Min granne Totoro (1988 Japan)

Familjen Kusakabe har flyttat ut på landet för att komma närmare sjukhuset där mamman i familjen är inlagd. Döttrarna Satsuki och Mei är naturligtvis oroliga för sin mamma men de trivs trots omständigheterna bra i det nya huset. Inflyttningen blir desto mer spännande då de upptäcker att en skogsande som de kallar för Totoro bor alldeles intill. Flickorna blir vänner med Totoro som hjälper de två i livets små och (för barn) stora förtretligheter.

Jag kan börja med att konstatera att Mei och Satsuki är två asjobbiga barn som springer skrikandes genom livet och visste jag inte bättre skulle jag tro att mamman är inlagd på en nervklinik (hon är sjuk i TBC). Trots dessa barn så går det inte att stå emot charmen och fantasin i denna film – jag älskar den.

Filmen är en bagatell och det händer inte så värst mycket. Ungarna är oroliga över sin mamma, de städar det nya huset, blir kompis med Totoro som hjälper dem med små och stora problem. Thats it. Det skulle kunna bli tråkigt att se en film där livet liksom bara flyter på men Min granne Totoro har en skön stämning och charm som gör den oemotståndlig i mina ögon. Filmens känns absurd med skogsandar, kattbussar (fast just den är lite ryslig tycker jag) och att ingen direkt verkar reagera att ungarna säger sig ha en skogsande till kompis. Många frågor tornar upp sig i mitt sinne när jag ser filmen som nog kan tolkas på både det ena eller det andra viset, eller kanske inte? Jag blev i alla fall alldeles förälskad i skogsanden Totoro. Han/hon/det (?) är en skön typ som jag hjärtans gärna skulle vilja ha som kompis att bara hänga med.

Det var dock en sak i filmen som satte rejält med griller i huvudet på mig. När Totoro kliver på kattbussen visar dess skylt ”destination sinnessjukhus”. Jag var tvungen att fråga min son om det var en felöversättning vilket det var. Tanken kittlar dock med Totoro på sinnessjukhus.

Om det inte vore för de gapiga ungarna hade det blivit toppbetyg men Totoros charm gör att filmen nästan räcker hela vägen till toppbetyg.

Regi: Hayao Miyazaki

Betyg: 9/10

Nästa film skulle det bli Kikis expressbud men den filmen har jag redan skrivit om här

Vivarium (2019 Irland)

Paret Gemma och Tom har bestämt sig för att köpa ett hus. De hamnar hos en något märklig mäklare som erbjuder dem en visning i ett alldeles nybyggt område. De anländer till ett villaområde där alla husen ser likadana ut. Plötsligt försvinner mäklaren. Paret finner det hela märkligt och beslutar sig för att åka hem men de verkar inte kunna lämna villaområdet. Hur de än kör så hamnar de framför visningshuset igen, bensinen tar slut och de tvingas att övernatta i huset. Nästa morgon ligger det en låda på gatan som innehåller ett barn med en medföljande lapp: ”Uppfostra barnet och bli fria”. Resten får ni kolla in själva.

Vivarium är en film jag haft span på sedan jag läste om den i höstas och som en skänk från ovan fanns den plötsligt en dag hos Cineasterna. Det är en märklig film som kanske inte passar alla. Några direkta svar får man inte men jag anar hur det hela hänger ihop mycket med hjälp av min dotter som jag resonerade med efter filmens slut.

Filmen spänner över hela skalan, den är bitvis rolig, gripande, absurd men främst skräckinjagande. Trots illgöna gräsmattor och knallblå himmel vilar det ett obehag över hela filmen som även bjuder på ett par tre riktigt rysliga scener samt en av filmhistoriens räligaste ungar. Filmen hade kunnat misslyckats med fel skådisar i huvudrollerna men både Imogen Poots och Jesse Eisenberg  fixar sina roller galant när de pendlar mellan hopp och förtvivlan.

