Invasion of the body snatchers (1978 USA)

1978 var det dags för en nyinspelning och nu har man flyttat handlingen från småstaden Santa Mira till ett smågrått San Francisco. Elizabeth jobbar som hälsoinspektör och har det bekymmersamt. Inte på jobbet utan hennes problem är av en mer privat natur. Hennes man har förändrats. Han har blivit känslokall och verkar syssla med något skumt. Otrohet kanske skulle vara det givna svaret men det är som hela hans personlighet förändrats. Känslan av att det är som att det är någon som låtsas vara hennes man är högst påtaglig. Hon tar upp problemet men sin arbetskamrat Matthew som försöker hitta en rationell förklaring. Då han tror att problemet är av psykologisk natur tar han kontakt med sin vän psykologen David. Det visar sig snart att liknande incidenter utspelar sig i den stora staden. Beror det på att det är en känslokall plats att leva på eller är det det ett utslag av paranoia som psykologen David föreslår? Vi som sett filmen från 1956 vet naturligtvis vad det rör sig om.

Som jag nämde i mitt förra inlägg så gillar jag denna version av Finneys historia bäst. Anledningarna till detta är flera: Dels har man en hel del mycket kompetenta skådisar b.la Donald Sutherland, Jeff Goldblum, Veronica Cartwright och Leonard Nimoy. Filmen har även en rysligare stämning än i föregångaren. Man lyckas också bättre med att förmedla den paranoida känslan över vem man kan lita på? Filmen har vad jag kallar en nerv och är rejält spännande i sina stunder. Vidare är de få effekter som är med snyggt gjorda (ok hundmannen kan diskuteras) och filmen känns verkligen inte som att den snart är 40. En redan bra film (1956) har helt enkelt blivit bättre. 1978 års version av Invasion of the body snatchers tål verkligen att ses och ses om och aldrig har väl låten Amazing Grace skänkt en sådan känsla av total hopplöshet.

Regi: Philip Kaufman

9/10

Annonser

Manhattan (1979 USA)

large_navbyykds4g3mbtqfp5zwmkba0qManhattan är en ganska så banal historia. En författare, Isaac, blir ihop med en avsevärt yngre tjej. Isaac blir nojig pga åldersskillnaden och börjar vänstra med sin bäste väns älskarinna. Vi har sett det tidigare och kommer troligen att få se filmer med liknande handling fler gånger. Det som gör Manhattan till en film som sticker ut från mängden av alla dessa relationsdraman är filmens foto, dialog och musik.

Filmen är i svartvitt och stadsdelen Manhattan ges en sådan plats i filmen att den skulle kunna vara listad som en av rollerna, t.om huvudrollen. Flera gånger kommer jag på mig själv med att bara titta på bilderna och glömmer bort handlingen. Att säga att jag blir visuellt berusad av de vackra fotot är en underdrift.

Dialogen flyter på bra och känns som den oftast gör i filmen av Woody Allen helt naturlig även om det som rollfigurerna avhandlar ofta känns både pretentiöst och snobbigt. Ibland undrar jag om Allen i sina filmer ger en känga åt kultureliten? Många av diskussionsämnena t.ex hur Gogh ska uttalas eller vad olika konstverk förmedlar, är ganska så fjantiga och sprider ett löjets skimmer över dessa kultursnobbar. Oavsett vad man anser om innehållet så är just dessa samtal underhållande.

Musiken består till stora delar av Gershwins mästerverk rhapsody in blue. Filmen inleds av att låten spelas till bilder av Manhattan och det är en helt fantastisk öppningsscen. Fast om man ogillar rhapsody in blue kan det nog inledningen kännas som en rejäl uppförsbacke.

