Midnight run (1988 USA)

Jag minns fortfarande första gången jag såg Midnight run. Det var på en numera nedlagd biograf som låg i en gång mellan Sveagatan och Hötorget om jag minns rätt. Jag vill även minnas att det var en väldigt brant salong vilket gjorde att man inte hade något huvud som störde sikten framför en. Hur som helst, det jag minns mest från visningen var att jag och mitt sällskap fann filmen vara otroligt rolig samt att det var förvånande att Robert De Niro kunde spela komedi (filmen är såpass gammal att  gjordes på den tiden då De Niro fortfarande skådespelade i sina filmer). I mina ögon hade han fram tills denna rulle varit en skådis som bara gjorde seriösa roller.

Jack Walsh, en f.d polis som efter korruptionsanklagelser sadlat om till att bli prisjägare. får ett riktigt fett kontrakt på en maffiarevsor, Jonathan,  som gått under jorden efter att ha förskingrat pengar för sin chef. Ror Jack hem kontraktet kan han dra sig tillbaka och det verkar vara en ganska enkel historia. Jonathan är som sagt revisor och Jack har hela fem dagar på sig att frakta honom från NYC till LA. Det blir dock problematiskt då revisorn jagas av maffian, FBI och andra prisjägare än värre för Jack är att Jonathan mint sagt är påfrestande.

Regissören Martin Brest har fått till en skönt gäng skådisar i både stora och små roller, maffiabossen spelas av den koleriske Dennis Farina som dras med ett par inkompetenta och lite konstiga underhuggare som jagar Jack. Yaphet Koto kokar av vrede filmen igenom i sin roll som FBI agenten Alonzo och slutligen har vi De Niro och Charles Grodin i huvudrollerna som tjafsar sig igenom filmen. Replikskiftet mellan de två är härligt.

Midnight run är som till synes en film med en himla massa arga och frustrerande människor. Valet att göra det till en film där alla bara skriker i munnen på varandra hade varit lätt. Visst skriks det och gapas men en stor del av de inblandades  vrede visas istället som återhållen frustration och av och till mycket trötta ansikten vilket jag fann vara avsevärt roligare än alternativet med att alla vrålar sig genom filmen.

Filmen håller än idag och är faktiskt fortfarande trots ett tiotal (?) tittningar fortfarande underhållande och rolig men kanske inte lika mycket som den där kvällen på en biograf för en sisådär trettio år sedan.

Regi: Martin Brest

Betyg: 8/10

Bully (2001 USA)

1993 mördades Bobby Kent av sina kompisar.Filmen Bully är Larry Clarks version om vad som hände. Om man nu ska tro denna film var Bobby ett as i människohamn. Han var en översittare vilket tog sig i uttryck att han förnedrade sin barndomsvän Marty, våldtog tjejer och var allmänt otrevlig. När Marty blir ihop med Lisa ser hon hur han behandlas av Bobby. Då Marty inte kan förmå sig att bryta kontakten börjar Lisa likt Lady McBeth hetsa vänner och bekanta att man borde ta och mörda Bobby.

Jag minns än när jag såg denna film för första gången. Det var en rejäl käftsmäll i tv-soffan. Jag begrep inte hur folk kunde vara så verklighetsfrämmande och korkade. Huvudpersonerna hör till medelklassen, har det relativt väl ställt och alla är kring 20 år. De verkar mest fördriva sina dagar med att ta droger och ha sex och ingen verkar göra något vettigt med sitt liv. När de diskuterar att mörda Bobby är det som att de inte inser vad de planerar det verkar mest vara en häftig och lite udda grej de tänker göra. Det är först efter mordet några av de inblandade inser vad de gjort.

Då det är den famöse Larry Clark som står för regin är det mycket droger, sex och en hel del våld. Det är iofs ok med tanke på den historia han skildrar men med sin regi ger han ett gubbsjukt intryck.  Det är en hel del onödiga kameraåkningar över de unga tjejernas bakdelar och skrev – lite väl voyeuristiskt om ni frågar mig.

