Satanic panic (2019 USA)

Pizzabudet Samantha gör sin första dag på jobbet och då filmen utspelar sig i kapitalismens hemland har hon en usel lön och hoppas kunna tjäna in stålar på allmosor dricks. Det går inte så värst bra och när hon levererar de sista pizzorna till ett hem som ligger i rikemanskvarteren och blir än en gång utan dricks tappar Samantha humöret och går in i huset för att tjata till sig en extra slant. Trist nog för Samantha så traskar hon rätt in i en djävulsmässa, turligt nog för satanisterna blir hon den där extra lilla ingrediensen som saknas för kvällens begivenheter då hon är oskuld.

Att blanda skräck och komedi kan vara vanskligt risken att det slår över för mycket åt ena eller andra hållet är stor. I fallet med Satanic panic lyckas man bra men samtidigt är filmen lite av en förlorad chans. Skämtet är filmens handling med satanister som jagar ett pizzabud i förorten. Det är en skruvad story där regissören Chelsea Stardust har högt i tak – samtidigt kan jag känna att med en lite bättre manusförfattare hade man nog kunnat åstadkomma en vassare dialog som tillsammans med den något skruvade storyn hade blivit en rejäl rökare. Om man har i åtanke att det är regissörens första långfilm är den trots allt mer än godkänd. Satanic panic är långt ifrån en trist historia det är full fart från start till mål och jag satt och smålog rullen igenom men samtidigt gnagde det i bakhuvudet att detta hade kunnat bli än bättre.

Bortsett från  Rebecca Romijn som spelar satanisternas ledare var det okända namn i rollistan men de söter sitt jobb med hedern i behåll, speciellt då Hayley Griffith i huvudrollen som Samantha. De som gillar s.k gore får sitt lystmäte tillfredsställt då folk trillar av pinn till höger och vänster ute i förorten på de mest gruvliga vis och effekterna är klart godkända och slafsiga. Jag gillade även användandet av magi i filmen där den var mer ett redskap än Harry Potter effekter. Filmen lyckas även av och till med att bli lite småspännande – men bara lite. Kanske är jag för generös med mitt betyg men satanister i röda kappor är i det närmaste oemotståndliga.

Regi:Chelsea Stardust

Betyg: 7/10

Sofias val har jag inte sett men den ligger på min långa att se lista.

Då var skräckfilmsveckan över för det här året. Tackar Sofia för samarbetet och hoppas ni läsare fått ett tips eller två.

Ticks (1993 USA)

Det är märkligt men så fort man nämner naturen för folk börjar de dregla av upphetsning. Jag kan inte för mitt liv begripa varför man ska göra sig omaket att ta sig till ett ställe utan moderna bekvämligheter och till på köpet samsas med ormar, äckliga insekter och fästingar. I dagens film har denna villfarelse att naturen är något trevligt drabbat ett par socialarbetare då de släpar ut en handfull stackars ungdomar i detta gröna helvete för att de ska ”finna sig själva”. Socialarbetarna kunde inte ha valt en sämre plats då lokala marijuanaodlare har släppt ut steroider i naturen. Kemikalierna har påverkat fästingarna som nu växt sig till tefatsstorlek.

Man får ta Ticks för vad den är – en underhållande rulle vare sig mer eller mindre. Framförallt är effekterna är riktigt bra och av och satt jag och vred på mig när de äckliga fästingarna sög sig fast vid folk i parti och minut. Spännande blev det inte men filmen dras med ett äckelrys och är en ganska så kladdig historia, sett ur den synvinkeln är det en relativt effektiv skräckis.

Bortsett från Seth Green i en mycket tidig roll dök det inte upp några kända namn i rollistan. Däremot är rollfiguren och tillika filmens skurk som går under namnet Sir en sanslös kreation som med sin något bisarra uppenbarelse verkligen gör filmen sevärd. Sir spelas av skådisen Barry Lynch som b.la varit med i The Call of Cthulhu troligen var hans roll mer low key i den filmen för jag kan inte minnas honom överhuvudtaget.

