Rear window (1954 USA)

rear-windowI somras visade SVT ett gäng filmer signerade Hitchcock. Jag passade då på att se om Rear window som jag ville minnas vara bra. En fotograf har skadat sig och sitter i sin lägenhet med gipsat ben. Han håller på att gå åt av tristess och för att fördriva tiden spanar han in sina grannar på bakgården. Ganska snart har han lärt sig grannarnas vanor och ovanor. Så en dag saknas den gnatiga frun i en av lägenheterna. Fotografen blir övertygad om att hon tagits av daga av sin man.

Jo då, den här håller än. Jag undrar tom om jag inte gillade filmen än mer vid omtitten. Trots att historien utspelar sig bara i fotografens lägenhet blir den aldrig tråkig. Hitchcock håller igång handlingen, filmen håller samma fart berättelsen igenom och har inga transportsträckor. Regissören nyttjar scenografin till det yttersta och Rear window upplevs paradoxalt nog som en dynamisk historia trots den på pappret statiska scenografin. Mordmysteriet eller avsaknaden av det håller uppe mitt intresse. Ena stunden håller jag med fotografen om att ett mord begåtts för att i nästa stund undra över om han inte är lite väl fantasifull.

Huvudrollerna gör av James Stewart och den undersköna Grace Kelly. Deras samspel går som på räls. Filmen har en härlig färgsättning och 50-talet känns lite extra trevligt och färgglatt trots eventuella styckmord.

Det har diskuterats om Rear window är en kommentar till den rådande Mccarthyismen och angiveriet som grasserade i det amerikanska samhället vid den här tiden. Jag tänkte åtminstone inte i de banorna när jag såg filmen men visst träffar filmen rätt i tidsandan. Om sedan Rear window är för eller emot Mccarthyism kan diskuteras.

Det har även gjorts en remake av filmen som kom för några år sedan, Disturbia. Den filmen är inte lika bra men är klart sevärd och står relativt bra på egna ben.

Regi: Alfred Hitchcock

Betyg:

postr_lpostr_lpostr_lpostr_lpostr_lpostr_lpostr_lpostr_l

Annonser

Lite funderingar kring Hitchcock

main-qimg-f38771e9b3f70d9afc5332b8cb29fc61Efter att ha sett sju filmer på raken av en person som anses vara en av världens bästa regissörer tyckte jag att det var på sin plats att dela med mig av ett par tankar om Hitchcocks verk. Jag aspirerar inte på att vara någon expert på film och än mindre Hitchcock, mina iaktkagelser är helt subjektiva och ni får ta dem för vad de är: Amatöristiskt svammel.

Jag startar med att reda ut ett begrepp som åtminstone för mig har varit en aning förvirrande nämligen att Hitchcock kallas för skräckmästaren. Ett epitet som är helt uppåt väggarna. I den anglosaxiska världen går han beteckningen ”master of suspence” (spänning) en mer passande beskrivning. Troligen var det någon som hade svårt med översättningen och den felaktiga beteckningen skräckmästare har bitit sig fast. Detta kan göra att en och annan som tror sig få se en skräckfilm av Hitchcock lär bli besviken. Jag däremot blev än mer besviken då jag inte direkt finner några av hans filmer vara direkt spännande. Trots mord, attentat och andra ruskigheter är de lite småputtrigt mysiga i bästa fall. Hur Psycho ständigt kan hamna i topp som en av de mest skrämmande filmerna genom tiderna är mig en gåta.

