The Irishman (2019 USA)

Scorseses senaste film The Irishman känns lite som ett bokslut av regissören Scorsese och några av skådisarna han jobbat med under sin karriär. Visst har både De Niro, Pacino och Scorsese flera filmer på gång men känslan av ett farväl vilar över dagens film.

De Niro spelar Frank Sheeran som går under smeknamnet The Irishman. Frank jobbar för maffian och utför div tjänster åt dessa, främst då för maffiabossen Russell Bufalino. Smuggling mord och misshandel, Frank gör rubbet utan tveka. Bufalino presenterar Frank för fackbossen Jimmy Hoffa och de två blir vänner. När så Hoffa börjar krångla och hota maffian hamnar Frank mellan två stolar och måste välja mellan vänskapen till Hoffa eller lojaliteten till Bufalino.

Det har snackats mycket om att man föryngrat Pacino (Hoffa), Pesci (Bufalino) och DeNiro med hjälp av något hutlöst dyrt dataprogram. Jag var lite rädd att det skulle kännas konstigt och till en början kändes det lite avigt med en ung De Niro och rynkfri Pesci men jag vande mig snabbt och tänkte inte så mycket mer på de digitalt föryngrade skådisarna.

The Irishman är en lång film (3,5 timmar) och det händer inte så värst mycket. Det är gubbar i kostym som pratar, tjafsar och dödar folk med jämna mellanrum. Historien är intressant om än lite pladdrig och jag är svag för filmer som rör maffian vilket är förklaringen till att timmarna flöt på utan större problem. Att filmen är en s.k BOATS får man ta med en nypa salt då verklighetens Frank inte var den tillförlitligaste källan.

Skådisarna De Niro, Pesci och Pacino hör inte till mina favoriter men i den här filmen sköter de sig över förväntan. De Niro är ganska så lågmäld i huvudrollen likaså Joe Pesci vilket kändes lite udda då man är van att han brukar spela ettriga typer. Bäst var Pacino som den koleriske Hoffa, en roll som passar hans maner väl. Turligt nog så har  han här lagt band på sig och går inte till överdrift och visar än en gång att han kan skådespela bara han vill.

The Irishman är inte en av Scorseses bästa gangsterfilmer, den har inte riktigt samma nerv som t.ex Casino eller Maffiabröder utan känns lite småsorgsen och stillsam men det är ett gott hantverk och klart sevärd om man gillar genren.

Regi: Martin Scorsese

Betyg: 7/10

Shakespeare söndag: The Merchant of Venice (2004 USA)

MPW-15600När köpmannen Antonios nära vän Bassanio (hur nära de är undrar jag egentligen) ber honom om ett lån för att ska kunna finansiera ett frieri till den vackra (och rika) arvtagerskan Portia ställer Antinio mer än gärna upp. Problemet är bara det att hans kapital är bundet i ett antal handelsresor. Antonio finner dock råd och går, om än något motvilligt till ockraren Shylock som är jude. Att Shylock är jude är inte helt okomplicerat då dessa ses som parior i det venetianska samhället. Antonio har inte döljt sitt förakt för juden tidigare man nu ser han sig som sagt nödgad att låna pengar av Shylock. Ockraren beviljar lånet men en klausul i kontraktet gör att Shylock får ta ett skålpund kött ur Antonios kropp om denne inte betalar lånet i tid. Bassanio reser för att fria till Portia och under hans frånvaro har Antonuo maximalt med otur då alla hans skepp förliser. Även Skylock för sin beskärda del av olyckan då hans dotter rymmer och tar med sig sig en stor summa pengar. Shylock törstar efter hämnd då Antonio eventuellt kände till dotterns planer. Frågan om skålpundet med kött blir nu högst aktuell.