Filmen är en BOATS och jag var tvungen att kolla upp hur mycket Clark ändrat och till min fasa insåg jag att det enda som ändrats är att skådisarna ser lite bildskönare ut än sina motsvarigheter IRL. De var med andra ord så här stolliga i verkligheten och Clark har i stort sett hållit sig till vad som kom fram under utredningen. Det enda som kan ifrågasättas är väl Bobby Kents karaktär då den i stort sett bygger på mördarnas vittnesmål. Skådisarna är mer eller mindre kända och gör ett bra jobb som vilsna ungdomar och Clark har återanvänt en del av skådisarna från sin tidigare film Kids.

Det är ingen trevlig film och jag får alltid lite ont i magen när jag ser den. Kanhända att man kan tycka att filmen är spekulativ men det kan verkligheten ibland vara. Rekommendabel men inte till fredagsmyset och de sista fem minuterna är magiska i sin misär.

Regi: Larry Clark

Betyg: 8/10

I vår herres hage (2020 – Storbr)

Den nyexade veterinären James Herriot söker ett jobb i en liten by som ligger i Yorkshire. På plats träffar han sin bistre chef Siegfried, dennes hushållerska Mrs. Hall samt Siegfrieds slarver till bror Tristan. Herriot kommer snabbt till rätta och trots att han är från Skottland blir han gradvis accepterad i byn.

Serien är en nyinspelning från 70-talet som i sin tur byggde på ett antal självbiografiska böcker skrivna av Herriot. Är man sugen på mord, biljakter, heta sexscener och annat raffel får man nog leta på annan plats. I vår herres hage är de flesta godhjärtade om än lite charmigt buttra. Avsnitten består av olika besök hos bönder som har problem med djur samt en spirande kärlekshistoria mellan Herriot och bondflickan Helen. Så mycket mer händer inte. Dramatiken består i om Herriot kan bota en ko från en varböld, eller få en åsna att må bra. Att vara veterinär verkar vara ett slafsigt yrke där de flesta undersökningar verkar gå ut på att köra upp en hand i valfritt djurs röv.

En markör för mig om jag gillar en serie är om jag börjar snacka med rollfigurerna. När jag ser I vår herres hage (jag ser den ensam då ingen annan i hemmet har insett hur fantastisk denna serie är) går käften konstant på mig. Jag bekymrar mig för hur Herriot ska hinna med alla bestyr, undrar hur det ska med djuren, hoppas att han ska ta mod till sig och ge Helen en kyss osv. I vår herres hage är i mina ögon en fantastisk serie där jag njuter varenda sekund. Det kan bero på att serien är makalöst mysig och har en rejäl touch av ett ”good ol England” som troligen aldrig funnits. Folk dricker te i parti och minut gräset är grönare än grönt och alla är som sagt mer eller mindre sympatiska. Det är kort och gott balsam för själen att en gång i veckan få ta del av några veterinärers arbete på den engelska landsbygden.

Jag var tom så exalterad av serien så min dotter kände sig manad att köpa boxen som innehåller hela 70-tals serien. Hon är en vänlig själ.

Betyg: 8/10

Downrange ( 2017 USA)

Jag har haft span på den här filmen en längre tid men har har aldrig kommit till skott men när Snacka om film tog upp rullen ungefär samtidigt som Marcus rekommenderade den slog jag till , eller ja slog till och slog till, filmen finns alldeles gratis hos Cineasterna.

Ett gäng collegeungdomar är på väg hem och kör genom ödemarken. Besvärligt nog får de punktering men innan de bytt däck blir de beskjutna av någon som är ute efter att döda hela sällskapet. Landskapet är öde och relativt platt och enda platsen att gömma sig på är bakom bilen i väntan på hjälp som kanske eller inte kommer.

Så här ska en slipsten dras. Tio minuter en kvart för att presentera alla sedan är det spänning hela vägen in i mål. Man skulle kunna tro att det blir trist med ett gäng ungdomar som gömmer sig bakom en bil i en hel film men det blir det verkligen inte. Regissören Ryûhei Kitamura utnyttjar den knappa scenografi fullt ut och allt från att få tag i en vattenflaska till att hitta täckning för mobilen blir olidligt spännande scener. Lägg  även till en av de snaskigaste bilkrascher jag sett på film och vi har en höjdarthriller med en hel del slafs tom så mycket att om jag inte visste bättre skulle jag tro att den var Fransk eller Australiensk.

Just bilkraschen visar att det rör sig om en B eller tom C-film då dessa gärna visar rullens dyraste scen (oftast explosioner) flera gånger om och i olika vinklar för att sas få valuta för pengarna. Denna gång gjorde det inget då det minst sagt var en händelserik scen.

