Revenge (2017 Frankrike)

Vad jag förstår har en vuxen människa ca 4-6 liter blod, i dagens rulle verkar en del av rollfigurerna åtminstone ha den dubbla mängden i sina kroppar. Det var år och dar sedan jag såg en såpass blodig film men så är också Revenge en fransk film och de backar sällan för slafs och klafs.

Den svinrike Richard ska åka på sin årliga jakt ute i öknen med på resan har han sin älskarinna Jen. Paret myser och har det trevligt i Richards lyxiga jaktstuga. När hans jaktkamrater anländer tar situationen en otrevlig vändning. Jen blir våldtagen och när hon hotar att berätta för Richards fru om deras affär blir det än otrevligare och Jen lämnas för död i öknen. Klart att hon inte är död och kvinnan som man (jag) trodde var en fullfjädrad bimbo visar sig ha överlevnadsinstinkter som skulle få självaste John Rambo att gråta av avund.

Det märks att regissören Coralie Fargeat gillar skådisen Matilda Lutz. Stundtals smeker kameran Lutzs kropp och zoomar gladligen in hennes mage och rumpa även när dessa kroppsdelar är täckta av smuts och blod. Det finns även en hel del övertydlig symbolism i filmen som jag borde störa mig på samt att man bör nog lämna diskussionen om vad en mänsklig kropp kan klara av för vedermödor därhän. Trots kroppsexploatering, en del manusmässiga sanslösheter och ”skriva på näsan symbolik” gillade jag Revenge. Mycket. Det kan iofs bero på att jag är löjligt förtjust i hämndgenren och är oftast väldigt förlåtande till de fadäser som ibland kan förekomma.

Filmen är lite trögstartad men när den väl sätter igång är det full fart med en hel del snygga scener b.la en shootout på en grusväg och pumphagelgevärs(?)jakt inomhus, Revenge bjuder även på en hel del äckliga scener där jag blev tvungen att låta blicken vandra från rutan. Hur det ska gå lät inte vara någon överraskning för någon filmtittare men att se en bimbo go bananas och ge en bunt äckelman vad de förtjänar räcker mer än väl för mig. Lägg sedan till snyggt foto och bra musik så blir resultatet en riktigt bra rulle.

Regi: Coralie Fargeat

Betyg: 8/10

Filmen finns alldeles gratis hos Cineasterna

Savageland (2015 USA)

2011 massakrerades befolkningen i den lilla staden Sangre de Cristo som ligger vid den mexikanska gränsen. Misstankarna faller på den illegala invandraren Francisco som arbetat i området. Han är iofs sig närapå katatonisk efter gripandet men enligt myndigheterna pekar bevisen solklart ut Francisco som mördaren. Det finns dock ett och annat som är svårt att förklara, dels så saknas det en hel del kroppar och hur kan en enda människa döda en hel stad under en natt? En journalist börjar undersöka fallet och när han finner en fotorulle som dokumenterar vad som hänt under natten kommer en helt annan berättelse i dagen.

Savageland är en s.k mockumentär dvs en påhittad berättelse men som ger sken av att vara sann. Det är inte någon ryslig eller spännande film men jag sugs in i berättelsen och filmen har mig fast efter ett par minuter. Man lyckas väl med att skapa illusionen att det är på riktigt det enda som bryter illusionen är just fotorullen då myndigheterna vägrar inse vad det egentligen sker på bilderna. Korkat folk finns det gott om men här slås det ett och annat rekord i ren och skär idioti. Det kan iofs förklaras med att det bland dessa myndighetspersoner finns en hel del folk med rasistiska tankar om mexikaner. Det är lättare att få sina fördomar bekräftade än att inse sanningen.

En klart sevärd liten skräckis men jag skulle älska att få den som ”riktig” spelfilm ur Franciscos perspektiv. Det hade blivit en nagelbitare av rang.

Regi:Phil Guidry, Simon Herbert och David Whelan

Betyg: 8/10

Sofias val för dagen läser ni om här

Joker (2019 USA)

I Alan Moores berättelse The Killing Joke konstaterar Jokern att ett tillräckligt dålig dag kan driva vem som helst galen. Om Jokern har rätt eller fel kan diskuteras men i filmen Joker har Arthur Fleck inte haft en dålig dag, hela hans liv har varit en enda lång tragedi. Han hoppas kunna slå igenom som stand-up komiker men hans skämt är inte speciellt roliga. Han lider av vaneföreställningar, tar sju sorters mediciner (de hjälper inte tycker han), bor i en sunkig lägenhet tillsammans med sin något instabila mamma och har ett halvdant jobb som inhyrd clown. Klart att det förr eller senare kommer brista för Fleck och det rejält.

