Riket (1994 – Danmark)

Att beskriva handlingen är svårt men jag gör ett försök. På Rigshospitalet i Köpenhamn får vi stifta bekantskap med folket på neurokirurgen. Huvudpersonen kan sägas vara chefsläkaren Stig Helmer en rollfigur som nog den i särklass otrevligaste person som skådats på film och tv. Han förolämpar allt och alla som kommer i hans väg med en burdus finess. Varför denne svenske läkare är på Rigshospitalet är en gåta men några av medarbetarna som tröttnat på karln försöker luska i detta i hopp om att bli av med honom. Parallellt med denna historia finner vi hypokondrikern Fru Drusse som har klippkort till sjukhuset. Under sitt senaste besök får hon kontakt med ett spöke och undersöker detta mysterium på plats. Det får räcka där och då har jag bara skrapat på ytan på en serie som b.la innehåller djävulsdyrkare, den förvirrade avdelningschefen Moesgaard, demoner, diskare, voodoo, den mycket bisarra rollfiguren Lillebror och en hel del annat.

Jag älskar denna märkliga serie. Handlingen bara rullar på och vad som helst verkar kunna hända. Ernst Hugo Järegård är helt makalöst bra i rollen som Stig Helmer. Han ler, lismar, skäller och ömkar sig själv om vart annat. Varje scen han är med i är guld värd. Tragiskt nog gick han bort alldeles för tidigt så tredje och avslutande delen  gjordes aldrig men nästa år kommer äntligen fortsättningen. Jag är tveksam men väljer att lita på Trier även om det luktar Twin Peaks s.03 lång väg.

Nu är iofs Järegård seriens centrum men han backas av en hel del bra danska skådisar som gör intressanta rollfigurer. Handlingen kan nog liknas vid en såpopera med många parallella historier som ibland touchar varandra. Trier verkar också ha ett sinne för skräck då vissa av spökerierna är rejält ruggiga.

Säsong 02 är aningens svagare mycket beroende på att Trier snöar in på rollfiguren Lillebror. Det är en bebis på över två meter som bär Udo Kiers ansikte. Det är en historia som ganska snabbt går på tomgång men Trier verkar vara lite för förtjust i den plotten. Å andra sidan finns det mycket annat att gilla i serien så för mig är det bara en liten plump i protokollet.

Bör dock höja ett varningens finger. Serien går i gulbrunt och är märkligt klippt. Det kan störa en del men för mig passade det bra då utförandet förstärkte känslan av vansinne och obehag på Rigshospitalet.

Regi: Lars von Trier

Betyg: 9/10

Red Oaks ( 2014 – 2017 USA )

Red Oaks är namnet på den countryklubb där collegestudenten David Meyers får jobb som tennistränare sommaren 1985. På klubben jobbar även hans flickvän Karen och bästa kompisen Wheeler. Karen vet vad hon vill med livet nämligen bilda familj med David. Han är däremot inte alls lika säker på vad han vill göra, åtminstone inte börja jobba på sin fars revisionsbyrå. För att röra till det mer i parets relation börjar David bli intresserad av en tjej på countryklubben och Karen uppvaktas flitigt av ställets sliskige fotograf som menar att hon är klippt och skuren för modellyrket.

Detta kanske låter som en dussinserie och visst har vi alla sett otaliga coming of age filmer/serier om unga vuxna (oftast män märkligt nog, tjejer verkar ha stabila framtidsplaner om man nu ska tro filmernas värld) som inte vet vad de vill göra med sina liv. Mixa detta med sommarjobb som innebär tjejer i bikini, förvecklingar och fester så känns serien som en rejäl klyscha.

MEN. Jag är barnsligt förtjust i coming of age genren, gillar s.k sommarjobbs filmer och om man väljer att förlägga handlingen till det fluffiga 80-talet och samtidigt kryddar serien med en massa musik som inte är slentrianmässigt utvald får man faktiskt en serie som nära på får full pott av mig.

Nu är väl inte handlingen ett under av originalitet men alla små pusselbitar passar och helheten blir större än delarna. Med några få undantag larvar man aldrig till det utan man tar rollfigurerna på allvar. Det hade lätt kunnat bli en visa brösten och supa serie av det hela men det sker inte. Red Oaks är en dramakomedi där balansen mellan komedi och drama är perfekt avvägd.

