Bitter love (2020 Ryssland)

I den här dokumentären får vi följa ett antal miserabla ryssar under en kryssning längs floden Volga. Skillnaden mellan min kryssning i Karibien och dessa ryssars existentiella tripp längs Volgas stränder kunde inte vara större.

På min tur var jag omgiven av låglönearbetare som lydde minsta vink. Båten var en orgie i plast, krom och neon och dagarna var fyllda med upptåg och tävlingar typ ”vem som vågar ta av sig mest kläder” och ”snyggaste inoljade kroppen” (jag deltog icke i någon av dessa tävlingar och nöjde mig med frågesport i pianobaren). Ryssarna får hålla tillgodo med en båt som sett sina bättre dagar, pianoklink som underhållning och det roligaste på resan verkar vara ett dopp i Volga samt lite ballonger.

Vi stiftar bekantskap ett en handfull personer som mest verkar ha tagit turen för lite självreflektion. Ett par funderar på att gifta sig efter 22 år men mannens skägg i står i vägen för detta då hans fiance avskyr det. Jura är en man med gitarr som har en fling med en kvinna som går i skilsmässotankar. En spåkvinna reser på båten och hennes förutsägelser för sina kunders framtid hör ofta inte till det muntrare slaget.

Medelåldern på kryssningen verkar vara hög, folk söker en mening i sina liv alla har lätt till tårar och tydligen baxar ryssar med sin symaskin på resor. Underhållningen består av ett ungt par som spelar och sjunger melankolisk musik. Vad är detta för resa?

Bitter love är som ni märker inte någon munter film men jag gillar den. Människorna vi får möta på färden är bekymrade men sympatiska. Deras samtal verkar komma från hjärtat och det var intressant att se att människor från en annan kultur ha samma problem och funderingar som en själv. Skillnaden är väl att de citerar Tjechov i sina diskussioner. Det är lite slitna människor men jag tror att jag gärna skulle ta en fika med de flesta av passagerarna. Kanske inte Jura då han är en man med gitarr som spelar på denna i både tid och otid och vad jag tycker om män med gitarr vet ni alla.

Regi:  Jerzy Sladkowski

Betyg: 8/10

Vill ni också ta en deprimerande resa längs Volgas stränder finns filmen alldeles gratis hos Cineasterna eller på SVT.

Antebellum (2020 USA)

Det här en sådan där film som troligen tjänar bäst på att man vet så lite som möjligt om den. Filmen startar i alla fall med en utsökt lång tagning över ett plantage i den forna södern. Där får vi stifta bekantskap med slaven Eden som arbetar på bomullsfälten och planerar att rymma. Filmen gör plötsligt ett hopp i både tid och rum och vi får möta den framgångsrika författarinnan Veronica. För att göra det hela än mer förvirrande spelas båda rollfigurerna av skådisen Janelle Monáe. På något vis hör dessa kvinnors livsöden ihop. Hur? Se filmen.

Antebellum har saluförts som en skräckis men även om det är situationer som skulle kunna hamna i skräckfilmsfacket ska nog filmen mer ses som en thriller. Berättelsen har en rejäl tvist och för oss tittare hänger det på om man gillar tvisten eller inte. Anser man att det är långsökt är risken stor att man ogillar filmen. Jag däremot gillade filmens vändning och finalen gav mig ståpäls och det var ett tag sedan det hände. En av årets bättre filmer detta skrala bioår,

Regi:Gerard Bush, Christopher Renz

Betyg: 8/10

Halloween (1978 – 2018 )

Jag säger som i fallet med Scream – om ni inte gillar spoilers håll er undan. Halloweenfilmerna är en enda röra. Här handlar det om tiotalet filmer där det är reboots och ändrade tidslinjer om vartannat. Jag tänker här bara ta upp de fyra filmerna som har Jamie Lee Curtis i huvudrollen som Laurie och skiter i de fyra uppföljarna samt Rob Zombies utskällda två försök. Filmerna som berörs i inlägget blir följande:  Halloween (78), Halloween II (81), H20 (98) samt Halloween (18).