Den som väntar sig en superhjältefilm lär bli grymt besviken. Joker är ett mörkt drama om en mans väg in i total galenskap. Filmen tar tid på sig i sitt berättande och står närmare Scorseses Taxi driver än de filmer som tidigare släppts i superhjältegenren. Är man inte beredd på detta finns det en möjlighet att man kan bli en smula besviken över sitt val av bio. Trots att jag var relativt förberedd på vad det var för film fann jag den stundtals vara lite väl långsam något som kan bero på att man (jag) visste någorlunda hur dramat skulle sluta, en kvart kortare skulle nog inte ha skadat.

Filmens absolut största behållning är Joaquin Phoenix som spelar Arthur/Jokern. Risken att man spelar över i en roll som denna (Jared Leto någon?) är stor men Phoenix gör ett bra porträtt av en man på gränsen som till slut omfamnar vansinnet. Till en början ligger mina sympatier hos Fleck men ju längre filmen går desto mer monstruös blir han. Nu är inte Fleck helt skogstokig, likt Travis Bickle i Taxi driver utvecklar han en sorts vriden logik som jag som tittare kan begripa. Detta gör rollfiguren avsevärt ruggigare då jag inte helt kan avfärda honom som en vettlös galning.

Joker är inte någon munter rulle, det är en mörk deprimerande film som inte gör någon glad men det är en bra film som sätter sig. Frågan om vem som skapar monstren i samhället blir aktuell, är det individen genom olyckliga omständigheter eller är är det vår omgivning som inte bryr sig om de människor som inte ges eller får plats i samhället? En fråga om ideologi som bäst bör diskuteras IRL.

Joker är en mörk åktur som kanske hade mått bra att varit liiiite kortare, då hade betyget blivit högre. Skådisen Joaquin Phoenix får däremot 10/10.

Regi: Todd Phillips

Betyg: 8/10

Birds of Passage (2018 Colombia)

Jag brukar inte ha problem med filmer från länder där engelska inte är huvudspråket bara de inte handlar om någon getherdes eländiga liv i Mellanöstern. Det är något med getter som annonserar både tråkighet och misär. Tro på fan om inte dagens rulle öppnar med getter till både höger och vänster men jag bet ihop och det lönade sig.

Rapayet friar till Zaida. Hennes mor Ursula är inte förtjust i den blivande svärsonen och sätter en hög hemgift (bla en himla massa getter) i hopp om att han inte ska kunna skaffa fram den. För att få ihop till hemgiften slår sig Rapayet och hans kompis Moisés i slag med ett gäng hippies och börjar smuggla marijuana. Pengarna fås snabbt ihop, giftermål sker och i bara farten fortsätter man med smugglingen och tjänar stora pengar. Ursulas klan plöjer ned pengarna i bilar, vapen och lyxhus som byggs mitt i öknen. Då filmen är en klassisk rise & fall historia vet vi alla hur det kommer att sluta, med elände och död för de inblandade samt med den extra kryddan hur en kultur slits sönder i jakten på snabba pengar.

Det som gör att Birds of passage sticker ut lite extra från övriga filmer i genren är att den utspelar sig bland indianstammar/klaner(?) i Columbia. Deras seder och bruk är mig helt främmande men detta vävs lättsamt in i historien och är minst lika intressant som handlingen om knarket. Miljöerna gör också mycket för filmen. Ursulas klan bor mitt i ingenstans, det är en platt öken där inget verkar växa. Här bygger man som jag tidigare nämnt en lyxvilla något som ger ett märkligt intryck. Tydligen stämmer stora delar av storyn med de verkliga händelser som utspelades i Columbia under 70 talet.

Skådisarna är något av ett kapitel för sig. Många är rena amatörer och det märks då man i många fall bara säger sina repliker rakt av några stora skådespelarprestationer rör det sig inte om i filmen. Det kan visserligen bero på kulturella skillnader, kanske förmedlar skådisarna sina känslor på ett vis som jag inte snappar upp? Trots detta så stör inte skådespeleriet filmens flow, min alienation tillsammans med miljöerna gör att filmen stundtals känns drömsk och blir därmed en något annorlunda men angenäm filmupplevelse. Klarar man bara av den första halvtimmen med getter, indiansång och konstig dans blir man belönad.