Allt jag räknat upp hör kanske mer till mina känslor om filmen själva handlingen är som sagt ganska tunn – men på känslor kan man komma långt – åtminstone för den här gången. Manhattan är inte speciellt rolig den är nästan lite mer av en sorgsen betraktelse av folk som på något vis försöker hitta sig själva i sina liv. Klart att det finns en hel del att åtminstone småle åt  t.ex Mariel Streep som spelar Isaacs exfru och en hel del annat men på det hela finner jag filmen vara lite sorgsen. Skådisarna är bra med ett undantag nämligen Mariel Hemingway som spelar Allens unga flickvän. Det är nog mer rollfiguren än skådisen som irriterar mig. Hon är väldigt mjäkig och ganska så trist som karaktär även om hon ges en chans att glänsa i filmens sista minuter som är bitterljuva trots att jag har svårt att se vad hon finner attraktivt i Allens miserabla (både fysiskt och psykiskt) rollfigur.

Regi: Woody Allen

9/10

Inside (2007 Frankrike)

a_linterieur5Sarah råkar ut för en stor tragedi. Hon är gravid när hon krockar med en annan bil. Hennes man dör men hon och barnet klarar sig. En tid senare är det dags att föda och när Sarah vilar upp sig hemma kvällen innan ett planerat kejsarsnitt ringer det på dörren. Utanför står en kvinna som hävdar att barnet i Sarahs mage är hennes och hon har kommit för att hämta det.

Inside är en vidrigt litet kammardrama då i stort sett hela handlingen utspelar sig i Sarahs hus. Det är en kamp på liv och död mellan Sarah och den, åtminstone till en början, skogstokiga kvinnan. Det kommer nämligen visa sig att kvinnan drivs av en viss, om än vansinnig, logik.

Filmen är makalöst spännande och man begriper ganska snabbt att här gäller inte de regler man vanligtvis är van vid i skräckfilmer. Inside är både våldsam och på sina ställen rejält motbjudande. Jag blev tvungen att vända bort blicken vid ett par tillfällen något som inte hör till vanligheterna. Filmen är iofs fransk och de verkar åtminstone i skräcksammanhang vara mycket förtjusta i att visa blod och slafs som känns ända in i märgen.

Naturligtvis dras filmen med en och annan liten logisk lucka men spänningen gör att jag blundar för dessa små manusmissar. Inside stora stjärna är naturligtvis den ljuvliga och samtidigt skräckinjagande Béatrice Dalle som här spelar kvinnan utan namn. Hon är mordisk som få men lyckas ändå vinna lite (men bara lite) sympati hos mig innan eftertexterna. Hennes porträtt av mordisk galning är mycket bra men skådespelerskan brukar göra liknande ganska så vilda roller så det är inte ett obekant territorium för henne. Alexandre Bustillo och Julien Maury som gjort filmen har även regisserat filmerna Livid och Among the living där den sistnämnda nästan håller lika hög klass som dagens film. Deras nästa projekt är filmen Leatherface som har premiär om ett par veckor så skräckfilmshösten ser lovande ut.

Regi: Alexandre BustilloJulien Maury

Betyg: 9/10

Tre mil norr om Molkom (2008 Storbr)

En del människor tillbringar sin fritid med att träna, andra att spela musik en och annan ser alldeles för mycket film och andra sysslar med att brodera sedan finns det en grupp människor som väljer att åka till Molkom under några sommarveckor. Ett val som troligen gör att psykvården en kort tid kan gå på halvfart . Dessa individer har namn som t.ex Siddharta Solstråle och sysslar b.la med strupsång, tantrasex, krama träd och kanalisera energi. Förvirrade? Lugn. Det blir värre.

Varje år går No mind (ett mycket passande namn) festivalen av stapeln i det lilla samhället Molkom som ligger några mil öster om Karlstad. Galningar Folk från jordens alla hörn samlas här för att utöva diverse new age workshops i en veckas tid.

I dokumentären följer ett engelskt filmteam ett antal personer under denna festival. Vi får stifta bekantskap med en finska som lider av muntorrhet, en man vid namn Siddharta Solstråle, en getherde från Hawaii, skådisen Regina (jag har gift mig med mig själv) Lund och en stackars Nyzeeländare som hamnat på festivalen av misstag. Just denna sista person är intressant för ju längre tiden går desto mer accepterar han stolligheterna. Blir han van eller smittar galenskap?

