Enemy of the State (1998 USA)

När advokaten Robert är ute och julhandlar stöter han på en gammal vän Daniel. Kompisen verkar  stressad, hälsar lite snabbt och springer sin väg. Det Robert inte vet är att Daniel gömt en film bland klapparna. Filmen innehåller politiskt sprängstoff nämligen ett mord på en senator som motarbetar myndigheternas lagförslag om ökade befogenheter att spana på de egna medborgarna. Mördarna anar att Robert har bandet och han är nu en jagad man.

Det var ett bra tag sedan jag såg Enemy of the state men jag mindes den som en bra thriller något som fortfarande visade sig stämma. Storyn är inte helt otrolig och flyter på bra utan några döda punkter. Vidare har filmen en hel del bra skådisar som det var kul att få stöta på igen. Will Smith spelar huvudrollen som sidekick har han självaste Gene Hackman, en skådis som gick i pension alldeles för tidigt. Jon Voight spelar skurken med bravur och i ett par mindre roller finner vi Lisa Bonet och Regina King.

För att vara en rulle producerad av Bruckheimer är den oväntat icke bombastisk utan  är en thriller som satsar mer på spänning än explosioner. Jag är också förtjust i upplösningen som syr ihop säcken ganska så elegant.

Det problem filmen dras med är väl att själva storyn är oerhört daterad. I dagens verklighet skulle Voight vara hjälten och Robert skulle troligen vara inlåst på Guantanamo bay. Det som i filmen ses som ett problem med att man spionerar på medborgarna verkar ingen idag bry sig nämnvärt om.

Egentligen är detta inget större problem när man ser filmen man blir helt enkelt bara påmind om att tiden går och samhället förändras. Har man bara detta i åtanke håller filmen gott och väl både för omtitt och en första koll.

Regi:Tony Scott

Betyg: 7/10

Hunter hunter ( 2020 Kanada)

En familj som mer eller mindre har flytt civilisationen, bor under knappa förhållanden i en stuga ute i skogen. De är i stort sett  självförsörjande men är beroende av de skinn som familjen säljer i den närmaste handelsboden. När en varg blir alltför närgången och vittjar fällorna försvinner familjens försörjning. Mannen lämnar fru och dotter ensamma i stugan för att spåra vargen. Under sin tur i skogen stöter han på något oväntat som kommer ställa till det rejält för familjen.

Hunter hunter är vad jag kallar för en oförsonlig film. Det är ingen munter historia och redan innan saker och börjar hända har jag lite ont i magen. Mannen har lite väl speciella idéer och verkar vara den som bestämt att de alla ska bo skogen. Frun längtar efter civilisationen och en konflikt mellan de två ligger hela tiden och lurar i bakgrunden. Detta hade räckt för en film men nu utvecklar sig Hunter Hunter till något helt annat och desto obehagligare.

Det är inte en fartfylld film, historien rör sig framåt i sakta mak utan för den skull bli tråkig. Det ligger hela tiden en obehaglig atmosfär över berättelsen och jag vet aldrig riktigt vad som ska ske eller hur allt kommer utvecklas. En hel del kan man naturligtvis ana sig till men historien tar som sagt en och annan oväntad vändning jag i vart fall inte var beredd på.

Lågintensiv spänning med en del slafs och bortsett från Nick Stahl för mig okända men bra skådisar. Väl värd en titt.

Regi: Shawn Linden

Betyg: 7/10

The Rental (2020 USA)

Två bröder och deras flickvänner beslutar sig för att ta en minisemester och hyr ett hus över weekenden. Det börjar inte så bra då hyresvärlden visar sig vara lite smått otrevlig kanske och bär på en och annan rasistisk åsikt. Man märker även ganska snart att stämningen är lite spänd mellan paren speciellt bröderna kommer inte så väl överens. Den ene av de två är framgångsrik och jobbar med den andres flickvän som han för övrigt anser köpt ned sig iom med att vara tillsammans med brorsan. Mao en helg där allt inte kommer att gå i dur.