Regi: Cristina Gallego, Ciro Guerra

Betyg: 8/10

The Ballad of Buster Scruggs (2018 USA)

Jag vet inte varför jag ser så få västernfilmer som jag gör. När jag väl tar mig tiden är de nämligen oftast bra eller i sämsta fall helt ok. Dagens film var tom riktigt bra.

The Ballad of Buster Scruggs är en s.k antologi (episod?) film regisserad av bröderna Ethan  och Joel.  Antologifilmer har både styrkor och nackdelar som kommer på köpet iom formatet. Av och till kan det vara svårt att få samma kvalitet på filmens berättelser och många gånger kanske det svänger alltför mycket i känsla mellan de olika historierna. Detta märks nog mest om det varit flera regissörer inblandade. Tack vare (?) att denna film har samma regissörer håller den liknande kvalitet och ton filmen igenom. Det är sex berättelser som är allt annat än muntra, två av berättelserna var tom på ”ont i magen” nivå samtidigt är historierna lite skruvade så man kan inte låta bli att småle lite åt absurditeterna trots den mörka tonen.

Halva Hollywood verkar ha varit med i filmen  – kanske inte de största namnen men jag tycker mig känna igen var och varannan skådis som dyker upp i den långa listan. Gillar man västern, antologi-filmer och bröderna Cohen är det bara att ta och kolla in rullen. Jag valde dock att ta filmen i två sittningar, tre filmer första kvällen och resterande nästa. Undrar om det inte var till filmens fördel då man fick möjlighet att smälta de olika historierna i lugn och ro.

Regi: Ethan Coen, Joel Coen

Betyg: 8/10

On Chesil beach (2017 Storbr)

Året är 1961, Edward och Florence har precis gift sig och ska tillbringa sin första natt tillsammans. Det är ett lite udda par då hon kommer från den övre medelklassen och han är arbetarklass. Det kanske inte ska spela någon roll men i Storbritannien gjorde (gör?) det verkligen det. Det största problemet är inte parets olika klasstillhörigheter utan att de kanske inte riktigt är mogna för att gifta sig. En romans med lite hångel och handhållning är en sak, att leva tillsammans något helt annat. Redan i filmens start märks det att paret beter sig som att de inte riktigt vet hur de ska hantera sin belägenhet. De båda tappar så småningom kontrollen över situationen och saker sker och sägs som kommer påverka parets framtid.

On Chesil beach är baserad på författaren Ian McEwan’s roman och temat ”saker som verkar illa i stundens hetta men som skulle kunna lösas ganska så lätt men inte gör det och får förödande konsekvenser för de inblandade” känns bekant från författarens filmade roman Försoning. Ian McEwan verkar gilla det där med att grotta in sig i små men livsomvälvande handlingar.

Fiffi tyckte det var en fin liten film, Sofia ansåg att den var övertydlig men snygg och Jojjenito höll på att storkna över ålderssminkningen. Jag skriver under på alla ovanstående åsikter. Filmen som sådan är egentligen vare sig speciell eller minnesvärd, Florence blå klänning är alldeles underbar och slutscenen är ungefär lika subtil som att en karl med megafon skulle komma in i rummet och gapa ut hur filmen ska tolkas. Ålderssminkningen skulle man kunna skriva en avhandling om men ju mindre man talar om den desto bättre.

MEN det var två saker i On Chesil beach som gjorde att filmen höjer sig ett snäpp över andra filmer. Saoirse Ronan spelar Florence med briljans. Vilken skådis, scenerna i bröllopssviten där hon förmedlar rollfigurens ångest över vad som komma skall är inget annat än suveränt skådespeleri. Sedan är det som så att jag är såld på vemodiga kärlekshistorier och om On Chesil beach är något så är den just detta. Trots en ålderssminkning från helvetet och scener så övertydliga att man baxnar svider det till i mitt stenhjärta och filmen är därmed i hamn. Det kanske är en rulle som passar blödiga gubbar vad vet jag?

