Wrath of man (2021 Storbr)

En av årets stora begivenheter har äntligen nått biodukarna. Vi talar naturligtvis om Jason Statham i rullen Wrath of man. Tydligen är detta en remake på en fransk film som jag nu blev sugen på att kolla in fast det kan möjligen vara lättare sagt än gjort.

Statham tar här anställning på ett företag som sysslar med värdetransporter och tilldelas kodnamnet H. Han klarar intagningsproven nätt och jämt men när ett rån sker uppvisar H plötsligt förmågor som inte riktigt går ihop med hans kompetens. Arbetskamraterna hyllar honom som dagens hjälte men hans chef anar ugglor i mossen. Vem är H egentligen och vad är hans agenda?

Jag avslöjar inte så mycket mer då Wrath of man berättas på ett lite speciellt vis. Filmen är uppdelad i fyra kapitel som kastar om kronologin samt byter perspektiv på berättelsen. Det kanske är att krångla till det men det gör att en till synes ganska simpel handling växer en hel del under titten. Bit för bit avslöjas historien och H:s agenda.

Att det var Guy Richie bakom kameran gjorde mig aningens bekymrad då han är en minst sagt ojämn regissör. Den här gången funkade det bra och det är en film helt befriad från humoristiska inslag och uppsluppenhet utan en mörk och ganska oförsonlig historia. Denna känsla förstärks av filmmusiken av Christopher Benstead och mina tankar vandrar till  Hildur Guðnadóttir musik i Joker.

När filmen startade blev jag först lite oroad då arbetsplatsen är full av män som beter sig precis som marinkårssoldaterna i Aliens mao som osäkra tonåringar med vapen i hand som inte kan öppna käften utan att det slinker ut gliringar och otrevligheter. Kort och gott asjobbiga personer jag inte vill umgås med i en minut. Turligt nog släpper man denna jargong när filmen tar lite andra spår.

Filmens casting var rena rama julafton. Att Staham levererar som vanligt behöver jag nog inte påpeka. Scott Eastwood var oväntat bra som H:s antagonist och riktigt creepy. Holt McCallany från Mindhunter var väntat stabil och att goe Eddie Marsan dök upp i rollen som H:s chef var en angenäm överraskning för mig.

Wrath of man infriade alla mina förväntningar och inga farhågor besannades. Kort och gott en bra kriminalthriller där Statham lyser upp bioduken likt sommarsolen.

Regi: Guy Richie

Betyg: 8/10

In the heights (2021 USA)

I stadsdelen Washington highs när många av invånarna drömmar om ett bättre liv. Usnavi sparar stålar för att kunna öppna en bar i Dominikanska republiken, nagelskulptrisen Vanessa vill jobba som designer och Kevin önskar att hans dotter ska få en högre utbildning. Nu är inte In the Highs något ordinärt storstadsdrama utan en film som är fullspäckad med dans och sångnummer m.a.o en musikal

Den här filmen torde släcka törsten för alla musikalälskare värden runt för det är en fest för örat och ögat. En hel del av sångerna är inga simpla nummer som framförs av någon ståendes vid en lyktstolpe utan här är hela grannskapet med på både sång och dans. Ett par tre nummer håller världsklass när man ser på koreografin och det bjuds bla på en härlig blinkning till legendaren Ester Williams i ett av numren. Jag gillade även sångtexterna som för historien framåt

Man skulle kunna förledas till att tro att In the Heights skulle var en tunn ursäkt till film för att man ska få se Latinos köra lite moves och sjunga en stump men den är faktiskt djupare än så. Filmen behandlar en hel del frågor som vi alla brottas med: Vart hör man hemma, drömmar och livsval och de förväntningar man kan ha på sig själv och andra. Ok det är iofs generella men viktiga frågor. Jag satt faktiskt i biomörkret och blev lite smått filosofisk ja kanske tom (och det händer inte så ofta) berörd.

