Laputa slottet i himlen (1986 Japan)

Den unge gruvarbetaren Pazu får se en märklig syn en kväll när han stänger sin arbetsplats, en flicka som svävar ned från skyn. De två blir vänner och tillsammans kommer de fram att Sheeta som flickan heter har något att göra med den mytiska svävande staden Laputa som sägs innehålla ofantliga skatter. Ett halsband i Sheetas ägo kanske visar vägen till staden och tillsammans ger de två sig ut för att hitta Laputa. De är inte ensamma i jakten på staden dels letar militären som leds av den mystiske Muska efter Laputa på jakt efter ny teknik och vapen. En grupp luftpirater som leds av en gammal kvinna i Pippi Långstrump flätor vill också åt stadens eventuella skatter.

Det här var ett rejält lyft från förra veckans film. Det är en fartfylld historia med en hel del rollfigurer jag bryr mig om. Pazu och Sheeta utgör ett bra par i jakten på Laputa och är ett underhållande och lättsamt sällskap. Filmen som sådan är inte mycket mer än en jakt på en McGuffin (Sheetas halsband) men det är historier jag brukar var ganska så förtjust i.

Både teckningar och framförallt musik har hoppat upp ett snäpp. Miyazaki verkar vara förtjust i flygande saker och både Laputa och piraternas luftskepp är snyggt gjorda och av och glömmer jag bort själva filmen och börjar istället glo på alla detaljer i farkosterna. Filmens final är tom lite småspännande och den svävande staden ger mig den där sense of wonder känslan som jag är så barnsligt förtjust i

En trevlig liten film väl värd en titt.

Regi: Hayao Miyazaki

Betyg: 7/10

Carmen & Lola (2018 Spanien)

Carmen ska gifta sig och förbereder sig för sin förlovningsfest. När hon arbetar med sin familj på den lokala marknaden stöter hon ihop med Lola som är avlägsen släkting till henne. De två tjejerna blir vänner och snart utvecklas vänskapen till något mer. De två är romer och homosexualitet ses tydligen här mer eller mindre som en sjukdom. Om tjejernas förhållande skulle uppdagas kommer det ta hus i helvete och det kommer det att göra  med besked.

Jag var ambivalent under titten av filmen. Samtidigt som den kändes lite hafsigt gjord och kanske inte var riktigt genomarbetad i manus blev jag berörd av tjejerna Lola och Carmen. Lola är den drivande av de två och försöker att skapa sig ett eget liv genom att studera och får Carmen att inse att livet är mer än att gifta sig och skaffa barn med ett eventuellt extraknäck som hårfrisörska vid sidan om.

Manuset är lite otydligt, det är oklara hopp i tiden mellan scener och jag kommer inte riktigt tjejerna in på livet något som förstärks av kameraarbetet. I många scener är kameran som en osynlig observatör, ibland får man med hela dialogen ibland får man tolka själv vad som sker då man inte hör allt som sägs. Det väcker en nyfikenhet hos mig samtidigt som jag ibland får stanna upp och tänka efter vad som händer. En del tittare kan nog bli avskräckta av denna berättarstil som påminner lite om en Dogmafilm.

Slutet är abrupt och först blev jag lite irriterad men det har växt i efterhand och jag blev tillfreds av att lämna Carmen och Lola där de var i livet. Om de har en framtid eller inte är upp till mig som tittare att bestämma. Det blev trots allt en fin liten film med två tjejer jag hejar på hela vägen till ett slut som är ovisst.

Regi: Arantxa Echevarría

Betyg: 7/10

Jord och blod (2020 Frankrike)

Änklingen och sågverksägaren Saïd har det inte så lätt. Sågverket som funnits i släktens ägo går dåligt och till slut ser han sig nödgad att sälja främst då för att få stålar till sin döva dotters utbildning. Som att inte detta skulle räcka har en  rejäl laddning kokain hamnat på villovägar och gömts undan i Saïds sågverk och ägarna till knarket är på väg för att hämta det. Iofs skulle Saïd kunna lämna över knarket och fortsätta sitt liv men olyckliga omständigheter gör att sågverksägaren finner sig stå ensam mot en handfull gangstrar.

