Annie (1982 USA)

tumblr_n3bnwjcDw41sch1s0o1_1280I efterdyningarna av förra årets musikalvecka föll det sig som så att jag och Sofia utmanade varandra. Jag propsade på att hon skulle spana in en musikal hon hade svårt att tänka sig se (vilken det var kan ni läsa här). Hon antog utmaningen och dagens film föll på min lott – med facit i hand skulle jag aldrig ha kastat den där handsken.

Annie utspelar sig under 30-talet i USA. Barnhemsflickan Annie väljs ut av miljardären  Oliver Warbucks sekreterare att tillbringa en vecka i dennes hem (varför var lite oklart för mig). Miljardären vill hellre ha en pojke men går motvilligt med på att hysa flickebarnet och hennes hund i en vecka. Naturligtvis charmar den rödhåriga ungen miljardären och hans hushåll så till vida att han vill adoptera henne. Annie tackar emellertid nej till detta lukrativa förslag utan vill hellre hitta sina biologiska föräldrar något som den rike kapitalisten villigt hjälper till med.

Att jag avskyr barn på film är ingen nyhet för läsare av denna blogg. De är allt som oftast vidriga små varelser som har en tendens att sabotera de flesta filmupplevelser. Det finns dock undantag bör påpekas. Beklagligt nog hör inte Aileen Quinn som spelar Annie till dessa undantag, något jag blir varse ca tre minuter in i denna 120 minuter långa golgatavandring.

Aileen Quinn påminner som brukligt när det handlar om barn på film om en tränad apa. Hon ler på kommando, ser bekymrad ut på kommando och lägger stor ansträngning på att komma i håg sina repliker (ungen håller dock lite bättre klass än Birk i Ronja Rövardotter).  Jag nämnde att Annie var uppväxt på ett barnhem? Japp det betyder än mer ungar den ena värre än den andra.

Det alla har gemensamt i denna film är att man skriker sig filmen igenom. Barnen skriker, de vuxna skriker ja nästan alla skriker. Jag vet inte varför men så fort det vankas barnfilm ska alla skrika av någon outgrundlig anledning. Jag tycker inte om folk som skriker vare sig på film eller i verkliga livet. Då rollfiguren Annie är med i ca 75% av filmens scener och alla vuxna måste förhålla sig till denna rödhåriga lilla apa blir naturligtvis resultatet katastrofalt men det finns trots allt några förmildrande omständigheter.

De vuxna skådisarna är helt ok när de inte skriker. Det var trevligt att få stöta på Ann Reinking igen och Albert Finney (den mänskliga gäddan) visade att hans sångröst utvecklats sedan Scrooge. Tim Curry och Bernadette Peters är sevärda även om deras rollfigurer var påfrestande. Filmen Annie är påkostad och det märks. Flera sångnummer har snygg koreografi och man spar inte på effekterna. Låtarna We Got Annie och Let’s Go to the Movies var trevliga inslag som förmildrade min plåga något. Paradnumret Tomorrow var dock en pärs att ta sig igenom.

Tycker man om barn på film och hör till den gruppen av människor som får tårar i ögonen när barnkörer uppträder och sitter längst fram när det vankas skolpjäs kan man nog uppskatta den här filmen själv gör jag mitt yttersta för att undvika arrangemang av dessa slag. Tack men nej tack.

Regi: John Huston

Betyg: 2/10

Bondtema: Skyfall (USA/Storbr 2012)

skyfall-quad-poster-b3Det tog ett tag innan senaste Bondfilmen hittade hit på bloggen. Men jag ville se om Skyfall än en gång innan jag skrev om 007:s senaste bedrifter för ett inlägg om Bond slarvar man inte med. Jag vill också passa på att varna för spoilers men anar att de flesta har sett filmen vid det här laget.