Under veckan som har gått har jag funderat på vad det är som fattats i Hitchcocks filmer för även om jag skulle räkna bort den miserabla Marnie så blir det inte direkt något högt medelbetyg. Filmerna är otroligt snygga och Hitchcock leker med mediet. Suveräna kameraåkningar, intressanta scenlösningar, historier som tar en oväntad vändning, inzoomningar och utzoomningar, ja allt detta behärskar regissören till fullo och förtjänar i dessa fall verkligen titeln mästerregissör.

albert-watson-icons-alfred-hitchcock

Däremot finner jag att Hitchcock många gånger slarvar bort sina historier. På pappret ser de säkerligen bra ut men jag får intrycket av att han förlorar intresset för plotten när han uppnått och förverkligat den ide´ som var och en av filmerna innebar. Hitchcock koncentrerar sig mer på att lösa den tekniska utmaningen av att få filmen Rope i en tagning så mycket att han inte bryr sig om att filmen blir småseg och teatral. När han hittat kameravinklarna och fått in lite fräcka repliker i The Troble of Harry verkar det kvitta att karaktärerna agerar onaturligt osv.

Jag får en känsla av att han behandlar sina karaktärer som rekvisita och glömmer bort att för att tittaren ska bli engagerad i en film måste man också kunna tro på de personer som historien handlar om. Om man missar denna detalj riskerar filmen att bara bli ett snyggt bländverk. Av de filmer som jag sett under veckan är det Marnie som skiljer sig från mängden då den vilar mycket på mänskliga relationer och är ett drama där storyn drivs fram av karaktärerna. Nu blev denna film för mig ett magplask och kanske är det så att Hitchcock var oförmögen att regissera mänskliga relationer på ett trovärdigt vis. Men som sagt hans filmer är åtminstone snygga och ju mer jag tänker på det desto mer påminner han om en annan regissör som jobbar på ett liknande vis med vad jag kallar för dockskåpsregi, nämligen Wes Andersson.

680x478

Mitt slutomdöme över Hitchcock baserat på de filmer jag sett är att han är en duktig regissör men att han kanske är för duktig för sitt eget bästa. Jag kommer absolut att se fler filmer av Hitchcock för de är snygga, småtrevliga och har en torr humor som jag uppskattar men någon favoritregissör kommer han aldrig att bli.

Avslutningsvis vill jag tacka Jojjenito för ett gott samarbete samt för alla kommentarer . Nästa vecka återgår bloggen till sin vanliga lunk med b.la blodiga skräckfilmer och franska gangstrar.

Frenzy (1972 Storbr)

FrenzyHSChief Inspector Oxford har det inte lätt: Det härjar en seriemördare på Londons gator. Mördaren våldtar kvinnor och stryper sina offer med en slips. Som om detta inte vore nog så tvingas stackars Oxford att genomlida sin frus matlagning. Hon har snöat in på det franska köket och den ena rätten är värre än den andra. Oxfords problem är dock ganska milda om man jämför dem med Rickard Blaneys. Han har precis förlorat både sitt jobb och bostad. Värre är att olyckliga omständigheter gör att Blaney är polisens huvudmisstänkte i jakten på seriemördaren.

Detta skulle bli Hitchcocks näst sista film och i det här temat blir det den sista. Jag gillade den här filmen av flera skäl. Dels är den spännande. Det är fyndigt av Hitchcock att välja en osympatisk människa som huvudperson då Blaney inte är någon trevlig karaktär och skiljer sig mycket från t.ex Cary Grant och James Stewart i sin framtoning. Han är otrevlig, grälsjuk, oförskämd och en slarver men någon mördare är han inte, även om jag trodde det till en början. Filmen är även ganska brutal för att vara från tidigt sjuttiotal. Vi får se ett mord som var en riktigt otäck scen. Det andra mordet antyds bara genom en suverän kameraåkning genom ett trapphus och ut på gatan. Den scenen kan konkurrera med Albert Hall scenen i The Man who knew to much. Kommissarie Oxford och hans eländiga måltider är ett komiskt inslag i filmen som var uppskattat – soppa med fiskhuvuden bläh! I övrigt har filmen en skön sjuttiotalskänsla med fula frisyren och hemska kavajer men det stör inte historien. Hitchcock får även till det med en jakt på en slipsnål som är helt utan dialog men mycket spännande, då satt jag som på nålar.

Frenzy är den nästa bästa film jag sett av Hitchcock (Rear window är min favorit hitintills) och det känns bra att avsluta temat på topp. Som vanligt slavar Hitchcock lite med sin historia och en och annan ologiskhet dyker upp. Frenzy slutar också lite abrupt men filmen är klart sevärd.

