The Loved ones (2009 Australien)

Det här var en otrevlig liten lågbudgetfilm från Australien. Brent har haft det småsvårt under det senaste halvåret. Han pappa dog i en bilolycka och det var Brent som körde. Livet ser dock ut att ljusna. Det är avslutningsbal och Brent ska gå på balen med sin flickvän. Han blir även utbjuden av Lola men tackar naturligtvis nej då han redan är uppbokad. Att Lola är galen och lever med sin minst lika galna far i en isolerad stuga är tyvärr något som Brent kommer bli varse innan hans avslutningsbal ens hunnit startat.

Det är något visst med de Australiska thriller/skräckfilmer jag hitintills sett. Ofta har de en aura av amatörism, skådisarna är sisådär, manus hade mått bra av en extra översyn till den positiva sidan hör att de många gånger är gjorda med ett gott humör. En annan sak som australienska filmer i den här genren hyser är ett oförsonligt drag. Mördaren kan komma undan, barn dödas och våldet tränger ut ur rutan. När jag ser The Loved ones får jag av och till sitta och småblunda för filmen är i sina stunder rent smärtsam att se på. Borrmaskiner, kokande vatten, gafflar och hammare används som mindre trevliga tillbehör och jag lider med stackars Brent. Filmen är kanske inte en nagelbitare med den har en obehaglig stämning över sig som gör att jag inte kan slappna av. Iom att filmen är Australiensk så vet jag heller inte riktigt hur det kommer att gå. Om filmen varit amerikansk hade man suttit med facit i hand så fort man fått historien klar för sig.

Att det är en lågproduktion märks,filmusiken är usel och manuset är spretigt. Man har fyllt ut berättelsen genom att lägga till en komisk episod med Brents kompis som kommer iväg till balen. Den historien tillför inte handlingen något utan verkar mest ha tillkommit för att fylla ut speltiden till en långfilm. Skådisarnas insatser varierar men med ett undantag, Robin McLeavy som spelar den galna Lola. Turligt nog kommer jag att få se mer av henne då hon dyker upp i Abraham Lincoln: Vampire Hunter samt västernserien Hell on wheels (som jag inte hunnit se än). Trots alla mina invändningar får The Loved ones ett ganska högt betyg för usch vilken obehaglig film och det är väl meningen när man ser en skräckis? Karaktären Lola var en mycket otrevlig bekantskap.

Regi: Sean Byrne

Betyg: 6/10

The Human Centipede II (2011 Nederländerna)

Den som är en aningens intresserad av film lär inte ha missat The Human centipede som kom för ett par år sedan. Filmen fick stor uppmärksamhet mycket tack vare kvällspressen som menade att filmen var så äcklig att folk fick lov att lämna visningarna. Ryktet visade sig vara en aningen överdrivet om man nu valde att se filmen. Regissören Tom Six anser troligen att han hittat en kassako så en uppföljare kom förra året som fått några spaltmetrar i pressen främst pga att den blivit förbjuden i ett antal länder.Då det rör sig om en uppföljare gäller naturligtvis regeln extra allt, mer blod, mer sex och fler människor som får tillbringa en filminspelning med ansiktet i arschlet på en motspelare.

Laurence R. Harvey som spelar huvudpersonen Martin lär inte ha fått rollen pga sina skådespelartalanger. Då han ser ut som en padda både i kropp och ansikte är han som klippt och skuren för rollen i en film med ett animalt tema. Martin arbetar som vakt i ett stort och ganska lågtrafikerat parkeringshus. Nätterna fördriver han med att se på filmen The Human centipede samtidigt som han onanerar med sandpapper som tillbehör. Att Martin inte är riktigt frisk är ganska uppenbart och det tar inte många minuter in i filmen innan han börjar samla in offer till sin alldeles egen mänskliga tusenfoting. I en skitig lagerlokal skrider han till verket med div köksverktyg för att sammanfoga dussinet människor.