Handlingen i filmerna går i korthet ut på att den mordiske psykpatienten Michael Myers har som mål att döda Lauire Strode. Motivet varierar – ska man tro filmerna från 81 och 98 beror det på att han vill göra rent hus och mörda sin syster då han redan mördat sin andra syster i öppningsscenen i första filmen. I uppföljaren härom året valde man dock att strunta i att Laurie är Michaels lillasyster. Filmmakarna ignorerade alla tidigare filmer förutom Carpenters original vilket var nog tur med tanke på vilken soppa denna serie har utvecklats till under årens lopp.

Just de fyra ovannämnda filmerna är jag ganska så förtjust i. Mördaren Michael Myers är en obehaglig typ som inte talar och förföljer sina offer i varierande promenadtakt (han är snabbast i H20 och slöast i Halloween II). En vitmålad Kapten Kirk mask täcker hans ansikte som vi aldrig får se förutom ett kort ögonblick i finalen i första filmen. Detta gör att Myers är mer av en naturkraft än en mördare och hur kan man resonera med en naturkraft? När man försöker sig på att förmänskliga Myers eller hittar på trams som telepatisk kontakt och märkliga sekter blir han med ens mindre ruggig. Dessa filmer har även en stark skådespelarensemble med b.la Jamie Lee Curtis och Donald Pleasence. Än ett skäl till att jag gillar dessa filmer är att Carpenter står för eller åtminstone har inspirerat filmmusiken som kort och gott är fantastisk.

Den första filmen är en klassiker som trots en något seg men stämningsfull start arbetar sig fram mot en av de bättre finaler jag sett i en skräckfilm.  Tvåan tar vid där första filmen slutar. Här jagas Laurie av Myers på stadens sjukhus. Denna film är lika bra som filmen från 78. Carpenters musik har jackats upp och syntarna är än fläskigare. Personligen finner jag sjukhus vara lite småruggiga så miljön är perfekt. Om man jämför med första filmen är tempot högre och morden räligare.

Efter denna rulle följde det ett antal trista uppföljare med en alltmer sliten Donald Pleasence som leder jakten på Michael Myers. 1998 tog man tag i filmserien och fick Curtis att reprisera sin roll. Filmen är ok men man märker att de kikat en hel del på Scream filmen som kom ett par år tidigare, en förklaring kan vara att filmerna har samma manusförfattare. Filmplanschen liknar Screams,  rollgalleriet består av coola ungdomar och rapparen LL Cool J gör en komisk roll som vakt. Resultatet blir lite mellanmjölksaktigt men det är ett rejält kliv framåt i kvalitet jämfört med filmerna som kom innan. Trist nog tappade man bollen på stört och vi talar tyst om Halloween resurrection. Zombies filmer hade nog varit ok om de inte hade handlat om Michael Myers utan stått på egna ben.

2018 tog man sig i kragen igen och den senaste Halloween filmen visade sig vara en bra film. Jag saknade dock några rejäla jaktscener i filmen. Myers mördar sig fram på måfå i jakt efter Laurie. Han verkar denna gång lida av någon form av kompletteringsbehov då Laurie iofs inte längre är hans syster men väl den enda som överlevde den där ödesdigra kvällen för drygt 40 år sedan.

Hur väl funkar Halloween filmerna som skräckisar? Jag anar att den första filmen nog kan ses som seg för dagens unga och att en och annan anser att H20 har mer familjedrama än slasher över sig. Personligen funkar filmerna bra för mig, musiken spelar definitivt stor roll, alla fyra filmer har eller är inspirerade av Carpenters ledmotiv. Vidare finner jag Myers lyckad som mördarmaskin och alla filmerna har en eller flera scener som jag finner vara rejält spännande. Om jag skulle jämföra med Scream filmerna som jag skrev om häromdagen är de förra kanske bättre som filmer men Halloween funkar bättre för mig som skräckis.  Kollar man på ett snittbetyg hamnar Halloween precis snäppet över Scream men om jag skulle blanda in alla filmer med Myers som mördare skulle definitivt snittbetyget för serien falla som en gråsten.

