och dansnummer samt en boxningsmatch återförenas de tre igen.

Denna veckas sista film innehåller som brukligt en film med min musikalfavorit Gene Kelly. It´s always fair weather anses vara den sista stora MGM musikalen som innehöll både sång och dans. Det är även här Kelly genomför ett av sina sista stora dansnummer. Scenen där han steppar loss på ett par rullskridskor är helt makalös. Filmen togs emot med lite blandade känslor, kanske därför att den (för att vara en MGM -musikal) var relativt mörk med temat förlorad vänskap. Filmen slutar också lite vemodigt men för den del inte olyckligt. Nån måtta får det lov att vara!

Jag gillade filmen, bra dansnummer, helt ok sånger, en story som berörde mig samt en del scener som var lite utanför ramen vad man är van vid b.la ett sångnummer med en gubbkör som är ganska så sliten. Kelly är som alltid bra och resten av ensemblen sköter sig snyggt. Jag fick i varje fall vad jag ville ha när jag slog mig ned för att se en MGM-musikal. Jag har i runda tal ca 120 stycken kvar att se från detta bolag så någon större brist på underhållning lär jag inte drabbas av.

Regi: Gene Kelly & Dan Daile

Betyg:7/10

Sofa avslutar musikalveckan med den här filmen.

Så vart det slut för denna gång men vi ses väl om ett år? Eller hur Sofia?

Better Watch out (2016 Australien)

Ashley ska vakta Luke då dennes föräldrar ska ut på middag. Luke  är kanske lite väl gammal för att ha barnvakt men han misstycker inte då han är lite småkär i Ashley. Lugnet bryts snart av att det verkar som att någon vill ta sig in i huset och Ashley som förlorat möjligheten att ta kontakt med omvärlden (nödvändigt att göra detta på ett eller annat vis i dessa tider fulla med teknikaliteter) måste nu försvara hem och Luke mot inkräktaren/na.  Så mycket mer tänker jag inte berätta om filmen då den innehåller en tvist som ger sig tillkänna ganska så tidigt i historien.

Tvisten kan göra att man antingen tycker Better Watch out är rena soppan eller som jag, ett nytt fungerande grepp på en ganska så uttjatad story. Detta var en film där jag verkligen hejar på hjältinnan, inte beroende på att Olivia De Jonge är en fantastisk skådis eller att Ashley är en otroligt välskriven karaktär utan mer beroende på att filmens antagonist är riktigt vidrig.

Skådisarna är helt ok även om jag blev lite orolig då Ed Oxenbould dök upp i rollistan. Jag har inte glömt hans asobbigga rollfigur i The Visit som kom för ett par år sedan. Virginia Madsen och Patrick Warburton spelar Lukes föräldrar men de är tråkigt nog med (i mitt tycke) alldeles för kort. Better Watch out är god och lite (men bara lite) småslafslig underhållning för stunden väl värd en titt.

Regi: Chris Peckover

Betyg: 7/10

Invasion of the body snatchers (1956 USA)

invasion-des-profanateurs-de-sepultures-1956-aff-02-gNågot märkligt händer i den lilla staden Santa Mira. Stadens läkare Miles Bennell får in patienter som hävdar att deras nära och kära har blivit utbytta mot någon annan. Personerna ser ut och agerar som originalet men det verkar sakna känslor. Miles avfärdar det hela till en början och menar att det rör sig om någon form av masshysteri, iofs bekymmersamt men turligt nog verkar patienterna tillfriskna efter en dag eller två. Vi tittare vet dock vad det rör sig om då filmens titel ganska så väl avslöjar berättelsens tvist.

Den här klassikern hade jag inte sett på många år och det var ett riktigt trevligt återbesök, t.om lite smårysligt i sina stunder.  Nu har rullen några år på nacken men den känns trots detta ovanligt modern. Dana Wynter som spelar den kvinnliga huvudrollen har lite mer att göra än att svimma i tid och otid, slutet är öppet och filmen väcker en liten oro i själen.

Skådisar funkar bra även om Kevin McCarthy som spelar Miles av och till har en ovana att dra upp överläppen och se som att han skulle vilja bita någon. Det jag saknar är att filmen gärna kunde varit (håll i hatten) lite längre. Handlingen hoppar raskt framåt och man hade kunde suga lite mer på  paranoiakaramellen men på det hela står sig Invasion of the body snatchers väl i konkurrens med moderna filmer. Klart sevärd.