Jojjenito (och ingen annan) har även han sett samma film och vad han tycker ser ni här.

I eftermiddag/kväll kommer det lite avslutande tankar om skräckmästaren som han kallas för i Sverige.

postr_lpostr_lpostr_lpostr_lpostr_lpostr_lpostr_l

The Trouble with Harry (1955 USA)

6487Ett lik hittas i skogen av en jägare som tror att han dödat mannen av misstag med ett vådaskott. Det är för övrigt mycket spring i skogen den här höstdagen, ungar, konstnärer och ensamma damer ja alla snubblar de över liket som så smångom får ett namn, Harry. Det är inte bara jägaren som tror att han ligger bakom Harrys död. Harrys exfru undrar om hon inte klippte till honom för hårt med mjölkflaskan när han oväntat dök upp i hennes hem och Miss Gravely anar att det är hennes fel att Harry ligger där han ligger. En sak som de inblandade är säkra på är att stadens sheriff inte får hitta liket då han får betalt efter antalet arresteringar han gör och då sheriffen har ebb i kassan lär han säkerligen arrestera någon om han hittar ett lik i skogen. Därför gör de inblandade sitt bästa för att gömma liket och någon frid efter döden är det inte att tala om i Harrys fall.

Det här var en svår film att bedöma. Å ena sidan gillar jag hejsan-svejsan känslan som präglar filmen och storyn gör att jag tänker lite på mitt favoritalbum med Tintin, Castafiores juveler, dvs mycket väsen för ingenting. Å andra sidan tänker jag även på Stefan och Krister och alla dessa trista farser som dyker upp i tid och otid för av och till blir filmen lite pladdrig och fjantig.

Replikerna är kvicka och skådespelarna bra. Filmens miljö som är Vermont under tidig höst med träd som fullkomligen sprakar av färg är en fest för ögat. Hela filmen är som ett vykort (åtminstone de delar som inte är inspelade i studio).

Däremot lyckas inte Hitchcock att få mig engagerad i filmens karaktärer. Kanske för att de är alldeles för oberörda trots att de har ett lik på halsen. Den känns som att huvudpersonerna agerar som att de vet om att är med i en film och de upplevs därmed av mig som konstlade och artificiella. The Trouble with Harry  får då en overklig känsla över sig som gör att jag blir  distanserad till filmen och dess karaktärer. Lite synd då jag finner både miljön och storyn underhållande.

Jojjenito berättar om världens bästa film på sin blogg.

postr_lpostr_lpostr_lpostr_l

Marnie (1964 USA)

marnie-lobby-cardNär en kvinna söker ett jobb på Mark Rutlands företag får han vibbar av att allt inte står rätt till och mycket riktigt, förutom att han blir kär i sin nya sekreterare tömmer hon även hans kassaskåp. Mark letar upp Margaret (Marnie) och hotar med polisen om hon inte gifter sig med honom. Mark märker snabbt att hans nya fru inte mår speciellt bra ,hon har mardrömmar, blir panisk rädd när åskan går samt reagerar med skräck när hon konfronteras med färgen rött värst för Mark är nog att Marnie fryser till is när det blir dags för att fullborda äktenskapet. Det sistnämnda löser han genom att våldta henne på deras bröllopsnatt (detta är iofs omdebatterat vad jag förstått men för att citera regissören själv ”when he sticks it in her, I want that camera right on her face”) efter det citatet lär det inte råda någon tvekan om vad som sker. Till slut hyr Mark en  privatdetektiv för att lösa mysteriet med Marnie.

Marnie är baserad på en bok och jag har en stilla undran över vad det var som Hitchcock såg i berättelsen som gjorde att han ville filma den. Om filmen följer boken har vi en historia som är otroligt trist och Hitchcock gör den inte bättre. Sean Connery som spelar Mark är verkligen inte bra. Han går mest runt och ser lite småpilsk ut under hela filmen samt droppar lite one-liners han kan inte ens avhålla sig från en sådan efter sin frus självmordsförsök (som följer på den ”romantiska” bröllopsnatten). Kan hända att Connery trodde han var med i en Bondfilm?