Jag har mycket motstridiga känslor kring den här filmen. The Merchant of Venice är en rasistisk historia, inget snack om den saken. Shylock framställs som en ond person som endast är ute efter hämnd och pengar. Nu skulle det kunna vara som så att det inte spelar någon roll att han just är jude. Den finns giriga och hämndlystna personer i alla kulturer och religioner men flera gånger påpekas det i filmen att Shylocks mindre smickrande egenskaper beror på hans härkomst. Berättelsen slår fast att judar verkar vara oförmögna att känna medkänsla och att kunna förlåta. Det är inte så konstigt att just denna pjäs av Shakespeare spelades konstant i Nazityskland. Nu får man lov att sätta in berättelsen i ett historiskt perspektiv. Den skrevs på 1600-talet i England då judar var förbjudna att vistas i landet och man var säkerligen övertygad om att de mördade kristna barn för att laga till sitt osyrade bröd och massa annat trams så de åsikter Shakespeare luftar är förståeliga i sitt sammanhang men inte försvarbara.

Shakespeare skapar dock en viss förvirring i berättelsen då han ger Shylock pjäsens och en av Shakespeares mest minnesvärda verser. De välbekanta:

”To bait fish withal; If it will feed nothing else, it will feed my revenge.
He had disgraced me and hindered me half a million
Laughed at my losses, mocked at my gains,
Scorned my nation, Thwarted my bargains,
And what’s his reason? I am a Jew!
Hath not a Jew eyes? Hath not a Jew hands, organs,
dimensions, senses, affections, passions; fed with
the same food, hurt with the same weapons, subject
to the same diseases, heal’d by the same means,
warm’d and cool’d by the same winter and summer
as a Christian is? If you prick us, do we not bleed?
If you tickle us, do we not laugh? If you poison us,
do we not die? And if you wrong us, shall we not revenge?
If we are like you in the rest, we will resemble you in that.
If a Jew wrong a Christian, what is his humility?
Revenge. If a Christian wrong a Jew, what should his
sufferance be by Christian example? Why, revenge.
The villainy you teach me, I will execute,
and it shall go hard but I will better the instruction.
(Act III, scene I)”

Att de lärde debatterar än i dag om The Merchant of Venice är antisemitisk eller inte är kanske inte så konstigt men personligen uppfattar jag pjäsen som sådan.

Mina sympatier ligger helt hos den judiske affärsmannen även om han kanske går lite väl hårt fram när han ska inkassera sin skuld. Det är just synen på judarna som gör att jag får svårt för filmen. I grund och botten är det en bra story som engagerar och underhåller. Shylock är en intressant karaktär och Portia har lite skinn på näsan, även om jag undrar vad hon ser hos den flåsige Bassanio. Vidare har filmen en bra rättegångsscen i finalen (inget går upp mot en bra rättegång på film) så storymässigt är det inga större problem. Den här versionen av The Merchant of Venice är lite av en lightversion då man nästan helt skippat  verserna, nu talar bara folk lite krångligt ungefär som kung Theoden i Lord of the rings vilket är på både gott och ont. Skådisarna är väl knappt ok.Joseph Fiennes ser mest valpig ut, Jeremy Irons ser mest sorgsen ut (iofs har han skäl till det då han spelar Antonio) och Lynn Collins i rollen som Portia är snygg men inte speciellt minnesvärd. Den som har flaggan i topp är Al Pacino som spelar Shylock mycket bra och han bevisar härmed att han kan skådespela bara han får knapra i sig lite valium innan han börjar agera.

Sofia har sett en av mina favoritpjäser av Shakespeare klicka vidare för att se vilken.

Regi:Michael Radford

250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare

…and justice for all (1979 USA)

kEmdYSFa12MQdKlV77ZlLZNJLoVJaha nu ska Filmitch beklaga sig över Pacinos överspel än en gång tänker nog en och annan läsare av den här bloggen. Faktiskt inte, det finns så mycket annat att gnälla över när det gäller den här filmen så jag låter ”omväxling förnöjer” vara riktmärket. Men om någon händelsevis undrar. Jo, Pacino spelar över.

Advokaten Kirkland (Pacino) är en man som verkligen brinner för sitt yrke. Han gör allt för sina klienter och han har inte utvecklat den där välbekanta cynismen som präglar jurister, åtminstone i filmens värld. Kirkland gör sitt bästa men får ständigt kämpa mot rigida regler och teknikaliteter i rättssystemet. Domaren Fleming som njuter av att sätta dit folk som hamnat framför skranket vare sig de är skyldiga eller inte hamnar i ständig konflikt med Kirkland. När Fleming så en dag blir åtald för våldtäkt vill han promt ha Kirkland som försvarsadvokat.

