Fresh (2022 USA)

Fresh är nog en film man kanske inte ska berätta alltför mycket om då det kan förstöra en del av ”upplevelsen”. I korthet handlar filmen om Noa som har ett eländigt kärleksliv, Lyckan verkar dock vända då hon stöter ihop med John i mataffär. De två blir ett par och snart bjuder han Noa på en weekendresa. Det är lätt att vara efterklok men kanske skulle Noa ha lärt känna sitt kärleksintresse lite bättre innan hon tackade ja till en minisemester.

Som vanligt när det rör skräckisar säljs filmen in med citat som ”det sjukaste jag sett”, ”folk svimmade/lämnade visningen” osv osv. Jag blir så himla trött. Antingen är jag en psykopat som helt saknar känslor eller så är jag  helt avtrubbad. Visst är Fresh både vriden och äcklig med inte så äcklig. Risken med allt detta reklamtjat om hur hemsk någon film är gör att förväntningarna ofta kommer på skam – tyvärr.

Trots detta irritationsmoment så var Fresh stundtals spännande, härligt bisarr och tom en smula rolig – låten Obsession med 80-tals bandet Animotion (jag hade tom singeln)  kommer i fortsättningen ge mig en och annan oönskad minnesbild. Filmen starkaste kort var skådisarna. Daisy Edgar-Jones (Kalla fötter, Normal people) spelar Noa och som förväntat var hon mycket bra i huvudrollen. När jag i förtexterna såg att den något träige Sebastian Stan spelade John sjönk förväntningarna något men här glänser han verkligen i sin roll.

På det hela var Fresh en underhållande film men som vanligt var den aningens för lång, det hade inte skadat om man kortat den en kvart, tjugo minuter men å andra sidan var finalen otroligt tillfredsställande så filmen slutar på en high note OCH den har med en finfin men alltför kort dansscen. Det är aldrig fel. Det borde dansas mer på film.

Regi :Mimi Cave

Betyg: 7/10

Snabba Cash (2010 -2013 Sverige)

Författaren och advokaten Jens Lapidus slog igenom med kriminaltrilogin Snabba cash som började publiceras 2006. Ganska snabbt kom det lika många filmer baserade på böckerna. Första filmen följer boken relativt väl men sedan tar manuset sig allt större friheter, Då filmerna egentligen är en sammanhängande berättelse tar jag rubbet i en och samma inlägg.

I första filmen introduceras J.W, en backslick kille som studerar på Handels och hänger kring Stureplan med sina kompisar. Att J.W seglar under falsk flagg står ganska snabbt klart. Han är från Norrland och har till skillnad mot sina klasskompisar ingen överklassbakgrund. Det dyra livet kostar avsevärt mer än vad J.W har råd med och via en svarttaxifirma där han knäcker extra dras han in i kriminaliteten. Vi får även stifta bekantskap med Stockholms gangsterkung, Radovan, och dennes underhuggare Mrado som vill lämna det kriminella livet då han blivit ensamstående pappa. Den sista huvudpersonen i dramat är Jorge, en skicklig smågangster som likt alla ovanstående drömmer om en sista kupp för att sedan kunna dra sig tillbaka. Under de tre filmerna får vi följa deras något slingriga vägar genom den undre världen.

Jag har sett filmerna med ett halvt öga tidigare men klämde nu trilogin under två dagar och filmerna varierar i kvalitet. Vet inte på om det beror på olika regissörer eller manusförfattare. Första filmen är en bra kriminalare. Joel Kinnaman som spelar J.W är riktigt bra så även Dejan Cukic (Radovan) samt Matias Varela (Jorge). Dragomir Mrsic (Mrado) är däremot lite stel och känns ovan framför kameran. Filmen är lite rörig, man hoppar mellan personer och platser så det tar ett tag innan storyn sätter sig.

Film nummer två Snabba Cash: Aldrig fucka upp är min favorit. Det är den mörkaste av de tre filmerna. Fares Fares har en story-ark som nästan är olidlig att se på när han jakten på pengar förnedrar sig och bränner alla broar han har.