Gillar man filmer som är lite over-the top, äckliga insekter och naturskräck är Ticks ett ganska så gott val och även ett bevis på att 90-talet inte är helt hopplöst när det rör sig om skräck.

Regi: Tony Randel

Betyg: 7/10

Sofia satsar på lite mer mysrys idag.

The Wind (2018 USA)

När grannfrun Emma tar livet av sig lämnas Lizzy ensam i sitt hus på prärien då hennes man eskorterar änklingen till närmaste stad och i samband med detta införskaffar förråd till den kommande vintern. Ensam i huset börjar Lizzy fundera om det ligger något i grannfruns prat om en ond kraft i det karga landskapet. Emma gav iofs ett obalanserat intryck redan när familjen flyttade in men å andra sidan har Lizzy upplevt ett och annat på prärien som hamnar under kategorin oförklarligt. Ju längre Lizzy är ensam desto obehagligare saker och ting sker eller är det hon som börjar bli galen?

När jag såg The Wind vandrade tankarna ganska så snabbt till The VVitch som kom häromåret. Filmerna är lika varandra i både anslag och tempo. Handlingen skrider fram, många tysta scener, en påträngande filmmusik och den ständigt närvarande känslan att det å ena sidan kan röra sig om galenskap å andra sidan kanske inte. Skillnaden är att The Wind kör med tillbakablickar där vi får följa Lizzies och Emmas bekantskap fram till den senares självmord. Det är både filmens styrka och svaghet. Utan dessa tillbakablickar skulle det blivit en ganska så tyst film där man fått följa Lizzies ensamma vedermödor på prärien i väntan på sin man. Samtidigt ger tillbakablickarna en hint vad som egentligen har hänt och vana filmtittare kan ganska så lätt räkna ut hur allt hänger samman.

Trots detta så gillade jag filmen. Jag uppskattade tempot, miljön som med ett helt öppet landskap lyckades frammana en ruggighet som gjorde att jag inte riktigt kunde slappna av under titten. Caitlin Gerard som spelar Lizzy gör ett bra jobb vilket är tursamt då hon i stort sett är med i varenda scen. Är man sugen på lite suggestiv slowcooking skräck kan nog The Wind passa ganska så bra.

Regi: Emma Tammi

Betyg: 7/10

Hos Sofia kan man läsa om en modern klassiker i genren.

Klassfesten (2002 Sverige)

Björn Kjellman spelar här Magnus, en man på 36 år som har en medelålderskris. Han har ett inrutat liv tillsammans med fru, barn, villa och hund. När han blir inbjuden till en återföreningsfest med sin gamla högstadieklass tackar han först nej men tanken på att hans gamla ungdomskärlek Hillevi kanske dyker upp får honom att gå.

Precis som tidigare filmer av Holm/Herngren är Klassfesten en blandning av högt och lågt. Filmens öppningsscen är fantastisk och det finns ett flertal scener i Klassfesten som är otroligt bra b.la en brännbollsmatch som ger mig ångest och alla scener med Cecilia Frode (vilken skådis!). På den andra ändan av skalan har de t.ex lagt in en scen som är en total rip-off från Scolas Vi som älskade varann så mycket som gör att jag famlar efter skämskudden.

Filmen funkar bäst när det rör själva klassfesten där regiparet verkligen lyckas få fram den där unkna nostalgistämningen som allt för ofta flyter upp till ytan vid dylika tillställningar. Klassfesten lanseras som en komedi men den är inte speciellt rolig utan mer tragisk. Det rör sig om en hel del människor som inte är speciellt tillfreds med sina liv men är illa tvungna att hantera vad de har och göra det bästa av det.