Nu är det som så att jag är inte speciellt kritisk mot troende (är det själv) däremot har jag väldigt svårt för när det går för långt oavsett om det rör sig om muslimer, judar, kristna eller självutnämnda gurus. När man börjar kackla om att detta är den enda sanningen, missionera, ta betalt för sina tjänster och låter tron styra ens liv då anser jag att det har gått för långt. De flesta folk som man stöter på i dagens dokumentär har passerat denna gräns med råge. Man blir vän med ett träd, finner sitt eget inre djur och spelar bokstavligen apa. Mest underhållande är, något som nog måste betecknas som ett klassiskt ögonblick i filmhistorien, när man försöker stoppa anfallare genom att kanalisera sin energi (i uppträdandet ingår även ett fejkat epilepsianfall). Jag blir djupt bekymrad över dessa människors hälsotillstånd.

En bit in i dokumentären blir känslan av att en hel del människor är där för att få ligga (speciellt herr Solstråle verkar vara mer kåt än upplyst) och det hela utmynnar i något som verkar vara en workshop som tydligen slutar i gruppsex. Mitt intryck är att festivalen vänder sig till vilsna människor som söker tröst i dagens besvärliga värld och är villiga att hosta upp en slant för lite mumbo jumbo. Å andra sidan verkar de ha trevligt och vara glada, de vill ingen illa och av hatet som ibland genomsyrar de större religionerna ser man intet.

Det är en intressant och framförallt mycket underhållande dokumentär som jag kommer se om många gånger.

Att spana in festivalen IRL är frestande men då en till synes vettig Nyzeeländare blev påverkad vet jag inte om jag vågar.

Regi: Robert Cannan, Corinna McFarlane

Betyg: 9/10

 

 

Sing street (2016 Irland)

Conor har det inte så lätt. Hans föräldrar bråkar dagarna i ända och till på köpet tvingas han att byta skola. Där stöter han på Ann som påstår att hon är modell. För att imponera på henne frågar Conor om hon inte vill ställa upp som skådis i en rockvideo som hans band ska spela in. Ann tackar ja och det enda Conor nu behöver göra är att starta ett band och skriva några låtar. Ett annat problem är att Conor inte verkar ha någon som helst susning om rockmusik. Turligt nog är hans haschrökande storebror Brendan bättre bevandrad inom området och snart är bandet Sing street igång.

När man snubblar över filmer som Sing street kan man inte bli annat än lycklig. Denna film var en rejäl vitamininjektion för både kropp och själ. Trots att filmen utspelar sig i ett sunkigt Dublin på 80-talet med människor som tappat hoppet, splittrade hem och sadistiska lärare så fullkomligen sprudlar den av livsglädje.

Om man bortser från att Conor och hans kompisar verkar kunna spela i det närmaste gudabenådad musik på direkten finner jag inga plumpar i filmens protokoll. Skådisarna är otroligt bra och bortsett från Maria Doyle Kennedy och Aidan Gillen helt okända, åtminstone för mig. Rollfigurerna väcker ett intresse hos mig som gör att jag vill veta mer om deras liv och hur deras liv kommer att utvecklas. När eftertexterna rullar vill jag helt enkelt ha mer av Conor och hans vänner. En extra bonus är att musiken är fantastisk.

En rolig detalj är att när Conor ber sin storebror om inspiration när han ska skriva låtar suger Conor åt sig broderns musiklektioner som en tvättsvamp och de nya låtarna präglas av det han nyss hört. Bandet vandrar därmed i musikstil mellan The Jam, Hall & Oates och The Cure och var låt är som att den framförs av ett helt nytt band.

Det enda kruxet med filmen är att det är tveksamt om filmen kan kallas för en renodlad musikal, den är nog mer av en musikfilm då de låtar som framförs görs via repetioner, videoinspelningar och konser men kan jag ha med Rhinestone (inga likheter som har med kvalitet att göra utan att de båda är musikfilmer) i musikalveckan kan jag ha med Sing street. Därmed basta! Och kära läsare gör er själva en tjänst: TA OCH SE FILMEN!

Regi: John Carney

Betyg: 9/10

Sofias film för fredagen.