Sista filmen, Snabba cash: Livet Deluxe,  är den  svagaste av de tre. Det verkar som man haft problem med manus och man får trixa en hel del för att få alla trådar att gå ihop. Allt för många gånger använder man sig av tricket att backtracka  historien för att kunna berätta ett händelseförlopp lite snabbare. Vidare sker en del saker bara utan någon bakgrundshistoria utan det verkar mest bara vara en väg man använder sig för att berättelsen ska röra sig framåt. Kinnaman är inte med speciellt mycket i filmen och jag anar att han var schysst och ställde upp när han kunde då hans Hollywoodkarriär började ta fart vid den här tiden. Det är också något som märks i filmen då hans story-ark är slarvigt skrivet.

Hur som haver är det en sevärd filmtrilogi men i dagsläget hade den kanske passat bättre som tv-serie.

Regi: SC1:Daniel Espinosa SC2: Babak Najafi Phillip Argeadson, SC3: Jens Jonsson

Betyg: SC1: 7/10, SC2 8/10, SC3: 5/10

Jordbävningen (2018 Norge)

Kristian har inte haft det så lätt efter händelserna i Vågen. Visserligen blev han folkhjälte men samtidigt drabbades han av en depression och känner att han på något vis bär skulden till alla de som omkom i katastrofen. Han lever nu isolerad i en stuga och har separerat från sin fru som bor i Oslo. När han nås av beskedet att en gammal kollega dött i en märklig rasolycka i en biltunnel nära Oslo börjar Kristian undersöka fallet lite närmare. Det han kommer fram till är att  att den norska huvudstaden löper hög risk att drabbas av en rejäl jordbävning.

Norrmännen kan det här med att göra genrefilm. Kriminalfilmer som Huvudjägarna, skräckisar som Fritt vilt, fantasy som Mysteriet ragnarök och nu även katastrofrullar som Vågen och dagen film. Ovanstående filmer kan med lätthet konkurrera med dollarstinna motsvarigheter från USA. Sverige är bra på en sorts film eländesdramer och sedan vart det slut med det roliga. Varför det är såpass stor skillnad de två länderna vet jag inte men jag anar att arvet från Bergman och Harry Schein har ett finger med i spelet.

Jordbävningen eller Skjelvet som den heter i original är bra inom sin genre.  Filmens start är måhända lite småseg men tempot ökar successivt och man har inte sparat på effekterna i filmens final som var rejält spännande. Det var ett bra tag sedan pulsen ökade såpass mycket i tv-soffan. Mer än godkänd film från norrmännen och med lite tur kanske den finns kvar på SVT-play. Vad jag förstår så finns det ytterligare en norsk katastroffilm Tunneln samt att de har ytterligare en pipelinen. Norge levererar.

Regi: John Andreas Andersen

Betyg: 7/10

Vigil (2021 Storbr)

Ett dödsfall sker på den brittiska ubåten Vigil och då det är på nationellt vatten kopplas polisen in. Polisen Amy Silva skeppas till båten där hon mest ses som ett störande moment. Läget blir dock ett annat när Amy konstaterar att dödsfallet inte är en olycka utan ett mord. Ju mer hon undersöker fallet desto snårigare blir det och listan på misstänkta växer. Samtidigt på land undersöker Amys kollega och f.d flickvän Kirsten fallet och ju mer hon rotar i det desto uppenbarare blir det att flottan har något att dölja.

Ubåtsfilmer är oftast bra, den klaustrofobiska känslan att vara instängd i en farkost under vattnet skänker en lite extra nerv till vad som nu kan tänkas utspelas på en u-båt. Vigil lyckas fint med detta och till på köpet får man lite extra info om hur vardagen funkar på en u-båt (åtminstone i brittiska flottan) t.ex får man inte röra vid varandra av den anledning att man vill förhindra eventuella konflikter och missförstånd mellan besättningsmedlemmar. Den strikta militära hierarkin är intressant att observera med order och rutiner som inte får ifrågasättas.