Jag gillar rättegångsfilmer, även om de många gånger kan vara en aning långsökta så attraheras jag av kampen i rättssalen. Men jag vill gärna veta vad för sorts film jag tittar på. Är det t.ex ett drama eller en komedi? I fallet med …and justice for all kan inte filmmakarna bestämma sig. Man har en budskap att komma med, man har även en engagerande och medryckande historia men allt detta slarvas bort av att man hela tiden går till överdrift och stora delar av filmen blir direkt larvig. Domare som skjuter skarpt i rättsalar, advokater som bryter samman och likt Britney Spears rakar av sig allt hår är ett par smakprov på när man i filmen väljer att ta till lätta effekter istället för att koncentrera sig på ett ordenligt berättande. Som om nu detta inte skulle räcka har någon valt att dränka filmen i någon sorts gladpopsfunk som närmast för tankarna till tv-serien LA law. Slutligen så är i ärlighetens namn många av skådisarna ganska usla. Om det beror på dålig regi, dåligt manus eller att de insett vilken skitfilm de är med och har kastat in handuken på ett tidigt stadium låter jag vara osagt. … and justice for all påminner mest om ett alldeles för långt Alley McBeal avsnitt. En tv-serie som knappt var uthärdlig när det begav sig.

Regi: Norman Jewison

Betyg: 3/10

Scarface (1983 USA)

Scareface av Brian De Palma efter ett manus av Oliver Stone är en besvärlig film där jag är väldigt ambivalent i mitt tyckande. Jag svag för gangsterfilmer speciellt då i kombination med en ”rise and fall story”. Filmen har en rad bra skådisar (åtminstone på pappret): Loggia, Pacino, Pfeiffer och Abraham. Tyvärr dras filmen med många problem och det största problemet heter som vanligt De Palma.

I Scarface för vi följa småskurken Tony Montanas (Al Pacino) väg från flykting från Castros Kuba till att bli en av Miamis ledande gangstar. Filmen startar med att Montana utför ett mord i ett flyktinglägrer. Målvedvetet arbetar han sig sedan uppåt i den kriminella näringskedjan. När Tony blir besatt/kär i gansterbossen Frank Lopez (Robert Loggia) flickvän Elvira (Michelle Pfeiffer) skär det sig av naturliga skäl mellan de två och en maktkamp över kokainet och Elvira tar vid.

Den första halvan av filmen är bra t.om mycket bra. Storyn flyter på väl och skådisarna håller sig till sina roller men någonstans i mitten av filmen haverar hela projektet. Pacino spelar över redan från början men det är acceptabelt överspel men när han ska gestalta karaktären Montanas ökande drogberoende och paranoia släpper Pacino alla hämningar. Reslutatet är direkt pinsamt att se. Ju mer man ser av Michelle Pfeiffer och Mary Elizabeth Mastrantonio, som spelar Montanas syster Gina, desto mer inser man vilka usla skådisar de är (åtminstone i den här filmen). Det kan bero på dåligt skrivna karaktärer eller dålig personregi. Man kan kanske inte lasta skådespelerskorna för mycket då båda var ganska nya i branschen 1983. Loggia skrattar sig igenom hela filmen så mycket att jag börjar fundera på Romeros Jokern från 60-tals Batman. Mitt i denna soppa har vi som sagt en tjattrandes Al Pacino som är otroligt irriterande i sitt överspel.

Ett stort problem med De Palma är att han är övertydlig i sitt berättande. Subtilitet har aldrig varit hans starka sida. När Tony snortar kokain lägger han upp en lina i cyckelslangstjocklek – det blir bara löjligt. I en annan scen ber Tony att en av hans underhuggare ska ringa kl 3:00 när telefonen ringer zoomar kameran in en klocka som visar tre.Detta är bara ett par exempel av många i filmen och jag undrar om De Palma  är trög i huvudet och tror att publiken är lika korkad. Filmens sista 20 minuter sitter jag mest och skrattar då Scarface sänker sig ned till buskisnivå och blir en parodi på gangsterfilmer.

