I Daniel Blake (2016 Storbr)

En dag drabbas byggjobbaren Daniel av en hjärtattack. Hans läkare säger att han inte får arbeta utan måste vila upp sig, försäkringskassan säger däremot att han gott kan jobba. Detta beslut gör att han får inga stålar om han inte trotsar läkarens ordination och med risk för sitt liv börjar arbeta. Daniel överklagar beslutet och hamnar i en Kafka liknade situation där vad han än gör så blir det fel. Hans enda ljuspunkt i livet är en ensamstående mamma som är i samma situation som han själv. Vänskapen sätts dock på prov när hon blir tvungen att ta till desperata metoder för att få pengar till mat, hyra och kläder.

En del filmer blir jag så jävla förbannad över när jag ser. Nu utspelar sig iofs filmen i Storbritannien som än så länge har ett sämre socialt skyddsnät än Sverige men man ser åt vilket tongångarna går i vårt land. Klyftor ökar och de styrande gör sitt bästa för att på ena eller andra viset dra upp gränser mellan de som har och de som inte har. Jag kokar inombords när jag ser filmen. Det ska erkännas att regissören  Ken Loach  har dragit på stora växlar när han låter all skit som tänkas kan drabba Daniel men likväl är det skit som drabbar folk dagligen både i vårt land och andra rika länder västvärlden.

Det är klart att filmen är ett inlägg i debatten över vilken ekonomisk politik som ska gälla. Tycker man att det är marknaden som ska gälla och att det inte finns plats i samhället för de som inte är attraktiva för denna då tycker man nog att I Daniel Blake är en ganska så trist historia om människor som även om oturen är framme borde ta mer ansvar för sina liv. Själv ser jag en film som visar på hur samhällskontraktet mer eller mindre har upphört att gälla och där folk mer eller mindre behandlas som boskap som vallas mellan låglönejobb.

När eftertexterna rullar är jag tagen, nästan utmattad och gör som svensken vanligtvis gör när något obehagligt uppdagas, knyter handen i byxfickan och tar en kopp kaffe.

Regi:  Ken Loach

Betyg: 8/10

Best worst movie (2009 USA)

Michael Paul Stephenson spelade rollen som Joshua i Troll 2. Nu har han växt upp och ställt sig frågan om vad det var för film han egentligen var med i? Stephenson beslutar sig för att söka upp sina medspelare och produktionsteamet bakom filmen för att få klarhet om bakgrunden till Troll 2. Det blir en underhållande men samtidigt lite sorglig resa.

Dokumentärens huvudperson är George Hardy som spelade pappan i familjen Waits. Han är egentligen tandläkare men ser nu sin chans att hamna i rampljuset då filmen nått en viss kultstatus. Han smider s.a.s medan järnet är varmt och dyker gladligen upp på festivaler, åker på konvent och hjälper Stephenson med att söka upp andra skådisar i filmen. När man bjuder in Claudio Fragasso till en filmvisning blir det pinsamt då regissören anser att han gjort ett mästerverk som b.la inspirerat hela fantasygenren. En av filmens producenter menar på fullaste allvar att utan Troll 2 hade vi inte haft Harry Potter. Det blir både pinsamt och lite tragikomiskt när Fragasso inser att folk tycker han gjort en makalöst usel film.

Man söker upp i stort sett alla skådisar som var med i filmen och det visar sig att en av de medverkande pendlande mellan mentalsjukhuset och filminspelningen men verkar turligt nog må bra idag. Mindre bra mår Margo Prey (mamma Waits) som ger ett minst sagt labilt intryck. Jag blir nervös när hon är med i filmen.

Vi får även en förklaring till filmens märkliga dialog. Regissörens kunskaper i det engelska språket var/är mycket knapphändiga. Det var han som skrev filmens dialog så gott det gick och när skådisarna försökte ändra denna vägrade han, dialogen skulle följas ordagrant. Överhuvudtaget verkar regissören Fragasso ha varit lite av en diktator och vägrat ta till sig några som helst förslag om att göra filmen bättre och tur är väl det så här i efterhand för om Troll 2 hade höjt sig bara ett snäpp hade den snabbt hamnat i glömska.