Trainspotting 2 (2017 Storbr)

img_0956Det har gått 20 år sedan Renton blåste sina kompisar i och drog med pengarna de tjänat på en knarkaffär. Nu är det dags att få träffa dessa ”illustra” herrar igen. Spud har förlorat allt: Jobb, bidrag och flickvän då han missade att man ställt om klockan till sommartid, Begbie sitter inne för mord, Sick boy har tillsammans med sin bulgariska flickvän planer på att göra om sin mors pub till en bordell. Renton verkar fram tills nu haft haft ett någorlunda vettigt liv. En livskris gör att han söker sig till Edinburgh för första gången på 20 år och så är karusellen igång igen.

Boyle gör det lätt för sig och T2 är i mångt och mycket en upprepning av den tidigare filmen från 1997. Flera scener speglar scener i första filmen. Där är samma klippning, narrativ och till viss del replikskiften b.la håller Renton ett uppdaterat ”choose life” tal. Han har även lyckats med att få med samma skådisar i både de små och stora rollerna. En del kritiker menar att filmen är överflödig och trött. Något jag inte alls håller med om.

I.o.m de många kopplingarna till den tidigare filmen skapar Boyle brygga till det förflutna där han obevekligt visar tidens gång. Våra huvudpersoner vägrar åtminstone till en början att inse att de blivit äldre och att världen förändrats. De är fortfarande kvicktänkta och vet hur man skaffar sig pengar på diverse omoraliska vis men samtidigt är det bara kickar för stunden som i det långa loppet inte leder någonstans. Sick boy färgar fåfängt sitt hår för att verka yngre och Begbie tror att hans son. De är kort och gott gubbar som är reliker i en ny och främmande värld. De har helt enkelt vägrat att växa upp. Det är just detta som Boyle lyckas skildra så bra tack vare de många kopplingarna till den förra filmen. Jag kan knappt bärga mig tills jag får möjlighet att se de två filmerna back to back. Rollfigurerna får också lite mer kött på benen och t.om en galning som Begbie ges en chans att få vara lite mänsklig men bara lite.

Det låter kanske som en djupt allvarsam film och iofs är både missbruk, våld och prostitution inget att skratta år men Boyle lyckas med konststycket att få mig att skratta åt eländet och både jag och min dotter hade en mycket trevlig stund i den nästan tomma biosalongen. T2 är en film som förtjänar en större publik men man ska definitivt ha sett den första filmen då filmerna är så tätt sammanlänkande.

Precis som första filmen är musiken mycket bra. Jag bjuder på finallåten som tillsammans med scenerna som spelades upp på duken gjorde att filmen ett kort ögonblick var och nosade på högsta betyget. Om det så blir i framtiden ber jag att få återkomma om när jag sett om filmen.

Regi: Danny Boyle

Betyg: 9/10

 

Suburra (2015 Italien)

23066967Ett stort byggnadsprojekt i Rom med omnejd drar till sig allehanda aktörer som vill vara med och tjäna en hacka på projektet. Det är en salig blandning av intressenter, allt från kyrkofolk till maffian, det de har gemensamt är en något dubiös moral. Spindeln i nätet är en man som går under namnet Samurai , en fixare helt utan skrupler. När så en prostituerad som på köpet är minderårig dör av en överdos på fel plats och vid fel tidpunkt brakar helvetet loss och Samurai får en hel del att stå i.

Bloggkollegan Jojjenito kallade filmen för blytung ett ord som verkligen stämmer. Det är inte speciellt många trevliga människor man stöter på i den här filmen och jag har lite svårt att se vem man egentligen ska hålla på då alla är mer eller mindre osympatiska. Ett människoliv är inte mycket värt då inget får komma i vägen för byggprojektet. Allianser och dubbelspel är vardag i jakten på att roffa åt sig så mycket stålar man bara kan. Suburra är som ni nog begriper inte någon munter film. Däremot är det en mycket bra film.

Miljöerna, ett novemberregnigt Rom, skådisarna och den fantastiska filmmusiken tillsammans med ett stabilt manus gör detta till en av 2015 års bästa filmer. Till en början är berättelsen lite snårig då man kastar in nya rollfigurer var femte minut  och jag hade först ingen koll på vem som var vem och hur de olika personernas relationer. En halvtimme in i filmen klarnade plotten och resten av filmen var ren njutning.