Efter Quantum of Solace kom det grus i maskineriet och än en gång fick serien om agent 007 göra halt. Inte beroende på att intresset för James Bond falnat utan pga. ekonomiska problem för filmbolaget. Efter år av oändliga ekonomiska transaktioner fick produktionen av den nya Bondfilmen till slut grönt ljus. Numera är det Sony som står för fiolerna och de har ambitionen att producera en film om 007 vartannat år. Jag hoppas verkligen att bolaget lever upp till den ambitionen då filmerna om Bond kommit alltför oregelbundet de senaste decennierna.

Craig gör rollen som 007 för tredje gången. Judi Dench för sjunde och sista gången.

Craig gör rollen som 007 för tredje gången. Judi Dench för sjunde och sista gången.

Som brukligt hade filmen namnet Bond samt ett ordningsnummer (i detta fall 23) tills man kommit på ett passande namn. Man bollade med olika förslag som t.ex A Killing Moon, Once Upon a Spy och Silver Bullet innan man sent en natt fastnade för Skyfall. Oftast har man använt sig av titlar från Ian Flemmings böcker och noveller men det här är första gången en Bondfilm fått ett namn som inte hämtats från någon litterär förlaga. Först gillade jag inte titeln men efter att ha sett filmen fann jag namnet passande då Bonds värld faller samman under filmens gång.

Många nya karaktärer introduceras i filmen. Här den "nye" Q.

Många nya karaktärer introduceras i filmen. Här den ”nye” Q.

Skyfall är ett jordnära Bondäventyr som rör sig om något så simpelt som hämnd. En av MI6 gamla agenter, Raoul Silva,  anser sig ha blivit förråd av M och sätter igång en kedja av händelser för att döda sin gamla chef. 007 startar filmen med att bli skjuten under ett uppdrag och måste sedan bevisa att han fortfarande duger som dubbelnolla. Samtidigt som M jagas av det förflutna ifrågasätts hennes kompetens av tjänstemän inom regeringen. Den slutgiltliga upprörelsen mellan Bond och Silva utspelar sig på familjen Bonds gods i Skottland.

Naomie Harris som en avsevärt mer handlingskraftig Moneypenny

Naomie Harris som en avsevärt mer handlingskraftig Moneypenny

När det handlade om castingen var det som vanligt många namn i omlopp. Raquel Weitsz som skurk var ett tidigt rykte som nog baserades på att Craig och Weitsz är ett par. Kevin Spacey var tillfrågad att spela filmens skurk men nödgades tacka nej pga av tidsbrist. Man hade ambitionen att spela in delar av filmen i Sydafrika och Indien men Sydafrika visade sig bli för dyrt och i Indien hade filmbolaget svårt att få inspelningstillstånd. Kanske det berodde på filmteamets bedrifter i landet under Octopussy?  I.om att Indien kom på tal spekulerades det om att Freida Pinto skulle spela Bondbrud. Men i slutändan var det Javier Bardem som knep rollen som skurk efter påtryckningar från regissören Mendes och den för mig okända (men är inte de flesta kvinnor som spelar Bondbrud det?) Bérénice Marlohe fick rollen som Bondbruden Severine. Även Ola Rapace och Ralph Fiennes knöts till filmen och de sköter sina kort väl även om jag personligen kan tycka att det tjatades lite väl mycket i media om Rapaces dialogfria insats i Skyfall. Å andra sidan gjorde svensk media som de brukar i liknande  situationer: Skiter knäck i ren upphetsning så fort en svensk är inblandad i en amerikansk filmproduktion.

Ola Rapace som lönnmördaren Patrice.

Ola Rapace som lönnmördaren Patrice.