Redan från start får man en känsla av att detta inte är någon trevlig film. Det är ansträngda relationer mellan paren och jag hade nog valt att tillbringa helgen med någon annan om ni nu frågar mig. Nu innehåller inte filmen bara ansträngda relationer, The Rental kan beskrivas som ett light drama av Lars Norén med en touch av slasher. En udda kombination som funkar över förväntan.

Jag sitter hela tiden och väntar på att det ska explodera då friktionen mellan de två bröderna hela tiden ökar och när det sedan går åt helvete gör det detta med råge och man skulle nog kunna säga att alla inblandade lyckas med att göra precis alla fel man kan göra i situationen som uppstår. Känslan av att jag sitter och kollar på en bilkrasch i slowmotion är högst påtaglig. Däremot är det inte att man sitter och irriterar sig på hur de inblandade agerar – de har helt enkelt otur och gör korkade men fullt mänskliga beslut.

Min enda invändning skulle vara att man skulle ha sugit på karamellen lite mer i finalen då det går undan lite väl snabbt för min smak men filmen är i vart fall klart sevärd.

Regi: Dave Franco

Betyg: 7/10

Summer stock (1950 USA)

Som sig bör avslutas musikalveckan med en Gene Kelly rulle.Denna gång är han i sällskap med självaste Judy (Over the Rainbow) Garland.

Garland spelar Jane som mer eller mindre driver en bondgård på egen hand. Det är en rejäl tjej som sliter hårt för att få gården att gå ihop. När hon en dag återvänder från staden med en ny och belånad traktor finner hon gården full av folk. Hennes yngre syster har utan Janes vetskap bjudit in ett ambulerande teatersällskap till gården för att de ska uppföra en pjäs i ladan. Jane är inte överförtjust men låter kulturarbetarna stanna kvar mot löfte om hjälp på gården. Det hon inte räknat med är att hon så smått börjar bli intresserad av både teater och Joe, teatersällskapets ledare, något hennes finance inte uppskattar.

Jodå Summer stock var inte alls fel som avslutning på denna något ojämna musikalvecka. Handlingen ligger väl inte i nobelprisklass men jämfört med en del manus jag genomlidit tidigare denna vecka når Summer stock nästan Shakespeareianska höjder. Det är klämkäcka rollfigurer, färgglatt så det förslår och en hel del sång och dansnummer som känns rejäla. Mest känd från filmen torde Garlands Get Happy vara – jag tänker alltid på Twin peaks när jag hör den melodin.

Kelly har ett alldeles suveränt solodansnummer i en lada, till sin hjälp har han en knarrande planka och en tidning. Det låter inte speciellt upphetsande men det var makalöst bra. Utöver detta innehåller Summer stock en hel del danser och sånger som duger mer än väl. Filmen enda aber skulle väl vara just Garland. Jag har alltid haft lite småsvårt för henne då hon allt som oftast har något jagat i blicken och verkar ofta vara väldigt nervig. Det blir en stor kontrast mot den avslappnade och softa Kelly.

Sofias val för dagen är en finfin film.

Regi: Charles Walters

Betyg: 7/10

Nåväl då var det slut för denna gång imorgon blir det att dra på sig vardagskläderna igen. Tackar Sofia lite extra för ännu en genomförd musikalvecka.

The Mandalorian (2019 – USA)

Jag är inget större fan av Star wars men har trots allt sett de flesta filmerna, det hör liksom till. Lillebror tjatade dock hål i huvudet på mig att jag borde se The Mandalorian. För att få tyst på hans malande lovade jag att jag skulle se ett avsnitt och inte mer. Sexton avsnitt senare får jag ge honom rätt :The Mandalorian är bra.

De två första säsongerna handlar om prisjägaren som kallas just för The Mandalorian. Under ett av sina uppdrag får han en mini Yoda på halsen. Det är många som vill ha tag på ”ungen” främst det forna Rymdimperiet som vill använda mini Yodas krafter till en comeback. The Mandalorian är nu jagad över hela galaxen och får uppleva en massa äventyr samtidigt som han försöker hitta ett hem till ungen.