Det som inte funkar för mig är Magnus  medelålderskris. Jag får känslan av att han bara gift sig med sin fru för att man ska. Han verkar mer eller mindre ha gått och suktat efter Hillevi större delen av sitt liv. Om han nu är så himla missnöjd med sin situation varför har han inte talat med sin fru?  Även rollfiguren Hillevi är lite slappt skriven. Inget fel på Inday Bas skådespeleri men hon framställs som den där förtrollande bohemen som räddar en människa från ett trist liv, en karaktär som börjar stå mig upp i halsen. Allt för många gånger framställs Svenssonlivet som själsdödande och jag börjar bli lite trött på det. Gillar man vitt vin med räkor på fredagen (jag gör det inte men föraktar å andra sidan inte de som gör det) vad är det för fel med det, smaken är väl olika?.

Klassfesten har både styrkor och svagheter men det positiva överväger det negativa denna gång. Det är lite sorgligt att skådisen Inday Ba dog alltför tidigt (33 år) bara några år efter filminspelningen. Sådant lägger lite sordin på stämningen.

Regi: Måns Herngren, Hannes Holm

Betyg: 7/10

Malevolent (2018 Storbr)

Syskonparet Angela och Jackson försörjer sig som andeutdrivare. De besöker hemsökta hus, brodern sköter det tekniska och syrran tar kontakt med de döda för att få de att sluta spöka. Det hela är naturligtvis en bluff där paret med diverse trick lurar de drabbade och tar sedan tacksamt emot deras pengar. Angela känner dock att något är fel, hon upplever märkliga ljud och syner och börjar undra om hon håller på att bli galen precis som sin mor eller är det något annat i görningen? När en äldre dam ber de komma till ett före detta barnhem där några flickor mördats tar sakerna en avsevärt obehagligare vändning.

Detta är en lite småklurig film, den är mer ryslig än skrämmande och man lyckades även med en oväntad vändning en bit in i filmen som t.om lurade en gammal skräckfilmsräv som mig. Det finns ett logiskt problem i filmen som jag inte kan avslöja pga spoilers men jag väljer att bortse från det. Malevolent är en ryslig och stämningsfylld film som om man gillar skräckisar troligen kommer att gilla och då har jag inte nämnt det bästa med rullen, nämligen att Florence Pugh spelar Angela.

Jag har hitintills bara sett tre rullar med Pugh men hon är så jävla bra att jag sticker ut hakan och utnämner henne till den kvinnliga motsvarigheten till Tom hardy mao en skådis som alltid är bra oavsett filmen den medverkar i. Turligt nog har jag en handfull filmer kvar att se med Pugh (hon har inte gjort så många än). Vad de handlar om bryr jag mig inte om – Pugh står på rollistan det räcker för mig.

Regi:  Olaf de Fleur Johannesson

Betyg: 7/10

The Last boy scout (1991 USA)

Här har vi en film som är en gåta för mig, det är ett riktigt litet mysterium att jag gillar rullen så pass mycket som jag gör för den innehåller en hel del element som som jag vanligtvis avskyr: En jobbig unge, påklistrad tuffhet och repliker där skämskudden verkligen behövs men det är som sagt något som gör att jag med jämna mellanrum återkommer till denna film och det slutar alltid med att jag förvånas över att jag gillar den.

Bruce Willis spelar här den avdankade secret service agenten Joe Hallenbeck som sadlat om till misslyckad privatdetektiv. Han har nästan nått botten av sitt liv. Skitig, dricker för mycket, äktenskapet sjunger på sista versen och hans dotter tål honom inte. Han blir erbjuden ett till synes enkelt uppdrag att vaka över en strippa som säger sig var förföljd men i stort sett sekunden efter att han tackat ja till jobbet börjar folk dö som flugor kring Joe. Fallet visar sig ha kopplingar till korruption inom den amerikanska fotbollen och Joe slår sig samman med den före detta fotbollsspelaren Jimmy Dix för att lösa fallet.

