Doctor Sleep (2019 USA)

Jag är riktigt lat denna gång och kopierar min text som jag skrev om boken Doctor Sleep.

”På de amerikanska landsvägarna far ett udda sällskap människor runt i sina husbilar. Gruppen kallar sig själva för The True Knot och är ständigt på jakt efter steam, den substans som människor med psykiska krafter släpper ifrån sig i sitt dödsögonblick. På senare tid har det varit allt svårare att få tag på steam och gruppen börjar bli desperat då man riskerar att dö ut. Hoppet väcks när man får upp spåret på en flicka vid namn Abra. Om The True Knots beräkningar stämmer bör de vara på grön kvist i många år när de väl fångat in flickan. Nu är inte Abra helt försvarslös hon har en hel arsenal med psykiska krafter och har lyckats hålla sig undan The True Knot. Men till slut så blir Abra nödgad att kontakta sin låtsasvän Tonys ”pappa”, Danny Torrance.”

Filmens regissör Flanagan hamnade inför ett knivigt problem vid filmatiseringen. Boken är en uppföljare till Kings roman The Shining som även har filmatiserats av Stanley Kubrick. Problemet är att Kubricks och Kings versioner av berättelsen inte riktigt samstämmer med varandra. Kings bok är naturligtvis baserad på händelserna han beskrev i The Shining. Flanagan löser det hela med att ta med element från både filmen och boken. Resultatet blev minst sagt över förväntan och den här gång övertrumfar filmen boken med råge.

Jag är halvförtjust i Kings Doctor Sleep. De två första tredjedelarna av berättelsen är bra men King tappar bollen rejält i finalen genom kasta in såpopera moment och ett Västgötaklimax av rang. Flanagan har helt skippat det jag tycker är dåligt med boken och utvecklat filmen till en historia som är avsevärt mörkare, mer spännande och desto rysligare än förlagan.

Av en slump blev det att jag såg den s.k directors cut som visade sig vara tre timmar lång och jag satt som fastnaglad framför filmen för det här var en av förra årets bästa skräckisar. Filmen segar aldrig till sig, den är riktigt spännande på sina ställen och skådisarna presterar bra speciellt Rebecca Ferguson i rollen som Rose the Hat, ledaren för The True knot . Kanske möjligtvis kan man störa sig på att Flanagan inte gör några blinkningar till Kubricks The Shining – de är mer att likna långtradare med påslagna helljus. Jag störde mig inte alls på detta utan fann att det gav filmen en extra dimension och band ihop de olika versionerna av berättelsen. Utan snack klart sevärd – åtminstone som directors cut.

Regi: Mike Flanagan

Betyg: 8/10

 

Swinger (2016 Danmark)

Ångest kan gestalta sig i många olika former. I dagsläget skulle nog en harkling vid kyldisken på Coop injaga skräck hos många. Då jag själv är lagd åt det fatalistiska hållet (brukar tyst för mig själv mumla Insha’Allah när någon säger vi ses i morgon) oroar jag mig inte speciellt mycket över dessa ting då hela världen för ögonblicket är ett enda stort Insha’Allah. För mig kommer ångesten i andra former t.ex som en liten dansk ”komedi” med namnet Swinger..

Adam arbetar som försäljare av fjärrvärme och (enligt hans fru) går genom livet med  en uppsyn som att han vill hoppa ut genom ett fönster (jag håller helt med frun i hennes iakttagelse). Hur som haver verkar de två inte ha ett speciellt lyckligt äktenskap, Adam är missnöjd med livet och frun med sin man. Det kanske är förklaringen till att de två är swingers för att få lite krydda i livet – vad vet jag?

Filmen startar med att de åker till ett swingerspensionat där man under en helg tillsammans med likasinnade umgås, äter, dricker och sysslar med avklädda aktiviteter på kvällen. Alla inblandade känner varandra sedan tidigare men denna helgen introduceras ett nytt par som är avsevärt yngre än de övriga deltagarna. Adam blir förälskad i den ca tjugo år yngre Patricia vilket utmynnar i en kamp om hennes gunst med sällskapets alfahanne Jørgen. Tilläggas bör att denna kamp sker i öppen dager inför deras respektive fruar. Jösses! vad är det för fel på folk? Jag skulle kunna tänka mig en avsevärt trevligare helg t.ex simma med vithajar.