Tanken var även att erbjuda Sean Connery rollen som Kincade,  fastighetsskötare av godset Skyfall. Turligt nog så släpptes den iden. Om Connery mot förmodan hade tackat ja till rollen som Kincade hade allt fokus hamnat på Connerys återkomst till Bondserien och själva filmen Skyfall hade hamnat i skymundan. Nu var det inte första gången man lekte med tanken att låta en gammal Bondskådis göra comeback. I förarbetet till Goldeneye lekte man med tanken att låta både Connery och Moore spela filmens skurkar. Rollen som Kincade gick nu som bekant till Albert Finney och han sköter sig bra. Jag saknar i alla fall inte Connery även om det hade varit lite roligt att se honom i en Bondfilm igen.

skyfall-bardem

Filmens skurk, Raoul Silva. Även Silva följer Bondtraditionen och har en fysisk defekt, delar av hans käke är bortfäten.

Skyfall hör absolut till en av de bättre Bondfilmerna. En del (Joel host! host!) lär ha twittrat att gillar man Skyfall så gillar man inte Bond. Jag kan förstå den synpunkten men håller naturligtvis inte med. Då Bond har gestaltats av sex stycken olika skådespelare under 50 års tid är det ganska naturligt att de till viss mån gör sin egen tolkning av karaktären. Egentligen skulle man kunna dela upp Bondtolkningarna i två grupper. Dels livsnjutaren Bond som finner det roligt att vara agent och glider relativt obekymrat genom sina äventyr (Roger Moore men även Sean Connery fr.o.m. Goldfinger). I andra ändan har vi yrkesagenten som gör sitt jobb mer av plikt och har av och till dubier över sitt yrkesval (Lazenby, Dalton och Craig). Brosnan hamnar mittemellan dessa två versioner av Bond. Connerys och Moores filmer väger kanske lite lättare då de satsar mer på underhållning och har en stundtals farsartad stämning i sitt anslaget. De andra skådisarnas filmer har mer tyngd i sina karaktärsbeskrivningar och filmerna är en aning mer allvarsamma. Personligen uppskattar jag båda versionerna av Bond men måste jag välja föredrar jag Craigs bistra agent framför Moores skrockande gabardincharmör.

Severine dök upp och försvann i filmen. Går man på toaletten kan man missa 2012 års Bondbrud.

Severine dök upp och försvann i filmen. Går man på toaletten kan man missa 2012 års Bondbrud.

Desperationen hos vår hjälte och det sorgliga slutet är alla ingredienser som gör att tankarna går till min favoritfilm med 007, OHMSS. Skyfall är f.ö. den enda Bondfilmen där skurken uppnår sitt mål, i detta fall att döda M. Skyfall är fjärran från Brosnans och Moores filmer där man staplar actionscener på varandra. Vi får en chans att lära känna karaktärerna och därmed också möjligheten att bry oss om deras eventuella öde. Nu innehåller filmen många bra actionscener, speciellt öppningsscenen som hör till en av de bästa i serien om 007 och slutstriden på godset Skyfall som är både spännande och välgjord. Filmens slutminuter är ren filmmagi och jag känner ett begär att se nästa film i serien. Skyfall raserar Bonds universum som vi vant oss vid under de senaste filmerna men när eftertexterna rullar är den klassiska ordningen återställd. Q har introducerats, Moneypenny sitter bakom skrivbordet och M är återigen en man. Om det är på gott eller ont får framtiden utvisa.

Nye M, Ralph Fiennes - ett ypperligt val!

Nye M, Ralph Fiennes – ett ypperligt val!

Nu är inte Skyfall helt utan fel. Bardiems skurk Raoul Silva är bra men jag är inte helt tillfredställd med hans deltagande i filmen. Han borde ha fått mer speltid och karaktären introduceras alldeles för sent in i handlingen. Bérénice Marlohe roll är för liten och man kan egentligen diskutera om Skyfall överhuvudtaget har någon karaktär som kvalar in som Bondbrud. Trots den långa speltiden är det trots allt en och annan karaktär som kommer i kläm.  Ett annat problem är att när Bondfilmerna blir mer realistiska ställer jag högre krav på att historiens trovärdighet. Vid omtitten fann jag både ett och annat som förbryllade mig men å andra sidan ska man inte ta det så allvarligt, det är underhållning det rör sig om och jäkligt bra sådan.