Dokumentären blir lite segdragen då man har med allt för många scener med vanliga biobesökare som berättar hur dålig filmen är. Det blir helt enkelt lite tjatigt i längden då alla säger i stort sett samma sak. Bortsett från detta så är Best worst movie rekommendabel om man sett Troll 2 då den ger en inblick i hur man gör en bra dålig film och människor i filmvärldens skuggsida får en chans att stå i rampljuset för en kort stund.

Hur var det nu med filmens namn? Det heter Troll 2 men det finns inga troll i filmen. Filmbolaget ville bara casha in lite extra pengar då de haft en film som hette Troll som varit lite framgångsrik. I detta fallet är Fragasso för en gångs skull helt oskyldig.

Regi: Michael Paul Stephenson 

Betyg: 8/10

Wonder woman (2017 USA)

Amasonen Diana växer upp på en ö som är dold för omvärlden. En dag hälsar omvärlden på i form av Steve Trevor som jagas av en en hop tyska soldater. Amasonerna får genom Steve information om att ett stort krig pågår (det 1:a världskriget) och de anar att det är deras ärkefiende krigsguden Ares som ligger bakom kriget. Mycket motvilligt låter man Diana följa med Steve ut i världen för att stoppa Ares och därmed kriget.

Hitintills har filmerna om DC:s superhjältar inte varit speciellt imponerande: Superman var ok, Superman vs. Batman och Suicide Squad riktigt usla så här i efterhand (har försökt se om filmerna men det har varit en upplevelse så olidlig att jag varit tvingen att avbryta tittarna i förtid). Därför känns det riktigt skönt att få se en film som Wonder Woman då den infriar alla förhoppningar jag har. Skådisarna sitter som smäck (möjligtvis hade jag velat sett någon annan än Chris Pine i rollen som Steve men han är åtminstone uthärdlig).  Danny Huston är ljuvligt ond som Ludendorff, birollsinnehavarna i div. roller är väl utvalda och Gal Gadot ÄR Wonder Woman, jag tror aldrig en skådis har känts så rätt i en superhjälteroll. Trots en ganska så töntig dräkt (dräkten har alltid varit ett aber när det gäller denna seriefigur men å andra sidan är klädvalet för dagen bättre än den bikerjacka och hotpants(?)  hon bar under 90-talet) lyckas Gadot sätta karaktären som smäck. Filmen har flera scener där jag faktiskt får ståpäls och känner hur pulsen ökar, det var ett bra tag sedan jag fick den känslan när jag såg en s.k ”blockbusterfilm”. Trots att rullen är ganska så DC-grå” känns den lättsammare och inte så allvarstyngd och storvulen som de tidigare filmerna från förlaget.

Det finns dock en plump i protokollet nämligen slutfighten där man som tittare än en gång måste genomlida raserade byggnader och explosioner. Det tar inte lång stund innan jag tröttnar, börjar glo på klockan och undrar om det inte är dags att avsluta CGI-festen?  Men bortsett från detta är Wonder Woman klart sevärd.

Regi: Patty Jenkins

Betyg:8/10

Kong: Skull island (2017 USA)

Det görs alldeles för få bra monsterfilmer nuförtiden, vi monsterälskare får oftast dras med de kackiga SyFy och Asylumfilmerna som inte gör någon människa glad. Därför blir man lite extra pepp när det kommer en rulle som Skull island. En film där man satsat både kompetens och stålar på att göra ordentliga monster och har med skådisar som kan både gå och tala samtidigt.

I och för sig så kanske skådisarna inte spelar så stor roll i filmer av detta slag, de är hänvisade till att spela andrafiolen.  Det kan vara anledningen till att senaste filmen om Godzilla inte var så jättebra då man satsade för mycket på mänskliga relationer och filmen vart allt lite småtrist. Än värre var Jacksons King Kong som kluckade mer än vrålade då karln envisas med att skildra människor genom ett Harlekinboksfilter.