OM någon hade gått förbi mig när jag tittade på denna film hade man troligen trott att jag såg på en riktigt ryslig skräckis då jag mer eller mindre kikade mellan fingrarna under hela filmen. Jag klarar knappt av att se filmer av detta slag när människor förnedrar sig själva och pinsamheterna radar upp sig. Nu är det inte mycket naket i filmen, lite guppande rumpor, lite bröst och det är ungefär allt. Det jobbiga består istället i hur de inblandade behandlar varandra, gubbarna verkar vara ena jobbiga jävlar och deras fruar är inte mycket bättre med ständigt giftiga kommentarer och pikar. Spriten och kåtheten gör sitt och det blir som sagt åtminstone för mig en riktigt jobbig film att se.

Paradoxalt nog är filmen samtidigt dråplig och i sina stunder finstämd och jag känner med de inblandade mer eller mindre då de i grund och botten troligen är helt ok människor även om jag inte skulle vilja hänga med någon i sällskapet. Det är situationen och bitterheten som gör att de framstår i sämre dager. Slutet är vemodigt och öppet för tolkning men jag gillade rullen. En sista fundering: Finns det något filmland som slår danskarna på fingrarna när det gäller att frammana ångest på film?

Tackar Snacka om film för tipset

Regi: Mikkel Munch-Fals

Betyg: 8/10

Snatch (2000 Storbr)

Efter att ha blivit lite halvt om halvt besviken på Guy Ritchies senaste rulle The Gentlemen blev jag sugen på att se en bra film av regissören och valet föll på Snatch som det var ett tag sedan jag såg.

Det börjar relativt oskyldigt med att den inte alltför glamorösa boxningspromotorn Turkish ber sin kompis Tommy att köpa en husvagn av några resande. Denna till synes oskyldiga handling utlyser en kedja av händelser som mynnar ut i att både Turkish och Tommy riskerar att bli grisföda. Det blir inte heller enklare för alla inblandade då en diamant på 84 karat är på drift i Londons undre värd då den eventuellt fatala husvagnsaffären och diamanten på villovägar kommer att korsa varandra.

Snatch är Guy Ritchie i högform. Det är en historia som spretar åt alla möjliga håll. Det vimlar av knepiga och korkade rollfigurer som nästan skulle kunna föräras en egen film. Diamanthandlaren som låtsas att han är jude, gangstern Brick top med tandimplantat och Bengt Bedrup glasögon, tre makalöst korkade hälare, Brad Pitt som resande samt Benicio del Toro som den spelberoende gangstern Frankie Four Fingers för att bara nämna några i det sköna galleriet av skurkar. Mitt i denna smet står Jason Statham och Stephen Graham i rollerna som Turkish och Tommy.

Filmen är brutal och fruktansvärt rolig. Jag ömmar för huvudpersonerna som egentligen bara ville köpa en husvagn men hamnar i klistret via slumpens vägar. Snatch är en underhållande skröna som är väl berättad av Ritchie. Vill man vara elak kan man säga att han är en Tarantino wannabe och till viss mån kan jag hålla med om det. Å andra sidan är Snatch både rappare och roligare än det mesta Tarantino gjort. En film väl värd en titt eller som i mitt fall en omtitt.

Regi: Guy Ritchie

Betyg: 8/10

Hush (2016 USA )

Klart man gillar skräck i alla dess former men en del subgenrer är lite ruggigare än andra t.ex s.k ”home invasion” filmer. Jag vet inte varför men just dessa rullar är lite extra rysliga (kanske för att jag känner att hemmet borde vara en plats fri från monster och mördare?) och jag får ofta lite ont i magen när jag ser filmer i stil med Inside m.fl.

I Hush är det den stackars döva kvinnan Maddie som råkar ut för en tok som har som fritidssysselsättning att mörda folk i deras hem. Han har redan samma kväll mördat Maddies grannar och i farten bestämmer han sig för att även lägga henne till listan av offer. Då Maddie som sagt är döv tror mördaren att det är en lätt match men det är en underskattning.

Hush är en mycket spännande film som har ett alldeles perfekt tempo och speltid. Mike Flanagan står för regin vilket brukar bli lyckat. Maddie spelas av Flanagans fru Kate Siegel en stabil skådis. Hush är inte en film som vunnit några priser på de stora galorna men den lyckas mer än väl med vad den ska göra – nämligen att ge en ryslig stund.