Downrange var en härlig överraskning som jag troligen kommer se om. Klart rekommendabel

Regi: Ryûhei Kitamura

Betyg: 8/10

 

Soul (2020 USA)

Musikläraren Joe får sitt livs chans när han får ett gig med ett jazzband. Det är detta han drömt om i hela sitt liv. Trist nog råkar han ut för en olycka och dör. Joe vägrar att acceptera faktum och flyr från livet efter detta. Med på färden får han en annan själ, 22, och det vill sig inte bättre att det sker en förväxling när Joe återvänder till jordelivet. Nummer 22 hamnar i Joes kropp och han hamnar i en katt. De två måste nu finna ett sätt att byta kroppar. Samtidigt har man upptäckt att det saknas en själ och den nitiske Terry far till jorden för att ställa saker och ting till rätta.

Pixars senaste film var en härlig upplevelse. Animationerna är som vanligt av högsta klass. Soul balanserar skickligt mellan humor och allvar. Förväxlingen mellan Joe och 22 var underhållande.  Samtidigt är den en film som tar tag i svåra frågor om hur man ska leva livet och vikten av att uppskatta nuet. Jag får erkänna att det blev lite smådammigt mot slutet av filmen.

Jag gillar animerade filmer men av och till händer det att jag har svårt att engagera mig i rollfigurerna. Det blir ett lager mellan mig och det jag ser troligen beroende på att det är just tecknat. Därför var det roligt i fallet med Joe,  jag köper honom rakt av som en verklig människa.

Roligast är filmen i livet efter detta. Soul påminner här lite om Insidan ut med ganska smarta förklaringar och en känsla av ”sense of wonder” när abstrakta ting beskrivs. Det var fantasi som passade mig ypperligt. Klart sevärd rulle från Pixarstudion.

Regi: Pete Docter,

Betyg: 8/10

Bitter love (2020 Ryssland)

I den här dokumentären får vi följa ett antal miserabla ryssar under en kryssning längs floden Volga. Skillnaden mellan min kryssning i Karibien och dessa ryssars existentiella tripp längs Volgas stränder kunde inte vara större.

På min tur var jag omgiven av låglönearbetare som lydde minsta vink. Båten var en orgie i plast, krom och neon och dagarna var fyllda med upptåg och tävlingar typ ”vem som vågar ta av sig mest kläder” och ”snyggaste inoljade kroppen” (jag deltog icke i någon av dessa tävlingar och nöjde mig med frågesport i pianobaren). Ryssarna får hålla tillgodo med en båt som sett sina bättre dagar, pianoklink som underhållning och det roligaste på resan verkar vara ett dopp i Volga samt lite ballonger.

Vi stiftar bekantskap ett en handfull personer som mest verkar ha tagit turen för lite självreflektion. Ett par funderar på att gifta sig efter 22 år men mannens skägg i står i vägen för detta då hans fiance avskyr det. Jura är en man med gitarr som har en fling med en kvinna som går i skilsmässotankar. En spåkvinna reser på båten och hennes förutsägelser för sina kunders framtid hör ofta inte till det muntrare slaget.

Medelåldern på kryssningen verkar vara hög, folk söker en mening i sina liv alla har lätt till tårar och tydligen baxar ryssar med sin symaskin på resor. Underhållningen består av ett ungt par som spelar och sjunger melankolisk musik. Vad är detta för resa?

Bitter love är som ni märker inte någon munter film men jag gillar den. Människorna vi får möta på färden är bekymrade men sympatiska. Deras samtal verkar komma från hjärtat och det var intressant att se att människor från en annan kultur ha samma problem och funderingar som en själv. Skillnaden är väl att de citerar Tjechov i sina diskussioner. Det är lite slitna människor men jag tror att jag gärna skulle ta en fika med de flesta av passagerarna. Kanske inte Jura då han är en man med gitarr som spelar på denna i både tid och otid och vad jag tycker om män med gitarr vet ni alla.

Regi:  Jerzy Sladkowski

Betyg: 8/10

Vill ni också ta en deprimerande resa längs Volgas stränder finns filmen alldeles gratis hos Cineasterna eller på SVT.