Kong:Skull island utspelar sig på 70-talet där en forskningsexpedition skickas ut för att undersöka en nyligen upptäckt ö. Ön visar sig vara fullproppad med monster och allt man kan tänka sig går naturligtvis rätt åt skogen. De som överlevt dusten med jätteapan Kong måste försöka ta sig tvärs över ön för att bli räddade. Något som ställer till extra problem för dessa stackar vilsna människor är att Kong inte är det värsta monstret på ön samt att expeditionens militära ledare Preston Packard (smaka på det namnet), spelad av Samuel L.  (jag är med i alla filmer jag får nys om) Jackson inte är speciellt balanserad.

Klart att filmen innehåller en hel del repliker som får mig att famla efter skämskudden och det är klart att expeditionens enda kvinnliga deltagare har lite mer ”lediga” kläder än övriga manliga medlemmar. Klarar man av dessa små fadäser är Skull island  en rejäl monsterfilm som till och med lyckas med att vara lite småspännande och lyckas väl med det den företar sig nämligen att roa biobesökarna.

Regi: Jordan Vogt-Roberts

Betyg: 8/10

Logan (2017 USA)

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Av Xaviers dröm om fredlig samexistens mellan människor och mutanter finns intet kvar. Året är 2029 och mutanterna är i stort sett utdöda. En sliten Xavier drabbad av någon demenssjukdom vårdas av Logan (Wolverine) och mutanten Caliban, perfekt castad med Stephen Merchant i rollen. Logan är också sliten och vill bara få ihop nog med pengar för att de tre ska kunna fly omvärlden. Men så dyker det upp en ung tjej med märkliga krafter. Kan det vara som så att mutantsläktet inte dragit sin sista suck? I flickans släptåg finns det naturligtvis slemma skurkar som vill lägga vantarna på tjejen och en högst motvillig Logan ger sig ut på ett sista äventyr tillsammans med en oberäknelig Xavier.

Logan skiljer sig från många av de tidigare X-men filmerna. Dels att den är barnförbjuden, vilket för den skull inte innebär att filmen blir bättre men det ger filmskaparna vidare ramar för att berätta sin historia. Filmen är också (nästan) helt fri från dessa ändlösa moralpredikningar som Xavier brukar hålla om samexistens och förståelse. Inget fel i budskapet men det börjar bli lite uttjatat. Dessa predikningar behövs inte längre då rollfigurerna kommit till vägs ände och man har helt enkelt inte så mycket mer att säga. Vidare har filmen har ett mycket bra driv och ett drag av oförsonlighet som gör att den stundtals blir både oförutsägbar och spännande.

Hugh Jackman briljerar som Logan men det är Patrick Stewart som är su-ve-rän i rollen som en förvirrad Xavier och de båda slutar (?) på topp i sina skådespelarkarriärer som X-men. Övriga skådisar är också bra, dock så kände jag en viss oro över att en unge skulle ha en såpass stor roll i filmen men Dafne Keen är tom riktigt bra i rollen som X-23/Laura. Jag gillade också valet av skurk, den slemme cyborgen Donald Pierce och hans Reavers. De har alltid hört bland mina favoritskurkar i serien och filmversionen av dessa var med berömd godkända.

Om jag ska ha några invändningar skulle det väl vara filmens final där det blir lite för mycket specialeffekter samt övertydligt snyft men Lauras slutord var ganska så givna då de annonserats en timme tidigare i filmen. Trots denna förvarning blev jag tvungen att rulla med ögonen och sucka lite i biomörkret. Med detta är bara en smärre fadäs i en för övrigt mycket bra film. Gå och se medan den fortfarande finns på biorepertoaren. Ta sedan och beställ serien Old man Logan av Mark Millar. En helt annan resa för en åldrande Wolverine men minst lika bra den.