Regi: Dominic Cooke

Betyg: 8/10

Terassen (1980 Italien)

Scolas Terassen tar avstamp under en middagsbjudning som hålls i en fashionabel våning med en tillhörande terrass.  Under festen diskuterar och grälar männen om olika saker och ting. Det är högtravande ting man diskuterar filosofi, ideologi och politik blandas om vart annat. I filmen får vi sedan följa ett antal av festdeltagarnas öden efter festen. Gemensamt för de alla är att alla är gubbar (50+) som hör till kultureliten och har det ganska så väl ställt. En annan sak som de har gemensamt är att de är missnöjda med sina liv. De drömde alla om en annan framtid efter Italiens befrielse från fascismen och nu de har nu själva blivit en del av etablissemanget som de till viss del kämpade mot.

Det låter kanske högtravande och gubbigt och till viss mån är det också det. Detta är nog en av de gubbigaste filmer jag någonsin sett och jag hänger inte alltid med i allt vad dessa till ytan pretentiösa män diskuterar. Det gör inte så mycket då Scola med glimten i ögat framställer dessa män som ganska så fjantiga, de använder stora ord men de är egentligen tomma tunnor som skramlar. De talar om revolution och förändring men går i taket när folk i deras närhet bryter mot normerna. Kort och gott det är en grupp ganska så bortskämda män som troligen inte skulle klara sig en sekund utan sina tålmodiga fruar.

Då Scola bildligt talat klär av dessa pladdrande gubbar blir filmen stundtals ganska rolig och det är en film med en lätt ironisk glimt i ögat. Stora gester, bitvis vass dialog och bra skådisar gör att jag har mycket trevligt ihop med dessa ömkansvärda rollfigurer. Enda mysteriet är väl varför jag inte sett fler filmer av Scola då jag hitintills varit mycket förtjust i de få filmer jag sett.

Regi: Ettore Scola

Betyg: 8/10

About time (2013 Storbr)

Richard Curtis heter regissören bakom dagens rulle. Han har haft ett finger med i filmer som t.ex Love actually, Notting hill och Bridget Jones mao inte en filmmakare jag håller speciellt högt. Trots detta beslöt jag att ge About time en chans dels därför jag gillar tidresehistorier och att det var en hel del bra skådisar med i filmen.

Handlingen går i korthet ut på att när Tim fyller 21 får han reda på att männen i hans familj kan resa i tiden dock med det förbehållet att de måste ha upplevt händelserna själva. Tim använder denna förmåga till att försöka finna kärleken vilket han så småningom faktiskt gör men då inte med hjälp av sin kraft. Däremot kommer förmågan till användning när man vill rätta till små fadäser under livets gång. Så mycket mer händer inte. About time puttrar på i två timmar och är en film som inte använder speciellt stora gester.

Det kanske var just detta, att filmen är förhållandevis lågmäld som gjorde att jag fastnade för den. Tim lär sig att uppskatta livet och trots att han kan resa i tiden väljer han att försöka uppskatta nuet. Det kan också bero på att Rachel Mc Adams är oerhört charmig i rollen som Tims flickvän eller att Bill Nighy spelar hans pappa med bravur. Eller så var det bara som så att en film om kärleken och livet  passade mig perfekt för ögonblicket. Ibland räcker det.

Regi: Richard Curtis

Betyg: 8/10

Bumblebee (2018 USA)

Filmen Bumblebee är ett bevis på att det går att göra en bra Transformers film. Den här rullen är en prequel till den första av de alltför många filmerna om The Transformers. Den startar med att Transformers finner sig nästan besegrade av The Decepticons. Bumblebee skickas till jorden av Transformers ledare Optimus prime för att etablera en bas på planeten för vidare motstånd. Under färden tappar han minnet men tas hand om tjejen Charlie. Det han inte vet är att The Decepticons är honom hack i häl, han vet inte ens vad en Decepticon är (och det gör knappt ens jag heller för den delen) och har helt glömt sitt uppdrag.

Det här var en charmig och framförallt i sina stunder rolig film. Jag skrattade faktiskt högt för första gången på flera år när det rör filmsammanhang. Hailee Steinfeld som spelar Charlie är fullt kompetent i rollen och birollsinnehavarna gör det de ska. Filmens stjärna är dock Bumblebee. Filmmakarna har gett honom ett rörelsemönster som är en fröjd att skåda och han känns mer som en riktig rollfigur än en CGI-skapelse. Manuset är iofs förutsägbart (egentligen är filmen mer eller mindre en upphottad version av den suveräna Iron gigant) men vad gör det när det presenteras på ett så charmigt vis.