Regi: John Carpenter, Rick Rosenthal, Steve Miner,  David Gordon Green

Betyg:

Halloween: 8/10

Halloween II: 8/10

H20: 5/10

Halloween: 7/10

 

Scheme birds (2019 Sverige/Storbr)

Gemma är 18 år och bor staden Motherwell (Skotland) hos sin farfar då pappan sitter i fängelse och mamman är drogmissbrukare. På fritiden som varar dygnet runt då hon inte verkar ha något jobb pysslar Gemma med sin farfars duvor, boxas, super, slåss och hänger med sin pojkvän. Naturligtvis blir hon gravid och ska nu leka mamma, pappa barn tillsammans med sin pojkvän i en lägenhet som hon fått av socialen.

Dokumentären sätter ribban direkt då man får se Gemma som tränar samtidigt som hon har en cig i munnen, lite som att äta chips på gymmet. Hennes farfar verkar vara den enda stabila punkten tjejen har men iom graviditeten går det utför med den relationen och eländet slutar inte där. Turligt nog verkar Gemma ha en aningens högre drivkraft än sin kompisar och inser att hon på något vis måste ta sig ur denna miserabla miljö. Scheme birds slutar inte helt i moll utan med en liten halvnot i dur.

Scheme birds var en film som för ovanlighetens skull påverkade mig oväntat mycket under titten. Efter en kvart hade jag lite smått ångestont i magen och den känslan satt kvar resten av rullen. Bara en sådan sak som att jag tänker på filmen i grått trots att den var i färg beskriver min känsla av filmen. Kanske för att Gemma trots sina brister verkade vara en någorlunda schysst tjej speciellt med tanke på hennes historia och omgivning. Även hennes kompisar öden är inte de roligaste och man funderar över hur det kan vara så här i ett av världens rikaste länder. Jag gör mig inga illusioner om att det inte finns liknande människoöden i vårt land vilket gör det hela än mer beklämmande. En del recensenter har gnällt över att ”det är väl bara att ta sig kragen”. En diskussion jag inte tänker ta här och nu. Det enda jag kan säga om det påståendet är att det är lättare sagt av en som har det på det torra än när man sitter i skiten.

Dokumentären är gjord av en svenska och (antar jag) skotska. Dokumentären är inte helt oklanderlig då vissa scener känns iscensatta och filmens deltagare inte är helt bekväma med kameran. Jag får även intrycket av att huvudpersonerna fått instruktioner om vad de ska tala om så en del scener känns lite konstlade. Trots denna invändning är detta en mycket bra dokumentär men kanske inte till fredagsmyset. Jag är också glad över textningen. Var det verkligen engelska som talades?

Det börjar bli hög tid att stuva om i 2019 årsbästa lista iom denna film och några andra.

Filmen ligger uppe på SVT Play

Regi:  Ellen Fiske, Ellinor Hallin

Betyg: 8/10

Kung Fu Panda (2008 USA)

Den överviktige pandan Po arbetar som nudelförsäljare i sin fars (som är en gås!) restaurang. Pappan vill att sonen ska ta över verksamheten men Po drömmer bort dagarna med att äta och vill helst av allt bli en Kung-Fu mästare. När man så en dag annonserar att en av de fem Kung-Fu mästarna ska få titeln Drakkrigare tar sig Po till platsen för att få se mästarna i aktion. Slumpen gör att Po blir invald i denna skara och blir satt i träning hos den mycket motvillige tränaren Shifu. Det blir skarpt läge när Shifus forna elev Tai Lung rymmer från ett hårdbevakat fängelse för att hämnas på sin forne lärare och Po får visa (eller inte?) vad han går för.

Jag vet faktiskt inte hur många gånger jag sett den här filmen men det är åtminstone en fyra/fem gånger och jag tröttnar aldrig. Det är en klassisk berättelse som man har sett en hel del gånger tidigare om en osannolik hjälte som lyckas mot alla odds. Po är godhjärtad men både klumpig, halvkorkad och trillar sig fram genom filmen. Vanligtvis är jag ganska så less på skämt som bygger på att tjocka människor är högljudda och klumpiga. Därav har jag svårt för skådisar som iofs är kompetenta men hela tiden får roller där de ska gapa och snubbla sig fram genom sina filmer t.ex Rebel Wilson och Melissa McCartny.  Trots detta så funkar Pos klumpighet för mig i Kung Fu Panda men redan i film två (finns tre filmer) börjar jag tröttna på detta komiska grepp.

