ALIM: Scrooge (1970 Storbr)

När folk börjar spana in baddräkter och fundera vad de ska göra under semestern dyker det upp en julfilm på bloggen. Det kunde inte ligga mer fel i tiden men när jag nu har valt en julfilm att representera 1970 får jag stå mitt kast. Å andra sidan så snöar det ute just nu så helt malplacerad är kanske inte Scrooge.

Charles Dickens historia A Christmas carol är en av  mina favoritberättelser. Jag tröttnar aldrig på att se historien om Ebenezer Scrooge vid jultider. Det har gjorts otaliga versioner av Dickens julsaga men den här ligger mig varmast om hjärtat.

Scrooge utspelar sig vid juletid  i London under den andra halvan av 1800 talet. Ebenezer Scrooge driver en framgångsrik firma men han är inte lyckligare för det. Han är snål, vresig och unnar vare sig själv eller andra något av livets goda. Han vägrar ge pengar till välgörande ändamål och anser att fattighusen är en ypperlig instution så patrasket hålls från gatorna. Grinigast är Scrooge kring juletid då han håller på att förgås av folks välvilja och givmildhet. På julaftonsnatten får Scrooge besök av sin avlidne kompanion Marley som varnar honom att hans nuvarande liv kommer leda Scrooge i fördärvet efter döden. För att Scrooge att ändra sitt leverne kommer han få besök av tre spöken under natten.

Alec Guiness som Jacob Marley

Alec Guiness som Jacob Marley

Scrooge står och faller med om man gillar musikaler eller inte. Då jag är förtjust genren så förklarar det delvis varför jag gillar filmen. Musiken är mycket bra och lyckas väl med att förmedla karaktärernas känslor. Sångerna förstärker berättelsen och de blir något mer än bara spektakulära sång och dansnummer som bryter storyn.

När man skulle besätta huvudrollen erbjöd man Albert Finney huvudrollen men han tackade nej. Richard Harris fick erbjudandet att spela Scrooge men tackade även han nej. Rex Harrison visade intresse för rollen men drog sig ur. Erbjudandet gick återligen till Finney som nu tackade ja till att spela Scrooge. Finney som inte ens fyllt fyrtio spelar den åldrade Scrooge med bravur. Han stapplar fram genom filmen och är så där härligt tjurig, grinig och illvillig som karaktären Ebezerer Scrooge ska vara. Om man ska invända pånågot av Finneys skådespelarprestation är det väl att han sjunger hellre än bra men det är uthärdligt.

Miljöerna är fantastiska och filmteamet har lyckats väl med att bygga upp en romantiserad bild av det victorianska London. De effekter som är med i filmen är mycket bra för att ha fyra decennier på nacken. Man har även lagt till en scen som inte är med i boken där Scrooge får göra en vända till helvetet, tillägget stör inte utan passar väl in i berättelsen. I del versioner av A Chritmas Carol går Scrooges karaktärsförändring lite väl snabbt men 1970 sker den gradvis och jag köper karlns förvandling från ondskefull gringubbe till granskapets gogubbe.

Albert Finney som Scrooge

Albert Finney som Scrooge

Nu kan det kännas lite märkligt att se en julfilm men när dagarna blir mörkare och snön faller är detta en perfekt film att plocka fram för att lysa upp i vintermörkret – bara man klarar av Finneys och Alec Guiness (!) sång.

Regi: Ronald Neame

Betyg 8/10

Lite julfilmstips: Elf & Dr. Zhivago

Julen är nästan över för det här året men en och annan julfilm kan man nog trycka in om viljan finns. Will Ferrell spelar Buddy som av misstag råkar hamna i tomtens säck och följer med till Nordpolen. Buddy adopteras av tomtens nissar och växer i tomtens verkstad. Åren går och när Buddy som är godhjärtat men otroligt korkad upptäcker att han inte är är en riktig nisse blir chocken stor. Han beger sig till N.Y.C för att söka upp sin biologiske far. För en person som växt upp hos tomten och har vistats hela livet i en skyddad verkstad kan detta medföra en viss kulturchock. Frågan är nog om det inte är Buddy som chockerar världen men sitt hyperaktiva och oskulldsfulla beteende.

En mycket trevlig och rolig film. Den stora behållning med Elf är Ferrell i rollen som Buddy, han gör ungefär samma roll som i stepbrothers, dvs en korkad vuxen man. Tycker man detta är roligt är det bara tacka och ta emot. James Caan som spelar Buddys biologiske far är en skådis man tyvärr får se för lite av. Ingen kan spela irriterad så bra som Caan och han får rikliga tillfällen att vara just irriterad i filmen. Att Elf inte klafsar runt i idel sliskigheter är också skönt något som annars hör genren till. Enda plumpen i protokollet skulle möjligtvis vara Zooey Deschanel som har en sömngångaraktig spelstil men hon sjunger åtminstone vackert.

Regi: Jon Favreau

Betyg: 8/10

Mastodontfilmer är något jag i många fall är tveksam till att titta på av den anledning att de är så otroligt trista. Bara någon nämner Lawrence av Arabien eller De tio budorden får jag tristessångest. Det finns dock några undantag och Dr Zjivago är ett. Berättelsen utspelar sig åren kring den ryska revolutionen. Den unge Yuri Zjivago blir inblandad i ett kvintettdrama mellan tre män och två kvinnor. Kvinnan som männen traktar efter är den unga sömmerskan Lara. Egentligen skulle man nog kunna skriva hur mycket som helst om filmen men det får räcka med att konstatera att filmen är otroligt vacker, har bra skådespelare ( Omar Sharif, Rod Steiger, Julie Christie och Geraldine Chaplin) och är en gripande film där jag verkligen bryr mig om karaktärerna. Det är bara att luta sig tillbaka och njuta av en stabil film som trots sina 190 minuter aldrig blir tråkig. Varför inte toppbetyg? Regissören är kanske lite för förtjust i ett övertydligt bildspråk, t.ex när Lara mister oskulden, vilket gör att jag får himla med ögonen ett par gånger. Vill också tillägga att filmusiken av Maurice Jarre är inget annat än fantastisk.

Regi: David Lean

Betyg: 9/10