Bad country (2014 USA)

bad-country.20899Om man ska tro berättarrösten i filmens början var tydligen den amerikanska delstaten Louisiana under 80-talet ett laglöst land, hur det ligger till med detta vet jag inte men det är i alla fall filmens premisser.

Polisen Bud Carter får ett genombrott i sitt till synes tröstlösa arbete då han lyckas arrestera en riktigt ful fisk, Jesse Weiland. Han sitter på information om delstatens kriminella aktiviteter och överraskande nog villig att tjalla. Jesse vill lämna det kriminella livet och i utbyte mot att han och hans familj får skydd av polisen lovar han att sätta dit det högsta hönset.

Jag tror jag får gå tillbaka till västernfilmen Tombstone för att få en mustaschkavalkad av liknande slag. Matt Dillon och Willem Dafoe verkar ha klistrat fast en iller på sina överläppar och Tom Berenger som för en gångs skull har mer än två repliker i en film har även han en riklig ansiktsbehåring men av prydligare slag. Till en början stirrar jag på dessa hårkreationer att jag har svårt att hänga med i handlingen. När jag väl vant mig visar sig Bad country vara en riktigt bra thriller. Skådisarna är kanske inte de största Hollywood har att frambringa men de kan sin sak. Filmen har härliga miljöer, det är slitna hus med nätdörrar på verandorna, vita linnen, träsk och allmänt svettigt och kvavt. Bad country har ett bra driv och har inga direkt döda punkter. Filmen rullar på speltiden ut och jag belönas även med ett par härliga shootouts innan eftertexterna rullar. Definitivt sevärd film om man är sugen på mustascher och hagelgevär.

Regi: Chris Brinker

Betyg: 7/10

bad-country-tb

bad-country-trailer

cXsEFQH

Jessabelle (2014 USA)

originalHäromdagen hette filmen Annabelle nu bjuder jag på Jessabelle. Jessabelle är inte någon docka utan en tjej som har en smula otur. Hon hamnar i en bilkrasch tillsammans med sin pojkvän som dör och till på köpet hamnar Jessabelle i rullstol. Då hon inte har någon sjukförsäkring tar hennes pengar slut och hon tvingas flytta till sin far som hon inte träffat på många år. Pappan är inte någon munter typ och Jessabelle sitt mest i rullstolen och häckar. Så en dag hittar hon en hög med videoband som hennes mamma spelat in till sin dotter innan hon dog i cancer. Först blir hon glad över att få se och höra en mor hon aldrig träffat men ju mer Jessabelle ser på banden desto obehagligare blir de. Det verkar som att familjen döljer en hemlighet och som om inte detta skulle räcka drabbas Jessabelle av mycket otrevliga drömmar och syner.

Likt de senaste skräckisarna jag sett är detta en s.k popcornskräckis. Full med jump-scares, inte speciellt originell historia, i ärlighetens namn är filmen en kopia av en skräckis som kom för några år sedan (vilken säger jag inte då jag riskerar avslöja filmens tvist). På pluskontot ligger miljöerna, den amerikanska södern, stämningen och i viss mån Sarah Snook som spelar Jessabelle. Hon höjer sig lite över standarden man är van vid i filmer av det här slaget. Jag ska väl också passa på och erkänna att jag hoppade till ett par gånger så helt oäven är inte filmen.

Regi: Kevin Greutert

Betyg: 5/10

The Town that dreaded sundown (2014 USA)

TownDreadedSundown_OneSheet_OCT16_FSäger man Staden som fruktade solnedgången så anar jag att de flesta som är 40+ i vårt land känner till filmen.  På något märkligt vis har denna lågbudgetfilm blivit en film som ”alla” sett eller har hört talas om. Egentligen skulle det vara intressant att forska i varför det blivit så. Om man bortser från videoomslaget (bild nedan) och att filmen rymmer en bra story är det, om vi nu ska ta och släppa nostalgin, ingen bra film. Det är en halvtaskig produktion med märkliga komiska inslag men som sagt det är en bra story. Framgången kan ha berott på att filmmarknaden 1976 inte hade översköljts av BOATS och seriemördarfilmer så konceptet kändes fräscht – då. När jag hörde talas om att en nyinspelning var på gång blev jag glad för här hade man verkligen en film som skulle tjäna på en remake.

