Raw (2016 Frankrike)

Justine följer familjetraditionen och börjar på samma veterinärskola där hennes föräldrar tidigare gått och där även storasystern Maxine går. Familjen är vegetarianer ut i fingerspetsarna och Justine har aldrig smakat kött. Som ny på skolan utsätts hon och hennes kurskamrater för nollning och under dessa ritualer kommer det sig att hon råkar smaka kött. Där och då väcks ett begär hos Justine efter mer kött och den tidigare så timida vegetarianen börjar tappa allt mer kontroll då hennes begär efter kött växer sig allt starkare.

Denna franska film följer den galliska skräcktraditionen av slafs och äckel och bjuder b.la på följande godbitar: Rå kycklingfilé´, hjärnslafsande, kannibalfight, hundobduktioner och uppkräkning av hår. Det är en riktigt äcklig historia men samtidigt lite ömsint då man verkligen känner med Justine som verkar vara en schysst tjej som bara vill passa in. Vidare är dynamiken mellan Justine och hennes syster Maxine intressant då de verkar hysa en slags hatkärlek till varandra så filmen har mer att erbjuda än äckliga scener som fick mig att vända bort blicken vid ett par tillfällen.

Raw blir aldrig spännande men däremot håller den mitt intresse uppe då jag undrar över hur det ska gå för Justine och hennes syster som f.ö visar sig ha samma tendenser och introducerar sin lillasyster i en ganska så riskfull metod att få tag i färskt kött. Att kalla Raw för en renodlad skräckis känns fel. Jag skulle nog vilja kalla filmen för ett drama med en hel del äckliga sekvenser. Filmen är iofs obehaglig då den spelar på våra känslor för att tappa kontrollen så efter lite velande mellan genrebeteckningar kommer jag nog fram till att Raw är ett skräckdrama.

Franska skräckisar har det varit lite si och så med de senaste åren om man bortser från duon/paret (?) Julien Maury, Alexandre Bustillo suveräna filmer men Raw är ett steg i rätt riktning och jag hoppas nu att fransmännen ånyo börjar producera rejäla skräckisar igen då dessa filmer har en förmåga att krypa under skinnet på mig.

Regi: Julia Ducournau

Betyg: 7/10

Bite (2015 Kanada)

Casey ska gifta sig och åker med sina väninnor till Costa Rica på möhippa. Det är party, skratt, dans och sång. När tjejerna tar ett dopp i en sjö blir Casey biten av något men tänker inte speciellt mer på detta till en början. Väl hemma blir det dags att planera bröllopet men hon känner sig inte riktigt frisk och snart börjar hennes kropp att förändras. Man skulle säga att Casey förändras från en babe till en bug (kunde bara inte låta bli).

Hå hå ja ja man skulle kunna säga att Bite är ungefär som Flugan fast bara så mycket sämre. Ryktet säger att folk svimmat när de sett filmen och jag undrar om det berodde på filmens kvalité och inte av alla kroppsvätskor, spyor och annat slafs eller så var det en mycket känslig biopublik. Det är usla skådisar och en hel del ladugårdsstora hål i plotten. Effekterna är ganska snygga men filmen är alldeles för korkad för min smak. Min största invändning, och det brukar jag ha inför filmer som rör folk som blir sjuka: Varför går man inte till doktorn när man håller på att spy upp sitt innanmäte?

Regi: Chad Archibald

betyg: 2/10

Taxidermia (2006 Ungern)

 Taxidermia handlar om tre generationer män under lika många tidsepoker under Ungerns 1900 tal. Först har vi en översexuell soldatat under fascisttiden. Han är ständigt kåt och frustrerad. Han leker med sin snopp och sätter på allt han kommer åt både levande och dött. Hans son (som föds med grisknorr) blir en av Ungerns ledande sportätare (?) under kommuniststyret. Han äter och spyr om vartannat. Till sist har vi soldatens sonson som lever i dagens kapitalistiska Ungern. Han arbetar som uppstoppare och försöker finna mänsklig kontakt vilket inte går så bra då han både ser ut och beter sig märkligt. Han är en person som helt enkelt ger bad vibes.  Han tar även hand om sin far, matmästaren, som nu vuxit till gigantiska propotioner.