Det första som slog mig var att filmen mer eller mindre är en karbonkopia av den kanadensiska film Braven som kom häromåret. Byt ut stugan mot sågverket och byt ut en lätt dement pappa mot en döv dotter så har vi ungefär samma film. Den stora skillnaden är väl att den väderbitne skådisen Sami Bouajila inte har ett lika respektingivande utseende som Jason Momoa men Saïd är en seg djävel som inte ger sig i första taget.

Även om Blod och jord påminner mycket om Braven spelar det ingen större roll, en bra story kan berättas mer än en gång. Det är en ganska så kort rulle där första tredjedelen är en introduktion av rollfigurerna och resten är skottlossning och jakt på den franska landsbygden. Det behövs inte så värst mycket mer för att en film ska bli bra i mina ögon. Höjer dock ett varningens finger – filmen är fransk och därmed ganska så slafsig vid ett par tillfällen.

Regi: Julien Leclercq

Betyg: 7/10

Molly’s game (2017 USA)

Härom veckan satt jag och slösurfade i röran som kallas Netflix och snubblade över en film som heter Molly’s game. Det som fick mig att haja till var att både Idris Elba och Jessica Chastain stod i rollistan så filmen fick en chans.

Molly’s game är ännu en i den långa raden av BOATS som prånglas ut i tid och otid. Denna gång handlade filmen om en för mig helt okänd person Molly Bloom (Jessica Chastain). Tydligen figurerade hon en hel del i media för några år sedan, något jag helt missat.

Molly Bloom var väldigt nära att hamna i det Olympiska skidlandslaget men en olycka gjorde att hon fick sadla om och blev då av en slump värdinna för halvillegala pokerspel. Det hade kunnat stoppat där men det som gjorde hennes historia intressant för allmänheten var att flera Hollywoodkändisar deltog i dessa pokerträffar b.la Tobey Maguire (som om man ska tro filmen är ett riktigt litet as). Filmens handling utspelar sig på två plan dels när Molly ska upp i rätten pga av sina illegala spelträffar och dels när hon i återblickar berättar för sin advokat (Idris Elba) hur det hela startade.

Det här var en trevlig överraskning! Filmen flöt på fint, jag är egentligen helt ointresserad av hasardspel i alla dess former men jag gillar miljön. Filmen är intressantast när Molly berättar om upplägget och hur de olika spelarna beter sig. Där touchar filmen i sina stunder Scorseses mästerverk Casino. Samspelet mellan Elba och Chastain funkar fint och Molly är en intressant person vilket man kanske måste vara för att föräras en BOATS. Släng sedan in Kevin Costner i rollen som Mollys inte helt sympatiska pappa så får man en film jag åtminstone var glad över att ha snubblat över.

Regi: Aaron Sorkin

Betyg: 7/10

Mary Poppins Returns (2018 USA)

Ack ack ack familjen Banks har problem eller rättare Michael som nu vuxit upp. Han är relativt nybliven änkling, far till tre barn och sitter rejält i klistret. Han har belånat barndomshemmet och nu vill banken ha alla stålar på ett bräde annars blir Michael och hans barn tvungna att flytta. Det finns en liten räddning nämligen ett papper på att familjen Banks äger en andel i banken. Problemet är att dokumentet är spårlöst försvunnet. Turligt nog så återvänder Mary Poppins för att på sitt eget speciella vis ställa saker och ting till rätta.

Disney har länge varit sugna på att göra en uppföljare till sin film Mary Poppins som kom 1964 men Mary Poppins skapare P.L Travers verkar ha varit en dam som satte sig på tvären till detta så man fick vackert vänta till tanten låg i graven då hennes släktingar var mer medgörliga eller möjligtvis mer sugna på amerikanska dollars – take your pick.