Regi:James Mangold

Betyg: 8/10

Green room (2015 USA)

green-room-posterEtt punkband i akut brist på pengar tar ett gig utan att höra sig närmare för vad är för sorts spelning. Bandet blir lite darriga när de hamnar ute på vischan och publiken visar sig bestå av nynazister. Nu går faktiskt spelningen riktigt bra utan vare sig krångel eller intermezzon och nazisterna verkar vara om inte annat, fullt acceptabla arbetsgivare. Naturligtvis så skiter det sig när en av medlemmarna i bandet råkar se något som som inte var avsett för utomstående ögon. Resten av filmen är närapå ett kammardrama där musikerna för göra allt i sin makt för att undkomma med livet i behåll.

Green room är en våldsam och blodig film men regissören gottar sig inte i våldet han riktar in sig på att visa konsekvenserna av det. I t.ex Saw visas våldet för att man som tittare ska äcklas och min känsla där blir mer äckel än skräck. I Green room är det våld som känns mer i märg och ben. Det upplevs då som mer verklighetstroget och berör desto mer. Jag hejar verkligen på musikerna och hoppas att alla ska komma undan med livet i behåll.  Nazisterna skildras inte heller som hjärndöda beläten utan vi får hela skalan från deras ondskefulle men samtidigt charmante ledare Darcy, suveränt spelad av Patrick Stewart till hans underhuggare Gabe (Macon Blair) som i grund och botten verkar vara en ganska så schysst (åtminstone i detta sammanhang) kille. När regissören Jeremy Saulnier lyckas med presentera trovärdiga rollfigurer får han mig att tro på handlingen och resultatet blir en makalöst spännande historia som är klart sevärd.

Regi: Jeremy Saulnier

Betyg: 8/10

Kung Fu Hustle (2004 Kina)

large_vSKFcFZ7Asvt9rON0glLD8FCKMUDet fruktade Yxgänget har tagit kontrollen över en stad. Den enda stadsdelen som inte berörs av gangstrarnas härjningar är slumområdet ”Grisgränden”. Befolkningen där är allt för fattig för att Yxgänget ska ta notis om dem. Detta ändras då smågangstern Sing i sina försök att gå med i gänget av misstag drar in Grisgrändens invånare i en strid på liv och död med gangstrarna.

Kung Fu Hustle är nog en sådan där film man avskyr eller gillar. Antingen tycker man filmen bara är tramsig och fjantig eller så tycker man som jag att den är grymt underhållande. Både denna och regissörens tidigare film Shaolin soccer känns som Åsa Nisse på speed. Det är stora gester en hel del sker utan några närmare förklaringar och filmen präglas av en slapstickhumor jag gillar. ”Dratta på ändan humor” kan vara otroligt rolig ibland om den görs rätt och med friskt humör. Filmen innehåller också en hel del underhållande fighter som stundtals är ganska maffiga.

Kung Fu Hustle är om man är lagd åt det hållet en frisk fläkt som osar av ren och skär filmglädje. Min invändning är att den innehåller (som jag tidigare nämnde) en del, åtminstone för mig, obegripliga scener och ett och annat märkligt beteende av rollfigurerna. Även Sings bakgrundshistoria känns en anings malplacerad. Ovanstående förklaringar kan bero på en viss okunskap om östasiatisk kultur. Trots dessa invändningar är detta en mycket underhållande film som jag faktiskt sett en, tre, fyra gånger med lika stor behållning var gång.

Regi: Stephen Chow

Betyg: 8/10

Film vs. bok: The girl with all the gifts (2016 Storbr)

the-girl-with-all-the-gifts-movie-posterDetta var filmen som fick mig att totalt tappa hoppet när det rör SF:s förhatliga filmmonopol. Filmen kom aldrig till den s.k landsorten utan visades bara på några dukar i de större städerna. Jag rasade men nu är den i alla fall sedd på annat vis och med gott samvete ska tilläggas. Direkt efter jag sett filmen greppade jag M.R. Careys bok som filmen är baserad på.

Världen som vi känner har gått under då mänskligheten drabbats av ett virus som förvandlat större delen av befolkningen till blodtörstiga zombies. På en militärbas bedriver man forskning på en grupp barn som kan vara nyckeln till ett vaccin mot smittan. När basen attackeras lyckas en handfull människor fly. I gruppen ingår ett av de speciella barnen, Melanie och det är nödvändigt att transportera henne till en annan av civilisationens få kvarvarande utposter för att kunna fortsätta forskningen.