För mig blir Vivarium en av förra årets bättre rullar och regissören samt manusförfattaren Lorcan Finnegan är en person jag i fortsättningen ska hålla span på.

Regi:  Lorcan Finnegan

Betyg: 9/10

Training day (2001 USA)

Det är polisen Jakes första dag på sitt nya jobb. Han ska följa med narkotikapolisen Alonzo under en dag och vid dagens slut kommer denne avgöra om Jake duger till att vara narkotikaspanare eller inte. Klart att Jake vill vara Alonzo till lags men denne ställer en hel den knepiga krav som gör att Jake börjar undra över vem som är den största samhällsfaran Alonzo eller brottslingarna.

Training day är skriven av David Ayer som allt som oftast gör polisfilmer och han har ett bra trackreckord med filmer som End of watch, Dark blue och krigsrullen Fury. Enda plumpen i protokollet är väl eländet Sabotage och till viss mån Suicide squad. Bakom kameran står den relativt stabile regissören Antoine Fuqua. Om man sedan lägger till två av mina favoritskådisar Denzel Washington och Ethan Hawke  i huvudrollerna som Alonzo och Jake är filmen närapå fulländad för det här är en riktigt rafflande polisthriller.

Denzel Washington är riktigt obehaglig i rollen som den korrupte Alonzo. Man vet aldrig vart man har karln, ena stunden är han övertrevlig för att slå om och vara makalöst osympatisk och hela tiden med ett leende på läpparna. En invändning skulle möjligtvis vara att Washington är så korrumperad att man undrar hur hans verksamhet kan fortgå utan att någon reagerar (ok det ges en förklaring i filmen men den håller inte fullt ut tycker iaf jag). Samtidigt undrar man lite över hur mesig Jake är men å andra sidan vill han verkligen vara till lags. Alonzo är hans överordnande och han behöver verkligen sin befordran till narkotikaspanare. Training day är en tät  film som håller ett högt tempo och även om den inte innehåller speciellt mycket action satt jag som på nålar första gången jag såg filmen, mycket tack vare Washingtons oberäkneliga prestation.

Klart rekommendabel snutfilm som jag sett ett flertal gånger.

Regi: Antoine Fuqua

Betyg; 9/10

Unforgiven (De skoningslösa) (1992 USA)

Västernrullar ser jag alltför sällan men blev sugen på en omtitt av Clintans Unforgiven när den dök upp i Netflixflödet. I den lilla hålan Big Whiskey blir en prostituerad svårt knivskuren av en kund. Stadens sheriff ”Little” Bill  tar lättsamt på incidenten och den skyldiga kommer ganska billigt undan. Arbetskamraterna till brottsoffret bestämmer sig då för att hyra en revolverman för att utkräva hämnd. Så småningom når nyheten  William Munny en f.d revolverman som lagt hölstret på hyllan men omständigheterna gör att han verkligen behöver stålarna. William slår följe med två kollegor men de har inte räknat med att ”Little” Bill  är beredd att handfast mota varenda desperado i grind.

Jag hade faktiskt glömt bort hur himla bra denna rulle är. Det är närapå en fulländad film. Skådisarna är top-notch en en del tom överpresterar i sina roller speciellt då Gene Hackman och Richard Harris i rollerna som ”Little” Bill  och English Bob. Clint Eastwood och Morgan Freeman är som vanligt stabila.

Unforgiven går i samma stil som många av de filmer Eastwood regisserar. Det är en rak historia som berättas som rör sig framåt i maklig takt. Det är inga extravaganser i själva berättandet, inga snabba klipp eller slowmotionscener. En del kan nog finna det vara lite långsamt men jag är förtjust i regissörens tempo och gillar Eastwoods filmer allt mer ju äldre jag blir. Att sedan Unforgiven är en historia som griper tag och är en mörk västern utan några hjältar med människor som bara är förlorare gör inte saken sämre. Jag skulle våga mig på att säga att detta är en västernfilm som även skulle kunna gillas av de som inte är speciellt förtjusta i genren även om risken att man blir lite dyster till sinnes efter titten men lite får man offra sig för konsten. Min enda anmärkning skulle kunna möjligtvis vara att dialogen skulle kunnat finslipats lite, men i sammanhanget är det en petitess.