Detta är ungefär filmens handling på det visuella planet men jag anar att under ytan så finns det mer att hämta. Troligen är filmen en allegori om Ungerns historia under 1900 talet där de tre männen får representera de tre olika ideologierna. Det är ungefär så långt jag kommer i min förståelse av denna film. Detta gör att den hamnar i samma fack som Salò och A Serbian film. Filmer med ett grafiskt innehåll som serveras som ursäkt för att man vill berätta något man tydligen brinner för. Än en gång får jag lov att konstatera att jag förstår mig inte riktigt på konstärer som vill berätta något viktigt för att sedan göra budskapet så krångligt att ingen förutom närmaste vänkretsen förstår vad det rör sig om. Taxidermia har förvisso ett budskap  jag kan ana mig till men så mycket mer blir det inte.

Jag har inget emot filmer som lockar en till att försöka fundera över vad det rör sig om och man behöver verkligen inte begripa allt för att uppskatta en film. Exempel på detta kan vara filmer som Donnie Darko ,Begotten eller varför inte Sleeping beauty. Problemet med dagens film är att det grafiska äcklet tar över berättelsen och åtminstone jag får svårt att fundera bortom det jag får se som t.ex sex med grisavfall, kaskadspyor och sargade kroppar. Filmens budskapet har inte en chans att nå inte fram till mig som tittare. Taxidermia är dock ett litet snäpp bättre än Salò och A Serbian movie då den trots allt otrevligt man får se hyser en viss människovärme och humor men det är som sagt bara ett snäpp.

En annorlunda och lite märklig film som får läggas till högen konstnärliga misslyckanden men jag tackar Fiffi för tipset.

Regi: György Pálfi

betyg: 3/10

The Green inferno (2013 Chile/USA)

Filmen handling skulle kort och gott kunnat beskrivas så här: The Darwin adwards slår tolv flugor i en smäll. En lite längre beskrivning blir följande: Studenten Justine blir tänd på en aktivist som agiterar mot skövlingen av regnskogen. Hon går med i gruppen han leder och vips så sitter hon på ett plan till Peru där man ska genomföra en aktion mot ett elakt skogsbolag. Det går inte riktigt som man tänkt sig och studenterna fångas av en indianstam som likt sverigedemokraterna drar alla främlingar över en kam. Indianstammen har följande resonemang: Vita män skövlar vår skog, de man infångat är vita – slutsats de är våra fiender. Då det rör sig om en primitiv stam har en och annan gammal stenålders sedvänja dröjt sig kvar bla den att man äter sina fiender. Trist situation för dessa aktivister som bara ville göra något fint för världen och Justine får bokstavligen lära sig läxan att man inte ska tänka med det man har mellan benen.

Den här filmen har legat i malpåse ett par år men till slut så släpptes den till min stora förtjusning. Att bara nämna kombinationen djungel + kannibaler räcker för att injaga skräck i mig. Det bör nämnas i sammanhanget att jag aldrig sett Cannibal holocaust då bara tanken på filmen väcker ett djupt obehag inombords. Märkligt då att jag väljer att se en film som (vad jag förstått) är en karbonkopia av tidigare nämnda film. Jag kan inte riktigt förklara varför men så blev det i alla fall.

