The longest yard ( 1974 USA )

En sportfängelsefilm och till viss del ”hejsan svejsan film” ( men är inte de flesta filmer med Reynolds det? ) får bli dagens film.

Burt Reynolds spelar den f.d amerikanske fotbollsspelaren Paul Crewe vars liv kommit på dekis efter att han har tagit emot mutor för att genomföra en läggmatch. Efter att har örfilat upp sin ”flickvän”, knyckt hennes bil, kört rattfull samt knockat en polis hamnar Paul inte oväntat i fängelse. Direktören för fängelset är något av en fotbollsfanatiker och lyckas genom  hot få Paul att ställa upp som coach samt att arrangera en match mellan fångarna och vakterna. Fångarna får nu ett gyllne tillfälle att puckla på vakterna.

The Longest yard är en bagatell men en underhållande sådan. Med friskt humör och ett ständigt leende tränar den hårige Reynolds ( dock utan mustasch ) fångarna i fotboll samt delar med sig av div. knep och tricks hur man ska kunna skada vakterna på bästa sätt. Fängelset som Paul vistas skulle nästan kunna kallas för hemtrevligt, i varje fall om man jämför med anstalterna i filmer som Dog pound eller R . De flesta fångarna, förutom den obligatoriska tjallaren, ganska trevliga. M.a.o, på Pauls anstalt behöver man inte vara rädd för att tappa tvålen i duschen. Då filmen är gjord på 70-talet är den naturligtvis späckad med sköna kavajer och hiskeliga frisyrer. Hiskligast av de alla är nog Bernadette Peters frilla som slår det mesta i filmväg.

Det enda som jag stör mig lite på i filmen är  ett dödsfall som bryter känslan av trevnad annars är det en perfekt film en regnig dag varvat med lite chips och cola, eller varför inte ett glas mjölk med Port salut mackor? Om man tycker sig känna igen handlingen kan det bero på att berättelsen filmats åtminstone två gånger men då med europeisk fotboll som sport, Victory ( 1981 ) samt Mean machine  ( 2001 ). Det har även gjorts en riktig sunkig nyinspelning av The Longest yard med Adam Sandler men den filmen gör man är bäst i att ignorera.

Regi: Robert Aldrich

Betyg: 7/10

Any given Sunday ( 1999 USA )

När Pladd skrev om Any given Sunday blev jag sugen att se om filmen då jag inte sett Oliver Stones drama om amerikansk fotboll sedan premiären. Jag ville minnas att jag tyckte filmen var helt ok men håller den för en omtitt tolv år senare?

Any given Sunday handlar om det fiktiva fotbollslaget Miami sharks. Laget håller på att slitas sönder av olika konflikter: Quarterbacken Rooney ( Dennis Quaid ) är skadad får se sig undanskuffad av nykomlingen Beamen ( jamie Fox), Beamen låter den plötsliga framgången stiga honom åt huvudet och han lyckas med konststycket att bli ovän med hela laget. Det två doktorerna Mandrake ( James Woods ) och Powers (Mattew Modine ) bråkar med varandra och tränaren D’Amato ( Al Pacino ) bråkar med den som har oturen att vara i hans blickfång. Som grädde på moset funderar lagets ägare Pagniacci ( Cameron Diaz ) på att sälja laget,  hon bråkar förresten med både Miamis borgmästare och tränaren. Likt ett vått täcke över alla konflikter ligger suget efter pengar , bonusar, reklamkontrakt ja allt som kan omvandlas till pengar är motorn som driver sporten och de flesta konflikterna.

Det var länge sedan jag såg en sådan grälsjuk film men tvärtemot vad man kan tro är Any given Sunday underhållande. Grälen och bråken fungerar som små explosioner som driver filmen framåt, knappt har ett bråk slutat innan nästa tar vid och driver storyn framåt. Lägg sedan till duktigt kamerajobb av Stone, speciellt i matcherna där han lyckas väl med att förmedla tacklingar, skador och hetsen i spelet.  Det är nästan som att man befinner sig själv mitt i matchen bland dessa kolosser som stormar fram över planen likt tokiga noshörningar. En hel hög med bra skådisar gör även sitt för att höja filmen, t.om Pacino är uthärdlig i filmen. Jag kan faktiskt sträcka mig så långt att hävda att han gör ett bra arbete. Avslutningsvis har Stone fått in bra musik speciellt under matcherna, Fat boy slim och Human League  passar ypperligt att lyssna på när stora män tacklar varandra sönder och samman i jakten på en boll och stora dollarbonusar.

Någon kanske undrar om det inte var något som var dåligt i filmen. I rollen som Tjuritch söker jag naturligtvis med ljus och lykta efter något som irriterar mig och den som söker han skola finna: Filmen är aningen för lång jag börjar kolla på klockan efter en stund och tycker att historien börjar bli lite småseg. Oliver Stones  bildspråk är som oftast överdrivet. Jag får intrycket av att han  desperat försöker  visa oss tittare hur smarta associationer han kan göra mellan ord och bild. Ibland fungerar Stones bildspråk men stundtals blir det faktiskt pinsamt dåligt. Trots dessa små invändningar blir betyget högt.

Betyg 8/10

Regi: Oliver Stone