Apostle (2018 Storbr)

Regissören Gareth Evans är nog mest känd för sina The raid filmer, han har även gjort det bästa segmentet i den starka skräckantologin V/H/S 2. Dagens rulle Apostle är en knepig film som jag inte riktigt får grepp om.

Den plågade f.d predikanten Thomas tar sig an ett uppdrag som verkar dödsdömt redan från start.  Han ska infiltrera en sekt som isolerat sig på en ö. De har kidnappat hans syster Jennifer och kräver nu en lösensumma för att släppa henne. Nu vet inte Thomas om systern lever och vill inte betala stålar för ett lik så han måste först lokalisera systern innan det blir tal om någon lösensumma. Klart att det skiter sig på stört. Sektledaren Malcolm har alerta spioner och han inser att en infiltratör i sina led.Det är inte längre en fråga om Thomas blir upptäckt utan när.

Detta är en film som blir allt märkligare ju längre speltiden går. Till en början är det en thriller som är riktigt rafflande och filmen håller spänningen vid liv ända tlll finalen.  Det som gör att jag börjar undra över Evans tankevärld är dels att filmen vid några tillfällen exploderar i scener som skulle få en fantast av Saw filmerna att hoppa högt av glädje. Det är rejält slafsigt. Vidare vandrar berättelsen sin egen lilla väg och blir till slut något som troligen kan beskrivas som en korsning mellan skräck och fantasy. Det är ingen mysfilm då miljön är både grå och skitig och en känsla av hopplöshet hänger över hela historien. Vår hjälte skänker inte heller mycket hopp. Han spelas av Dan Stevens och om jobbet var att spela sliten sköter han detta med bravur. Thomas ser så tärd ut att jag bekymrar mig över att han ska trilla ihop när som helst.

Bortsett från de sista tio minuterna som mest påminner om en final skriven av Stephen King i sina sämsta stunder lyckas Evans att hålla ihop sin historia väl trots alla märkliga utflykter. Vad man än tycker om rullen så ska den åtminstone ha credit för att den vågar ta ut svängarna ganska rejält och jag hade åtminstone inte en susning vilken väg berättelsen skulle ta. Filmen rekommenderas men med brasklappen att det kanske inte riktigt är en fredagsmysfilm.

 

Regi: Gareth Evans

Betyg: 7/10

 

 

The Next three days (2010 USA)

Läraren John Brennan lever ett lyckligt familjeliv tillsammans med sin fru och son fram tills den dag huset stormas av polisen och frun arresteras misstänkt för mord. Frun döms till livstid och Johns  liv rasar samman. Han vägrar att acceptera att frun är fängslad och när alla lagliga vägar att få domen hävd är uttömda beslutar sig John för att frita sin fru. Då han är en amatör i den kriminella världen blir det extra svårt att knåpa ihop en flyktplan. Naturligtvis blir han av yttre omständigheter tvungen att improvisera sin planering vilket gör att polisen börjar intressera sig för John.

Jag vet att det krävs att man måste godta  en hel del osannolikheter för att överhuvudtaget köpa historien men jag valde att svälja konceptet med hull och hår vilket medförde att jag fick en underhållande stund i tv-soffan med en rejäl dos spänning i filmens final.

The Next three days rullar på och blir aldrig tråkig det är hela tiden något nytt hinder som John måste ta sig förbi och det kastas in lagom mycket grus i maskineriet för att hålla spänningen vid liv. Crowe och Banks i rollerna som paret Brennan övertygar vilket gör att jag hejar på dem lite extra sedan ligger även den där frågan och gnager filmen igenom: Är frun skyldig eller inte?  Det var också roligt att se en himla massa kända namn i birollerna, Liam Neeson, Olivia Wilde OCH skådespelargiganten Brian Dennehy (det var länge sedan)  bara för att nämna några. Det är kanske en bagatell till film men för mig funkade den perfekt.