Regi: Clint Eastwood

Betyg: 9/10

Switchblade romance/Haute tension (2003 Frankrike)

De börjar ju så trevligt med de två vännerna Marie och Alexia som lyssnar på Sarà perché ti amo när de kör till den senares föräldrahem. Tanken är att de ska tillbringa veckoslutet med att plugga och ta det lugnt. De planerna får skrinläggas då en man bryter sig in i huset, slaktar hela familjen förutom Alexia som han kidnappar. Förövaren missar dock att familjen har en gäst över helgen och Marie gör nu sitt bästa för att befria sin väninna.

Jag sticker inte under stol med att detta är en av mina favoritskräckisar. Vad jag minns hade jag inte sett någon fransk skräckis innan och trodde att filmen skulle vara lite av en standard slasher. Både jag och min bror såg filmen ungefär samtidigt och vi var båda smått i chock efteråt då vi tidigare inte sett något liknande. Regissören Alexandre Aja bryter mot en hel del skräckfilmsregler redan i början vilket gjorde att jag blev lätt förvirrad och kände att jag inte längre visste vad jag skulle förvänta mig. Missförstå mig inte jag älskar skräckisar men 99 av 100 filmer kan man räkna ut ungefär hur det kommer att gå en kvart in i filmen. Det var en obehaglig känsla att sitta i tv-soffan och inse att man var helt ute på osäker mark. Nu har jag sett om filmen ett par gånger sedan den där första titten och även om den där känslan av osäkerhet inte finns kvar är det fortfarande en riktigt rafflande film som man bör ge en chans om man gillar skräck av det blodigare slaget.

Ett par saker är värda att notera. Det är märkligt att ”författaren” Dean Koontz inte stämt Aja och co då filmen till stora delar är en karbonkopia (naturligtvis avsevärt bättre då Koontz hör till det sämsta man kan läsa i genren) av hans roman Intensty. Enligt IMBD avstod författaren då det bara är den första halvan av boken som kopierades – filmen tar lite andra vägar. Det andra är slutet som delar de som sett filmen i två läger. En del tycker att det är rena gojan andra (jag) finner det lite finurligt men visst får man tänja på ramarna en hel del för att få logiken att gå ihop. Gillar man skräckisar och inte är alltför känslig för slafs och blod bör man ta sig en titt.

Regi: Alexandre Aja

Betyg: 9/10

Once upon a time in Hollywood (2019 USA)

Jag och Tarantino kommer inte alltid riktigt överens, av hans tidigare åtta filmer är hälften riktigt bra och den andra hälften varierar från aptråkig till ”den här rullen har jag sett för sista gången”. Jag drog mig i det längsta för att se hans senaste alster framför allt då beskrivningarna av filmen i det närmaste gav sken av att det var ett tre timmars långt Seinfeldavsnitt (dvs filmen handlade om ingenting). Men då Tarantino är en regissör som gör sina filmer från ax till limpa anser jag att detta bör premieras i en tid då alltför många filmer i dagens Hollywood görs med tanke på leksaksförsäljning, uppföljare, reboots eller BOATS och tog mig en titt trots allt.

Handlingen är åtminstone på pappret obefintlig. Vi får följa en skådis på dekis, Rick Dalton (Leonardo DiCaprio) och hans stuntman/kompis/alltiallo Cliff Booth (Brad Pitt) under ett halvår. Filmen utspelar sig 1969 och Rick kämpar med dåligt självförtroende då han numera har degraderas från hjälte till att göra skurkroller i tv-serier. Han är i valet och kvalet om han ska göra film i Italien eller inte. Cliff verkar däremot ta det ganska så soft han glider mest runt och har som främsta uppgift att stötta Rick i dennes kval. Då Rick bor granne med Roman Polanski och dennes fru Sharon Tate och året som sagt är 1969 vet man vad som komma skall men precis som i Django och Inglorious basterds har Tarantino ändrat lite på historien.