Då filmen utspelar sig mot slutet av 80-talet (-87 säger filmen men  nörden i mig får det till 88 – filmmakarna har inte riktigt koll på The Smiths) har man proppat filmen full med musik vilket ibland kan bli för mycket, speciellt i början av filmen då låt efter låt avlöser varandra och jag ett kort ögonblick undrar om jag hamnat framför en rockvideo. Det enda som drar ned filmen är de få (tack och lov) robotfighterna som inte ger mig någonting vare sig i spänning eller estetik. Det känns mest som att jag är på bilskroten.

Bumblebee är en ganska så tunn soppa men den är oerhört charmig och en förbaskat trevlig film att titta på och en film som fick mig att skratta högt kan väl inte vara helt usel?

Regi: Travis Knight

Betyg: 8/10

Holiday (2018 Danmark)

Sascha drar till Turkiet där hennes kriminelle pojkvän Michael huserar tillsammans med sina vänner och släktingar. Tillsammans med Michael har Sascha en ganska så glassig semester fylld av dyra presenter och ändlösa krog och restaurangbesök. Under ytan är det dock inte så avslappnat då Michael är en man som hela tiden måste blidkas antingen genom smicker eller sex. Hans ord är lag och även om det på ytan kan verka vara en gemytlig stämning så trippar alla på tå inför Michael. När Sascha börjar småflörta med en seglare från Nederländerna har hon inte riktigt tänkt över de eventuella konsekvenserna av sitt handlande.

Filmens regissör  Isabella Eklöf är en av manusförfattarna bakom den svenska filmen Gräns och visst har filmerna vissa beröringspunkter. De handlar om folk som inte passar in i vanliga sociala mönster och båda rullarna har den där känslan av att något inte riktigt stämmer. Holiday är som ni nog förstår ingen mysig fredagsrulle. Som tittare sitter jag hela tiden på helspänn och väntar bara på att det ska smälla. Filmen har ett par tre riktigt obehagliga scener, varav en är en mycket grafisk våldtäktsscen där jag som tittare värjer mig mot vad som visas.

Samtidigt som Holiday är en djupt obehaglig film är den intressant. Sascha är en rollfigur som väcker mitt intresse. Jag undrar hur och varför hon blev ihop med Michael för man måste vara i det närmaste hjärndöd för att inte inse vad det är för typ. Är det som så att hon väljer att ta förnedringen och rädslan till priset av ett lyxliv med fina presenter eller flyr hon från något ? Hur står hon överhuvudtaget ut? Många frågor men man får inga svar i filmen det är upp till mig som tittare att bedöma och tolka slutet.

Är filmen att rekommendera? Vet inte. Jag gillade den men det är ingen lättsam historia och som sagt i sina stunder djupt obehaglig både visuellt och psykiskt. Jag hoppas verkligen inte att någon förväxlat denna film med rom-com sörjan The Holiday som kom för ett par år sedan – det torde bli en riktigt otrevlig överraskning.

Regi:Isabella Eklöf

Betyg: 8/10

Rocketman (2019 Storbr)

Det är märkligt men i ibland får jag en känsla av att jag måste se en film jag tidigare varit ganska så ointresserad av. Norska Huvudjägarna och En iskall jävel var sådana filmer, Rocketman är den senaste i raden av, man skulle kunna kalla det för magkänslefilmer. Det som gör det än märkligare i detta fall är att jag inte är speciellt pepp på s.k BOATS och har inget som helst förhållande till Elton John och hans musik. Jag har snarare tyckt att han verkat lite småtöntig och hans låtar har gått från kräkframkallande (Candle in the wind) till åtminstone ok (Benny & the Jets) trots detta kände jag ett oförklarligt behov av att se denna rulle.

Efter titten vet jag nu att jag bör lita på min magkänsla för detta var en av årets bättre filmer jag sett på bio. Filmen startar med att Elton vandrar in på ett AA-möte iklädd en av sina scendräkter och börjar berätta sitt livs historia. Resten av rullen är en A till Ö historia men till skillnad mot många andra BOATS filmer är den fullproppad med surrealistiska scener och musikalnummer, ja filmen ÄR en musikal inte tal om annat. Taron Egerton som spelar Elton är mycket bra i huvudrollen och det är ett ganska så starkt gäng skådisar som backar upp Egerton, t.om Bryce Dallas Howard är bra i rollen som Eltons obehagliga mor. Det är inte så mycket att orda om Rocketman är en bra film vare sig man gillar Elton John eller inte men man bör som jag gilla musikalgenren annars kanske det kan bli en svår sittning.