Filmen dras dock med ett litet problem, den är alldeles för lång för min smak. Närapå två och en halvtimme blev lite för mycket av det goda och filmen skulle inte att lidit av att blivit lite trimmad. På det hela är dock detta en petitess och gillar man musikaler tycker jag nog att ska ta och släpa sig i väg till bion för det är med lätta steg man går därifrån.

Regi: Jon M. Chu

Betyg: 8/10

Don Juan ( 2015 Sverige )

Don Juan är den sista filmen jag ser i den polskfödde regissören Jerzy Sladkowski trilogi om människoöden Ryssland. Jag har mött sorgsna båtresenärer i något som påstås vara en nöjeskryssning, en ensamstående mamma som drömmer om att bli modell i Moskva och nu som final den autistiske Oleg som löper gatlopp bland terapeuter i staden Nizjnij Novgorod.

Trots funktionsnedsättningen anser hans mamma Marina att sonen ska gaska upp sig och bli en riktig man. För att få hjälp med detta skickar hon Oleg till en massa olika terapeuter som har lite annorlunda metoder för ”bota” pojken. En delar ut örfilar och rider på Oleg som en häst så han ska förstå vilken börda han är för sin mor. En annan terapeut är lite stillsammare och berättar i lugna ordalag att Oleg är ett ok för modern och samhället. Oleg träffar även en s.k livscoach i stil med Runar eller Kay Pollack där bla följande dialog utspelar sig:

LC-Du måste hitta en tjej.

O-Jag vet inte hur man gör.

LC-Det är bara att gå fram och ge dom en kyss eller ta dom brösten.

O-Kommer inte polisen då?

LC-Det händer bara i USA

Som ni förstår verkar loppet kört för Oleg. Det blir inte bättre av att mormor gör blixtvisiter i hemmet och skäller på sin dotter som sitter i köket och gråter eller att mamman när hon tröttnar på Oleg hotar med att ringa sinnessjukhuset. Det vänder dock när mamman tar sin son till en talpedagog som även driver en teaterförening.

Första halvtimmen av Don Juan satt jag och funderade på om jag skulle klara av mer rysk misär men då berättelsen tog en oväntad vändning åt det positiva hållet är jag glad att jag höll ut.

Ett problem med dokumentärer är att man som tittare inte vet hur mycket som är iscensatt och i fallet med Don Juan finner jag det svårt att tro att det verkligen finns så goda människor som Oleg möter i teatersällskapet. Men visst varför inte? Egentligen kostar det inget att vara snäll och jag tror inte att ryssar är annorlunda när det rör den tanken.

Sista scenerna i dokumentären är nog bland det mest hjärtvärmande jag sett på film och om man känner för att se Sladkowskis trilogi  bör man starta med Vodkafabriken och avsluta med Don Juan. Då går känslan från mörkaste elände till hopp om mänskligheten. Rekommenderas varmt.

Regi:Jerzy Sladkowski

Betyg: 8/10

Deutschland 83, 86, 89 (2015 – 2020 Tyskland)

Den östtyska ledningen ser en chans att få in en spion i NATOS högkvarter i Berlin. Valet faller på den unge soldaten Martin Rauch. En av orsakerna till valet är att hans moster sitter högt upp i den östtyska partiledningen. Motvilligt åtar sig Martin uppdraget och  får kodnamnet Kolibri. Martin är något av en naturbegåvning i spioneriets värld. Han gör vad han kan för att överleva och är osedvanlig duktig på att ta tillfallet i akt. Uppdraget som känns lite till en början som ett pojkboksäventyr för Martin blir med ens allvarligare då missförstånd gör att hotet om ett kärnvapenkrig blir högst reellt och den enda som har en möjlighet att stoppa det är just Martin.

I Deutschland 86 har Martin hamnat i malpåse i Afrika och måste ta sig hem då han får nys om ett terrordåd som planeras i Berlin. Naturligtvis tror man på båda sidor om muren att det är Kolibri som är hjärnan bakom det planerade dådet. Sista och avslutande delen rör Berlinmurens fall vilket ställer till problem för Martin då det finns en och annan som nu ser möjligheten att reda ut gamla oförrätter.