Det finns två scener i filmen som hör till det bättre jag sett på lång tid dels en suverän shootout (jag är mycket svag för dessa) och dels en monolog där en av gangstrarna drömmer sig bort och fantiserar hur framtiden kommer te sig när byggprojektet står klart. I den sistnämnda scenen lyckades regissören mot alla odds skapa en viss känsla av sympati för detta avskräde till människa. Lite oväntat.

Regi: Stefano Sollima

Betyg: 9/10

 

Duck you sucker (1971 Italien)

duck-you-sucker-movie-poster-1972Den Italienske regissören Sergio Leone är troligtvis mest känd för sin Dollartrilogi med Clint Eastwood. Efter denna trilogi gjorde han de tre Once upon a time filmerna. Personligen så gillar jag dessa bättre, mycket beroende på den melankoliska ton som de slår an. Duck you sucker eller Once upon a time in the revolution eller A Fistful of Dynamite som den också kallas för är mellanfilmen och kanske den minst kända av dessa tre filmer.

Filmen utspelar sig i Mexico 1913. Uppror, revolution och repressalier från de styrande präglar landet. I denna smet finner vi Juan en landsvägsrövare som ser sin chans att råna banken i staden Mesa Verde när han stöter på irländaren och sprängexperten Sean. Motvilligt ansluter sig Sean till John och hans kumpaner men ödet vill annorlunda och de omaka paret hamnar mitt i revolutionen.

Leone har en mycket speciell still som regissör. Det är knapphändig dialog och regissören arbetar istället med karaktärernas ansiktsuttryck. Han låter även musiken spela stor roll i filmens berättelse och näst efter Once upon a time in America torde Morricones musik i dagens film höra till det bättre han gjort. Lägg sedan till ett överdrivet bildspråk en smula överspel av Rod Steiger som spelar Juan samt en del scener som drar åt det pekorala hållet så har man en film som förståeligt nog kan få en och annan tittare att dra öronen åt sig.

Duck you sucker är melodramatisk så det räcker och blir över speciellt när vi får oss Seans bakgrundshistoria presenterad i slowmotionscener. Filmen ligger hela tiden på gränsen till att bli löjlig och man kan nästan ana kalkonerna som ligger i startgroparna. Turligt nog så klarar Leone balansgången och det slår aldrig över och blir pannkaka istället blir detta en för mig både storslagen och känslosam filmupplevelse där det dammar i rummet på sina ställen.

Duck you sucker är en film jag lite halvt om halvt glömt bort hur himla bra den är och den har kanske kommit lite i skymundan i Leones sparsmakade produktion. I mina ögon en klassiker.

Regi Sergio Leone

Betyg: 9/10

Calvary (2014 Irland)

calvaryfilmFilmen startar i ett biktbås med en öppningsreplik får tittaren att sätta kaffet i halsen. Innebörden av prästen James samtal med en för oss okänd biktare är att denne lovar att döda prästen om en vecka. James får helt enkelt en vecka på sig att ordna upp sina jordiska affärer. En normalt funtad person skulle ringa polisen, dra på en långsemester eller något liknande men då James är en präst som tar sitt kall på fullaste allvar stannar han kvar för att invänta sitt eventuella öde. Han hyser nämligen ett hopp om att kunna rädda sin kommande mördare från att begå en synd.

Detta var en film som fullkomligt trollband mig från öppningsrepliken till den magnifika slutscenen som knöt ihop säcken på ett elegant vis. Det är många bra skådisar, både kända och okända, i små och stora roller men filmens stora stjärna är Brendan Gleeson som gnistrar i rollen som den mordhotade prästen. Att han inte var med i Oscarsracet 2014 är ett bevis på hur urvattnad och godtycklig denna gala är.