Animationerna är snygga och det är bra fighter och actionscener. Bäst är Tai Lungs  flykt ur fängelset som är en maffig historia. De övriga Kung Fu mästarna kommer lite i skymundan vilket är synd då man kunnat ge de lite mer karaktärskött på benen å andra sidan får Pos motvillige lärare Shifu (Dustin Hoffman) desto större utrymme i filmen där en kamp om en sista matbit mellan de två är en annan av filmens höjdpunkter.

Det är en härlig film som jag absolut inte sett för sista gången.

Regi: Mark Osborne, John Stevenson

Betyg: 8/10

Woman (2019 Frankrike)

I ett projekt har man intervjuat 2000 kvinnor från femtio olika länder. Kvinnorna har berättat om allt möjligt. Det är berättelser om rädsla, övergrepp, arbete, kärlek, första gången och annat som hört deras liv till.

Nu innehåller inte filmen 2000 intervjuer utan man har valt ut en antal kvinnor som får komma till tals. Det är en blandad kompott av människor: Urinvånare, karriärkvinnor, studenter, bönder osv. Till en början blev jag lite frustrerad då kvinnorna framträdde utan namn eller att man inte heller fick veta från vilket land de kom. Automatiskt började jag försöka luska ut varifrån de kom. En bit in i filmen slutade jag med detta och fick en insikt att det egentligen inte spelade någon roll då det är deras berättelser som är det viktiga inte varifrån kvinnorna kommer.

Många av berättelserna är hemska (våldtäkter, syraattacker), beklämmande, eller sorgsna men det det fanns även roliga och hoppfulla historier. Tre historier etsade sig fast: En kvinna som berättar om saknaden om sin man, en tjej som minns när hon inte längre fick gå i skolan då pengarna skulle gå till hennes brors utbildning samt en kvinna som berättar om sin vardag och allt hon måste tänka på. De två förstnämnda gjorde att det blev lite smådammigt i rummet den sistnämnda fick mig att inse att det är en hel del saker jag slipper tänka på jämfört med henne.

Det som var slående när man fick ta del av alla historier var att de flesta verkade positiva trots allt elände som en del hade varit med om och många utstrålade en livsglädje och hade förhoppningar om framtiden. Woman blev för mig en liten vitamininjektion och en film jag inte riktigt kunnat släppa sedan titten.

Regi: Yann Arthus-Bertrand, Anastasia Mikova

Betyg: 8/10

Palm Springs (2020 USA)

När en filmmakare har den goda smaken att inleda sin film med Demis Roussos fantastiska klassiker Forever and ever känns det som jag hittat rätt film.

På sin systers bröllop lägger Sarah märke till Nyles. Han sticker ut bland gästerna då han klätt sig i hawaiiskjorta och kortbyxor och är en udda fågel bland alla kostymklädda män. Än märkligare är att han är makalöst smidig i kontakten med folk, han räddar drinkar, rör sig över dansgolvet utan att krocka med någon och har en stol redo för folk som är överförfriskade. Nyles börjar snacka med Sarah och raggar upp henne men hånglet i öknen tar en oväntad vändning, resten får ni se själva. Något ni också bör göra för detta är en av årets bästa filmer – även om konkurrensen inte direkt är mördande i filmvärlden detta år.

Palm Springs är en finurlig film som är både rolig, lite bitterljuv och rymmer ett visst mått av romantik. Skådisarna i huvudrollerna Andy Samberg och Cristin Milioti var för mig okända men de har en bra kemi något som är nödvändigt då de mer eller mindre är i bild större delen av filmen.  Att både J.K. Simmons och Peter Gallagher är med på tåget skadar inte då det är två sköna snubbar jag alltid brukar uppskatta.

Jag säger inte så mycket mer om filmen då jag inte vill spoila allt för mycket. Palm springs är definitivt värd en titt tro mig.

Passar på att tackar Henke för tipset.

Regi:Max Barbakow

Betyg: 8/10

It´s kind of a funny story (2010 USA)

Den sextonårige Craig väljer turligt nog att åka till psykakuten istället för att ta sig själv att daga. Han blir inskriven men då ungdomspsyk håller på att renoveras har man buntat ihop både äldre och yngre patienter på en avdelning. Till en början trivs inte Craig speciellt bra och vill bara hem men (suprise) snart vänder det.