Den första filmen hade åtminstone en story. Även om inte skådisarna var de bästa i orginalfilmen så var de  karaktärer som jag (åtminstone så länge filmen rullade) brydde mig om. Filmen präglades även av en viss humor om än sjuk. Uppföljaren besitter ingen av ovanstående egenskaper. Offren är identitetslösa, handlingen är minimal och berättelsen är vare sig rolig eller spännande. Det enda behov filmen tillfredställer är en nyfikenhet om den så äcklig som det ryktas. Vad man äcklas av är individuellt men visst är The Human centipede en grafiskt äcklig film med blod, stympningar, tortyr och annat smått och gott. Jag har sagt förr och säger det igen: Om man nu nödvändigtvis vill känna äckel finns det avsevärt bättre och mindre tidskrävande saker man kan göra, t.ex tvinga i sig en skiva blodpudding eller Marcus vidriga rätt fiskslask.

På IMBD står än en uppföljare listad, jag känner inget större sug efter att se den filmen.

Regi: Tom Six

Betyg 1/10

Cold fish (2010 Japan)

Syamoto är en timid och försiktig man som tillsammans med sin fru driver en liten akvariefiskaffär. Deras äktenslap verkar inte direkt vara speciellt  lyckligt. Hans fru är missnöjd med äktenskapet och dottern avskyr mamman och föraktar pappan. Kort och gott ett ganska miserabelt liv som snart kommer blir värre. Då dottern grips för snatteri och en äldre man, Murata, erbjuder sig att lösa probleblemet tackar Syamoto tyvärr ja till hjälpen. Den till en början trevlige och karismatiske Muarato kommer snart att visa sitt rätta jag och den timide fiskfantasten Syamoto hamnar i en situation som han inte har någon kontroll över.

Jag hade ingen aning om vad det var för sorts film jag skulle få se, jag tog en chansning och hade tur. Cold fish börjar som ett lätt deprimerande familjedrama men övergår till en spännande och mycket blodig thriller. Det är bra flyt i filmen som trots att den var över två timmar lång inte kändes ett dugg trist. Thrillerdelen är spännande och Murata är en ytterst obehaglig bekantskap, ena sekunden är han en jovial och skojfrisk medelålders man för att i nästa sekund förvandlas till ett odjur i människohamn. Dramadelen engagerar mig också då Syamoto är en sympatisk man som inte förtjänar sitt öde.

Soundtracket är bra där både nervig och vacker musik blandas. Är man inte van vid japanskt skådespeleri kan de något yviga gesterna kännas överdrivna men hellre de gesterna än de konstiga slapstickmomenten som ofta präglar t.ex Sydkoreansk film. Slutet är väl i slafsligaste laget och man går i mitt tycke lite över gränsen men i sin helhet är Cold fish en film jag rekommenderar.

Regi: Shion Sono

Betyg: 7/10

A Serbian film (2010 Serbien)

Den här vidriga filmen blev svår att recensera, hur jag än vrider och vänder på det känns det inte rätt. Ska jag börja gaffla om censur och konstnärens ansvar, ska jag skriva en långt inlägg där jag tar avstånd från filmen eller ska jag bara ta och skriva om själva filmen? Konstnärens ansvar och censur kommer i ett senare inlägg av Filmitch filosoferar, att bara ta avstånd från filmen känns lite väl enket så jag gör som jag gjorde med Salo dvs försöker ser på filmen ur regissörens ögon samt sedan ur tittarens.

A Serbian film handlar om den f.d porrstjärnan Milos, han har dragit sig tillbaka från branschen och lever ett stillsamt liv med fru och barn. En dag får han ett mycket generöst erbjudande om att medverka i en porrfilm som ska vara lite extra. Milos är tveksam men påhejad av sin fru skriver han på kontraktet. Att Milos mer eller mindre skrivit ett kontrakt med en mänsklig version av djävulen behöver i detta fall inte påpekas. När Milos känner att produktionen går överstyr och försöker hoppa av projektet börjar en helvetesresa för Milos och hans familj.