Det tog inte lång stund innan jag kunde pusta ut i biomörkret då jag insåg att Once upon a time in Hollywood var en av Tarantinos bra rullar. Träsmaksdialogerna lös med sin frånvaro och filmen hade ett bra flyt. Det händer kanske inte så värst mycket, folk åker bil och lyssnar på musik och lever sitt vardagliga Hollywoodliv men det var härligt att få hänga med gnällspiken Rick, den coole Cliff och Sharon Tate (som spelas alldeles bedårande av Margot Robbie) i nästan tre timmar. Tre timmar svischade närapå (20 minuter kortare film hade inte skadat) förbi  i biomörkret.

Filmen är lite av ett tekniskt mästerverk då Tarantino verkligen får mig att tro att det är 1969, scenografin, musiken, detaljerna allt ger sken av att filmen är inspelad när det begav sig och den filmiska illusionen är fullständig. Skådisarna presterar på topp och trots att handlingen som jag tidigare nämnde är obefintlig sitter jag hela tiden och undrar över vad som ska komma härnäst. Kort och gott Once upon a time in Hollywood är en härlig filmupplevelse och hitintills en av årets bästa filmer.

Regi: Quentin Tarantino

Betyg: 9/10

SPOILERVARNING

 

 

 

Det har väckts kritiska röster om filmen dels mot gestaltningen av Bruce Lee och våld mot kvinnor. Jag orkar i detta fall inte argumentera då detta är skitnödig kritik som mest ger sken av att man letat med ljus och lykta efter något att klaga på är det vad det är: Ovidkommande kackel.

Goliat (2018 Sverige)

Av och till när jag är ute och kör bil i vårt land passerar jag samhällen som gör att ångesten klöser i mitt bröst.  Det är små till synes folktomma orter med slitna fasader, trädgårdar som ser ut som skrotupplag och ett centrum som består av en korvkiosk/pizzeria och möjligtvis en Coop-butik.

Jag börjar tänka på vilken total livsångest och leda jag skulle ha om jag bodde på dessa ställen. De suger lusten att leva ur min kropp och jag blir lite sorgsen en kort stund under färden. Samma känsla får jag när jag ser filmen Goliat det finns liksom inget hopp för dessa människor. De är fast på sin geografiska plats både i kropp och själ och kommer troligen att vara fast där resten av sina miserabla liv.

Sjuttonårige Kimmie bor med sin familj i ett litet samhälle. Hans familj är mest att likna vid en klan som styr och ställer i närområdet när det rör diverse brott. Ledare för klanen är Kimmies pappa och farbror. Gangsterlivet med ständiga konflikter, polisbesök och våld passar inte Kimmie och han vill komma ifrån hela situationen och försöka få en nystart i livet. Chansen kommer när hans kompis/flickvän Jonna får en praktikplats i Västerås och även Kimme får ett erbjudande om detsamma. Det blir nu skarpt läge och han måste välja mellan sin familj eller att skapa sin egen framtid.

Regissören Peter Grönlund har tillsammans med skådespelarna (som vad jag förstått är amatörer) skapat en film som känns som en magsopare och Goliat går rätt in i hjärtat. Det är också en film där den svenska dialogen känns äkta och inte som att man står på en teaterscen (kanske beror det på att de spelar sig själva? Sebastian Ljungblad som spelar Kimmie sitter i finkan efter ett antal bedrägeriaffärer). Det fina med rullen är att den inte skildrar rollfigurerna som några white-trash människor som man ska skratta eller förfasas åt. Född på fel plats under fel omständigheter skulle man lika gärna kunna vara i samma situation. Fantastisk film som fler borde ta och se.

Regi: Peter Grönlund

Betyg: 9/10

Three billboards outside Ebbing Missouri (2017 USA)

Det tog sin lilla tid men jag är som bekant ofta lite seg när det gäller att se seriösare filmer trots att jag allt som oftast uppskattar dem. I dag har turen kommit till den film som kanske skulle ha vunnit pris för bästa film under Oscarsgalan 2018 åtminstone om man jämför med den filmen som vann.