Jag tror att en av anledningarna till att jag gillar filmen är att Willis är bra i huvudrollen som den slitne detektiven Hallenbeck. Han är konsekvent i sin rolltolkning och går nästan i mål med denna. Jag säger nästan för filmens sista scen är en sur uppstötning som fäller filmen på mållinjen.

Filmens skurkar är ett annan orsak till att filmen blir så pass bra. Trion Noble Willingham, Taylor Negron och Chelcie Ross gör rolltolkningar av män jag vill slå på käften innan de de ens har öppnat den.De är obehagliga och irriterande (på ett bra sätt) vilket gör att jag hejar lite extra på Hallenbeck.

Slutligen är detta inte en, efter amerikanska mått barntillåten, film. Det är inte barnförbjuden pga av att folk dör i parti och minut utan därför att rollfigurerna svär som borstbindare och har en hel del både giftiga och roliga kommentarer. Det känns ibland skönt att hör en vuxen man säga fuck när han blir förbannad istället för det lama ”darn” eller något annat den amerikanska moralen anser vara godkänt. Filmen känns lite mer äkta då.

The Last boy scout är rapp, rolig och underhållande och som sagt vore det inte för det kväljande slutet skulle den nog få ett än högre betyg.

Regi:Tony Scott

Betyg: 7/10

A Nightmare on Elm street (1984 USA)

En grupp ungdomar plågas av rejäla mardrömmar. Vad som är än obehagligare är att det verkar som de alla delar samma dröm där de jagas av en man i en röd-grön tröja med bränt ansikte. När sedan ungdomarna trillar av pinn i samband med att de sover inser en av de drabbade, Nancy, att hon på något vis måste lösa mysteriet då hon står näst på tur, men hur bekämpar man en dröm? Tillsamman med sin oerhört sömniga pojkvän Glen (Johnny Depp i sin första roll) försöker hon komma åt mördaren.

A nightmare on Elm street är en klassiker i skräcksammanhang och jag minns att jag tyckte den var både nyskapande och oerhört spännande när jag såg den första gången 1984. Filmens styrka ligger i manuset som är både originellt och tight. Vanligtvis startar en skräckis med att något hemskt händer för att sedan ta lite tid på sig för att bygga upp berättelsen eller om man vill vara elak fylla ut tiden till en långfilm. Här startar filmen på en gång med en drömsekvens och regissören håller kvar greppet hela vägen in i mål. Han lyckas också väl med att göra oss tittare osäkra på om vad som är dröm eller verklighet. Även filmmusiken av Charles Bernstein är mycket bra då den lyckas bygga upp en ryslig stämning.

Vid en omtitt finns det lite saker som stör mig (vad annars?). Heather Langenkamp som spelar Nancy är inte en bra skådis och redan en kvart in i filmen stör jag mig på henne. Med Freddy skapade regissören en ikonisk skräckfigur som spelas av Robert Englund.  Freddy är för uppsluppen för min smak men å andra sidan om han inte vore det så skulle han inte vara Freddy, det blir dock lite för mycket oneliners och putslustigheter och trots sitt ruskiga utseende är inte Freddy speciellt skrämmande. Slutet är också svagt men vad jag förstår var det mot regissörens vilja det stoppades in. Invändningar till trots så är A Nightmare on Elm street en bra skräckis även om den inte är lika skrämmande längre – åtminstone för mig.

Regi: Wes Craven

Betyg: 7/10

 

Ready or not (2019 USA)

Ännu en film om en bröllopsdag som inte är helt lyckad men Ready or not är både muntrare och avsevärt blodigare än On Chesil beach. Grace har gift in sig i den svinrika och något excentriska familjen Le Domas. Hon har en och annan gymnastik aktivitet i tankarna när det rör den första natten tillsammans med sin make Alex. Det blir fysiska aktiviteter men av ett annat slag då alla ingifta i familjen måste spela ett spel samma dag de gifter sig. Slumpen avgör leken/spelet och Grace drar kortet kurragömma. Vanligtvis en ganska så oskyldig lek men i familjen le Domas regi har man en liten slutkläm på leken: Blir du hittad tas du av daga.