Regi: Paul Haggis

Betyg: 7/10

Klaus (2019 Spanien)

Jespers pappa äger hela postverket och han är inte nöjd med sin son som bara latar sig dagarna i ända. För att få fason på pojken skickar han honom till staden Smeerensburg som ligger långt bort och långt norrut på en ogästvänlig ö, Om inte sonen lyckas få invånarna att skicka 6000 brev på ett år kommer Jesper bli arvlös. Det är ett omöjligt uppdrag då invånarna i staden hatar varandra och lägger all sin fritid på att jävlas med varandra. Jesper inser att han kommer bli arvlös men så träffar han skogshuggaren Klaus och saker och ting tar en helt ny vändning.

Klaus är kort och gott berättelsen om hur jultomten kom till och det är en sevärd film från Spanien, ett land man (jag) inte tänker på i första hand när det rör julfilmer. Biter man ihop och klarar de första mycket högljudda tjugo minuterna (varför ska alla skrika så fort det vankas tecknad film?) utvecklas Klaus till en fin liten historia som inte känns lika smetig som de vanliga julfilmerna. Jag blev positivt överraskad av filmen och tro på fan om det inte blev lite dammigt i rummet mot slutet.

Regi: Sergio Pablos, Carlos Martínez López

Betyg: 7/10

The Irishman (2019 USA)

Scorseses senaste film The Irishman känns lite som ett bokslut av regissören Scorsese och några av skådisarna han jobbat med under sin karriär. Visst har både De Niro, Pacino och Scorsese flera filmer på gång men känslan av ett farväl vilar över dagens film.

De Niro spelar Frank Sheeran som går under smeknamnet The Irishman. Frank jobbar för maffian och utför div tjänster åt dessa, främst då för maffiabossen Russell Bufalino. Smuggling mord och misshandel, Frank gör rubbet utan tveka. Bufalino presenterar Frank för fackbossen Jimmy Hoffa och de två blir vänner. När så Hoffa börjar krångla och hota maffian hamnar Frank mellan två stolar och måste välja mellan vänskapen till Hoffa eller lojaliteten till Bufalino.

Det har snackats mycket om att man föryngrat Pacino (Hoffa), Pesci (Bufalino) och DeNiro med hjälp av något hutlöst dyrt dataprogram. Jag var lite rädd att det skulle kännas konstigt och till en början kändes det lite avigt med en ung De Niro och rynkfri Pesci men jag vande mig snabbt och tänkte inte så mycket mer på de digitalt föryngrade skådisarna.

The Irishman är en lång film (3,5 timmar) och det händer inte så värst mycket. Det är gubbar i kostym som pratar, tjafsar och dödar folk med jämna mellanrum. Historien är intressant om än lite pladdrig och jag är svag för filmer som rör maffian vilket är förklaringen till att timmarna flöt på utan större problem. Att filmen är en s.k BOATS får man ta med en nypa salt då verklighetens Frank inte var den tillförlitligaste källan.

Skådisarna De Niro, Pesci och Pacino hör inte till mina favoriter men i den här filmen sköter de sig över förväntan. De Niro är ganska så lågmäld i huvudrollen likaså Joe Pesci vilket kändes lite udda då man är van att han brukar spela ettriga typer. Bäst var Pacino som den koleriske Hoffa, en roll som passar hans maner väl. Turligt nog så har  han här lagt band på sig och går inte till överdrift och visar än en gång att han kan skådespela bara han vill.

The Irishman är inte en av Scorseses bästa gangsterfilmer, den har inte riktigt samma nerv som t.ex Casino eller Maffiabröder utan känns lite småsorgsen och stillsam men det är ett gott hantverk och klart sevärd om man gillar genren.

Regi: Martin Scorsese

Betyg: 7/10

Fractured (2019 USA)

Netflixfilmen Fractured har ungefär samma upplägg som filmen Flightplan med Jodie Foster med den skillnaden att den förra är en avsevärt bättre film och den senare har avsevärt bättre skådisar. På väg hem från ett misslyckat Thanksgivingfirande råkar dottern i familjen ut för en olycka. Föräldrarna tar ungen till närmaste sjukhus där mamman och dottern åker till röntgenavdelningen medan pappan slår sig ned i väntrummet. Tiden går och när pappan frågar varför de dröjer får han beskedet att sjukhuset aldrig har tagit emot hans dotter.

