Licorice Pizza (2021 USA)

Jag visste inte ens att Paul Thomas Anderson hade en ny film på G men när jag såg den fula men på något bakvänt vis lockande filmaffischen kände jag att detta var en film jag ville se trots att jag inte hade en susning om vad den handlade om. Att det var en risk då regissören minst sagt är ojämn var jag väl medveten om.

Licorice Pizza utspelar sig i 70-talets LA och vi för följa de något omaka vännerna Alana och Gary under några (tror jag) år. Deras vänskap börjar med en date som leder till vänskap även om det finns en viss kemi mellan de två. Handlingen går mest ut på att de två hänger i LA, Gary har hela tiden en massa idéer om hur han ska tjäna stålar och Alana hänger på i brist på annat då hon försöker hitta sig själv. Det börjar dock skava mellan de två efter ett ta då Gary vill något mer än bara vara vänner.  Det låter kanske inte värst upphetsande men Anderson har fått till en skön film som påminner mig lite i stil och känsla om Tarantinos Once upon a time i Hollywood  minus Manson och hans anhang. Det är en slice of life film som handlar om att hitta sig själv.

Miljöerna, musik och skådisarna klaffar perfekt. Bäst ar Alana Haim och Cooper Hoffman i huvudrollerna. Det är deras första filmroller och det känns som de inte sysslat med annat. Jag ser gärna att de fortsätter göra film. I den sistnämndes fall ligger det väl lite i blodet då han är son till den alldeles för tidigt bortgångne Philip Seymour Hoffman. I Haims är det lite mer osäkert då hon har ett band tillsammans med sina syskon men man kan alltid hoppas. Även Sean Penn, Bradley Cooper och Tom Waits dyker upp i filmen i små men mycket underhållande biroller. Trots en speltid på lite över två timmar segade aldrig filmen till sig och jag hade nog hängt med Alana och Gary en stund till. Kort och gott en liten vitamininjektion till film.

Regi: Paul Thomas Anderson

Betyg: 8/10

The Sound of music (1965 USA)

Från Colombia till Österrike och staden Salzburg under 30-talets sista gyllne år (japp så står det i filmens inledning).  Det är ganska märkligt att det tog tio år innan musikalernas musikal dök upp i musikalveckan. I mitt fall tror jag att den är så given att jag aldrig riktigt tänkt på den när jag knåpat ihop mina listor inför dessa veckor. Hur som helst nu får äntligen(?) familjen von Trapp och den sjungande nunnan göra entree hos Filmitch.

Nunnorna i stadens kloster har problem. Den blivande nunnan Maria har en tendens att springa runt i skog och mark för att sjunga och är allmänt slarvig. De löser detta med att skicka henne som guvernant till familjen von Trapp under sommaren. Familjen består av sju barn som hålls i ett järngrepp av deras änkling till far. Till en början blir det lite motigt för Maria men hon löser det galant med en himla massa sånger och snart så mjuknar även pappa von Trapps hjärta när ungarna glatt ställer upp i vad jag anser vara förnedrande sångnummer, har man sett Ko-ko låten glömmer man det aldrig. Allt skulle kunna vara frid och fröjd men Österrike gränsar som bekant till Tyskland och anschluss närmar sig och pappa von Trapp är ingen vän av nazisterna.

Det låter kanske lite smålökigt men The Sound of music har en handling som funkar och filmen blir tom en smula dramatisk mot slutet. Christopher Plummer och Julie Andrews är bra i sina roller, speciellt den sistnämnda funkar finfint som den godhjärtade8/10 Maria. Filmen har härliga miljöer med ett överdådig herrgård, berg och grönskande dalar samt en hel del sånger som sätter sig som smäck. Dagarna efter titten kommer jag på mig själv med att gå och nynna på halva repertoaren, allt från My favorite things till Do-Re.Mi. Kvar har vi då de ungarna de är kanske inte bra men trots allt uthärdliga även om jag har mina dubier över yngste sonen Kurt som ser ut som en seriemördare i vardande.

Hade The Sound of musik varit en smula kortare hade möjligen betyget blivit ett snäpp högre, för tre timmar är i saftigaste laget, jag hade en tendens att nicka till under titten.

Sofias val för dagen har jag inte sett men kolla in vad hon skriver om här.

