The Favorite (2018 Irland)

Egentligen skulle jag vilja skriva om de fruktansvärda trailers jag fick mig till livs innan dagens film. Efter denna filmchock skulle The Favorite kunnat handla om en man som odlar potatis i två timmar och jag hade kommit billigt undan i jämförelse med vad kunnat fått se istället. Helvetet kommer att frysa till is innan jag tar mig en titt på följande fyra filmer: Instant family, Eld & lågor, En kvinna bland män och En del av mitt hjärta.

The Favorite var däremot en angenäm upplevelse och handlar inte om potatis. Filmen är gjord av greken Yorgos Lanthimos som bla har gjort rullarna Dogtooth och The Lobster och handlar om intriger i drottning Annes hov i England under början av 1700 talet. Drottning Anne är en mycket osäker människa, fåfäng, ängslig och möjligen lite bakom flötet. Hon är ett lätt byte för adelskvinnan och hovdamen Sarah Churchill. Drottningen styr England men det är Sarah som styr drottningen. Till hovet kommer Abigail som är kusin till Sarah och har inte haft lika stor tur i livet som sin kusin. Hon ligger dock inte på latsidan och börjar nästla sig in i drottningens inre krets för att ta Sarahs plats och det blir en maktkamp mellan dessa två hänsynslösa kvinnor om drottning Annes gunst.

Det här är vad min kollega Jakob skulle kalla för en mustig film. Visuellt och tekniskt är den överdådig, tekniskt är den fulländad och jag blev imponerad av ljussättningen där levande ljus kastar sitt sken över ett antal scener. Skådisarna Olivia Colman, Emma Stone och  Rachel Weisz är fenomenala där Weisz ger ett rivigt porträtt av en adelsdam med skinn på näsan, Stone är härligt manipulativ och Colman gestaltar fint den oberäkneliga drottningen.

Handlingen har till viss mån verklighetsbakgrund även om en och annan historisk person fått stryka på foten i manusarbetet och man lagt till ett och annat. Filmen har mig fast redan från start och jag är intresserad över att se hur det kommer att gå. The Favorite ger mig en känsla av en något vriden verklighet dels då rollfigurerna är lite märkliga och aviga i sitt agerande vilket kan förklaras med att livet vid ett kungligt hov troligen är något av en surrealistisk upplevelse. Lanthimos förstärker denna känsla med en hel del scener i fisköge(?)perspektiv där ytterkanterna av scenen blir skev samt en stundtals påträngande musik som jag tror kan störa en del men för mig passade den som hand i handske för den filmiska upplevelsen.

Regi: Yorgos Lanthimos

Betyg: 8/10

 

 

 

Annonser

Studio 54 (2018 USA)

Det här är en mycket underhållande dokumentär om det beryktade diskoteket Studio 54 som hade en kort men legendarisk glansperiod under slutet av 70-talet. Ian Schrager och Steve Rubell startade diskot utan att egentligen ha någon större erfarenhet av branschen. En stor portion tur gjorde att diskot blev New York ja kanske världens hetaste inneställe. Alla som var någonting inom nöjesbranschen var där. Knark, sex och upptåg, bla red Bianca Jagger in på en vit häst, hörde till vardagen på diskot. Då ägarna förde en mycket kreativ bokföring samt skaffade sig en hel del fiender och gemene mans ogillade då man var mycket selektiv i vem som platsade på diskot blev det en kort men intensiv saga.