Nu visade det sig att The Town that dreaded sundown inte är en nyinspelning det är något helt annat (meta-uppföljare(?)) på både gott och ont. Filmen utspelar sig i staden Texarcana där någon börjar ta folk av daga uppenbarligen inspirerad av morden som skedde i staden för sextiofem år sedan. Tjejen Jami som nästan blir mördarens första offer börjar forska i morden och får hjälp av stadens arkivarie för att lösa fallet.

Samtidigt som jag blev besviken då jag ville ha en remake måste jag ändå känna en viss the-town-that-dreaded-sundown-1respekt för filmens manusförfattare som faktiskt ansträngt sig för att göra något mer än att bara filma om samma film igen. Resultatet är dock sisådär. Filmen dras med en voice-over av Jami som känns överflödig och stör stämningen. Berättelsen är av och till lite småseg och ibland får jag känslan av att jag sitter och kollar på en deckare istället för en skräckis. Däremot ökar pulsen på mig när den maskerade mördaren är i bild. Det är en synnerligen brutal och skoningslös typ och han väcker ett visst obehag. Miljöerna är fina då man lyckas med att förmedla en känsla av småstad och södern (svettiga poliser men Jami är märkligt nog ständigt sommarsval) och som sagt jag gillade jag att man faktiskt ansträngt sig i manusarbetet.

The Town that dreaded sundown är en film som hamnar lite mellan stolarna och kanske hade den tjänat på om jag sänkt mina förväntningar ett par hack.

Om Fiffis film även den en ”klassiker” kan man läsa här.

Regi: Alfonso Gomez-Rejon

Betyg: 5/10

Allt har en ände så även denna skräckfilmsvecka men hoppas ni har fått ett tips eller två på vägen. Jag tackar Fiffi för gott samarbete och så tar vi och ses nästa år?

The Houses October built (2014 USA)

houses_october_built_ver2Risken med att en film har en för bra titel är att förväntningarna åtminstone hos mig kan slå i taket för att sen sjunka ned i källarnivå. Skräckisen The Hills run red var ett exempel på en sådan film. Dagens rulle är ett annat. Jag vet inte riktigt vad det är i namnet The Houses October built som tilltalar mig men något är det för så fort jag lade ögonen på titeln kände jag i både kropp i själ att jag ville se filmen.

The Houses October built handlar om en handfull vänner som ger sig ut på vägarna i den amerikanska södern för att söka efter den ultimata haunted house upplevelsen. Det rör sig inte om riktiga spökerier för tydligen är det en mindre industri i USA att kring Halloween öppna spökhus i stil med Hotell Gasten på Liseberg men iom att det handlar om USA är det avsevärt rysligare än ett gäng inhyrda sommararbetare som springer runt och skriker bu! Det finns en dokumentär om detta fenomen med samma namn som dagens film. Filmens huvudpersoner har hört talas om ett ambulerande spöksällskap som tydligen bjuder på en upplevelse utöver det vanliga och de försöker luska reda på vart man kan finna dessa personer. De talar med anstälda inom haunted house branschen men de flesta verkar vara högst ovilliga att förmedla någon information men till slut får våra huvudpersoner upp ett spår. Om de hade haft sans och vett hade de istället stannat hemma och tittat på skräckfilm.

Houses-October-4

Det finns ett och annat som talar för filmen.Slitna och otrevliga tivoliarbetare, den amerikanska södern och spökhus är en mycket bra kombination. Vidare så är historien ganska intressant, jag är lite osäker på vad som ska ske och vilken väg berättelsen ska ta. Tyvärr förvaltas inte upplägget väl. Huvudpersonerna är jobbiga män i 30-års åldern som beter sig som hormonstinna tonårigar (undantaget är den enda tjejen i sällskapet och hur hon står ut med sina ”vänner” är en gåta). Filmen tar alldeles för lång tid på sig innan det händer något, visst det finns en olycksbådande stämning men å andra sidan hade det varit svårt att misslyckas med  tanke på valet av miljöer. Berättelsen står och stampar. Lägg sedan till att hela filmen är i det s.k found footage utförandet så blir det desto jobbigare när man får följa en grupp personer man helst vill slippa. Jag var åtminstone nöjd med slutet och då menar jag inte eftertexterna.

Fiffis val för dagen är säkerligen bättre.

Regi: Bobby Roe

Betyg: 3/10

True blood (2008 – USA)

True-BloodDen här tv-serien från HBO är en av anledningarna till att det inte blivit så värst mycket filmtittande på senaste tiden. När den hade premiär 2008 såg jag ett par tre avsnitt och var inte värst imponerad. Jag tyckte att serien mest gick ut på att visa så mycket naket som möjligt. Då den handlade om vampyrer som var uttjatade redan 2008 var mitt intresse för serien inte det största.  Min dotter tittade dock vidare och har av och till hävdat att serien tar sig. Skam den som ger sig och för en månad sedan gjorde jag slag i saken och gav True blood en ny chans och efter en tre/fyra avsnitt var jag ohjälpligt fast.