 

 

 

 

 

 

 

 

Den första delen är solklart den bästa men serien håller dock hela vägen in i mål även om det märks att man har lite problem med manus sista säsongen som tar ett par sidospår som kunde skippats.

Serien är som bäst när man får se de kommunistiska partipamparna som integrerar mellan varandra samtidigt som de ger sken av att vara goda vänner. Det är även underhållande att se hur de alla utåt försöker leva efter de kommunistiska idealen samtidigt som frestelserna från väst lockar. Speciellt sista delen är underhållande då det blir en huggsexa över vad som är kvar av det forna DDR. Serien blir här komisk och påminner av och till om The Death of Stalin. Det är alltid smått underhållande med folk som ljuger för sig själva.

Deutschland 83 – 89 är väl inte direkt en nagelbitare men som tittare vet jag aldrig riktigt vart jag har Martin. Han är precis som en spion ska vara, en undflyende figur som är lite okarismatisk. Jag vet heller inte om han planerat allt från start till mål eller om han är en person som är duktig på att avläsa omgivningarna och reagerar spontant därefter. Martin är vid seriens slut fortfarande lite av en gåta för mig. Som jag tidigare skrev gillade jag även de smått absurda inslagen som de flesta diktaturer verkar lida av.

Deutschland 83-89 är kanske inte den mest minnesvärda serie jag sett men den har något som gör att jag fastnar. En anledning kan vara att jag faktiskt inte har en aning om hur det ska sluta. Handlingen är svår att förutsäga. Förhoppningsvis kommer hela serien ut i en box då jag hjärtans gärna gör ett återbesök till 80-talets Berlin.

Betyg: 8/10

I dream of Jeanie s.01 (1965 – 1970 USA)

Tv-serien I Dream of Jeanie utspelar sig under den tid då ”En kvinna var en kvinna och en man en man” som Tore Skogman sjöng en gång i tiden. Ska man klara av denna serie bör man följaktligen bita ihop och strunta i allt som i dagsläget heter PK.

Premissen är i vart fall att astronauten Nelson  hittar en flaska innehållandes en djinn. Denna djinn går under namnet Jeanie och uppenbarar sig som en söt tjej som naturligtvis blir blixtförälskad i Nelson. Han är en rekorderlig typ och motstår hennes inviter då han har en fiancee (som iofs snabbt skrevs ut ur serien då producenterna insåg att det lätt kunde bli lite väl snaskigt för de känsliga amerikanerna). Nelson antar att han hans karriär som astronaut kommer att sluta om det uppdagas att han har en Jeanie i sin ägo och gör nu allt han kan för att dölja hennes existens för omvärlden. Varför hans karriär skulle vara över är lite oklart men skit samma, antingen köper man det eller inte.

Serien har en tre/fyra olika handlingar som man kör i olika variationer. Nelson försöker dölja Jeanies existens vilket kan vara svårt då hon trollar i tid och otid. Jeannie blir svartsjuk på Nelson (alla kvinnor faller naturligtvis som fura inför hans uppenbarelse) och ställer till det. Jeannie vill hjälpa Nelson men utfallet blir en björntjänst eller att något eller någon ur hennes förflutna (hon är flera 1000 år gammal) dyker upp.

Det kanske inte låter mycket för världen och serien är av och till lite mossig men jag älskar denna serie efter en säsong. Anledningen är kvartetten Larry Hagman (Nelson), Barbara Eden (Jeanie), Bill Daily och Hayden Rorke. De har alla komisk timing speciellt Rorke som spelar psykolog i flygvapnet och börjar tvivla på sitt förnuft då han misstänker att det är något lurt med Nelson. Barbara Eden är otroligt charmig i rollen som den naiva men inte korkade Jeanie och Larry Hagman är härligt stiff som hennes kärleksintresse.