Steve dog i AIDS 1989 men den andre ägaren Ian berättar ganska så frikostigt om sina upplevelser. Det är en vanlig dokumentär utan några konstnärliga utflykter, intervjuer varvas med nyhetsinslag, skön musik och filmer från när det begav sig. Det jag känner är att jag vill veta än mer då filmen ger mig rejäl mersmak på denna fascinerade era. Jag skulle vilja vet mer om de spännande originalen och önskar att filmmakarna hade letat upp fler folk som var på Studio 54. En förklaring kan vara att många avlidit både bland personal och besökare då de verkade leva ett hårt liv men någon filur t.ex mannen som ständigt klädde ut sig till fe för att sprida godhet och kärlek hade man kunnat skaka fram tycker jag. Men det är en petitess i sammanhanget, dokumentären är väl värd att lägga lite tid på. Den finns att se gratis hos Cineasterna en streamingtjänst som har ett bra bibliotek av filmer.

Regi:Matt Tyrnauer

Betyg: 8/10

Vice (2018 USA)

Ondska kan komma i olika skepnader. Det kan vara en koppärrig paranoid gubbe med valrossmustasch eller en empatilös kärring med handväska och ful frisyr eller som i fallet i dagens rulle en till synes oansenlig  och överviktig man med hjärtproblem som lystrar till smeknamnet Dick (tänk om filmen ändå hade fått detta namn istället för Vice).

Filmen handlar om Dick Cheneys liv. Dick vem? kanske en del säger. Han var b.la vicepresident under George W Bush presidentskap men har verkat i maktens bakgrund sedan Nixons tid. Filmen är en studie i hur han hela tiden manipulerar sin omgivning och tar tillfällena i akt för att stärka sin makt i kulisserna. Under Bushs regim är det mer Cheney än presidenten som bestämmer.

Adam McKay har regisserat filmen och stilen påminner i mångt och mycket om hans tidigare film The Big short. Det är en film som tar upp allvarliga ämnen på en komiskt sätt med snabba klipp och och tidshopp. Filmens första halva kan vara något förvirrande innan man fått pejl på vem som är vem. Det är en klar fördel om man har någorlunda susning om amerikansk politik och speciellt då republikanska politiker.

Hur mycket som är sant eller inte får stå för regissören som säkerligen överdriver en hel del men vissa fakta är oomkullrunkeliga  vilket gör att skrattet fastnar i halsen. Här har vi en grupp politiker som använder sin makt till att kratta manegen för sig själv och sina kompisar i näringslivet (något som även i Sverige blivit allt vanligare t.ex Filippa Reinfeldt och Kjell Olof Feldt för att nämna några som använt politiken för att sko sig själva) kostar de personliga målen människoliv bryr man sig inte. Står sanningen i vägen för de politiska och de personliga målen ser man till att ändra den så man får med sig opinionen. Mitt i denna malström av korruption står Cheney påhejad av sin fru och kompisar. Förklaringen till att de kan hållas ger filmens berättarröst tidigt i historien: Vem orkar bryr sig om budgetar och politik efter jobbet? Då vill man ha roligt och slappna av.

Det är en väl producerad film med helt suveräna skådespelarinsatser från Bale som spelar Cheney, Adams hans fru och Carell Rumsfeld. Problemet är väl att det är en polariserande tolkning och presentation av historien vilket säkert kan skrämma bort en och annan tittare men jag fann filmen underhållande och rolig sedan får man ta ett och annat med en nypa salt.

Regi: Adam McKay

Betyg: 8/10

Hold the dark (2018 USA)

Som filmupplevelse skulle Hold the dark kunna liknas vid en trerättersmiddag där förrätten är alldeles underbar, huvudrätten ljuvlig men när desserten serveras dyker en man med gitarr upp  och klinkar på House of the rising sun samtidigt som desserten visar sig vara glass som stått alldeles för länge i frysen.

Filmen, som för övrigt är gjord av regissören Jeremy Saulnier som skänkt oss de suveräna filmerna Blue ruin och Green room, utspelar sig i ett snöigt (snöfilm är nästan aldrig fel) Alaska där en flock vargar verkar ha fått smak på människokött då ett antal barn försvunnit. En kvinna som förlorat sin son skriver till en vargexpert(?) och ber honom komma och skjuta bestarna. Experten nappar på betet och reser till Alaska. För att göra en lång historia kort blir kvinnan tvungen att fly jagad av sin man, mästerligt spelad av Alexander Skarsgård och det är upp till en lokalpolis och vargexperten att finna kvinnan innan hennes man gör det.