Srdjan Spasojevic som gjort filmen menar att den visar den serbiska statens våldtäkt på dess folk, främst genom att staten censurerar konst, kultur och tankar. Jag tolkar  då  A Serbian film med att berättelsen skurkar dvs producenterna mfl  reprensenterar den Serbiska staten och porrskådisarna (frivilliga och ofrivilliga) det serbiska folket. Genom att tvinga skådisarna att genomföra obeskrivbara handlingar visar då regissören grafiskt, mycket grafiskt, statens mentala våldtäkt på sin befolkning. Jag får det svårt att gå ihop då Vukmir som Milos skriver kontraktet med för många och långa monologer om konst och och annat svammel som åtminstone för mig var svårt att få ihop till ett logiskt sammanhang. Om nu Vukmir ska reprenstera förtrycket skjuter han sig själv i foten genom dessa monologer.

Överhuvudtaget anser jag att filmens budskap blir ganska långsökt och skildrat utan större finess. Då filmen är så chockerande i sin utformning riskerar eventuella budskap att dränkas i allt våld. Srdjan Spasojevic kan ha valt att visa våldsamheterna för att folk ska chockas till en ögonöppnare, ett ganska vanligt grepp bland kulturarbetare som snabbt vill göra sig ett namn, men istället har det blivit en debatt om filmens grafiska innehåll. Dvs regissören har misslyckats med sina intentioner, filmens eventuella budskap går därmed förlorat. Hur debatten om filmen varit i Serbien vet jag inte. Kombinationen med sparsam information på nätet samt att jag känner ingen med koppling till Serbien gör att min okunskap får råda.

Om man ser på A Serbian film som en thriller och ignorerar eventuella budskap blir inte mycket bättre. Eller ja första halvan av filmen innan de värsta grisigheterna sätter i gång är förvånansvärt bra. Det är en tät suggestiv stämning, vi tittare ser sakta men säkert hur Milos dras in skiten och berättelsen är spännande. När regissöreren sedan släpper alla hämningar och spärrar dör filmen totalt. All form av spänning och medkänsla dör hos mig när den ena äckelscenen efter den andra läggs efter varandra. Ja egentligen blir det så groteskt att jag börjar fundera om det kanske t.om är någon form av misslyckad satir jag sitter och tittar på. Hade regissören hållt sig till samma tonläge som i de första 50 minuterna kunde detta möjligtvis kunnat ha blivit en ganska bra skräckthriller nu blir det bara spekulativt trams vilket är synd då både skådisar, musik och produktion är ganska bra.

Jag är skakad efter att ha sett A sebian film men inte det minsta rörd. Fiffi har avsevärt bättre filmer på sin blogg idag.

Andra som sett filmen är bla:

Fiffi, Trash is King och Noir

Betyg: Som samhällskritik 1/10

som thrillerfilm 2/10

3 X Skräck

Quarantine 2: Terminal (2011 USA)

2007 kom den spanska skräckisen REC, då amerikaner inte kan läsa undertexter gjordes det en remake 2008 som fick heta Quarantine. Då REC gick bra gjordes en uppföljare i Spanien REC 2  2009. I Usa gjorde man också en uppföljare till Quarantine men det är inte en remake av REC 2. Quarantine 2 har en helt annan handling och är inte filmad med handkamera. Krångligt? Jo det kan det bli ibland. Quarantine 2 utspelar sig på ett flygplan, när en av passagerarna blir sjuk och anfaller de andra resenärerna tvingas piloterna att nödlanda. Nere på marken upptäcker man att millitären har isolerat delar av flygplatsen och passagerarna är nu instängda tillsammans med de som smittats.

Roligt att man visat lite fantasi och prövat gå sin egen väg istället för att göra en ren remake. Filmen bygger på första berättelsen och den svarar på en del frågor som hängde i luften efter Quarantine. Det intressanta är att amerikanerna väljer en annan förklaring till smittan än spanjorerna och i det här fallet håller jag för en gångs skull på amerikanerna. Förklaringen till smittan som man fick i REC 2 kändes lite ansträngd.

Filmen? Lite småspännande till en början men man kunde gjort mer med berättelsen och speciellt miljön. Nu sitter passagerarna inspärrade i en gigantisk förrådshall, det hade varit mer effektfullt och visuellt underhållande om man manusmässigt fått passagerarna inspärrade i ankomsthallen. Kontrasten mellan de upplysta trevliga miljöerna och de blodtörstiga smittade hade blivit intressantare. Men som tittare får man åtminstone stifta bekantskap med ”zombie”råttor.