Om man är på humör för nittio minuters fart och fläkt rekommenderas Ready or not. Filmens första kvart ägnas åt att presentera de inblandade och sedan är det full fart hela vägen in i mål. Filmen innehåller en hel del grisigheter  tom så äckliga att jag vred på mig i biofåtöljen. Samtidigt är det en film som är uppsluppen i sitt anslag och lite smårolig. Historien tar också ett par vändningar som inte känns ansträngda, de glider in fint i storyn, fast filmen hade blivit än intressantare om man skippat den sista tvisten.

Det är inte de största namnen i Hollywood som deltar men det är bra skådisar som passar fint in i sina roller. Samara Weaving spelar Grace och redan i The Babysitter visade att hon är en bra skådis. Även Adam Brody, Henry Czerny och Andie MacDowell (vart har hon varit de senaste åren?) var kul att se på vita duken.

Ready or not kommer kanske inte att hamna på tio i topp när man summerar 2019 års filmer men den var förbaskat underhållande i alla fall.

Regi: Matt Bettinelli-Olpin, Tyler Gillett

Betyg: 7/10

Scary stories to tell in the dark (2019 USA)

Under Halloween besöker ett gäng ungdomar traktens lokala spökhus. Legenden gör gällande att familjen spärrade in sin dotter i huset då hon var ”annorlunda”. Under upptäcktsfärden stöter ungdomarna på ett hemligt rum och det verkar som att legenden var sann. Dumt nog tar en i sällskapet med sig en bok. Naturligtvis bär boken på en förbannelse, den skriver berättelser som slår in och det är inte några trevliga historier som uppdagas. I var och en av berättelserna finner sig en av de ungdomar som var i spökhuset när boken stals och de möter alla ganska så varierande öden. Den krympande skaran måste nu försöka häva förbannelsen innan de får en alldeles egen historia.

Guillermo del Toro och André Øvredal är producent respektive regissör för denna rulle, en kombination som visade sig vara lyckad. Scary stories to tell in the dark är inte någon nyskapande film men den har en hel del som gör att den höjer sig en aning över andra skräckisar. Filmen är förlagd till 1968 mitt under brinnande Vietnamkrig något som gör att det under filmens gång finns en känsla över att det är en otrygg värld man redan lever i, monster och spöken lägger bara till ett extra lager i en redan osäker värld. Då filmen utspelar sig under 60-talet blir resultatet att man hamnar i en liten nostalgisk tidsbubbla och bjuds på snygga kläder, bilar, 60-tals design och att skolan sätter upp musikalen Bye bye Birdie.

Filmens oknytt är lite fantasifullare än vad man är van vid och effekterna är bra. Det är ingen överdriven CGI utan allt hålls på en någorlunda sansad nivå. Skådisarna var för mig okända, förutom Gil Bellows och Dean Norris i två mindre roller,  men de skötte sig bra. Kort och gott en skräckis som är väl värd en titt så här på sensommaren. Överlag har det varit en hel del bra skräckisar denna sommar – håller tummarna inför hösten.

Regi: André Øvredal

Betyg: 7/10

Dogman (2018 Italien)

Filmen Dogman utspelar sig i en Italiensk kuststad fjärran från turiststråken. Det är nedgånget, grått och det känns som ett ställe där åtminstone inte jag skulle vilja bo. Frånskilda Marcello har dock skapat sig en tillvaro här och verkar tycka att livet är ganska så ok. Han driver en hundsalong, spelar fotboll med sina affärsgrannar och umgås med sin dotter. Livet skulle vara drägligt om det inte vore för Simoncino som skapar oro i området. Då Marcello säljer narkotika lite vid sidan om har Simoncino fått upp ögonen för hundsalongsägaren. Simoncino är en man som fullkomligt skiter i vad andra tycker bara han får som han vill. Marcello kan inte riktigt låta bli att umgås med Simoncino. Kanske därför att  han får känna sig lite tuffare i dennes sällskap och att han är helt oförmögen att säga nej till  Simoncino. Detta samröre kommer ställa till det rejält för Marcello och frågan är egentligen hur mycket skit en människa kan ta innan hon exploderar.