Skådisarna var för mig okända förutom kvartetten Richard Kind, Paul Reiser, Gina Gershon och Jennifer Grey men alla inblandade sköter sig fint. Det jag också gillade var seriens rollfigurer var relativt sympatiska t.om den sliskige fotografen får så småningom visa ett större djup än vad man skulle kunna tro. Slutligen har man ett bra soundtrack som sätter 80-tals känslan perfekt.  Det är inte de största hittarna som spelas men låtarna är bekanta för oss uppväxta på 80-talet.

Red Oaks består av tre säsonger och mitt tips är att bara kolla in de första två. Den tredje säsongen tappar man greppet och serien känns inte längre lika bra. Både stämning och manus håller inte samma klass. Säsong två har också ett riktigt bra slut vilket trean inte hade. Gillar man genren är serien närapå ett måste.

Betyg: S.01 – S.02 9/10

S.03 6/10

Suburra (2017-2020 Italien)

Tv-serien Suburra är baserad på den italienska filmen med samma namn som kom 2015. Den filmen blev väl mottagen men en del tyckte att den berättade en historia som torde passa bättre som tv-serie.Turligt nog hörsammade Netflix detta och la upp stålar för en tv-serie som hör och häpna inte lades ned i förtid!

Serien startar med samma premiss som filmen. Det har beslutats om en utbyggnad av hamnen i Ostia och många skygga element vill vara med och dela på den kakan. Påvedömet, korrumperade politiker, maffian i Neapel, romska gangstrar m.fl. Den som försöker samordna det hela är en man som kallas för Samurai, Roms undre världs gråe eminens.

Serien följer främst fyra personer, Spadino i den romska maffian som är homosexuell vilket är ett stort NO NO inom denna kultur, han ska gifta sig med Angelica i ett arrangerat äktenskap för att stärka familjens makt. Gabriele är en ung polis som dras in i Samurais affärer, den rättrådige politikern Amedeo går samma väg och slutligen har vi Aureliano som är son till maffiabossen som styr över Ostia. Dessa personers vägar korsar och de ingår en allians för att försöka förbättra sin situation.

Precis som filmen var detta mycket bra. Drama, action och vid ett flertal tillfällen rejäl nagelbitarspänning. Skådisarna är överlag bra och man har hittat två rejäla badass tjejer i Carlotta Antonelli som spelar Spadinos fru samt Federica Sabatini i rollen som Aurelianos flickvän Nadia.

Efter att ha sett Suburra samt tv-serierna Gomorrah och Snabba cash är det en sak som slår mig. Varför envisas dessa människor med att syssla med kriminalitet? De glider runt i fula frisyrer (snaggad mohikan verkar vara i ropet) och träningskläder, har en usel inredningssmak (speciellt romernas högkvarter är en mardröm för ögat) och bor lite halvsunkigt. Det verkar liksom inte få någon utdelning av sitt jobb med livet som insats. Det borde löna sig bättre både ekonomiskt och för hälsan om man jobbade på ett lager.

Serien är bara tre säsonger och den håller hela vägen in i kaklet. Den har en alldeles lagom längd och går aldrig på tomgång. De sista två avsnitten var olidligt spännande och jag var tvungen att pausa för att traska runt i hemmet för att oja mig över hur det skulle gå innan jag fortsatte att titta (jag den tendensen när det blir för spännande). Till en början är det svårt att hålla koll på myllret av personer och hålla isär alla intriger men efter ett tag klarnar det och gillar man krimnaldrama är serien given.

Betyg: 9/10

Se7en (1995 USA)

Kriminalpolisen Somerset har bara en vecka kvar till pensionen när han får en ny partner Mills. Första dagen tillsammans kallas de till vad som vid en första anblick verkar vara ett naturligt dödsfall, en man som förätit sig. Vid en noggrannare titt finner de två detektiverna att mannen har tvångsmatats till döds. Somerset ber om att få slippa fallet då han anar att det inte kommer vara löst innan han slutar. Han anar också att det är större saker i görningen än ett simpelt om än bisarrt mord. Mills tar över fallet men Somerset dras motvilligt in i jakten på mördaren.