Det finns dock ett par saker som är bra. Storyn har jag redan nämnt, en annan sak är Giorgio Moroders musik som är fantastisk. Vanligtvis har jag svårt för 80-tals filmer där det plippar och ploppar för mycket (fick t.ex stänga av Ladyhawke då jag höll på att bli galen av musiken) men Moroder har fått till ett bra och passande soundtrack. Det finns även ett par snygga scener i filmen. Jag tänker speciellt då på en scen där en knarkaffär går snett. Där och då fungerar De Palmas regi ypperligt men några få scener och ett bra soundtrack gör ingen film. Trots sina brister är det en relativt underhållande film men speciellt bra är den verkligen inte.

Vad jag förstått så är Montana förebild för många halvgangstrar ute i den verkliga världen vilket nog säger mer om dom än filmen då Montana trots allt är en riktig looser. Vito Corleone skulle i så fall vara en bättre förebild om man nu ska ha kriminell framgång som måttstock.

Regi: Brian DePalma

Betyg: 4/10

ALIM: The Godfather II (1974 USA)

Efter succen med första filmen hade Coppola inte svårt att skaka fram  pengar till uppföljaren. En annan sak som succen banade vägen för var att Coppola denna gång fick arbeta i stort sett i fred utan att ha några filmbolagschefer som lade näsan i blöt.

När Gudfadern II startar har det passerat några år sedan vi träffade familjen Corleone. Familjen har flyttat en stor del av sin verksamhet till Nevada, en flytt som påbörjades så smått i förra filmen. Likt Gudfadern börjar den här filmen med en familjefest, Michaels son Anthonys konfirmation. Familjemedlemmar och andra betydelsefulla personer presenteras lätt och ledigt under filmens första halvtimme. Michael har inlett ett samarbete med en gammal kollega till sin far, Hyman Roth (en karaktär som är baserad på verklighetens gangster Meyer Lanski). Tanken är att de två ska investera pengar i Kuba som styrs av diktatorn Batista. Den del av historen som utspelar sig på Kuba följer verklighetens händelser ganska väl. Maffian hade stora intressen på ön som var lite av en fristad för mindre hederliga organisationer under 50-talet.

Pacino i rollen som Michae Corleone. Filmen är även visuellt mörk tom så mörk att filmens fotograf Gordon Willis uttryckte sitt missnöje.

Samtidigt som vi tar del av Corleones liv under 50-talet berättas historien om hur Vito Corleone etablerade sin familj i USA kring sekelskiftet. Filmen hoppar mellan dessa två epoker. Till en början var hoppen mer frekventa men testpubliken ogillade detta och man klippte om filmen så de två historierna berättas i längre episoder.Om man av en händelse skulle råka se tv-filmen är berättelsen kronologisk så Gudfadern II utgör både början och slutet på tv-serien.

DeNiro som Vito Corleone i 20-talets NYC.

Gudfadern II är en mycket mörkare film än ettan trots miljöer som Nevada, Kuba och Florida. Borta är den familjära trevnaden som präglar första filmen. Michael har sin familj omkring sig men han litar inte på någon. Han ser intriger överallt och där Vito trivdes med livet som maffiaboss verkar det mest vara en börda för Michael. Detta märks än tydligare då man tar del av Vitos tid i 20-talets NYC. Kontrasterna mellan de två personligheterna Vito och Michael förstärks tack vare tidshoppen.

Pacino och Cazale. Cazales kostym är förskräcklig.