Jag ville verkligen gilla den här filmen. Det är inga fel med vare sig miljöer, skådisar eller handling. Mitt problem är att jag till slut börjar irritera mig på Marcello något jag inte borde då han verkligen är en snäll människa. Han är genomgod (trots knarkhandeln) och gör inte en fluga förnär men precis som Gösta i Moodyssons tv-serie med samma namn är han så snäll att han nästan blir självutplånande. Det finns en hel del vägval han verkligen inte borde ta men han tar dem pga dåligt omdöme och framför allt av sin rädsla för Simoncino.

Då skådisen Marcello Fonte som spelar Marcello är en ynklig uppenbarelse, kort, tunn ja nästan lite krum och utrustad med heliumröst begriper jag att han har inte mycket att sätta emot fysiskt mot den avsevärt biffigare Simoncino och jag förstår även Marcellos agerande på ett psykologiskt plan.  Denna gång går dock inte förståelsen inför rollfigurens dilemma i takt med mina känslor. Det är just denna känsla som gör att Dogman inte når de riktigt höga betygen. Det är däremot en klart sevärd film som jag tycker fler borde se, bra då att den finns att se alldeles gratis hos Cineasterna.

Tackar Jojjenito för filmtipset.

Regi: Matteo Garrone

Betyg: 7/10

Den skyldige (2018 Danmark)

Den skyldige är en nittio minuter lång film där handlingen består av en polis som talar i telefon. Det låter kanske trist men precis som filmen Locke som kom för ett par år sedan med Tom Hardy som talade i telefon i nittio minuter är detta en bra film som är både spännande och medryckande.

Polisen Asger har i väntan på en rättegång blivit omplacerad till larmcentralen. Han våndas och har trist. Under arbetspasset får han ett telefonsamtal från en kvinna som blivit kidnappad och Asger gör nu allt i sin makt för att rädda kvinnan. Då han är bunden vid sin arbetsplats har han bara telefonen som hjälpmedel och gör sitt bästa för att lösa situationen.

Den skyldige är som ett pussel, bit för bit förstår vi allt mer om situationen med den kidnappade kvinnan och även vad Asger är för sorts människa växer fram under kvällen och nattens. Filmen tar en hel del vändningar under resans gång där allt inte riktigt visar sig vara vad det är.

Det låter kanske inte lockande med en film som rör en man i telefon men filmen är klart värd en chans då den var avsevärt mer spännande än dussinet kriminalare man brukar få se. Ge den en chans om ni inte redan har sett den.

Regi:  Gustav Möller

Betyg: 7/10

Stan & Ollie (2018 Storbr)

Stan & Ollie är en s.k BOATS-film. De vi lär känna lite närmare i denna film är komikerparet Stan Laurel och Oliver Hardy kanske mer kända i Sverige under namnet Helan & Halvan. Filmen handlar om är deras sista ryck i karriären. Stan förhandlar med ett engelskt filmbolag om att få göra en ny spelfilm en film som ska bli parets comeback. Då de inte gjort något tillsammans på flera år och är lite ringrostiga bestämmer man sig för att göra en turné i England. Det går väl sisådär med filmen och turnén. Förhållandet mellan de två är inte helt okomplicerat då de har en och annan ouppklarad konflikt som ligger och pyr.

Detta var inte den skrattfest man eventuellt skulle kunna tro. Stan & Ollie är mer en film om tidens gång, förmågan att släppa taget och om vänskapen mellan två män. Just det sistnämnda är fint skildrat i filmen, de bråkar och går av och till varandra på nerverna men i slutändan är det vänskapen som består och de båda är väldigt överseende med den andres brister.