Vi tar det som jag gillade mindre med tv-serien. När jag ser Star Wars filmer eller i detta fall serier får jag alltid en känsla av att jag tittar på ett långt avsnitt av The Muppet show deluxe. Det är folk i mer eller mindre bra utomjordiska utklädnader och man talar en massa olika påhittade språk. Jag kan liksom inte ta det riktigt på allvar och allt för ofta blir det bara larvigt. Serien hamnar stundtals (speciellt under andra säsongen) farligt nära tv-serier som V eller Hulken. Avsnitten är uppbyggda att The Mandalorian kommer till en ny plats och måste lösa ett uppdrag och ”belöningen” blir ledtrådar som leder till ett nytt uppdrag osv osv.

Turligt nog är serien såpass bra att jag till stora delar kunde ignorera de flesta Mupparna (även om en rödmålad Clancy Brown var svår att skåda) och säsongerna är alltför korta för att bli enahanda. Precis när jag börjar bli lite uttråkad vänder det och äventyret tar en lite annan vändning och jag tittar vidare.

Serien är både välgjord och stundtals tom lite småspännande. Man har vävt ihop en bra mytologi kring prisjägarskrået och skurkarna är bra så visst är seren sevärd tom med för ett icke-fan som jag. Ska jag vara riktigt ärlig ser jag faktiskt fram en smula till den tredje säsongen.

Och just det, Ludwig Göranson står för musiken och den är su-ve-rän.

Betyg: 7/10

The Hater (2020 Polen)

Håll i hatten! För ett par månader sedan skaffade jag mig Twitter. Två gånger har jag varit ute och kollat flödet vilket räckte mer än väl för mig. Herrejävlar vad mycket skit folk kan kackla om när de får chansen. Jag hade lika gärna kunnat beställt ett tiotal begagnade bajamajor för att uppnå samma effekt av ren och skär dynga.

Huvudpersonen i dagens rulle trivs däremot som fisken i vattnet när det handlar om att sprida dynga. Det något misslyckade studenten Tomasz får ett jobb på ett dubiöst företag som har som affärsidé att mot betalning förstöra folks karriärer. Tomasz första jobb blir att krossa en influenser (japp de har detta otyg även i Polen) något han gör lätt med vänsterhanden. Hans arbetsgivare ser potentialen hos Tomasz  som nu får ta sig an en politiker som ställer upp i borgmästarvalet. Han har även ett personligt intresse i att sänka politikern då en tjej som nobbat honom stöder politikern.

Hade denna film kommit för tio år sedan hade jag nog avfärdat den som överdrivet trams men efter att stollar stormade Kongressen, läst boken Badfluence och Nordkorea fått aningslösa tjejer till att begå mord så har mänsklighetens kollektiva anseende fallit en hel del i mina ögon.. Filmens känns i dagsläget tyvärr ganska så trovärdig.

Trots sin mörka historia är filmen ”underhållande” speciellt när man får följa Tomasz  taktik att fullständigt krossa borgmästarkandidaten. The Hater påminner en del om filmen Nightcrawler då huvudpersonerna Tomasz och Louis Bloom verkar vara av samma skrot och korn. Jag anar att de polska filmmakarna  sneglat en hel del på den filmen.

Det som drar ned storyn lite är att alla filurerier från Tomasz blir till slut lite väl omständliga men på det stora hela är The Hater klart sevärd. Finns på Netflix och låt nu inte att det talas polska avskräcka er. Vidga vyerna.

Regi: Jan Komasa

Betyg: 7/10

The Third day (2020 Storbr)

Den före detta socialarbetaren, numera blomsterhandlaren, Sam besöker platsen för sin sons död på hans årsdag. I närheten av platsen förhindrar han en ung tjej från att ta självmord. Tjejen bor på ön Osea som bara kan nås landvägen när det är ebb och Sam kör henne dit. Byborna på ön är lite märkliga och de förbereder den årliga sommarfesten. Sam behöver verkligen återvända hem till sin familj men slumpen och andra saker gör att han blir kvar på ön som påverkar honom på ett märkligt vis.