True blood utspelar sig i den fiktiva staden Bon Temps som ligger i djupaste södern. Berättelsen startar en tid efter att vampyrer har gjort sin exsistens känd för mänskligheten. På pappret utgör de ingen fara för oss människor då ett syntetiskt blod som ersätter mänskligt blod har framställts i Japan. Men naturligtvis smakar den äkta varan avsevärt bättre. Seriens huvudperson är servitrisen Sookie Stackhouse (ett namn som jag av någon anledning irriterar mig på) som har telepatiska krafter. Hon inleder ett förhållande med den till staden nyinflyttade vampyren Bill, sedan rullar historien på i en salig blandning av övernaturliga varelser, sex, våld och en massa blod.

Varje säsong är uppbyggd som en klassisk såpa. Det finns en huvudstory och parallellt med denna löper det en handfull sidohistorier. Första säsongen är som brukligt lite trevande men efter att alla huvudkaraktärer har introducerats sätter det full fart i och med säsong två. Bon temps ger intrycket att vara rena nexuset för allehanda övernaturligheter. I staden (hålan?) som har ca 2500 invånare samsas det älvor, vampyrer, varulvar, panterfolk, skinwalkers, shapeshifters (de två sistnämnda skiljer skiljer sig tydligen åt), och häxor med vanligt folk. Ett annat fenomen är att alla verkar vara överkåta i den amerikanska södern för jag har aldrig sett så mycket gökande i en serie med undantag för den svulstiga tv-serien Spartacus.

Nu tittar jag inte på True blood för att se massa folk rulla runt i sänghalmen, då det är bland det tristaste man kan se på film tätt följt av bröllop och begravningar. True blood är helt enkelt en effektiv och mycket underhållande såpa där man lyckas bygga upp dramatiken väl. Varje avsnitt avslutas mer eller mindre med en rejäl cliffhanger, något som gör att man vill se ett nytt avsnitt på stört – man vill ju veta hur det går. Tempot är precis lagomt och man har lyckats väl med att skapa karaktärer och inte karikatyrer. Det sistnämnda gäller speciellt vampyrerna som är individer och är avsevärt mer intressanta som personer än sina motsvarigheter i Twilight. Skådisarna är överlag bra med vår egen Alexander Skarsgård i rollen som den svenske vampyren Eric Northman som min personliga favorit (det talas lite lustig svenska av och till i serien). Även Evan Rachel Wood gör ett kort men minnesvärt inhopp som mentalt obalanserad vampyrdrottning där problem med skatteverket inte gör hennes liv lättare. Mot slutet av säsong tre började det dock kännas lite tjatigt, för hur många gånger skulle Sookie och Bill göra slut för att sedan bli tillsammans igen (för att ha utdraghet försoningssex – gäsp) och kunde inte Sookies väninna Tara och barägaren Sam bestämma sig för om de skulle vara ett par eller bara KK? Genidraget var att hoppa ett år framåt i tiden mellan tredje och fjärde säsongen och vips kändes True blood fräsch igen. Jag närmar mig nu femte säsongen med stormsteg där Rutger Hauer tydligen dyker upp och som tur är kan man se serien på digital TV då den sjätte och senaste säsongen visas nu i sommar på Canal digital. Något jag ser fram emot.

The Paperboy (2012 USA)

paperboyJag har en svaghet för filmer som utspelar sig i den amerikanska södern och ju sunkigare miljön är desto bättre brukar filmen bli. Det är något med den lite bonniga dialekten, hettan, husen med flagnad färg, iste på verandan och det potentiella hotet om våld som ligger och sjuder under ytan. Jag vet att detta troligtvis är schablonbilder av regionen och dess invånare men var gång jag besöker södern på film upplever jag omgivningarna och karaktärerna lite hotfulla.

Jack Jansen har kickats från college och arbetar på sin fars tidning. Jacks äldre bror som är reporter kommer hem för att undersöka ett mord på stadens sheriff då han misstänker att Hillary van Wetter som dömts för mordet eventuellt kan vara oskyldig. Jack hjälper villigt till och blir på köpet störtförälskad i Hillarys flickvän Charlotte.