Antebellum (2020 USA)

Det här en sådan där film som troligen tjänar bäst på att man vet så lite som möjligt om den. Filmen startar i alla fall med en utsökt lång tagning över ett plantage i den forna södern. Där får vi stifta bekantskap med slaven Eden som arbetar på bomullsfälten och planerar att rymma. Filmen gör plötsligt ett hopp i både tid och rum och vi får möta den framgångsrika författarinnan Veronica. För att göra det hela än mer förvirrande spelas båda rollfigurerna av skådisen Janelle Monáe. På något vis hör dessa kvinnors livsöden ihop. Hur? Se filmen.

Antebellum har saluförts som en skräckis men även om det är situationer som skulle kunna hamna i skräckfilmsfacket ska nog filmen mer ses som en thriller. Berättelsen har en rejäl tvist och för oss tittare hänger det på om man gillar tvisten eller inte. Anser man att det är långsökt är risken stor att man ogillar filmen. Jag däremot gillade filmens vändning och finalen gav mig ståpäls och det var ett tag sedan det hände. En av årets bättre filmer detta skrala bioår,

Regi:Gerard Bush, Christopher Renz

Betyg: 8/10

Halloween (1978 – 2018 )

Jag säger som i fallet med Scream – om ni inte gillar spoilers håll er undan. Halloweenfilmerna är en enda röra. Här handlar det om tiotalet filmer där det är reboots och ändrade tidslinjer om vartannat. Jag tänker här bara ta upp de fyra filmerna som har Jamie Lee Curtis i huvudrollen som Laurie och skiter i de fyra uppföljarna samt Rob Zombies utskällda två försök. Filmerna som berörs i inlägget blir följande:  Halloween (78), Halloween II (81), H20 (98) samt Halloween (18).

Handlingen i filmerna går i korthet ut på att den mordiske psykpatienten Michael Myers har som mål att döda Lauire Strode. Motivet varierar – ska man tro filmerna från 81 och 98 beror det på att han vill göra rent hus och mörda sin syster då han redan mördat sin andra syster i öppningsscenen i första filmen. I uppföljaren härom året valde man dock att strunta i att Laurie är Michaels lillasyster. Filmmakarna ignorerade alla tidigare filmer förutom Carpenters original vilket var nog tur med tanke på vilken soppa denna serie har utvecklats till under årens lopp.

Just de fyra ovannämnda filmerna är jag ganska så förtjust i. Mördaren Michael Myers är en obehaglig typ som inte talar och förföljer sina offer i varierande promenadtakt (han är snabbast i H20 och slöast i Halloween II). En vitmålad Kapten Kirk mask täcker hans ansikte som vi aldrig får se förutom ett kort ögonblick i finalen i första filmen. Detta gör att Myers är mer av en naturkraft än en mördare och hur kan man resonera med en naturkraft? När man försöker sig på att förmänskliga Myers eller hittar på trams som telepatisk kontakt och märkliga sekter blir han med ens mindre ruggig. Dessa filmer har även en stark skådespelarensemble med b.la Jamie Lee Curtis och Donald Pleasence. Än ett skäl till att jag gillar dessa filmer är att Carpenter står för eller åtminstone har inspirerat filmmusiken som kort och gott är fantastisk.

Den första filmen är en klassiker som trots en något seg men stämningsfull start arbetar sig fram mot en av de bättre finaler jag sett i en skräckfilm.  Tvåan tar vid där första filmen slutar. Här jagas Laurie av Myers på stadens sjukhus. Denna film är lika bra som filmen från 78. Carpenters musik har jackats upp och syntarna är än fläskigare. Personligen finner jag sjukhus vara lite småruggiga så miljön är perfekt. Om man jämför med första filmen är tempot högre och morden räligare.

Efter denna rulle följde det ett antal trista uppföljare med en alltmer sliten Donald Pleasence som leder jakten på Michael Myers. 1998 tog man tag i filmserien och fick Curtis att reprisera sin roll. Filmen är ok men man märker att de kikat en hel del på Scream filmen som kom ett par år tidigare, en förklaring kan vara att filmerna har samma manusförfattare. Filmplanschen liknar Screams,  rollgalleriet består av coola ungdomar och rapparen LL Cool J gör en komisk roll som vakt. Resultatet blir lite mellanmjölksaktigt men det är ett rejält kliv framåt i kvalitet jämfört med filmerna som kom innan. Trist nog tappade man bollen på stört och vi talar tyst om Halloween resurrection. Zombies filmer hade nog varit ok om de inte hade handlat om Michael Myers utan stått på egna ben.