Storyn flyter på bra både på land och under vatten. Hela tiden kommer det nya vändningar och uppslag och ett tag hade jag inte en aning om vad det rörde sig om men det blir aldrig onödigt krångligt och f.d paret Amy/Kirsten är bra utredare som tålmodigt på var sitt håll pusslar ihop mysteriet. Upplösningen och anledningen till alla händelser var lite oväntad men klart godtagbar.

Då det är en brittisk serie håller som vanligt alla skådisar hög klass. Har man kollat in GoT dyker det upp en hel del kända ansikten. Mest känt är nog Rose Leslie som där spelade den något påfrestande Ygritte som bräkte på bred skotska. Här kommer dialekten mer till sin rätta då Vigil utspelar sig b.la i Glasgow och inte i ett hitta-på-land.

Om man har tur ligger serien kvar på SVT-play. Klart värd en titt.

Betyg: 7/10

Woyzeck (1979 Tyskland)

Helt plötsligt en kväll fick jag ett oförklarligt begär av att se någon film regisserad av Werner Herzog, Valet föll då på den tidigare osedda Woyzeck. Filmens titel syftar på soldaten Woyzeck som är stationerad i en liten tysk by i mitten av 1800-talet. Han bor tillsammans med sin flickvän och deras barn. De har knapert med pengar och Woyzeck sliter dygnet runt för att få ihop pengar till sin familj. Det hade möjligtvis kunnat funka om han inte för att tjäna extra gått med på att vara mänsklig försökskanin åt stadens doktor. Denne läkare har märkliga idéer angående diet och Woyzeck har när filmen börjat levt ett tag uteslutande på en diet bestående av ärtor. Karln är både mentalt och fysiskt utsliten. När det så uppdagas att hans fru myser lite extra med byns avsevärt snyggare och mer lättillgänglige ( Woyzeck jobbar som sagt dygnet runt) trumslagare tar det en ände med förskräckelse.

Herzog är som han är, ibland är det bra ibland – not so much –  men regissören är alltid intressant. Hans spelfilmer är lite långsamma, poetiska och drömska. Ofta har han med en apa av någon anledning i sina filmer som ofta handlar om psykiskt obalanserade individer.  Påfallande ofta spelas huvudrollen av den famöse Klaus Kinski och av och till brakar dessa två gigantiska egon samman bakom kameran så inspelningarna är ibland intressantare än slutprodukten.

Woyzeck spelades in direkt efter Nosferatu och Herzog använde sig av många skådisar som var med i den sistnämnda filmen. Kinski gick redan på knäna efter Nosferatu men tackade ja till Woyzeck. Detta medför att skådisen ser mer död än levande ut vilket tydligen var regissörens intention. Möjligen hade även Herzog en baktanke med att en utsliten Kinski skulle vara lite mer lätthanterlig men det är bara en teori från mitt håll. Filmen som sådan är som vanligt med Herzog en mentalt intensiv historia. Kinski är suverän som den allt mer obalanserade Woyzeck. Miljöerna med en idyllisk liten tysk by är mycket bra och handlingen engagerar. På det hela är det en ganska så lättsmält rulle av regissören som åtminstone jag fann vara klart sevärd.

Regi: Werner Herzog

Betyg: 7/10

Titane (2021 Frankrike)

Alexia jobbar som bilmodell. I mina ögon ett knepigt yrke som innebär att man på bilmässor åmar och kromar sig (kunde inte låta bli) runt och på de senaste bilmodellerna. En sen kväll när Alexia är ensam kvar i utställningshallen har hon sex med en bil. Resultatet av denna förening blir en graviditet samt att hon läcker olja både här och där. Nu har vår huvudperson större problem än så då hon även är en seriemördare. Efter att ha varit lite väl oförsiktig i sitt värv tvingas Alexia fly. Hon maskerar sig och misstas för att vara en brandmans försvunna son. Han tar emot henne med öppna armar men snart börjar Alexias graviditet att ge sig till känna och det blir allt svårare för henne att förställa sig som pojke.