Regi: John Pogue

Betyg 4/10

Art of the devil (2004 Thailand)

En gift man begår ett stort misstag när han dumpar sin älskarinna och samtidigt passar på att förnedra henne. Kvinnan går till en lokal trollkarl och sätter en förbannelse på mannen och hela hans familj. Det är inte direkt någon stillsam förbannelse typ att man avlider i sömnen utan det är mer i stil med att spy upp ålar eller hosta fram rakblad m.a.o en ganska slaskig och grisig förbannelse. Berättelsen lyckas även att trycka in en tvist eller två mitt i allt slafset innan eftertexterna rullar.

Intressant ide´ men jag tror att jag fått mer ut av filmen om jag varit mer insatt i  buddistisk  och thailändsk folktro. Det är säkerligen ett och annat som rör folktro och traditioner som går över huvudet på mig. Tyvärr satsar filmen mer på äckel (ålar & rakblad) än spänning för jag tror att detta kunnat bli en ganska rafflande berättelse men spänningen försvinner bland allt slafs. Filmen har fått två uppföljare som jag naturligtvis kommer se vid tillfälle dum som jag är.

regi: Tanit Jitnukul

Betyg: 4/10

The Hills have eyes (2006 USA)

Ajas nyinspelning av Wes Cravens film med samma namn från 1977 är bra. Nu var det länge sedan jag såg orginalet så jag kan inte jämföra de två filmerna men det känns som att remaken är bättre om jag inte missminner mig helt. En familj med en pensionerad polis som agerar alfahanne har av en outgrundlig anledning beslutat sig att kuska över USA i en husbil. Tanken är att man ska få tid att umgås och ha trevligt men som väntat gror irriationen och konflikterna under ytan. Det brukar bli så när familjer utsätts för påtvingad trevlighet. Mitt öknen får man punktering och bilen går sönder. Det familjen inte vet är att just den här delen av öknen bebos av ättlingar till beoende som vägrade flytta när USA genomförde atombombstester. Givetvis har lokalinvånarna muterat till att bli onaturligt starka, missbildade och är kannibaler, buisness as usual. Familjen får naturligtvis kämpa för att överleva.

Aja förvaltar historien väl och filmen är mycket spännande. Det man lyckats bra med är kameraarbetet, som tittare kan jag aldrig riktigt slappna av då kameran ger intrycket att familjen hela tiden är övervakade. Kameran smyger sig fram bakom ryggen på folk, kryper mellan buskage och spanar fram över klippor, mycket effektfullt. Filmen har en nervig stämning som smittar av sig. Det blir inte heller bättre av att familjemedlemmarna mer eller mindre ogillar varandra, de är redan i konflikt innan konflikten startar s.a.s. Detta gör att jag som tittare redan har fått en känsla av olustighet redan innan kannibalmutanterna gör entre´.The Hills have eyes rekommenderas varmt till alla vänner av vildmarksskäckisar en mycket bra remake.

Regi: Andre Aja

Betyg 8/10

Feed ( 2005 Australien )

One of the sickest film i have ever seen” står det på omslaget till den här filmen. Jag kan hålla med om citatet om man då syftar på sjukt dåligt manus och skådespeleri eller varför inte kort och gott gott en sjukt dålig film? För speciellt upprörande är inte filmen som handlar om en seriemördare som söker upp extremt feta kvinnor och matar de döds. Ja ni läste verkligen rätt, när de bra ideerna på orginella seriemördare tog slut, och det var nog ett decennium sedan den kreativa ådran sinade, får man tydligen ta till vilka grepp som helst. Till på köpet är faktiskt filmen ganska trist, polisen sätter på sin flickvän samt sitter och stirrar på en dataskärm, mördaren matar en otroligt fet kvinna samtidigt som han tillfredställer sig själv och mot slutet blir det lite pang pang, ruttna lik och en krystad tvist.  Det som är mest förvånar mig mest är att någon hostade upp pengar för filmen. Att jag sedan tittar på skiten lär nog inte förvåna någon längre då jag lydigt sväljer allt som jag blir matad med bara det hör till skräckgenren.