It´s kind of a funny story var än en film från Netflix digra utbud där jag bara chansade utan att ha hört talas om filmen. Det är en film som man har sett otaliga gånger tidigare. Jag vet ungefär hur det ska sluta en halvtimme in i historien som inte bjuder på några större överraskningar.  It´s kind of a funny story kan nog beskrivas som en coming of age film i psykmiljö.

MEN. Även om det är en förutsägbar rulle så är den fint berättad och full av människor som jag finner vara sympatiska. Det är en film som gav mig lite hopp om mänskligheten och även om det haglar av visdomsord så är det bra sådana som man faktiskt kan ta till sig. Filmens sista scen var en i mina ögon en höjdare som påminde en hel del om Rentons avslutande monolog i Trainspotting fast då ur en djupt deprimerad 16 årings synvinkel.

Det är en hel del skådisar man känner igen men de är inte det största namnen i branschen. Roligast var det att se Zach Galifianakis spela någorlunda normal och sansad trots att han är inlagd på psyket. It´s kind of a funny story är en fin film som värmde lite extra i sommarnatten. Man får väl ha i åtanke att jag är otroligt svag för s.k coming of age historier och en rulle som har med Queens Under pressure kan inte vara helt fel.

Regi:  Anna Boden, Ryan Fleck

Betyg: 8/10

Extraction (2020 USA)

När sonen till en drogbaron kidnappas av konkurrenterna hyr denne in ett gäng legosoldater för att befria pojken. Det verkar vara ett komplicerat uppdrag då sonen hålls fången i staden Dacca som mer eller mindre styrs av kidnapparna. Legosoldaterna och deras ledare Tyler Rake verkar dock kunna fixa fritagningen som är minutiöst planerad. Naturligtvis går det åt skogen (annars hade det blivit en väldigt kort film) och Tyler finner sig vara ensam med drogbaronens son jagad av  miljonstaden Daccas invånare med ett pris på sitt huvud.

Det var länge sedan jag såg en riktigt bra actionrulle. Min senaste förhoppning på bra action, 6 Under, sköts i sank efter femton minuter (vilken dynga!) därför kändes det skönt att få se en rulle som har full fart, bra actionscener, är i sina stunder riktigt spännande, med en stabil skådis i huvudrollen samt avslutas med en kanonscen på en bro med helikoptrar, soldater och krypskyttar. Jag bockar och tackar till alla inblandande och hoppas på en lika bra uppföljare då slutscenerna hintar om att en sådan eventuellt kan komma.

Regi: Sam Hargrave

Betyg: 8/10

Anaconda (1997 USA)

En grupp forskare beger sig ut i Amazonas djungler för att finna en indianstam som är dold för omvärlden. På Amazonfloden stöter de på en båt som gått på grund och plockar dumt nog upp båtens enda passagerare, Paul Serone, en mysko typ som t.om en blind människa i koma skulle inse inte har rent mjöl i påsen. Paul som är jägare erbjuder sig att guida sällskapet till indianstammen men leder dom naturligtvis på villovägar då han har helt andra planer.

Jag är den förste att erkänna att Anaconda egentligen inte är en bra film men satan i gatan vad underhållande den är. Jag tror jag har sett rullen en tre/fyra gånger och blir lika road var gång. Jon Voight i rollen som Paul spelar över å det grövsta, monsterormen beter sig inte alls som en orm b.la så skriker den !?! En hel del effekter är väl i bästa fall si så där och manuset är inte speciellt stabilt men vad gör det när man får en feature creature som tar i ända från tårna.

Anaconda är en film där man bäst sätter hjärnan på paus och bara åker med på färden för filmen är som sagt mycket underhållande och av och till både ryslig och spännande. Filmen blir inte sämre av att man fick med en hel del välkända namn – hur det gick till vet jag inte – men kul att Jennifer Lopez, Owen Wilson, Eric Stoltz och Ice Cube inte var fisförnäma utan ställde upp. Filmen har genererat åtminstone två uppföljare men hur ”bra” de är vet jag ej men Anaconda är i vart fall väl värd en titt.

Regi: Luis Llosa

Betyg: 8/10

 

Doctor Sleep (2019 USA)

Jag är riktigt lat denna gång och kopierar min text som jag skrev om boken Doctor Sleep.