Filmens regissör Eli Roth väcker känslor. Han är allt från hatad till älskad. Jag har sett alla filmer han gjort och de går från mästerliga (Hostel) till ”det här borde man ha jobbat lite mer med” (Knock knock) men hans filmer är aldrig ointressanta. Jag kanske övertolkar Roth men det verkar oftast vara något mer under ytan än bara skräck och ofta får regissören mig att ifrågasätta mina egna tankegångar – tydligast skedde detta under hans senaste film Knock knock men den behandlas en annan dag på denna blogg. I The Green inferno ger Roth ideella aktivister en rejäl pungspark och han sätter fingret på vårt samhälle som allt som oftast präglas av att ändamålen helgar medlen men även människors önskan att dela in allt i svart eller vitt. De två påståendena kan verka motsägelsefulla men så tolkar jag det. Nu är inte Roth en finlirare som arbetar med subtila budskap och medel och filmen är i sina stunder ganska yxigt producerad med skådisar som är sisådär. Det sistnämnda kan kanske förklaras med att stora delar av ensemblen inte har engelska som förstaspråk och det hörs. Skådisarna får därmed lägga mer kraft på sina repliker än skådespelandet. Trots detta är The Green inferno en gastkramande film där jag stundtals satt och höll andan även om jag anade hur historien skulle utveckla sig. Klart sevärd om man nu gillar genren.

Fiffi har sett samma film som jag och Sofia fjäskar(?) lite för bloggkollegorna Henke och Joel.

Regi: Eli Roth

Betyg: 7/10

The Human centipede III (2015 USA)

The Human centipede III har undertiteln The Final sequence något jag verkligen hoppas regissören Tom Six står fast vid men man kan tyvärr inte vara för allt för säker på sådana löften inom kultursfären. Fråga mig inte hur många avskedsturnéer The Who har gjort för att ta ett exempel.

I den här filmen handlar det  om en fängelsedirektör som tröttnat på fångarna och deras brist på respekt. Då hans assistent nyligen sett filmen The Human centipede II föreslår denne att direktören ger internerna en liknande behandling. Filmens final består av en 500 man lång rövkedja. Direktören spelas av Dieter Laser som var den galne doktorn i första filmen, assistenten spelas av Laurence R. Harvey som var den galne parkeringsvakten i den andra filmen, direktörens sekreterare spelas av Bree Olsen som förutom att varit flickvän till Charlie Sheen även medverkat i en massa filmer där klädkontot är sekundärt (här har hon kläderna på – bara så ni vet) och slutligen så spelar Eric Roberts guvernören och har till slut (det tog sin tid) förbrukat allt den goodvill han en gång i tiden haft hos mig.

Hur filmen var? Behöver ens den frågan ställas?

Regi: Tom Six

Betyg: 1/10

Contracted (2013 USA)

Samantha är på en fest där hon blir drogad och våldtagen, redan nästa dag börjar hon visa symtom på att det inte står riktigt rätt till med hennes kropp. Hon har drabbats av någon okänd och mycket aggressiv könssjukdom. Detta hade kanske möjligtvis kunnat bli en bra äckelskräckis i äkta Cronenberganda (det var åtminstone det jag hade hoppats på) men regissören och manusförfattaren Eric England är ingen Cronenberg. Storyn och framförallt filmens karaktärer är alldeles för korkade för att jag ska bry mig om dem. Jag känner mest att de gör mänskligheten en tjänst när de en efter en stryker med. Kort och gott Contracted är en amatörmässig skitfilm som jag snabbt skulle ha glömt och det här inlägget hade slutat här om det inte vore för en yttepytte liten bagatell.

En och annan kan nu tycka att jag är allt för överkänslig i min politiska korrekthet och anser att jag borde ta och slappna av lite. Nu brukar jag tycka att det är ganska roligt när saker och ting inte är helt P.K åtminstone när det görs medvetet och med ett stänk av ironi. Jag reagerar desto mer när man inte märker att man gör en uppenbar fadäs utan tycker att det är helt ok att skänka en bil på fotbollsgalan till manliga landslagsspelare men skiter i att uppmärksamma de kvinnliga fotbollsspelarna. Jag vill för säkerhets skull tillägga att den politiska korrektheten kan bli rent pinsam i sin ängslighet över att man vill vara till lags t.ex att välja att inte sjunga nationalsången eller när man gömmer undan Tintin i Kongo på biblioteket. Så det här med politisk korrekthet är inte en helt okomplicerad fråga.