Det är väl Se7en och När lammen tystnar som lade grunden till den seriemördarvåg som sedan dess härjat runt på tv och bio. Båda filmerna torde hamna mer i facket thrillerrysare än kriminalfilm då de båda är rejält ruggiga. Se7en är väl den av de två som är mörkare både i ton och utseende. I filmen regnar det hela tiden och miljöerna är skitiga och dunkla. Trots att filmen precis som När lammen tystnar är relativt oblodig och inte speciellt våldsam är filmen obehaglig, ryslig och stundtals äcklig. Seriemördaren John Doe har tänkt ut synnerligen påhittiga metoder att ta sina offer av daga med de sju dödssynderna som inspiration. Även om man inte får se något av morden är det tankarna på offrens sista stunder i livet som spökar runt i tittarens hjärna.

Det var ett tag sedan jag såg filmen sist och jag var lite tveksam till om den skulle hålla än idag. Lillebror hade nyligen sett om den och tyckte den tappat något. Jag håller inte med honom och tycker att filmen definitivt håller för ett omtitt. Känslan och obehaget sitter kvar trots att jag vet hur det hela ska sluta. Det enda som möjligen ändrats till det sämre var väl att jag fann Brad Pitts rollfigur Mills lite väl hetlevrad, ja ,nästan pubertal i sitt agerande men å andra sidan har jag blivit äldre med åren och kanske tycker att folk kan stilla sig en aning. Morgan Freeman i rollen som Somerset är däremot oklanderlig och en njutning att få se.

Om man mot förmodan inte sett rullen bör man slå slag i saken och se filmen då det är en riktigt bra film och har man sett filmen är den definitivt värd att se igen.

Regi: David Fincher

Betyg: 9/10

Gangs of London (2020 – Storbr)

Det skakar till rejält i Londons undre värld då man finner Finn Wallace mördad. Finn var nämligen en sorts ordförande för den undre världen och var den som såg till att allt flöt på utan några större konflikter mellan de olika gängen i storstaden. Hans son Sean axlar nu sin fars mantel och är av en helt annan kaliber. Sean stänger ned all kriminell verksamhet och kommer inte starta upp något innan hans fars mördare hittats. Hans agerande gör att temperaturen mellan gängen ökar och allt riskerar att bokstavligen explodera.

Då jag gillar kriminalfilmer/serier om organiserad brottslighet vart jag intresserad och ett par avsnitt in i serien var jag rejält fast. Redan i första avsnittet reagerade jag på att serien var ovanligt våldsam och slagsmålen höll en avsevärt högre kvalitet än vad jag var van vid att se på film. Med det menar jag att de är snyggt filmade och har en koreografi som känns mer genomtänkt än bara två personer som pucklar på varandra. Detta fick sin förklaring då det är Gareth Evans som står för manus och regi. En regissör som brukar leverera.

Gangs of London kan vara rörig till en början innan man fått pejl på alla personer och deras agendor. Ett tag känns det som att så fort en dörr öppnas så kliver det in en ny rollfigur i handlingen. Serien har en himla massa berättartrådar som iofs hänger samman men det tog ett tag innan jag fick klart för mig hur allt hängde ihop. Det är kurder som är i konflikt med turkar, resandefolk som jagas av danska lönnmördare, poliser som jobbar undercover och börja tappa greppet, gangstrar från Nigeria och en hel del fler folk som alla har en eller annan ond plan.

Om man vill kan man se serien som avslutad men det finns en del trådar som hänger löst efter sista avsnittet. Vad jag förstått har serien fått grönt ljus för en fortsättning och om Gareth Evans är med på tåget hänger jag definitivt på för detta var riktigt bra. Höjer dock ett varningens finger då det är en riktigt våldsam serie där man inte backar för att visa både det ena och det andra.

Regi:Gareth Evans bla

Betyg: 9/10

Även Sofia har sett denna serie.