På skådespelarfronten har jag inget att invända. Pacino briljerar som den lågmälde men allt mer pananoide Michael. Han är helt enkelt livsfarlig i sin stillsamhet. Coppola hade tänkt att Brando skulle reprisera sin roll som Vito i unga år men ändrade sig och gav rollen till DeNiro som hade hade provspelat i Gudfadern. Då detta var i början av DeNiros karriär bjuder han på en bra skådespelarinsats, numera brukar han mest spela sig själv på halvfart. Det var även tänkt att Brando skulle vara med i filmens slutscen. Men Brando är Brando och han dök inte upp på inspelningsdagen så man fick improvisera. John Cazale i rollen som Fredo, Michaels osäkre storebror, är fantastisk. Tragiskt nog gick Cazale bort i cancer redan 1978 synd på en så bra talang. I övrigt har man lyckats bra i rollbesättningen i både små och stora roller. Roligaste karaktären är nog Frank Pentangeli som nära nog är en karikatyr av en maffiaboss. Michael V. Gazzo som spelar Pentangeli ligger farligt nära gränsen till att spela över men han klarar sig med hedern i behåll. Jag undrar om Gazzo åt krita innan inspelningen för att få sin hesa röst.

Gazzo som Frank Pentangeli. den uppmärksamme ser att Harry Dean Stanton sitter bakom Gazzo.

Gudfadern II är minst lika bra som sin föregångare. Coppola lyckas med att utveckla berättelsen och ge filmen en egen ton och identitet. Jag minns att jag inte gillade filmen när jag såg den för första gången. Jag tyckte helt enkelt att den var för dyster i jämförelse med ettan. I dag är den emellertid en av mina favoriter i genren. Coppola gick vidare med sitt filmskapande men tyvärr fanns det bara en väg att gå efter dessa två fantastiska filmer, nedåt. Ibland har han glimtat till under decennienas gång men dottern Sofia är en avsevärt mer intressant filmskapare idag än sin far.

Regi: Francis Ford Coppola

Betyg: 10/10

Carlitos way (1993 USA)

Carlito Brigante drar en vinstlott då hans skumraskadvokat Kleinfeld lyckas få honom frisläppt i förtid från sitt 30 åriga fängelsestraff pga av en juridisk teknikalitet. Carlito har fått nog av kriminalitet och bestämmer sig för att leva ett hederligt liv. Hans dröm är att spara ihop pengar och starta en biluthyrningsfirma på Bahamas. Kleinfeld fixar in Carlito som delägare på en nattklubb och när han återförenas med sina gamla flickvän Gail verkar Carlitos liv gå mot ljusare tider. Men det är svårt att bryta helt med sin kriminella identitet och mot sin vilja finner sig Carlito snart vara en en jagad man.

Det finns två regissörer som borde sysslat med något annat än att göra film förslagsvis skoputsning. Wes Anderson är den ene, Brian de Palma som gjort Carlitos way är den andre. Att se en film av De Palma är en åktur med några få toppar och många dalar av Grand canyon klass. Carlitos way hör dock till de bättre filmer De Palma gjort men det är inte hans förtjänst att filmen blivit såpass bra som den är. Den bedriften får man tacka manusförfattarna samt skådisarna Pacino och Penn för. Filmen hoppar mellan briljanta scener som t.ex biljardpartiet och filmens sista mycket spännande halvtimme och rena kalkonscener som t.ex när Carlito och Gail hoppar i säng. Skådisar som har lite rutin klarar sig bra på egen hand i filmen men de som behöver mer regi står som handfallna. Viggo Mortensen är rent pinsam att se när han ska agera latino. Om det beror på en dålig dag eller Palmas regi vet jag inte men en duktig regissör hade insett att Mortensen suger i rollen som latino.

De Palmas filmer präglas ofta av en viss självgodhet där det känns som att han försöker visa upp vilken påhittig regissör han är med hjälp av kameraåkningar och blinkningar till andra regissörer, främst då Hitchcock. Det görs ofta klumpigt och bara i syfte att tillfredsställa Palmas ego eller ja det är åtminstone så jag uppfattar det. Det dyker upp ett flertal tillfällen i Carlitos way där man märker att De Palma skrockar förtjust över sin egen förträfflighet men de är inte så värst störande den här gången.