”På de amerikanska landsvägarna far ett udda sällskap människor runt i sina husbilar. Gruppen kallar sig själva för The True Knot och är ständigt på jakt efter steam, den substans som människor med psykiska krafter släpper ifrån sig i sitt dödsögonblick. På senare tid har det varit allt svårare att få tag på steam och gruppen börjar bli desperat då man riskerar att dö ut. Hoppet väcks när man får upp spåret på en flicka vid namn Abra. Om The True Knots beräkningar stämmer bör de vara på grön kvist i många år när de väl fångat in flickan. Nu är inte Abra helt försvarslös hon har en hel arsenal med psykiska krafter och har lyckats hålla sig undan The True Knot. Men till slut så blir Abra nödgad att kontakta sin låtsasvän Tonys ”pappa”, Danny Torrance.”

Filmens regissör Flanagan hamnade inför ett knivigt problem vid filmatiseringen. Boken är en uppföljare till Kings roman The Shining som även har filmatiserats av Stanley Kubrick. Problemet är att Kubricks och Kings versioner av berättelsen inte riktigt samstämmer med varandra. Flanagan löser det hela med att ta med element från både filmen och boken. Resultatet blev minst sagt över förväntan och den här gång övertrumfar filmen boken med råge.

Jag är halvförtjust i Kings Doctor Sleep. De två första tredjedelarna av berättelsen är bra men King tappar bollen rejält i finalen genom kasta in såpopera moment och ett Västgötaklimax av rang. Flanagan har helt skippat det jag tycker är dåligt med boken och utvecklat filmen till en historia som är avsevärt mörkare, mer spännande och desto rysligare än förlagan.

Av en slump blev det att jag såg den s.k directors cut som visade sig vara tre timmar lång och jag satt som fastnaglad framför filmen för det här var en av förra årets bästa skräckisar. Filmen segar aldrig till sig, den är riktigt spännande på sina ställen och skådisarna presterar bra speciellt Rebecca Ferguson i rollen som Rose the Hat, ledaren för The True knot . Kanske möjligtvis kan man störa sig på att Flanagan inte gör några blinkningar till Kubricks The Shining – de är mer att likna långtradare med påslagna helljus. Jag störde mig inte alls på detta utan fann att det gav filmen en extra dimension och band ihop de olika versionerna av berättelsen. Utan snack klart sevärd – åtminstone som directors cut.

Regi: Mike Flanagan

Betyg: 8/10

 

Swinger (2016 Danmark)

Ångest kan gestalta sig i många olika former. I dagsläget skulle nog en harkling vid kyldisken på Coop injaga skräck hos många. Då jag själv är lagd åt det fatalistiska hållet (brukar tyst för mig själv mumla Insha’Allah när någon säger vi ses i morgon) oroar jag mig inte speciellt mycket över dessa ting då hela världen för ögonblicket är ett enda stort Insha’Allah. För mig kommer ångesten i andra former t.ex som en liten dansk ”komedi” med namnet Swinger..

Adam arbetar som försäljare av fjärrvärme och (enligt hans fru) går genom livet med  en uppsyn som att han vill hoppa ut genom ett fönster (jag håller helt med frun i hennes iakttagelse). Hur som haver verkar de två inte ha ett speciellt lyckligt äktenskap, Adam är missnöjd med livet och frun med sin man. Det kanske är förklaringen till att de två är swingers för att få lite krydda i livet – vad vet jag?

Filmen startar med att de åker till ett swingerspensionat där man under en helg tillsammans med likasinnade umgås, äter, dricker och sysslar med avklädda aktiviteter på kvällen. Alla inblandade känner varandra sedan tidigare men denna helgen introduceras ett nytt par som är avsevärt yngre än de övriga deltagarna. Adam blir förälskad i den ca tjugo år yngre Patricia vilket utmynnar i en kamp om hennes gunst med sällskapets alfahanne Jørgen. Tilläggas bör att denna kamp sker i öppen dager inför deras respektive fruar. Jösses! vad är det för fel på folk? Jag skulle kunna tänka mig en avsevärt trevligare helg t.ex simma med vithajar.