Ett litet problem med filmen är möjligtvis att vem är den för? Det är över femtio år sedan förra rullen och vad jag vet så råder det inte direkt en Mary Poppins feber i världen. Dagens ungar har troligen ingen aning om vem hon är och vem förutom gamla stofiler som jag vill gå på bio och se en tvåtimmars film förlagd under depressionen fullproppad med sånger med en barnflicka i huvudrollen? En hel del skulle det visa sig då rullen spelade in ca 350 miljoner världen runt. Ingen formidabel succé men avsevärt mer än vad jag väntat mig. Det finns hopp för kulturen.

Hur är då filmen? Oväntat bra. Filmens starkaste kort är naturligtvis Emily Blunt som är kanon i rollen som Mary Poppins. Hennes porträtt är en något kärvare Poppins än Julie Andrwes version men Blunt har glimten i ögat och en ganska bra pipa, det kan man komma långt med. Sångerna är ok men de kräver nog en lyssning eller två till innan de sätter sig. Övriga skådisar är bra även om Ben Whishaw (lös?)mustasch ser ganska malplacerad ut. Den som kan den gamla filmen kommer finna att Mary Poppins returns är fullproppad med referenser och blinkningar till sin föregångare man har t.om dammat av 93-årige Dick van Dike för ett dansnummer snacka om risktillägg för filmbolaget.

Jag var mer än nöjd efter titten. Filmen slår inte originalet men jag har inget emot om Blunt axlar rollen än en gång i rollen som Poppins. Det finns trots allt sex böcker till att filmatisera.

Regi: Rob Marshall

Betyg: 7/10

Hoppas att Sofia är lika nöjd med sitt val för dagen.

Code 8 (2019 Kanada)

I en alternativ nutid (framtid?) föds det människor med krafter som manifesterar sig på olika vis. En del kan läsa tankar, andra alstrar elektricitet eller kyla osv. Till en början funkar det bra men efter en tid flyter den mänskliga egenskapen att ogilla det som är annorlunda upp till ytan och de som har krafter segregeras. De registreras får inga jobb m.m och blir en underklass i samhället.  Conner kan alstra elektricitet men det hjälper honom inte mycket då han är i stort behov av stålar då hans mamma är svårt sjuk. Desperationen gör att han slår sig i slang med en grupp individer som har allt annat än rent mjöl i påsen och Conner blir en eftersökt person.

Vad jag förstått är Code 8 en kortfilm som utvecklats till en långfilm genom crowfunding och man har verkligen fått valuta för pengarna. Manuset är tight och man slösar inte bort tiden på trams. Berättelsen tar fart på en gång och man lyckas att etablera den alternativa verkligheten väl samtidigt som historien inte känns framhetsad. Skådisarna var relativt ökända för mig men de sköter jobbet bra och man har anpassat effekterna efter budgeten så man gör det man kan med de resurser man har med ett klart godkänt resultat. Tankarna vandrade till Upgrade en annan sf-rulle som lyckas mer än väl på en liten budget.

Code 8 är troligtvis en film som flyger under radarn för många men det är en film som verkligen förtjänar en större publik. Tydligen har rullen gått tillräckligt bra för att det åtminstone ryktas om en tv-serie, något jag skulle titta på då man vill utforska den här världen mer.

Tackar Jojjenito för filmtipset.

Regi: Jeff Chan

Betyg: 7/10

Parasite (2019 Sydkorea)

Familjen Kim bor i en källare och är ena riktiga lurifaxar. De tar varje chans de får för att snylta på andra och roffar åt sig vad de kan i vardagen. När sonen Ki-woo av en slump får jobb som privatlärare åt dottern i den rika familjen Park ser Kims sin chans att sko sig extra på den situation som uppstått. Ki-woo lyckas få de övriga familjemedlemmarna anställda hos Park och snart så har de mer eller mindre flyttat in i lyxvillan men säg det lugn och den lycka som varar.