Det hade varit trevligt att fått se filmen på bio för detta var en riktigt bra rulle. Det är en film som vågar utmana sina tittare åtminstone lite, vilket märks bland en del kommentarer på IMBD. Många verkar rasa över slutet som jag däremot gillade. Vidare har man en helt hög bra skådisar, tom ungen Melanie är bra. Filmens tempo är bra och jag upplevde inga döda punkter eller transportsträckor i storyn. Kort och The girl with all the gifts är en film som borde fått en chans att ses av fler.

Filmen följer boken ganska väl, de ändringar man gjort beror nog mer på budget än annat. Resultatet av att läsa boken blir att man får mer kött på benen. Frågor som: Vad är en människa fördjupas och vi får en större inblick i vad smittan egentligen är. Boken växlar berättarperspektiv mellan huvudpersonerna vilket ger en mer nyanserad bild av händelserna. Den unge soldaten Gallagher tecknar med sina tankar upp en ganska så deprimerande bild av livet efter katastrofen och bara en så simpel sak som popmusik har han helt missat då de bara spelade klassiska stycken på militärbasen. Vetenskapskvinnan Caldwell är helt besatt av lösa smittans gåta, lärarinnan Justineau är inställd på att skydda flickan Melanie från både yttre och inre hot och bokens huvudperson försöker förstå vad hon är. En detalj man ändrat från bok till film är att Melanie är vit i boken medans Justinaeu är färgad, i filmen är det tvärtom. Varför vet jag inte men skådisarna är som sagt mycket bra.

Jag brukar följa regeln ”se filmen först” läs boken sedan och är glad att jag gjorde detta. Risken att jag tyckt att filmen varit alltför lättviktig och ytlig hade nog varit stor när man jämför dessa två medier med varandra.

Regi: Colm McCarthy

Betyg: (film) 8/10

 

Train to Busan (2016 Sydkorea)

train-to-busan_poster_goldposter_com_1-jpg0o_0l_800w_80qSkräckfilmsveckan startar med flaggan (nästan) i topp tack vare en mycket bra film från Sydkorea. Seok-woo har separerat och har delad vårdnad om sin dotter. Då hans arbete tar mycket tid i anspråk hinner han inte riktigt med att ge sitt barn den uppmärksamhet hon borde få. När dottern till sin födelsedag vill åka och hälsa på sin mamma i staden Busan känner pappan att han för en gångs skull banne mig ska ställa upp för sin dotter och bokar tågplatser åt sig själv och dottern. Det blir en besvärlig tågresa då en zombieepidemi samtidigt bryter ut och tåget är verkligen ingen fristad.

Här var det fart och fläkt varvat med en hel del nagelbitarscener. I stort sett hela filmen utspelar sig på tåget som ganska snabbt in i filmen hyser både vanliga och smittade resenärer där de förstnämnda är en stadigt krympande skara. Filmens zombies är av den snabba sorten och blir man biten sker förvandlingen snabbt. Regissören Sang-ho Yeon har skapat en hel del häftiga scener där b.la en blinkning till korridorfighten i Old boy finns med. Action varvas med spännande scener och Sang-ho Yeon nyttjar tågmiljön bra. Trots en speltid på nära två timmar har inte filmen några döda punkter och tacksamt nog slipper vi den sydkoreanska ovanan att smyga in ”dratta på ändan” scener i filmen. Min enda invändning är väl det något melodramatiska slutet men det är en petitess.

Vad Fiffi och Sofia skriver om kan ni läsa om här och här.

Regi: Sang-ho Yeon

Betyg: 8/10

Captain fantastic (2016 USA)

cf_online_1sheet_fin10Ben Cash och hans fru Leslie har valt att lämna civilisationen och bor i skogen med sina sex barn. När filmen startar nås familjen av budet att mamman avlidit efter en tids vistelse på sjukhus. Ben och hans barn beslutar sig för att resa till begravningen. Då barnen haft mycket liten kontakt med civilisationen och andra människor blir det en rejäl kulturkrock/chock.