Biografvaktmästaren frågade efteråt vad jag tyckte om filmen och han skrockade till lite när jag sa att gillade rullen lite extra då den var en musikal. Enligt han var en hel del biobesökare missnöjda just med detta grepp, de hade troligen väntat sig en Bohemian Rhapsody.

För att understryka hur bra filmen faktiskt är: Action-Lunkan som mot alla odds hängde med på filmen var ganska så nöjd. Å andra sidan anser han att kulturkvoten nu är fylld med råge så nästa tio filmer måste innehålla bilar, explosioner & bikinibrudar.

Regi :  Dexter Fletcher

Betyg: 8/10

Den lilla sjöjungfrun (1989 USA)

Den här filmen gjorde att jag plötsligt började argumentera på samma vis som Donald Trump. Usch! När lillebror frågade vilka filmer jag skulle ha med i musikalveckan blev han en besserwisser när Den lilla sjöjungfrun kom på tal. Enligt honom (och han HAR säkert rätt) är dagens rulle inte en musikal. En musikal ska enligt studiosystemets bestämmelser från 30-talet innehålla minst sex ordentliga sånger. Det hettade till och jag sa likt den orangefärgade mannen i västerled: ”Jag bryr mig inte om vad du säger för mig känns det som en musikal därför är det en musikal”. Där dog diskussionen när Marcus insåg att han hade med en Värmlands Trump att göra. Så dagens rulle får ni ta med en nypa salt då det troligen är en katt som smugit sig in bland hermelinerna.

Ariel är dotter till sjökungen Triton och enligt honom är hon ohälsosamt intresserad av människornas värld. Triton anser att dessa varelser är barbariska fiskätare och bör undvikas i möjligaste mån. Ariel lyssnar naturligtvis inte på sin far och under en upptäcktsfärd till ytan räddar hon en prins och blir till på köpet blixtförälskad i honom. Pappa Triton ställer sig helt oförstående och i desperation vänder sig Ariel till sjöhäxan Ursula som erbjuder ett av filmhistoriens sämsta deal. Ariel får ben men förlorar sin fantastiska sångröst. För att förvandlingen ska hålla i sig måste Ariel få prinsen att ge henne kärlekens kyss innan den tredje dagen tar slut annars blir hon Ursulas slav. Korkat nog går Ariel med på detta och att Ursula ska spela rent spel finns inte på kartan.

Den lilla sjöjungfrun tog mig med storm när den kom. Disney hade inte gjort en vettig film på många år och deras animationer var ganska slappa, med några få undantag hade de inte gjort en bra film sedan Robin Hood i början av 70-talet. I Den lilla sjöjungfrun lyckas man mixa en bra story med snygg animation och en antal (men kanske inte så många som sex) mycket bra sånger. Det är nog bara Skönheten och odjuret som har en bättre sångrepertoar bland Disneys filmer. Jag var helt såld.

Nu vid en omtitt har filmen stått emot tidens tand ganska så väl. Animeringen har väl tappat en del av sin lyster men den är fortfarande långt från bottennoteringar som t.ex Aristocats. Finalen är lite slappt skriven men Disney är ofta förtjusta i att låta sina skurkar gå klantiga öden till mötes. Den största gåtan för mig är dock vad Ariel ser hos den ganska så träiga prinsen något bättre kunde hon väl hittat? Trots dessa skavanker står sig filmen väl och hör till en av mina favoriter bland bolagets s.k klassiker – vem som nu bestämmer att de är det. Kanske Trump?

Regi: Ron Clements, John Musker

Betyg: 8/10

Sofia har troligen en riktig musikal att berätta om idag

The Wizard of Oz (1939 USA)

Musikalveckan startar med en gemensam film. Denna gång föll valet på klassikern (för det måste man väl kalla denna film) The Wizard of Oz. Det torde vara en film som de flesta åtminstone hört talas om. Den är baserad på L.Frank.Baums första bok (det skulle bli ett antal) om landet Oz.