All that Jazz (1979 USA)

”Ladies and gentlemen, let me lay on you a so-so entertainer, not much of a humanitarian, and this cat was never *nobody’s* friend. In his final appearance on the great stage of life – uh, you can applaud if you want to – Mr. Joe Gideon!”

Det var ett tiotal år sedan jag såg Bob Fosses självbiografiska musikal och var lite sugen på en omtitt. Den stora frågan var om den fortfarande håller?

All that Jazz eller Showtime som den hette i Sverige handlar om regissören Joe Gideon. Det är en man med många järn i elden. Han ska precis sätta upp en ny musical och är i full fart med förarbetet samtidigt som han håller på och klipper en film. På det privata planet är det lika trassligt han då sätter på allt som rör sig samtidigt som han har en flickvän och försöker hålla en god kontakt med sin sin dotter och exfru. Nu är inte Gideon någon renlevnadsmänniska, var morgon startar han igång kroppen med uppåttjack för att sedan ta dagens första cigg i duschen. Det är inte så konstigt att Gideon ständigt dras med en rökhosta och plågas av att det sticker i vänsterarmen.

Visst höll All that jazz för en återtitt. Jag älskar denna lite smått maniska och stundtals surrealistiska film om en mans spikraka marsch mot graven. Hade det varit en rak story utan några konstigheter hade filmen troligen inte gjort ett lika stort intryck på mig. Under filmens gång samtalar nämligen Gideon med döden i spelad av Jessica Lange. De diskuterar hans liv och misslyckanden och de både vet vad som snart kommer ske.

Filmen ger också en ganska så mörk bild av Fosse/Gideon som iofs är charmig men i grund och botten är han en människa som inte har tid eller förmåga att uppskatta livet. Han är huvudpersonen i livets teater allt annat är hinder eller små förtretligheter i jakten på att skapa perfektion.

Gideon spelas f.ö av Roy Scheider kanske inte en skådis man väntar sig finna i en musikal men han fixar rubbet med beröm godkänt. Musikalnumren är bra och ett par av låtarna sätter sig men det är filmens sista tio minuter som gör att All that Jazz hör bland mina favoriter i genren. Finalen är ett makalöst musikalnummer,kanske tom det bästa som någonsin har gjorts, där Gideon rannsakar sitt liv och relationer.

Nu gör inte en scen en hel film tur då att All that Jazz är både välregisserad, välspelad och har en handling som berör mig även om huvudpersonen är en skitstövel. En lite ruffig musikal så långt ifrån glitter och glamor man kan komma.

Vid denna omtitt upptäckte jag att Sandal Bergman hade en liten roll. Kul spaning.

Sofias filmval för dagen är jag lite småsugen på att se.

Regi: Bob Fosse

Betyg: 9/10

 

Vaiana (2016 USA)

Vi tar och reder ut namnproblemet med en gång. Den här filmen heter Moana i USA men i övriga världen har den namnet Vaiana. Efter lite googlande fick jag svaret: I Italien finns det tydligen en filmstjärna med namnet Moana som gjort sig berömd i den mer lättklädda filmgenren. Det var något som världens ängsligaste bolag inte kunde förlika sig med därav fick filmen heta något annat. Sant eller inte? Åtminstone en plausibel förklaring.

Oavsett namn är detta en av de bättre filmer Disney släppt på senare år. Handlingen är inte speciellt märkvärdig. Vaiana är dotter till kungen på en söderhavsö. Det är ett paradis men kungen har bestämt att ingen ska segla utanför revet då man av oklara anledningar ska undvika öppna havet. Vaiana har en upprorisk ådra och dras hela tiden mot havet. När det verkar som att naturen blivit sjuk, b.la ruttnar maten oförklarligt, bestämmer hon sig för att resa utanför revet och lösa gåtan.

Det första som slår mig är att filmen är otroligt snygg. Jag älskar miljöerna men å andra sidan hur kan man motstå en söderhavsö? Berättelsen är fantasifull och jag får på köpet en, om än Disneyfierad, inblick i polynesisk mytologi. Storyn rör sig framåt hela tiden och tappar aldrig farten. Huvudpersonen Vaiana är som brukligt stöpt efter Disneymallen och därmed lite trist och förutsägbar men tacknämligt är guden och trickstern Maui med i handlingen som hennes motvillige sidekick. Han spelas av Dwayne Johnsson och som alla vet vid det här laget är en film med Dwayne Johnsson oftast en liten högtidsstund. Slutligen gillade jag musiken där alla låtarna hade något att ge och de var ganska så trallvänliga. Bästa sången är naturligtvis You’re Welcome där Johnsson står för sången.