Som sagt, man har sett upplägget förut men detta är en genre jag gillar. Det som gör att Fractured sticker ut lite extra är känslan av att man inte riktigt vet vart man har berättelsen. Historien slingrar sig fram som en orm och jag vet inte vad jag ska tro. Ibland undrar jag om huvudpersonen är galen för att i nästa stund sitta och nicka för mig själv i tv-soffan för att tro att jag räknat ut hur konspirationen hänger ihop.

Fractured är en film som efter den inledande presentationskvarten rullar på i full fart och jag drogs in helt i historien. Ibland håller inte historier av detta slag ända in i mål och slutet blir lite av en nödlösning men Fractured håller måttet hela vägen intill sista bildrutan. Filmens svaga kort är väl skådespelarna, de gör inget dåligt jobb men Sam Worthington bär hela filmen på sina axlar i rollen som pappan, en uppgift som i hans fall blir svårt. Han är inte dålig och gör det han ska men är Worthington inte lite träig och intetsägande som skådis? Klart rekommendabel thriller där jag får tack Sofpodden för tipset.

Regi: Brad Anderson

Betyg: 7/10

Satanic panic (2019 USA)

Pizzabudet Samantha gör sin första dag på jobbet och då filmen utspelar sig i kapitalismens hemland har hon en usel lön och hoppas kunna tjäna in stålar på allmosor dricks. Det går inte så värst bra och när hon levererar de sista pizzorna till ett hem som ligger i rikemanskvarteren och blir än en gång utan dricks tappar Samantha humöret och går in i huset för att tjata till sig en extra slant. Trist nog för Samantha så traskar hon rätt in i en djävulsmässa, turligt nog för satanisterna blir hon den där extra lilla ingrediensen som saknas för kvällens begivenheter då hon är oskuld.

Att blanda skräck och komedi kan vara vanskligt risken att det slår över för mycket åt ena eller andra hållet är stor. I fallet med Satanic panic lyckas man bra men samtidigt är filmen lite av en förlorad chans. Skämtet är filmens handling med satanister som jagar ett pizzabud i förorten. Det är en skruvad story där regissören Chelsea Stardust har högt i tak – samtidigt kan jag känna att med en lite bättre manusförfattare hade man nog kunnat åstadkomma en vassare dialog som tillsammans med den något skruvade storyn hade blivit en rejäl rökare. Om man har i åtanke att det är regissörens första långfilm är den trots allt mer än godkänd. Satanic panic är långt ifrån en trist historia det är full fart från start till mål och jag satt och smålog rullen igenom men samtidigt gnagde det i bakhuvudet att detta hade kunnat bli än bättre.

Bortsett från  Rebecca Romijn som spelar satanisternas ledare var det okända namn i rollistan men de söter sitt jobb med hedern i behåll, speciellt då Hayley Griffith i huvudrollen som Samantha. De som gillar s.k gore får sitt lystmäte tillfredsställt då folk trillar av pinn till höger och vänster ute i förorten på de mest gruvliga vis och effekterna är klart godkända och slafsiga. Jag gillade även användandet av magi i filmen där den var mer ett redskap än Harry Potter effekter. Filmen lyckas även av och till med att bli lite småspännande – men bara lite. Kanske är jag för generös med mitt betyg men satanister i röda kappor är i det närmaste oemotståndliga.

Regi:Chelsea Stardust

Betyg: 7/10

Sofias val har jag inte sett men den ligger på min långa att se lista.

Då var skräckfilmsveckan över för det här året. Tackar Sofia för samarbetet och hoppas ni läsare fått ett tips eller två.

