Shazam! Fury of the Gods

Det här var samma visa som i fallet med Wonder woman. En bra första film som följs av ett magplask av guds nåde, jag borde lyssnat på Sofia. Handlingen orkar jag inte dra men den har något med Atlas döttrar att göra och allt mynnar ut i en CGI-fest fylld av explosioner och själlös action. Bortsett från att det var en trist rulle fanns det ett par tre saker att reta sig på om nu är lagd åt det hållet – vilket jag definitivt är den här gången.

Jag är så himla trött på denna uttjatade klyscha som används alltför ofta i s.k uppföljare nämligen att första filmen slutar i glädje och gamman men i uppföljaren har huvudpersonen fått problem och allt startar med svårigheter som i t.ex National treasure, Murder mystery etc etc. Förra filmen slutade med familjemys men nu har Billys fosterföräldrar svårt med att få ihop stålar, Shazam syskonen är lessa på varandra och vår huvudperson har separationsångest. Egentligen handlar filmen om att lösa dessa problem och inte att världen håller på att tas över av tre trollkärringar.

Hela Shazamgänget verkar också ha degenererat i utvecklingen. Shazam som ska besitta Salomos visdom får dras med någon form av utvecklingsstörning så fort han blir Shazam. Det blir bara tröttsamt och inte speciellt roligt att se en korkad superhjälte som knapp kan klara enkel addition. Skådisen Jack Dylan Grazer eller ska vi säga rollfiguren Freddy Freeman har helt plötsligt förvandlats till en jävligt jobbig tjattrande tonårskille. Varje scen han är med i gnisslar jag tänder. Helen Mirren går på autopilot och….. nej jag vill bara att filmfanskapet ska sluta.

Vad som hände mellan första filmen (som jag gillade en hel del) och andra filmen vet jag inte men någonstans på vägen tappade man det totalt. Hade de ens en testvisning? Jag anar att Shazam gjort sitt då karaktären inte nämns i den massiva reboot DC planerat då James Gunn har tagit över rodret. Lika bra det för den här soppan vill jag inte se mer av. Årets sämsta film so far.

Regi: David F. Sandberg

Betyg:1/10

Ready or not (2019 USA)

Ännu en film om en bröllopsdag som inte är helt lyckad men Ready or not är både muntrare och avsevärt blodigare än On Chesil beach. Grace har gift in sig i den svinrika och något excentriska familjen Le Domas. Hon har en och annan gymnastik aktivitet i tankarna när det rör den första natten tillsammans med sin make Alex. Det blir fysiska aktiviteter men av ett annat slag då alla ingifta i familjen måste spela ett spel samma dag de gifter sig. Slumpen avgör leken/spelet och Grace drar kortet kurragömma. Vanligtvis en ganska så oskyldig lek men i familjen le Domas regi har man en liten slutkläm på leken: Blir du hittad tas du av daga.

Om man är på humör för nittio minuters fart och fläkt rekommenderas Ready or not. Filmens första kvart ägnas åt att presentera de inblandade och sedan är det full fart hela vägen in i mål. Filmen innehåller en hel del grisigheter  tom så äckliga att jag vred på mig i biofåtöljen. Samtidigt är det en film som är uppsluppen i sitt anslag och lite smårolig. Historien tar också ett par vändningar som inte känns ansträngda, de glider in fint i storyn, fast filmen hade blivit än intressantare om man skippat den sista tvisten.

Det är inte de största namnen i Hollywood som deltar men det är bra skådisar som passar fint in i sina roller. Samara Weaving spelar Grace och redan i The Babysitter visade att hon är en bra skådis. Även Adam Brody, Henry Czerny och Andie MacDowell (vart har hon varit de senaste åren?) var kul att se på vita duken.

Ready or not kommer kanske inte att hamna på tio i topp när man summerar 2019 års filmer men den var förbaskat underhållande i alla fall.