Den här filmen saluförs som en komedi vilket jag kan tycka är lite felaktigt då det främst är ett drama med en del komiska inslag för visst blir det dråpligt när familjen Cash kommer i kontakt med vår civilisation. Captain fantastic är en film som fick mig att fundera över ett och annat. Hur uppfostrar vi våra barn? Hur stor rätt har en förälder att påtvinga sina värderingar sin avkomma?

Ben och hans fru har själva undervisat barnen som är närapå övermänniskor. De kan ett flertal språk flytande, kan argumentera för sina ståndpunkter, är mycket allmänbildade och kan även klättra i berg, navigera efter stjärnorna och en hel del annat smått och gott. Även på det moraliska planet är barnen överlägsna, vad jag begriper är mobbing, lögner och skitprat icke existerade i familjen Cash och konflikter löses med argumentation. Problemet blir när dessa barn kommer i kontakt med vår värld. Det de nämligen inte lärt sig är det sociala samspelet med människor som inte hör till familjen. Om Ben och hans fru gjort ett rätt val i sin uppfostran av barnen kan diskuteras i det oändliga.

Samtidigt som filmen ger mig dessa funderingar är förpackningen lättsam och otroligt välgjord. Vanligtvis brukar jag tycka filmer är för långa men jag hade gärna stannat kvar en stund till hos familjen Cash. Viggo Mortensen är suverän i huvudrollen och trots att det förkommer sex ungar får jag inte en enda krypning i hela kroppen. Jag förvånar tom mig själv med att finna en smörig sång och dansscen med barnen vara gripande! Att skådisarna Steve Zahn och Frank Langella är med på ett hörn gör inte saken sämre.

Tyvärr fladdrade denna fantastiska film förbi på biodukarna då SF troligen ansåg att någon annan film (troligtvis en film med ett nummer efter titeln) behövde fler dukar. I Karlstad var inte ens filmen aktuell för visning men tack vare Jan, biografvaktmästare på SF i Karlstad, fick jag ynnesten att se filmen då han lyckades fixa en veckas visning av Captain Fantastic. Något som  jag är djupt tacksam över.

Regi: Matt Ross

Betyg: 8/10

War dogs (2016 USA)

parnisostvolami563_1War dogs är ännu en av dessa rise and fall historier som jag är så omåttligt förtjust i. David harvar runt i Florida som massör, ett inte speciellt glamoröst jobb då klientelet verkar bestå av skrynkliga gubbar som gör sexuella inviter. När han stöter på sin barndomskamrat Efraim slår dessa unga män sina påsar ihop och lyckas mot alla odds bli relativt stora aktörer på den amerikanska vapenmarknaden. De köper upp vapen billigt och säljer vidare till den amerikanska armen. När de lyckas ro en jätteorder i hamn verkar det dock som de två kan ha tagit sig vatten över huvudet.

Detta var en otroligt underhållande film trots att ämnena vapenhandel och krig inte är speciellt trevliga. Regissören Todd Phillips som även gjort Baksmällefilmerna har knåpat ihop en sanslös och på sina ställen helt absurd historia. Det mest absurda är dock att man tydligen (åtminstone i filmens värd) utan några större problem kan bli grossist i vapen. Det som gör att Efraim och David lyckas så bra med sitt företag är att de högaktningsfullt skiter i lagar och regler. Vart vapnen kommer ifrån och vem man handlar med är inte speciellt viktigt utan mer av karaktären små problem som är till för att lösas på vägen.

Trots en speltid på två timmar blev filmen aldrig tråkig. En bidragande orsak till detta var just den absurda känslan jag fick under speltiden och satt undrades över om det verkligen kan och får gå till så här. Någon uns av sanning har nog historien då det är en s.k BOATS men hur sann historien är vet jag inte då jag inte googlat dessa företagsamma herrar. Teller och Hill som spelar huvudrollerna kompletterar varandra bra och de är understödda av en hel del bra skådisar i birollerna. Då filmen har en dansscen i slowmotion hamnar den definitivt på plussidan hos mig. Det går alltid bra att stoppa in en dansscen i de flesta filmer och som sagt gärna i slowmotion.

