Mamma Mia! Here we go again (2018 Storbr)

Då första filmen blev en succé är det väl klart som korvspad att en uppföljare skulle göras, frågan var väl bara vilken tunn ursäkt till handling man skulle ta till för att få folk på vita duken att dansa till Abbas låtar?

Donna har dött och dottern Sophie har renoverat hotellet och bjudit in en massa gäster till öppningen. Allt är inte frid och fröjd då hennes man blivit erbjuden ett jobb i NYC som han är intresserad av och två av Sophies ”pappor” kan inte deltaga på invigningen. Ett kommande oväder verkar också kasta grus i maskineriet. Tyvärr har de redan i mitt tycke asjobbiga skrik-kärringarna Rosie och Tanya anlänt till hotellet innan stormen. Turligt nog är de aningens mindre gapiga än i förra filmen.

Trots att man proppat filmen full med låtar räcker denna tunna soppa till handling inte till att fylla ut filmen så vi får även i tillbakablickar följa en ung Donna spelad av Lily James som likt Gideon i torsdagens rulle sätter på allt som har en tillstymmelse till puls under sin resa i Europa. Jag är halvt om halvt nere för räkning men dråpslaget levereras i form av den levande vaxdockan Cher som dyker upp i finalen som gumman i lådan och Mamma Mia! Here we go again går från en medioker film till ren och skär freakshow.

Filmen dras med samma problem som den i tidigare veckan En del av mitt hjärta. Man har rätt och slätt haft en gäng låtar man vill göra musikalscener till mao handlingen är bara en transportsträcka mellan låtarna. Vidare dras filmen med känslan av att det skulle kunna vara en TV4 produktion. Allt är tillrättalagt och inget ska få störa känslan av mys och pys vilket retar mig till förbannelse då det blir totalt intetsägande.

Finns det något som räddar filmen från ett bottenbetyg? Jodå. Låten Dancing queen körs på repris och då det är en av världens bästa låter som får ett i filmen ganska så maffigt dansnummer ökar min puls en smula. Vidare är Lily James helt ok i rollen som den unga Donna. Hon gör helt enkelt så gott hon kan med skiten till manus hon fått i knäet.  Det var också kul att få se Andy Garcia men den stackaren parades ihop med Cher i slutet. Vilket öde!

Vad jag förstått gick även denna film bra så vi får väl se vad som dyker upp härnäst. Undrar om producenterna då ska iscensätta King Kong song?

Jag är faktiskt tveksam till att Sofia valt en bättre film idag.

Regi: Ol Parker

Betyg: 2/10

Dear John (2010 USA)

Någon, jag kommer inte ihåg vem,  rekommenderade dagens rulle för mig. En vettig rekommendation med tanke på att jag är svag för romantiska filmer. Channing Tatum spelar här John en ung man som är hemma på permis från armen. På stranden träffar han tjejen Savannah (Amanda Seyfried), de två blir kära och hon lovar att vänta på honom tills han gjort klart sin tjänstgöring. Trist nog för paret så utspelar sig filmen 2001 och 9/11 sätter käppar i hjulet för deras återförening då John frivilligt förlänger sin tjänstgöring. Kommer deras kärlek stå pall för Johns totala hjärnslapp?

Till filmens plus hör som jag som tidigare nämnde ÄR svag för romantiska filmer. Att godingen Richard Jenkins dök upp i rollen som Johns far var en trevlig överraskning. Skådisen Channing Tatum verkar vara en trevlig prick även om mina tankar vandrar åt Belgian blue hållet då han ser lite ”köttig” ut.

Trist nog uppväger inte filmens fördelar dess nackdelar. Skådisen Amanda Seyfried har jag oerhört svårt för, när jag ser henne tänker jag på  hiskliga ”gråtande barn” tavlor. Det andra problemet är värre nämligen att John kort och gott är dum i huvudet. Att han frivilligt tagit värvning hintar att alla hästar inte är hemma i stallet (det är mig en gåta att man frivilligt kan vilja arbeta som soldat men visst, omständigheter kan möjligen gjort att det var hans bästa val i livet). Att han däremot väljer att förlänga sin tjänstgöring går bortom allt förstånd för mig men nu är iofs filmen amerikansk och när det rör USA och deras nationalism får man nog se befolkningen som aningens hjärntvättade.

Just den sista saken gör att jag inte riktigt kan engagera mig helt i filmen då jag hela tiden tänker ”skyll dig själv” när livet inte går Johns gång. Folk som däremot inte blir lika irriterade på småsaker som att man frivilligt går med i det militära finner nog Dear John vara en ganska så sockersöt historia med en viss touch av Harlekinserien.

Regi; Lasse Hallström

Betyg: 4/10

Lovelace (2013 USA)

Amanda-Seyfried-in-Lovelace-2013-Movie-PosterDet visade sig att detta blev en vecka med ett BOATS-tema. Dagens film handlar om porrstjärnan Linda Lovelaces liv och leverne under den första halvan av 70-talet. Filmen är baserad på Lovelace självbiografi Ordeal. En bok jag tidigare läst.

