….och så kom Polly (2004 USA)

När Fiffi och Steffo talade om den här filmen ville jag minnas att jag faktiskt tyckte den var rätt ok trots att den hör till den hiskliga genren rom-com. Kunde denna rulle vara ett exceptionellt undantag? Jag blev helt enkelt tvungen att kolla in den igen.

Reuben arbetar som riskanalytiker på ett försäkringsföretag. Det är en man som tagit med sig jobbet hem då det mesta han företar sig i livet analyseras och riskbedöms, trots detta beteende har han hittat en tjej och de två ska gifta sig. Allt ser ut att gå vägen fram tills första dagen på bröllopsresan då frun hamnar i säng med en dykinstruktör. Reuben är förkrossad men påhejad av sin knepige vän Sandy ger han sig ut i minglet för att hitta kärleken på nytt och hittar den i tjejen Polly som är hans raka motsats. Kommer de att trots detta finna varandra och leva lyckliga? Skiter björnen i skogen? Har påven en konstig hatt?

…. och så kom Polly var faktiskt helt ok. Filmen är ganska så underhållande och innehåller en hel del knepiga karaktärer som är mer excentriska än vad jag är van att se i filmer av detta slag. Philip Seymour Hoffman och Alec Baldwin är mycket roliga i rollerna som Reubens vän och chef. Mindre bra är Ben Stiller i huvudrollen. Han är bra på att se lustig och stressad ut men längre än så sträcker sig inte hans kompetens. Det är ett mysterium är att det tog mig tjugo år att inse att han verkligen suger på sitt jobb. Däremot var Jennifer Aniston desto bättre som skådis än jag ville minnas att hon var.

Trots ett pinsamt tal i filmens final (vad är det med dessa förbannade tal och genren!) och trots Stillers tillkortakommanden som skådis var …och så kom Polly helt ok. Anledningen till detta kan nog vara att filmen är avsevärt mer com än rom så jag slapp de värsta moralkakorna då filmen inte tar sig självt på för stort allvar.

Regi: John Hamburg

Betyg: 6/10

Blackkklansman (2018 USA)

Blackkklandman är en osannolik men om man ska tro saiten History vs. Hollywood sann historia. Jag var tvungen att kolla hur mycket man ändrat på sanningen och det visade sig vara förvånansvärt lite. I början av 70-talet blir Ron Stallworth Colorado springs förste färgade polisofficer. En dag kontaktar han spontant Ku Klux Klan på telefon (i verkligheten var det via brev) får napp och en ingång till klanens innersta krets. Då han pga av sitt utseende inte kan kan träffa klanmedlemmarna IRL får hans kollega Flip spela rollen som Ron.

Filmen har halvt om halvt lanserats som en dramakomedi och visst finns det en hel del dråpliga situationer men för mig fastnar skrattet i halsen. Kretsarna som Ron/Flip rör sig i är ytterst obehagliga med åsikter som för mig är helt obegripliga så även om filmen i många stunder är en skön 70-tals rulle med härliga kläder och spännande frisyrer ligger obehaget hela tiden och lurar under ytan.

Spike Lee är inte speciellt subtil men jag tycker att han lyckas relativt väl att hålla sig inom rimliga ramar. Det hade blivit ganska tjatigt om Ron utmålats som förnuftets röst i en värld av vita rasister. Nu är det som så att rasismen eller åtminstone främlingsfientligheten finns mer eller mindre i de flesta samhällen och folkgrupper och av och till gränsar även de färgades retorik i filmen rasismens utmarker. Lee kan inte avhålla sig från att kommentera dagens politiska klimat i USA och dra paralleller från då till nu, en koppling en del kan finna sig bli skrivna på näsan men jag finner den vara högst relevant och nödvändig vilket gör att jag inte irriterar mig vilket jag vanligtvis gör när det blir för övertydligt.

Om man skulle bortse från dessa tankar om rasism och politik så funkar Blackkklansman alldeles ypperligt som ett kriminaldrama (med en del komiska inslag) som står på egna ben och är en fröjd för ögat och till viss del örat då den innehåller en hel del bra musik. Speltiden är över två timmar men jag hade i alla fall aldrig tråkigt och fann detta vara en film som passade mig ypperligt både som lättsam titt men även som en film som väcker viss eftertänksamhet.

Regi: Spike Lee

8/10

 

Mission Impossible: Rogue nation (2015 USA)

MV5BMTQ1NDI2MzU2MF5BMl5BanBnXkFtZTgwNTExNTU5NDE@._V1__SX1857_SY903_Den femte filmen om Ethan Hunt och hans kollegor i IMF startar med att organisationen läggs ned av den amerikanska regeringen samtidigt som Hunt upptäcker att det finns ett sorts anti-IMF, The Syndicate. Denna organisation är så hemlig att ingen känner till den. Politiker och tjänstemän på regeringsnivå anser att Hunt jagar hjärnspöken och lyssnar inte på varningarna.  Han vägrar acceptera beslutet om nedläggning utan går istället under jorden för att avslöja organisationen.