Filmens kanske snyggaste scen. 007 på väg till ett casino ackompanjerad av filmens titellåt.

Filmens kanske snyggaste scen. 007 på väg till ett casino ackompanjerad av filmens titellåt.

Titellåten Skyfall hör till seriens bättre men det var synd att man inte nyttjade den fina melodislingan mer. Vad jag minns så var det bara i casinoscenen som man hör Skyfalltemat. Där och då fick jag en äkta 007 rysning.

Bästa replik? Craigs filmer är lite mindre vitsiga men visst finns det underhållande repliker.

Bond: A gun and a radio, not exactly Christmas, is it?

Q: You were expecting an exploding pen? We don’t really go in for that any more.

Regi: Sam Mendes

Det blir åtta dry martinis till Skyfall.

ALIM: Scrooge (1970 Storbr)

När folk börjar spana in baddräkter och fundera vad de ska göra under semestern dyker det upp en julfilm på bloggen. Det kunde inte ligga mer fel i tiden men när jag nu har valt en julfilm att representera 1970 får jag stå mitt kast. Å andra sidan så snöar det ute just nu så helt malplacerad är kanske inte Scrooge.

Charles Dickens historia A Christmas carol är en av  mina favoritberättelser. Jag tröttnar aldrig på att se historien om Ebenezer Scrooge vid jultider. Det har gjorts otaliga versioner av Dickens julsaga men den här ligger mig varmast om hjärtat.

Scrooge utspelar sig vid juletid  i London under den andra halvan av 1800 talet. Ebenezer Scrooge driver en framgångsrik firma men han är inte lyckligare för det. Han är snål, vresig och unnar vare sig själv eller andra något av livets goda. Han vägrar ge pengar till välgörande ändamål och anser att fattighusen är en ypperlig instution så patrasket hålls från gatorna. Grinigast är Scrooge kring juletid då han håller på att förgås av folks välvilja och givmildhet. På julaftonsnatten får Scrooge besök av sin avlidne kompanion Marley som varnar honom att hans nuvarande liv kommer leda Scrooge i fördärvet efter döden. För att Scrooge att ändra sitt leverne kommer han få besök av tre spöken under natten.

Alec Guiness som Jacob Marley

Alec Guiness som Jacob Marley

Scrooge står och faller med om man gillar musikaler eller inte. Då jag är förtjust genren så förklarar det delvis varför jag gillar filmen. Musiken är mycket bra och lyckas väl med att förmedla karaktärernas känslor. Sångerna förstärker berättelsen och de blir något mer än bara spektakulära sång och dansnummer som bryter storyn.

När man skulle besätta huvudrollen erbjöd man Albert Finney huvudrollen men han tackade nej. Richard Harris fick erbjudandet att spela Scrooge men tackade även han nej. Rex Harrison visade intresse för rollen men drog sig ur. Erbjudandet gick återligen till Finney som nu tackade ja till att spela Scrooge. Finney som inte ens fyllt fyrtio spelar den åldrade Scrooge med bravur. Han stapplar fram genom filmen och är så där härligt tjurig, grinig och illvillig som karaktären Ebezerer Scrooge ska vara. Om man ska invända pånågot av Finneys skådespelarprestation är det väl att han sjunger hellre än bra men det är uthärdligt.

Miljöerna är fantastiska och filmteamet har lyckats väl med att bygga upp en romantiserad bild av det victorianska London. De effekter som är med i filmen är mycket bra för att ha fyra decennier på nacken. Man har även lagt till en scen som inte är med i boken där Scrooge får göra en vända till helvetet, tillägget stör inte utan passar väl in i berättelsen. I del versioner av A Chritmas Carol går Scrooges karaktärsförändring lite väl snabbt men 1970 sker den gradvis och jag köper karlns förvandling från ondskefull gringubbe till granskapets gogubbe.