Regi: Robert Wise

Betyg: 8/10

A Horrible woman (2017 Danmark)

Rasmus är en vanlig kille kring 25+. Lite omogen, gillar mest att hänga med polarna, ta en öl och spela fotboll. På en fest träffar han Marie och blir blixtkär. Ganska snabbt flyttar de ihop och sedan går det utför. Marie är nämligen en manipulatör av rang, till en början är det små saker som tex vad man ska göra med Rasmus cd-skivor eller vart gitarren ska stå men snart finner sig Rasmus inte längre leva sitt liv. Han blir förvirrad och osäker på vem han är då han känner att hans vilja och identitet sakta håller på att raderas ut-

Till en början tyckte jag inte att Marie var så illa, flyttar man ihop får man kompromissa och om man är två måste man ta hänsyn till den andra men klart är att hon definitivt går över gränsen. Det är ingen jämn strid mellan de två då Rasmus inte alls har samla sociala förmågor som Marie. Han är en enkel kille som lever livet dag för dag, hon däremot verkar ha en mer långsiktig agenda.

När jag såg filmen rådde det inget snack om saken vem jag sympatiserade med. Marie är helt enkelt ingen trevlig människa eller om jag får rätta mig: Jag tycker inte att Marie är en trevlig människa. En dag eller två efter titten insåg jag att filmen trots allt har teman som åtminstone tål att diskuteras. Det kan vara så enkelt att Rasmus helt enkelt låter Marie köra över honom, något som triggar henne då ingen säger stopp. Har man ansvar för vem man väljer att leva med och vilket ansvar har man i hur andra människor låter sig behandlas? Intressanta filosofiska frågor som inte låter sig besvaras i en blogg som denna. Till syvende och sist tycker jag att Marie är en hemsk människa men jag kan till viss mån förstå att det går som det går.

A Horrible woman är en kort rulle på ca 80 minuter som gjordes för en spottstyver och spelades in på två veckor. Ett bevis för att film inte alltid behöver en massa stålar, har man bra skådisar, en ide och regissör kan man komma milsvida. Under titten satt jag och irriterade på var jag sett Amanda Collin som spelade Marie. Kort googling gav mig svaret – hon är med i den högst rekommendabla tv-serien Raised by wolves, även där spelar hon en något obehaglig rollfigur en skådis att hålla kolla på.

Regi: Christian Tafdrup

betyg: 8/10

In a Valley of Violence (2016 USA)

Ti West är en intressant regissör som hitintills bara gjort en handfull filmer. Ofta finner man honom inom skräckgenren men dagens rulle är för ovanlighetens skull en västern. In a Valley of Violence har ett klassiskt upplägg inom genren: En främling riden in i en håla. Han är på genomresa och vill göra några få ärenden för att sedan resa vidare men naturligtvis lämnas han inte ifred av de lokala förmågorna. I det här fallet är det den korrumperade sheriffens son som muckar gräl. Händelserna eskalerar och staden har nu fått en hämnare på halsen.

När jag ser filmen blir jag lite tveksam om West ironiserar över genren. Dialogen är lite småknepig och folk säger saker och ting de vanligtvis inte brukar säga i filmer av detta slag. En del av rollfigurerna är lite over the top och jag undrar om de parodierar de karaktärer som vanligtvis återfinns i västernfilmer. Nu är detta relativt subtilt skildrat vilket gör att jag hela filmen igenom är osäker om West menar allvar eller skojar till det vilket gör att filmen känns lite skev men på ett bra vis.

Vare sig det är en lätt parodi eller inte så är In a Valley of Violence en bra film. Handlingen engagerar mig men jag är som bekant svag för upplägget. Det är även en hel del bra skådisar, Ethan Hawke spelar huvudrollen som hämnaren Paul (hans namn är ett exempel på filmens knepighet – vem fan heter Paul i en västern?), Travolta briljerar som stadens Sheriff  och Vera Farmiga spelar över, dock inte störande, som Pauls eventuella kärleksintresse. Vi får inte heller glömma bort Pauls charmiga hund Abby som stundtals knycker showen.

Bra skådisar, shootouts i en dammig håla jag begär inte så mycket mer när det rör genren utan tackar och tar emot. Till min förtjusning såg jag att West är aktuell med en ny film, tydligen en slasher vid namn X alltid något att se fram emot.

Regi: Ti West

Betyg: 8/10

Snabba Cash (2010 -2013 Sverige)

Författaren och advokaten Jens Lapidus slog igenom med kriminaltrilogin Snabba cash som började publiceras 2006. Ganska snabbt kom det lika många filmer baserade på böckerna. Första filmen följer boken relativt väl men sedan tar manuset sig allt större friheter, Då filmerna egentligen är en sammanhängande berättelse tar jag rubbet i en och samma inlägg.