Linda bor i Florida med sina föräldrar. Man har flyttat hit från New York då dottern blivit gravid och föräldrarna,speciellt mamman som spelas av Sharon Stone, vill att flickan ska komma undan dåligt sällskap. Med en mamma som vaktar likt en hök över dottern tar hon första bästa chans att komma från hemmet. Tyvärr heter chansen i det här fallet Chuck Traynor som när det är försent visar sig vara ett as i världsklass. Han får in Linda i porrbranschen och hennes debut, långfilmen Deep troat blir en succé. Dock ej för Linda som systematiskt misshandlas av sin man både psykiskt och fysiskt.

Detta är en tragisk historia på många plan. Lovelace öde är inte vackert och berör, åtminstone i bokform. Filmen däremot är trots en hel radda bra skådisar inte speciellt engagerande. Trots misshandel och andra otrevligheter berörs jag inte ett dyft. På något bakvänt sätt känns filmen slätstruken och tenderar att bli ett urvattnat drama. Det kan bero på att filmmakarna varit lite oroliga pga att filmen utspelas i porrbranschen. Man har kanske velat runda av kanterna på berättelsen för att inte stöta sin publik. Jag menar inte att filmen ska visa mer naket men om man som jag läst boken känns filmen förhållandevis ”snäll” lite som ett eftermiddagsdrama på en reklamkanal. En annan anledning till att filmens misslyckande kan vara att Amanda Seyfried som spelar huvudrollen inte är någon bra skådis. Jag kan inte påminna mig om en endaste film hon medverkat i som varit bra.

Hur mycket som sedan är sant eller inte av Lovelace berättelse vet jag inte men hon har inte blivit stämd för förtal (mig vetgirigen) av de som hängs ut i boken så helt uppdiktad är inte historien. Mitt råd är att man struntar i filmen läser boken och ser dokumentären Deep troat istället. En liknande film på samma tema som är avsevärt mer sevärd är Star 80 av Bob Fosse även den baserad på en sann historia

Regi: Rob Epstein,  Jeffrey Friedman

Betyg: 3/10

In time (2011 USA)

Här har man verkligen tagit fasta på uttrycket ”tid är pengar”. In time utspelar sig någon gång i framtiden, av någon anledning har alla människor en utmätt livstid på 25 år, något som illustreras av att folk har ett självlysande räkneverk på underarmen som räknar ned den kvarvarande livstiden. När räkneverket hamnar på noll dör man. Vad man än köper kostar det tid tex en ny bil 50 år eller en busstur 2 timmar. Naturligtvis kan man göra det motsatta och stjäla eller tjäna tid något som gör att alla ser ut att vara omkring 25 år trots att de kan vara flera hundra år gamla. Man kan ganska lätt se vem som är rik eller fattig då de rika inte ständigt tittar på sin underarm och räkneverket som sakta tickar ned mot döden.

Will Salas lever i stadens fattigare delar och kommer av en händelse över 110 år och bestämmer sig för att använda sin nyfunna rikedom till att sprida rättvisa. Han slår sig ihop med överklasstjejen Sylvia, tillsammans rånar de banker för att likt Robin Hood ta från de rika och ge till de fattiga.

Man blir ganska snopen när eftertexterna rullar till In time. Jag sitter frågande och undrar: Vad detta verkligen allt man kunde ådskakomma med denna toppenide?  Man hade kunnat gjort så mycket av konceptet; socialtdrama med tanke på att generationsförvirringen är total eller varför inte en spännande thriller som i bokstavlig mening visar kampen mot klockan. Alternativen är många men av någon anledning har man nöjt sig med ett urvattnat manus som är förvånansvärt tråkig och oinspirerat. En håglös Cillian Murphy jagar Justin Timberlake som släpar på Amanda Seyfried så mycket mer händer inte.

Det blir inget bottenbetyg då iden åtminstone kittlar min fantasi samt att Timberlake och Murphy gör så gott de kan. Amanda Seyfelds putmun och tallriksstora ögon har jag däremot börjat tröttna på, har hon varit med i någon bra film överhuvudtaget (kom nu inte dragandes med Mamma Mia som är en treoframkallande skrikfest)? Oliva Wilde hade gott kunnat ta rollen som den rebelliska rikemansflickan nu spelar hon Wills mamma och förpassas ganska snabbt ut ur storyn snacka om att slösa med resurserna.