Regi: Brett Leonard

Betyg: 1/10

Saw och då snackar vi alla sju delarna!

 En släng av höstvansinne gjorde att jag klämde alla sju Saw filmerna under några dagar. Jag tänker inte recensera alla filmerna var för sig för det förtjänar de inte men däremot kan de vara intressant att se lite närmare på filmserien. För er som av någon outgrundlig anledning tänker se filmerna sluta läs nu för det kommer en  del spoilers.

Det hela serien går ut på är att det finns en mördare som går under namnet Jigsaw. Hans specialitet är att försätta människor i situationer där de måste göra något självstympande för att komma ur en mer eller mindre klurig och definitivt smärtsam fälla. T.ex slita bort krokar som sitter i ens kropp för att undkomma en bomb. Misslyckas man med uppgiften dör man på de mest gruvliga sätt, skruvar i hjärnan, brinner upp etc.etc.

Mördarens anledning till att göra detta är inte att han är en sadist, oh nej, han har ett budskap nämligen att människor ska värdesätta sina liv. Tanken är att man ska uppskatta sitt liv om man hamnat och klarat sig ur en av Jigsaws fällor. Därför utsätts endast folk som Jigsaw anser ha slarvat bort sina liv, åtminstone till en början i filmserien sedan blir hans motiv tillsammans med manus allt grumligare. För att vi som tittare verkligen ska förstå Jigsaws motiv tillåts han hålla ändlösa, känns det som, uppblåsta tal som är kryddade med filosofiskt trams som troligtvis verkar djupsinniga för den yngre publiken men som jag tröttnar på redan i film nr. 2. Detta tema maler på i en oändlighet trots att Jigsaw dör redan i tredje delen.  Manusförfattarna löser detta med att mördaren har ett gäng medhjälpare som dyker upp under seriens gång allt efter som de behövs för att täcka upp luckor i manuset.

Det är några saker som de sju filmerna har gemensamt: Fruktansvärt dåliga skådisar, MTV klippning så fort de blir dags för en fälla, en mördare (Jigsaw) som har i det närmaste en övernaturlig förmåga att förutse vad folk ska göra, gigantiska och då menar jag gigantiska hål i manus som gör det nödvändigt att fylla kommande filmer i serien med tillbakablickar som gör det möjligt att täppa till de logiska luckorna. Till detta får man nog också lägga till att slutet i varje film måste sluta med någon form av tvist oavsett hur krystad den än verkar, tvisten ska vara där till varje pris. Oftast måste tvisten förklaras med en massa tillbakablickar från samma film man tittar på samt en rejäl portion scener från tidigare filmer i serien.

Egentligen är det största problemet med större delen av Saw serien att man inte bryr sig ett dyft om de stackars satar som sitter i fällorna. Deras uppgift är att vara blodig rekvisita för att visa hur fällorna fungerar. Om man inte bryr sig om de som utsätts för fara i en skräck eller thrillerfilm så faller hela konceptet. Hur spännande skulle t.ex Halloween vara om Jamie Lee Curtis öde inte spelade någon roll? Den första filmen i serien är en riktigt bra B-film men där får man en chans att känna huvudpersonerna.  Filmen är visserligen blodig men har åtminstone lite hjärta, jag vill att de som drabbas av Jigsaws fällor ska klara sig. Redan i Saw II tappar jag intresset för de som deltar i Jigsaws lekar, jag bryr mig inte om de lever eller dör.

Trots de stora bristerna i produktionen har serien varit otroligt framgångsrik. Även om del sju sägs vara den sista så lär det komma en fortsättning om den går med vinst. Då kommer vi till  den intressanta och något filosofiska frågan som jag inte har något svar på: Varför vill man betala för att se folk som man inte bryr sig ett dugg om plågas ihjäl? Som tittare är mitt engagemang i personerna i det närmaste noll. I.o.m att det inte är spännande går det inte att applicera samma teori som varför man vill bli skrämd. Det beror på att man ( tror jag ) vill uppleva en ofarlig adrenalinkick. För att bli äcklad behöver man inte gå på bio och se dålig film. Det räcker med att äta blodpudding, det är både billigare och tar mindre tid.