Mildred är i djup sorg då hennes dotter blivit både mördad och våldtagen, tiden går och när polisen inte verkar göra vad de kan för att hitta förövaren förbyts sorgen till vrede. Mildred hyr tre annonstavlor och skriver på dessa vad hon tycker om polisens arbete. Att det blir ett jävla liv i den lilla staden efter detta tilltag torde vara en underdrift.

Trots att ämnet är allvarligt och trots att ingen i filmen är speciellt nöjd med sitt liv är Three billboards outside Ebbing Missouri en ganska så rolig film. I stort sett alla som är med i filmen är mer eller mindre irriterade och otrevliga av olika skäl. Mildred, hennes exman, sheriffbiträdet Dixon ja alla är ganska så griniga och har dräpande kommentarer i beredskap till den som tar risken att tilltala dem. De enda som är någorlunda sympatiska är stadens lätt alkoholiserade dvärg som är kär i Mildred samt stadens sheriff Willoughby som lider av obotlig cancer muntrare än så blir det inte. Nu är vare sig våldtäkter, cancer eller alkoholism roligt men filmens dialog är vass och det är en hel del dråpliga situationer som gör att jag trots allt sitter och småskrockar under titten.

Det är ingen mysrulle som slutar i en förlösande scen där alla knutar löses upp. Slutet kan för vissa kännas abrupt men jag gillade det. Filmens stora styrka ligger i den suveräna dialogen och skådespelarprestationerna. Även filmens rollfigurer är bra skrivna och känns som vanligt folk som jag kan tro på.

Three billboards outside Ebbing Missouri är en film som jag bara upplever utan några större eftertankar. Den bara rullar på och efter ett tag är jag mer intresserad över rollfigurernas liv och samspel med varandra än filmens faktiska handling. En härlig filmupplevelse i det lilla där jag bara sveptes med.

Jag skulle dock vilja ha en spinoff på filmen som handlar om Mildrets exmans nya tjej Penelope som är så korkad att jag blir fascinerad av henne. Jag undrar över hur hon tar sig genom det vardagliga livet och framför allt hur är det att leva med en så korkad människa. Torde bli en spännande och underhållande film men det är trist nog bara en önskedröm.

Regi: Martin McDonagh

Betyg: 9/10

Lady Macbeth (2016 Storbr)

När godsägaren Alexander köper en bit mark kommer den unga Katherine med på köpet.  Livet på godset är inte så värst muntert; Alexander är totalt ointresserad av sin unga fru både i och utanför sängkammaren, svärfadern Boris menar att hon inte gör sina äktenskapliga plikter, Katherine är förbjuden att gå ut och tillbringar dagarna med att sitta i en soffa och stirra in i väggen. När både svärfar och Alexander tvingas lämna godset i brådskande ärenden infrias uttrycket ”när katten är borta dansar råttorna på bordet” med råge. Katherine inleder ett förhållande med gårdens nya dräng och när hon nu fått smak på livet och friheten tänker hon inte backa en millimeter oavsett vad som krävs.

Usch detta var en obehaglig film, det är grått, kallt, dystert med en massa folk som inte är så värst muntra. Det är också en intressant och fascinerande film. Rollfiguren Katherine fångade mitt intresse på stört. Man får inte veta värst mycket om henne som person till en början och jag blev nyfiken på vem hon var och hur hon skulle tackla sitt eländiga liv. Under filmens gång går Katherine från att vara en hunsad fru till en ren naturkraft. Men hennes agerande ger inte den där tillfredsställelsen som man kan få på film när folk ger igen mot sina antagonister. Katherine tar varje tillfälle i akt för att tillförskansa sig det hon vill ha utan att visa några som helst känslor av ånger eller samvetskval utan gör vad som krävs för att tillfredsställa sina behov. Florence Pugh som spelar Katherine ska jag hålla hålla utkik efter i fortsättningen – riktigt bra skådis.