Filmmusiken av Bernard Herrmann är fruktansvärd. Den består av en orkester som spelar så det dånar då man desperat försöker skapa lite artificiell dramatik i detta urtrista drama som går under beteckningen psykologisk thriller. Visst är det en thriller för oss tittare som försöker komma undan med förståndet i behåll för maken till sexistisk smörja var det länge sedan jag såg. Jag vet att filmen har femtio år på nacken men det ursäktar inte den unkna kvinnosynen som präglar filmen och speciellt inte Marks handlingar då han utnyttjar en psykiskt skör kvinna för det rör sig faktiskt om det. Värre är att han framställs som berättelsens hjälte. Ju mer jag tänker på det desto mer undrar jag om inte Hitchcock tar chansen att visualisera någon våt dröm om att få dominera kvinnor. Filmens final håller äkta kalkonklass och slutar i ett crescendo av överspel och fjanterier.  Finns det något gott att säga om filmen? Ja foto, kameraåkningar och Tippi Hedren i rollen som Marnie är alla bra så det blir inte bottenbetyg men det är farligt nära.

Förhoppningsvis är Jojjenitos val avsevärt bättre.

postr_lpostr_l

The Man who knew to much (1956 USA)

Poster - Man Who Knew Too Much, The (1956)_04Familjen McKenna är på en minisemester i Marocko. Herr och fru McKenna blir bekanta med en fransman, Bernard och de umgås lite smått. Frun Jo är lite misstänksam mot deras nye vän som verkar vara lite väl frågvis, något som hennes man Benjamin slår bort. Det kanske han inte skulle ha gjort då han plötsligt får en döende Bernard i sina armar. Med sina sista andetag lyckas Bernard flämta fram en varning om ett politiskt attentat i London. Tyvärr slutar inte obehagligheterna med detta då parets son kidnappas av mördarna och om Herr och Fru McKenna inte håller tyst om Bernards varning så har de sett sin son för sista gången.

Den här filmen av Hitchcock brukar nämnas när folk talar om hans bästa filmer och den har 7.5 på IMBD vad nu det är värt. Risken med ett sådant högt betyg och positivt förhandssnack är att förväntningarna kommer på skam och det är precis vad de gör med den här filmen. The Man who knew to much känns lite väl lång trots att den bara är två timmar. Det tar lång tid innan filmen blir spännande och tar lite fart. Egentligen är det bara finalen i Albert Hall som är riktigt spännande och bra. Det kanske är just denna scen som folk tänker på när de lyfter filmen. En bra scen kan göra en film minnesvärd men det betyder inte automatiskt att hela filmen är bra. Även om The Man who knew to much inte är så spännande är den dock både snygg med krämiga färger och präglas av Hitchcocks torra humor. Vi bjuds på en middagsscen som är ganska dråplig och en förvirrad släktträff. Fighten i konservatoriet hör även till filmens få höjdpunkter.  Något som sänker spänningen är skurkarna som är ganska tama (förutom lönnmördaren) och anledningen till att de kidnappar ungen är både obetänksam och korkad. Värre är det när Hitchcock såsar till det med både sång och vissling mot slutet. Där och då famlade jag efter skämkudden något som får ses som ett misslyckande av Hitchcock då han säkerligen tänkt sig att denna sång och visselscen skulle vara spännande.

Glad blir jag dock av James Stewart och Doris Day i rollerna som paret McKenna. Doris Day är lite driven som mor och hustru och är inte det traditionella våpet vilket var skönt för omväxlings skull. The man who knew to much blev lite av en besvikelse. Som lite extra bonus kan nämnas att filmens hitlåt Que Sera, Sera (Whatever Will Be, Will Be) ibland sjungs av Färjestadshejarklack. Varför? Sera rimmar på Färjesta mer komplicerat än så behöver det inte vara i sportsammanhang.