Rollfiguren James är intressant både som individ och som  institution. Han är en katolsk präst på Irland där man tar detta med religion lite allvarligare än i vårt land. Då han verkar i en liten håla vet han det mesta om alla. Hans funktion verkar vara lite av bys spottkopp då han med sin blotta närvaro påminner invånarna om sina synder och den eventuellt sista veckan av hans liv är en enda Golgatavandring bland byns syndare. Filmens namn Calvary är ett annat namn för just Golgata.  Det är påfallande ofta som han inte är välkommen bland sina församlingsmedlemmar vilket gör att de flesta scener innehåller någon form av spända känslor och jag vet aldrig riktigt vad som ska hända då smockan många gånger hänger i luften.

Cavalry är kort och gott en bra film med suveräna skådisar och ett manus som gjorde att jag åtminstone fick en stund att filosofera lite över livets betydelse och annat smått och gott. Nu kan möjligtvis detta kännas som en ”tung” film men se det var den inte, 100 minuter passerade fjäderlätt förbi och jag råder alla som inte sett filmen att ta och göra detta.

Regi: John Michael McDonagh

Betyg: 9/10

Den bästa sommaren (2000 Sverige)

den_basta_sommarenTraditionsenligt startar bloggen det nya året med en trevlig film.

Begravningsentreprenören Yngve Johansson brukar ta hand om s.k sommarbarn (feriebarn). Denna sommar, 1958, tar Yngve emot två barn, Mårten och Annika . Barnens första intryck av Yngve är att det är en bister man som mer eller mindre bott ensam i hela sitt liv och inte verkar vara speciellt förtjust i folk. Men naturligtvis (för det här är en sådan film) klappar det ett hjärta av guld under Yngves väst och saker och ting har ändrats till det bättre innan eftertexterna rullar.

Vanligtvis hamnar filmer av det här slaget inte bland mina favoriter men de är lättsmälta och man får en liten glädjeinjektion av att se dessa filmer vilket inte är fy skam. Så är även fallet med Den bästa sommaren. regissören Malmros kör på säkra kort: 50-talet, landsbygd (Molkom) och sommar, ting som gör att det automatiskt dreglar lite smått i de flesta svenskars mungipor. Det som gör att filmen har det där lilla extra är Kjell Bergqvist som spelar Yngve. Dialogen och de one-liners som han begåvats med är i världsklass. Man skulle kunna ge ut en citatbok av Yngves alla uttryck. Begravningsentreprenören är också en ganska komplex figur för var gång jag ser filmen blir karaktären mer mångfacetterad. Malmros litar på sin publik och skriver inte Yngves hela levnadshistoria och karaktär på våra näsor. Vi tittare får ana hur det hela ligger till. Klart att man kan se filmen som en komedi med Bergqvist som säger massa roliga saker och nöja sig med det men det finns som sagt en hel del att upptäcka om man väljer att se bortom alla roliga repliker.

Den övriga ensemblen sköter sig också bra. Brasse Brännström har en liten men viktig roll som kan sägas vara en bittrare version av Yngve. Anastasios Soulis och Rebecca Scheja spelar sommarbarnen och gör det bra, skönt med uthärdliga ungar för en gångs skull. En rolig detalj är att Rebecca Scheja numera ingår i popgruppen Rebecca och Fiona. Det är inte så mycket att mer orda om, Den bästa sommaren är en bra film som är rolig men har lite nödvändig svärta. En klar filmfavorit.

Regi: Ulf Malmros
Betyg: 9/10

Snowtown (2011 Australien)

snowtown-1-posterNär filmen Snowtown sattes i produktion protesterade man i Australien då man fann det osmakligt att göra film på så fruktansvärda händelser. Reaktionerna påminde lite om debatten i Sverige då Torell gjorde Il capitano som baserade sig på morden i Åmsele. Sowntown är som ni troligen redan förstått en s.k BOATS. Filmen handlar om seriemördaren John Bunting som härjade i Adelaide i södra Australien. Bunting är inte den sorts seriemördare som man vanligtvis möter i kriminalfilmer. Han härjade bland utslagna människor och lyckades även snärja den 16-årige James Vlassakis till att bli hans medhjälpare. Offren var personer som Bunting ansåg vara ovärdiga att leva eller människor som helt enkelt irriterade honom.