Lady Macbeth är bara 80 minuter men det var åttio minuter som kändes i kroppen och jag har inte kunnat släppa denna film efter titten kanske därför att den hos mig väcker frågor om moral och etik. Jag kan sympatisera med Katherine men samtidigt går hon för långt å andra sidan kan hon som kvinna i mitten av 1800-talet inte backa när hon väl slagit in på den väg hon valt. Jag är helt enkelt ambivalent till vad jag tycker om dramats huvudperson och filmen gnager i mitt sinne. Det känslan brukar betyda att jag sett en bra film eller som min kollega Stefan brukar säga: ”Konst ska kännas”

Regi: William Oldroyd

Betyg: 9/10

När lammen tystnar (1991 USA)

Detta torde inte vara en obekant film men man kan aldrig vara säker. Det är nu 18 år sedan När lammen tystnar hade premiär så den kan ha undgått en och annan yngre förmåga i dagens massiva medieflöde.

Clarice är i sluttampen på sin utbildning till FBI-agent när hon får ett något ovanligt uppdrag av sin chef. Hon skall intervjua den ökände seriemördaren Hannibal Lecter som har suttit inspärrad i många år. Då Hannibal tidigare varit psykolog är han svår att dupera och alla försök till att intervjua honom har misslyckats. På något avigt vis klickar det mellan Hannibal och Clarice och han är åtminstone villig att ha en dialog med henne. Detta visar sig bli viktigt då Hannibal verkar veta vem seriemördaren Buffalo Bill är och det är av högsta vikt att FBI får tag på honom då han kidnappat dottern till en senator.

Detta är i det närmaste en perfekt film åtminstone i mina ögon. Jag har nog sett den en fyra/fem gånger och klart att man upptäcker en och annan skavank när man ser om en film så många gånger men i detta fallet spelar de ingen roll. Regissören  Jonathan Demme jobbar hårt med att skapa en ruggig stämning allt från musiken till miljöer. När jag såg om filmen i julas reagerade jag på ett par saker b.la att filmen är väldigt grå och  klinisk både i utseende och känsla. Vidare är alla mer eller mindre korrekta i sitt beteende oavsett vad som händer vilket gör att filmen framstår som känslokall. Jag tror detta gör att filmen känns lite avig på ett omedvetet plan och detta gör den än ruggigare. Filmen blir helt enkelt lite obekväm.

Naturligtvis spelar manus och skådisar roll för hur bra en film blir och i denna film har man lyckats över förväntan med rollbesättningen från Buffalo Bill som spelas av Ted Levine till Jodie Foster som Clarice Sterling. Valet av Foster är synnerligen lyckat då hon är en ganska så liten person och Demme jobbar med att visa hennes fysiska litenhet mot sin omgivning. Utan att det uttalas i filmen känns hon värnlös trots att hon är en mycket duktig blivande FBI-agent.

Filmen blev också Hopkins stora lycka och han blev ett av de riktigt stora namnen i Hollywood. Tråkigt nog slutade han i samma veva att skådespela och skrider numera runt i filmer och skådespelar sig själv. Lite bortkastad talang kan jag tycka.

Har man mot förmodan inte sett När lammen tystnar tycker jag definitivt man ska ge filmen chans i annat fall är den väl värd en omtitt. Det är också en av få filmer där Oscarsjuryn var lite vågade i sitt val och den vann 5 statyetter b.la för Bästa film.

Regi:  Jonathan Demme

Betyg: 9/10

Low life (2017 USA)

Fribrottaren El Monstruo lider av dåligt samvete och rejäla humörsvängningar. Crystal äger ett slitet motell och är desperat i sin jakt efter en ny njure till sin alkoholiserade man. Randy har precis muckat från kåken men har svårt att visa sig ute bland allmänheten då han numera bär en besvärande ansiktstatuering. Kaylee är höggravid och dotter till Crystal samt gift med El Monstrou. Det hon inte vet är att hennes adoptivfar Teddy har sålt hennes njure till Crystal. Just Teddy är en osedvanligt vidrig människa som driver en tacobar som är en fasad för organhandel och trafficking. Dessa trasiga individers vägar kommer att korsas med ett fatalt resultat.