Kanske en bagatell i de stora sammanhangen men med två bra skådisar i huvudrollerna och med en lättsam och lågmäld ton visade sig denna film bli lite av en lyckträff. Klart sevärd.

Regi:  Jon S. Baird

Betyg: 7/10

The Big sick (2017 USA)

När komikern Kumail träffar Emily finner de två att de har hittat rätt i kärleken. Trist nog är inte Kumail helt ärlig då hans familj som är muslimer håller hårt på det här med tradition: Kumail ska gifta sig med en pakistansk flicka i ett arrangerat bröllop. Att överhuvud diskutera saken finns inte på kartan. När detta uppdagas blir Emily förståeligt nog upprörd och det går som det går med förhållandet. Nu skulle historien kunnat vara slut men Emily blir allvarligt sjuk och genom slumpens vägar blir expojkvännen involverad i hennes konvalescens och han måste göra ett val kärleken eller sin familj.

Jag har hört en hel del gott om The Big sick från olika håll så valet var inte så svårt när jag och frun skulle välja film. Det är en bra och mysig film och jag blir lite glad när jag ser rullen. Det enda jag hade lite svårt för var väl Kumail som är en sådan där person som måste dra ett skämt hela tiden. Han blev lite endimensionell och svår att ta på allvar men rollfiguren störde inte nämnvärt och av och får han till det och blir lite smårolig. Roligast är dock Emilys pappa spelad av Ray Romano. En man som kan kläcka ur sig vilka konstigheter som helst, han ger intrycket av att tänka högt och blev i mina ögon dramats intressantaste person.

Bra skådisar, trevlig och lite smårolig film kort och gott en angenäm upplevelse som rekommenderas när man vill ha en mysig och ganska så oförarglig stund trots att filmen ganska så lättvindigt touchar en hel del frågor som är ganska så allvarliga.

Regi: Michael Showalter

Betyg: 7/10

Raggarjävlar (2019 Sverige)

I Sebastian Ringlers dokumentär Raggarjävlar får vi följa några ungdomar från samhället Köping. De är alla med i klubben Mattsvart där tillvaron går ut på att dricka alkohol, spela hög musik och åka runt i riktigt risiga amerikanare. De kallar sig själva för raggare något som de ”riktiga” raggarna ställer sig tveksamma till då de spelar fel musik och framför allt inte tar hand om sina bilar. Ringler har följt dessa individer under tre år. De super, kör bil samt har ont om pengar. Man skulle kunna tänka sig att dessa individer anser att livet är en fest något de påpekar av och till men när de stannar upp från sitt festande kryper en viss ångest fram då de inser att detta liv inte håller i längden.

Det skulle vara lätt att skrocka, skaka på huvudet åt filmens huvudpersoner och avfärda dessa som white trash men regissören ger dem ett djup. Dels verkar de alla vara ganska så sympatiska människor och jag har en viss förståelse över hur de hamnat i sin situation. Flera har haft pappor som dumpat sin familj, det är trasiga och inte minst trassliga familjer de kommer ifrån när man sedan kombinerar detta med ett samhälle där enda framtidsutsikten (enligt filmens huvudrollsinnehavare Sami) är att jobba på Volvo är det kanske inte så konstigt att de hamnat där de är. Klubben får bli familjen och om man vill ha ut något annat av vardagen än fru, villa och hund fyller denna en funktion som nog ser ut som en attraktiv lösning för stunden.

Dokumentären är lite rörig då  Ringler inte presenterar sin historia linjärt. Ena scenen har Sami mustasch i andra inte, årstiderna växlar huller om buller och det blir av och till svårt att hitta rätt i kronologin. Det blir distraherande och hindrar mig från att helt sjunka in i filmen. Bortsett från detta är filmen klart sevärd men jag skulle velat haft en längre speltid då jag vill lära känna dessa individer mer. 65 minuter var alldeles för kort.

Finns på SVT-play.

Regi: Sebastian Ringler

Betyg: 7/10