Ticks (1993 USA)

Det är märkligt men så fort man nämner naturen för folk börjar de dregla av upphetsning. Jag kan inte för mitt liv begripa varför man ska göra sig omaket att ta sig till ett ställe utan moderna bekvämligheter och till på köpet samsas med ormar, äckliga insekter och fästingar. I dagens film har denna villfarelse att naturen är något trevligt drabbat ett par socialarbetare då de släpar ut en handfull stackars ungdomar i detta gröna helvete för att de ska ”finna sig själva”. Socialarbetarna kunde inte ha valt en sämre plats då lokala marijuanaodlare har släppt ut steroider i naturen. Kemikalierna har påverkat fästingarna som nu växt sig till tefatsstorlek.

Man får ta Ticks för vad den är – en underhållande rulle vare sig mer eller mindre. Framförallt är effekterna är riktigt bra och av och satt jag och vred på mig när de äckliga fästingarna sög sig fast vid folk i parti och minut. Spännande blev det inte men filmen dras med ett äckelrys och är en ganska så kladdig historia, sett ur den synvinkeln är det en relativt effektiv skräckis.

Bortsett från Seth Green i en mycket tidig roll dök det inte upp några kända namn i rollistan. Däremot är rollfiguren och tillika filmens skurk som går under namnet Sir en sanslös kreation som med sin något bisarra uppenbarelse verkligen gör filmen sevärd. Sir spelas av skådisen Barry Lynch som b.la varit med i The Call of Cthulhu troligen var hans roll mer low key i den filmen för jag kan inte minnas honom överhuvudtaget.

Gillar man filmer som är lite over-the top, äckliga insekter och naturskräck är Ticks ett ganska så gott val och även ett bevis på att 90-talet inte är helt hopplöst när det rör sig om skräck.

Regi: Tony Randel

Betyg: 7/10

Sofia satsar på lite mer mysrys idag.

The Wind (2018 USA)

När grannfrun Emma tar livet av sig lämnas Lizzy ensam i sitt hus på prärien då hennes man eskorterar änklingen till närmaste stad och i samband med detta införskaffar förråd till den kommande vintern. Ensam i huset börjar Lizzy fundera om det ligger något i grannfruns prat om en ond kraft i det karga landskapet. Emma gav iofs ett obalanserat intryck redan när familjen flyttade in men å andra sidan har Lizzy upplevt ett och annat på prärien som hamnar under kategorin oförklarligt. Ju längre Lizzy är ensam desto obehagligare saker och ting sker eller är det hon som börjar bli galen?

När jag såg The Wind vandrade tankarna ganska så snabbt till The VVitch som kom häromåret. Filmerna är lika varandra i både anslag och tempo. Handlingen skrider fram, många tysta scener, en påträngande filmmusik och den ständigt närvarande känslan att det å ena sidan kan röra sig om galenskap å andra sidan kanske inte. Skillnaden är att The Wind kör med tillbakablickar där vi får följa Lizzies och Emmas bekantskap fram till den senares självmord. Det är både filmens styrka och svaghet. Utan dessa tillbakablickar skulle det blivit en ganska så tyst film där man fått följa Lizzies ensamma vedermödor på prärien i väntan på sin man. Samtidigt ger tillbakablickarna en hint vad som egentligen har hänt och vana filmtittare kan ganska så lätt räkna ut hur allt hänger samman.

Trots detta så gillade jag filmen. Jag uppskattade tempot, miljön som med ett helt öppet landskap lyckades frammana en ruggighet som gjorde att jag inte riktigt kunde slappna av under titten. Caitlin Gerard som spelar Lizzy gör ett bra jobb vilket är tursamt då hon i stort sett är med i varenda scen. Är man sugen på lite suggestiv slowcooking skräck kan nog The Wind passa ganska så bra.

Regi: Emma Tammi

Betyg: 7/10

Hos Sofia kan man läsa om en modern klassiker i genren.

Klassfesten (2002 Sverige)

Björn Kjellman spelar här Magnus, en man på 36 år som har en medelålderskris. Han har ett inrutat liv tillsammans med fru, barn, villa och hund. När han blir inbjuden till en återföreningsfest med sin gamla högstadieklass tackar han först nej men tanken på att hans gamla ungdomskärlek Hillevi kanske dyker upp får honom att gå.