2018 tog man sig i kragen igen och den senaste Halloween filmen visade sig vara en bra film. Jag saknade dock några rejäla jaktscener i filmen. Myers mördar sig fram på måfå i jakt efter Laurie. Han verkar denna gång lida av någon form av kompletteringsbehov då Laurie iofs inte längre är hans syster men väl den enda som överlevde den där ödesdigra kvällen för drygt 40 år sedan.

Hur väl funkar Halloween filmerna som skräckisar? Jag anar att den första filmen nog kan ses som seg för dagens unga och att en och annan anser att H20 har mer familjedrama än slasher över sig. Personligen funkar filmerna bra för mig, musiken spelar definitivt stor roll, alla fyra filmer har eller är inspirerade av Carpenters ledmotiv. Vidare finner jag Myers lyckad som mördarmaskin och alla filmerna har en eller flera scener som jag finner vara rejält spännande. Om jag skulle jämföra med Scream filmerna som jag skrev om häromdagen är de förra kanske bättre som filmer men Halloween funkar bättre för mig som skräckis.  Kollar man på ett snittbetyg hamnar Halloween precis snäppet över Scream men om jag skulle blanda in alla filmer med Myers som mördare skulle definitivt snittbetyget för serien falla som en gråsten.

Regi: John Carpenter, Rick Rosenthal, Steve Miner,  David Gordon Green

Betyg:

Halloween: 8/10

Halloween II: 8/10

H20: 5/10

Halloween: 7/10

 

Scheme birds (2019 Sverige/Storbr)

Gemma är 18 år och bor staden Motherwell (Skotland) hos sin farfar då pappan sitter i fängelse och mamman är drogmissbrukare. På fritiden som varar dygnet runt då hon inte verkar ha något jobb pysslar Gemma med sin farfars duvor, boxas, super, slåss och hänger med sin pojkvän. Naturligtvis blir hon gravid och ska nu leka mamma, pappa barn tillsammans med sin pojkvän i en lägenhet som hon fått av socialen.

Dokumentären sätter ribban direkt då man får se Gemma som tränar samtidigt som hon har en cig i munnen, lite som att äta chips på gymmet. Hennes farfar verkar vara den enda stabila punkten tjejen har men iom graviditeten går det utför med den relationen och eländet slutar inte där. Turligt nog verkar Gemma ha en aningens högre drivkraft än sin kompisar och inser att hon på något vis måste ta sig ur denna miserabla miljö. Scheme birds slutar inte helt i moll utan med en liten halvnot i dur.

Scheme birds var en film som för ovanlighetens skull påverkade mig oväntat mycket under titten. Efter en kvart hade jag lite smått ångestont i magen och den känslan satt kvar resten av rullen. Bara en sådan sak som att jag tänker på filmen i grått trots att den var i färg beskriver min känsla av filmen. Kanske för att Gemma trots sina brister verkade vara en någorlunda schysst tjej speciellt med tanke på hennes historia och omgivning. Även hennes kompisar öden är inte de roligaste och man funderar över hur det kan vara så här i ett av världens rikaste länder. Jag gör mig inga illusioner om att det inte finns liknande människoöden i vårt land vilket gör det hela än mer beklämmande. En del recensenter har gnällt över att ”det är väl bara att ta sig kragen”. En diskussion jag inte tänker ta här och nu. Det enda jag kan säga om det påståendet är att det är lättare sagt av en som har det på det torra än när man sitter i skiten.

Dokumentären är gjord av en svenska och (antar jag) skotska. Dokumentären är inte helt oklanderlig då vissa scener känns iscensatta och filmens deltagare inte är helt bekväma med kameran. Jag får även intrycket av att huvudpersonerna fått instruktioner om vad de ska tala om så en del scener känns lite konstlade. Trots denna invändning är detta en mycket bra dokumentär men kanske inte till fredagsmyset. Jag är också glad över textningen. Var det verkligen engelska som talades?

Det börjar bli hög tid att stuva om i 2019 årsbästa lista iom denna film och några andra.

