Raggare! (1959 Sverige)

Filmen Raggare! utspelar sig under en sommarkväll på 50-talet. I handlingens centrum har vi triangeldramat mellan Roffe, Lasse och den ombytliga Bibban. När Roffe får reda på att Bibban är på dejt med en äldre herre kidnappar han Bibban och dumpar henne ute på landsbygden, Lasse plockar upp Bibban och ett visst intresse mellan de två spirar (lite nakenbad och en märklig knälek (omskrivning för oralsex?) som nog är filmens märkligaste scen). Roffe låter inte dessa tilltag gå obemärkta förbi. Vi får även följa den unga (15 år) Annemaries inte så trevliga öden i sommarnatten och lite annat smått och gott som date-rape, hustrumisshandel, otrohet, biljakter och annat som tydligen hörde till livet på 50-talet.

Naturligtvis har filmen gjorts för att chockera och casha in på dåtidens oro för raggarna men den består inte bara av billiga chockmoment som staplas på varandra. Jag får intrycket av att regissören Olle Hellbom, japp det är Astrid Lindgren Hellbom som står för regin, bryr sig om sina rollfigurer. Raggarna skildras inte bara som farliga ungdomar utan man får vissa förklaringar till deras beteende t.ex har Roffe så dåliga hemförhållandet att han hellre sover i bilen än hemma och Bibban har blivit slagen (misshandlad skulle vi nog kalla det för idag) av sina föräldrar och gör vad hon kan för att bryta med dem.

Hantverket är i sina stunder mycket bra och i del scener är riktigt snygga och skådisarna övertygar som ungdomar om de överåriga. Möjligen kan Stockholmsslangen kännas lite löjlig om den är autentisk eller inte har jag inte en susning om. En rolig bonus är att det är en himla massa kända namn i filmen, Bibban spelas av Christina Scholin och Lasse av hennes blivande man Hans Wahlgren, Tommy Johnson och Håkan Serner dyker upp i mindre roller och Annemarie spelas av Anita Wall även Alan Edwall är med på ett hörn som filmens berättarröst. Jag vet inte om denna rulle är eller har fått kalkonstämpel men jag kan iaf konstatera är dålig är den i vart fall inte. Det bör dock påpekas att det inte är någon ”Sista natten med gänget” som det påstås på planschen. Det ska nog ses som ett desperat försök att sälja in filmen några decennier senare.

Regi: Olle Hellbom

Betyg: 6/10

Annonser

Utvandrarna/Nybyggarna (1971/1972 Sverige)

utvandrarna_nybyggarna_3_discDagens film är en svensk klassiker. Egentligen är det två filmer och jag fick dela upp titten på två sittningar då den sammanlagda speltiden är över sex timmar. Utvandrarna/Nybyggarna bygger på Vilhelm Mobergs romaner om svenskar som flyttade till Amerika under slutet av 1800 talet. Jag har inte läst böckerna själv men det verkar som att Torell som regisserat inte tagit ut svängarna speciellt mycket. Berättelsen börjar i Småland och vi får följa en grupp människor som av olika anledningar bestämmer sig för att flytta till Amerika. Religionsfrihet, chansen att kunna skapa ett eget liv och lusten till äventyr är några av orsakerna till att man emigrerar. Dramats huvudpersoner är Karl-Oskar och hans hustru Kristina som hoppas kunna bygga en ljus framtid åt sin familj i det nya landet.

Utvandrarna/Nybyggarna är en film med mycket stånk och stön. Folk arbetar, sliter, svettas och framför allt dör som flugor. Karl-Oskar verkar ha tre sysselsättningar i livet: Arbeta så svetten lackar, sätta på sin fru och snickra kistor till alla människor som dör till höger och vänster. Det är inte direkt någon munter film där folk slår klackarna i taket och skrattar, nej här tar man livet på fullaste allvar. Folk pustar och stånkar, det gråts och gnisslas tänder. Det är ingen hejd på allt elände som drabbar Karl-Oskar och co. Det blir i sina stunder så många umbäranden och katastrofer att det nästan blir komiskt och om jag inte visste bättre skulle jag kunna tro att det var någon form av satir jag såg. Till råga på allt är det Liv Ullman som spelar Kristina och hon går filmen igenom i huckle och ser ut som hon sålt smöret men tappat pengarna men gör hon inte det i alla filmer, kan den människan överhuvudtaget skratta?

Men trots detta är det en film som griper tag i tittaren och jag blir ordentligt engagerad i de här människornas levnadsöde. Kärlekshistorien mellan Karl-Oskar och Kristina är kanske inte himlastormande men trovärdig och i sina stunder gripande (ska erkänna att det blev lite dammigt i rummet mot slutet). Trots sin spellängd blir aldrig filmen seg eller tråkig och den håller mitt intresse uppe hela vägen in till mål även om det av och till blir lite ofrivillig komik.

Regi: Jan Torell

Betyg: 8/10