Här fanns det inte mycket att klaga på och vid det här laget har jag sett filmen tre gånger och fler lär det bli.

Regi:  Ron Clements, John Musker

Betyg: 9/10

The New pope (2020 Italien)

Jag skrev kort om The Young pope här. The New pope startar några månader efter förra säsongens final. Vatikanen och kardinalerna ledda av stadssekreteraren Vioello börjar blir oroliga. Pius XIII ligger i koma och verkar inte vakna upp. Kardinalerna beslutar sig då för att välja en ny påve. Detta inbjuder till maktstrider och valet till ny påve blir långt ifrån lyckat. Efter en och annan tur blir det än ett val till ny påve. och lotten faller på engelsmannen Sir John Brannox att sätta mitran på sitt huvud. John Paul III som han heter som påve har en helt annan framtoning än sin företrädare men han bär naturligtvis på en hemlighet. När Pius XIII vaknar upp ur sin koma blir det riktigt problematiskt.

Åh vad jag gillar denna serie. Skådisarna är top-notch, scenografin majestätiskt, musiken fantastisk och var och varannan scen är vacker som en tavla. Jude Law repriserar sin roll som den karismatiske påven Pius XIII, John Malkovich spelar hans efterträdare och de båda är mycket bra i sina roller. Min favorit är dock den på ytan milde stadssekreteraren Vioello som ständigt smider intriger och planer. Det är inte många kvinnor med i denna serie då katolska kyrkan är ett gubbvälde men Cécile de France får åtminstone ta lite plats i rollen som Vatikanens  marknadsansvarige.

Man skulle tro att en serie om Vatikanen skulle vara allvarstyngd och visst finns där filosofiska monologer, sorg, elände och maktens utnyttjande av människor. Berättartempot är lågt men det blir för den skull aldrig tråkigt. Trots detta är det en dråplig serie och jag för många tillfällen att skrocka till. Det är en bisarr situation med en himla massa gubbar i konstiga kläder som gör allt i sin makt att integrera, snika till sig pengar samtidigt som man försöker framställa sig som fromma.

Regissören och tillika manusförfattaren Paolo Sorrentino har satt sin personliga prägel på hela serien som dras med en absurd känsla. Det är en hel del märkliga scener i vart och ett av avsnitten, dansande präster m.m. Då vi har med Sorrentino att göra är allt naturligtvis oerhört vackert filmat.

Serien slutar lite oklart precis som The Young pope gjorde men regissören har utlovat en sista säsong. Något jag ser fram emot.

Regi: Paolo Sorrentino

Betyg: 9/10

Min granne Totoro (1988 Japan)

Familjen Kusakabe har flyttat ut på landet för att komma närmare sjukhuset där mamman i familjen är inlagd. Döttrarna Satsuki och Mei är naturligtvis oroliga för sin mamma men de trivs trots omständigheterna bra i det nya huset. Inflyttningen blir desto mer spännande då de upptäcker att en skogsande som de kallar för Totoro bor alldeles intill. Flickorna blir vänner med Totoro som hjälper de två i livets små och (för barn) stora förtretligheter.

Jag kan börja med att konstatera att Mei och Satsuki är två asjobbiga barn som springer skrikandes genom livet och visste jag inte bättre skulle jag tro att mamman är inlagd på en nervklinik (hon är sjuk i TBC). Trots dessa barn så går det inte att stå emot charmen och fantasin i denna film – jag älskar den.