Regi: Andrew Niccol

Betyg: 3/10

Red riding hood (2011 USA)

I en medeltida kullissby omgiven av teaterdekor och insvept i konstsnö bor det en massa fotomodeller. Snyggast och blondast av alla fotomodellerna är Valerie (Amanda Seyfried) som har tefatsstora ögon och putande röda läppar. Hon uppvaktas av två manliga fotomodeller som har bruna ögon. Vem ska hon välja? Den rike men lite tråkige smeden eller den lite  mer ”spännande” men fattiga skoghuggarsonen? Vem som är snyggast av de två vet jag inte för de ser likadana ut. Naturligtvis är det skogshuggaren Valerie faller för men en varulvs intåg i kulisslandskapet sätter käppar i hjulen för den spirande romansen. In i handlingen rider Gary Oldman som fanatisk varulvsjägare. Han anklagar raskt Valerie för att vara en häxa då varulven visar intresse för flickan med tefatssögon. Vem är varulven och varför är varulven intresserad av Valerie? Vem bryr sig egentligen?

När Catherine Hardwicke inte fick fortsatt förtroende att regissera fortsättningen avTwilight gjorde hon den här miserabla filmen. Jag har inte sett eller läst något av Twilightfranschisen men om det ens påminner om den här filmen är jag tacksam över att jag skippat hypen. Berättelsen har fler hål i plotten än en Schweizerost, är fullproppad av underpresterande skådisar som kämpar med en dialog som är obeskrivligt usel. Det finns inte mycket gott att säga om den här filmen, möjligtvis att den har ganska snygga färger och intressanta kulisser, byn är åtminstone snyggt uppbyggd. Än en gång får jag ställa mig frågan varför jag envist vägrar att lyssna på medbloggare som höjer ett varningens finger och mässar ”Se INTE filmen”. ”Så dålig kan den inte vara”; tänker jag men det är just vad filmeländet var. Ruskigast var inte varulven eller den elake varulvsjägaren utan alla kalkoner som kacklade och flaxade runt i kanske (?) årets sämsta biofilm.

Regi: Catherine Hardwicke

betyg: 1/10

Mean girls (2004 usa)

När Cady börjar i den nya skolan skär det sig ganska snabbt med tjejgänget ”the plastics” då hon blir kär i fel kille. Cady planerar att hämnas på tjejgänget men märker inte att hon sakta men säkert blir lika vedervärdig som sina antagonister.

Numera får man läsa om Lindsey Lohan när det gäller drogskandaler, det sägs att de större nyhetsbyråerna har en färdig dödsruna då hon väntas trilla av pinn när som helst. Det är synd för hon har i varje fall varit en skådespelare med viss utstrålning vilket hon visar i Mean Girls. I vanliga fall är jag inte speciellt förtjust i filmer av det här slaget men Mean Girls är lite rappare och fräckare än vad filmer brukar vara i high school genren. Klyschorna finns med t.ex talet på balen men filmen stärks främst av bra skådespelare och ett manus som är lite roligare och tuffare än i vanliga fall. Cadys pappa och rektorn på skolan hade jag gärna sett mer av. En stark trea.

Regi: Mark waters

Skådespelare: Lidsey Lohan, Rachel Mc Adams

Betyg: 6/10

Chloe (2009 usa)

En kvinna misstänker att hennes man är otrogen och hyr en call-girl för att förföra mannen vilket då skulle ge henne bevis för sina misstankar. Det hela utvecklar sig på ett sätt som kvinnan inte hade räknat med.

En ovanligt intetsägande och trist film. När man ser en film vill man att den ska förmedla någonting, skräck, trevnad, spänning, eftertanke etc, så icke Chloe. Filmen är inte dålig när det gäller regi, dialog och skådespeleri men den har absolut ingenting att förmedla en ganska märklig upplevelse t.om riktigt dåliga filmer lyckas åtminstone genera ilska och irritation. Jag är totalt likgiltig men bottenbetyg blir det inte, det är skådespelarna för bra för.

Regi: Atom Egoyan

Skådespelare: julianne Moore, Liam Neeson, Amanda Seyfried

Betyg: 2/10

Jennifer´s body (2009 usa)

Jennifer och Needy är BFF. När Jennifer, efter en utekväll med ett rockband kommer tillbaka är hon helt förändrad. Needy räknar snart ut att Jennifer på något vis har blivit  besatt av en demon. För att överleva behöver demonen människokött och helst då från hormonstinna killar. Nu är det upp till Needy att stoppa Jennifer innan hon sätter tänderna i Needys pojkvän Chip.

Det här filmen haussades upp i media av två anledningar: Dels är den skriven av Diablo Cody som i sin tur haussas pga att hon jobbat som strippa som visat att hon kan skriva filmmanus. Dels är alla mäns (?) vandrande våta dröm med nämligen Megan Fox. Den är inget större fel på grundstoryn men filmen är varken spännande eller rolig, det hela går mest ut på att visa fröken Fox i underkläder, putande läppar etc. Hon har ungefär samma roll som i sommarens bedrövliga Transformers 2. Det kunde vara roligt att få se henne skådespela någon gång.  Ta istället en titt på den Canadensiska filmen ”Ginger snaps” som har ungefär samma handling men är avsevärt bättre.

Regi: Karyn Kusama

Skådespelare: Megan Fox. Amanda Seyfried

Betyg:3/10