I första filmen introduceras J.W, en backslick kille som studerar på Handels och hänger kring Stureplan med sina kompisar. Att J.W seglar under falsk flagg står ganska snabbt klart. Han är från Norrland och har till skillnad mot sina klasskompisar ingen överklassbakgrund. Det dyra livet kostar avsevärt mer än vad J.W har råd med och via en svarttaxifirma där han knäcker extra dras han in i kriminaliteten. Vi får även stifta bekantskap med Stockholms gangsterkung, Radovan, och dennes underhuggare Mrado som vill lämna det kriminella livet då han blivit ensamstående pappa. Den sista huvudpersonen i dramat är Jorge, en skicklig smågangster som likt alla ovanstående drömmer om en sista kupp för att sedan kunna dra sig tillbaka. Under de tre filmerna får vi följa deras något slingriga vägar genom den undre världen.

Jag har sett filmerna med ett halvt öga tidigare men klämde nu trilogin under två dagar och filmerna varierar i kvalitet. Vet inte på om det beror på olika regissörer eller manusförfattare. Första filmen är en bra kriminalare. Joel Kinnaman som spelar J.W är riktigt bra så även Dejan Cukic (Radovan) samt Matias Varela (Jorge). Dragomir Mrsic (Mrado) är däremot lite stel och känns ovan framför kameran. Filmen är lite rörig, man hoppar mellan personer och platser så det tar ett tag innan storyn sätter sig.

Film nummer två Snabba Cash: Aldrig fucka upp är min favorit. Det är den mörkaste av de tre filmerna. Fares Fares har en story-ark som nästan är olidlig att se på när han jakten på pengar förnedrar sig och bränner alla broar han har.

Sista filmen, Snabba cash: Livet Deluxe,  är den  svagaste av de tre. Det verkar som man haft problem med manus och man får trixa en hel del för att få alla trådar att gå ihop. Allt för många gånger använder man sig av tricket att backtracka  historien för att kunna berätta ett händelseförlopp lite snabbare. Vidare sker en del saker bara utan någon bakgrundshistoria utan det verkar mest bara vara en väg man använder sig för att berättelsen ska röra sig framåt. Kinnaman är inte med speciellt mycket i filmen och jag anar att han var schysst och ställde upp när han kunde då hans Hollywoodkarriär började ta fart vid den här tiden. Det är också något som märks i filmen då hans story-ark är slarvigt skrivet.

Hur som haver är det en sevärd filmtrilogi men i dagsläget hade den kanske passat bättre som tv-serie.

Regi: SC1:Daniel Espinosa SC2: Babak Najafi Phillip Argeadson, SC3: Jens Jonsson

Betyg: SC1: 7/10, SC2 8/10, SC3: 5/10

Hawkey (2021 USA)

Hawkeye startar med att familjen Barton är i NYC och shoppar inför julen. När Hawkeyes gamla alter-ego Ronin plötsligt dyker upp ser sig Barton nödgad att stanna kvar i staden för att förhoppningsvis innan jul kunna lösa mysteriet. Vem som döljer sig bakom Ronins mask går ganska snabbt att lösa. Det är den unga tjejen Kate Bishop som kommit över dräkten och vill pröva på att leka superhjälte. Hon har inga superkrafter men är likt Hawkeye en hejare på bågskytte. Detta till synes oskylda påhitt sätter igång en händelsekedja som gör att Hawkeyes jul med familjen är i fara. Paret jagas nu av The Tracksuit maffia (jo de kallar sig så) som leds av den döva Maya, Barton får en lönnmördare efter sig och i kulisserna lurar en gammal bekanting.

Redan under förtexterna insåg jag att man baserat en stor del av tv-serien på Fraction och Ajas helt suveräna My life as a weapon så det var bara att tacka och ta emot. Pizza dog, The Clown och tidigare nämnda Tracksuit maffia hade stora roller i den serien. I tv-serien har man också kryddat med både Echo (Maya), Swordsman samt ett par figurer till som var en angenäm överraskning.

Största skillnaden mot My life as a weapon torde väl vara att man ändrat på Bishop och Hawkeyes personligheter. I Marvel serierna är Hawkeye kort o gott en slarver som tänker med det han har mellan benen och Bishop är den vuxne i sällskapet. Begripligt nog kunde man inte göra detta i tv-serien då Barton redan etablerats som en något stiff familjeman så det blir Bishop som får axla rollen som den mer impulsive i duon.

Hawkeye var i mina ögon hitintills den bästa av Disneys MCU serier. Jag har insett att jag är inte speciellt förtjust i alternativa verkligheter, andra dimensioner och tidresor när det rör superhjältar. Jag fördrar mer ”vanliga” fighter på gatunivå och det avsevärt mer underhållande att se någon skjuta trickpilar än energistrålar och annat cgi-tjafs. Storyn är väl kanske inte direkt ett under av manusförfattande men den vinner på gott humör, en hel del underhållande rollfigurer samt ett bra tempo i storyn. Hellre sex avsnitt än 10 – 12 där halva speltiden är utfyllnad (Netflix looking at you).