Över hos Jojjenito kan man läsa om Duran Duran ?!?

postr_lpostr_lpostr_lpostr_lpostr_l

Dial M for murder (1954 USA)

Dial-M-For-Murder_14Dial M for murder har en del likheter med Rope b.la så baseras båda filmerna på en pjäs och utspelar sig på ett begränsat utrymme vidare är huvudtemat det perfekta brottet.

Tony Wendice upptäcker att hans fru Margot har en affär. Det som oroar Tony är inte förlusten av fruns kärlek utan mer förlusten av hennes pengar om hon skiljer sig då det är hon som sitter på cashen i äktenskapet. Tony planerar att mörda sin fru för att få ärva henne men då han troligen kommer att vara den som misstänks för dådet ser han till att hyra en mördare och skaffar sig ett oantastligt alibi. Spelet kan börja!

Det här var inte så pjåkigt. Då jag uppskattar deckare av den gamla skolan dvs John Dickson Carr, Ellery Queen och Agatha Christe var Dial M for murder en underhållande liten historia. Korten läggs snabbt på bordet då Tony inviger sin kumpan i sina sinistra planer. En plan som verkar kunna bli det perfekta brottet. Men som vanligt är rättar sig inte alltid teorin efter verkligheten.

De få skådisarna som deltar i filmen sköter sitt jobb väl men det är lägenheten som är filmens stora stjärna. Hitchcock lyckas med att använda sig av det begränsande utrymmet väl. Trots att filmen i stort sett utspelar sig i ett vardagsrum, sovrum och en hall blir den aldrig stillastående eller tråkig. Regissören finner många spännande kameralösningar inom den begränsade ytan och filmen känns förvånansvärt dynamisk för att vara en filmad pjäs. En förklaring till detta kan vara att filmen spelades in i 3-D, på dvd-skivan fanns det en liten dokumentär om 3-D versionen av filmen.

Däremot verkar det som att Hitchcock tappar intresset för sin historia och slutet är en aning svagt och jag får intrycket av att det hetsas fram. Hitchcocks torra humor återfinns i filmen, något som jag uppskattar.  Problematiken var gästerna ska lägga sina ytterkläder då lägenheten saknar en tamburmajor och kommissarie Hubbard var en rolig karaktär som avslutar filmen med att kamma sin mustasch var ett par av dramats komiska höjdpunkter. Kanske inga gapskratt men det lockar till ett förnöjt skrockande. En stabil och välkomponerad film som tappar något mot slutet. Ja den påminner lite om ett avsnitt från tv- deckaren Columbo men är naturligtvis både mer välregisserat och snyggare.

Jojjenitos val för dagen är av det mer tvivelaktiga slaget.

postr_lpostr_lpostr_lpostr_lpostr_lpostr_l

Rebecca (1940 USA)

rebecca-laurence-olivier-joan-fontaine-1940En ung kvinna (hennes förnamn nämns aldrig i filmen) är anställd som sällskapsdam åt den pladdersjuka Mrs. Van Hopper. Under en semester i Monaco börjar sällskapsdamen att umgås med Gerorge Fortescue Maximilian de Winter eller kort och gott Max. Max är en något tungsint man då hans förra fru Rebecca drunknat. Trots Max obalanserade humör samt hans dåliga ovana att behandla sällskapsdamen som ett barn eller mindre vetande person tackar hon ja när han friar. Det kan i och för sig bero på att hon vill slippa den talträngda Mrs. Van Hopper samt att Max är ganska tät och bor på det sagolika godset Manderley. Väl framme märker dock den nya Mrs. Winter att Rebeccas ande vilar över godset, alla talar om hur förträfflig Rebecca var och Mrs. Winter blir varse att hon har en oförsonlig fiende i Mrs. Danvers chefen för Manderleys hushåll. Mrs. Winter får tillfälle att fundera om giftemålet inte var lite väl spontant och hur var det Rebeccas död egentligen?