Filmen är en bagatell och det händer inte så värst mycket. Ungarna är oroliga över sin mamma, de städar det nya huset, blir kompis med Totoro som hjälper dem med små och stora problem. Thats it. Det skulle kunna bli tråkigt att se en film där livet liksom bara flyter på men Min granne Totoro har en skön stämning och charm som gör den oemotståndlig i mina ögon. Filmens känns absurd med skogsandar, kattbussar (fast just den är lite ryslig tycker jag) och att ingen direkt verkar reagera att ungarna säger sig ha en skogsande till kompis. Många frågor tornar upp sig i mitt sinne när jag ser filmen som nog kan tolkas på både det ena eller det andra viset, eller kanske inte? Jag blev i alla fall alldeles förälskad i skogsanden Totoro. Han/hon/det (?) är en skön typ som jag hjärtans gärna skulle vilja ha som kompis att bara hänga med.

Det var dock en sak i filmen som satte rejält med griller i huvudet på mig. När Totoro kliver på kattbussen visar dess skylt ”destination sinnessjukhus”. Jag var tvungen att fråga min son om det var en felöversättning vilket det var. Tanken kittlar dock med Totoro på sinnessjukhus.

Om det inte vore för de gapiga ungarna hade det blivit toppbetyg men Totoros charm gör att filmen nästan räcker hela vägen till toppbetyg.

Regi: Hayao Miyazaki

Betyg: 9/10

Nästa film skulle det bli Kikis expressbud men den filmen har jag redan skrivit om här

Vivarium (2019 Irland)

Paret Gemma och Tom har bestämt sig för att köpa ett hus. De hamnar hos en något märklig mäklare som erbjuder dem en visning i ett alldeles nybyggt område. De anländer till ett villaområde där alla husen ser likadana ut. Plötsligt försvinner mäklaren. Paret finner det hela märkligt och beslutar sig för att åka hem men de verkar inte kunna lämna villaområdet. Hur de än kör så hamnar de framför visningshuset igen, bensinen tar slut och de tvingas att övernatta i huset. Nästa morgon ligger det en låda på gatan som innehåller ett barn med en medföljande lapp: ”Uppfostra barnet och bli fria”. Resten får ni kolla in själva.

Vivarium är en film jag haft span på sedan jag läste om den i höstas och som en skänk från ovan fanns den plötsligt en dag hos Cineasterna. Det är en märklig film som kanske inte passar alla. Några direkta svar får man inte men jag anar hur det hela hänger ihop mycket med hjälp av min dotter som jag resonerade med efter filmens slut.

Filmen spänner över hela skalan, den är bitvis rolig, gripande, absurd men främst skräckinjagande. Trots illgöna gräsmattor och knallblå himmel vilar det ett obehag över hela filmen som även bjuder på ett par tre riktigt rysliga scener samt en av filmhistoriens räligaste ungar. Filmen hade kunnat misslyckats med fel skådisar i huvudrollerna men både Imogen Poots och Jesse Eisenberg  fixar sina roller galant när de pendlar mellan hopp och förtvivlan.

För mig blir Vivarium en av förra årets bättre rullar och regissören samt manusförfattaren Lorcan Finnegan är en person jag i fortsättningen ska hålla span på.

Regi:  Lorcan Finnegan

Betyg: 9/10

Training day (2001 USA)

Det är polisen Jakes första dag på sitt nya jobb. Han ska följa med narkotikapolisen Alonzo under en dag och vid dagens slut kommer denne avgöra om Jake duger till att vara narkotikaspanare eller inte. Klart att Jake vill vara Alonzo till lags men denne ställer en hel den knepiga krav som gör att Jake börjar undra över vem som är den största samhällsfaran Alonzo eller brottslingarna.

Training day är skriven av David Ayer som allt som oftast gör polisfilmer och han har ett bra trackreckord med filmer som End of watch, Dark blue och krigsrullen Fury. Enda plumpen i protokollet är väl eländet Sabotage och till viss mån Suicide squad. Bakom kameran står den relativt stabile regissören Antoine Fuqua. Om man sedan lägger till två av mina favoritskådisar Denzel Washington och Ethan Hawke  i huvudrollerna som Alonzo och Jake är filmen närapå fulländad för det här är en riktigt rafflande polisthriller.