Parasite torde vara en av förra årets mest omtalade filmer och den har även vunnit en hel del priser. Risken blir då att förväntningarna slår i taket när man väl kollar in filmen lite senare. Filmupplevelsen blev vare sig bu eller bä för mig. Det är en bra film vare sig mer eller mindre. Jag blev inte besviken men å andra sidan gick jag inte heller upp i brygga över hur bra filmen var. Det skulle vara intressant att se om jag tyckt annorlunda om jag sett filmen utan att ha hört talas om den.

Det är en intressant historia där handlingen och budskapet säkerligen kan både analyseras och debatteras i det oändliga men för ögonblicket vare sig när jag såg filmen eller efteråt har jag känt mig speciellt sugen på att analysera berättelsen djupare. Jag väljer helt enkelt att se filmen som ett aningens skruvat drama med komiska inslag och som sådan är den definitivt sevärd. Parasite håller mitt intresse uppe under hela titten kanske främst därför att jag har inte en susning om hur historien kommer att utveckla sig. Klart sevärd vare sig mer eller mindre.

Regi: Bong Joon Ho

betyg: 7/10

 

The Invisible man (2020 USA)

När Universal försökte få till ett s.k Dark Universe där man likt Marvel skulle knyta ihop alla sin klassiska filmmonster i ett gemensamt universum åstadkom man ett rejält magplask i.o.m den något oförtjänt utskällda The Mummy lade man om kursen. Bolaget kommer fortfarande att göra nytolkningar på sin klassiska filmer men det blir mer individuella berättelser. Den första av dessa filmer är The Invisible man.

Filmen startar med att Cecilia flyr från sin man mitt i natten. Mannen är en framstående forskare inom optik och verkar vara ett riktigt praktsvin. Cecilia gömmer sig hos vänner men är så rädd för sin blivande ex-man att hon knappt vågar gå utanför dörren. Hennes man som är ett kontrollfreak klarar inte av att frun lämnat honom och tar livet av sig till Cecilias lättnad. Livet ser ljust ut men så börjar hon känna att något är fel och blir allt mer övertygad om att hennes man lever. Omgivningen tror naturligtvis att Cecilia har fått ett rejält psykbryt.

Detta var en otrevlig thriller av den sorten som jag brukar vara förtjust i nämligen att jag som tittare vet att huvudpersonen har rätt men i filmen är det ingen som stöder henne samtidigt som situationen för huvudpersonen gradvis bara blir värre och värre. Jag får så gottigt otrevligt ont i magen av sådana här historier, något som gör att jag uppskattar filmen samtidigt som jag önskar att jag valt något trevligare att titta på. The Invisible man bär hela tiden på en känsla av obehag och annalkande fara och jag kan aldrig riktigt slappna av under titten.  Detta förstärks av ett soundtrack som består av brölade synthar samt en mycket bra Elisabeth Moss i rollen som Cecilia. Jädrar vad sliten hon ser ut (av förståeliga skäl) i filmen.

Handlingen är helt ok även om den inte bjuder på några större överraskningar, redan filmens titel avslöjar plotten. Berättelsen är välkomponerad och filmen segar aldrig till sig trots att den för genren har en ganska lång speltid (2 timmar). Däremot finns det en hel del rejäla logiska luckor samt en handfull övertydliga planteringar som avslöjar vad som kommer ske men om man som jag väljer att skita i dessa får man en otrevlig och stundtals spännande upplevelse i biomörkret.

Regi:  Leigh Whannell

Betyg: 7/10

Jojo Rabbit (2019 New Zealand)

Regissören Taika Waititi och jag har tidigare inte riktigt kommit överens. Filmerna Eagle vs Shark och What We Do in the Shadows fann jag bara tramsiga och jag erkänner villigt att jag aldrig orkade se klart någon av rullarna. Thor Ragnarok var däremot desto bättre vilket gav mig vissa förhoppningar inför biobesöket.