Precis som tidigare filmer av Holm/Herngren är Klassfesten en blandning av högt och lågt. Filmens öppningsscen är fantastisk och det finns ett flertal scener i Klassfesten som är otroligt bra b.la en brännbollsmatch som ger mig ångest och alla scener med Cecilia Frode (vilken skådis!). På den andra ändan av skalan har de t.ex lagt in en scen som är en total rip-off från Scolas Vi som älskade varann så mycket som gör att jag famlar efter skämskudden.

Filmen funkar bäst när det rör själva klassfesten där regiparet verkligen lyckas få fram den där unkna nostalgistämningen som allt för ofta flyter upp till ytan vid dylika tillställningar. Klassfesten lanseras som en komedi men den är inte speciellt rolig utan mer tragisk. Det rör sig om en hel del människor som inte är speciellt tillfreds med sina liv men är illa tvungna att hantera vad de har och göra det bästa av det.

Det som inte funkar för mig är Magnus  medelålderskris. Jag får känslan av att han bara gift sig med sin fru för att man ska. Han verkar mer eller mindre ha gått och suktat efter Hillevi större delen av sitt liv. Om han nu är så himla missnöjd med sin situation varför har han inte talat med sin fru?  Även rollfiguren Hillevi är lite slappt skriven. Inget fel på Inday Bas skådespeleri men hon framställs som den där förtrollande bohemen som räddar en människa från ett trist liv, en karaktär som börjar stå mig upp i halsen. Allt för många gånger framställs Svenssonlivet som själsdödande och jag börjar bli lite trött på det. Gillar man vitt vin med räkor på fredagen (jag gör det inte men föraktar å andra sidan inte de som gör det) vad är det för fel med det, smaken är väl olika?.

Klassfesten har både styrkor och svagheter men det positiva överväger det negativa denna gång. Det är lite sorgligt att skådisen Inday Ba dog alltför tidigt (33 år) bara några år efter filminspelningen. Sådant lägger lite sordin på stämningen.

Regi: Måns Herngren, Hannes Holm

Betyg: 7/10

Malevolent (2018 Storbr)

Syskonparet Angela och Jackson försörjer sig som andeutdrivare. De besöker hemsökta hus, brodern sköter det tekniska och syrran tar kontakt med de döda för att få de att sluta spöka. Det hela är naturligtvis en bluff där paret med diverse trick lurar de drabbade och tar sedan tacksamt emot deras pengar. Angela känner dock att något är fel, hon upplever märkliga ljud och syner och börjar undra om hon håller på att bli galen precis som sin mor eller är det något annat i görningen? När en äldre dam ber de komma till ett före detta barnhem där några flickor mördats tar sakerna en avsevärt obehagligare vändning.

Detta är en lite småklurig film, den är mer ryslig än skrämmande och man lyckades även med en oväntad vändning en bit in i filmen som t.om lurade en gammal skräckfilmsräv som mig. Det finns ett logiskt problem i filmen som jag inte kan avslöja pga spoilers men jag väljer att bortse från det. Malevolent är en ryslig och stämningsfylld film som om man gillar skräckisar troligen kommer att gilla och då har jag inte nämnt det bästa med rullen, nämligen att Florence Pugh spelar Angela.

Jag har hitintills bara sett tre rullar med Pugh men hon är så jävla bra att jag sticker ut hakan och utnämner henne till den kvinnliga motsvarigheten till Tom hardy mao en skådis som alltid är bra oavsett filmen den medverkar i. Turligt nog har jag en handfull filmer kvar att se med Pugh (hon har inte gjort så många än). Vad de handlar om bryr jag mig inte om – Pugh står på rollistan det räcker för mig.

Regi:  Olaf de Fleur Johannesson

Betyg: 7/10

The Last boy scout (1991 USA)

Här har vi en film som är en gåta för mig, det är ett riktigt litet mysterium att jag gillar rullen så pass mycket som jag gör för den innehåller en hel del element som som jag vanligtvis avskyr: En jobbig unge, påklistrad tuffhet och repliker där skämskudden verkligen behövs men det är som sagt något som gör att jag med jämna mellanrum återkommer till denna film och det slutar alltid med att jag förvånas över att jag gillar den.