Regissören Julia Ducournau förra film Raw var ett intressant kannibaldrama och efter att ha sett den blev jag nyfiken på vad hon skulle hitta på härnäst. Att filmen skulle handla om seriemördare, bilsex och förställd identitet kunde jag inte ana. Snacket bland recensenter är att Titane är årets konstigaste film. Bra men obegriplig säger en del. Jag fann inte filmen vare sig konstig eller obegriplig. Ok bilsexet var väl lite knepigt men med tanke på hur många som dreglar över sina bilar anar jag att detta säkerligen är en fantasi en och annan hyser. I övrigt är Titane en ganska så rak historia som må vara befolkad med en och annan knepig karaktär men jag har sett värre.

Det är en stundtals rälig film och jag fick faktiskt lov att titta bort ett par gånger men för mig var detta ytligt lull lull då jag åtminstone tolkar filmen som en berättelse om kärlek och att få förmågan att både ge och ta av denna. Jag vill inte sträcka mig så långt att kalla Titane för en fin liten film men i sina stunder touchar den i vart fall det epitetet.

Regi: Julia Ducournau

Betyg: 7/10

The Ice Road (2021 USA)

Liam Neeson spelar här den lufsige och snälle lastbilschaufören Mike McCann som inte har det så lätt här i livet. Han tar hand om sin bror som iofs är en mycket duktig mekaniker men inte mår så bra efter en vända i Irak eller var det Afghanistan? Detta gör att han har svårt att behålla ett jobb då brorsan av och till ställer till det för de två. Helst skulle Mike vilja köra sin egen lastbil men det kostar som bekant stålar. När så en olycka sker i en gruva på nordliga breddgrader söker man våghalsiga chaufförer som ska köra upp specialborrar för att rädda de instängda gruvarbetarna. Vägen dit är farlig då den går över istäckta sjöar som börjat tina i vårsolen men Mike tar chansen. Det som kastar in grus i maskineriet är att någon verkar vilja att att räddningsaktionen misslyckas.

Min gamla mor är omåttligt förtjust i Liam Neeson. Inte för att hon tycker han speciellt snygg eller en skådis av rang utan därför han ser så snäll ut. Jag kan inte annat än att hålla med henne. När Neeson dyker upp på rutan känner man att här kommer en riktig snällis.  Även om han av och till slåss och står i och ibland kan verka lite grinig vet jag som tittare att här har jag en person med hjärtat på rätta stället och han är en hederlig karl. Detta gör att filmer med Neeson aldrig riktigt blir helt usla för man gillar karln så himla mycket. Mao det börjar bli lite Statham varning på denna storvuxne irländare.

The Ice Road hör till skådisens bättre filmer på senare år. Det är snö och is och en hel del rafflande scener, skoterjakter, en kamp mot klockan. laviner och sprickande isar, jag menar vad mer kan man begära? När filmen också berikas med en och annan stabil skådis i birollerna är det klappat och klart för trevlig filmstund. Visst kan man räkna ut vem skurken är sekunden denne kliver in i bild och som tittare vet jag i stort sett vet vad som kommer hända men det spelar ingen roll då det är god underhållning för stunden. The Ice road är vad jag skulle vilja kalla en perfekt fredagsfilm.

Regi: Jonathan Hensleigh

Betyg: 7/10

Mot Fort Humboldt (1975 USA)

Mot Fort Humboldt är lite av ett mish-mash av olika genrer. Det är en västern men samtidigt en thriller med inslag av deckare. Militärförläggningen Fort Humbold har drabbats av dysenteri och behöver medicin snabbt. Ett tåg med förnödenheter, soldater och en hel del annat löst folk bla delstatens guvernör, en präst och dottern till förläggningens befälhavare är med på tåget. En ofrivillig passagerare är fången Deakin som lite oväntat tas med av stadens sheriff på färden. Det är ett oroligt område man tuffar in i då ett rövargäng härjar i bygden samt att en indianstam som leds av hövdingen Vita handen inte heller är att lite på, Än värre är att det verkar som att någon vill att uppdraget inte ska lyckas då resan utsatts för sabotage som b.la leder till en hel del ”olyckor” bland passagerarna.