Filmen Jojo Rabbit handlar om tioåringen Jojo som växer upp tillsammans med sin mamma i Tyskland under andra världskriget. Kanske beroende på en frånvarande far och kanske därför att Jojo är ganska så osäker i sin natur har han likt en del barn skapat sig en låtsaskompis, nämligen Adolf Hitler som stöder Jojo i vått och torrt. En dag upptäcker Jojo att mamman inte spelar med helt öppna kort, dels är hon med i motståndsrörelsen och dels gömmer hon en judinna i hemmet. Jojos världsbild som hävgiven nazist, får sig en rejäl törn och till på köpet får han problem med sin låtsaskompis Hitler när han försöker reda ut situationen.

I och med Hitlers medverkan som låtsaskompis skulle man kunna tro att filmen skulle vara en annorlunda och knepig film men är inte fallet – åtminstone enligt mig.  Det är en fin liten berättelse gjord med hjärtat på rätt plats. Filmen är trots ämnet nazister och judeförföljelser ganska så trevlig och smårolig åtminstone till en början för berättelsen blir allt mörkare närmare slutet.  Regissören förlorar dock aldrig helt det humoristiska sinnelaget vilket kanske kan störa en och annan då det är ett allvarligt ämne som behandlas.

Det finns en hel del scener och rollfigurer som är aningens skruvade men på det stora hela är det en sansad film som handlar om en hemsk verklighet sedd genom ett barns ögon samt ett fint litet budskap som bonus om allas lika värde. Det har gjorts bättre förr (Blecktrumman) men också avsevärt sämre – jag ryser vid tanken om Steven Spielberg hade lagt vantarna på manuset och regisserat. Taika Waititis film klarar sig bra i konkurrensen och här funkar hans humor mestadels bra och tack vare bra skådisar speciellt trion Sam Rockwell, Roman Griffin Davis (Jojo) och Thomasin McKenzie (judinnan Elsa) blev det en förnöjsam upplevelse. Trots att slutscenen var lite av en klyscha både visuellt och musikaliskt hade jag svårt att motstå den och det blev märkligt nog liiiite dammigt i biografen.

Regi: Taika Waititi

Betyg: 7/10

Hotel (2013 Sverige)

Erika har ett perfekt liv. Bra jobb, fin lägenhet och väntar sitt första barn. Vid förlossningen går något fel och ungen föds med en hel del funktionshinder (vad sägs aldrig men man förstår att här har man att göra med ett barn som kommer kräva ständig omvårdnad). Erika får ett sammanbrott, vägrar att besöka sitt barn på sjukhuset och sitter i lägenheten dagarna i ända. Pressad av sin man går hon med i en samtalsgrupp och där händer det något kanske kommer att förändra hennes och några av de övriga deltagarnas liv.

Hotell känns i brist på bättre ord lite speciell. Det händer kanske inte så värst mycket men hela tiden sitter jag och undrar vilken väg filmen ska ta. Jag har faktiskt inte en susning om hur berättelsen ska utveckla sig. Att berätta mer om handlingen och vad samtalsgruppens medlemmar gör känner jag skulle förstöra upplevelsen då filmens största styrka för mig var just det oförutsägbara. Jag sögs in i filmen ganska snabbt och satt hela tiden med tanken ”vad ska hända nu”.

Hotell har en hel del fina skådisar b.la Alicia Wikander som iofs ofta ser ut som hon har fått för lite sömn men hon är en av de bästa svenska skådisar vi har för ögonblicket. Filmen dras också med en hel packe med scener som gör att jag vrider mig av ångest i soffan – tur att jag inte såg den på bio. Lite knepig kanske men på ett bra sätt – i detta fall menar jag att de knepigheter som utspelas är inkluderande och inte exkluderande för mig som tittare. En film väl värd en titt.