Slutligen har man fått tag på ett bra gäng skådisar. Hailee Steinfeld är mycket bra som Kate Bishop, Jeremy Renner funkar som Hawkeye. Vera Farmiga, Florence Pugh och Vincent D’Onofrio förgyller också titten. Klart sevärd.

Betyg: 8/10

Host ( 2020 Storbr )

Nyligen hade jag en skräckfilmsvecka med filmer som överlag var helt ok men speciellt rysliga var de inte. Samma kväll som denna vecka avslutades såg jag en kort långfilm eller lång kortfilm ? (ca 55 minuter) som faktiskt fick min puls att öka en smula. Direkt när filmen var slut svor jag lite för mig själv för naturligtvis skulle denna rulle platsat under den gångna veckan.

Att folk hade tråkigt under pandemin är ingen underdrift. Vi i Sverige kan trots allt skatta oss lyckliga då vi inte hamnade i lock-down som i t.ex Spanien eller där dagens rulle utspelar sig Storbritannien. Portaler som Zoom eller Meet har underlättat för isolerade människor att ses viralt och det är just vad sex kompisar gör i Host. De har på halvskoj anlitat ett medium mest för att bryta tristessen och ska nu ha en seans över nätet. Mediet ger noggranna instruktioner hur deltagarna ska bete sig och naturligtvis är det ett pucko i sällskapet som bryter dessa. Resten av kvällen blir inte lika uppsluppen.

Klart att filmen dras med ett par problem speciellt med tanke på hur den är utformad. Hela historien utspelar sig över Zoom så stundtals blir det väldigt pladdrigt då folk kacklar i munnen på varandra. Då filmen är en sorts found footage/handkamera rulle blir det lite ologiskt att folk bär med sig laptopen när de ska kolla in saker och ting men det hör liksom till denna sub-genre. Slutligen, lock-down eller inte jag hade lämnat huset/lägenheten på stört inte gått runt och kollat upp en massa konstiga ljud i ett nedsläckt hus (varför tänder ingen lampan i skräckfilmer ?).

Detta var iofs en himla massa invändningar men trots dessa störde jag mig inte nämnvärt. Filmen sög in mig i handlingen och ibland kändes det som att jag var en av deltagarna i detta hiskliga möte. Host har få men jädrigt effektiva effekter och flera gånger under titten lyfte jag som smått i soffan. Trots ett och annat logiskt problem måste jag nog säga att detta var en av de bättre skräckisarna jag sett på lång tid. Rekommenderas om man klarar av att se en film som utspelar sig på en dataskärm.

Regi: Rob Savage

Betyg: 8/10

Bröllopskaos (2014 Frankrike)

Det är inte så att Claude och Marie Verneuil är främlingsfientliga men de vill förtvivlat gärna få en ”normal” svärson. Hitintills har deras döttrar gift sig med en muslim, en jude och en kines. Kyrkbröllopen har lyst med sin frånvaro då ingen av döttrarna kastat lystna blickar på en normal katolsk pojke. När så den fjärde och yngsta dottern plötsligt annonserar sin förlovning och berättar att fästmannen är katolik blir föräldrarna stormförtjusta. Det de inte tänkt på är att det finns katoliker i de flesta länder.

En fransk rom-com borde göra att jag drar öronen åt mig men här slapp jag den knasige vännen som allt för ofta knökas in i filmer i denna genre. Även den obligatoriska moralkakan och det vidriga talet som brukar tryckas ned i halsen på den arme tittaren i filmens final lyste med sin frånvaro. Det tackar jag för och fann att jag hade väldigt trevligt tillsammans med familjen Verneuil.

Klart att filmen saluför en himla massa fördomar men den gör det på ett bra sätt då man samtidigt driver med dessa. Man skrattar åt Claude och Marie samtidigt som jag kan begripa att det inte är helt friktionsfritt i umgänget mellan svärsönerna, döttrarna och annat folk som sugs in i detta sällskap. I slutändan blir filmens budskap att man får tåla lite skit, köpa att folk är olika men för den skull behöver det inte betyda att man inte ska kunna umgås och ha trevligt.

Roligast i hela filmen är pappan som spelas av Christian Clavier. Han lyckas bra med i sin roll som en man som kastat in handduken. Jag fann att jag skrattade till ett antal gånger åt hans håglösa uppenbarelse när han insett han han inte längre kan kontrollera hur saker och ting kommer arta sig. Det blir än roligare när man inser att hans problem är ganska så futtiga, Döttrarna är lyckligt gifta med män som verkar vara schyssta typer. Övriga rollfigurer är bra men de ges inte like mycket utrymme men det är ett underhållande sällskap jag får skratta åt och mysa med i 90 minuter.