Om jag av någon konstig anledning valt att skippa filmens sista tio minuter hade detta varit en av årets bästa filmer. Jeremy Saulnier ger oss tittare en film med trasiga människor i ett ogästvänligt landskap och en stundtals spännande historia kryddad med en rejäl shootout (aldrig fel) men så kommer det där märkliga slutet. Jag har läst på nätet, diskuterat med min bror Marcus och kommit fram till en handfull olika tolkningar som spänner över hela fältet från att vara ett helt obegripligt slut till en pretentiös pekoral. Men ingen av tolkningarna lyckas med att ro slutet i hamn för mig.

Frågan är om en katastrofalt slut kan få sänka en i övrigt bra film? Ska tio ynka minuter verkligen få spela så stor roll? I detta fallet blir svaret tyvärr ja.

Regi: Jeremy Saulnier

Betyg: 8/10 (om man skiter i de tio sista minuterna)

4/10 om man sitter tiden ut.

Le jeu (2018 Frankrike)

Några vänner träffas för att äta middag och umgås bara så där i allmänhet. Man tjafsar lite, diskuterar, och har det ganska så trevligt tills någon idiot i sällskapet kommer med förslaget att alla ska plocka fram sina mobiler, lägga dessa på matbordet och låta alla sms, samtal etc som kommer in under kvällen bli offentliga. Att påstå att middagsbjudningen inte blir så lyckad efter denna oerhört korkade ide är en underdrift.

Le jeu eller Nothing to hide som den heter på Netflix är den tredje versionen av samma historia på lika många år så det måste vara något i handlingen som lockar filmskapare att göra sin egen version av filmen. Hela filmen utspelar sig i lägenheten där bjudningen sker och är ännu ett av dessa ångestframkallande kammardraman (The Party, Carnage osv) där man sitter och vrider sig av obehag medan människors förhållanden smulas sönder framför ens ögon.

Le jeu är en film som lyckas med att vara rolig, lätt ångestframkallande och samtidigt få mig att förundras över hur korkade folk är.  Det blir aldrig tråkigt och jag vet aldrig riktigt vad som ska hända, småsaker visar sig vara avsevärt värre än vad de kan ge sken av att vara och det som vid en första anblick verkar vara en saftig skandal är inte så illa när sanningen väl kryper fram. Min enda eventuella invändning skulle möjligtvis vara slutet som blir lite flummigt men kanske regissören tyckte han hade gett sina rollfigurer tillräckligt med skit under en kväll.

Regi: Fred Cavayé

Betyg: 8/10

Blackkklansman (2018 USA)

Blackkklandman är en osannolik men om man ska tro saiten History vs. Hollywood sann historia. Jag var tvungen att kolla hur mycket man ändrat på sanningen och det visade sig vara förvånansvärt lite. I början av 70-talet blir Ron Stallworth Colorado springs förste färgade polisofficer. En dag kontaktar han spontant Ku Klux Klan på telefon (i verkligheten var det via brev) får napp och en ingång till klanens innersta krets. Då han pga av sitt utseende inte kan kan träffa klanmedlemmarna IRL får hans kollega Flip spela rollen som Ron.

Filmen har halvt om halvt lanserats som en dramakomedi och visst finns det en hel del dråpliga situationer men för mig fastnar skrattet i halsen. Kretsarna som Ron/Flip rör sig i är ytterst obehagliga med åsikter som för mig är helt obegripliga så även om filmen i många stunder är en skön 70-tals rulle med härliga kläder och spännande frisyrer ligger obehaget hela tiden och lurar under ytan.