Regi:Mike Flanagan

Betyg: 8/10

 

Wind river (2017 USA)

En ung kvinna hittas död i snön. Hon har iofs avlidit av köldskador men tecken tyder på att det rör sig om ett brott. Då liket hittats i ett indianreservat går fallet till FBI men då det rör sig om en kvinna från den lokala ursprungsbefolkningen är det lågprioriterat. FBI väljer att skicka den kvinnliga agenten Jane för att luska i fallet. Då Jane står nästan helt utan resurser tar hon skogsvaktaren Cory till hjälp och tillsammans nystar de upp den tragiska historien.

Tänk vad skönt att få se ett kriminaldrama utan vare sig seriemördare eller dunkla konspirationer. Wind river är en historia om olyckliga omständigheter som leder till död och tragedi. Filmen utspelar sig i ett snötäckt Wyoming där miljön spelar stor roll för den känsla jag får för berättelsen. Det är kallt och känslan av att människorna kämpar sig genom sina  liv är påtaglig.Taylor Sheridan som regisserat filmen har även skrivit manus till de två Sicario filmerna samt Hell or High Water, berättelser som även de bär på samma desperata känsla av hopplöshet inför vardagen och livet i allmänhet.

Nu kanske det låter som att Wind river är en trist och långsam film men historien rör sig hela tiden framåt om än i en vardagslunk som av och till exploderar i en hel del våldsamheter b.la bjuds det på en rejäl shootout. Intressantast är dock själva mordutredningen där Corey och Jane sakta men säkert nystar upp den avlidnas sista tid i livet för att nå sanningen. En film som lägger lite sordin på stämningen men kombinationen av snö och shootout är svårslagen. Definitivt värd en titt.

Regi: Taylor Sheridan

Betyg: 8/10

Booksmart (2019 USA)

Det kommer ut en himla massa filmer varje år och trots att jag ser mig själv som en person som är relativt intresserad av film och har åtminstone en aning om vad som är på gång är det många filmer jag missar. Booksmart var en film som jag noterat men mer eller mindre sållat bort i mediebruset. Tur då att jag lyssnar på en filmpodd som av och till ger tips på filmer som väcker mitt intresse.

Studenten närmar sig för Amy och Molly, de två är BFF och har skött sin skolgång oklanderligt i vetskap om att de kommer bli antagna på aktningsvärda colleges. De har försakat fester och andra nöjen under sin skoltid och har bara satsat på studierna. Till deras fasa inser de den sista skoldagen att man faktiskt kunnat göra båda sakerna då flera av deras skolkamrater har antagits till samma skolor. I desperation ska nu båda tjejerna försöka ta igen fyra års partyn och festande på en natt. Problemet är att de inte vet vart den stora avslutningsfesten är och det blir en lång natt innan når målet.

Booksmart är regisserad av skådisen Olivia Wilde och hon har fått ihop en film som är roande men samtidigt berörde mig på ett djupare plan. Filmen har en hel del tokroliga scener och absurditeter men speciellt Kaitlyn Dever som spelar den lesbiska tjejen Amy ger filmen en känslosammare touch vilket berörde mig mer än vad jag var beredd på. Hon lyckas förmedla känslan av att det är en natt som aldrig kommer åter samtidigt som hon har en oro över vad framtiden har i beredskap. Beanie Feldstein som spelar hennes kompis Molly är tyvärr inte lika bra kanske därför att skådisen är överviktig och i filmens värld är man gapig och klumpig så fort man bär på ett par extra kilon. Det är synd att Wilde valt att schablonisera då det sänker filmen ett snäpp.

Överlag är filmen en bagatell men precis som i The Myth of the american sleepover känns filmen i mina ögon större än vad den kanske är då regissören lyckas med att fånga ungdomarna som individer istället för statister i en ”supa och visa pattarna” film. Jag ser gärna fler filmer regisserade av Wilde då detta var en mycket bra start på en förhoppningsvis ny karriär.

Regi: Olivia Wilde

Betyg: 8/10

Marriage story (2019 USA)

Charlie & Nicoles äktenskap är över, kvar är bara själva skiljsmässan. Turligt nog är paret överrens om hur den ska gå till men så begår frun ”misstaget” att anlita en skiljsmässoadvokat och det som till en början verkade bli en sorgsen men sansad tillställning utvecklas till en otrevlig historia.