Regi:Philippe de Chauveron

Betyg: 8/10

No time to die (2021 Storbr)

Som vissa av oss har väntat, först konstrade Daniel Craig och sa att han hellre skulle skära upp handlederna än att spela Bond igen innan han efter ett par lockmiljoner hoppade på tåget. Sedan hoppade regissören Boyle av filmen och man var även tvungen att sy ihop ett nytt distributionsavtal. Än var det inte slut på eländet, Craig skadade sig under inspelningen och när äntligen allt var klart för premiär blev det pandemi men förra torsdagen fick jag äntligen se filmen.

Spectre avslutades med en high note där Bond och Madeleine åkte iväg som ett nyförälskat par. Säg den lycka som varar snart är 007 singel igen och har ett behagligt liv på Jamaica. Felix Leiter söker upp honom och ber Bond att hitta en rysk forskare i Havanna ett till synes enkelt uppdrag men det sätter igång en händelsekedja som utmynnar i troligen Bondvärldens största WTF. Kanske tom ett så stort WTF att jag får ställa mig frågan om No time to die är en Bondfilm. Den diskussionen får dock vänta till ett senare inlägg.

En av mina favoritscener i filmen där 007 faktiskt en kort stund funderar på att kasta in handsken för gott. Craigs blick och minspel är här top-notch

När eftertexterna rullade på Dune som hade ungefär samma speltid som No time to die skänkte jag ett tack till högre makter att den sega föreställningen var slut. I No time to die blev min spontana tanke istället ”Va är det redan slut”. No time to die är en underhållande film som trots sin speltid innehåller få döda punkter och har en historia som hela tiden rör sig framåt.

Öppningsscenen är den längsta bland filmerna om 007.

Filmen innehåller en hel del bra actionscener b.la är öppningsscenen magnifik och en jakt på Bond i en dimmig norsk skog är väl iscensatt. Överlag är filmen otroligt snygg. Finalen i skurknästet beträdde närapå klassisk mark då dess scenografi påminde en hel del om Ken Adams skapelser i de tidiga Bondfilmerna. Vill också ge ett plus till dialogen som var ovanligt välskriven för att vara en Bondfilm.

Man får faktiskt två ”gunbarrel” sekvenser” i filmen. Först den vanliga och en senare i filmen.

Skådisarna är ett kapitel för sig och jag undrar om inte detta är den Bondfilm som har de bästa skådisarna och prestationerna i hela serien möjligen i konkurrens med OHMSS. Craig tangerar Connery i rollen som Bond och jag har numera svårt att säga vem jag gillar bästa av de två. Ana de Armas är inte annat än fantastisk som CIA-agenten Paloma som bara haft tre veckors (?) utbildning. Bara hennes medverkan och scenerna i Havanna är värd biobiljetten. Léa Seydoux var ett av de svagare korten i Spectre men i No time to die har hon växt in i rollen och var oväntat bra. Även Waltz som är med i en kort scen som Blofeld är avsevärt ruggigare än den uppsluppne filur han var i Spectre. Den nya 007 var en frisk fläkt men lite underutnyttjad och som vanligt var Bonds kollegor som hängt med i de senaste filmerna stabila.

Bäst i filmen Ana de Armas som Paloma.

Kvar är då skurkgalleriet som jag fann bra men kanske lite hafsigt skriva. David Dencik är iofs mest en comic relief som gränsar till överspel men han störde inte. Dali Benssalah med sitt bioiska öga var en duglig henchman och Billy Magnussen i rollen som den flinande Logan Ash var så pass sliskig att jag gottade mig när han till sist mötte sitt öde. Huvudskurken Lyutsifer Safin spelas av Rami Malek och vad jag förstått tycker många att han är lite trist. Jag fann honom däremot riktigt creepy med sin entoniga röst. Däremot var hans agenda något oklar. Finalen i skurknästet känns lite svajig där manusförfattarna mest verkat koncentrerat sig på finalscenen än vägen dit.

Lyutsifer Safin. De senaste filmerna med Craig har skurkarnas drivkraft varit hämnd. Bra tema men det känns lite repetitivt när man nu kör det för tredje gången på rad.