Under tittningen satt jag och irriterade mig över vem skådespelerskan som spelade Davids flickvän var. Jag visste att jag hade sett henne förut men kunde inte placera skådespelerskan. Den gåtan löste sig iom filmens eftertexter.  Det var Ana de Armas känd från magplasket Knock knock. Man kan säga som så att hon verkar ha tagit en hel del skådespelarlektioner sedan den filmen så låt inte hennes medverkan avskräcka för en titt.

Regi: Todd Phillips

Betyg: 8/10

In the deep (2016 Storbr)

In-the-Deep-muk68pd4iqp1xvijoqdcu3eu2n51vu6gqzwushuvuqOM jag någon gång skulle få för mig att åka till Mexiko för sol och bad så skulle jag INTE göra som systrarna i denna film. För att sätta lite piff på semestern bestämmer de sig för att åka på hajsafari. Det innebär att två puckon (systrarna) hoppar in i en ”säker” hajbur ute på böljan den blå, kastar i lite blod och slafs vattnet för att locka till sig hajar, buren sänks ned i vattnet så man kan ”njuta” av dessa bestar i deras rätta element. Jag vet inte vad det är för fel på folk nu för tiden. Varför nöjer man sig inte med att ta semester dvs sol, bada i poolen, paraplydrinkar och se en tafflig Elvisimitatör på kvällen? Bestiga berg och löpa gatlopp i djungeln bland räliga insekter och simma bland hajar – skyll er själva när olyckan är framme, för det är den förr eller senare. För huvudpersonerna i denna film innebär det att vajern till buren brister och den sjunker till botten i det hajfyllda vattnet.

När det dyker upp sådana här hiskeliga filmer är det bara att tacka och ta emot. Flera gånger under filmen kommer jag på mig själv med att jag glömmer bort att andas och blinka för detta är en film som framkallar genuin skräck och fasa hos mig.

Vanligtvis är hajfilmer riktigt kassa, speciellt under senare år då man massproducerat skitfilmer på löpande band med ordet shark i. Dessa filmer går inte att ta på allvar och de är oftast både tråkiga och dåliga – en förödande kombination. Folket bakom In the deep har däremot  ansträngt sig för att göra en spännande film och i mina ögon lyckas man över förväntan. Filmens sista timme som utspelas i buren på havets botten är i stort sett spännande hela tiden kryddat med ett flera scener som är både ruggiga och rafflande. Nu hoppas jag bara att årets andra hajfilm The Shallows håller lika hög klass.

Filmens enda svaghet är väl slutet som iofs är spännande men man använder sig av ett trick jag inte är så värst förtjust i och filmens sista fem minuter hade kunnat skippats, å andra sidan hade man då gått miste om helt fantastisk filmmusik.

Regi: Johannes Roberts

Betyg: 8/10

Det rätta virket (1983 USA)

large_o2t9jnHHJL0j4P7GDuGmovc1lAHDetta är inte en instruktionsfilm för hemmasnickaren utan handlar om USA:s rymdprogram närmare bestämt Mercuryprogrammet som föregick det mer kända Apolloprojektet som satte den första människan på månen.  Filmen tar avstamp på Edwards Air Force Base där piloten Chuck Yeager blir den första som passerar ljudvallen. Flygbasen drar till sig piloter från hela landet och medan de bevisar sin manlighet i luften får fruarna vackert sitta hemma och vänta på att deras kommer hem, levande eller i en kista. När ryssarna skickar upp Sputnik 1957 gör amerikanerna allt i sin makt för att komma ikapp de ryska framstegen i rymden Man beslutar sig för att ta ut sju män som består av det rätta virket mao vita amerikanska män.