Vid en första anblick så kan Marriage story ge intrycket av att inte vara en speciellt upphetsande film men satan i gatan vad bra det här var. Skådisarna Adam Driver och Scarlett Johansen är top notch och jag köper dessa två i rollen som ett gift par rakt av och tänker inte alls på att det är Kylo Ren och Black widow som spelar vanligt folk. Filmens Yoda (vis gammal man) spelas passande av Alan Alda och som parets advokater gör både Laura Dern samt Ray Liotta finfina om än osympatiska insatser. Handlingen rullar på och jag sitter och undrar över hur det ska gå för man bryr sig om dessa två sympatiska personer som hamnat i en svår sits. Det som är filmens styrka är att man gillar båda två och hur det än kommer gå så finns det ingen vinnare utan bara förlorare och jag vill verkligen att Charlie och Nicoles liv åtminstone ska bli ok innan eftertexterna rullar. Ok, Nicole fulspelar lite men med facit i hand var hon tvungen till detta – när man ser filmen förstår man varför.

När jag ser rullen inser jag vad förbaskat dyrt en skiljsmässa kan bli i USA, summorna är i det närmaste astronomiska och då är detta inte skiljsmässa som har speciella omständigheter mer än en vårdnadstvist. Den svenska modellen ger ett avsevärt mer sansat intryck.

Marriage story finns på Netflix och är en film som rekommenderas varmt. Det är ingen mysrulle men om man är sugen på skådespeleri av högsta klass samt som bonus få ett praktgräl av episka proportioner bör man ta sig en titt.

Regi: Noah Baumbach

Betyg: 8/10

Den vidrige Herr Honka (2019 Tyskland)

Ofta brukar det klagas på svenska namn som utländska filmer får men i fallet med Der Goldene Handschuh (Den gyllne handsken) slår det svenska namnet Den vidrige Herr Honka originaltiteln med hästlängder för man (jag) blev sugen att se filmen så fort jag såg namnet trots att jag inte hade en susning om handlingen.

Herr Honka torde vara en av de mest miserabla figurer jag stött på i filmens värd. Honka är halt, missbildad, troligen lätt förståndshandikappad samt ganska så kort i växten. Han har ett jobb som svetsare och varvar sin fritid mellan baren Den Gyllne handsken och sin sunkiga vindsvåning. Då och då lockar han hem slitna prostituerade till sitt hem med löfte om fri sprit och av och till slår han ihjäl dem och styckar liken. Honka  gömmer likdelarna i lägenheten och skyller stanken på sina grekiska grannar. Om det inte vore som så att filmen bygger på verkliga händelser skulle jag med viss tvekan kunna klassa den som en mycken svart komedi då Herr Honka (älskar det namnet då det låter som något Staffan Westerberg skulle kunna hitta på) känns alldeles för osannolik för att finnas i verkliga livet.

Filmen har mötts av både bu och bä. En del finner rullen rolig (?) andra finner den vara motbjudande själv vet jag inte vad jag ska tycka. Det jag däremot vet är att det är en film som inte släpper taget om en när man väl har sett den. I nästan två veckor har jag gått och funderat över Herr Honka och hans liv – man kan fundera på muntrare saker. Filmen är en studie över mänsklighetens värsta sidor och Herr Honka är en vidrig figur samtidigt blir han på något bakvänt vis ömkansvärd. Har är ful som stryk, alkoholiserad och dras med div funktionshinder, även om det bär mig emot så kan jag inte låta bli att tycka synd om honom trots hans handlingar. En märklig film som gav mig mycket motstridiga känslor.

Miljöerna är slitna och skitiga, människorna likaså. Det är m.a.o ingen vacker film men om man är sugen på ett besök i tyska slumkvarter under 70-talet torde denna film ligga bra till. Rekommendabel? Kanske men det är nog inte en film för alla och absolut inte för fredagsmyset.

Regi: Fatih Akin

Betyg: 8/10

Knives out (2019 USA)

Det är alltid trevligt med  pusseldeckare eller who dunnit som genren heter på engelska. Regissören Rian Johnsons film Knives out hör till denna genre men han har s.a.s vridit kniven ett kvarts varv vilket gör att filmen blir både roligare och intressantare än vad jag förväntar mig av filmer eller för den del böcker inom denna nisch.