När det rör manus dras Craigs senare filmer med ett problem nämligen att de är en sammanhängande historia. Detta var inte tänkt från början vilket har gjort att man får ta till en del lösningar som inte alltid är eleganta speciellt i Spectre blev det lite väl mycket av den varan. I No time to die märks denna retroaktiva manuslappning av men inte så det stör nämnvärt. Tanken med ett storyarc över flera filmer har i vart fall varit ett intressant grepp men som dock kunde ha gjorts bättre. Får se hur väl det funkar när jag ser filmerna i ett svep i framtiden.

De stora problemen jag har med filmen kommer jag inte att ta upp här de kommer i en framtida Filmitch filosiferar och har mer med de val man gjort med karaktären Bond än själva filmen. Vill man se en actionfilm som berör (filmens absolut sista scen var dammig) är No time to die definitivt en film som rekommenderas. Om man däremot är aningens Bondkonservativ är risken att man promenerar hemåt efter biobesöket både skakad och rörd men kanske inte av den anledning filmens skapare tänkt sig.

Regi: Cary Joji Fukunaga

Betyg (som actionfilm): 8/10

som Bondfilm har jag inte bestämt mig än.

Henke har skrivit om filmen. Läs vad han anser här

 

Hounds of love (2016 Australien)

Paul Bernardo och Karla Homolka, Ian Brady och Myra Hindley samt Fred och Rosemary West är alla par som mördat tillsammans. Mindre kända är David och Catherine Birnie som kidnappade och mördade fem tjejer i Perth på 90-talet. Det tilltänkta sjätte offret lyckades fly och de två förövarna kommer troligen aldrig mer att se dagens ljus hoppas jag.

Filmen Hounds of love hävdar att den inte är en s.k BOATS men det vete fan då det är alldeles för många likheter mellan verkligheten och filmen. Visst man har ändrat på en hel del men i grunden är det samma historia. Varför man hävdar detta vet jag inte men kanske är Australiensarna till skillnad mot Engelsmän och Amerikaner känsligare när det rör att sätta gruvliga sanna händelser på film. I fallet Snowtown blev också folk upprörda så det kanske ligger lite i mina antaganden.

Hur som helst. I Hounds of love kidnappas den unga tjejen Vicki när hon är på väg till en fest. Till en början tror hon att det rör sig om en vanlig kidnappning men snart begriper hon att hennes kidnappare Evelyn och John har helt andra saker i åtanke. Vicki gör nu allt hon kan för att fly innan hon blir ännu ett offer.

Jag har sagt det förr och säger det igen: När det rör ruggiga filmer så är Australiensarna och Fransmännen svårslagna. De båda länderna bär på ett oförsonligt drag i filmsammanhang och backar inte för något. Barn, hundar, gravida kvinnor är vanligtvis fredade i filmer men i dessa länder skiter man fullkomligt i dessa oskrivna regler. Ett lyckligt slut är man inte heller garanterad. När det rör Hounds of love har jag länge haft filmen på min ”att se lista” men dragit mig för detta då jag vet att risken för ont i magen är överhängande.

Filmen är inte speciellt blodig eller våldsam i bild men regissören Ben Young låter oss tittare ana vad som händer utanför bild och jag undrar om inte det är värre då min fantasi får fullt spelrum. Det är verkligen ingen behaglig film men bra är den i vart fall. Det ges inga tillfällen att slappna av då det är en tight story där hoppet om Vicki ska klara sig både släcks och tänds ett flertal gånger. Trion Emma Booth (Evelyn), Ashleigh Cummings (Vicki) och Stephen Curry (John) är fantastiska i sina rollprestationer. Om jag ska ha någon invändning skulle det möjligen vara upplösningen som är lite svag fast då man spelar Atmosphere av Joy Division filmens sista minuter friar jag hellre än fäller. Jag är svag för sådana där billiga trick.

Regi: Ben Young

Betyg: 8/10

Broken Arrow (1996 USA)

Jag inte begripa varför jag gillar Broken arrow så mycket. Det är en film som verkligen inte tål att synas i sömmarna då manuset är full av logiska luckor, John Travolta spelar över så klockorna stannar, Christian Slater påminner mest om en vilsen valp i öknen och dialogen gör att skämskudden nöts på båda sidor under titten. Till på köpet är det en ökenfilm något jag brukar ha svårt för. Vad är det då som gör att jag gillar denna film som verkligen inte alls borde funka för mig?

Det hänger inte på skådisarna. Jag ogillar inte Slater eller Travolta men det är inga favoriter, Det är inte handlingen som rör jakten på en förlupen atombomb.  Filmen är inte överdrivet spännande. Det är en actionfilm av standardklass; lite slagsmål, lite pangpang, sekundjakter och några explosioner. Regissören John Woo har heller inte varit någon favorit vare sig tidigare eller senare.