Miljön är mycket bra man har visualiserat min illusion om södern väl med hetta, träsk och iste. Historien utspelar sig på sextiotalet något man fångat väl med både musik, kläder och inventarier. Skådisarna är rena drömmen: Matthew McConaughey,  Nicole Kidman,  John Cusack och Scott Glen  t.om Zac Efron är bra i rollen som Jack. Nicole Kidman är outstanding som Hillarys flickvän Charlotte. Hon spelar en trasig kvinna som man aldrig riktigt vet vart man har. Vad hon ser hon i den sluskige Hillary är bara en av filmens många frågor och häri ligger problemet.

The Paperboy formligen kokar av konflikter och intressanta intriger. Under filmen undrar jag flera gånger vart allt ska leda till och hur berättelsen ska sluta. Men filmen kommer aldrig riktigt till skott och jag väntar hela tiden på att berättelsen ska starta. Hela filmen känns som en enda långa startsträcka men den lyfter aldrig. The Paperboy famlar runt i systadshettan och kan inte bestämma sig på vilket ben den ska stå, drama eller thriller, coming of age eller kärlekshistoria till syvende och sist blir det allt men samtidigt ingenting. The Paperboy blir inte så mycket mer än en välspelad och välregisserad berättelse som inte ger mig någonting i utbyte mer än lite skön sextiotalsmusik.

Regi: Lee Daniels

Betyg: 3/10

Shark night 3D (2011 USA)

När en film har namnet Shark night borde den rimligtvis handla om nattliga attacker från hajar. Visst förekommer det hajar och visst är det mörkt men filmen borde kanske haft namnet Hillbilly night istället, för det hade varit mer passande.

En gäng hormonstinna ungdomar åker till en lantställe i södern för att festa, ha sex samt åka båt. Det sistnämda går bra då lantstället ligger på en ö. Det ungdomarna inte vet är att sjön numera är full med hajar av alla de sorter och slag: Vithaj, hammarhaj, makohaj, tjurhaj. En sak dessa arter har gemensamt är att de har en förkärlek till folk i vatten och mycket snart får ungdomarna annat att tänka på än sprit och sex. Det tidigare så glada sällskapet kommer också snart bli varse att de fulaste fiskarna inte alltid simmar i vattnet.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga efter att ha sett filmen. Jag är MYCKET svag för genren ”hemska djur i vatten” och betar gladligen igenom filmer som Megalodon och Dinoshark men Shark night var i ärlighetens namn ganska trist. Man lyckas inte få till den där ”akta dig för vattnet känslan” (något som tidigare nämnda filmer mot alla odds lyckades ge mig), det kan bero på att filmens skurkar är mänskliga och att fokus förskjuts från hajar till folk med dåliga tänder och skitiga kläder. Filmen blir helt enkelt aldrig rikitgt spännande. Däremot blir den aldrig tråkig men lite mer hajar vill jag allt ha om filmen bär namnet Shark night. En annan yttepytte liten detalj är att sist jag kollade var hajar saltvattensfiskar i.o.f.s klarar sig tjurhajar i bräcktvatten men vit och hammarhaj? Icke! Men det var bara en liten detalj som man kanske inte ska bry sig om i filmer av det här slaget. Jag får sätta mitt hopp till Piranha 3DD och Bait.

Betyg: 4/10

The Last Exorcism ( 2010 USA )

Filmer med handkamera brukar jag gilla, speciellt om det är skräckfilmer, man kommer på något sätt mer in i handlingen och sugs in i filmen. I The Last Exorcism är det en präst som ska dokumentera en exorcism. Prästen har utfört ett antal exorcismer tidigare men anser att problemen snarare är psykiska än av den djävulska sorten. För att bevisa sin teori har han med sig ett filmteam som ska dokumentera prästens slutgiltliga exorcism.

Det var ett tag sen jag såg en soppa av detta slag. Visst, man har en ide´som inte är helt oäven. Visst, miljöerna funkar landsbygden i sydstaterna. Kan det bli ruggigare? Men om man ska göra en film med handkamera gäller det att man bearbetat manuset ordenligt. Av naturliga skäl faller bitar bort i berättelsen ( när kameran inte är på ) och tittaren får fylla i eller ana sig till handligen. Det är det som är lite av tjusningen i filmer av det slaget. I The Last Exorcism misslyckas man totalt med detta moment det pratas och käftas och pratas lite till. Maken till till trist och oegagerande historia. Filmteamet prästen har med sig verkar filma allt som inte är intressant. Det känns som filmens producenter haft en tiominuters berättelse som man sedan dragit ut till långfilmsformat.Filmen tar aldrig fart, möjligtvis de sista tio minuterna men då har jag tröttnad för länge sen och filmens tvist är påklistrad och överansträngd. Bara så ni vet.