Från vänster: Daily, Eden. Hagman och Rorke

Man skulle tro att det blir enahanda men hitintills håller serien bra kvalitet och lyckas över förväntan med att variera sina teman. Specialeffekterna är förvånansvärt bra och imponerar med tanke på att serien hade en låg budget och är nästan 60 år gammal. Det jag fastar mest för är naturligtvis de härliga färgerna och designen på kläder och möbler allt var inte bättre förr men 60-talet var snyggare och färggladare – åtminstone på film och i tv.

Det finns ett och annat att anmärka på när man ser serien t.ex att Jeanie mer eller mindre är att likna vid Nelsons betjänt och kallar honom för Master- kanske det var mans dröm att ha en kvinna som fixade allt och inte bråkade nämnvärt?  Själv bryr jag mig inte utan noterar att det var en annan tid samt att I Dream of Jeanie trots detta är en charmig och förbaskat trevlig serie.

Betyg: 8/10

Raised by wolves (2020 – USA)

Till en början var jag inte speciellt pepp på denna tv-serie dels för att Ridley Scott var involverad och det är ett bra tag sedan han gjorde något riktigt bra – typ tidigt 80-tal? Ett annat problem var att serien involverade en massa ungar , något jag gör mitt bästa att hålla mig i från när det rör film och TV. Men trailern lockande till titt så precis som med The Madalorian gav jag Raised by wolves en chans och var fast.

Jorden har har blivit i det närmaste obeboelig pga av ett inbördeskrig mellan Ateister och Troende. De troende vinner kriget men resultatet är som sagt en obeboelig planet. De har dock lyckats bygga gigantiska rymdskepp som skickas mot en främmande planet att kolonisera. Ateisterna har i sin tur skickat två androider med ett tiotal embryon i samma syfte i förhoppning att deras sak ska leva vidare.

Raised by wolves påminner lite om Lost då det är en serie fullproppad med mysterier. Planeten är likt ön på Lost full i hemligheter och rollfigurerna har en bakgrund där ett och annat avslöjas som vänder på steken både en och två gånger. Men till skillnad mot Lost känns inte Raised by wolves som en ”vi hittar på allt eftersom filmar” serie samt att rollfigurerna driver handlingen framåt inte nya mysterier.

Skådisarna (ungarna inkluderade) är mycket bra och bäst är Abubakar Salim och Amanda Collin i rollerna som androiderna Father and Mother. Speciellt Collin är makalöst bra och Mother får sälla sig till de artificiellas ”hall of fame” och samsas med storheter som Roy Batty och Ava.

Raised by wolves var både spännande och välspelad och har förnyats med en säsong till. Något man kan vara glad över då sista avsnittet har lika många cliffhangers som en säsongsavslutning av Twin Peaks. Tempot kanske är det som möjligen skulle avskräcka eventuella tittare men jag fann aldrig att det blev tråkigt. Det är inte en fartfylld berättelse men jag kände aldrig att storyn stannade upp utan rörde sig hela tiden framåt – om än i maklig takt. Klart sevärd.

Betyg: 8/10

The Prom (2020 USA)

Musikalen om Eleanor Roosevelt har precis haft premiär på Broadway och mötts av förödande kritik. Den främsta anledningen är att showens stjärnor Dee Dee Allen och Barry Glickman inte är speciellt trevliga och folk ogillar dem i allmänhet. De kläcker en plan för att komma i bättre dager nämligen att engagera sig i någonting som genererar god publicitet. Valet faller på den lilla staden Edgewater, Indiana där föräldraföreningen portat en lesbisk tjej att gå på avslutningsbalen. Musikalstjärnorna drar till den lilla staden för att ordna så tjejerna ska få gå på sin dans men frågan är om de kommer stjälpa istället för att hjälpa.

Som brukligt startar jag och Sofia musikalveckan med en gemensam rulle och denna gång föll valet på Netflix-musikalen The Prom med skådisar som Meryl Streep, Nicole Kidman och James Corden. Till skillnad mot förra årets val tycker jag att musikalveckan inte kunnat få en bättre start för det här var riktigt bra!