Regi: Matt Bettinelli-Olpin, Tyler Gillett

Betyg: 7/10

Shazam (2019 USA)

The Big red cheese eller det namn han faktiskt bar en tid i serietidningarnas värld Captain Marvel har nu nått biodukarna och jag kan förtjust konstatera att DC äntligen funnit formeln hur de ska göra superhjältefilmer: Ut med klåparen Zack Snyder, gör filmer som står på egna ben och snegla inte så förtvivlat på MCU. När man väl gjort detta så funkar filmerna riktigt bra. Har man ett bra manus blir det än bättre och likt Aquaman har man baserat större delen av filmen på Geoff Johns serieförlaga. Denna gång så mycket att man i stort sett har filmat av hans remake på Shazams ursprung. Enda större skillnaden är att man låter Dr. Silvana köra solo i rollen som skurk så Black Adam får vackert vänta på sin tur.

Shazam är en s.k orginstory. Den föräldralöse Billy Batson blir utvald av en trollkarl att bli det godas förkämpe. När han säger det magiska ordet Shazam förvandlas fjortonåringen till en vuxen man som har en massa superkrafter. Den onde Dr. Silvana har också tillförskansat sig samma krafter men deras ursprung kommer från de sju dödssynderna och en konflikt är naturligtvis given.

Det filmen vinner på är dels ett starkt manus, bra regi av svensken David F. Sandberg som lyckas med att balansera humorn med allvaret samt en himla massa (för mig) okända skådisar (förutom Mark Strong,  Djimon Hounsou och Adam Brody) som visade sig vara riktigt bra. Filmen rullar på i två timmar utan några svackor eller s.k transportsträckor. Slutfighten ÄR en himla massa CGI-effekter men denna gång lyckas man att sansa sig så det blev en engagerande fight som inte dränks av specialeffekter och saker som exploderar. Det kan bero på att Mark Strong i rollen som Dr. Silvana var en skurk som höjer sig en aning över mängden operettskurkar som DC visat upp i allt för många filmer. Han är mänsklig samt har en drivkraft som är lite mer än att bara vara ond och hålla pretentiösa tal. På det stora hela var Shazam för mig en positiv upplevelse som gav mig mersmak på DC-filmer.

Fiffi, och Steffo gillade också filmen.

Regi: David F. Sandberg

Betyg: 8/10

 

Lovelace (2013 USA)

Det visade sig att detta blev en vecka med ett BOATS-tema. Dagens film handlar om porrstjärnan Linda Lovelaces liv och leverne under den första halvan av 70-talet. Filmen är baserad på Lovelace självbiografi Ordeal. En bok jag tidigare läst.

Linda bor i Florida med sina föräldrar. Man har flyttat hit från New York då dottern blivit gravid och föräldrarna,speciellt mamman som spelas av Sharon Stone, vill att flickan ska komma undan dåligt sällskap. Med en mamma som vaktar likt en hök över dottern tar hon första bästa chans att komma från hemmet. Tyvärr heter chansen i det här fallet Chuck Traynor som när det är försent visar sig vara ett as i världsklass. Han får in Linda i porrbranschen och hennes debut, långfilmen Deep troat blir en succé. Dock ej för Linda som systematiskt misshandlas av sin man både psykiskt och fysiskt.

Detta är en tragisk historia på många plan. Lovelace öde är inte vackert och berör, åtminstone i bokform. Filmen däremot är trots en hel radda bra skådisar inte speciellt engagerande. Trots misshandel och andra otrevligheter berörs jag inte ett dyft. På något bakvänt sätt känns filmen slätstruken och tenderar att bli ett urvattnat drama. Det kan bero på att filmmakarna varit lite oroliga pga att filmen utspelas i porrbranschen. Man har kanske velat runda av kanterna på berättelsen för att inte stöta sin publik. Jag menar inte att filmen ska visa mer naket men om man som jag läst boken känns filmen förhållandevis ”snäll” lite som ett eftermiddagsdrama på en reklamkanal. En annan anledning till att filmens misslyckande kan vara att Amanda Seyfried som spelar huvudrollen inte är någon bra skådis. Jag kan inte påminna mig om en endaste film hon medverkat i som varit bra.

Hur mycket som sedan är sant eller inte av Lovelace berättelse vet jag inte men hon har inte blivit stämd för förtal (mig vetgirigen) av de som hängs ut i boken så helt uppdiktad är inte historien. Mitt råd är att man struntar i filmen läser boken och ser dokumentären Deep troat istället. En liknande film på samma tema som är avsevärt mer sevärd är Star 80 av Bob Fosse även den baserad på en sann historia

Regi: Rob Epstein,  Jeffrey Friedman

Betyg: 3/10