Rebecca vann en Oscar för bästa film, något jag kan förstå för det är en film som torde tilltala de flesta. Kärlek, mysterium och en gnutta spänning. Filmen är baserad på Daphne du Maurier’s bok som bär samma namn. Jag vet inte hur många som läst boken Rebecca men där kanske man får en förklaring på varför den blivande Mrs. Winter kastar sig i armarna på den till synes något labile Max. Det var nog den del av historien som jag hade svårt att köpa. Max som f.ö spelas av Laurence Olivier är helt enkelt för otrevlig för att charma en kvinna (tycker jag). Bortser man från detta så är de första två tredjedelarna av filmen mycket bra. Det är spännande, suggestivt och engagerande. Bit för bit läggs till mysteriet om vad för sorts människa Rebecca var. Jag lider även med Mrs. Winter och hennes desperata försök att leva upp till idealet av den förra frun. Godset Manderley är otroligt vackert och en scen bet sig fast i mitt sinne. Den scenen där Mrs. Winter går på upptäcksfärd i Rebeccas sovrum, vackert spännande och en lek med ljus och skugga som avslutas med ett WOW ögonblick då de tunga gardiner dras isär och blottar det praktfulla rummet.

Sorgligt nog tappar storyn ordentligt mot slutet och jag blev mycket besviken på upplösningen. Vad jag väntat mig vet jag inte men det gick inte i klang med den kusliga känslan man fick i filmens mittparti. I morgon blir det mord och otrevliga äkta män.

Vad Jojjenito tyckte om Rebecca finner ni här.

postr_lpostr_lpostr_lpostr_lpostr_l

Rope (1948 USA)

ropeTvå unga studenter, Brandon och Philip beslutar sig för att mörda sin forna klasskamrat David. Deras motiv är att de vill  begå det perfekta brottet. Filmen startar med mordet i en lägenhet där en middagsbjudning snart ska hållas. Bland gästerna återfinns b.la Davids flickvän, hans pappa och sist men inte minst mördarnas professor från universitet, Rupert Cadell. En bit in i bjudningen börjar gästerna undra vart David är. Att liket ligger instoppat i en kista som används som buffébord är det ingen som anar men professor Cadwell börjar så smått misstänka att allt inte står rätt till.

1924 begicks ett mord av två studenter av samma anledning, man ville bevisa sitt intellekt genom att utföra det perfekta brottet, förövarna åkte fast och händelserna inspirerade till pjäsen Rope. Hitchcock tog upp pjäsen och Rope blev hans första färgfilm. Filmen är lite extra intressant då den ger illusionen av att vara gjord i en enda tagning – filmen innehåller inga klipp. Tekniken tillät inte mycket längre tagningar än tio minuter, sedan var man tvungen att byta rulle i kameran. Hitchcock löste detta med att zooma något var tionde minut och för att få en chans att byta rulle.

Hur är då filmen? Rope är lite väl teatralisk för min smak – när jag såg den visste jag inte om att den var baserad på en pjäs men 20 minuter in i filmen undrade jag om inte den var just detta. Ett annat problem är att mördarna är lite väl tokiga för att hålla spänningen uppe. Brandon går på om mördandets konst och antyder att det är något fuffens på gång samtidigt som Philip är farligt nära ett sammanbrott. Rope utvecklas till att bli en obekväm middagsbjudning istället för en spännande thriller. Ska jag vara ärlig är den lite trist.

Det finns dock fyra goda ting med filmen. Dels gillar jag experimentet med en enda tagning. James Stewart som spelar professor Cadell är alltid trevig att möta i rutan. Vidare gillade jag de härliga färgerna i filmen och sist men inte minst har lägenheten ett panoramafönster som visar NYC. Givetvis är det en bakgrund men den är riktigt snygg och förändras vartefter tiden i filmen går. Ljus tänds i staden och solnedgången är mycket vacker. Tyvärr är det nog så utsikten över NYC var mer engagernade än de två pladdrade galningarna.

postr_lpostr_lpostr_lpostr_l

Jojjenito har skrivit om en lite äldre film.