Bruce Willis spelar här den avdankade secret service agenten Joe Hallenbeck som sadlat om till misslyckad privatdetektiv. Han har nästan nått botten av sitt liv. Skitig, dricker för mycket, äktenskapet sjunger på sista versen och hans dotter tål honom inte. Han blir erbjuden ett till synes enkelt uppdrag att vaka över en strippa som säger sig var förföljd men i stort sett sekunden efter att han tackat ja till jobbet börjar folk dö som flugor kring Joe. Fallet visar sig ha kopplingar till korruption inom den amerikanska fotbollen och Joe slår sig samman med den före detta fotbollsspelaren Jimmy Dix för att lösa fallet.

Jag tror att en av anledningarna till att jag gillar filmen är att Willis är bra i huvudrollen som den slitne detektiven Hallenbeck. Han är konsekvent i sin rolltolkning och går nästan i mål med denna. Jag säger nästan för filmens sista scen är en sur uppstötning som fäller filmen på mållinjen.

Filmens skurkar är ett annan orsak till att filmen blir så pass bra. Trion Noble Willingham, Taylor Negron och Chelcie Ross gör rolltolkningar av män jag vill slå på käften innan de de ens har öppnat den.De är obehagliga och irriterande (på ett bra sätt) vilket gör att jag hejar lite extra på Hallenbeck.

Slutligen är detta inte en, efter amerikanska mått barntillåten, film. Det är inte barnförbjuden pga av att folk dör i parti och minut utan därför att rollfigurerna svär som borstbindare och har en hel del både giftiga och roliga kommentarer. Det känns ibland skönt att hör en vuxen man säga fuck när han blir förbannad istället för det lama ”darn” eller något annat den amerikanska moralen anser vara godkänt. Filmen känns lite mer äkta då.

The Last boy scout är rapp, rolig och underhållande och som sagt vore det inte för det kväljande slutet skulle den nog få ett än högre betyg.

Regi:Tony Scott

Betyg: 7/10

A Nightmare on Elm street (1984 USA)

En grupp ungdomar plågas av rejäla mardrömmar. Vad som är än obehagligare är att det verkar som de alla delar samma dröm där de jagas av en man i en röd-grön tröja med bränt ansikte. När sedan ungdomarna trillar av pinn i samband med att de sover inser en av de drabbade, Nancy, att hon på något vis måste lösa mysteriet då hon står näst på tur, men hur bekämpar man en dröm? Tillsamman med sin oerhört sömniga pojkvän Glen (Johnny Depp i sin första roll) försöker hon komma åt mördaren.

A nightmare on Elm street är en klassiker i skräcksammanhang och jag minns att jag tyckte den var både nyskapande och oerhört spännande när jag såg den första gången 1984. Filmens styrka ligger i manuset som är både originellt och tight. Vanligtvis startar en skräckis med att något hemskt händer för att sedan ta lite tid på sig för att bygga upp berättelsen eller om man vill vara elak fylla ut tiden till en långfilm. Här startar filmen på en gång med en drömsekvens och regissören håller kvar greppet hela vägen in i mål. Han lyckas också väl med att göra oss tittare osäkra på om vad som är dröm eller verklighet. Även filmmusiken av Charles Bernstein är mycket bra då den lyckas bygga upp en ryslig stämning.

Vid en omtitt finns det lite saker som stör mig (vad annars?). Heather Langenkamp som spelar Nancy är inte en bra skådis och redan en kvart in i filmen stör jag mig på henne. Med Freddy skapade regissören en ikonisk skräckfigur som spelas av Robert Englund.  Freddy är för uppsluppen för min smak men å andra sidan om han inte vore det så skulle han inte vara Freddy, det blir dock lite för mycket oneliners och putslustigheter och trots sitt ruskiga utseende är inte Freddy speciellt skrämmande. Slutet är också svagt men vad jag förstår var det mot regissörens vilja det stoppades in. Invändningar till trots så är A Nightmare on Elm street en bra skräckis även om den inte är lika skrämmande längre – åtminstone för mig.