På pappret är det en hel del som talar mot filmen. Low life är troligen gjord för en mindre slant (i filmsammanhang) och har för mig okända men inte helt oerfarna skådisar. Filmen är regissören Ryan Prows första fullängdare. Trots detta eller kanske tack vare detta så levererar filmen med råge då den inte är bunden av stora bolag och producenter och man har kanske fått styrt över storyn själv?

Filmens styrka är de lite udda karaktärerna som alla engagerar mig. Om man bortser från den vidrige Teddy så sympatiserar jag med alla rollfigurerna. De har inte gjort bra val i livet men i grund och botten verkar de vara schyssta, det är nog mer omständigheterna som gjort att de hamnat på samhällets skuggsida. Jag vet inte alls vilken väg historien ska ta eller vem som kommer leva när eftertexterna rullar vilket höjer spänningen. Low life klockar in på bekväma 80 minuter där inte en sekund känns bortkastad till skillnad mot en hel del andra filmer. Det är inte en fullpoängare men nästan, och väl värd en titt.

Regi: Ryan Prows

Betyg: 9/10

The Greatest showman (2017 USA)

Barnum kommer från fattiga förhållanden men lyckas förverkliga sina drömmar då han öppnar en spektakulär show i New York i slutet av 1800 talet. Han bjuder sin publik på vilda djur, dvärgar, skäggiga damer och annat smått och gott. Tråkigt nog så ses inte hans show med blida ögon av vare sig societeten som anser den inte vara fin nog eller delar av befolkningen som blir obekväma av showsällskapet då de ser annorlunda ut. I ett obetänkt beslut för att bli respektabel kontrakterar Barnum sångerskan Jenny Lind för en turné, ett beslut som kan kosta honom både sin show och familj.

Jag gillar musikaler, när folk tar ton i tid och otid i en film är halva slaget vunnet. Däremot är det inte alltid man lyckas med att i samma film ha med både snygga dansnummer och bra låtar. Denna kombination kan många gånger vara svår att uppnå ofta får jag den ena (Cabaret – låtarna) eller det andra (West side story – dansnumren) men av och till blixtrar det till t.ex Singing in the rain eller La La Land. Nu kan jag även sälla The Greatest Showman till denna skara. När jag såg filmen hade jag tänkt att kolla in någon halvtimme då timmen var sen för att klämma resten av filmen vid senare tillfälle men jag blev sittandes kvar speltiden ut alldeles förtrollad.

Jag har ingenting att invända, inte en låt eller dansnummer var överflödigt, skådisar och miljöer var top-notch och man lyckas även med slänga in ett och annat fint budskap om b.la allas lika värde som vi alla vet är den rätta vägen att gå men ack så svår att följa. I.o.f.s var budskapet övertydligt men det gled liksom in i handlingen ganska så smidigt så jag slapp sitta och känna att det kördes ned i halsen på mig – något som sker allt för ofta. Jag är snål och sätter en 9/10 men det betyget lär höjas vid en omtittning för denna film har jag inte sett för sista gången.

Regi: Michael Gracey

Betyg: 9/10

Invasion of the body snatchers (1978 USA)

1978 var det dags för en nyinspelning och nu har man flyttat handlingen från småstaden Santa Mira till ett smågrått San Francisco. Elizabeth jobbar som hälsoinspektör och har det bekymmersamt. Inte på jobbet utan hennes problem är av en mer privat natur. Hennes man har förändrats. Han har blivit känslokall och verkar syssla med något skumt. Otrohet kanske skulle vara det givna svaret men det är som hela hans personlighet förändrats. Känslan av att det är som att det är någon som låtsas vara hennes man är högst påtaglig. Hon tar upp problemet men sin arbetskamrat Matthew som försöker hitta en rationell förklaring. Då han tror att problemet är av psykologisk natur tar han kontakt med sin vän psykologen David. Det visar sig snart att liknande incidenter utspelar sig i den stora staden. Beror det på att det är en känslokall plats att leva på eller är det det ett utslag av paranoia som psykologen David föreslår? Vi som sett filmen från 1956 vet naturligtvis vad det rör sig om.