Albert Finney som Scrooge

Albert Finney som Scrooge

Nu kan det kännas lite märkligt att se en julfilm men när dagarna blir mörkare och snön faller är detta en perfekt film att plocka fram för att lysa upp i vintermörkret – bara man klarar av Finneys och Alec Guiness (!) sång.

Regi: Ronald Neame

Betyg 8/10

4 X A Christmas Carol

Carrey

Dickens A Christmas Carol är för mig JULFILMEN nr 1. Tacksamt är att den finns i hur många olika versioner som helst både bättre och sämre ( Scrooged ) . Jag tänkte här beta av ett antal olika versioner av filmen för att ge några tips för den som händelsevis inte sett denna ljuvliga julberättelse.

Finney

Scott

Berättelsen går i korthet ut på: Sju år efter att Jacob Marley dött besöker hans vålnad sin forne  affärspartner Ebenezer Scrooge i hopp om att göra honom till en bättre människa. Scrooge är nämligen den mest snåla och otrevligaste människa man kan tänka sig. Till sin hjälp har Marley andarna för forna, nutida och kommande jular som besöker Scrooge under julaftonsnatten i förhoppning att förmå honom att ändra sitt liv.

Filmen Scrooge från 1970 är en musikal med Albert Finney i rollen som Ebenezer Scrooge. Då man måste packa in en herrans massa sånger i filmen gör detta att en del bitar av historien kortas ned eller tas bort. Kanske lite irriterande men på det hela har man lyckats med att förmedla stämningen i berättelsen så det är ingen ohejdad slakt på orginalet. Finneys portätt av Scrooge är bra, det är en ganska skröplig och gnällig man vi får bekanta oss med, faktiskt så skröplig att jag stundtals oroar mig för hans hälsa. Sångerna är catchy speciellt I like life och Thank you very much. Bilderna från 1860 talets London är måhända idylliska men jag gillar att det är färgglatt och ett pulserade gatuliv, det förstärker julkänslan. Filmen kan rekommenderas om man gillar musikaler annars bör man nog undvika den här versionen.

Om versionen från 1970 kändes färlgglad så blir Tv-filmen från 1983 desto gråare. Det är ett ganska kyligt och grått London som vi får bekanta oss med. George C Scott porträtt av Scrooge är en bister och ( känns det som ) smådeprimerad man. Av de versioner jag hitintills sett av A Chritmas Carol är detta nog min favorit. Främsta anledningen är nog det fina skådespelriet inte bara av Scott utan att man har lyckats väl med den övriga rollbesättningen t.ex David Warner som Bob Cratchit och Roger Rees som brorsonen Fred.

Patrick Stewart gör en mycket kraftfull Scrooge i 1999 års version. Han gör kanske Scrooge för bra d.v.s för elak. När filmen är slut tvivlar jag på att han har blivít omvänd. Jag tycker mig se en liten glimt av elakhet i Stewarts smala ögon i slutet. Hur som helst duger filmen från 1999 gott, med undantaget att Joel Grey i rollen som forna julars spöke ser minst sagt bisarr ut.

Den senaste version av Dickens berättelse kom förra året men Jim Carrey i huvudrollen. Carrey är ganska bra i sin gestaltning av Scrooge han påminner ganska mycket om Finney om man nu ska försöka finna några likheter. Det är en ganska bullrig och högljudd version men med Carrey i huvudrollen kan det bli annat? Producenterna har lagt till en del actionscener, onödigt tycker jag då det känns som att de inte litar på berättelsen. Det hela är gjort i motion-capture vilket ger ett plastigt intryck och Bob Cratcit ser lite missbildad ut. Jag har sett värre versioner men jag kommer nog inte att se om 2009 års version av A Christmas Carol.

Stewart