Filmen startar i gamla invanda spår. Deckarförfattaren Harlan Thrombey hittas död morgonen efter sin 85 årsfest. Det ser ut som ett självmord men den inhyrde privatdeckaren Benoit Blanc anar ugglor i mossen då i stort sett hela hans familj haft både tillfälle och motiv. En halvtimme in i filmen avslöjas vad som hänt och vem den skyldige är för oss tittare. Då detta brukar vara drivkraften i en pusseldeckare (vem som begått brottet och hur det gått till) skulle man tro att filmen skulle självdö efter detta avslöjande men icke. Istället blir rullen än mer intressant och som tittare engagerar jag mig i en av filmens huvudpersoner, något som sällan sker i pusseldeckare.

Ovanstående stilgrepp räcker mer än väl för att höja Knives out ett snäpp men Johnson nöjer sig inte med detta. Han har lyckats få en hel del bra skådisar i små och stora roller b.la M. Emmet Walsh där jag utbrast halvhögt ”är han inte död” (tillägger här att jag och min kompis Stefan var helt ensamma på visningen)? I en deckare av t.ex Christie eller Carr är de inblandade inte så mycket mer än statister var uppgift är att svara på dektektivens frågor så denne kan lösa fallet. I Knives out sticker de flesta rollfigurer ut på ett eller annat sätt och filmen blir som sagt avsevärt mer underhållande.

I huvudrollerna har vi Daniel Craig som Blanc och Ana de Armas som Harlans sjuksköterska Marta. Craig är mycket rolig i sin roll och påminner om Hercule Poirot med både knepig dialekt och ett ego som fyller upp rummet han vistas i. Jag skulle mer än gärna se fler filmer med Blanc som löser mordgåtor. Armas är Armas och det räcker mer än väl för mig kul dock att hon fick mer att jobba med än i spektaklet The Informant.

Nu är det inte bara Craig som är rolig, filmen är full av knepiga karaktärer och innehåller en hel del sköna och roliga repliker b.la ”And what did the Nazi Boy masturbating in the bathroom overhear? Jag vill nog hävda att Knives out är en av årets mest underhållande filmer – tack för det. Både Craig och Armas återkommer i nästa års stora filmbegivelse Bondfilmen No time to die. Härligt. Ja Armas har faktiskt hela sex filmer i pipelinen för 2020 – det verkar bli ett bra filmår.

Regi: Rian Johnson

Betyg: 8/10

Revenge (2017 Frankrike)

Vad jag förstår har en vuxen människa ca 4-6 liter blod, i dagens rulle verkar en del av rollfigurerna åtminstone ha den dubbla mängden i sina kroppar. Det var år och dar sedan jag såg en såpass blodig film men så är också Revenge en fransk film och de backar sällan för slafs och klafs.

Den svinrike Richard ska åka på sin årliga jakt ute i öknen med på resan har han sin älskarinna Jen. Paret myser och har det trevligt i Richards lyxiga jaktstuga. När hans jaktkamrater anländer tar situationen en otrevlig vändning. Jen blir våldtagen och när hon hotar att berätta för Richards fru om deras affär blir det än otrevligare och Jen lämnas för död i öknen. Klart att hon inte är död och kvinnan som man (jag) trodde var en fullfjädrad bimbo visar sig ha överlevnadsinstinkter som skulle få självaste John Rambo att gråta av avund.

Det märks att regissören Coralie Fargeat gillar skådisen Matilda Lutz. Stundtals smeker kameran Lutzs kropp och zoomar gladligen in hennes mage och rumpa även när dessa kroppsdelar är täckta av smuts och blod. Det finns även en hel del övertydlig symbolism i filmen som jag borde störa mig på samt att man bör nog lämna diskussionen om vad en mänsklig kropp kan klara av för vedermödor därhän. Trots kroppsexploatering, en del manusmässiga sanslösheter och ”skriva på näsan symbolik” gillade jag Revenge. Mycket. Det kan iofs bero på att jag är löjligt förtjust i hämndgenren och är oftast väldigt förlåtande till de fadäser som ibland kan förekomma.