Denzel Washington är riktigt obehaglig i rollen som den korrupte Alonzo. Man vet aldrig vart man har karln, ena stunden är han övertrevlig för att slå om och vara makalöst osympatisk och hela tiden med ett leende på läpparna. En invändning skulle möjligtvis vara att Washington är så korrumperad att man undrar hur hans verksamhet kan fortgå utan att någon reagerar (ok det ges en förklaring i filmen men den håller inte fullt ut tycker iaf jag). Samtidigt undrar man lite över hur mesig Jake är men å andra sidan vill han verkligen vara till lags. Alonzo är hans överordnande och han behöver verkligen sin befordran till narkotikaspanare. Training day är en tät  film som håller ett högt tempo och även om den inte innehåller speciellt mycket action satt jag som på nålar första gången jag såg filmen, mycket tack vare Washingtons oberäkneliga prestation.

Klart rekommendabel snutfilm som jag sett ett flertal gånger.

Regi: Antoine Fuqua

Betyg; 9/10

Unforgiven (De skoningslösa) (1992 USA)

Västernrullar ser jag alltför sällan men blev sugen på en omtitt av Clintans Unforgiven när den dök upp i Netflixflödet. I den lilla hålan Big Whiskey blir en prostituerad svårt knivskuren av en kund. Stadens sheriff ”Little” Bill  tar lättsamt på incidenten och den skyldiga kommer ganska billigt undan. Arbetskamraterna till brottsoffret bestämmer sig då för att hyra en revolverman för att utkräva hämnd. Så småningom når nyheten  William Munny en f.d revolverman som lagt hölstret på hyllan men omständigheterna gör att han verkligen behöver stålarna. William slår följe med två kollegor men de har inte räknat med att ”Little” Bill  är beredd att handfast mota varenda desperado i grind.

Jag hade faktiskt glömt bort hur himla bra denna rulle är. Det är närapå en fulländad film. Skådisarna är top-notch en en del tom överpresterar i sina roller speciellt då Gene Hackman och Richard Harris i rollerna som ”Little” Bill  och English Bob. Clint Eastwood och Morgan Freeman är som vanligt stabila.

Unforgiven går i samma stil som många av de filmer Eastwood regisserar. Det är en rak historia som berättas som rör sig framåt i maklig takt. Det är inga extravaganser i själva berättandet, inga snabba klipp eller slowmotionscener. En del kan nog finna det vara lite långsamt men jag är förtjust i regissörens tempo och gillar Eastwoods filmer allt mer ju äldre jag blir. Att sedan Unforgiven är en historia som griper tag och är en mörk västern utan några hjältar med människor som bara är förlorare gör inte saken sämre. Jag skulle våga mig på att säga att detta är en västernfilm som även skulle kunna gillas av de som inte är speciellt förtjusta i genren även om risken att man blir lite dyster till sinnes efter titten men lite får man offra sig för konsten. Min enda anmärkning skulle kunna möjligtvis vara att dialogen skulle kunnat finslipats lite, men i sammanhanget är det en petitess.

Regi: Clint Eastwood

Betyg: 9/10

Switchblade romance/Haute tension (2003 Frankrike)

De börjar ju så trevligt med de två vännerna Marie och Alexia som lyssnar på Sarà perché ti amo när de kör till den senares föräldrahem. Tanken är att de ska tillbringa veckoslutet med att plugga och ta det lugnt. De planerna får skrinläggas då en man bryter sig in i huset, slaktar hela familjen förutom Alexia som han kidnappar. Förövaren missar dock att familjen har en gäst över helgen och Marie gör nu sitt bästa för att befria sin väninna.

Jag sticker inte under stol med att detta är en av mina favoritskräckisar. Vad jag minns hade jag inte sett någon fransk skräckis innan och trodde att filmen skulle vara lite av en standard slasher. Både jag och min bror såg filmen ungefär samtidigt och vi var båda smått i chock efteråt då vi tidigare inte sett något liknande. Regissören Alexandre Aja bryter mot en hel del skräckfilmsregler redan i början vilket gjorde att jag blev lätt förvirrad och kände att jag inte längre visste vad jag skulle förvänta mig. Missförstå mig inte jag älskar skräckisar men 99 av 100 filmer kan man räkna ut ungefär hur det kommer att gå en kvart in i filmen. Det var en obehaglig känsla att sitta i tv-soffan och inse att man var helt ute på osäker mark. Nu har jag sett om filmen ett par gånger sedan den där första titten och även om den där känslan av osäkerhet inte finns kvar är det fortfarande en riktigt rafflande film som man bör ge en chans om man gillar skräck av det blodigare slaget.