Spike Lee är inte speciellt subtil men jag tycker att han lyckas relativt väl att hålla sig inom rimliga ramar. Det hade blivit ganska tjatigt om Ron utmålats som förnuftets röst i en värld av vita rasister. Nu är det som så att rasismen eller åtminstone främlingsfientligheten finns mer eller mindre i de flesta samhällen och folkgrupper och av och till gränsar även de färgades retorik i filmen rasismens utmarker. Lee kan inte avhålla sig från att kommentera dagens politiska klimat i USA och dra paralleller från då till nu, en koppling en del kan finna sig bli skrivna på näsan men jag finner den vara högst relevant och nödvändig vilket gör att jag inte irriterar mig vilket jag vanligtvis gör när det blir för övertydligt.

Om man skulle bortse från dessa tankar om rasism och politik så funkar Blackkklansman alldeles ypperligt som ett kriminaldrama (med en del komiska inslag) som står på egna ben och är en fröjd för ögat och till viss del örat då den innehåller en hel del bra musik. Speltiden är över två timmar men jag hade i alla fall aldrig tråkigt och fann detta vara en film som passade mig ypperligt både som lättsam titt men även som en film som väcker viss eftertänksamhet.

Regi: Spike Lee

8/10

 

Kikis expressbud (1989 Japan)

När en häxa fyller 13 år flyttar hon hemifrån för att praktisera sina krafter i en främmande stad. Häxan Kiki hittar en stad som ligger vid havet och flyttar in hos bagerskan Osona. Av en slump hittar hon sitt kall och börjar jobba som expressbud. Ett passande yrke då hon tar sig fram genom stadens gränder på sin flygande kvast.

Om man ser till handlingen så händer det inte så värst mycket mer. Kiki levererar paket, skaffar nya vänner, har lite problem med sin magiska förmåga men allt ordnar sig till slut. Detta är en film som har en stor fördel – den är förbaskat trevlig att titta på. Miyazakis animationer är en njutning se och jag undrar om han inte låtit sig inspirerats av gamla stan i Stockholm när han designat Kikis nya hemstad? Hur som helst känns det som en stor liten stad som är en härlig blandning av äldre europeiska städer.

I filmen är alla mer eller mindre snälla, Kiki är en charmig häxa och hennes katt Jiji står för komiken. En mysig och alldeles underbar film som rekommenderas varmt. Enda abret är att japanskan är ganska så skrikig men å andra sidan dras många tecknade filmer med det problemet att av någon anledning måste en stor del av dialogen gapas fram och helst då med gälla röster. Varför?

Regi: Hayao Miyazaki

Betyg: 8/10

Upgrade (2018 Australien)

I samband med en trafikolycka blir Grey och hans fru Asha rånade. Frun mördas och Gray skadas så illa att han blir totalförlamad. Djupt deprimerad med inga framtidsutsikter får han ett oemotståligt erbjudande nämligen att få ett chip inplanterat i nacken som gör honom helt återställd. Frisk och bokstavligen på benen beger sig nu Grey ut på hämnarstråt men det som verkade vara ett simpelt rånmord visar sig vara något helt annat och det där mirakelchippet i Greys nacke är mer avancerat än han kunde önska.

Det här var en riktigt bra om än stundtals blodig sf-thriller från Australien där det finns mycket att gilla.  Logan Marshall-Green spelar huvudrollen, en skådis som hitintills alltid levererat i de filmer jag sett. Han börjar segla upp som en favoritskådis för mig. En hämndrulle är aldrig fel då jag som bekant är mycket svag för  genren. Filmens miljöer är en nära framtid, man känner igen sig då det är mest tekniska detaljer som skiljer sig mot vår verklighet. Trots en liten budget lyckas filmen med att måla upp en trovärdig framtidsskildring. Filmen är spännande och Marshall-Greenes rollfigur Grey är en person jag hejar på. Sist men inte minst är Upgrade från Australien och då finns den där känslan över att man inte riktigt vet hur det ska sluta. Klart sevärd rulle från landet som matar ut intressanta filmer på löpande band.