Filmen är lite trögstartad men när den väl sätter igång är det full fart med en hel del snygga scener b.la en shootout på en grusväg och pumphagelgevärs(?)jakt inomhus, Revenge bjuder även på en hel del äckliga scener där jag blev tvungen att låta blicken vandra från rutan. Hur det ska gå lät inte vara någon överraskning för någon filmtittare men att se en bimbo go bananas och ge en bunt äckelman vad de förtjänar räcker mer än väl för mig. Lägg sedan till snyggt foto och bra musik så blir resultatet en riktigt bra rulle.

Regi: Coralie Fargeat

Betyg: 8/10

Filmen finns alldeles gratis hos Cineasterna

Savageland (2015 USA)

2011 massakrerades befolkningen i den lilla staden Sangre de Cristo som ligger vid den mexikanska gränsen. Misstankarna faller på den illegala invandraren Francisco som arbetat i området. Han är iofs sig närapå katatonisk efter gripandet men enligt myndigheterna pekar bevisen solklart ut Francisco som mördaren. Det finns dock ett och annat som är svårt att förklara, dels så saknas det en hel del kroppar och hur kan en enda människa döda en hel stad under en natt? En journalist börjar undersöka fallet och när han finner en fotorulle som dokumenterar vad som hänt under natten kommer en helt annan berättelse i dagen.

Savageland är en s.k mockumentär dvs en påhittad berättelse men som ger sken av att vara sann. Det är inte någon ryslig eller spännande film men jag sugs in i berättelsen och filmen har mig fast efter ett par minuter. Man lyckas väl med att skapa illusionen att det är på riktigt det enda som bryter illusionen är just fotorullen då myndigheterna vägrar inse vad det egentligen sker på bilderna. Korkat folk finns det gott om men här slås det ett och annat rekord i ren och skär idioti. Det kan iofs förklaras med att det bland dessa myndighetspersoner finns en hel del folk med rasistiska tankar om mexikaner. Det är lättare att få sina fördomar bekräftade än att inse sanningen.

En klart sevärd liten skräckis men jag skulle älska att få den som ”riktig” spelfilm ur Franciscos perspektiv. Det hade blivit en nagelbitare av rang.

Regi:Phil Guidry, Simon Herbert och David Whelan

Betyg: 8/10

Sofias val för dagen läser ni om här

Joker (2019 USA)

I Alan Moores berättelse The Killing Joke konstaterar Jokern att ett tillräckligt dålig dag kan driva vem som helst galen. Om Jokern har rätt eller fel kan diskuteras men i filmen Joker har Arthur Fleck inte haft en dålig dag, hela hans liv har varit en enda lång tragedi. Han hoppas kunna slå igenom som stand-up komiker men hans skämt är inte speciellt roliga. Han lider av vaneföreställningar, tar sju sorters mediciner (de hjälper inte tycker han), bor i en sunkig lägenhet tillsammans med sin något instabila mamma och har ett halvdant jobb som inhyrd clown. Klart att det förr eller senare kommer brista för Fleck och det rejält.

Den som väntar sig en superhjältefilm lär bli grymt besviken. Joker är ett mörkt drama om en mans väg in i total galenskap. Filmen tar tid på sig i sitt berättande och står närmare Scorseses Taxi driver än de filmer som tidigare släppts i superhjältegenren. Är man inte beredd på detta finns det en möjlighet att man kan bli en smula besviken över sitt val av bio. Trots att jag var relativt förberedd på vad det var för film fann jag den stundtals vara lite väl långsam något som kan bero på att man (jag) visste någorlunda hur dramat skulle sluta, en kvart kortare skulle nog inte ha skadat.

Filmens absolut största behållning är Joaquin Phoenix som spelar Arthur/Jokern. Risken att man spelar över i en roll som denna (Jared Leto någon?) är stor men Phoenix gör ett bra porträtt av en man på gränsen som till slut omfamnar vansinnet. Till en början ligger mina sympatier hos Fleck men ju längre filmen går desto mer monstruös blir han. Nu är inte Fleck helt skogstokig, likt Travis Bickle i Taxi driver utvecklar han en sorts vriden logik som jag som tittare kan begripa. Detta gör rollfiguren avsevärt ruggigare då jag inte helt kan avfärda honom som en vettlös galning.

Joker är inte någon munter rulle, det är en mörk deprimerande film som inte gör någon glad men det är en bra film som sätter sig. Frågan om vem som skapar monstren i samhället blir aktuell, är det individen genom olyckliga omständigheter eller är är det vår omgivning som inte bryr sig om de människor som inte ges eller får plats i samhället? En fråga om ideologi som bäst bör diskuteras IRL.