Finns alldeles gratis hos Cineasterna.

Regi: Lisa Langseth

7/10

Apostle (2018 Storbr)

Regissören Gareth Evans är nog mest känd för sina The raid filmer, han har även gjort det bästa segmentet i den starka skräckantologin V/H/S 2. Dagens rulle Apostle är en knepig film som jag inte riktigt får grepp om.

Den plågade f.d predikanten Thomas tar sig an ett uppdrag som verkar dödsdömt redan från start.  Han ska infiltrera en sekt som isolerat sig på en ö. De har kidnappat hans syster Jennifer och kräver nu en lösensumma för att släppa henne. Nu vet inte Thomas om systern lever och vill inte betala stålar för ett lik så han måste först lokalisera systern innan det blir tal om någon lösensumma. Klart att det skiter sig på stört. Sektledaren Malcolm har alerta spioner och han inser att en infiltratör i sina led.Det är inte längre en fråga om Thomas blir upptäckt utan när.

Detta är en film som blir allt märkligare ju längre speltiden går. Till en början är det en thriller som är riktigt rafflande och filmen håller spänningen vid liv ända tlll finalen.  Det som gör att jag börjar undra över Evans tankevärld är dels att filmen vid några tillfällen exploderar i scener som skulle få en fantast av Saw filmerna att hoppa högt av glädje. Det är rejält slafsigt. Vidare vandrar berättelsen sin egen lilla väg och blir till slut något som troligen kan beskrivas som en korsning mellan skräck och fantasy. Det är ingen mysfilm då miljön är både grå och skitig och en känsla av hopplöshet hänger över hela historien. Vår hjälte skänker inte heller mycket hopp. Han spelas av Dan Stevens och om jobbet var att spela sliten sköter han detta med bravur. Thomas ser så tärd ut att jag bekymrar mig över att han ska trilla ihop när som helst.

Bortsett från de sista tio minuterna som mest påminner om en final skriven av Stephen King i sina sämsta stunder lyckas Evans att hålla ihop sin historia väl trots alla märkliga utflykter. Vad man än tycker om rullen så ska den åtminstone ha credit för att den vågar ta ut svängarna ganska rejält och jag hade åtminstone inte en susning vilken väg berättelsen skulle ta. Filmen rekommenderas men med brasklappen att det kanske inte riktigt är en fredagsmysfilm.

 

Regi: Gareth Evans

Betyg: 7/10

 

 

The Next three days (2010 USA)

Läraren John Brennan lever ett lyckligt familjeliv tillsammans med sin fru och son fram tills den dag huset stormas av polisen och frun arresteras misstänkt för mord. Frun döms till livstid och Johns  liv rasar samman. Han vägrar att acceptera att frun är fängslad och när alla lagliga vägar att få domen hävd är uttömda beslutar sig John för att frita sin fru. Då han är en amatör i den kriminella världen blir det extra svårt att knåpa ihop en flyktplan. Naturligtvis blir han av yttre omständigheter tvungen att improvisera sin planering vilket gör att polisen börjar intressera sig för John.

Jag vet att det krävs att man måste godta  en hel del osannolikheter för att överhuvudtaget köpa historien men jag valde att svälja konceptet med hull och hår vilket medförde att jag fick en underhållande stund i tv-soffan med en rejäl dos spänning i filmens final.

The Next three days rullar på och blir aldrig tråkig det är hela tiden något nytt hinder som John måste ta sig förbi och det kastas in lagom mycket grus i maskineriet för att hålla spänningen vid liv. Crowe och Banks i rollerna som paret Brennan övertygar vilket gör att jag hejar på dem lite extra sedan ligger även den där frågan och gnager filmen igenom: Är frun skyldig eller inte?  Det var också roligt att se en himla massa kända namn i birollerna, Liam Neeson, Olivia Wilde OCH skådespelargiganten Brian Dennehy (det var länge sedan)  bara för att nämna några. Det är kanske en bagatell till film men för mig funkade den perfekt.