Musikalnumren levererar med både bra texter, melodier och dansnummer. The Prom lyckades även på något vis slå an en nerv hos mig kanske därför att Ariana DeBose och Jo Ellen Pellman som spelar det lesbiska paret var gulliga i sina roller samt att jag för mitt liv inte begriper varför man ska hitta på sådana dumheter som att förbjuda folk till en dans bara för att de gillar varandra. Jag kände med dem helt enkelt. Det blev t.om lite dammigt i rummet vid några tillfällen. Jag fruktar att jag blivit allt blödigare med åren.

Enda gången där filmen tappade mig lite var mot slutet då allt ordnar sig lite väl snabbt (ni trodde väl inte annat?) och det blir minst sagt overkill på alla känslor. Å andra sidan är väl inte just subtilitet en av genrens starka sidor. Hade man bara avslutat med folk som dansar i slowmotion (i love it) hade nog filmen flyttats upp ett snäpp till på betygsskalan.

Kolla in här vad Sofia tyckte om The Prom

Regi: Ryan Murphy

Betyg: 8/10

Cobra Kai S01 – S03

Cobra Kai är en uppföljare på Karate kid filmerna som kom under 80-talet. Jag har bara sett den första filmen som nog kan anses vara en 80-tals klassiker. Den handlade om den  nyinflyttade killen Daniel LaRusso. När han får stryk av det lokala karategänget Cobra Kai tas han i träning av vaktmästaren Mr.Miyagi. Konflikten avgörs i en tävling där Daniel möter sin antagonist Johnny Lawrence och vinner – naturligtvis. En ganska lökig film men då var den bra även om jag tyckte att Daniel förtjänade att få stryk då han var en jobbig fan som tiggde om det.

Trettio år senare gör nu rollfigurerna comeback i serien Cobra Kai. Daniel är framgångsrik bilförsäljare med fru och två barn. För Johnny har det inte gått lika bra. Han är arbetslös, frånskild med en son som inte vill veta av honom. När Daniels  dotter råkar krocka med Johnny möts de två antagonisterna igen vilket sätter igång en händelsekedja som gör att Johnny till Daniels stora förtret blåser liv i Cobra Kai igen.

Jag ska erkänna att jag var mycket tveksam till konceptet men tänkte att ett avsnitt kan jag väl ge det. Den tanken har kostat mig 15 timmar hitintills av mitt liv då jag fastnade på stört. Cobra Kai är likt en bal på slottet – alldeles underbar.

Ja den är lökig. Ja skådisarna är inte de bästa. Ja konceptet med massa karatefighter till höger och vänster är orimligt. Ja Daniels dotters kärlekskaruseller är tröttsamma. Men jag älskar serien. Kanske för att den har samma uppbyggnad som en gammaldags såpa typ Dynastin eller Dallas en genre jag alltid gillat.

William Zabka i rollen som Johnny Lawrence överraskade mig positivt det är även den rollfiguren som är intressantast i serien då han får mer kött på benen och är inte längre bara en ond karatesnubbe. Om man sett alla filmerna lär man bli glatt överraskad då de flesta som varit med under årens lopp dyker upp under seriens gång i mer eller mindre stora roller. Slutligen så lyckas serien med att förmedla en skön 80-tals känsla trots att den utspelar sig i nutid.

Säsong 03 har jag precis sett och måste nu våndas i ett är i väntan på fortsättningen. En serie väl värd att se.

Betyg: 8/10

Midnight run (1988 USA)

Jag minns fortfarande första gången jag såg Midnight run. Det var på en numera nedlagd biograf som låg i en gång mellan Sveagatan och Hötorget om jag minns rätt. Jag vill även minnas att det var en väldigt brant salong vilket gjorde att man inte hade något huvud som störde sikten framför en. Hur som helst, det jag minns mest från visningen var att jag och mitt sällskap fann filmen vara otroligt rolig samt att det var förvånande att Robert De Niro kunde spela komedi (filmen är såpass gammal att  gjordes på den tiden då De Niro fortfarande skådespelade i sina filmer). I mina ögon hade han fram tills denna rulle varit en skådis som bara gjorde seriösa roller.