Den här filmen var oväntat bra en riktig tröst i för en sargad själ i höstmörkret, Det är äventyr, slagsmål på tågtak, indianöverfall, banditer i härliga lösskägg, en indianhövding som leder sin stam iklädd något som liknar en mycket ful after-ski dräkt samt hel drös goa gubbar. Vad sägs om: Charles Bronson, Ben Johnson, Ed Lauter , Richard Crenna m.fl? Det bästa till sist: Det är en snöfilm.

Det är en film som håller farten uppe, bra skådisar och ett litet mysterium. Filmen var helt perfekt för en titt och jag fick dregla över en tåginredning av guds nåde. Säga vad man vill om gamla tider men man visste hur man reste med klass.

Regi:Tom Gries

Betyg: 7/10

Demon ( Polen 2015)

Ännu en bröllopsfilm på bloggen. Denna gång är det Piotr som ska gifta sig med Zaneta. Då han bott i London har han inte träffat brudens familj mer än över Skype så det är lite stelt till en början. Hur som helst är det ett stort bröllop och man knusslar inte med mat och vodka. Allteftersom festen fortskrider börjar Piotr må allt sämre. Han känner sig yr, ser syner och blöder näsblod. Svärfadern börjar ångra den påkostade festen och är mer orolig vad gästerna ska säga om brudgummens beteende än dennes hälsa. Piotr svamlar om ett skelett han sett kvällen innan och om en främmande kvinna. Kan han möjligen ha blivit besatt av en dybbuk?

Först hade jag tänkt ta med filmen i förra veckans skräckfilmstema men Demon är ingen skräckfilm. Lite smårysligt är det vid något tillfälle men filmen är mer att likna vid ett drama med en del komiska inslag. För en gångs skull begrep jag vilken underliggande historia regissören ville berätta. Demon är ett anklagande finger mot Polens val att försöka sopa undan den egna befolkningens behandling av judarna under 2:a världskriget. Detta har gått så långt att man i landet har börjat skriva om sin historia och det är numera brottsligt att påstå att en del polacker hjälpte till i förintelsen. Piotr representerar här judarna och svärfadern naturligtvis den polska staten.

Ovanstående tolkning kan kanske låta långsökt men i filmen ges ett flertal ledtrådar om vad det rör sig om så om man bara känner till lite om andra världskriget och nutida nyhetsrapportering från Polen torde det inte råda några tveksamheter. Det var också trevligt med en film som har ett underliggande budskap som inte pressas ned i halsen på en (Candyman 2021) eller är helt obegripligt om inte regissören berättar för den oförstående publiken vad denne menar (A Serbian film). I Demon är det alldeles lagom klurigt för en person som mig och det gör att filmen växer lite.

Om man vill kan man naturligtvis strunta i detta och se Demon som en tragikomisk film om ett väldigt misslyckat bröllop pga en sorgsen ande, Det funkar också.

Regi: Marcin Wrona

Betyg: 7/10

Squid game (2021 Sydkorea)

Över fyrahundra personer på samhällets slagsida får ett oemotståndligt erbjudande. De ska deltaga i sex stycken tävlingar och de som vinner finalen får en enorm summa pengar. Det som deltagarna till en början inte har klart för sig är att tävlingarna är med livet som insats. Ironiskt nog är tävlingarna baserade på barnlekar som t.ex kasta kula och dragkamp. Serien följer spelen och ett tiotal personer i jakten på pengar.

Den Sydkoreanska serien Squid game lär väl inte gått någon förbi vid det här laget. Det jag förundras lite över är att serien blivit sådan succé. Konceptet är inte direkt nytt och senast i våras kom den (i mitt tycke) avsevärt mer spännande och rappare Alice in Borderland som har en närapå en liknande handling. Med det sagt är inte Squid game någon dålig serie även om den dras med den östasiatiska förkärleken till melodrama och som vanligt är ett par avsnitt för lång. Däremot har man lyckats bra med rollfigurerna där de flesta man lär känna är sympatiska men tvingas till hemska handlingar då man spelar med livet som insats.