Vad var det då som jag reagerade mot när det rör sig om dagens usla film? Filmens tagline/slogan är nämligen ”not your average one night stand”. Så som jag tolkar frasen one night stand är att det är ett engångsligg som inte innebär tvång m.a.o så långt från våldtäkt man kan komma. Denna slogan hade kunnat fått passera som ett slarv i arbetet (inte förvånande då det är en dålig film på alla sätt och vis) men då man i filmen propagerar för säker sex samt att själva våldtäkten inte diskuteras verkar det som manusförfattaren finner det mer problematiskt att Samantha inte såg till att hennes våldtäktsman använde kondom än att att hon de facto blev våldtagen. Det antyds också mellan raderna att hon minsann får skylla sig själv då hon söp sig full.  Även på IMBD kör man på spåret att huvudpersonen har ett engångsligg. En möjlig förklaring kan möjligtvis vara att jag missat att one night stand numera genomgått en språklig begreppsförskjutning och numera betyder våldtäkt. Vad vet jag? Hur som helst så var det irriterande.

Regi: Eric England

betyg: 1/10

Invitation only (Taiwan 2009)

Wade Chen är övertygad om att han kommer förlora sitt arbete när han av misstag finner sin chef i en något avklädd situation tillsammans med en  fotomodell. Till sin stora förvåning blir han istället inbjuden till en fest av sin chef. Festen är en storslagen historia och gästerna hör till stadens elit. Att Chen är kvällens huvudattraktion tillsammans med fyra andra speciellt inbjudna gäster inser han efter en stund och chansen att överleva aftonens begivenheter är små.

Invitation only är om inte en remake av Eli Roths Hostel väl en rip-off eller om man vill uttrycka sig lite snällare åtminstone en inspirationskälla. Berättelserna är i grunden identiska och det finns ett par scener i dagens film som kan återfinnas i originalet. Filmen innehåller en hel del grafiskt våld och äckelscener men den är samtidigt spännande om än lite ologisk på sina ställen. Nu spelar inte det sistnämnda så stor roll då kombinationen skräck och logik  har svårt att samsas under samma tak så det stör inte mig nämnvärt. Om man är sugen på smygande i dunkla korridorer i kombination med sadistiska mördare passar nog dagens film bra.

Regi: Kevin Ko

Betyg: 6/10

Gummo (1997 USA)

Staden Xenia i delstaten Ohio drabbades av en tornado i början av sjuttiotalet och efter naturkatstrofen har samhället aldrig riktig hämtat sig.

Detta är premisserna för Harmony Korines märkliga och ytterst störande debutfilm Gummo. Filmen har  ingen riktig handling man får följa några av Xenias invånare under en tid. Berättelses huvudpersoner är Solomon och hans något äldre vän Tummler. De fördriver dagarna med att jaga katter som de plågar eller så sniffar och hittar på andra osmakliga aktiviteter som jag väljer att inte behandla här. Nu är Tummler och Salomon inte de enda personerna vi lär känna tyvärr finns det gott om trasiga existenser i staden Xenia den ena värre än den andre.  På det hela kan man jämföra Gummo med en skev mosaik över ett samhälle i förfall.

Som ni redan begriper är det en film som irriterar mitt sinne, den berör men inte på ett trevligt vis. Till en början trodde jag nästan att det var en dokumentär då filmen har en känsla av äkthet över sig. Kameraarbetet, skådisarna och fotot ger intrycket av att det är en dokumentär. Tack och lov är det en spelfilm annars hade nog Gummo varit outhärdlig att se. Jag finner känslor hos mig själv när jag ser filmen som jag inte alls gillar. Jag känner bara förakt och avsky för människorna som presenteras på rutan. De är sadistiska, korkade, skitiga och allmänt osympatiska. Men efter att filmen slutat börjar tankarna gnaga: Hur kan ett samhälle forma människor så de blir som stadens Xenias invånare? Vad har de för mål och i livet? Vad tänker de på innan de somnar?  Hur orkar de överhuvudtaget leva med sig själva? Frågor jag kan ana mig till men är osäker på om jag vill ha svaren på. Jag vill behålla mitt hopp till mänskligheten.