The Third day är en tv-serie på sex delar men berättelsen består av två akter, Summer som jag beskrev ovan och Winter som är en historia om en annan person som kommer till ön. Det är inte två fristående berättelser om Osea utan de två historierna har definitivt med varandra att göra.

Summer var helt ok och hade ett par tvistar och jag hade inte en susning vilken väg berättelsen skulle ta.  Av och till blev det faktiskt lite segdraget då Sam springer hit och dit på den lilla ön och får ett och annat mindre sammanbrott. Serien som helhet växer dock rejält efter att man sett Winter som är avsevärt mer fartfylld och spännande.

Storyn är lite gåtfull och allt är inte klargjort när den slutar något som inte störde mig alls. Som tittare får man själv välja om det rör sig om övernaturliga saker eller bara lite lantlig vidskepelse. Skådisarna är överlag bra och kvartetten Jude Law, Emily Watson, Paddy Considine samt Naomie Harris funkar riktigt bra. Senast jag såg Jude Law var det som elegant påve här är han avsevärt mer luggsliten, en rejäl kontrast. Miljöerna gör sitt och jag hade inte haft något emot att semestra på Osea men hade nog betackat mig för festivalen.

Betyg: 7/10

Unpregnant (2020 USA)

Berättelsen startar på en skoltoalett där Veronicas graviditetstest visar positivt. Att behålla barnet är inte att tänka på. Då hon bor i Missouri där man måste ha föräldrarnas tillstånd för en abort om man är under 18 inser hon att den vägen är stängd då ett stort porträtt av påven pryder hemmets vardagsrumsvägg. Närmast delstaten för en fri abort är New Mexico en nätt tur på över 100 mil. I desperation vänder sig Veronica till sin före detta BFF Bailey som oväntat ställer upp att köra henne till Arizona.

Detta var en rejäl taskspark mot pro-life rörelsen, en organisation som f.ö får mig att se rött. En abort är aldrig trevligt men jag har inte ett jävla dugg med att göra vad en kvinna väljer att göra med sin graviditet. Det är hennes val och ingen annans. Det är ett tillräckligt jobbig situation där man inte behöver mötas av massa folk som lägger sig i. Slut på diskussionen.

Det var en för mig befriande film att se då denna fråga ofta är känslig i amerikanska filmer där man brukar lösa oönskade graviditeter med ”olyckor” typ ett fall i trappen. Samtidigt som filmen tar sig an ett allvarligt ämne har berättelsen på både gott och ont vävts in i en roadmovie komedi. En del kan störa sig på de komiska inslagen och anser att filmens budskap fjantas bort men för mig passade det fint.

Huvudpersonerna Veronica och Bailey spelas av de för mig ökända skådisar men rollfigurerna var lätta att gilla. Min enda invändning är väl att man som vanlig gjort den rundare tjejen till den gapigaste och mest utåtagerande. Det börjar bli lite uttjatat vid det här laget att så fort man är överviktig på film blir man högljudd och klumpig.

Då jag är svag för ungdomsfilmer som är lite seriösare samt gillar roadmovies så blir betyget därefter trots att filmen kanske inte är ett mästerverk. Jag hade i alla fall en trevliga 90 minuter tillsamman med Veronica och Bailey till skillnad mot pastor Dave Pivonka som uppmanar folk att be och bojkotta HBO.

Regi: Rachel Lee Goldenberg

Betyg: 7/10

The Head ( 2020 Spanien m.fl)

När man på vårkanten anländer till forskningsstationen Polaris VI på Antarktis verkar det inte gått lugnt till för de forskare som övervintrat. Stationen är i en enda röra och man hittar massa lik både här och där. Tre personer saknas b.la projektets ledare den framstående forskaren Arthur Wilde som kanske har en lösning på den globala uppvärmningen. Även stationens läkare Maggie saknas till en början men hon hittas svårt traumatiserad. Hennes minne över vad som hänt är fragmentariskt och man försöker få henne att minnas vad som hänt. Johan som leder samtalet med Maggie är extra angelägen att hon ska minnas då den tredje saknade är hans fru.