Om jag rannsakar mitt sinne kommer jag fram till tre saker jag gillar med filmen: Hur Travolta håller sina cigaretter, den stabila kostymkvartetten Bob Gunton, Kurtwood Smith, Daniel von Bargen och Delroy Lindo och slutligen är filmens main theme  helt underbart. Det hamnade av någon märklig anledning i Scream 2 men då under namnet Deweys theme. Fråga mig inte hur det gick till.

Ovanstående är inte mycket att hänga i julgranen om man nu vill haussa en film. Kvar finns bara då min känsla av att jag gillar filmen utan att egentligen kunna förklara varför. Det är väl det som brukar kallas för guilty pleasure. Jag har sett rullen en fyra/fem gånger (senast härom veckan) och mitt betyg har varit detsamma genom åren. Kort och gott Broken arrow är lite av en gåta för mig även om den är angenäm.

Regi: John Woo

Betyg: 8/10

Brand new cherry flavour (USA 2021)

Lisa Nova (bland de coolaste namn jag stött på de senaste åren) har fått kontakt med en producent i Hollywood som visat intresse för hennes kortfilm. Framme i LA går det till en början som smort. Lisa och producenten kommer bra överens, han köper hennes film och lovar både det ena och det andra. Naturligtvis blir hon blåst på rubbet och här tar serien en knepig vändning . Lisa söker nu upp en häxa vid namn Boro som ska hjälpa henne att hämnas på producenten. Aningslösa tittare serveras nu en mix av zombies, maskar i ögonen, kattungar som spys upp, pannkakor med människokött och en en hel del annat jag inte sett på film tidigare.

Jag kan väl erkänna att när Lisa spyr upp den första kattungen så fick Brand new cherry flavour mig i ett järngrepp. Jag betade av de åtta avsnitten i rask takt. Detta är naturligtvis inte en tv-serie för alla. Handlingen är knepig, folk är lite aviga och serien har en drömsk stämning som passade mig. För mig var det som en mix mellan Lynch och Cronenberg.

Effekterna var oväntat bra, en och annan gång fick jag lov att titta bort då en del saker var i räligaste laget. Skådisarna funkar fint där Rosa Salazar och Catherine Keener som spelar Lisa samt Boro sticker ut lite extra. Det är också alltid trevligt att se Leland Orser i en serie eller film då han är en av mina birolls favoriter.

Brand new cherry flavour känns både annorlunda och intressant och jag blev hela tiden nyfiken vad som skulle hända då jag efter ett par avsnitt inte hade en susning om vad som skulle ske. Kan hända att en och annan finner finalen lite rumphuggen men för mig funkade den efter en stunds funderande. Definitivt en av årets mest intressantaste och samtidigt äckligaste serier.

Tv-serien är baserad på en bok men jag undrar om den går att läsa? Omdömena om boken på var minst sagt delade. Anar att tv-serien kan väcka liknande reaktioner.

Betyg: 8/10

Game of Thrones S.01 – S.08

Puh! Det tog ungefär en månads tid men nu har jag i alla fall sett om hela serien Game of Thrones. Inlägget som sådant är några tankar och funderingar om serien. Har man inte sett den lär man bli spoilad och jag skulle tro att inlägget som sådant kanske inte ger så värst mycket om man inte sett Game of thrones.

Egentligen var det tre frågor jag funderade på när jag började min omtitt. Skulle serien hålla? Vilka för och nackdelar finns det att kolla igenom en serie av detta slag i ett sträck? Var verkligen de två sista säsongerna så usla?

Första frågan är lätt att besvara. Serien håller men när jag såg den i ett sträck reagerade jag på att speciellt de två första säsongerna var löjligt fullproppade med sex och utdraget våld. Det förstnämnda gränsar i sina stunder till komik. Det verkar inte spela någon större roll vad som sker men tro på fan om man inte gör allt för att klämma in ett par bröst både här och där. Våldet drar man också ut på, kameran stannar gärna kvar ett par extra sekunder för att visa tittarna att detta är HBO och här kan minsann hugade amerikaner gotta sig i sex i våld utan att det censureras. Jag begriper att det är ett försäljningsargument men sättet som varan säljs in på är oskickligt och helt utan fingertoppskänsla.

Fördelen med att se serien i ett sträck är att det är lättare att hålla koll på alla personer och intriger och man behöver inte vänta ett år på en fortsättning där åtminstone jag då satt och funderade på vem som var vem. Det är verkligen ett myller av händelser och personer att hålla reda på. I starten av säsong fem befann man sig på 12 olika platser med olika handlingar, personer och intriger och sidospår. Nackdelen är att man märker att serien ibland går i stå och vissa sidointriger hade kunnat kortats eller skippats helt speciellt då flera av dessa faktiskt mynnar ut i ingenting på det stora hela.