Dorothy som bor i Kansas sveps med i en tornado som lyfter upp hela hennes hus där hon och hennes hund Toto tagit sin tillflykt. När huset landar har Dorothy hamnat i landet Oz. Huset har landat på en ond häxa vilket gör att Dorothy firas som en hjälte av landets invånare,Munchkins,  småväxta människor (det påstås att detta är Hollywoods största dvärgscen) som talar med heliumröster och om ni frågar mig ger ett avsevärt obehagligare intryck än filmens häxor och flygande apor. Den goda häxan Glinda dyker upp och informerar Dorothy att hon bör gå till staden Oz för att där träffa trollkarlen som kan hjälpa henne komma hem. På vägen mot Oz får Dorothy sällskap av tre udda figurer, ett lejon, en fågelskrämma och en plåtgubbe som alla behöver trollkarlens hjälp. Det onda häxan västan smider samtidigt onda ränker då hon vill lägga beslag på Dorothys rubinskor som hon tagit över från den döda häxan.

Jag var lite osäker på vad jag skulle tycka om filmen. Det var ett tag sedan jag såg den sist och när jag då såg den fann jag filmen vara märklig iofs på ett positivt vis men smaken kan ändras med åren. När eftertexterna rullade kom jag till insikt att jag gillar filmen än mer denna gång. Det är en film som i sina stunder är både märklig och teatralisk så det förslår. Bert Lahr (lejonet),Billie Burke (Glinda) och Margaret Hamilton (Wicked Witch of the west) spelar som de stod på en teaterscen. En del av sångerna är allt annat än bra men de är så konstiga att jag inte vill vara utan dem. Munchkinsången (speciellt lollipopguild sekvensen) är som hämtad ur en mardröm och lejonets vibratosång så skär i mina öron.

Samtidigt är filmen en fest för ögat. Till skillnad mot Kansas som gestaltas i brunt i filmens början flödar Oz av färger och detaljer. Scenografin är utsökt och man verkar inte ha sparat på något när det rör att frammana bilden av ett sagoland. Storyn är ganska så enkel men den innehåller en och annan vändning och klurighet som ger den lite extra krydda. The Wizard of Oz är en film som skaver lite i sina stunder men den har något extra som gör att filmmagi skapas.

Regi:  Victor Fleming, George Cukor

Betyg: 8/10

Vad Sofia tycker om filmen kan ni läsa här

Shazam (2019 USA)

The Big red cheese eller det namn han faktiskt bar en tid i serietidningarnas värld Captain Marvel har nu nått biodukarna och jag kan förtjust konstatera att DC äntligen funnit formeln hur de ska göra superhjältefilmer: Ut med klåparen Zack Snyder, gör filmer som står på egna ben och snegla inte så förtvivlat på MCU. När man väl gjort detta så funkar filmerna riktigt bra. Har man ett bra manus blir det än bättre och likt Aquaman har man baserat större delen av filmen på Geoff Johns serieförlaga. Denna gång så mycket att man i stort sett har filmat av hans remake på Shazams ursprung. Enda större skillnaden är att man låter Dr. Silvana köra solo i rollen som skurk så Black Adam får vackert vänta på sin tur.

Shazam är en s.k orginstory. Den föräldralöse Billy Batson blir utvald av en trollkarl att bli det godas förkämpe. När han säger det magiska ordet Shazam förvandlas fjortonåringen till en vuxen man som har en massa superkrafter. Den onde Dr. Silvana har också tillförskansat sig samma krafter men deras ursprung kommer från de sju dödssynderna och en konflikt är naturligtvis given.

Det filmen vinner på är dels ett starkt manus, bra regi av svensken David F. Sandberg som lyckas med att balansera humorn med allvaret samt en himla massa (för mig) okända skådisar (förutom Mark Strong,  Djimon Hounsou och Adam Brody) som visade sig vara riktigt bra. Filmen rullar på i två timmar utan några svackor eller s.k transportsträckor. Slutfighten ÄR en himla massa CGI-effekter men denna gång lyckas man att sansa sig så det blev en engagerande fight som inte dränks av specialeffekter och saker som exploderar. Det kan bero på att Mark Strong i rollen som Dr. Silvana var en skurk som höjer sig en aning över mängden operettskurkar som DC visat upp i allt för många filmer. Han är mänsklig samt har en drivkraft som är lite mer än att bara vara ond och hålla pretentiösa tal. På det stora hela var Shazam för mig en positiv upplevelse som gav mig mersmak på DC-filmer.

Fiffi, och Steffo gillade också filmen.

Regi: David F. Sandberg

Betyg: 8/10