Den här samproducerade serien med folk från hela Europa (och en Japan) var inte alls illa. Det påminner lite om ett Agatha Christie mysterium men då ute på frusna vidder istället för ett engelskt gods. Miljöerna med en ganska så mysig forskningsstation inbäddad i snö, is omgiven av ett arktiskt mörker gjorde mig förtjust då jag har en soft spot för snöfilmer. Bäst var att serien bara var sex avsnitt lång – perfekt för min smak då man nuförtiden har ovanan att dra ut på berättandet. Mysteriet är lagom klurigt och jag vill hela tiden glo vidare för att se vad som händer.

Upplösningen var tillfredsställande och egentligen är nog det enda jag kan klaga på skådisarna. Man har väl inte vaskat fram de främsta inom gebitet eller så kan det möjligtvis vara som så att det är en samproduktion och då kan möjligtvis ett och annat bli lite extra svårt när man ska agera tillsammans på olika språk.

Betyg: 7/10

Vodkafabriken (2010 Sverige)

I staden Zhigulyovsk ca 100 mil sydost om Moskva lever mor och dotter Tatiana och Valentina. Den sistnämnda jobbar på en vodkafabrik är 22 år frånskild, ensamstående med en son samt när drömmar om en skådespelarkarriär i Moskva. Mamman har en radda kraschade förhållanden bakom sig men då en ungdomskärlek hör av sig väcks hoppet om närhet. Problemet är att dottern tänker dra till Moskva och anser att mamman ska ta hand om hennes son. Någon av kvinnorna måste backa.

 

 

Det här är en dokumentär där man får njuta(?) av repliker som:

-”Jag hatar mitt barn”

-”Han klär sig som en uteliggare och är tandlös! ” -”Men han är ändå en man.”

-”Om en man slår en kvinna finns det en anledning till det.”

Det var ett litet axplock av vad som sägs i denna muntration till film.

Lägg sedan till grått väder, grå betong, slitna miljöer och grälsjuka människor så blir ens egen vardag i ett januarigrått coronadrabbat Sverige som ett party på Rivieran vid en jämförelse.

Detta är en dokumentär om människor utan hopp eller framtid. De super, knullar runt och är allmänt olyckliga, en olycka man tar ut på sina medmänniskor. När Valentina är på fest sitter man mest och skäller på varandra. På jobbet hånar Valentinas arbetskamrater henne ganska så grovt för hennes skådespelardrömmar.

Till skillnad mot Bitter life finns här ingen som man får sympati för. I den filmen skulle jag kunna tänka mig att hänga med en del personer den känslan finns inte för människorna i Vodkafabriken. Å andra sidan kan jag förstå deras själsliga karghet då filmen handlar om människor som är desperata att finna någon form av lycka i sina miserabla liv. Att hoppas att dokumentären skulle sluta på en high note är inget annat än en önskedröm.

Jag är lite nyfiken över hur det gick för Tatiana och Valentina fast jag känner på mig att det i detta fall är bäst att vara ovetande.

Regi: Jerzy Sladkowski

Betyg: 7/10

State of play (2009 USA)

State of play är en Brittisk tv-serie som blivit en amerikansk långfilm. Jag har inte sett tv-serien så hur pass nära filmen ligger originalet har jag ingen susning om. Det är i alla fall en klassisk konspirationsthriller med grävande reportrar i hjälterollerna.

När en kvinna, Sonia, till synes tar självmord får kongressledamoten Stephen Collins rejäla problem. Sonia arbetade som Collins assistent, både med och utan kläder. Bortsett från de moraliska aspekterna rörande chef och anställd blir det än snaskigare då Collins även är gift. Företaget Point Corp som hyr ut soldater till amerikanska staten är däremot nöjda. Collins leder en utredning angående företaget som verkar vara allt annat än hederliga och skandalen kan möjligtvis sätta käppar i hjulet för utredningen. Reportern Cal McAffrey och tillika Collins vän börjar luska lite i historien och frågan är om Sonia verkligen tog självmord.