Regi: Daniel Stamm

Betyg: 2/10

My cousin vinny (1992 usa)

 Studenterna Bill och Stan blir oskyldigt anklagade för mord under en biltur i djupaste södern. Bill känner sig dock till en början inte rädd då hans kusin Vinnie är advokat. Detta ändras dock snabbt när det visar sig att att Vinnie har varit advokat endast i 6 månader och har aldrig satt sin fot i en rättsal, det enda han arbetat med är skadestånd och har inte den blekaste aning om hur en rättegång går till allra minst på landsbygden långt från NYC.

När jag såg filmen för snart 20 år sedan tyckte jag att den var mycket rolig, i dag är den mest lite småtrevlig och man skrattar till ett par gånger. Ralph ”Karate Kid” Macchio gör en av sina sista större roller medans Joe Pesci stod i början av sin karriär som verkar ha slocknat helt i dessa dagar. Filmen skulle må bra av att vara lite kortare och den är som vanligt när det gäller amerikanska komedier lite smålarvig i slutet.

Regi: Jonathan Lynn

Skådespelare: Joe Pesci, Marisa Tomei

Betyg: 6/10

The Princess and the frog (2009 usa)

En prins på besök i 20(?) talets New Orleans blir förvandlad till en groda av den onde voodoprästen Dr.Facilier. I hopp om att bryta förbannelsen ber prinsen flickan Tiana att kyssa honom. Då Tiana inte är en riktig prinsessa förvandlas även hon till groda, nu är det två grodor som måste bryta förhäxningen.

Disneys första tecknade långfilm på år och dag vilket är trevligt, jag har inte något emot dataanimerade filmer men omväxning förnöjer. Prinsessan och grodan är mycket vacker man har tagit väl tillvara på miljöerna kring New Orleans. Historien är sisådär den kunde vara mer engagerande, filmens sånger lär väl inte gå till historien då det är ganska platta  små truddelutter. Lite roliga bifigurer höjer tempot, bla får vi stifta bekantskap med en jazzälskande alligator. En typisk mellanfilm från Disney, ingen Lejonkungen men inte heller någon Micke och Molle. Naturligtvis serverar Disney sin vana trogen moralkakor kryddade med historieförfalskning på löpande band men man kan strunta i dem, åtminstone gjorde jag det.

Regi: Ron Clements

Betyg: 6/10

Stekta gröna tomater (1991 USA)

photo_lrgNär en kvinna besöker ett ålderdomshem råkar hon börja samtala med en av de inneboende som börjar berätta om sin uppväxt under det tidiga 1900 talet. Berättelsen handlar om den starka vänskapen mellan de två kvinnorna Idgie och Ruth.

Vill man se en film där: Klyschor duggar tätt och alla talar med en påklistrad sydstatsdialekt, skådespelarna låter ungefär så här: http://www.youtube.com/watch?v=VHknAtVsV88 då är detta filmen för dig!  Jag har i varje fall sett den för sista gången.

regi: Jon Avnet

skådespelare: Katy Bates, Mary Stuart Masterson

Betyg: 3/10

In the Electric mist (2009)

mistPolisen Dave Robichleaux (Tommy Lee Jones) misstänker att det finns ett samband mellan mordet på en prostituerad kvinna och den lokale gangsterbossen. Han får även ett 40 år gammalt lik på halsen,ett mord som han bevittnat som barn. Ju närmare sanningen han kommer desto mer desperat blir mördaren och försöker röja Dave ur vägen.

Filmen är baserad på en bok av James Lee Burke som har skrivit flera böcker polisen Robicheaux. Jag har inte läst några böcker av Burke men efter att ha sett denna film kanske jag borde göra det, talesättet brukar lyda: dålig film = bra bok och vice versa.  Trots många bra skådisar och intressant miljö, Lousiana, är filmen otroligt tråkig och intetsägande. Jag engagerar mig inte alls för personerna i filmen och bryr mig inte ens om vem som är mördaren,åtminstone det sistnämnda är ett minikrav om man tittar på en mordgåta.

Regi: Bertrand Tavernier

Skådespelare: Tommy Lee Jones, John Goodman, Peter Sarsgaard,Kelly Macdonald m.fl

Betyg: 2/10