Parfymen (2006 Tyskland)

perfume-the-story-of-a-murderer1738 föds pojken  Grenouille i staden Paris. Han visar sig ha ha ett extraordinärt känsligt luktsinne. Efter en eländig uppväxt på både barnhem och som garvarlärling  hamnar så småningom Grenouille hos en avdankad parfymerare. Då man nu fått en medarbetare som kan det här med dofter går företaget exceptionellt bra och Grenouille lär sig allt om konsten att framställa parfymer. Han blir besatt av att skapa den perfekta parfymen och är lösningen på spåren. Besvärligt nog innehåller parfymen ingredienser som gör att Grenouille måste utföra ett och annat som inte är helt ok.

Parfymen är baserad på boken med samma namn, en bok som tydligen var en sådan där bok som ”alla” skulle läsa. Jag har inte gjort det och kan därför inte göra några jämförelser men efter att ha sett filmen har boken av Patrick Süskind hamnat på min läslista. Filmen är lite märklig då jag inte riktigt vet hur jag ska tackla den. Är det en svart komedi, drama med skräckinslag eller ren fantasy? Troligtvis är det lite av varje men den bästa beskrivningen är nog att kalla den för en mörk saga.

Jag blev positivt överraskad då filmen dels hade en historia som jag inte hade en aning över åt vilket håll den skulle ta. Grenouille är en karaktär som väcker motstridiga känslor. Han är inte sympatisk och saknar moral men samtidigt är han ömkansvärd då han står utanför den sociala gemenskapen och han är målmedveten som få. Scenografin är otroligt bra och aldrig har väl 1700 talet sett så skitigt ut, det är nästan som att man känner dofterna som är i bild. Parfymen är över två timmar lång men filmen rör sig framåt och har inga döda punkter och jag undrar hela tiden över vad som ska hända härnäst.

Grenouille spelas av Ben Whishaw, Q i de senaste Bondfilmerna och likt Elijah Wood verkar han vara en människa som inte åldras, han ser likadan ut 2006 som 2016. Vidare dyker både Alan Rickman och Dustin Hoffman upp i filmen men föreställningen är Ben Whishaw som ger ett bra porträtt av en obehaglig individ som man trots allt (fråga mig inte varför) hyser viss sympati för. Klart sevärd film som är både vacker, äcklig och lite märklig.

Regi: Tom Tykwer

Betyg: 8/10

Robin Hood 1976 vs. Robin Hood 1991

Robin Hood har filmatiserats otaliga gånger, kanske några gånger för mycket om ni frågar mig. Av alla de versioner jag sett håller jag fortfarande Disneys tecknade version som den bästa. Men den recensionen får vänta till en annan dag.

I mitten på 70-talet kom filmen Robin and Marian (Robin Hood äventyrens man). Detta är en ganska annorlunda version av Robin Hood sagan. Den startar egentligen efter att äventyret i Sherwoodskogen slutat. Robin (Sean Connery) har följt Richard Lejonhjärta på korståg i det heliga landet. Ett äventyr som inte varit speciellt glamoröst. Lejonhjärta (Richard Harris) framställs här som obalanserad och blodtörstig. Robin längtar hem och när tillfälle ges sticker han och Lille John (som passade nog har en överkammad flint, populärt även kallad för Robin Hood frilla) hem till England och Sherwoodskogen. Väl framme märker Robin att tiden sprungit från honom. Marion (Audrey Hepburn) har gått i kloster och sheriffen (Robert Shaw) styr och ställer i Nottingham. När Marion riskerar att fängsas ”räddar” Robin henne, något hon inte uppskattar speciellt mycket. Sheriffen måste ytterst motvilligt jaga Robin Hood än en gång.

Richard Lesters version av Hood är annorlunda på både gott och ont. Det är en ganska sorgsen historia som visar att tiden obönhörigt har sin gång och att saker och ting förändras och hur gärna man vill går det inte att vrida klockan tillbaka. Alla utom Robin Hood har förstått detta. Marion är inte intresserad av att hänga runt i Sherwoodskogen och hångla med Robin. Sheriffen finner det hela lite pinsamt att jaga Hood, han vill mest ha lugn och ro och gör allt han kan för att slippa komma i konflikt med Robin. Den enda som kör på som vanligt är Robin Hood som vägrar inse att även hjältar blir gamla.

Som ni redan misstänker är detta pensionärsaction på högsta nivå. Alla är mer eller mindre slitna och hur gärna Hood i Connerys muntra version vill ha lite fart och fläkt så går filmen på halvfart. Iofs är nog detta meningen.  Bra skådespeleri gör att den här lite vemodiga versionen klarar sig relativt bra. Det blir aldrig spännande och fartfyllt men berättelsen är ganska intressant och är man intresserad av Hood med sällskap är den rekommendabel.

Robin Hood: Prince of thieves torde vara den film om Robin Hood som är mest välkänd i dag. Det är en högljudd och storslagen film av Kevin Reynolds med Kevin Costner i rollen som Robin Hodd.

Även denna film startar i mellanöstern. Hood flyr från fångenskap och får med sig en fånge på köpet, Azeem (Morgan Freeman). Framme i England upptäcker Robin att under tiden som Richard varit upptagen med att kriga i Palestina har hans fiender passat på att roffa åt sig makten. Robins far har blivit mördad och ett pris är satt på Hoods huvud. Tillsammans med Azeem flyr Robin till skogs och slår sig samman med en grupp fredlösa för att bekämpa kung Richards fiender.

Det här var en stor succe när den kom och ”alla” tyckte den var bra. När jag såg om Prince of thieves fann jag att större delen av filmen var en ganska pinsam och trist upplevelse. 1976 års version känns avsevärt fräschare. Prince of thieves  är i mångt och mycket en parad av förskräckliga frisyrer. Costner i hockeyfrilla, Christan Slater i pottfrisyr, Mary Elizabeth Mastrantonio i hår som ser ut som stålull och Alan Rickman med ett hår som troligtvis aldrig sett en kam. Folk ser helt enkelt för djävliga ut. Jag kan inte släppa frisyrerna utan jag stirrar bara med gapande mun och undrar hur jag kunnat missa dessa frisyrvidunder när jag såg filmen för första gången. I längden blir också filmen ganska trist. Costners nasala och lite smågnälliga röst blir till slut tröttande att lyssna på. Det blir direkt pinsamt när man ogenerat trycker in amerikanska ideal och värderingar i den medeltida frihetskampen. För att höja moralen hos de fredlösa kör Coster ett par tal som påminner om den amerikanska självständighetsförklaringen och bill of rights.

Det finns en liten liten ljuspunkt i filmen: Alan Rickman i rollen som Shefriffen av Nottingham är underhållande i sitt överspel. Prince of thieves är en ganska trist historia trots alla fighter och smålustigheter. Filmen känns bara tillgjord och plastig.

Betyg:

Robin Hood 1976: 6/10

Robin Hood 1991: 3/10