Filmen ligger uppe på SVT Play

Regi:  Ellen Fiske, Ellinor Hallin

Betyg: 8/10

Kung Fu Panda (2008 USA)

Den överviktige pandan Po arbetar som nudelförsäljare i sin fars (som är en gås!) restaurang. Pappan vill att sonen ska ta över verksamheten men Po drömmer bort dagarna med att äta och vill helst av allt bli en Kung-Fu mästare. När man så en dag annonserar att en av de fem Kung-Fu mästarna ska få titeln Drakkrigare tar sig Po till platsen för att få se mästarna i aktion. Slumpen gör att Po blir invald i denna skara och blir satt i träning hos den mycket motvillige tränaren Shifu. Det blir skarpt läge när Shifus forna elev Tai Lung rymmer från ett hårdbevakat fängelse för att hämnas på sin forne lärare och Po får visa (eller inte?) vad han går för.

Jag vet faktiskt inte hur många gånger jag sett den här filmen men det är åtminstone en fyra/fem gånger och jag tröttnar aldrig. Det är en klassisk berättelse som man har sett en hel del gånger tidigare om en osannolik hjälte som lyckas mot alla odds. Po är godhjärtad men både klumpig, halvkorkad och trillar sig fram genom filmen. Vanligtvis är jag ganska så less på skämt som bygger på att tjocka människor är högljudda och klumpiga. Därav har jag svårt för skådisar som iofs är kompetenta men hela tiden får roller där de ska gapa och snubbla sig fram genom sina filmer t.ex Rebel Wilson och Melissa McCartny.  Trots detta så funkar Pos klumpighet för mig i Kung Fu Panda men redan i film två (finns tre filmer) börjar jag tröttna på detta komiska grepp.

Animationerna är snygga och det är bra fighter och actionscener. Bäst är Tai Lungs  flykt ur fängelset som är en maffig historia. De övriga Kung Fu mästarna kommer lite i skymundan vilket är synd då man kunnat ge de lite mer karaktärskött på benen å andra sidan får Pos motvillige lärare Shifu (Dustin Hoffman) desto större utrymme i filmen där en kamp om en sista matbit mellan de två är en annan av filmens höjdpunkter.

Det är en härlig film som jag absolut inte sett för sista gången.

Regi: Mark Osborne, John Stevenson

Betyg: 8/10

Woman (2019 Frankrike)

I ett projekt har man intervjuat 2000 kvinnor från femtio olika länder. Kvinnorna har berättat om allt möjligt. Det är berättelser om rädsla, övergrepp, arbete, kärlek, första gången och annat som hört deras liv till.

Nu innehåller inte filmen 2000 intervjuer utan man har valt ut en antal kvinnor som får komma till tals. Det är en blandad kompott av människor: Urinvånare, karriärkvinnor, studenter, bönder osv. Till en början blev jag lite frustrerad då kvinnorna framträdde utan namn eller att man inte heller fick veta från vilket land de kom. Automatiskt började jag försöka luska ut varifrån de kom. En bit in i filmen slutade jag med detta och fick en insikt att det egentligen inte spelade någon roll då det är deras berättelser som är det viktiga inte varifrån kvinnorna kommer.

Många av berättelserna är hemska (våldtäkter, syraattacker), beklämmande, eller sorgsna men det det fanns även roliga och hoppfulla historier. Tre historier etsade sig fast: En kvinna som berättar om saknaden om sin man, en tjej som minns när hon inte längre fick gå i skolan då pengarna skulle gå till hennes brors utbildning samt en kvinna som berättar om sin vardag och allt hon måste tänka på. De två förstnämnda gjorde att det blev lite smådammigt i rummet den sistnämnda fick mig att inse att det är en hel del saker jag slipper tänka på jämfört med henne.

Det som var slående när man fick ta del av alla historier var att de flesta verkade positiva trots allt elände som en del hade varit med om och många utstrålade en livsglädje och hade förhoppningar om framtiden. Woman blev för mig en liten vitamininjektion och en film jag inte riktigt kunnat släppa sedan titten.

Regi: Yann Arthus-Bertrand, Anastasia Mikova

Betyg: 8/10

Palm Springs (2020 USA)

När en filmmakare har den goda smaken att inleda sin film med Demis Roussos fantastiska klassiker Forever and ever känns det som jag hittat rätt film.