Om man mot all förmodan är lite nyfiken på Saw filmerna kan jag rekommendera den första filmen resten kan man med gott samvete skita i.

Antichrist ( 2009 Danmark )

När ett par förlorar sitt barn bryter kvinnan ihop totalt. Hennes själgoda man som är terapeft avbryter vården av kvinnan och anser sig kunna bota henne bättre själv. Bästa platsen att bota henne är tydligen i ett ruckel mitt ute i skogen som går under namnet Eden (ironi?). Ute i skogen utvecklar sig dramat till en viljornas kamp mellan könen både bildligt och bokstavligt talat och ordet skogstokig har fått en ny innebörd för mig.

Lars von Trier en knepig regissör, han är bra i sitt hantverk men gör ofta riktigt jobbiga och för långa filmer, så känns det  åtminstone för mig. Han har även en kvinnosyn som jag inte begriper mig på. Film efter film verka gå ut på att förnedra och förinta den kvinnliga karaktären, hatar han kvinnor eller vill han visa att de är utsatta? Jag vet inte och jag är kanske för korkad för att förstå. Den som vill får gärna förklara för mig.

Hur som helst, Antichrist är en av Triers bättre filmer tycker jag. Det är en effektiv psykologik skräckfilm ( drama kan även passa in ) där det i babysteps sakta går mot undergången för det äkta paret. Suveräna skådisar, hotfulla miljöer och suggestiv musik gör detta till en av de bättre skräckisar jag sett på senare tid. En film som nog kan ses om och växer troligtvis vid omtittningar. Ett par saker finns dock på minussidan: Triers kvinnosyn går inte att komma ifrån, det kanske är dags att byta spår. Filmen är minst sagt grafisk i det våld som förekommer vilket jag tycker känns spekulativt det verkar som Trier tog till detta grepp för att sälja in filmen.

Regi: Lars von Trier

Skådespelare: Willem Dafoe, Charlotte Gainsbourg

Betyg: 8/10

Grace ( 2009 usa )

I slutet av sin graviditet råkar Madeline ut för en olycka och det ofödda barnet dör. Mamman ( som redan innan olyckan verkar vara psykiskt instabil) beslutar sig för att gå graviditeten ut för att föda barnet naturligt. Efter födseln lever barnet otroligt nog men problemet med ungen är att den behöver blod istället för bröstmjölk.

Grace ska man kanske inte rekommendera till föräldrar som går i väntans tider. Det är en äcklig film som känns surrealistisk i sitt berättande, konstiga kameravinklar, ständiga närbilder på mat (!?) och inte en enda person i filmen verkar vara normalt funtad. Tyvärr engagerar inte berättelsen mig, det kan bero på att människorna i filmen som sagt var är konstiga. Personligen tror jag filmen hade mått bättre som kortfilm då historien inte riktigt räcker till för att fylla en långfilm. Det lite väl segt och inte speciellt spännande bara obehagligt och äckligt.

Regi: Paul Solet

Skådespelare: Jordan Ladd, Stephen Park

Betyg: 5/10

Dread (2009 usa)

Ett gäng studenter slår sig samman för ett examensarbete som ska handla om människors olika rädslor/fobier. Studenterna blottar sina innersta tankar för varandra ovetandes om att en i sällskapet är en sadist som nu får material till att ta examensarbetet ett steg vidare.

Filmen baseras på en novell av Clive Barker (Hellbound heart, The damnation game m.m). Han är en av mina favoritförfattare men filmerna som baseras på hans böcker brukar tyvärr bli mindre lyckade så även detta fall. Vem som är sadisten/psykopaten vet vi som tittare redan efter fem minuter, att studenterna inte gör det är en gåta. Varför de slår sig samman med denna obehagliga person och inte flyr fältet direkt går bortom mitt förstånd. När filmen redan är korkad från start går det raskt nedför och det hela slutar i en orgie i sadism där  jag har svårt att tycka synd om de imbecilla studenterna, lite sunt förnuft bör man få kräva även om det är lågbudget.