Det som är bra med filmen är Sean Penn som spelar den sliskige advokaten Kleinfeld som drar ned Carlito i skiten. Bara Penns bisarra frisyr gör att filmen är sevärd. Al Pacino levererar ett mycket bra porträtt av den f,d puertorikanska gangstern som  desperat försöker vara hederlig. Vanligtvis tycker jag Pacino spelar Pacino men den här gången växer han och blir till något större än sig själv. Dvs han skådespelar för en gångs skull. Tack för det. Jag sitter och hejar på Carlito och vill verkligen att han ska få sin bilfirma på Bahamas. Detta gör att jag sitter som på nålar i slutet av filmen då uppgörelsen närmar sig, men De Palma sumpar till viss mån filmens slut genom att vara lite prententiös. Gillar man gansterfilmer , Penn och Pacino är filmen definitivt sevärd. Troligtvis Palmas bästa film.

Regi: Brian de Palma

Betyg: 7/10

ALIM:The Godfather (1972 USA)

Det är inte ofta det händer men av och till har jag turen att se en film som i mina ögon är felfri. The Godfather är en sådan film. Berättelsen utspelar sig mellan åren 1945 -1955 och handlar om maffiafamiljen Corleones kamp om makten i New York. Filmen startar med ett bröllop då Don Vito Corleones enda dotter Connie gifter sig. En och annan kan finna detta vara en tråkig start på en film med en bröllopsscen som aldrig verkar ta slut men regissören Coppola presenterar lätt och ledigt inom ramen av bröllopet en stor del av filmens rika persongalleri och de olika förhållanden man har till varandra. Kort efter bröllopet vill en knarkhandlare, Solozzo, att familjen Corlene ska ge sitt stöd för att etablera droghandeln i staden. Då Vito vägrar blir detta starten på en uppgörelse både inom och utom familjen.

Marlon Brando som Vito Corleone

Egentligen ville inte Coppola göra den här filmen då han ansåg att den glorifierade maffian, men han var i ekonomiskt trångmål efter att ha producerat Georges Lucas fiasko THX 1138 så han kände sig illa tvungen. Däremot var inte Coppola filmbolagets första var som regissör till filmen. Både Sergio Leone och Peter Bogdanovich var tillfrågade att filmen men tackade nej av olika anledningar. Åtminstone Leone har i efterhand sagt att han ångrade att han tackade nej till erbjudandet. Filmbolaget Paramount hade först tänkt sig en lågbudgetfilm som utspelades på 70 talet. Coppola förkastade den iden och fick sin vilja igenom. När man läser om filmen verkar det som att Coppola trilskades mycket med filmbolaget. Ständiga hot om att hoppa av gjorde att han många gånger fick som han ville. Kanske inte så roligt för filmbolaget men tur för oss tittare då The Godfather är i det närmaste en perfekt film.

James Caan spelar äldste sonen, Sonny, i familjen Corleone.

Det blev en stor strid mellan Parmount och Coppola när rollerna skulle besättas. Filmbolaget ville ha vem som helst bara det inte var Marlon Brando i rollen Vito Corleone. Anledningen var att Brando vid den här tiden var känd som en ”besvärlig” skådespelare, det var även ett tag sedan han medverkat i en framgångsrik film. Det verkar som att halva Hollywood varit påtänkt i olika roller när man läser om vilka skådespelare som tillfrågats.  Ernest Borgnine  i rollen som Vito, Robert Redford som Michael, Paul Newman som Tom Hagen, Sylvester Stallone som Carlo Rizzi och Mia Farrow som Key bara för att nämna några få. Det största grälet mellan Coppola och Paramount rörde Pacino i rollen som Michael. Filmbolaget ville ha James Caan i rollen men efter att hotat med att hoppa av fick Coppola sin vilja igenom.

John Cazale som den lite mesige mellanbrodern Fredo

Filmen finns i olika versioner. De  man vanligtvis stöter på är bio och tv-versionerna. I den sistnämnda har man lagt till en del bortklippta scener samt mildrat det värsta våldet, Den största förändringen är att man klippt ihop de två första filmerna om familjen Corleone och visar händelserna i kronologisk ordning. Personligen föredrar jag bioversionerna. Speciellt andra filmen (som vi kommer att komma till så småningom) vinner mycket på kontrasterna mellan nutid och det förflutna.