Regi: Wes Craven

Betyg: 7/10

 

Ready or not (2019 USA)

Ännu en film om en bröllopsdag som inte är helt lyckad men Ready or not är både muntrare och avsevärt blodigare än On Chesil beach. Grace har gift in sig i den svinrika och något excentriska familjen Le Domas. Hon har en och annan gymnastik aktivitet i tankarna när det rör den första natten tillsammans med sin make Alex. Det blir fysiska aktiviteter men av ett annat slag då alla ingifta i familjen måste spela ett spel samma dag de gifter sig. Slumpen avgör leken/spelet och Grace drar kortet kurragömma. Vanligtvis en ganska så oskyldig lek men i familjen le Domas regi har man en liten slutkläm på leken: Blir du hittad tas du av daga.

Om man är på humör för nittio minuters fart och fläkt rekommenderas Ready or not. Filmens första kvart ägnas åt att presentera de inblandade och sedan är det full fart hela vägen in i mål. Filmen innehåller en hel del grisigheter  tom så äckliga att jag vred på mig i biofåtöljen. Samtidigt är det en film som är uppsluppen i sitt anslag och lite smårolig. Historien tar också ett par vändningar som inte känns ansträngda, de glider in fint i storyn, fast filmen hade blivit än intressantare om man skippat den sista tvisten.

Det är inte de största namnen i Hollywood som deltar men det är bra skådisar som passar fint in i sina roller. Samara Weaving spelar Grace och redan i The Babysitter visade att hon är en bra skådis. Även Adam Brody, Henry Czerny och Andie MacDowell (vart har hon varit de senaste åren?) var kul att se på vita duken.

Ready or not kommer kanske inte att hamna på tio i topp när man summerar 2019 års filmer men den var förbaskat underhållande i alla fall.

Regi: Matt Bettinelli-Olpin, Tyler Gillett

Betyg: 7/10

Scary stories to tell in the dark (2019 USA)

Under Halloween besöker ett gäng ungdomar traktens lokala spökhus. Legenden gör gällande att familjen spärrade in sin dotter i huset då hon var ”annorlunda”. Under upptäcktsfärden stöter ungdomarna på ett hemligt rum och det verkar som att legenden var sann. Dumt nog tar en i sällskapet med sig en bok. Naturligtvis bär boken på en förbannelse, den skriver berättelser som slår in och det är inte några trevliga historier som uppdagas. I var och en av berättelserna finner sig en av de ungdomar som var i spökhuset när boken stals och de möter alla ganska så varierande öden. Den krympande skaran måste nu försöka häva förbannelsen innan de får en alldeles egen historia.

Guillermo del Toro och André Øvredal är producent respektive regissör för denna rulle, en kombination som visade sig vara lyckad. Scary stories to tell in the dark är inte någon nyskapande film men den har en hel del som gör att den höjer sig en aning över andra skräckisar. Filmen är förlagd till 1968 mitt under brinnande Vietnamkrig något som gör att det under filmens gång finns en känsla över att det är en otrygg värld man redan lever i, monster och spöken lägger bara till ett extra lager i en redan osäker värld. Då filmen utspelar sig under 60-talet blir resultatet att man hamnar i en liten nostalgisk tidsbubbla och bjuds på snygga kläder, bilar, 60-tals design och att skolan sätter upp musikalen Bye bye Birdie.

Filmens oknytt är lite fantasifullare än vad man är van vid och effekterna är bra. Det är ingen överdriven CGI utan allt hålls på en någorlunda sansad nivå. Skådisarna var för mig okända, förutom Gil Bellows och Dean Norris i två mindre roller,  men de skötte sig bra. Kort och gott en skräckis som är väl värd en titt så här på sensommaren. Överlag har det varit en hel del bra skräckisar denna sommar – håller tummarna inför hösten.

Regi: André Øvredal

Betyg: 7/10