På sin systers bröllop lägger Sarah märke till Nyles. Han sticker ut bland gästerna då han klätt sig i hawaiiskjorta och kortbyxor och är en udda fågel bland alla kostymklädda män. Än märkligare är att han är makalöst smidig i kontakten med folk, han räddar drinkar, rör sig över dansgolvet utan att krocka med någon och har en stol redo för folk som är överförfriskade. Nyles börjar snacka med Sarah och raggar upp henne men hånglet i öknen tar en oväntad vändning, resten får ni se själva. Något ni också bör göra för detta är en av årets bästa filmer – även om konkurrensen inte direkt är mördande i filmvärlden detta år.

Palm Springs är en finurlig film som är både rolig, lite bitterljuv och rymmer ett visst mått av romantik. Skådisarna i huvudrollerna Andy Samberg och Cristin Milioti var för mig okända men de har en bra kemi något som är nödvändigt då de mer eller mindre är i bild större delen av filmen.  Att både J.K. Simmons och Peter Gallagher är med på tåget skadar inte då det är två sköna snubbar jag alltid brukar uppskatta.

Jag säger inte så mycket mer om filmen då jag inte vill spoila allt för mycket. Palm springs är definitivt värd en titt tro mig.

Passar på att tackar Henke för tipset.

Regi:Max Barbakow

Betyg: 8/10

It´s kind of a funny story (2010 USA)

Den sextonårige Craig väljer turligt nog att åka till psykakuten istället för att ta sig själv att daga. Han blir inskriven men då ungdomspsyk håller på att renoveras har man buntat ihop både äldre och yngre patienter på en avdelning. Till en början trivs inte Craig speciellt bra och vill bara hem men (suprise) snart vänder det.

It´s kind of a funny story var än en film från Netflix digra utbud där jag bara chansade utan att ha hört talas om filmen. Det är en film som man har sett otaliga gånger tidigare. Jag vet ungefär hur det ska sluta en halvtimme in i historien som inte bjuder på några större överraskningar.  It´s kind of a funny story kan nog beskrivas som en coming of age film i psykmiljö.

MEN. Även om det är en förutsägbar rulle så är den fint berättad och full av människor som jag finner vara sympatiska. Det är en film som gav mig lite hopp om mänskligheten och även om det haglar av visdomsord så är det bra sådana som man faktiskt kan ta till sig. Filmens sista scen var en i mina ögon en höjdare som påminde en hel del om Rentons avslutande monolog i Trainspotting fast då ur en djupt deprimerad 16 årings synvinkel.

Det är en hel del skådisar man känner igen men de är inte det största namnen i branschen. Roligast var det att se Zach Galifianakis spela någorlunda normal och sansad trots att han är inlagd på psyket. It´s kind of a funny story är en fin film som värmde lite extra i sommarnatten. Man får väl ha i åtanke att jag är otroligt svag för s.k coming of age historier och en rulle som har med Queens Under pressure kan inte vara helt fel.

Regi:  Anna Boden, Ryan Fleck

Betyg: 8/10

Extraction (2020 USA)

När sonen till en drogbaron kidnappas av konkurrenterna hyr denne in ett gäng legosoldater för att befria pojken. Det verkar vara ett komplicerat uppdrag då sonen hålls fången i staden Dacca som mer eller mindre styrs av kidnapparna. Legosoldaterna och deras ledare Tyler Rake verkar dock kunna fixa fritagningen som är minutiöst planerad. Naturligtvis går det åt skogen (annars hade det blivit en väldigt kort film) och Tyler finner sig vara ensam med drogbaronens son jagad av  miljonstaden Daccas invånare med ett pris på sitt huvud.

Det var länge sedan jag såg en riktigt bra actionrulle. Min senaste förhoppning på bra action, 6 Under, sköts i sank efter femton minuter (vilken dynga!) därför kändes det skönt att få se en rulle som har full fart, bra actionscener, är i sina stunder riktigt spännande, med en stabil skådis i huvudrollen samt avslutas med en kanonscen på en bro med helikoptrar, soldater och krypskyttar. Jag bockar och tackar till alla inblandande och hoppas på en lika bra uppföljare då slutscenerna hintar om att en sådan eventuellt kan komma.

Regi: Sam Hargrave

Betyg: 8/10