OM någon hade gått förbi mig när jag tittade på denna film hade man troligen trott att jag såg på en riktigt ryslig skräckis då jag mer eller mindre kikade mellan fingrarna under hela filmen. Jag klarar knappt av att se filmer av detta slag när människor förnedrar sig själva och pinsamheterna radar upp sig. Nu är det inte mycket naket i filmen, lite guppande rumpor, lite bröst och det är ungefär allt. Det jobbiga består istället i hur de inblandade behandlar varandra, gubbarna verkar vara ena jobbiga jävlar och deras fruar är inte mycket bättre med ständigt giftiga kommentarer och pikar. Spriten och kåtheten gör sitt och det blir som sagt åtminstone för mig en riktigt jobbig film att se.

Paradoxalt nog är filmen samtidigt dråplig och i sina stunder finstämd och jag känner med de inblandade mer eller mindre då de i grund och botten troligen är helt ok människor även om jag inte skulle vilja hänga med någon i sällskapet. Det är situationen och bitterheten som gör att de framstår i sämre dager. Slutet är vemodigt och öppet för tolkning men jag gillade rullen. En sista fundering: Finns det något filmland som slår danskarna på fingrarna när det gäller att frammana ångest på film?

Tackar Snacka om film för tipset

Regi: Mikkel Munch-Fals

Betyg: 8/10

Snatch (2000 Storbr)

Efter att ha blivit lite halvt om halvt besviken på Guy Ritchies senaste rulle The Gentlemen blev jag sugen på att se en bra film av regissören och valet föll på Snatch som det var ett tag sedan jag såg.

Det börjar relativt oskyldigt med att den inte alltför glamorösa boxningspromotorn Turkish ber sin kompis Tommy att köpa en husvagn av några resande. Denna till synes oskyldiga handling utlyser en kedja av händelser som mynnar ut i att både Turkish och Tommy riskerar att bli grisföda. Det blir inte heller enklare för alla inblandade då en diamant på 84 karat är på drift i Londons undre värd då den eventuellt fatala husvagnsaffären och diamanten på villovägar kommer att korsa varandra.

Snatch är Guy Ritchie i högform. Det är en historia som spretar åt alla möjliga håll. Det vimlar av knepiga och korkade rollfigurer som nästan skulle kunna föräras en egen film. Diamanthandlaren som låtsas att han är jude, gangstern Brick top med tandimplantat och Bengt Bedrup glasögon, tre makalöst korkade hälare, Brad Pitt som resande samt Benicio del Toro som den spelberoende gangstern Frankie Four Fingers för att bara nämna några i det sköna galleriet av skurkar. Mitt i denna smet står Jason Statham och Stephen Graham i rollerna som Turkish och Tommy.

Filmen är brutal och fruktansvärt rolig. Jag ömmar för huvudpersonerna som egentligen bara ville köpa en husvagn men hamnar i klistret via slumpens vägar. Snatch är en underhållande skröna som är väl berättad av Ritchie. Vill man vara elak kan man säga att han är en Tarantino wannabe och till viss mån kan jag hålla med om det. Å andra sidan är Snatch både rappare och roligare än det mesta Tarantino gjort. En film väl värd en titt eller som i mitt fall en omtitt.

Regi: Guy Ritchie

Betyg: 8/10

Hush (2016 USA )

Klart man gillar skräck i alla dess former men en del subgenrer är lite ruggigare än andra t.ex s.k ”home invasion” filmer. Jag vet inte varför men just dessa rullar är lite extra rysliga (kanske för att jag känner att hemmet borde vara en plats fri från monster och mördare?) och jag får ofta lite ont i magen när jag ser filmer i stil med Inside m.fl.

I Hush är det den stackars döva kvinnan Maddie som råkar ut för en tok som har som fritidssysselsättning att mörda folk i deras hem. Han har redan samma kväll mördat Maddies grannar och i farten bestämmer han sig för att även lägga henne till listan av offer. Då Maddie som sagt är döv tror mördaren att det är en lätt match men det är en underskattning.

Hush är en mycket spännande film som har ett alldeles perfekt tempo och speltid. Mike Flanagan står för regin vilket brukar bli lyckat. Maddie spelas av Flanagans fru Kate Siegel en stabil skådis. Hush är inte en film som vunnit några priser på de stora galorna men den lyckas mer än väl med vad den ska göra – nämligen att ge en ryslig stund.

Regi:Mike Flanagan

Betyg: 8/10