Många klagade på den sjunde säsongen att folk förflyttade sig i makalös fart kors och tvärs över kontinenten. Det stämmer men å andra sidan ökade serien i tempo vilket var tacknämligt då en hel del av huvudpersonerna inte gjort speciellt mycket under ett par säsonger. Mitt stora problem jag hade med s07 var att Danerys inte tog chansen och brände ned Röda borgen. Manusförfattarna lyckades aldrig ge för mig övertygade skäl varför hon inte snabbt och kvickt gjorde processen kort med Cersei. Överlag när det rör seriens krigföring och taktik känner jag att jag troligen hade varit en härförare av rang i Westeros för jag ha sällan skådat så många korkade militära beslut som i denna serie.

Har var det då med den så hatade säsong 8? Den var faktiskt sämre än vad jag mindes. Trots att den bara ar sex avsnitt känns den både seg och håglös. Seg därför tre av de sex avsnitten används till att alla inblandade ska tala med varandra och få några sista ord sinsemellan innan det hela är slut. Håglös därför när det tar fart är det ganska slarvigt skrivet och man verkar nästan bara vilja bli av med serien. Kanske hade de inblandade tröttnat? Till säsongens försvar bör man påpeka att GoT är en serie som bygger upp nästintill orimliga förväntningar på finalen så det var redan från början ett närapå omöjligt uppdrag men det hade kunnat gjorts bättre.

Vad blir då mitt slutomdöme efter denna omtitt? Klart att serien håller trots att den dras med vissa problem. Överlag har man fått tag på bra skådisar och de flesta rollfigurer är intressanta. Dialogen är stundtals mästerlig och serien är fullproppad med wow och wtf scener. Vidare är miljöer och musik mycket bra och troligen har man gjort en av världshistoriens snyggaste förtexter. Dessa spolade jag inte förbi någon gång och då snackar vi 73 avsnitt.

HBO är på gång med en ny serie som då handlar om Targaryens styre. Jag har läst boken och följer man denna lär det bli rafflande underhållning. Naturligtvis är författaren Martin sin vana trogen och har inte skrivit klart den boken heller.

Betyg: 8/10

Wrath of man (2021 Storbr)

En av årets stora begivenheter har äntligen nått biodukarna. Vi talar naturligtvis om Jason Statham i rullen Wrath of man. Tydligen är detta en remake på en fransk film som jag nu blev sugen på att kolla in fast det kan möjligen vara lättare sagt än gjort.

Statham tar här anställning på ett företag som sysslar med värdetransporter och tilldelas kodnamnet H. Han klarar intagningsproven nätt och jämt men när ett rån sker uppvisar H plötsligt förmågor som inte riktigt går ihop med hans kompetens. Arbetskamraterna hyllar honom som dagens hjälte men hans chef anar ugglor i mossen. Vem är H egentligen och vad är hans agenda?

Jag avslöjar inte så mycket mer då Wrath of man berättas på ett lite speciellt vis. Filmen är uppdelad i fyra kapitel som kastar om kronologin samt byter perspektiv på berättelsen. Det kanske är att krångla till det men det gör att en till synes ganska simpel handling växer en hel del under titten. Bit för bit avslöjas historien och H:s agenda.

Att det var Guy Richie bakom kameran gjorde mig aningens bekymrad då han är en minst sagt ojämn regissör. Den här gången funkade det bra och det är en film helt befriad från humoristiska inslag och uppsluppenhet utan en mörk och ganska oförsonlig historia. Denna känsla förstärks av filmmusiken av Christopher Benstead och mina tankar vandrar till  Hildur Guðnadóttir musik i Joker.

När filmen startade blev jag först lite oroad då arbetsplatsen är full av män som beter sig precis som marinkårssoldaterna i Aliens mao som osäkra tonåringar med vapen i hand som inte kan öppna käften utan att det slinker ut gliringar och otrevligheter. Kort och gott asjobbiga personer jag inte vill umgås med i en minut. Turligt nog släpper man denna jargong när filmen tar lite andra spår.

Filmens casting var rena rama julafton. Att Staham levererar som vanligt behöver jag nog inte påpeka. Scott Eastwood var oväntat bra som H:s antagonist och riktigt creepy. Holt McCallany från Mindhunter var väntat stabil och att goe Eddie Marsan dök upp i rollen som H:s chef var en angenäm överraskning för mig.

Wrath of man infriade alla mina förväntningar och inga farhågor besannades. Kort och gott en bra kriminalthriller där Statham lyser upp bioduken likt sommarsolen.

Regi: Guy Richie

Betyg: 8/10