Gummo berör men det är inte en film som jag rekommenderar i första taget. Troligen kommer jag återbesöka staden Xenia någon gång i framtiden men det kommer att dröja.

Regi: Harmony Korine

Betyg: 9/10

The ABCs of death (2012 USA, Nya Zealand)

Episodfilmer är ett aber av flera anledningar. Kortfilmsformatet kan göra att det är svårt att komma in i berättelserna. Sluresultatet upplevs ofta som ojämt då olika regissörer ger olika visioner åt det som berättas. M.a.o episodfilmer är som ett julbord där man tvingas att ta något av alla rätter. Jag brukar passa på rengtungan och rödkålen.

The ABCs of death består av 26(!) kortfilmer som behandlar döden på ett eller annat sätt. Naturligtvis är kvaliten varierande från riktigt uselt (de tre japanska bidragen) till mycket bra (bokstäverna Q, P och L). En del berättelser är roliga och andra hinner faktiskt med att bli gripande trots den korta speltiden. Genomgående är att filmerna har sparsam om ens någon dialog, det är bilden som får sköta berättandet. När det nu är filmer som handlar om döden finns det gott om grafiska och äckliga historier och det hade varit intressant om man valt att skildra döden ur lite andra perspektiv än seriemördare och annat slafs. Naturligtvis finns det undantag bland de 26 bidragen men lite större variation hade varit tacknämligt.

Jag tror att filmerna hade vunnit mer på att visas var för sig kanske emellan tv-program. De hade då fått en möjlighet att stå på egna ben nu blir det lite pytt-i-panna av projektet. Ryktet förtäljer att det är en uppföljare på gång något jag trots allt ser fram emot. Att betygssätta denna film är omöjligt men jag tycker den är sevärd bara man är beredd på en kvalitetsmässig berg-o-dalbana.

Regi: Ti West m.fl m.fl

Excision (2012 USA)

Om man var tveksam över Mollys psykiska hälsa i gårdagens film råder det ingen tvekan om Paulines sinnestillstånd. Hon har planer på att bli kirurg och tillbringar nätterna med att drömma och sargade kroppar och litervis med blod. Paulines förhållande till sin familj är komplicerat hennes syster Grace lider av cystic fibrosis och behöver ett par nya lungor. Modern är en kvinna som gör allt i sin makt för att Pauline ska uppföra sig anständigt, något som leder till konflikter. Det råder en hat/kärlek mellan mor och dotter men Pauline har en plan om hur hon ska få sin mors gillande.

Visst signalerar filmen ganska snabbt vad som kommer att ske men vägen dit är äcklig, tragisk och stundtals t.om rolig. Filmen dräller av halvkända skådisar i små roller eller vad sägs om Ray Wise, John Waters, Roger Bart och Malcolm McDowell? Systrarna Pauline och Grace spelas av AnnaLynne McCord och Ariel Winter (Modern family) gör ett imponerande jobb. Mest beröm ska dock Tracy Lords ha i rollen som Paulines mamma. Till en början tyckte jag modern var en tvättäkta bitch där allt som betydde något var yta. Men en bit in i filmen får jag vissa sympatier för mamman som dras med en psykiskt sjuk dotter, en döende dotter och en man som bara strävar efter att ha lugn och ro. Mamman får dra lasset och jag kan, trots hennes märkliga ideer om att lösa familjens problem, förstå henne. Det är en gripande film där det bara är synd om alla inblandade samtidigt är den rolig på sina ställen då Pauline inte har några spärrar utan säger och gör det hon tycker och känner för.

Det är många äckliga scener i filmen och den kanske inte är något för känsliga tittare men Excision är ett  intressant drama och med tanke på att detta var regissörens första film är jag mycket intresserad av vad han kan komma med i framtiden.