Serien är även övertygande psykologiskt då jag faktiskt inte satt och tänkte att deltagarna var korkade. De har alla ett skäl att deltaga i spelet och när insatserna ökar har man svårt att dra sig ur då man redan satsat för mycket för att backa. Den biten sköter manusmakarna fint.

Squid game har även en alldeles förtjusande scenografi. Platsen som spelen utspelar sig på var riktigt hemtrevlig målad i grälla färger och kändes trots all blod och död riktigt mysig. En del av tävlingarna är riktigt spännande andra not so much avsnittet med kulkastningen var redigt segt trots en hel del nackskott på de inblandade. Om man nu skulle ta och jämföra med tidigare nämnda Alice in Borderland vinner Squid game på att det är en avslutad historia, även om jag stark misstänker att en uppföljare kommer annonseras inom en snar framtid. 

Vänjer man sig vid melodramat och den i vissa fall mycket yviga skådespelarstilen är Squid game definitivt sevärd men med tanke på all uppmärksamhet kan det vara läge att sänka förväntningarna ett hack eller två.

Regi: Hwang Dong-hyuk

Betyg: 7/10

Brubaker (1980 USA)

Va va voom! det här var en ”blast from the past” Jag tror inte jag sett Brubaker sedan den hade primär på bio 80/81. Det blev en intressant titt då jag mot alla odds faktiskt minns vad jag tyckte om rullen då. Gubben som såg filmen 2021 hade en lite annorlunda syn på huvudpersonen Henry Brubaker.

Fängelset Wakefield får en ny direktör vid namn Henry Brubaker. Han är anställd av guvernören för att genomföra fängelsereformer. Då Brubaker är en kompromisslös idealist ut i fingerspetsarna skulle man kunna tro att han är rätt man för jobbet. Wakefield är ett annorlunda fängelse då det är tänkt att det ska vara mer eller mindre självförsörjande. Det är få anställda istället är det fångarna som sköter driften. Maten som produceras äts av fångarna och för överskottet köps det in saker som behövs för driften – är det tänkt. I verkligheten är fängelset ett enda gytter av korruption där både fångar, politiker och näringsliv gör sitt bästa för att sko sig. Klart att Brubaker stöter på motstånd när han vill förändra till (vad han anser) det bättre.

Trots att Brubaker kom under tidigt 80-tal har den mer gemensamt med det gångna decenniet än det pågående. Syntar, permanent och axelvaddar ligger runt hörnet men har inte riktigt gjort entree än. Filmen har en typisk grådaskig 70-tals färgsättning och det finns en social medvetenhet och problematisering i filmen som allt som oftast lyste med sin frånvaro under det kommande decenniet.

Jag minns att när jag såg filmen på 80-talet hejade jag helt och hållet på Brubaker idag håller jag med honom i sak men anser att han kunde gott ha varit mer pragmatisk. Han backar aldrig i en konflikt och får således hela tiden nya fiender både i och utanför fängelset och i slutändan går det som det går. Jag anar att jag blivit mer luttrad under åren som gått och anser nog att om man inte kan göra revolution bör man arbeta med och i systemet för en förändring. Trist men troligen mest gångbart.

Filmen i sig känns trots det något idealistiska anslaget inte mossig. Trots en speltid på drygt två timmar klarar sig filmen helt utan några sega partier. Frågeställningen om brott och straff och hur man ska behandla fångar är intressant. Det är en pendel som ständigt svänger och en fråga som tyvärr allt för ofta baseras mer på känslor än forskning. Ett ämne jag skulle kunna diskutera i det oändliga men inte i en filmblogg.