Detta var en trevlig rulle trots att Russell Crowe som spelar Cal McAffrey dras med en frisyr som ger mig Nicholas Cage vibbar. Visst, filmen är full av klyschor och den har en tvist som var ganska så ansträngd men trots detta var det en film på över två timmar som aldrig blev trist. Det var också kul att få se något så ovanligt som arbetade reportrar. De letar faktiskt upp fakta på egen hand och skriver sina reportage själva istället för att citera poddar, instagram eller twitter. Just den biten är det jag gillade mest i filmen när Cal McAffrey och hans kollegor sakta men säkert nystar upp historien.

Skådisarna sköter sig fint även om de kanske inte utför några stordåd framför kameran. De gör helt enkelt det de ska. Filmen har ett bra tempo och storyn engagerar mig speciellt då den berör ett ämne som är aktuellt med privatfinansierade soldater. Klart sevärd om man är sugen på lite konspirationsmys.

Regi: Kevin Macdonald

Betyg: 7/10

Dragged across concrete (2018 USA)

Efter ett lite väl ambitiöst gripande av en knarklangare blir de två poliserna Brett och Anthony avstängda utan lön. De tycker de har skött sitt jobb och känner sig förorättade. Värst är det för Brett som bor i ett sunkigt område tillsammans med sin sjuka fru och dotter. Brett smider en plan att råna några brottslingar för att komma över pengar så familjen har råd att flytta. Han får med sin partner och de får ett tips om vad de tror är ett lätt jobb vilket inte alls är fallet.

Om jag inte sett regissörens tidigare filmer Bone Tomahawk och Brawl in cellblock 19 hade jag kanske haft svårt för denna film då jag varit oförberedd hur han jobbar. Handlingen är ganska simpel och vi har sett historien många gånger förut. Vad som på pappret kan verka vara en 90 minutare drar ut på speltiden till över två och en halvtimme. S. Craig Zahler tar god tid på sig att berätta sin historia och jag kan förstå de som tycker filmen är seg. Då jag som sagt var beredd på regissörens något långsamma berättarstil hade jag inga problem med speltiden eller filmens tempo.

Det är en karaktärsdriven berättelse där både Mel Gibson och Vince Vaughn är bra i huvudrollerna. Gibson är väl den som glänser mest då han som alltid är bra på att spela frustrerad och förbannad vilket han får många tillfällen till i filmen. Handlingen är som sagt inte så mycket att orda om men Zahler har lyckats med att få till en film som känns tung. Det är ingen Dödligt vapen action med glättiga skämt utan ett mörkt drama om folk som gör fel val i livet. Även om huvudpersonerna inte är de mest sympatiska har jag viss förståelse för deras agerande. Filmens skurkar är däremot ena riktiga fulingar och är i brist på bättre ord skrämmande då de är både smarta och helt hänsynslösa.

Dragged across concrete blir trots sin speltid aldrig tråkig eller långsam. Filmen puttrar på i makligt tempo med en och annan explosion av våld och finalen är riktigt bra då jag aldrig tackar nej till en shootout.

Regi: S. Craig Zahler

Betyg: 7/10

Chans (1962 Sverige)

Tidigt 60-tal i Sverige, min föreställning av denna tid landar bland olåsta dörrar, doft av svettig gabardin och allmänt reko folk möjligen kunde man vara lite orolig för eventuella raggare. Alla dessa föreställningar kommer på skam när jag ser Chans regisserad av självaste Gunnar Hellström. Filmen är baserad på författarinnan Birgitta Stenbergs bok med samma namn. Ska man tro på hennes självbiografiska böcker (hon skrev flera) så levde hon vad man kan kalla ett ”vilt liv” ute i Europa och Sverige under 60-talet.