Pacino är brilljant som Michael Corleone

Coppola verkar vara en aning missnöjd med sin film för han beklagar sig av och till på filmens kommentatorspår över vissa nödlösningar man tvingades att göra. Jag märker inte av några nödlösningar och då jag verkligen gillar filmen känns det lite märkligt att höra regissören beklaga sig. Har man inte sett filmen är mitt tips att man gör det bums för den är otroligt bra. Berättelsen som räcker i tre timmar skrider fram men blir aldrig tråkig. Jag engageras av historien där man ständigt känner en osäkerhet över var folk har sina lojaliteter något som höjer både spänning och stämning. Då Coppola inte tagit den enkla vägen och skildrat ett ändlöst skjutande utan satsat på att ge filmens karaktärer riktiga personligheter gör det att jag bryr mig om deras olika öden. The Godfather innehåller även en av de intressantare karaktärsutvecklingarna jag kan erinra mig då yngste sonen Michael spelad av Al Pacino går från timid och ganska trevlig person till en kallhamrtad och högst osympatisk mafioso. Pacino har aldrig varit bättre, möjligtvis i The Godfather II.Filmen nominerades och vann ett gäng Oscars. Bla fick Brando för bästa skådespelare och ställde till med skandal.

Regi: Francis Ford Coppola

Betyg: 10/10

Any given Sunday ( 1999 USA )

När Pladd skrev om Any given Sunday blev jag sugen att se om filmen då jag inte sett Oliver Stones drama om amerikansk fotboll sedan premiären. Jag ville minnas att jag tyckte filmen var helt ok men håller den för en omtitt tolv år senare?

Any given Sunday handlar om det fiktiva fotbollslaget Miami sharks. Laget håller på att slitas sönder av olika konflikter: Quarterbacken Rooney ( Dennis Quaid ) är skadad får se sig undanskuffad av nykomlingen Beamen ( jamie Fox), Beamen låter den plötsliga framgången stiga honom åt huvudet och han lyckas med konststycket att bli ovän med hela laget. Det två doktorerna Mandrake ( James Woods ) och Powers (Mattew Modine ) bråkar med varandra och tränaren D’Amato ( Al Pacino ) bråkar med den som har oturen att vara i hans blickfång. Som grädde på moset funderar lagets ägare Pagniacci ( Cameron Diaz ) på att sälja laget,  hon bråkar förresten med både Miamis borgmästare och tränaren. Likt ett vått täcke över alla konflikter ligger suget efter pengar , bonusar, reklamkontrakt ja allt som kan omvandlas till pengar är motorn som driver sporten och de flesta konflikterna.

Det var länge sedan jag såg en sådan grälsjuk film men tvärtemot vad man kan tro är Any given Sunday underhållande. Grälen och bråken fungerar som små explosioner som driver filmen framåt, knappt har ett bråk slutat innan nästa tar vid och driver storyn framåt. Lägg sedan till duktigt kamerajobb av Stone, speciellt i matcherna där han lyckas väl med att förmedla tacklingar, skador och hetsen i spelet.  Det är nästan som att man befinner sig själv mitt i matchen bland dessa kolosser som stormar fram över planen likt tokiga noshörningar. En hel hög med bra skådisar gör även sitt för att höja filmen, t.om Pacino är uthärdlig i filmen. Jag kan faktiskt sträcka mig så långt att hävda att han gör ett bra arbete. Avslutningsvis har Stone fått in bra musik speciellt under matcherna, Fat boy slim och Human League  passar ypperligt att lyssna på när stora män tacklar varandra sönder och samman i jakten på en boll och stora dollarbonusar.

Någon kanske undrar om det inte var något som var dåligt i filmen. I rollen som Tjuritch söker jag naturligtvis med ljus och lykta efter något som irriterar mig och den som söker han skola finna: Filmen är aningen för lång jag börjar kolla på klockan efter en stund och tycker att historien börjar bli lite småseg. Oliver Stones  bildspråk är som oftast överdrivet. Jag får intrycket av att han  desperat försöker  visa oss tittare hur smarta associationer han kan göra mellan ord och bild. Ibland fungerar Stones bildspråk men stundtals blir det faktiskt pinsamt dåligt. Trots dessa små invändningar blir betyget högt.

Betyg 8/10

Regi: Oliver Stone