Det har gjorts tre nyinspelningar av rullen, 1978, 1993 och 2007 där filmen från -78 överträffar originalet. Mer om den filmen i nästa post.

Regi: Don Siegel

Betyg: 7/10

 

Me before you (2016 Storbr)

mebeforeyoumovieUnder titten av denna film pågår det en inre kamp mellan min hjärna och hjärta. Detta är en film som till en början har många minusposter på sitt konto. Dels har vi en historia om en ”vanlig” tjej som som ska ta hand om en förlamad rik kille. Vi har sett variationer av den här storyn förut både med och utan rullstol. Naturligtvis är båda huvudrollsinnehavarna fotomodellsnygga och naturligtvis lyckas hon liva upp den dystra stämningen på herrgården. Kommer det uppstå kärlek mellan de två? Kommer han att öppna upp hennes sinne för nya saker som t.ex klassisk musik och filmer med undertexter? Skiter björnen i skogen? Får jag kväljningar?

Än värre är att Lou (Emilia Clarke) som tar hand om Will (Sam Claflin) är en sådan där vedervärdig ”efter regn kommer sol människa”. Hon trallar sig genom livet och går runt med ett ständigt leende som gör att jag ställer mig frågan om människan är psykiskt frisk. OM jag varit den förlamade Will hade jag gjort allt i min makt för att undkomma denna påfrestande person.

Filmen har som sagt inte mycket på sitt pluskontot. Men så fanns det en del detaljer som ändrade min åsikt. Sam Claflin och Emilia Clarke är två skådisar som har en oemotståndlig karisma. Clarke har alldeles underbara kläder i filmen och jag sitter i spänd förväntan på vad hon ska bära för plagg i nästa scen. Det torde också vara välbekant vid det här laget att jag är en sucker för romantiska filmer. Så till slut vinner hjärtat över hjärnan och jag får motvilligt kapitulera över något så trivialt som kläder, romantik och karisma. Att det sedan blev vääääldigt dammigt på flygplanet (där jag såg filmen) och jag fick låtsasgnugga mina ögon i filmens sista scen gör att det trots mina många invändningar blir mer än godkänt till Me before you.

Regi: Thea Sharrock

Betyg: 7/10

The autopsy of Jane doe (2016 Storbr)

mv5bzjk3mti3otitn2i3nc00n2iwlwjhytqtzti1zjjhotu1yzg2xkeyxkfqcgdeqxvymjg1mtu1nji-_v1_sy1000_cr007461000_al_The Autopsy of Jane Doe visade sig vara en av de bättre skräckisarna från förra året. Ett lik av en okänd kvinna fraktas från en brottsplats till en begravningsbyrå som drivs av en far och hans son. Liket är lite av ett mysterium, vem kvinnan är och hur hon avlidit är till en början oklart. Ju längre obduktionen fortskrider desto mer tätnar mysteriet och när de två begravningsentreprenörerna till slut inser vad de har att göra med kan det redan vara försent.

Redan från start har filmen en tryckande stämning som hela tiden ökar. Jag vet att något otrevligt kommer att hända och känslan av att ”när som helst smäller det” är hela tiden närvarande.  Då filmen handlar om en obduktion så är det i och för sig lite småslafsigt men å andra sidan så har man valt att inte gotta sig i detaljer. Det är en obduktion som visas och det görs ganska så kliniskt, skräcken ligger i vad man upptäcker under obduktionen.

Brian Cox och Emile Hirsch som spelar far och son är mycket samspelta och till en början är deras agerande så trovärdigt man slipper den där vanliga skräckfilmskänslan. Nämligen att man har med idioter att göra. The Autopsy of Jane Doe funkar bäst under filmens första halvan då det är en obehaglig och olycksbådande atmosfär. När tempot vrids upp under berättelsens sista akt är det iofs inte dåligt men filmen tappar en del av den där härligt ruggiga känslan den hade i början och en och annan handling av de inblandade är inte så genomtänkt. Hur som helst är detta som sagt en av de bättre skräckisarna 2016.