Regi: Richard Bates Jr.

betyg: 6/10

The Bay (2012 USA)

Att dumpa flera ton avföring från steroiduppfödda kycklingar i vattnet är inte en speciellt god ide´. Det är t.om en mycket usel ide´om det finns främmande parasiter i vattnet. Steroiderna gör att parasiterna växer och byter värdjur från fisk till människa med fatalt resultat.

The Bay ännu en found-footage film. Berättelsen utspelar sig en tid efter katastrofen som drabbat det lilla samhället Chesapeake Bay. Myndigheterna har mörkat händelsen men en reporter sätter samman händelseförloppet med hjälp av videoupptagningar, facebook, sms, övervakningskameror och nyhetssändningar. Resultatet blir effektivt och jag sugs in i filmen. Förra årets Contagion försökte skapa känslan av panik då samhället och dess struktur bryter samman men nådde inte riktigt fram. I The Bay blir känslan av villrådighet och sammanbrott mer påtaglig när jag i snabba klipp får ta del av desperata läkare som försöker hitta en diagnos samtidigt som pankslagna patienter dör som flugor i väntrummet. Filmen blir också effektiv då jag som tittare vet vad problemet är men personerna i rutan har inte en susning om vad som drabbat dem. Jag sitter flera gånger och hojtar till; ”Hoppa inte i vattnet” eller ”drick inte vattnet”. Med enkla medel lyckas The Bay vara en effektiv katastrof-skräck-äckel film.

Att sedan utbrottet sker på en och samma dag och att en del av parasiterna växter sig alltför stora må vara hänt, lite dumheter får man lov att leva med inom skräckgenren På det hela var The Bay en positiv överraskning om än en ganska äcklig sådan. Att det är Barry Levinston som b.la ligger bakom filmer som Avalon och Rain Man kändes lite otippat men han klarar regin med hedern i behåll. Lätt spoilervarning: Parasiterna finns i verkligheten men håller sig till fiskar. För att se vad dessa vidriga varelser gör klicka på länken så vet ni vad som drabbar invånarna i Chesapeake Bay.

Regi: Barry Levinston

Betyg: 7/10

In my skin (2002 Frankrike)

Jävla fransoser! Efter att ha sett Haute tension, Martyrs och Inside var jag beredd på det mesta när det rörde sig om fransk skräckfilm. Men jag har gradvis sänkt min gard efter att ha sett en hel del halvtaskiga franska skräckisar. Så dök det här psykologiska skräckdramat upp från ingenstans och nu är jag tvungen att sitta på helspänn igen när jag ser skräck från Frankrike.

Esther är en kvinna som har ett framgångsrikt liv. Pengar på banken, pojkvän och chans till befodran på jobbet. När hon är på en fest skadar hon sig illa och river upp ett stort sår på benet. Esther blir besatt av såret, sin kropp och framförallt av sin hud. Gradvis tappar Esther kontrollen över sitt beteende, hon utvecklar tvångstankar och blir ohälsosamt fascinerad av sin hud. Det som börjar med ett oskyldigt pillande på såret övergår till ett våldsamt karvande. Esthers förvandling från en kvinna som har full kontroll till en varelse som knappt klarar av vardagshändelser som affärsmiddagar och bankautomatuttag är gripande och ångestframkallande för mig som tittare.Vissa scener i filmen är åtminstone för mig outhärdliga att se och jag blundar, något som inte hör till vanligheten när jag ser film som inte kräver en skämkudde.

Det här var ett mycket äckligt och gripande drama. Min första reaktion var att avfärda filmen som spekulativ smörja i stil med A Serbian film. In my skin kröp emellertid in i sinnet och kändes efter ett par dagars funderande både tankvärd och skrämmande på ett sätt som skiljer sig från de vanliga skräckisar jag brukar se. Tankar som hur nära man omedvetet kanske balanserar på gränsen till vansinne och hur oskyldiga händelser kan skapa ett destruktivt beteende är saker jag filosoferat över efter att ha sett den här filmen. Kanske inte den bästa film att se när höstmörket faller.