Regi: Leigh Whannell

Betyg: 8/10

Tårtgeneralen (2018 Sverige)

När Köping av Jan Guillou utses till Sveriges tråkigaste stad bestämmer sig alkisen Hasse P för att sätta staden på kartan och detta genom att baka världens längsta smörgåstårta för att komma in i Guinness rekordbok. Det är svårt att väcka entusiasm för projektet bland stadens desillusionerade invånare. En anledning kan vara att Hasse P är känd för en radda misslyckade projekt men stadens konditor Åsa tror på honom av någon outgrundlig anledning och tårtan börjar bakas.

Det finns ett engelskt uttryck ”every dog has his day” som i en tolkning betyder att alla lyckas åtminstone en gång här i livet och det är det som är essensen i Filip Hammars berättelse. Man ska aldrig räkna ut någon.  Även om både Filip Hammar och Fredrik Wilkingsson står som författare och regissörer är det nog som så att detta är Filips projekt kanske framför allt beroende på att han kommer från Köping och berättelsen om Tårtgeneralen har präglat hans uppväxt.

Det går långt mellan tittarna av svensk film, varför vet jag inte, kanske beroende på att de många gånger känns lite amatörmässiga och man ofta har svårt att sätta dialogen som känns teatral. Tårtgeneralen har tacksamt nog inga av dessa drag utan är en film som faktiskt gick rätt in i hjärtat. Det är en rolig film med en hel del svärta som visar en tro på den lilla människan och jag upplever den som äkta och inte kletigt påklistrat sentimental. De självlärda regissörerna och manusförfattarna Filip&Fredrik lyckas avsevärt bättre med sin film än andra etablerade regissörer och det blev t.om lite dammigt i rummet filmens sista minuter.

Skådisarna är top notch och jag är glad att Robert Gustavsson hoppade av projektet så att Mikael Persbrandt kunde axla rollen som Hasse P då han gör ett suveränt arbete. Musiken med Take on me som ledmotiv är mycket bra och ja, jag har nog ingenting att klaga på när det rör Tårtgeneralen. Att det inte blir toppbetyg beror nog på saknaden av den där odefinierbara känslan jag får när jag ser en fullpoängare, men en förbaskat bra film är det hur som helst.

Regi:Filip Hammar & Fredrik Wikingsson

Betyg: 8/10

Deadpool 2 (2018 USA)

Om den här uppföljaren finns kanske inte så mycket att säga. Gillade man första filmen om The Merc with a mouth lär man gilla denna. Deadpool försöker här att bli en bättre människa och ser det som sin mission att rädda den odräglige mutantpojken Firefist, dels från sig själv och dels från Cable, en mördare från framtiden. Cable visar sig vara en svår nöt att knäcka så Deadpool samlar ihop ett gäng mutanter för att ta upp matchen mot Cable som f.ö gestaltas mycket serietidningstroget av Josh Brolin. Att sedan Cable aldrig varit någon favorit för mig spelar inte så stor roll då kontrasten mellan den stiffe Cable och halvgalne Deadpool var underhållande.

Det var länge sedan jag hade så roligt på bio, två timmar bara flög iväg och jag skrattade till en tre fyra gånger vilket är unikt då jag nästan aldrig skrattar när jag ser film. Det var en mycket underhållande resa från starten med de 007 inspirerade förtexterna till filmens stingers. Om jag skulle klaga på något så skulle det vara att man drog lite väl många metaskämt något jag sällan uppskattar då jag tappar filmkänslan lite men å andra sidan skulle jag inte vilja vara utan filmens sista scen.

Det är i sina stunder lite småfjantigt och ganska så blodigt med trots(?) detta är Deadpool 2 en underhållande actionkomendi med en massa whitetrash hjältar och skurkar som gör sitt bästa för att höja stämningen. T.om så underhållande att jag fann Deadpool 2 vara snäppet bättre än ettan och jag tackar inte nej till en trea.