Regi: Paul Haggis

Betyg: 7/10

Klaus (2019 Spanien)

Jespers pappa äger hela postverket och han är inte nöjd med sin son som bara latar sig dagarna i ända. För att få fason på pojken skickar han honom till staden Smeerensburg som ligger långt bort och långt norrut på en ogästvänlig ö, Om inte sonen lyckas få invånarna att skicka 6000 brev på ett år kommer Jesper bli arvlös. Det är ett omöjligt uppdrag då invånarna i staden hatar varandra och lägger all sin fritid på att jävlas med varandra. Jesper inser att han kommer bli arvlös men så träffar han skogshuggaren Klaus och saker och ting tar en helt ny vändning.

Klaus är kort och gott berättelsen om hur jultomten kom till och det är en sevärd film från Spanien, ett land man (jag) inte tänker på i första hand när det rör julfilmer. Biter man ihop och klarar de första mycket högljudda tjugo minuterna (varför ska alla skrika så fort det vankas tecknad film?) utvecklas Klaus till en fin liten historia som inte känns lika smetig som de vanliga julfilmerna. Jag blev positivt överraskad av filmen och tro på fan om det inte blev lite dammigt i rummet mot slutet.

Regi: Sergio Pablos, Carlos Martínez López

Betyg: 7/10

The Irishman (2019 USA)

Scorseses senaste film The Irishman känns lite som ett bokslut av regissören Scorsese och några av skådisarna han jobbat med under sin karriär. Visst har både De Niro, Pacino och Scorsese flera filmer på gång men känslan av ett farväl vilar över dagens film.

De Niro spelar Frank Sheeran som går under smeknamnet The Irishman. Frank jobbar för maffian och utför div tjänster åt dessa, främst då för maffiabossen Russell Bufalino. Smuggling mord och misshandel, Frank gör rubbet utan tveka. Bufalino presenterar Frank för fackbossen Jimmy Hoffa och de två blir vänner. När så Hoffa börjar krångla och hota maffian hamnar Frank mellan två stolar och måste välja mellan vänskapen till Hoffa eller lojaliteten till Bufalino.

Det har snackats mycket om att man föryngrat Pacino (Hoffa), Pesci (Bufalino) och DeNiro med hjälp av något hutlöst dyrt dataprogram. Jag var lite rädd att det skulle kännas konstigt och till en början kändes det lite avigt med en ung De Niro och rynkfri Pesci men jag vande mig snabbt och tänkte inte så mycket mer på de digitalt föryngrade skådisarna.

The Irishman är en lång film (3,5 timmar) och det händer inte så värst mycket. Det är gubbar i kostym som pratar, tjafsar och dödar folk med jämna mellanrum. Historien är intressant om än lite pladdrig och jag är svag för filmer som rör maffian vilket är förklaringen till att timmarna flöt på utan större problem. Att filmen är en s.k BOATS får man ta med en nypa salt då verklighetens Frank inte var den tillförlitligaste källan.

Skådisarna De Niro, Pesci och Pacino hör inte till mina favoriter men i den här filmen sköter de sig över förväntan. De Niro är ganska så lågmäld i huvudrollen likaså Joe Pesci vilket kändes lite udda då man är van att han brukar spela ettriga typer. Bäst var Pacino som den koleriske Hoffa, en roll som passar hans maner väl. Turligt nog så har  han här lagt band på sig och går inte till överdrift och visar än en gång att han kan skådespela bara han vill.

The Irishman är inte en av Scorseses bästa gangsterfilmer, den har inte riktigt samma nerv som t.ex Casino eller Maffiabröder utan känns lite småsorgsen och stillsam men det är ett gott hantverk och klart sevärd om man gillar genren.

Regi: Martin Scorsese

Betyg: 7/10