Jack Walsh, en f.d polis som efter korruptionsanklagelser sadlat om till att bli prisjägare. får ett riktigt fett kontrakt på en maffiarevsor, Jonathan,  som gått under jorden efter att ha förskingrat pengar för sin chef. Ror Jack hem kontraktet kan han dra sig tillbaka och det verkar vara en ganska enkel historia. Jonathan är som sagt revisor och Jack har hela fem dagar på sig att frakta honom från NYC till LA. Det blir dock problematiskt då revisorn jagas av maffian, FBI och andra prisjägare än värre för Jack är att Jonathan mint sagt är påfrestande.

Regissören Martin Brest har fått till en skönt gäng skådisar i både stora och små roller, maffiabossen spelas av den koleriske Dennis Farina som dras med ett par inkompetenta och lite konstiga underhuggare som jagar Jack. Yaphet Koto kokar av vrede filmen igenom i sin roll som FBI agenten Alonzo och slutligen har vi De Niro och Charles Grodin i huvudrollerna som tjafsar sig igenom filmen. Replikskiftet mellan de två är härligt.

Midnight run är som till synes en film med en himla massa arga och frustrerande människor. Valet att göra det till en film där alla bara skriker i munnen på varandra hade varit lätt. Visst skriks det och gapas men en stor del av de inblandades  vrede visas istället som återhållen frustration och av och till mycket trötta ansikten vilket jag fann vara avsevärt roligare än alternativet med att alla vrålar sig genom filmen.

Filmen håller än idag och är faktiskt fortfarande trots ett tiotal (?) tittningar fortfarande underhållande och rolig men kanske inte lika mycket som den där kvällen på en biograf för en sisådär trettio år sedan.

Regi: Martin Brest

Betyg: 8/10

Bully (2001 USA)

1993 mördades Bobby Kent av sina kompisar.Filmen Bully är Larry Clarks version om vad som hände. Om man nu ska tro denna film var Bobby ett as i människohamn. Han var en översittare vilket tog sig i uttryck att han förnedrade sin barndomsvän Marty, våldtog tjejer och var allmänt otrevlig. När Marty blir ihop med Lisa ser hon hur han behandlas av Bobby. Då Marty inte kan förmå sig att bryta kontakten börjar Lisa likt Lady McBeth hetsa vänner och bekanta att man borde ta och mörda Bobby.

Jag minns än när jag såg denna film för första gången. Det var en rejäl käftsmäll i tv-soffan. Jag begrep inte hur folk kunde vara så verklighetsfrämmande och korkade. Huvudpersonerna hör till medelklassen, har det relativt väl ställt och alla är kring 20 år. De verkar mest fördriva sina dagar med att ta droger och ha sex och ingen verkar göra något vettigt med sitt liv. När de diskuterar att mörda Bobby är det som att de inte inser vad de planerar det verkar mest vara en häftig och lite udda grej de tänker göra. Det är först efter mordet några av de inblandade inser vad de gjort.

Då det är den famöse Larry Clark som står för regin är det mycket droger, sex och en hel del våld. Det är iofs ok med tanke på den historia han skildrar men med sin regi ger han ett gubbsjukt intryck.  Det är en hel del onödiga kameraåkningar över de unga tjejernas bakdelar och skrev – lite väl voyeuristiskt om ni frågar mig.

Filmen är en BOATS och jag var tvungen att kolla upp hur mycket Clark ändrat och till min fasa insåg jag att det enda som ändrats är att skådisarna ser lite bildskönare ut än sina motsvarigheter IRL. De var med andra ord så här stolliga i verkligheten och Clark har i stort sett hållit sig till vad som kom fram under utredningen. Det enda som kan ifrågasättas är väl Bobby Kents karaktär då den i stort sett bygger på mördarnas vittnesmål. Skådisarna är mer eller mindre kända och gör ett bra jobb som vilsna ungdomar och Clark har återanvänt en del av skådisarna från sin tidigare film Kids.

Det är ingen trevlig film och jag får alltid lite ont i magen när jag ser den. Kanhända att man kan tycka att filmen är spekulativ men det kan verkligheten ibland vara. Rekommendabel men inte till fredagsmyset och de sista fem minuterna är magiska i sin misär.