Det är en hel del bra skådisar med filmen. Robert Redford spelar Brubaker och det var kul att se honom i en film innan hans tänder tog över huvudrollen. Filmen är fullproppad av gamla favoriter som t.ex Yaphet Kotto, Murray Hamilton, Matt Clark, och även Morgan Freeman i en liten roll. På det hela var Brubaker en trevlig återtitt som finns att se på Disney+

Regi: Stuart Rosenberg

Betyg: 7/10

Woodstock 99: Peace love and rage (2021 USA)

Woodstock känner nog de flesta till, en fest full av Peace, love & understanding och en massa hemska hippies. Festivalen har blivit en del av den amerikanska myten och 1994 kände man att detta skulle firas 25 år efter händelsen. Festivalen 1994 blev en succé och här fanns det stålar att tjäna så man planerade ett 30 års jubileum men denna gång gick det inte lika bra. Våldtäkter, förstörelse och en avslutning som hette duga då besökarna slog sönder och eldade upp festivalområdet

Dokumentären Woodstock 99 försöker utröna vad som gick fel. Efter att ha sett dokumentären drar jag slutsatsen att det helt enkelt utvecklade sig till en perfekt storm där många faktorer tillsammans gjorde att det gick som det gick. Naturligtvis skyller alla inblandade på varandra. Arrangörerna menar att MTV var för kritiska i sin rapportering och därmed gett festivalen en bild av att det var värre än det var. Samma arrangör antyder också att lättklädda kvinnor får skylla sig själva om de utsätts för sexuella övergrepp. Andra menar att artisterna man bokat var för aggressiva och hetsade publiken samt att man genom dessa bokningar fick den publik man förtjänade. Även infrastrukturen får en släng av sleven. Woodstock 99 förlagdes på en gammal militärförläggning, det var hett, brist på vatten, bajamajor och vakter. Detta gjorde att den betalade publiken blev allt mer irriterad allteftersom festivalen fortskred.

Allt ovanstående stämmer förutom det där med lössläppta kvinnor – hur korkad får man vara för att ens saluföra denna åsikt? Min åsikt kan bara baseras på vad som visas i dokumentären och vad jag delvis har läst. Artisterna tar inte direkt sitt ansvar t.ex börjar RHCP spela låten Fire när folk börjar sätta eld på anläggningen, arrangörerna är dåligt förberedda och publiken verkar till stor del bestå av folk som går efter devisen ”boys will be boys and girls will be topless” mao inte speciellt trevliga människor ens i vardagen i nyktert tillstånd.

Man skulle kunna invända och säga att det är inte en bra ide att samla massa folk på en plats. Klart att det blir problem men de flesta festivaler funkar ganska fint och jag anar att Woodstock 99 lyckades med att gräva sin egen grav helt på egen hand genom en radda dåligt genomförda beslut.

Dokumentären är klart sevärd. Det är intressant att få ta del av ett väl dokumenterat  misslyckande från start till mål.  Enda störningsmomentet är väl att en del av de intervjuade kanske dra på lite väl stora filosofiska växlar när de ska analysera fiaskot. Ibland så räcker det med att konstatera att folk kort och gott är fattar fel beslut i jakten på pengar.

Regi: Garret Price

Betyg: 7/10

Snabba cash (2021 Sverige)

Tv-serien Snabba cash som finns på Netflix är inte en fortsättning eller remake på Lapidus böcker. Likheten med böckerna är att det rör folk som suktar efter stålar och vill komma uppåt på samhällsstegen. Egentligen skulle nog serien kunnat heta vad som helst men man har väl köpt namnet av Lapidus för att kunna sälja in serien hos tittarna.

Leya får chansen att kickstarta sin verksamhet då hon med vassa armbågar lyckas pitcha sin ide för den svinrike riskkapitalisten Tomas Storm. Kruxet är att hon snabbt behöver 3 miljoner annars blir det ingen affär. Banklån är inte att tänka på så hon vänder sig till sin kriminelle svåger Ravy för att låna stålarna. Detta sätter igång en händelsekedja som slutar med shootouts och massa annat elände för alla inblandade.