Snowtown är inte en spännande film däremot är det en deprimerande och obehaglig film. Regissören Justin Kurzel hantverk påminner mycket om den svenske regissören Ruben Östlund. Kameran är med som en nyfiken men passiv åskådare och tränger sig på filmens karaktärer. Det gör att berättelsen kryper in under skinnet på mig och och jag får en närvaro i filmen som är större än vad jag egentligen skulle önska mig.  Snowtown är linjärt berättad men det är inte allt som berättas. Det som kameran missar förklaras inte och filmen får i sina stunder en dokumentär känsla där den visar brottstycken från en rad bedrövliga människoöden. Tacksamt nog filmar man bara ett mord och det räcker mer än väl för min del. Resten av morden antyds eller så får man räkna ut de själva då en och annan i ensemblen försvinner ut ur handlingen och Bunting berättar för vänner och bekanta han han eller hon har åkt för att besöka någon. John Bunting spelas spelas helt suveränt av Daniel Henshall. Han ger ett gemytligt och sympatiskt intryck (skådisen påminner lite om Ricky Gervais i utseende) men man kan hela tiden ana vilket monster som döljer sig bakom ytan. Jag kan nästan förstå hur Bunting kunde dupera sin omgivning under så lång tid.

Snowtown är en skitig och otrevlig film. Snowtown är en deprimerande film men det är en  en mycket bra film som jag inte kommer att glömma.

Regi: Justin Kurzel

Betyg: 9/10

Richard III (1995 Storbr)

P3051750Under 1400 talet rasade ett inbördeskrig i England som gått till historien som Rosornas krig. Namnet kommer sig av att de två släkterna York och Lancaster som slogs om kungamakten hade en vit respektive röd ros som familjevapen. Striderna böljande fram och tillbaka och jag anar att George R.R Martin haft detta krig i åtanke när han skrev Game of thrones. Lancaster gick till slut vinnande ur striden när man besegrade Yorks arme som leddes av Richard av Gloucester mer känd som Richard III. Personligen kan jag tycka att historien varit lite orättvis mot Richard, han var inte blodtörstigare än sina konkurrenter men det är som sagt segrarna som skriver historien och i det här fallet framför allt Shakespeare som porträtterar Richard med både puckel (i verkligheten led kungen av lätt skolios) samt halvsidesförlamning. Ett vanställt yttre som ska spegla karaktärens inre en vanlig tanke förr i tiden.

I filmen Richard III har man ändrat ganska mycket på pjäsen. Dels har man kortat av historien och omarbetat replikerna så de känns lite mer moderna för våra känsliga öron. Berättelsen är även förflyttad i tid och istället för 1400 talet så utspelas handlingen i ett imaginärt 30-tals England. Filmen börjar med att den sittande kungen störtas av Richard och hans familj. Richard av Gloucester är dock långt ned på turlistan för att bli kung men systematiskt arbetar han sig uppåt i hackordningen genom mord, förtal och allianser.

Frågan är om det kan bli bättre än så här? Ian McKellen spelar Richard och gör sitt livs roll. Han är ond men samtidigt charmig när som så krävs. Hans fysiska skådespeleri är även det i toppklass då han har en helt obrukbar vänsterarm vilket ger rollfiguren ett annorlunda rörelsemönster som jag fascineras av.

Nu är det många bra skådisar i de andra rollerna men McKellen är som en supernova och de andra förbleknar i hans närvaro. Richard är en intressant och framförallt underhållande karaktär. Han är begåvad med många fina repliker och har en giftig men samtidigt lismande tunga. Regissören låter även Richard av och till tala direkt till tittarna där han delger oss sina planer mao han göra samma sak Ferris Bueller i Fira med Ferris. En del stör sig säkert på detta tilltag men personligen är jag oftast förtjust i detta konstnärliga grepp. Scenografin är ursnygg, storyn är både underhållande och intressant trots att man vet hur det kommer att sluta. Min enda invändning skulle nog vara att man i bland går lite väl raskt fram i storyn och det kan bli svårt ibland att hänga med i Richards alla intriger men det är en petitess i sammanhanget. Om man är lite intresserad av att kolla in en film som baseras på Shakespeares pjäser är det denna man ska se inget snack om saken.

