Marriage story (2019 USA)

Charlie & Nicoles äktenskap är över, kvar är bara själva skiljsmässan. Turligt nog är paret överrens om hur den ska gå till men så begår frun ”misstaget” att anlita en skiljsmässoadvokat och det som till en början verkade bli en sorgsen men sansad tillställning utvecklas till en otrevlig historia.

Vid en första anblick så kan Marriage story ge intrycket av att inte vara en speciellt upphetsande film men satan i gatan vad bra det här var. Skådisarna Adam Driver och Scarlett Johansen är top notch och jag köper dessa två i rollen som ett gift par rakt av och tänker inte alls på att det är Kylo Ren och Black widow som spelar vanligt folk. Filmens Yoda (vis gammal man) spelas passande av Alan Alda och som parets advokater gör både Laura Dern samt Ray Liotta finfina om än osympatiska insatser. Handlingen rullar på och jag sitter och undrar över hur det ska gå för man bryr sig om dessa två sympatiska personer som hamnat i en svår sits. Det som är filmens styrka är att man gillar båda två och hur det än kommer gå så finns det ingen vinnare utan bara förlorare och jag vill verkligen att Charlie och Nicoles liv åtminstone ska bli ok innan eftertexterna rullar. Ok, Nicole fulspelar lite men med facit i hand var hon tvungen till detta – när man ser filmen förstår man varför.

När jag ser rullen inser jag vad förbaskat dyrt en skiljsmässa kan bli i USA, summorna är i det närmaste astronomiska och då är detta inte skiljsmässa som har speciella omständigheter mer än en vårdnadstvist. Den svenska modellen ger ett avsevärt mer sansat intryck.

Marriage story finns på Netflix och är en film som rekommenderas varmt. Det är ingen mysrulle men om man är sugen på skådespeleri av högsta klass samt som bonus få ett praktgräl av episka proportioner bör man ta sig en titt.

Regi: Noah Baumbach

Betyg: 8/10

Blackkklansman (2018 USA)

Blackkklandman är en osannolik men om man ska tro saiten History vs. Hollywood sann historia. Jag var tvungen att kolla hur mycket man ändrat på sanningen och det visade sig vara förvånansvärt lite. I början av 70-talet blir Ron Stallworth Colorado springs förste färgade polisofficer. En dag kontaktar han spontant Ku Klux Klan på telefon (i verkligheten var det via brev) får napp och en ingång till klanens innersta krets. Då han pga av sitt utseende inte kan kan träffa klanmedlemmarna IRL får hans kollega Flip spela rollen som Ron.

Filmen har halvt om halvt lanserats som en dramakomedi och visst finns det en hel del dråpliga situationer men för mig fastnar skrattet i halsen. Kretsarna som Ron/Flip rör sig i är ytterst obehagliga med åsikter som för mig är helt obegripliga så även om filmen i många stunder är en skön 70-tals rulle med härliga kläder och spännande frisyrer ligger obehaget hela tiden och lurar under ytan.

Spike Lee är inte speciellt subtil men jag tycker att han lyckas relativt väl att hålla sig inom rimliga ramar. Det hade blivit ganska tjatigt om Ron utmålats som förnuftets röst i en värld av vita rasister. Nu är det som så att rasismen eller åtminstone främlingsfientligheten finns mer eller mindre i de flesta samhällen och folkgrupper och av och till gränsar även de färgades retorik i filmen rasismens utmarker. Lee kan inte avhålla sig från att kommentera dagens politiska klimat i USA och dra paralleller från då till nu, en koppling en del kan finna sig bli skrivna på näsan men jag finner den vara högst relevant och nödvändig vilket gör att jag inte irriterar mig vilket jag vanligtvis gör när det blir för övertydligt.

Om man skulle bortse från dessa tankar om rasism och politik så funkar Blackkklansman alldeles ypperligt som ett kriminaldrama (med en del komiska inslag) som står på egna ben och är en fröjd för ögat och till viss del örat då den innehåller en hel del bra musik. Speltiden är över två timmar men jag hade i alla fall aldrig tråkigt och fann detta vara en film som passade mig ypperligt både som lättsam titt men även som en film som väcker viss eftertänksamhet.

Regi: Spike Lee

8/10