Detta var en engagerande kriminalserie som man sugs in i snabbt med en hel del bra skådisar speciellt Evin Ahmad som spelar Leya och Alexander Abdallah i rollen som hennes pojkvän. Den enda skådisen som känns lite malplacerad skulle väl vara Olle Sarri i rollen som den sliskige finansmannen Storm. Sarri är ingen dålig skådis men han känns fel i rollen och karaktären är lite väl ”over the top”.

Serien är i sina stunder redigt spännande och ett par tre gånger under titten satt jag och ojade mig i tv-soffan. Tacknämligt drar man inte ut på historien i onödan något som är alltför vanligt bland dagens serier. Sex avsnitt flöt på bra och som jag kände det fanns det ingen dötid.

Som brukligt har jag desto större problem med de kriminella rollfigurerna. Jag rör mig inte i dessa kretsar men anar att de är ganska representativa för dagens skurkar. De har fickorna fulla med stålar men trots detta går de runt i Adidas byxor och halvsunkiga hoodies. Högkvarteret består av en källarlokal med ett Playstation och en sliten soffa. I mina ögon är de en hög fjantar som gör sitt bästa för att vara tuffa men jag kan inte ta de på allvar. Rinkebysvenskan gör också sitt och förstärker deras desperation att vara ”tuffa” för hur ska man kunna ta en person på allvar som hasplar ur sig följande på låtsasbrytning ”jag ska knulla din mamma med en AK-4” ? De blir i mina ögon och framförallt öron mer komiska är farliga även om de i verkligheten är just det sistnämnda. Nämligen idioter med vapen.

Trots att jag har svårt att ta skurkarna på allvar är Snabba cash klart sevärd och det är en bra serie inom sin genre. Då det blev en succé måste man i vanlig ordning pressa fram en fortsättning. Synd för jag var klar med rollfigurerna efter det sista avsnittet.

Betyg: 7/10

The Suicide Squad (2021 USA)

Jag har alltid gillat berättelser där några (oftast) män som passerat bäst före datum får en sista chans att glänsa i form av något s.k omöjligt uppdrag. Tråkigt nog skjuter man allt som oftast snett när den rör denna smala subgenre. Om det inte blir trams så visar det sig att personer med bäst före datum besitter oanade förmågor och klarar uppdraget med glans. Stallones Expendables filmer är ett bra exempel på ett misslyckande medan De vilda gässen hör till de bättre filmerna inom denna genre. DC:s Suicide squad som kom för några år sedan hade förutsättningarna men hur den filmen blev vet vi alla. Nu har man gjort ett nytt försök med regissören James Gunn som enligt egen utsago fått fria händer och se där! Det blev inte alls pjåkigt.

The Suicide squad eller Task force X som de egentligen heter består av fångar som tar sig an olika uppdrag i utbyte mot ett reducerat straff. Denna gång består uppdraget i att förstöra en forskningsanläggning på den karibiska ön Corto Maltese (öns namn är f.ö en rejäl blinkning till en legendarisk seriefigur) som döljer ett hot som kan förinta mänskligheten. Amanda Waller som basar över Task force X sätter ihop en grupp fångar som ska förstöra anläggningen och gruppen leds av den något stele Flag. Med på uppdraget har han b.la en vessla i människostorlek och en person med kodnamnet Javelin vars förmåga är att (trumvirvel) kasta spjut. Chanserna att lyckas är mao ganska så risiga.

Regissören Gunn lyckas fint med att balansera mellan komedi och allvar och trots en hel del visuella knepigheter blir filmen aldrig fjantig. En och annan tittare kan nog finna hotet vara lite väl visuellt överdrivet men det är en gammal god serietidningsskurk/varelse Gunn grävt fram och för mig funkar det.

Tempo, effekter och skådisar är bra och två timmar försvann i ett nafs. Det var en pigg film från DC som har ryckt upp sig på senare år mycket tack vare att Snyder inte längre har något inflytande på filmernas ton något jag är evinnerligt tacksam för.

Regi: James Gunn

Betyg: 7/10