Ett par saker är värda att notera. Det är märkligt att ”författaren” Dean Koontz inte stämt Aja och co då filmen till stora delar är en karbonkopia (naturligtvis avsevärt bättre då Koontz hör till det sämsta man kan läsa i genren) av hans roman Intensty. Enligt IMBD avstod författaren då det bara är den första halvan av boken som kopierades – filmen tar lite andra vägar. Det andra är slutet som delar de som sett filmen i två läger. En del tycker att det är rena gojan andra (jag) finner det lite finurligt men visst får man tänja på ramarna en hel del för att få logiken att gå ihop. Gillar man skräckisar och inte är alltför känslig för slafs och blod bör man ta sig en titt.

Regi: Alexandre Aja

Betyg: 9/10

Once upon a time in Hollywood (2019 USA)

Jag och Tarantino kommer inte alltid riktigt överens, av hans tidigare åtta filmer är hälften riktigt bra och den andra hälften varierar från aptråkig till ”den här rullen har jag sett för sista gången”. Jag drog mig i det längsta för att se hans senaste alster framför allt då beskrivningarna av filmen i det närmaste gav sken av att det var ett tre timmars långt Seinfeldavsnitt (dvs filmen handlade om ingenting). Men då Tarantino är en regissör som gör sina filmer från ax till limpa anser jag att detta bör premieras i en tid då alltför många filmer i dagens Hollywood görs med tanke på leksaksförsäljning, uppföljare, reboots eller BOATS och tog mig en titt trots allt.

Handlingen är åtminstone på pappret obefintlig. Vi får följa en skådis på dekis, Rick Dalton (Leonardo DiCaprio) och hans stuntman/kompis/alltiallo Cliff Booth (Brad Pitt) under ett halvår. Filmen utspelar sig 1969 och Rick kämpar med dåligt självförtroende då han numera har degraderas från hjälte till att göra skurkroller i tv-serier. Han är i valet och kvalet om han ska göra film i Italien eller inte. Cliff verkar däremot ta det ganska så soft han glider mest runt och har som främsta uppgift att stötta Rick i dennes kval. Då Rick bor granne med Roman Polanski och dennes fru Sharon Tate och året som sagt är 1969 vet man vad som komma skall men precis som i Django och Inglorious basterds har Tarantino ändrat lite på historien.

Det tog inte lång stund innan jag kunde pusta ut i biomörkret då jag insåg att Once upon a time in Hollywood var en av Tarantinos bra rullar. Träsmaksdialogerna lös med sin frånvaro och filmen hade ett bra flyt. Det händer kanske inte så värst mycket, folk åker bil och lyssnar på musik och lever sitt vardagliga Hollywoodliv men det var härligt att få hänga med gnällspiken Rick, den coole Cliff och Sharon Tate (som spelas alldeles bedårande av Margot Robbie) i nästan tre timmar. Tre timmar svischade närapå (20 minuter kortare film hade inte skadat) förbi  i biomörkret.

Filmen är lite av ett tekniskt mästerverk då Tarantino verkligen får mig att tro att det är 1969, scenografin, musiken, detaljerna allt ger sken av att filmen är inspelad när det begav sig och den filmiska illusionen är fullständig. Skådisarna presterar på topp och trots att handlingen som jag tidigare nämnde är obefintlig sitter jag hela tiden och undrar över vad som ska komma härnäst. Kort och gott Once upon a time in Hollywood är en härlig filmupplevelse och hitintills en av årets bästa filmer.

Regi: Quentin Tarantino

Betyg: 9/10

SPOILERVARNING

 

 

 

Det har väckts kritiska röster om filmen dels mot gestaltningen av Bruce Lee och våld mot kvinnor. Jag orkar i detta fall inte argumentera då detta är skitnödig kritik som mest ger sken av att man letat med ljus och lykta efter något att klaga på är det vad det är: Ovidkommande kackel.