Regi: Larry Clark

Betyg: 8/10

I vår herres hage (2020 – Storbr)

Den nyexade veterinären James Herriot söker ett jobb i en liten by som ligger i Yorkshire. På plats träffar han sin bistre chef Siegfried, dennes hushållerska Mrs. Hall samt Siegfrieds slarver till bror Tristan. Herriot kommer snabbt till rätta och trots att han är från Skottland blir han gradvis accepterad i byn.

Serien är en nyinspelning från 70-talet som i sin tur byggde på ett antal självbiografiska böcker skrivna av Herriot. Är man sugen på mord, biljakter, heta sexscener och annat raffel får man nog leta på annan plats. I vår herres hage är de flesta godhjärtade om än lite charmigt buttra. Avsnitten består av olika besök hos bönder som har problem med djur samt en spirande kärlekshistoria mellan Herriot och bondflickan Helen. Så mycket mer händer inte. Dramatiken består i om Herriot kan bota en ko från en varböld, eller få en åsna att må bra. Att vara veterinär verkar vara ett slafsigt yrke där de flesta undersökningar verkar gå ut på att köra upp en hand i valfritt djurs röv.

En markör för mig om jag gillar en serie är om jag börjar snacka med rollfigurerna. När jag ser I vår herres hage (jag ser den ensam då ingen annan i hemmet har insett hur fantastisk denna serie är) går käften konstant på mig. Jag bekymrar mig för hur Herriot ska hinna med alla bestyr, undrar hur det ska med djuren, hoppas att han ska ta mod till sig och ge Helen en kyss osv. I vår herres hage är i mina ögon en fantastisk serie där jag njuter varenda sekund. Det kan bero på att serien är makalöst mysig och har en rejäl touch av ett ”good ol England” som troligen aldrig funnits. Folk dricker te i parti och minut gräset är grönare än grönt och alla är som sagt mer eller mindre sympatiska. Det är kort och gott balsam för själen att en gång i veckan få ta del av några veterinärers arbete på den engelska landsbygden.

Jag var tom så exalterad av serien så min dotter kände sig manad att köpa boxen som innehåller hela 70-tals serien. Hon är en vänlig själ.

Betyg: 8/10

Downrange ( 2017 USA)

Jag har haft span på den här filmen en längre tid men har har aldrig kommit till skott men när Snacka om film tog upp rullen ungefär samtidigt som Marcus rekommenderade den slog jag till , eller ja slog till och slog till, filmen finns alldeles gratis hos Cineasterna.

Ett gäng collegeungdomar är på väg hem och kör genom ödemarken. Besvärligt nog får de punktering men innan de bytt däck blir de beskjutna av någon som är ute efter att döda hela sällskapet. Landskapet är öde och relativt platt och enda platsen att gömma sig på är bakom bilen i väntan på hjälp som kanske eller inte kommer.

Så här ska en slipsten dras. Tio minuter en kvart för att presentera alla sedan är det spänning hela vägen in i mål. Man skulle kunna tro att det blir trist med ett gäng ungdomar som gömmer sig bakom en bil i en hel film men det blir det verkligen inte. Regissören Ryûhei Kitamura utnyttjar den knappa scenografi fullt ut och allt från att få tag i en vattenflaska till att hitta täckning för mobilen blir olidligt spännande scener. Lägg  även till en av de snaskigaste bilkrascher jag sett på film och vi har en höjdarthriller med en hel del slafs tom så mycket att om jag inte visste bättre skulle jag tro att den var Fransk eller Australiensk.

Just bilkraschen visar att det rör sig om en B eller tom C-film då dessa gärna visar rullens dyraste scen (oftast explosioner) flera gånger om och i olika vinklar för att sas få valuta för pengarna. Denna gång gjorde det inget då det minst sagt var en händelserik scen.