Joker är en mörk åktur som kanske hade mått bra att varit liiiite kortare, då hade betyget blivit högre. Skådisen Joaquin Phoenix får däremot 10/10.

Regi: Todd Phillips

Betyg: 8/10

Birds of Passage (2018 Colombia)

Jag brukar inte ha problem med filmer från länder där engelska inte är huvudspråket bara de inte handlar om någon getherdes eländiga liv i Mellanöstern. Det är något med getter som annonserar både tråkighet och misär. Tro på fan om inte dagens rulle öppnar med getter till både höger och vänster men jag bet ihop och det lönade sig.

Rapayet friar till Zaida. Hennes mor Ursula är inte förtjust i den blivande svärsonen och sätter en hög hemgift (bla en himla massa getter) i hopp om att han inte ska kunna skaffa fram den. För att få ihop till hemgiften slår sig Rapayet och hans kompis Moisés i slag med ett gäng hippies och börjar smuggla marijuana. Pengarna fås snabbt ihop, giftermål sker och i bara farten fortsätter man med smugglingen och tjänar stora pengar. Ursulas klan plöjer ned pengarna i bilar, vapen och lyxhus som byggs mitt i öknen. Då filmen är en klassisk rise & fall historia vet vi alla hur det kommer att sluta, med elände och död för de inblandade samt med den extra kryddan hur en kultur slits sönder i jakten på snabba pengar.

Det som gör att Birds of passage sticker ut lite extra från övriga filmer i genren är att den utspelar sig bland indianstammar/klaner(?) i Columbia. Deras seder och bruk är mig helt främmande men detta vävs lättsamt in i historien och är minst lika intressant som handlingen om knarket. Miljöerna gör också mycket för filmen. Ursulas klan bor mitt i ingenstans, det är en platt öken där inget verkar växa. Här bygger man som jag tidigare nämnt en lyxvilla något som ger ett märkligt intryck. Tydligen stämmer stora delar av storyn med de verkliga händelser som utspelades i Columbia under 70 talet.

Skådisarna är något av ett kapitel för sig. Många är rena amatörer och det märks då man i många fall bara säger sina repliker rakt av några stora skådespelarprestationer rör det sig inte om i filmen. Det kan visserligen bero på kulturella skillnader, kanske förmedlar skådisarna sina känslor på ett vis som jag inte snappar upp? Trots detta så stör inte skådespeleriet filmens flow, min alienation tillsammans med miljöerna gör att filmen stundtals känns drömsk och blir därmed en något annorlunda men angenäm filmupplevelse. Klarar man bara av den första halvtimmen med getter, indiansång och konstig dans blir man belönad.

Regi: Cristina Gallego, Ciro Guerra

Betyg: 8/10

The Ballad of Buster Scruggs (2018 USA)

Jag vet inte varför jag ser så få västernfilmer som jag gör. När jag väl tar mig tiden är de nämligen oftast bra eller i sämsta fall helt ok. Dagens film var tom riktigt bra.

The Ballad of Buster Scruggs är en s.k antologi (episod?) film regisserad av bröderna Ethan  och Joel.  Antologifilmer har både styrkor och nackdelar som kommer på köpet iom formatet. Av och till kan det vara svårt att få samma kvalitet på filmens berättelser och många gånger kanske det svänger alltför mycket i känsla mellan de olika historierna. Detta märks nog mest om det varit flera regissörer inblandade. Tack vare (?) att denna film har samma regissörer håller den liknande kvalitet och ton filmen igenom. Det är sex berättelser som är allt annat än muntra, två av berättelserna var tom på ”ont i magen” nivå samtidigt är historierna lite skruvade så man kan inte låta bli att småle lite åt absurditeterna trots den mörka tonen.

Halva Hollywood verkar ha varit med i filmen  – kanske inte de största namnen men jag tycker mig känna igen var och varannan skådis som dyker upp i den långa listan. Gillar man västern, antologi-filmer och bröderna Cohen är det bara att ta och kolla in rullen. Jag valde dock att ta filmen i två sittningar, tre filmer första kvällen och resterande nästa. Undrar om det inte var till filmens fördel då man fick möjlighet att smälta de olika historierna i lugn och ro.

Regi: Ethan Coen, Joel Coen

Betyg: 8/10