Midway (2019 USA)

En av de stora vändpunkterna under det andra världskriget var slaget vid Midway 1942 då den amerikanska flottan besegrade den japanska. Efter detta slag var Japan på reträtt i Stilla havet. Klart att jänkarna ska göra film på denna ärorika stund i sin historia.

Filmen startar redan i slutet av 30-talet och betar sedan av Pearl harbor, Doolittles räd mot Tokyo för att slutligen komma till Midway. Det är en välgjord film och man skarvar inte värst mycket i historien och det värsta flaggviftandet är nedtonat. Jag skulle nog vilja påstå att filmen är lite väl torr, så torr att jag har svårt att bygga upp ett engagemang vare sig för de medverkade rollfigurerna eller händelserna. Det kanske skulle kunna skyllas på att jag i stort sett har hela händelseförloppet klart för mig men å andra sidan fann jag Valkyria vara rejält spännande trots att jag även där satt med facit på hand.

Midway är dock en välgjord film och har en hel del maffiga scener både på havet och i luften. Jag gillade även att japanerna skildrades som människor och inte som några ondskefulla filurer. Filmen ger tom en förklaring på varför Japanerna anfaller USA och det beror inte på att de har ondskan i blodet. När det rörde Japanerna var det också trevligt att de fick snacka japanska och inte engelska med brytning. Midway är en ambitiös film men någon pulshöjare blev det inte för mig men är man extra förtjust i krigsfilmer kan den nog vara värd en titt.

Regi: Roland Emmerich

Betyg: 5/10

Incarnate (USA 2016)

Det verkar som att var och varannan skräckis som kommer nu för tiden handlar om folk som blir besatta av demoner. Inget fel i det men man kunde önska att skräckfilmsförfattarna kunde komma på någonting annat. Klart att det finns bra filmer i genren, t.ex The Taking of Deborah Logan och The possesion of Michael King men oftast är samma gamla visa om och om igen. Filmen Incarnate går i samma gamla upptrampade spår men lite nytt har man att komma med, men bara lite.

Ember jobbar med att driva ut onda andar. Han drivs inte av någon religiös tro utan av hämnd då en en demon ordnade så att hela Embers familj dog och han hamnade i rullstol.  Ember har sökt efter den skyldiga demonen och får sin chans till hämnd när den dyker upp i en besatt en pojke.

Det som skiljer denna film från andra filmer i genren är dels synen på vad demonerna är (kommer jag inte berätta här då jag inte vill spoila allt för mycket) för något och dels sättet Ember arbetar på. Han sysslar inte med kors, bibelläsning och vigvatten utan går in i den besattes sinne för att där förinta demonen. Ungefär som Jennifer Lopez jobbade i filmen The Cell. Detta samt att det är Aaron Eckhart som spelar Ember gör att filmen har lite nytt att komma med till skillnad mot de flesta djävulsutdrivarfilmer, men att se den på bio? Det är ett misstag jag får stå för. Incarnate duger på sin höjd en kulen söndag eller slö fredagskväll.

Regi: Brad Peyton

Betyg: 4/10

Bleed for this (2016 USA)

bleed_for_thisSkådisen Miles Teller är kanske inte den förste man tänker på när det handlar om boxning. Men i dagens rulle och tillika BOATS spelar han hur som helst boxaren Vinny Pazienza. Pazienza hade precis vunnit titeln när han råkade ut för en bilolycka där hans nacke skadades. Han riskerade att bli förlamad om han inte stelopererade nacken, en procedur som skulle tvingat Pazienza att sluta boxas. Pazienza vägrade att operera sig och valde, trots risken att bli totalförlamad, att bära en skena som fixerade hans huvud  Mot alla odds läkte skadan och Pazienza klev upp i ringen igen.

Detta är en BOATS som beskrivs som en:  ”inspirational story of World Champion Boxer Vinny Pazienza”. En rättvisare beskrivning hade nog varit: ”En film om en man som är DUM I HUVUT” för att citera Johan Glans i Kvarteret Skatan. Jag menar, karln brinner så mycket för sin boxning att han riskerar att bli totalförlamad. En del kan tycka detta vara en film om mänskligt mod och kampvilja jag ser det som en film om en man som inte tar någon som helst hänsyn till sin omgivning. Om han nu hade misslyckats hade familj och vänner fått turats om att torka karln i röven samt fått betala hans sjukhusräkningar till döddagar. Nej jag blir bara irriterad på Vinny Pazienza vars historia försöker säljas in som något hjältemodigt när det istället handlar om ren och skär idioti. Man kan fråga sig om boxaren hade förärats en alldeles egen film om han snubblat i trappan med sin skena och blivit totalförlamad?

OM man nu kan bortse från detta korkade och själviska beteende är trots allt Bleed for this en ok boxningsfilm med en hel del bra skådisar som bonus. Teller har jag redan nämnt och han fixar rollen övertygande, Ciarán Hinds spelar hans pappa och en nära på oigenkännlig (om det inte vore för hans haka) Aaron Eckhart är Pazienzas tränare Kevin Rooney. Filmen rullar på, blir aldrig tråkig men aldrig spännande för inte skulle Hollywood göra en film om en man som försöker vara ”inspirational” och misslyckas totalt? 

Regi: Ben Younger

Betyg: 5/10

Olympus has fallen (2013 USA)

olympus-has-fallen-poster1För att spinna vidare på gårdagens tema med korkade filmer så kan jag lika gärna beta av en till när jag ändå har farten uppe. Intresset för den här rullen var iskallt men ödet kan ha en och annan överraskning i bagaget. Det var filmkväll med Lunkan och Mats och dagens film kan sägas vara en kompromiss. Jakten föll bort då Lunkan konsekvent vägrar se filmer där de inte talar engelska och Black rock föll bort då Mats vägrar se skräck kvar blev då Olympus has fallen. Så kan det gå.

Nordkoreanska terrorister tar över vita huset och kidnappar presidenten. De har inte räknat med den f.d secret service agenten Mike Banning som likt John McClane (minus usel dialog) plockar terroristerna en efter en. Så mycket mer behöver inte ordas om filmens handling.

Egentligen ska jag inte gnälla då jag visste vad det var jag skulle få se. Amerikanska flaggor i motljus, korkade beslut , en massa skjutande, en hedersknyffel till president, en i stort sett osårbar hjälte och allt ramas slutligen in av ett tal om USA:s förträfflighet. Mao precis som väntat. Jag kanske blivit härdad under årens lopp för jag störde mig inte speciellt mycket på allt patriotiskt dravel. Jag undrar bara om amerikanerna själva tror på skiten de vräker ut eller är det lite Jönssonligan stämpel över filmer av det här slaget i USA?  Filmen rullar på och är vare sig spännande eller tråkig.

Skådisarna som hyrts in för att vifta med den amerikanska flaggan är inte fy skam. Angela Bassett, en kortisonstinn Gerad Butler, Aaron Eckhart som president och sist men inte minst Hollywoods alldeles egen Erland Josephson, Morgan Freeman.

Det jag däremot börjar finna lite lustigt med dessa patriotiska filmer är att ju fler filmer jag ser av denna sort desto mer ängslig verkar världens enda supermakt vara. Jag får intrycket av att man desperat försöker intyga sig själv om sin egna förträfflighet och jag börjar undra om inte de här filmerna är någon form av självterapi för ångestfyllda amerikaner som trånar efter fornstora dagar. Hur som helst jag har sett värre filmer men fasar redan inför nästa sittning då vi mycket väl kan komma att kompromissa fram en avsevärt värre film.

Regi: Antoine Fuqua

Betyg: 4/10