Downrange var en härlig överraskning som jag troligen kommer se om. Klart rekommendabel

Regi: Ryûhei Kitamura

Betyg: 8/10

 

Soul (2020 USA)

Musikläraren Joe får sitt livs chans när han får ett gig med ett jazzband. Det är detta han drömt om i hela sitt liv. Trist nog råkar han ut för en olycka och dör. Joe vägrar att acceptera faktum och flyr från livet efter detta. Med på färden får han en annan själ, 22, och det vill sig inte bättre att det sker en förväxling när Joe återvänder till jordelivet. Nummer 22 hamnar i Joes kropp och han hamnar i en katt. De två måste nu finna ett sätt att byta kroppar. Samtidigt har man upptäckt att det saknas en själ och den nitiske Terry far till jorden för att ställa saker och ting till rätta.

Pixars senaste film var en härlig upplevelse. Animationerna är som vanligt av högsta klass. Soul balanserar skickligt mellan humor och allvar. Förväxlingen mellan Joe och 22 var underhållande.  Samtidigt är den en film som tar tag i svåra frågor om hur man ska leva livet och vikten av att uppskatta nuet. Jag får erkänna att det blev lite smådammigt mot slutet av filmen.

Jag gillar animerade filmer men av och till händer det att jag har svårt att engagera mig i rollfigurerna. Det blir ett lager mellan mig och det jag ser troligen beroende på att det är just tecknat. Därför var det roligt i fallet med Joe,  jag köper honom rakt av som en verklig människa.

Roligast är filmen i livet efter detta. Soul påminner här lite om Insidan ut med ganska smarta förklaringar och en känsla av ”sense of wonder” när abstrakta ting beskrivs. Det var fantasi som passade mig ypperligt. Klart sevärd rulle från Pixarstudion.

Regi: Pete Docter,

Betyg: 8/10

Bitter love (2020 Sverige)

I den här dokumentären får vi följa ett antal miserabla ryssar under en kryssning längs floden Volga. Skillnaden mellan min kryssning i Karibien och dessa ryssars existentiella tripp längs Volgas stränder kunde inte vara större.

På min tur var jag omgiven av låglönearbetare som lydde minsta vink. Båten var en orgie i plast, krom och neon och dagarna var fyllda med upptåg och tävlingar typ ”vem som vågar ta av sig mest kläder” och ”snyggaste inoljade kroppen” (jag deltog icke i någon av dessa tävlingar och nöjde mig med frågesport i pianobaren). Ryssarna får hålla tillgodo med en båt som sett sina bättre dagar, pianoklink som underhållning och det roligaste på resan verkar vara ett dopp i Volga samt lite ballonger.

Vi stiftar bekantskap ett en handfull personer som mest verkar ha tagit turen för lite självreflektion. Ett par funderar på att gifta sig efter 22 år men mannens skägg i står i vägen för detta då hans fiance avskyr det. Jura är en man med gitarr som har en fling med en kvinna som går i skilsmässotankar. En spåkvinna reser på båten och hennes förutsägelser för sina kunders framtid hör ofta inte till det muntrare slaget.

Medelåldern på kryssningen verkar vara hög, folk söker en mening i sina liv alla har lätt till tårar och tydligen baxar ryssar med sin symaskin på resor. Underhållningen består av ett ungt par som spelar och sjunger melankolisk musik. Vad är detta för resa?

Bitter love är som ni märker inte någon munter film men jag gillar den. Människorna vi får möta på färden är bekymrade men sympatiska. Deras samtal verkar komma från hjärtat och det var intressant att se att människor från en annan kultur ha samma problem och funderingar som en själv. Skillnaden är väl att de citerar Tjechov i sina diskussioner. Det är lite slitna människor men jag tror att jag gärna skulle ta en fika med de flesta av passagerarna. Kanske inte Jura då han är en man med gitarr som spelar på denna i både tid och otid och vad jag tycker om män med gitarr vet ni alla.

Regi:  Jerzy Sladkowski

Betyg: 8/10

Vill ni också ta en deprimerande resa längs Volgas stränder finns filmen alldeles gratis hos Cineasterna eller på SVT.