Regi: André Øvredal

betyg: 7/10

 

Mad Max (1979 Australien)

madmax28197929I en nära framtid börjar samhället att falla samman. Det verkar inte ha skett i ett slag pga någon katastrof utan likt Romarrikets sammanbrott blir allt lite sämre för vart år som går. Filmens huvudperson Max Rockatansky arbetar som polis något som behövs då kriminella gäng driver runt på vägarna för att plundra och mörda. Via sitt arbete hamnar Max i kollisionskurs med en motorcykelgäng som leds av en tokstolle som går under namnet Toecutter, något som också gör att hans familj kommer i skottlinjen.

Detta är den första filmen av (hitintills) fyra om polisen Max. Film två och fyra i serien är enligt mig filmiska mästerverk, trean låtsas jag om som att den aldrig hänt. Minns än idag då jag i chocktillstånd vacklade ut från biografen och svor en ed där och då att aldrig se om den filmen.

Den första filmen gjordes för en struntsumma av i stort sett glada amatörer och visst märks detta i både klippning, dialog och i en del insatser av ”skådespelarna”. Samtidigt gör detta att filmen filmen har en viss nerv och äkthet som man i bland kan sakna i nya filmer. Filmen ger en nästan (men bara nästan) dokumentär känsla då den är så okonstlad. Skådisarna är förvisso amatörer men på något bakvänt vis känns de trovärdiga just tack vare sin amatörism. Mel Gibson är dock redan här ett proffs och han sätter sin rollfigur Max direkt.

Den desperata känslan och att alla är mer eller mindre tokiga som präglat de senare filmerna märks det kanske inte så mycket av här. Skillnaden mot senare filmer i serien är att här har man fortfarande hoppet kvar att det bara rör sig om en stor dipp i konjunkturen och inte civilisationens undergång. Kampen för överlevnad är inte lika markant i Mad Max.

Ett extra plus ska ges till filmens biljakter som med tanke på dess budget är helt makalösa. Jag körde om filmens början en extra gång då öppningsjakten är otroligt bra. Omdömet om Mad Max blir kanske lite snällt men det är amatörism när den är som allra bäst.

Regi: George Miller

Betyg: 7/10

The Wizard of Lies (2017 USA)

Det här en BOATS om en vidrig man vid namn Bernie Madoff. Under många år lurade han sina investerare i ett pyramidspel som när det avslöjades hamnade i mångmiljardklassen och folk fick gå från hus och hem. Bernie drog sig inte heller för att lura vänner och bekanta. Det filmen Wizard of lies koncentrerar sig på är inte Bernies affärer utan hur hans familj på två vuxna söner och en fru drabbades. Dessa tre har hela tiden hävdat att de inte visste något om pappans affärer vilket allmänheten inte trodde på och familjen drabbades hårt av omgivningens dom. Om de var skyldiga eller inte vet jag inte men filmen kör på teorin att de var helt ovetande.

Storyn känner man till om man läste tidningarna 2008/2009 så det är inte direkt spännande att ”se hur det går”. Det filmen vinner på är skådisarna som är mycket bra. DeNiro spelar Bernie, Michelle Pfeiffer hans fru och sönerna spelas av de inte lika kända skådisarna Alessandro Nivola och Hank Azaria men de är alla mycket duktiga. Det är ett deprimerande familjedrama som man får sig till livs. Svaret på varför Bernie gjorde som han gjorde ges inte direkt och frågan är om man någonsin kommer reda på varför. Själv hävdar han att han utnyttjade folks girighet och att det brist på kontroll gjorde det hela möjligt. Ett tunt försvar i mina ögon.

Det som är bekymmersamt är att folk i allmänhet köper att man kan få bete sig så här. Senaste decennierna har vi haft olika kriser som berott på bankers eller vissa individers snikenhet. Folk protesterar, politiker ska ta till med hårdhandskarna men när det värsta lagt sig sitter mer eller mindre samma personer kvar i orubbat bo och folk slutar bry sig. I skrivande stund sitter det säkerligen en antal ”Bernie Madoffs” runt om i världen i full färd med att plundra människor och stater på pengar därför att marknaden och vi tillåter dem att göra det.

Regi: Barry Levinson

betyg: 7/10