Chans startar med att den 16 åriga Marie får lämna barnhemmet i Stockholm då hon placerats i ett Skånskt fosterhem. Klart att hon vantrivs då hon hamnat ute på landsbygden.När det uppdagas att hennes fosterfars bror får sätta på henne i utbyte mot alkohol blir det skandal och Marie rymmer med siktet inställt på Stockholm och sin pojkvän. Efter diverse äventyr bla sex med tyska lastbilschaufförer och medelålders gubbar i utbyte mot lift hamnar hon i Stockholm. Frågan är bara vad hon ska ta sig till i storstaden.

Det här var en oväntad bra rulle från det glada 60-talet. Filmen är åtminstone i handling oväntat rå och osminkad, det är sex, droger och misshandel och mina tankar om en mysigt 60-tals Stockholm måste revideras. Jag är inte så blåögd att jag trodde att livet då var som i en Åsa-Nisse film men filmen skakade trots allt om mig lite.

Marie spelas av Lillevi Bergman som verkligen är en fynd. Utöver handlingen är det många fina Stockholmsmiljöer från en stad som än inte drabbats av rivningshysterin. En extra krydda är en ung Gösta Ekman som spelar en student vars väg korsas av Marie. Ok att språket är lite mossigt och teatralt men det kan jag överseende med denna gång. Chans visade sig bli en lite oväntat (o)angenäm filmupplevelse.

Lillevi Bergman gjorde mig lite nyfiken och jag kollade upp vad hon mer gjort under sin karriär. Till min förvåning har hon bara gjort en film till och hon dog ung bara 41 år. Trist nog gav inte internet några svar om varför hennes bana blev så kort vare sig som skådis eller livet.

Regi: Gunnar Hellström

betyg: 7/10

Kärlek & Anarki (2020 Sverige)

Sofie och hennes man Johan bor i centrala Stockholm, har två barn och är framgångsrika. Han jobbar inom reklambranschen och hon som konsult. På ytan verkar allt perfekt men klart är att det finns sprickor i den till synes perfekta fasaden. Johan bryr sig väldigt mycket om att allt ska vara perfekt vilket gör att han stör sig på Sofies pappa som dras med någon form av psykisk sjukdom. Sofie å andra sidan verkar inte må så bra något som manifesterar sig i att hon (vad det verkar) tvångsonanerar på ibland inte så genomtänkta ställen t.ex på kontoret på bokförlaget hon jobbar på för ögonblicket. Just det sistnämnda ställer till det för henne då hon upptäcks av den unga datateknikern Max. Detta leder i sin tur till en lek mellan de två som spårar ur.

Kärlek och anarki har varit lite av en snackis och det tycker jag den förtjänar. Det är en engagerande historia som rullas upp. Det är både pinsamt, sorgligt och stundtals riktigt roligt. Då den utspelar sig på ett bokförlag ges det många tillfällen att driva med kulturvärlden och dess snobbism. Serien innehåller många roliga och intressanta bifigurer b.la kulturmannen Friedrich underbart porträtterad av Reine Brynolfsson. Just rollbesättningen och personregin är seriens starkaste kort. Ida Engvoll spelar Sofie med glans, Björn Mosten funkar bra i rollen som Max,  ja detta är en svensk serie där alla skådisar är bra och har begåvats med en dialog som är välskriven och innehåller en hel del sköna one-liners.

Svagast skulle väl vara seriens handling. De första två avsnitten väckte min nyfikenhet då jag undrade en hel del över hur historien skulle utvecklas. Mittenpartiet var lite av en besvikelse då folk gjorde vad man förväntade sig vilket var lite snöpligt. Däremot vänder det mot slutet och sista avsnitten är riktigt bra. Det snackas om en uppföljare men personligen känns en fortsättning överflödig. Däremot skulle jag inte ha något emot en spinoff-serie som utspelar sig på bokförlaget där Sofia jobbar som konsult.

Regi: Lisa Langseth

Betyg: 7/10