Marina de Van som spelar Esther har även skrivit manus och regisserat filmen och hon klarar av rubbet galant.  Regi och skådespeleri i topp.  Jag kan ana att det är en film som kanske inte faller alla på läppen. En och annan kan nog kanske få en ”jaha” känsla över In my skin men mig grep filmen tag i och ruskade om mig ganska ordentligt.

Regi: Marina de Van

Betyg: 8/10

Little deaths (2011 Storbr)

Filmaffischen hintar lite vad det kan röra sig om för sorts film: Storsäljarna sex och våld och den kombinationen finner alltid sin publik. Little deaths är en s.k episodfilm där det genomgående temat är olika former av sex som mixas med våld.

Episodfilmer har sina styrkor och svagheter; är de riktigt bra bildar de olika bitarna en helhet som gör att filmen växer eller så ger episoderna ett splittrat intryck pga skiftande kvaltie´. Little deaths hamnar någonstans mittemellan. De tre filmerna länkas samman då de spinner på samma tema (sex och våld) och de lyckas med att förmedla en obehaglig stämning och känsla. Little deaths är en film som skaver i sinnet när man ser den. Tyvärr är historierna av skiftande kvalte´. När jag skriver om episodfilmer brukar jag baka samma alla filmerna till ett helhetsintryck men i fortsättningen kommer jag att ta var historia för sig i mina recensioner.

House & home handlar om ett uttråkat par som kidnappar hemlösa för att sedan utnyttja dem på allehanda sätt. Oturligt nog för paret fångar de in en hemlös för mycket. Lite av en ”jaha” historia i genren. Den hann aldrig riktigt med att bli vare sig spännande eller speciellt medryckande innan den tog slut. Kändes mest lite som en utfyllnads berättelse.

Mutant Tool satte griller i huvudet på mig för jag undrar varifrån författaren fått sina ideer som b.la består av nazistexperiment, galna doktorer, afrodisiaka, österländsk filosofi och jättepenisar. En märklig blandning men inte speciellt bra historia.

Bitch som avslutar filmen är däremot sevärd och riktigt obehaglig. Pete och Claire lever i ett sadomasochistiskt förhållande där Claire är den dominanta. En dag går hon dock för långt i sin behandling av Pete som planerar en vedervärdig hämnd. Trots ett slut som sitter i dagar efter att jag sett filmen är Bitch är på något bakvänt sätt en gripande och sorglig kärlekshistoria som verkligen tål att analyseras. Simon Rumley har regisserat berättelsen och han står även bakom den obehagliga filmen Red white & blue som kom härom året. En regissör att hålla ögonen på!

Om det inte hade varit för sista berättelsen hade inte Little deaths varit sevärd men Bitch räddar hela projektet och jag ger ett tredelat betyg.

House & home: 4/10

Mutant Tool: 3/10

Bitch: 8/10

Revenge: A love story (2010 Hong kong)

Det här var en film som jag i stort sett inte visste ett dyft om innan jag såg den. Jag misstänker att ju mindre man vet om filmen desto bättre är den därför blir det här inlägget ganska kort.

En seriemördare härjar, han dödar poliser och deras familjer på de mest vedervärdiga sätt. Mördaren infångas tidigt i berättelsen men frågan är om det verkligen är han som är boven i dramat.

Först och främst en varning: Det är blodigt, äckligt och upprörande. Klarar man av detta serveras en film där känslorna får åka berg o dalbana. Äckel blandas med vackra scener. Filmen innehåller en söt kärlekshistoria som är oerhört tragisk och mina sympatier med filmens karaktärer växlar under berättelsens gång. Revenge: A love story var för mig en berättarmässig upplevelse. Visst kan man ana åt vilket håll berättelsen är på väg efter en stund men trots detta känns filmen nyskapande och fräsch. Filmen satt kvar i sinnet lång tid efter jag sett den. En berättelse om kärlek och hämnd som jag rekommenderar varmt.

Regi: Ching-Po Wong

Betyg: 8/10