Vilken film Sofia skriver om idag får ni reda på om ni klickar här.

Regi: Richard Loncraine

250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare

The Slap (2011 Australien)

The-Slap-2D-DVD-318x477Man kanske kan få bjuda på lite rejäl australiensk förortsångest så här till helgen. The Slap  är en tv-serie i åtta delar som tar avstamp i en fyrtioårsfest. Det är Hector som fyller jämt och har bjudit in släkt och vänner till en grillfest. Naturligtvis är det inte helt friktionsfritt bland gästerna och gamla konflikter ligger och puttrar under ytan. När så Hectors kusin Harry ger en unge en örfil bryter helvetet ut. Örfilen blir en katalysator som drar fram en massa otrevliga saker och innan vi nått slutet på berättelsen har man betat av: Kvinnomisshandel, otrohet, våldtäktsanklagelser, olycklig kärlek och en himla massa annat som tydligen hör till vardagen för oss arma människor och naturligtvis är det alldeles underbart i all sin ångest.

Det här var en serie jag verkligen gillade. Varje avsnitt koncentrerar sig på en personerna som var med på festen. Då perspektivet hela tiden ändras växlar mina sympatier mellan de olika inblandade. Det är nog egentligen bara två personer som jag ogillar när berättelsen tar slut annars växlar som sagt mina sympatier med rollfigurerna. Alla beter sig mer eller mindre korkat eller illa men vem gör inte det, kanske inte i sådan grad som de inblandade i detta förortsdrama, något man nog ska vara tacksam över.  Samtidigt har berättelsen försonade drag och man inser att det är viktigt att förstå och förlåta andra människor om livet ska gå vidare. Även om jag låg och vred mig i ångest som en ynklig liten mask i tv-soffan var detta en positiv serie i slutändan. Amerikanerna som tydligen inte förstår sig på den australienska dialekten har gjort en nyinspelning på serien som precis har haft premiär. The Slap är baserad på en bok med samma namn som jag inte läst än (ska tilläggas). Sofia har emellertid  läst boken och det kan ni läsa om här.

Betyg: 9/10

 

Nightcrawler (2014 USA)

3xbX1N9Lou Bloom är en mångsysslare och verkar inte bry sig speciellt mycket över hur han tjänar sina pengar. En sen natt stöter han på ett kamerateam som filmar en olycka. Lou inser att det finns pengar att tjäna genom att filma nyheter och sälja banden till de lokala nyhetsredaktionerna. Han lär sig också att ju smaskigare bilder desto mer betalt får man då kampen om tittarna är stenhård. Då Lou bäst kan beskrivas som en psykopat vars strävan är att bli rik och berömd  är han som klippt och skuren för jobbet då han är beredd att bokstavligen går över lik för att få sina bilder.

Det finns mycket att gilla med den här filmen. Fotot och stämningen av ett nattligt L.A har inte varit snyggare sen jag såg Manns Collateral. Jag får en drömsk känsla av staden och dess väsen när jag ser filmen en känsla jag inte upplevt sedan …..Collateral. Jake Gyllenhaal är su-ve-rän som psykopaten Lou. Jag får backa ända till 2007 och Chigurh i No country for old men för att hiita en rollfigur som väckt ett sådant obehag hos mig. Lou är inte galen men han saknar helt samvete och ser bara till sin egen vinning samtidigt som han är äckligt inställsam och artig när det passar hans mål.

Slutligen får filmen mig att filosofera över oss människor. En person som Lou skulle inte ha den framgång han har om inte vi konsumenter gottade oss i nyheter av det här slaget. Man skulle kunna säga att vi får de nyheter vi förtjänar. Det finns mer att säga i kring detta ämne men då jag nyligen hade en filmitch filosoferar orkar jag inte pladdra på denna gång. Däremot kan jag rekommendera Micael Dahléns bok Monster där författaren behandlar vår samhälles fascination om våld. Välskrivet och tänkvärt. Filmen Nightcrawler är väl värd att se och att vare sig  Gyllenhaal eller filmen inte är nominerad i de stora klasserna är för mig mycket förvånande.

Regi: Dan Gilroy

Betyg: 9/10