Regi: David Leitch

Betyg: 8/10

EMO the musical (2016 Australien)

Efter att ha demonstrativt hängt sig sex gånger på skolgården blir Ethan reglerad och hamnar på en ny skola med namnet Happy Seymore high (Happy är ett tillägg till skolans ursprungliga namn då den sponsras av ett företag som säljer antidepressiva läkemedel). Ethan går med i skolans alternativa rockgrupp Worst day ever och får nu äntligen likasinnade kompisar att hänga med. Dvs killar och tjejer med kajal under ögonen som lyssnar på The Cure, My chemical romance och stoltserar med sina självskador. Det som ställer till det är att han också blir kär i den kristna tjejen Trinity något som vare sig Ethans bandmedlemmar eller Trinitys bibelgrupp uppskattar. Ethan blir tveksam över vilket ben han ska stå på: Dop eller nihilism.

Först och främst vill jag tacka Fiffi som rekommenderade filmen för detta var en alldeles ljuvlig liten skapelse till musikal. Bra musik med roliga texter, en lättsam ironisk handling som sparkar (dock inte hårt) åt alla håll och kanter samt två alldeles bedårande skådisar, Benson Jack Anthony(Ethan) och Jordan Hare(Trinity), i huvudrollerna.

Det finns faktiskt inte så mycket att säga om filmen. Det är en film som är charmig, roar, underhåller och jag fick en rejäl energikick av att se den. EMO the musical gav mig samma positiva känsla som jag fick av den ljuvliga Sing street härom året och då borde man begripa att denna film är sevärd.

Hoppas Sofia har haft lika trevligt med sitt filmval för dagen.

 

Regi: Neil Triffett

Betyg:8/10

The Bride (2015 Taiwan)

Hao har många järn i elden. Han och hans sambo är i full färd med att planera sitt kommande bröllop samtidigt som han i jobbet som tv-producent måste styra upp arbetet. Det blir sena kvällar och Hao rasar i säng. Då han plågas av mardrömmar är det lite si och så med nattsömnen. Showen Hao producerar rör sig om Taiwanesisk folktro och han börjar ana att hans drömmar har samband med folkseden att man blir tvångsgift med ett lik. Hao börjar nu undersöka varför just han valts ut till att bli make till en spökbrud.

Det har varit tunnsått med riktiga höjdare denna skräckfilmsvecka så det kändes skönt att hitta en film som gav mig rejäla rysningar. Haos drömmar är inget att avundas, spökerierna är av den sort jag gillar nämligen inte allt för bombastiska. Filmens onda andar är räliga, de rör sig ryckigt och gnyr med blödande ögon. Det är bara ett problem jag har under titten. Jag får inte storyn att gå ihop det verkar som att regissören och tillika manusförfattaren Lingo Hsieh missat något i sin historia. Jag gör som jag brukar när jag rör mig utanför den bekanta filmsfären och skyller på den kulturella klyftan. Jag kunde inte ha haft mer fel då filmens upplösning tar mig på sängen och jag utbrister halvhögt för mig själv när alla pusselbitar faller på plats: Fy faen! Detta var ett filmslut som var snyggt gjort och förhöjde rysligheterna.  Klart rekommendabel asiatisk skräck och jag hoppas på fler filmer från Lingo Hsieh då detta är hennes debut.

Regi: Lingo Hsieh

Betyg: 8/10

Fiffis filmval

Sofias Filmval

Blade runner 2049 (USA 2017)

Replikanten K jobbar som Blade runner (om man inte begriper den meningen är det lika bra att sluta läsa nu, ta och se filmen Blade runner från 1982 och återkomma). Under ett uppdrag kommer K något på spåren som, om det stämmer, hotar den redan sköra världsordningen. K får i uppdrag av sina chefer att lösa mysteriet men fler är intresserade av hans uppdrag b.la den pladdrige affärsmannen Niander och dennes mordiska assistent . En bit in i utredningen börjar spåren peka mot den sedan länge försvunne Blade runnern Deckard.