Den här filmen har ganska mycket gemensamt med många Bondfilmer. Man reser jorden runt och varje plats föräras med en actionscen eller två. ”Handlingen” är mest en ursäkt för att man ska bädda för lite fart och fläkt. Skådisarna, miljöerna och actionscenerna är det inget fel på. Vi bjuds på hisnande motorcykeljakter, omöjliga inbrott, lite sekundjakter och ett par fighter. Curise och co sköter sig väl. Simon Pegg agerar comic-relief och har en manick redo för varje situation som tänkas kan, Ving Rhames och Alec Baldwin tävlar i vem som är mest butter, Sean Harris är bra som skurk och Recbecca Ferguson får tala svenska.

Mitt problem är manuset där det skiner igenom lite väl mycket att man snitslat upp en bana från A till Ö. Vad som än händer finns det alltid rätt manick i Peggs arsenal, folk förflyttar sig till rätt position i ett rum eller stad så att Hunt kan lösa sitt uppdrag. Filmen påminner så smått om en orienteringsrunda där man bytt ut skog och mark mot hela världen. Detta gör att filmen får inget flow och känns alltför konstlad och statisk. Därmed jag får svårt att bry mig om vad som händer med personerna på duken för jag vet att det alltid kommer ligga en manick eller att en person står på rätt plats när Cruise och co behöver det för att lyckas med sitt uppdrag som trots allt inte verkar vara speciellt omöjligt trots att de jagas av hela världen. Det blir faktiskt så förutsägbart och ospännande till slut att jag får kämpa mot sömnen i biomörkret. Ibland funkar det förutsägbara, ibland inte. Här funkade det inte alls.

Regi: Christopher McQuarrie

Betyg: 5/10

2 x Woody Allen

broadway-danny-rose-movie-poster-1020467535Broadway Danny Rose

I den här filmen från 1984 spelar Allen managern Danny Rose. Danny är inte speciellt lyckad som manager men han gör allt för sina klienter. När sångaren Lou Canova vill att hans älskarinna ska vara med på hans konserter ställer Danny upp som förkläde åt älskarinnan något som i sin tur kommer leda till att Danny blir jagad av maffian.

Allens filmer kan vara ganska pladdriga men oftast är det underhållande pladder. I Broadway Danny Rose är pladdret dock bara tröttsamt.  Ljudmattan av kackel är bedövande och jag får kämpa mot sömnen. Filmen är tyvärr vare sig speciellt fyndig eller rolig men nu är det Allen vi snackar om så vissa kvaliteer har den trots allt. Musiken är trevlig och trots att filmen är ganska trist så har den sina stunder och ögonblick där det glimmrar till av humor. Speciellt en scen som utspelar sig på en trädgårdsfest är bland det roligaste jag sett, ni som sett filmen vet vilken scen jag menar. Synd bara att resten av filmen inte var lika underhållande.

Betyg: 4/10

to_rome_with_love_largeTo Rome with love

I Allens senaste film To Rome with love får vi ta del av en himla massa människor och deras öden i staden Rom. B.la en operabegåvning som bara kan sjunga i duschen och ett par som kommer ifrån varandra i storstaden. Filmen är rullar på och är om än fragmentarisk lite småtrevlig. Jag kan inte släppa känslan av att filmen består av ideer som Allen haft i skrivbordslådan och känt att de inte riktigt räcker till att göra en film av, istället har han valt att göra någon sorts antologi. Jag gillade operasångarhistorien samt den absurda berättelsen om en man som plötsligt blir en kändis. Resten av berättelserna är i ärlighetens namn lite tramsiga. Jag fick åtminstone fina turistbilder från Rom och det kanske var meningen med filmen.

Betyg: 4/10

Nu är jag långt ifrån en expert på Allen men om ni vill läsa mer om Allen och alla hans filmer råder jag er att titta in hos AddePladdes filmblogg han skriver mycket, bra och kärleksfullt om regissören. Väl värt en titt.

It´s complicated (2009 usa)

Jane har varit frånskild i tio år, när hon är i New York för att fira sin sons student blir det för mycket att dricka en kväll och hon hamnar i säng med sin ex-man Jake. För att ställa till det hela än mer så är Jake gift och Jane har börjat dejat en trevlig arkitet, spelad av en plastikopererad Steve Martin (jag misstog honom för asiat i början av filmen).

Filmens behållning är Jake spelad av Alec Baldwin, en riktigt sliskig och självgod typ som Baldwin porträtterar med perfektion. Hade det inte varit för honom hade det varit en ganska trist och förutsägbar film nu är den helt ok.

Regi: Nancy Meyers

Skådespelare: Meryl Streep, Alec Baldwin

Betyg: 5/10