Detta är en helaftonsfilm med mycket testosteron, män i motljus och amerikanska flaggor. Filmen kom 1983 mitt under Reagans styre och jobbar på bra med att befästa den amerikanska drömmen myten. I vanliga fall slår jag bakut när filmer av detta slag dyker upp men här funkar det på alla plan. Filmen är helt enkelt för välgjord och intressant för att jag ska kunna irritera på bagateller som hejdlös nationalism och machomän. En annan bidragande orsak till att filmen funkar är att regissören Kaufman hela tiden växlar mellan den historia som skrivs med Yeager och Mercuryprogrammet och astronauternas familjeliv som inte alltid är en dans på rosor vilket gör att berättelsen engagerar både det stora och det lilla.

Det rätta virket är också lite av en who´s who i Hollywood under tidigt 80-tal då filmen formligen svämmar över av kända ansikten bland både manliga och kvinnliga skådisar. Det är kanske inte de största namnen i branschen men Kaufman har skrapat ihop en intressant skara skådisar.  Slutligen är filmens specialeffekter mycket välgjorda och det märks inte att filmen är över 30 år gammal.

Då detta är en s.k kallad BOATS har man som vanligt tagit sig en del friheter med verkligheten för att gör det hela lite mer dramatiskt. Jag kan tycka lite synd om astronauten Gus Grissom som blir oförtjänt svartmålad i filmen men drama går alltid före fakta både i filmens värld och i verkligheten.

Regi: Phil Kaufman.

Betyg: 8/10

The Green mile (1999 USA)

the-green-mile-522dc45de4f97Året är 1935 och fängelset Cold Mountain får en ny intern till avdelningen för de dödsdömda. Han heter John Coffey och är en gigantisk färgad man som ger intrycket av att vara timid samt lite bakom flötet. Coffey dock har mördat två unga flickor och väntar på sin avrättning. Chefen på avdelningen, Paul Edgecomb,  tänker inte närmare på fången till en början då han dras med mer akuta problem, en urinvägsinfektion (detta var innan penicillinets tid) som gör att han ”pissar taggtråd” och dels personalproblem i form av den sadistiske vakten Percy Wetmore som han inte kan kicka då denne är släkt med delstatens guvernör. Den nya fången kommer dock snart visa sig vara allt annat än en vanlig intern och Edgecomb börjar få dubier om Coffey verkligen är skyldig till sitt brott.

Frank Darabont regisserar och har tidigare b.la gjort filmerna The Mist och Nyckeln till frihet. Dessa filmer har två saker gemensamt, dels är de baserade på verk av Stephen King och dels är de mycket bra filmer, så bra att jag anser att man borde stifta någon form av lag att filmadaptioner av King måste ha Darabont bakom kameran.

The Green mile är en lång film, bortåt tre timmar,  trots detta blir den aldrig tråkig. Det är även en hel hög bra skådisar med Tom Hanks i spetsen. Hanks torde varit ganska nöjd med manus då hans rollfigur får kissa i filmen något som skådisen verkar vara omåttligt förtjust i att få göra på film. David Morse, Michael Clarke Duncan, James Cromwell och Doug Hutchison (som verkar vara lika sleazy i verkliga livet som sin rollfigur Percy då han gift sig med en sextonåring ) är bara några namn i den digra rollistan.

Jag skulle nog vilja påstå att The Green mile är en film för alla. Det är en sådan där film som bara flyter på, berör på alla sätt och vis, känns inte onödigt tung men å andra sidan inte är för lättviktig och därmed lättglömd. Har man inte sett tycker jag nog att man bör vika tre timmar av sitt liv för att få sig lite filmmagi till livs

Regi: Frank Darabont

Betyg: 8/10

SPOILERVARNING

 

 

 

The Green mile kan kanske vara en av Kings mest svartsynta böcker beroende lite på hur man tolkar boken. John Coffeys initialer och förmågor hintar om att vi har med självaste Jesus att göra. Paul erbjuder John en chans att fly men han avböjer då han inte orkar med att känna av allt hat och elände i världen och väljer att dö i elektriska stolen. Jesus dog som bekant för våra synder (om man nu hör till den tron) 2000 år senare orkar han inte stanna kvar på jorden pga allt elände. En inte så speciellt hoppfull slutkläm på historien om man nu väljer den tolkningen.