Regi: Anthony DiBlasi

Skådespelare: Jackson Rathbone, Shaun Evans

Betyg: 3/10

The Human centipede (2009 Nederländerna)

Att som amerikan turista i Europa är förenat med livsfara har vi redan lärt oss i otaliga skräckfilmer,  så är även fallet för de stackars tjejerna i filmen som efter en punktering ute i skogen hamnar i klorna på en galen tysk kirurg. Kirurgen är nämnligen besatt av att skapa en mänsklig tusenfoting (fråga mig inte varför, han är galen) och har redan övat på sina hundar och nu är han beredd att skapa sitt mästerverk: the human centipede. Bilden nedan förklarar nog mer än vad man vill veta.

The human centipede hör till en av förra årets mest omtalade skräckfilmer och har faktiskt vunnit en handfull priser något mästerverk är den inte men handlingen är i alla fall orginell. Skådespelarna bör ha en eloge och bra betalt  då de får tillbringa en halv film med sitt ansikte upptryckt i någon annans röv, det kan inte ha varit någon lätt inspelning. Personligen vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om filmen, osmaklig? absolut !  men samtidigt så överdriven att man inte kan ta det hela på allvar. Trots halvkassa skådespelare och en blandning mellan svart komedi och gore lyckas filmen bli riktigt spännande. En bisarr filmupplevelse där en tvåa tydligen redan är på gång vilket jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning.

Regi: Tom Six

Skådespelare: Dieter Laser, Ashlynn C Williams

Betyg: 7/10

 

Cabin fever 2 (2009 usa)

Viruset som bäst beskrivs som ebola x 100 har nu spritt sig från skogen, där det härjade i ettan, till fabriken som gör mineralvatten. Det är skolavslutningsfest och mineralvattnet används till bålen på festen. Resten kan ni räkna ut själva.

I en total brist av talang har filmmakarna fått förlita sig på äckel, och har då nischat sig till alla tänkbara kroppsvätskor: sperma, grodgalla, urin, var och hinkvis med blod. Tydligen tog producenterna över filmen och gjorde om den totalt, regissören ville få sitt namn borttaget men lyckades inte så nu har han den här skiten på sin meritlista. Första filmen var riktigt bra men när jag ser detta spektakel blir jag bara sorgsen.

Regi: Ti West

Skådespelare: Rider Strong, Noah Segan

Betyg: 1/10

Three extremes ( 2004 Japan m.fl)

En episodfilm från tre av Asiens främsta skräckregissörer. Första filmen rör en kvinna som för att behålla sin ungdom har en mycket ovanlig/vidrig diet. Mellanberättelsen rör en filmregissör som blir kidnappad av en galen statist. Slutligen en historia om en kvinna som försöker bearbeta sin systers död som hon bar skulden till.

Episodfilmer ger ofta ett splittrat intryck så även denna. För att bedöma de tre filmerna kan man kort säga: Äcklig, tråkig och konstig. Den sista filmen är i varje fall snygg att titta på men konstig och ganska tråkig. De två första filmerna kan kvitta. En liten besvikelse faktiskt då jag hör mycket gott om filmen.

Regi: Takashi Miike

Skådespelare: Ling Bai, Tony Leung

Betyg: 4/10

Saw 6 (2009 USA)

En slem försäkringsman blir fångad av seriemördaren Saw och måste klara av ett antal uppgiter för att bli fri.

Inget nytt under solen. Det borras, hackas och skärs i olika kroppsdelar. De olika tortyr fällorna är nog enda behållningen med filmen för inte är det handlingen som är en salig röra där man använder sig av tillbakablickar i parti och minut så vi stackars tittare ska kunna ha en chans att förstå sörjan. Det hade räckt med den första filmen som är mycket bra. Saw 7 är redan på gång( hå hå ja ja). Jag är lite snäll i mitt betyg för fällorna är fortfarande påhittiga och kluriga i sin djävulskhet.

Regi: Kevin Greutert

Skådespelare: Tobin Bell, Costas Mandylor

Betyg: 3/10