Jag kan kort konstatera att Blade runner 2049 är en värdig uppföljare till klassikern från 1982. Miljöer, musik, stämning och tempo är sig likt och de två rullarna flyter fint in i varandra. Jag gillade verkligen att man behållet känslan från förra filmen av att det är en hårdkokt framtidsdeckare som rör sig framåt i makligt tempo, t,om så makligt att regissören Villeneuve behöver nästan tre timmar på sig att berätta sin historia. I vanliga fall hade jag kreverat av rastlöshet men här blev jag istället förvånad när filmen var slut. Tre timmar flöt på ganska så behagligt.

Skådisarna är bra med en uttryckslös Gosling som replikanten K, en skrynklig Ford som repriserar sin roll som Decker. Filmens svagaste kort är väl Jared Leto i rollen som filmens skurk. Han har liksom inget att jobba med. De få stunder han är med kastar han ur sig en hel del floskler och inte så mycket mer. Hans rollfigur fyller ingen större funktion.

K har en hologrambetjänt, eller vad man nu ska kalla det, som spelas av Ana de Armas. Jag kände en viss oro när jag insåg att hon skulle vara med i filmen. Hon var i.ofs bra i War dogs men katastrofal i Knock knock. Frågan var om den förstnämnda filmen var ett lyckokast eller inte. Turligt nog klarade Armas sin prestation med glans och lyckades t.om med konsttycket att vara den rollfigur jag kände mest för i filmen. Vet inte om det kanske säger mer om filmen en hennes skådespelarprestation. Det känns dock lite avigt att det är ett hologram man bryr sig mest om.

Blade runner 2049 är en visuell och auditiv fest. Storyn har en och annan logisk lucka, berikar mig med ett par scener som jag gott kunnat varit utan och filmen är kanske liiiite för lång men fördelarna uppväger med råge nackdelarna. Definitivt en film för kommande årsbästalista.

Regi: Denis Villeneuve

Betyg:8/10

En hel del filmspanare har sett denna rulle. Kolla in vad de tycker

Movies -noir

Jojjenito

The Nerd bird

Sofia

Fiffi

Henke

Skrönor från de gyllne åren (2009 Rumänien)

Skrönor från de gyllne åren är en episodfilm om hur det var att leva i Rumänien under diktatorn Ceauşescus styre.

I filmen lär vi känna ett land där förnuftet förlorat, folk gör vad de kan för att hanka sig genom livet och alla låtsas åtminstone på ytan att allt är finfint. Man skulle tro att detta är en dyster film som är full av betonghus, sjaskiga lägenheter och en expose i miserabla liv. Det är snarare tvärtom. För det första är filmen i sina stunder mycket rolig vi får bl.a ta del av exploderade grisar, äggsmuggling och Ceaușescu som av misstag bär två hattar. Vidare visar filmen också människans otroliga förmåga att anpassa sig.

Rumänien var en av de värsta diktaturerna under Östeuropas kommunisttid och vardagslivet var för många fruktansvärt. Vi har alla sett de hemska bilderna från barnhemmen och läst hur man tvingade medborgarna att ge blod. Trots vetskapen om detta känns det ändock befriande att man kan se på detta med ironiska ögon och humor. För att kunna gå vidare är det kanske just det man behöver göra istället för att vältra sig i allt elände som varit.

Filmen är en bit över två timmar men jag satt som klistrad framför tv:n och blev lite förvånad när den plötsligt visade sig vara slut. Jag skulle inte haft något emot att få tagit del av fler berättelser från de så kallade ”gyllne åren”.

Regi: Hanno Höfer m.fl

Betyg: 8/10