Som jag nämde i mitt förra inlägg så gillar jag denna version av Finneys historia bäst. Anledningarna till detta är flera: Dels har man en hel del mycket kompetenta skådisar b.la Donald Sutherland, Jeff Goldblum, Veronica Cartwright och Leonard Nimoy. Filmen har även en rysligare stämning än i föregångaren. Man lyckas också bättre med att förmedla den paranoida känslan över vem man kan lita på? Filmen har vad jag kallar en nerv och är rejält spännande i sina stunder. Vidare är de få effekter som är med snyggt gjorda (ok hundmannen kan diskuteras) och filmen känns verkligen inte som att den snart är 40. En redan bra film (1956) har helt enkelt blivit bättre. 1978 års version av Invasion of the body snatchers tål verkligen att ses och ses om och aldrig har väl låten Amazing Grace skänkt en sådan känsla av total hopplöshet.

Regi: Philip Kaufman

9/10

Manhattan (1979 USA)

large_navbyykds4g3mbtqfp5zwmkba0qManhattan är en ganska så banal historia. En författare, Isaac, blir ihop med en avsevärt yngre tjej. Isaac blir nojig pga åldersskillnaden och börjar vänstra med sin bäste väns älskarinna. Vi har sett det tidigare och kommer troligen att få se filmer med liknande handling fler gånger. Det som gör Manhattan till en film som sticker ut från mängden av alla dessa relationsdraman är filmens foto, dialog och musik.

Filmen är i svartvitt och stadsdelen Manhattan ges en sådan plats i filmen att den skulle kunna vara listad som en av rollerna, t.om huvudrollen. Flera gånger kommer jag på mig själv med att bara titta på bilderna och glömmer bort handlingen. Att säga att jag blir visuellt berusad av de vackra fotot är en underdrift.

Dialogen flyter på bra och känns som den oftast gör i filmen av Woody Allen helt naturlig även om det som rollfigurerna avhandlar ofta känns både pretentiöst och snobbigt. Ibland undrar jag om Allen i sina filmer ger en känga åt kultureliten? Många av diskussionsämnena t.ex hur Gogh ska uttalas eller vad olika konstverk förmedlar, är ganska så fjantiga och sprider ett löjets skimmer över dessa kultursnobbar. Oavsett vad man anser om innehållet så är just dessa samtal underhållande.

Musiken består till stora delar av Gershwins mästerverk rhapsody in blue. Filmen inleds av att låten spelas till bilder av Manhattan och det är en helt fantastisk öppningsscen. Fast om man ogillar rhapsody in blue kan det nog inledningen kännas som en rejäl uppförsbacke.

Allt jag räknat upp hör kanske mer till mina känslor om filmen själva handlingen är som sagt ganska tunn – men på känslor kan man komma långt – åtminstone för den här gången. Manhattan är inte speciellt rolig den är nästan lite mer av en sorgsen betraktelse av folk som på något vis försöker hitta sig själva i sina liv. Klart att det finns en hel del att åtminstone småle åt  t.ex Mariel Streep som spelar Isaacs exfru och en hel del annat men på det hela finner jag filmen vara lite sorgsen. Skådisarna är bra med ett undantag nämligen Mariel Hemingway som spelar Allens unga flickvän. Det är nog mer rollfiguren än skådisen som irriterar mig. Hon är väldigt mjäkig och ganska så trist som karaktär även om hon ges en chans att glänsa i filmens sista minuter som är bitterljuva trots att jag har svårt att se vad hon finner attraktivt i Allens miserabla (både fysiskt och psykiskt) rollfigur.

Regi: Woody Allen

9/10